NJA 1991 s. 794

Stockholms TR beslöt d 18 och d 26 nov 1986 att entlediga J.I. som biträde enligt rättshjälpslagen och avvisa honom som ombud i två vid TR:n anhängiga mål. J.I. överklagade besluten, men Svea HovR lämnade i två beslut d 20 jan 1987 besvären utan bifall. Sedan J.I. fullföljt talan mot HovR:ns beslut fann HD i två beslut d 15 maj 1987 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns beslut skulle stå fast.

I beslut d 13 febr 1987 avvisade Stockholms TR J.I. som ombud i ytterligare ett vid TR:n anhängigt mål och förklarade honom obehörig att för tiden t o m d 31 dec 1989 brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid TR:n. Svea HovR lämnade i beslut d 26 juni 1987 J.I:s besvär över TR:ns beslut utan bifall (mål Ö 517/87). Sedan J.I. fullföljt talan mot HovR:ns beslut meddelade HD prövningstillstånd såvitt avsåg den del av beslutet varigenom J.I. förklarats obehörig att för viss tid brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid TR:n men fann ej skäl att bevilja prövningstillstånd i målet i övrigt. I beslut d 15 dec 1987 upphävde HD förklaringen att J.I. skulle vara obehörig som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid TR:n för tiden t o m d 31 dec 1989 (se NJA 1987 s 879).

Sedan J.I. ansökt om resning i de av HovR:n d 20 jan 1987 avgjorda målen avslog HD i två beslut d 21 nov 1989 resningsansökningarna.

J.I. ansökte hos HD om stämning på staten med yrkande att HD skulle förplikta staten att till honom utge skadestånd enligt skadeståndslagen (1972:207) för liden skada, vållad genom fel eller försummelse i verksamhet för vars fullgörande staten svarade enligt nämnda lag, med 6 200 000 kr jämte ränta enligt räntelagen samt ersättning för rättegångskostnader.

Som grund för sin talan fick J.I. anses ha gjort gällande att det vid envar av de förut angivna myndighetsåtgärderna vid TR:n och HovR:n hade förekommit sådana fel eller försummelser att staten jämlikt 1 kap 3 § och 3 kap 2 §skadeståndslagen var skyldig att ersätta honom för den skada som kunde visas ha åsamkats honom till följd av angivna åtgärder.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Johansson, föreslog i betänkande följande beslut: Av 3 kap 10 § skadeståndslagen (1972:207) jämförd med 2 kap 2 § RB följer att talan om ersättning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen på grund av fel eller försummelse av domare vid allmän underrätt ej kan tas upp till prövning av HD som första instans (se NJA 1986 s 257). HD avvisar därför J.I:s talan mot staten.

HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, Heuman, referent, Lind och Danelius) fattade följande beslut: Fråga har uppkommit om att avvisa J.I:s stämningsansökan.

Vad först angår hans talan om skadestånd med anledning av beslut av Stockholms TR följer av 3 kap 10 § skadeståndslagen jämförd med 2 kap 2 § RB att talan om ersättning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen på grund av fel eller försummelse av domare vid allmän underrätt skall tas upp av HovR. Talan kan således ej prövas av HD som första instans.

Vad därefter gäller hans talan med anledning av Svea HovR:s beslut följer av 3 kap 7 § andra meningen skadeståndslagen att talan får föras i HD mot HovR:s beslut som efter överklagande ändrats av HD. Taleförbud föreligger alltså inte med anledning av HovR:ns beslut d 26 juni 1987 i mål Ö 517/87 i den del som avgörandet prövats och ändrats genom HD:s beslut d 15 dec 1987.

Vidkommande slutligen J.I:s talan i övrigt, alltså med anledning av HovR:s beslut där prövningstillstånd ej meddelats, är följande att anmärka. Den i 3 kap 7 § skadeståndslagen upptagna bestämmelsen är en regel om taleförbud vid beslut av de högsta statsmakterna och domstolarna. Bestämmelsen är utformad som en inskränkning i själva talerätten och konstituerar inom sitt tillämpningsområde rättegångshinder som domstol har att självmant beakta (prop 1972:5 s 339 och 544). Enligt lagrummets lydelse intill 1989 års utgång fick talan bl a ej föras med anledning av beslut av lägre myndighet mot vilket talan fullföljts hos HD utan att beslutet upphävts eller ändrats. Taleförbudet har ansetts gälla inte bara då HD företagit en prövning i sak utan också då HD ej beviljat prövningstillstånd (NJA 1986 s 257). Genom lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1990 omfattar taleförbudet beslut vilket efter överklagande prövats av HD utan att beslutet upphävts eller ändrats. En ansökan om prövningstillstånd som lämnats utan bifall utgör alltså inte längre talehinder.

Någon särskild övergångsbestämmelse har inte ansetts erforderlig i anledning av ändringen i 3 kap 7 § skadeståndslagen (prop 1989/ 90:42 s 22). Med hänsyn till sin ordalydelse och sitt syfte är bestämmelsen att anse som en föreskrift av processuell art. Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet, även om de bakomliggande materiella förhållandena härrör från tiden dessförinnan. Hinder föreligger alltså inte på grund av 3 kap 7 § skadeståndslagen att i HD pröva J.I:s talan med anledning av HovR:s beslut beträffande vilka prövningstillstånd ej meddelats.

HD avvisar J.I:s talan med anledning av TR:ns beslut.

J.I. äger att i HD föra talan mot staten om skadestånd med anledning av HovR:ns beslut. Det åligger J.I. att precisera denna talan i HD.