NJA 1994 s. 620

(Jmf 1991 s 186)

Svea HovR fastställde i dom d 29 dec 1993 en av Nyköpings TR d 11 nov 1993 meddelad dom varigenom jugoslaviske medborgaren V.H. dömts för försök till mord mm. Sedan V.H. fullföljt talan mot HovR:ns dom, fann HD i beslut d 27 jan 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

V.H. (ombud advokaten S.F.) ansökte hos HD om resning vad avser påföljd och skadestånd. Han yrkade även att vidare åtgärder för verkställighet av HovR:ns dom, såvitt avser det ådömda fängelsestraffet, inte skulle äga rum.

Riksåklagaren bestred bifall till resningsansökningen. Socialstyrelsens rättsliga råd avgav yttrande. Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tegner, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Genom HovR:ns dom dömdes V.H. till fängelse sex år för försök till mord och olaga hot, på grund av gärningar som begåtts d 8 och 9 sept 1993. Vidare förordnades att V.H. skulle utvisas ur riket för all framtid. Han förpliktades även att utge skadestånd till ett antal målsägande.

TR:n beslutade om rättspsykiatrisk undersökning beträffande V.H.. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgick att undersökningen hade genomförts med viss svårighet, framför allt till följd av V.H:s oförstående och negativa inställning till vad som pågick. Utlåtandet utmynnade emellertid i bedömningen, att V.H. vid undersökningstillfället inte led av en allvarlig psykisk störning, att det därför inte fanns medicinska förutsättningar för att överlämna honorn till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB samt att utredningen inte visat att V.H. begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Som grund för sin resningsansökan har V.H. anfört, att det framkommit nya omständigheter beträffande hans psykiska tillstånd. V.H. har härvid åberopat bl a ett läkarintyg, utfärdat d 9 maj 1994 av A.F., professor och chefsöverläkare vid Rättsmedicinalverket, Rättspsykiatriska avdelningen, Göteborg, där V.H., med stöd av 4 och 5 § § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, intogs d 8 mars 1994 och därefter vårdats. I intyget, som till sin omfattning är jämförbart med ett rättspsykiatriskt utlåtande, anför A.F. att hans samlade bedömning är, att V.H. begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att denna störning varit aktuell såväl före, under som efter brottsdygnen d 8 och 9 sept 1993. Slutsatsen blir vidare, att V.H. lider av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat, att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Om det hade funnits förutsättningar att göra samma bedömning, som nu skett, vid den tidigare rättspsykiatriska undersökningen skulle det enligt A.F:s uppfattning ha funnits förutsättningar för att förordna om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, medan fängelsepåföljd hade varit utesluten.

Socialstyrelsens rättsliga råd har avgivit yttrande i resningsärendet. Socialstyrelsen har till detta bilagt ett från styrelsens vetenskapliga råd i rättspsykiatri, docenten T.P., inhämtat yttrande. T.P:s yttrande, som är daterat d 26 juli 1994, utmynnar i slutsatsen, att V.H. begått de brottsliga gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning.

Som förklaring till att sjukdomsbilden i V.H:s fall kunnat klarna först i efterhand betonas såväl i socialstyrelsens yttrande som i läkarintygen bl a V.H:s ovillighet och oförmåga att medverka i den ursprungliga rättspsykiatriska undersökningen, hans brist på sjukdomsinsikt och svårigheten att bedriva en rättspsykiatrisk undersökning med tolk.

Det som framkommit om V.H:s psykiska tillstånd vid tidpunkten för gärningarna och hans behov av psykiatrisk vård skulle, om uppgifterna varit tillgängliga för HovR:n vid domstillfället, sannolikt ha föranlett HovR:n att i påföljdsfrågan tillämpa 31 kap 3 § 2 st BrB, vilket skulle ha lett till ett resultat som får anses gynnsammare för V.H.. Skäl för resning jämlikt grunderna för 58 kap 2 § 4 RB föreligger därför såvitt avser den åtdömda påföljden. Resningen bör omfatta även frågan om utvisning.

Enlig 2 kap 3 § skadeståndslagen kan skyldighet att utge skadestånd jämkas, i den mån det är skäligt, då den som vållat person- eller sakskada har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vid skälighetsbedömningen skall hänsyn tas, inte bara till skadevållarens sinnestillstånd, utan även till handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt. V.H. har inte förebringat några sådana omständigheter som, om de varit kända för HovR:n, sannolikt skulle ha lett till en annan utgång av målet i skadeståndsdelen. Skäl för resning föreligger därför inte såvitt avser det utdömda skadeståndet.

Med hänsyn till omständigheterna finns det inte skäl att inhibera straffverkställigheten.

HD beviljar den sökta resningen såvitt avser det ådömda fängelsestraffet och utvisningen samt förordnar att målet i den delen skall tas upp på nytt av HovR:n.

HD avslår den sökta resningen såvitt avser det utdömda skadeståndet.

Av V.H. framställt yrkande om inhibition av fängelsestraffet lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson, Lind, Törnell och Lennander, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 31 okt 1994 (nr SÖ 242).