NJA 1991 s. 592

Domskäl

Skäl. Hovrättsdomen d 27 juni 1990 omfattade, utöver A.F., två andra tilltalade som båda var iranska medborgare. Den ene av dem, E.W., dömdes för bl a grovt narkotikabrott till fängelse fem år och sex månader, varjämte han utvisades för all framtid. Sedan han hade överklagat domen ändrades den av HD på så sätt att dels förordnandet om utvisning upphävdes, dels brottspåföljden bestämdes till fängelse sex år och sex månader. Till grund för HD:s avgörande låg ett yttrande av statens invandrarverk, daterat d 7 aug 1990, där det anfördes att, om det skulle bli känt i Iran att E.W. hade begått och dömts för narkotikabrott i Sverige, han riskerade dödsstraff och att det därför kunde anses föreligga verkställighetshinder enligt 8 kap 1 § utlänningslagen (1989:529) mot att han utvisades till Iran. (Se vidare NJA 1990 s 526.)

Som grund för sin resningsansökan har A.F. anfört att även han riskerar dödsstraff, om han utvisas till Iran, och att utvisningsförordnandet därför bör upphävas också för hans del. Till stöd för påståendet att han riskerar dödsstraff har han åberopat dels invandrarverkets ovannämnda yttrande d 7 aug 1990, dels ett yttrande från invandrarverket av likartat innehåll som har avgetts d 28 jan 1991 i ett annat mål beträffande fyra andra iranska medborgare.

Enligt 4 kap 12 § utlänningslagen skall en domstol som prövar en utvisningsfråga ta hänsyn till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 8 kap 1-4 §§ om hinder mot verkställighet inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda skäl mot att avgörandet verkställs. Syftet med den angivna regeln är att man så långt möjligt skall undvika att utlänningen får ett alltför lindrigt straff. Om nämligen ett utvisningsbeslut upphävs på verkställighetsstadiet kan påföljden inte ändras, trots att utvisningsbeslutet har föranlett en lindrigare påföljd än som annars skulle ha dömts ut. (Se vidare prop 1988/1989:86 s 72 och 166.)

För att domstolarna skall få underlag för sin bedömning föreskrivs i 6 kap 8 § utlänningsförordningen (1989:547) att, när det uppkommer en fråga om utvisning, yttrande skall inhämtas från statens invandrarverk, om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvisning.

De skäl som har föranlett tillkomsten av 4 kap 12 § utlänningslagen gör sig inte gällande i A.F:s fall. Han dömdes i både TR:n och HovR:n till maximistraffet för grovt narkotikabrott, tio års fängelse, trots att det samtidigt förordnades om utvisning. Även om domstolarna hade avstått från utvisningen skulle detta alltså inte ha kunnat medföra en höjning av fängelsestraffet.

Trots det anförda får det anses ha ålegat domstolarna att, med tillämpning av 4 kap 12 § utlänningslagen, pröva om det förelåg hinder mot verkställighet av ett utvisningsbeslut i A.F:s fall. Såvitt framgår av domarna har emellertid en sådan prövning inte gjorts. Inte heller har något yttrande från invandrarverket inhämtats.

När det gäller att ta ställning till A.F:s resningsansökan är 58 kap 2 § fjärde och femte punkterna RB av intresse. Enligt det förstnämnda lagrummet kan resning beviljas till en tilltalads förmån, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han har dömts. I 58 kap 2 § 5 RB sägs att resning kan beviljas, om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag.

De yttranden av invandrarverket som A.F. har åberopat får anses utgöra en sådan ny omständighet som faller under 58 kap 2 § 4 RB. Det kan hävdas att, om ett yttrande av motsvarande innehåll hade förebringats i TR:n eller HovR:n, detta skulle ha lett till en annan utgång i utvisningsfrågan. Även om man gör ett sådant antagande, innebär detta emellertid inte att resning bör beviljas enligt den diskuterade bestämmelsen. Vad som sägs i lagrummet om att tvivel uppstår i skuldfrågan har inte någon relevans, och det kan inte heller sägas att A.F:s brottslighet hänförs under en mildare straffbestämmelse, om utvisningsbeslutet tas bort. Situationen får anses vara såpass oförenlig med lydelsen av 58 kap 2 § 4 RB att inte ens en tillämpning av grunderna för lagrummet kan leda till att resning beviljas.

Det återstår då att pröva tillämpligheten av 58 kap 2 § 5 RB.

I det föregående har konstaterats att det hade ålegat TR:n och HovR:n att, med tillämpning av 4 kap 12 § utlänningslagen, pröva om det förelåg hinder mot verkställighet av ett utvisningsbeslut beträffande A.F.. Yttrande borde också ha inhämtats från invandrarverket. Den underlåtenhet som domstolarna har gjort sig skyldiga till får emellertid ses mot bakgrund av att A.F:s brottslighet ansågs förskylla ett så långt fängelsestraff som maximitiden tio år. I förarbetena till 4 kap 12 § utlänningslagen har framhållits att en domstol har begränsade möjligheter att beakta eventuella verkställighetshinder när ett långt fängelsestraff döms (prop 1988/89:86 s 166). Problemet har diskuterats utförligt i rättsfallet NJA 1990 s 526. Ännu vid tiden för HovR:ns dom fanns dock inte något vägledande avgörande i denna fråga.

Med hänsyn till det anförda får domstolarna anses ha haft sådant fog för sin underlåtenhet att tillämpa 4 kap 12 § utlänningslagen och att inhämta yttrande från invandrarverket att de inte kan anses ha gjort sig skyldiga till uppenbart lagstridig rättstillämpning. Domstolarna kan inte heller sägas ha begått ett sådant grovt rättegångsfel som skulle kunna utgöra domvilla enligt 59 kap 1 § RB.

Vad som har sagts leder till att A.F:s resningsansökan inte kan vinna bifall. Huruvida det föreligger hinder för hans utvisning får prövas på verkställighetsstadiet.

Domslut

HD:s avgörande. HD avslår resningsansökningen.