NJA 1991 s. 567

Domskäl

TR:n (lagmannen Marke, rådmannen Bolander och tingsfiskalen Jörgen Karlsson) anförde i dom d 14 nov 1989: H.W. har till utveckling av sin talan anfört: På eftermiddagen d 14 okt 1986 fick Boöns jaktlag ett meddelande från angränsande Lövhults jaktlag om att en skadad älg med en hund efter sig gått in på Boöns marker. I Boöns jaktlag ingick bland andra R.J., O.E., B-Å.B. och J-O.B.. B-Å.B., som var jaktledare, och ytterligare några personer, däribland R.J., beslöt sig för att försöka fälla älgen. Vid ett tillfälle hörde de att hunden ställt älgen men de lyckades inte vid detta tillfälle att komma i skottläge. Den i Boöns jaktlag som sköt först var O.E. Han träffade ett av älgens framben. Älgen fortsatte och nästa skott avlossades av J-O.B., som dock inte träffade. Därefter sköt R.J., på ett avstånd av ca 250 m, ett skott vilket träffade älgen. Älgen fortsatte emellertid ytterligare några meter innan den slutligen blev träffad i huvudet av ett skott från J-O.B.. R.J:s skott passerade rakt igenom älgkroppen utan att ändra riktning och träffade hunden i nacken. Hunden torde ha dött omedelbart. Medlemmarna i Boöns jaktlag, däribland R.J., såg hunden i närheten av älgen innan skottlossningen började. Vid jakt med löshund måste skytten vid varje tillfälle vara förvissad om var hunden befinner sig.

R.J. har i allt väsentligt lämnat en redogörelse för händelseförloppet som överensstämmer med vad som antecknats ovan. Han har därutöver tillagt: Det vitsordas att hunden dödades av en gevärskula som avlossades av honom mot älgen. - Han och B-Å.B. såg att älgen inte föll för J-O.B. skott. Älgen var påskjuten och det förelåg risk för att den skulle springa vidare. Det började också bli sent på eftermiddagen vilket försvårade en eftersökning. De beslöt sig därför att försöka fälla älgen trots det långa avståndet. I jaktlagstiftningen finns krav på att vilt inte får förorsakas onödigt lidande. Det är därför angeläget att fälla en skadad älg. Avståndet var därför inte onormalt långt i denna situation. Han sköt med stöd och det blev en "perfekt" träff. Skottet träffade strax ovanför hjärtat i lungpartiet och älgen markerade träffen tydligt. Innan skottet hade han iakttagit hunden och sett att denna var på ett betryggande avstånd ifrån älgen. Skottet avlossades när älgen avtecknade sig tydligt mot ett klargrönt odlingsfält. Även hunden skulle ha avtecknat sig tydligt om den kommit närmare älgen. När han sköt var han övertygad om att hunden var på ett betryggande avstånd. Älgen stod i skottögonblicket uppe på en vall. Bakom vallen fanns ett torrlagt dikt. Nivåskillnaden mellan vallens krön och dikets botten var ca en meter. Hunden påträffades på vallen ca två meter från diket och fyra-fem meter framför det ställe där älgen blev påskjuten. Kulan hade gått in i nacken på hunden och satt kvar i käkbenet. Det är osäkert hur kulan gått men sannolikt har den ändrat riktning i älgen och träffat hunden, som var i diket dold för R.J.. - Hunden var vid tillfället 10 år gammal och det gick inte att få sedvanlig hundförsäkring. Det kan därför ifrågasättas lämpligheten av att låta en värdefull oförsäkrad hund vara med vid löshundsjakt som är en riskfylld jaktmetod för hunden.

H.W. har som grund för sin talan åberopat att R.J. är skadeståndsskyldig oavsett vållande eftersom jakt är en typiskt farlig verksamhet. I andra hand har han gjort gällande att R.J. förfarit vårdslöst genom att skjuta utan att försäkra sig om att hunden varit utanför riskzonen och därigenom vållat hundens död.

R.J. har som grund för sitt bestridande anfört dels att strikt ansvar inte föreligger och dels att han inte förfarit vårdslöst. För det fall skadeståndsskyldighet föreligger har han gjort gällande att skadeståndet skall jämkas till 0 kr på grund av medvållande eftersom H.W. använt oförsäkrad hund vid jakten.

Domskäl. R.J. har på begäran av båda parterna hörts under sanningsförsäkran och har därvid bekräftat de uppgifter som antecknats under sakframställningen.

R.J. har därutöver uppgett: Han började med jakt vid 17 års ålder och han har bedrivit älgjakt sedan 1962. De senaste nio åren har han även jagat en vecka per säsong i Norrland och vid dessa tillfällen jagat älg med löshund. Han har varit och är alltjämt aktiv sportskytt. - Hunden var inte stilla när den arbetade ute på fältet utan cirkulerade och "skallade" för att hålla älgen kvar. Strax innan han avlossade skottet såg han hunden på ett avstånd av 6-10 m efter älgen. Hans gevär var vid tillfället utrustat med ett ljuspunktsikte vilket ger ett "perspektiv" lika stort som vid öppna riktmedel. Det begränsar inte sikten som kikarsikten. Han hade därför sett hunden om den varit framför eller bakom älgen och även om den varit vid sidan av älgen uppe på vallen. Han hade en allmän överblick fram till skottögonblicket då koncentrationen inriktades på punkten i riktmedlet.

Som vittnen i målet har hörts, på H.W:s begäran R.C. och på R.J:s begäran B-Å.B.. Vittnena har uppgett bla följande.

- - -

TR:n gör följande bedömning.

H.W:s påstående att strikt ansvar skall gälla vid jakt av förevarande slag har inte stöd i gällande lag eller praxis. Skadeståndsskyldighet för R.J. måste därför grunda sig på vållande från R.J:s sida.

H.W. har hävdat att det åligger R.J. att visa att denne inte varit oaktsam. R.J. har bestritt att så skulle vara fallet. TR:n delar inte H.W:s uppfattning utan gör sin bedömning med utgångspunkt från att bevisbördan för att oaktsamhet förekommit åvilar H.W..

Citron har hörts på H.W:s begäran om hur älgjakt med hund bör bedrivas med utgångspunkt från hundens säkerhet. Av R.C:s uppgifter och utredning i övrigt framgår inte att R.J. avvikit från normal aktsamhet. H.W. har därför inte visat att R.J. varit oaktsam. Käromålet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Ljungby TR:s tredskodom d 17 okt 1988 undanröjs.

Domskäl

Domskäl. H.W. och R.J. har i HovR:n åberopat i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n till utveckling av sin talan.

R.J., B-Å.B. och R.C. har hörts på nytt och därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n med följande tillägg och ändringar.

- - -

På H.W:s begäran har Svenska jägarförbundet avgett utlåtande i målet.

Såsom TR:n funnit kan skadeståndsskyldighet åläggas R.J. endast om det visas att han varit vållande.

Av utredningen framgår att hunden träffats i nacken av en kula som R.J. skjutit på ca 250 meters avstånd. Det framgår vidare att hunden måste ha dött omedelbart samt att den påträffats död ett tiotal meter till vänster om älgen i skottriktningen räknat. HovR:n finner med hänsyn härtill och till vad jägarförbundet anfört att det inte varit möjligt att kulan, efter att ha gått igenom älgen, kunnat träffa hunden om denna befunnit sig 6-10 m till höger om älgen i skottriktningen, vilket R.J. och B-Å.B. uppgett. I stället får det anses utrett att hunden måste ha befunnit sig strax bortom älgen från R.J. sett, på väg att passera denna, när den träffades samt att den därefter fortsatt några meter till.

Av vad R.C. anfört framgår att vid älgjakt med hund skytten innan han avlossar skott måste ha kontroll över vad hunden befinner sig och inte skjuter, om hunden finns inom en riskzon, samt att skytten därför bör försöka komma så nära älgen som möjligt för att undvika att träffa hunden. Som framgår av det förut sagda måste R.J. och B-Å.B. ha misstagit sig på var hunden uppehöll sig, vilket kan ha berott på att de befunnit sig på alltför stort avstånd från älgen. Angelägenheten av att avliva den skadeskjutna älgen kunde inte motivera att skott avlossades på ett sådant avstånd.

R.J. får på grund av det anförda genom vårdslöshet anses ha vållat hundens död. Han skall därför utge skadestånd till H.W.. Om beloppets storlek råder ej tvist.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n R.J. att till H.W. utge 12 700 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 12 sept 1988 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Enligt HovR:ns dom skall R.J. utge skadestånd till H.W. därför att han under jakt genom vårdslöshet dödat H.W:s hund. Frågan är nu om skadeståndet skall jämkas på grund av medvållande med hänsyn till att H.W. använt hunden vid jakten trots att hunden inte var försäkrad. Denna fråga har inte prövats av HovR:n. Underlåtenheten är ett sådant rättegångsfel som avses i 50 kap 28 § jämförd med 55 kap 15 § 2 st RB. Felet kan emellertid utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.

I 3 kap 6 § skadeståndslagen föreskrivs beträffande skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna att ersättning för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Motsvarande bestämmelse har inte upptagits i 6 kap 1 § skadeståndslagen som behandlar jämkning av skadestånd i allmänhet. I andra stycket av denna paragraf sägs bara att skadestånd med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt tredje stycket samma paragraf skall jämkning ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Frågan huruvida underlåtenhet att teckna sakförsäkring bör föranleda jämkning av skadestånd behandlades av skadeståndskommittén i betänkandet Skadestånd VI (SOU 1975:103). Kommittén föreslog bl a att ersättning för sakskada skulle kunna jämkas, om den som led skadan försummat att hålla sådan försäkring som är normal och tillbörlig för hans verksamhet och förhållanden i övrigt eller om det eljest förelåg särskilda skäl med hänsyn till befintliga försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Betänkandet ledde emellertid inte till lagstiftning. Frågan om jämkning på grund av underlåtenhet att ta sakförsäkring synes inte heller ha kommit upp i rättspraxis. I doktrinen har rättsläget samman fattats så att man bör vara försiktig med att låta försäkringsmöjligheten spela någon väsentlig roll i sammanhanget (Bertil B, Omjämkning av skadestånd s 103).

I målet är upplyst att H.W. inte hade kunnat försäkra hunden eftersom försäkringsbolagen inte meddelar försäkring beträffande hundar som är 10 år eller äldre. Denna försäkringspraxis bör emellertid inte hindra att oförsäkrade äldre hundar används vid jakt, om deras kondition tillåter det. I det aktuella fallet hade hunden nyss fyllt 10 år. Enbart den omständigheten att hunden inte var försäkrad bör därför inte föranleda att det skadestånd som tillkommer H.W. jämkas.

Enligt Svenska Kennelklubbens värderingstabell reduceras en hunds värde med 65 procent när den uppnått en ålder av 10 år. När en äldre hund kommit till skada vid jakt blir det därför sällan aktuellt att jämka skadeståndet på den grunden att djuret var så dyrbart att det inte var försvarligt att använda den som jakthund (jfr NJA 1957 s 499). I förevarande fall var hunden ostridigt värd 12 700 kr. Detta värde är inte så högt att det framstår som vårdslöst av H.W. att använda den som löshund vid älgjakt på sätt som skedde.

På grund av det anförda skall R.J:s jämkningstalan ogillas. Skäl föreligger inte att meddela prövningstillstånd i de delar frågan därom har förklarats vilande.

Domslut

Domslut. HD förklarar att jämkning av skadeståndet inte skall ske.

HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

HovR:ns domslut skall alltså stå fast.