NJA 1992 s. 150

Sedan åtal väckts för skattebedrägeri har den tilltalade dömts för skatteförseelse, Fråga huruvida åtalet skolat ogillas med hänsyn till bestämmelsen i 13 § skattebrottslagen (1971:69) att åtal för skatteförseelse endast får väckas om det är påkallat av särskilda skäl.

Kalmar TR

Allmän åklagare yrkade vid Kalmar TR ansvar å G.W., född 1924, enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) för skattebedrägeri enligt två olika åtalspunkter.

Åtalet enligt åtalspunkten 2 ogillades av TR:n och talan fullföljdes inte i den delen, varför målet därvidlag uteslutits i referatet.

Beträffande åtalspunkten 1 lämnade åklagaren följande gärningsbeskrivning: G.W., som är bokföringsskyldig för sin drift av ett vårdhem, har i sin för taxeringsåret 1983 i Emmaboda kommun ingivna allmänna självdeklaration uppsåtligen lämnat oriktig uppgift och därigenom föranlett att skatt påfördes honom medför lågt belopp. Den oriktiga uppgiften bestod i att G.W. gjorde avdrag på blankett F 3 för (fastighets nr, uteslutet här) m fl fastigheter med 12 651 kr för virke och frysskåp vilket dock utgjorde privata kostnader i det virket och skåpet var avsett för och tillförts G.W:s privata sommarstuga på Sturkö. Den härigenom undandragna statliga och kommunala inkomstskatten uppgick till 9891 kr.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Idefelt) anförde i dom d 1 febr 1990, såvitt nu är i fråga:

Domskäl. G.W. har vitsordat att oriktiga uppgifter lämnats i deklarationerna i enlighet med åklagarens påståenden. Han har dock bestritt ansvar för skattebedrägeri och invänt att han ej haft uppsåt att undandra skatt. Han har vidare invänt att gärningen under punkt 1 under alla förhållanden är ringa och att det inte är visat att åtal är påkallat av särskilda skäl.

Åtal avseende taxeringsåret 1983

Av promemoria över taxeringsrevision och länsrättens i Kalmar län dom d 15 juni 1987 framgår följande. Vid taxeringsrevisionen iakttogs att en faktura från Träbolaget i Karlskrona avsåg virke för 10 571 kr och att en faktura från Emmaboda Byggnadsvaror AB avsåg ett frysskåp mm för 2 080 kr. Materialet och frysskåpet m m har använts i G.W:s sommarstuga på Sturkö. Kostnaderna, sammanlagt 12 651 kr, har dragits av på blankett F 2 för (fastighets nr, uteslutet här) m fl fastigheter taxeringsåret 1983. G.W. har enligt länsrätten genom att kostnadsföra material, som använts till hans privata sommarstuga, i förvärvskällan inkomst av annan fastighet avseende bl a (fastighet, uteslutet här)-fastigheten, lämnat sådant oriktigt meddelande som utgör grund för eftertaxering.

G.W. har uppgivit: Han driver vårdhemmet i egna lokaler i Vissefjärda sedan 1962. Driften sker på entreprenad åt Kalmar läns landsting. G.W. har haft svårt att få till stånd ändringar under löpande budgetår. Det är riktigt att han i deklarationen gjort avdrag för virke och frysskåp som använts till sommarstugan. Detta gjorde han i stället för avdrag som han rätteligen bort få göra för (fastighet, uteslutet här) fastigheten men ej fått igenom. Han är medveten om att han gjort fel.

Utredningen visar att G.W. uppsåtligen gjort avdrag för fastigheterna trots att han vetat om att han ej haft rätt härtill, eftersom det varit privata kostnader för sommarstugan. Härigenom har han undandragit skatt om sammanlagt 9 891 kr. Brottet är med hänsyn till det undandragna skattebeloppets storlek ringa och skall därför bedömas som skatteförseelse enligt 3 § skattebrottslagen.

Åtal har väckts för brottet, varvid det dock av åklagaren rubricerats som skattebedrägeri enligt 2 § skattebrottslagen. TR:n finner sig icke kunna ingå i prövning av huruvida det här skulle varit påkallat av särskilda skäl att väcka åtal för skatteförseelse. - - -

Påföljden för brottet enligt punkt 1 är dagsböter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde G.W. enligt 3 § skattebrottslagen (1971:69) till 40 dagsböter å 90 kr.

Göta HovR

G.W. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet enligt åtalspunkten 1.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Främby och Mogren, referent, samt hovrättsassessorn Ekström) anförde i dom d 17 okt 1990: HovR:ns domskäl. G.W. har som grund för sin vadetalan anfört bl a följande. Enligt 13 § skattebrottslagen får skatteförseelse åtalas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Anledningen härtill är att lagstiftaren i första hand tänkt att åtal skall väckas först när skattetillägg inte kan drabba den som begått gärningen. G.W. har genom dom d 15 juni 1987 av länsrätten i Kalmar län påförts skattetillägg. Åklagaren, som rubricerat gärningen som skattebedrägeri, har inte behövt ta ställning till frågan huruvida särskilda skäl föreligger för att väcka åtal mot G.W. för skatteförseelse. TR:n har varit förhindrad att fälla G.W. till ansvar för skatteförseelse.

Åklagaren har i HovR:n anfört att TR:ns domskäl är välgrundade och påföljden välavvägd.

Lika med TR:n finner HovR:n utrett att G.W. uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i sin för taxeringsåret 1983 avgivna självdeklaration och att de oriktiga uppgifterna medfört att det allmänna undandragits skatt med 9 891 kr. Gärningen är varken med hänsyn till undanhållet belopp eller omständigheterna i övrigt att bedöma som skattebedrägeri utan endast som skatteförseelse.

Åtal för skatteförseelse får enligt 13 § skattebrottslagen (1971:69) väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Av handlingarna i målet framgår inte att åklagaren uttryckligen prövat huruvida gärningen rubricerad som skatteförseelse av särskilda skäl borde föranleda åtal. Det tillkommer emellertid inte allmän domstol att vid prövningen av åtalet ta ställning till frågan om åklagaren företagit sådan bedömning. G.W:s talan kan därför inte bifallas.

Med hänsyn till att G.W. påförts skattetillägg kan bötesstraffet sättas lägre än vad TR:n bestämt.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom endast på så sätt att HovR:n bestämmer dagsbotens belopp till 40 kr.

HD

G.W. (offentlig försvarare advokaten I.J.) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas även beträffande åtalspunkten 1.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade d 21 jan 1991 med stöd av 54 kap 11 § RB prövningstillstånd i frågan huruvida HovR:n skolat ogilla åtalet med hänsyn till bestämmelsen i 13 § skattebrottslagen samt förklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Borgström, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Den åtalsprövning enligt 13 § skattebrottslagen, varom är fråga i målet - om åtal för skatteförseelse är påkallat av särskilda skäl - ankommer på den handläggande åklagaren och varken av lagtexten eller dess förarbeten kan sägas framgå, att domstol vid åtal för skatteförseelse skulle ha att kontrollera att åklagaren verkställt den ifrågavarande åtalsprövningen. Än mindre äger domstolen ingå i prövning av åklagarens bedömning i detta hänseende. Som riksåklagaren framhållit, följer detta redan av att åklagarens beslut i åtalsfrågan inte är underkastat domstols prövning.

Situationen kan emellertid kompliceras genom att - som i förevarande mål - det av åklagaren vid TR:n framställda ansvarsyrkandet avser skattebedrägeri enligt 2 § skattebrottslagen, ett brott beträffande vilket någon särskild åtalsprövning inte är föreskriven. Om ansvar då ådöms för skatteförseelse, utan att åklagaren dessförinnan beretts tillfälle att redovisa sin inställning i frågan huruvida han skulle funnit åtal härför påkallat av särskilda skäl kan sägas, att den tilltalade dömts för ett brott, som åklagaren efter föreskriven åtalsprövning måhända aldrig skulle kommit att åtala honom för. Denna möjlighet undviks, om åtalet i sådant fall lämnas utan vidare prövning.

Att i föreliggande situation ogilla det nu aktuella åtalet utan prövning i sak med motiveringen att åklagaren, såvitt visats, inte tagit ställning till förekomsten av sådana särskilda skäl, som påkallar åtal för skatteförseelse (jfr SvJT 1979 rf s 33), skulle emellertid stå i mindre god överensstämmelse med det förhållandet att angiven åtalsprövning utgör en intern åklagarangelägenhet. Visserligen har åklagaren möjlighet att förhindra en sådan utgång, t ex genom att - även i högre rätt - alternativt yrka ansvar för skatteförseelse. Men åklagarens underlåtenhet härvidlag kan ha skilda orsaker, och i vart fall kan frånvaron av ett sådant alternativyrkande inte utan vidare berättiga till slutsatsen att åklagaren ej skulle funnit åtal för skatteförseelse påkallat av särskilda skäl.

Det slutliga ansvaret för utredningen i ett brottmål åvilar domstolen. När i fall av förevarande slag fråga uppstår om tillämpning av annat lagrum än det av åklagaren åberopade, talar starka skäl av såväl principiell som praktisk art för att parterna bereds tillfälle att yttra sig med anledning av den nya situationen (46 kap 4 § 2 st RB; Fitger, Rättegångsbalken 11:3, 46:13 och Welamson i SvJT 1982 s 136). Förklarar då åklagaren, att han inte skulle funnit åtal för gärningen, rubricerad som skatteförseelse, påkallat av särskilda skäl, bör åtalet ogillas utan prövning i sak (jfr NJA 1981 s 513). Därigenom undviks att den tilltalade döms för ett brott, varom åtal inte skulle ha väckts.

I det mål som nu är föremål för HD:s prövning har, såvitt framkommit, åklagaren visserligen inte uttryckligen uttalat sig i fråga om förekomsten av särskilda skäl enligt 13 § skattebrottslagen. G.W. har emellertid genom sin vadetalan väckt frågan, huruvida det nu aktuella åtalet skolat ogillas med hänsyn till nämnda bestämmelse om åtalsprövning, och åklagaren har i genmälet hemställt om fastställelse av TR:ns dom. Som riksåklagaren anfört får anses, att åklagaren därigenom gjort den bedömningen att åtal för gärningen, rubricerad som skatteförseelse, varit påkallat av särskilda skäl. Det mot G.W. väckta åtalet i vad avser 1983 års taxering kan därför inte ogillas utan prövning i sak.

Med hänsyn till vad ovan upptagits, och då anledning saknas att beträffande målet i övrigt tillåta prövning i HD, skall HovR:ns dom stå fast.

Domslut

Domslut. HD lämnar G.W:s revisionstalan utan bifall i vad avser frågan om åtalet beträffande 1983 års taxering skolat ogillas med hänsyn till bestämmelsen i 13 § skattebrottslagen (1971:69). Beträffande målet i övrigt lämnas inte prövningstillstånd. HovR:ns dom skall följaktligen stå fast.

HD (JustR:n Bengtsson, Heuman, Lars Å Beckman, referent, Törnell och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Enligt 13 § skattebrottslagen får åtal för skatteförseelse väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Åtalsprövningen ankommer på åklagaren, och hans beslut i åtalsfrågan kan inte prövas av domstolen.

När som i förevarande mål åklagaren väckt åtal för skattebedrägeri, ett brott beträffande vilket någon särskild åtalsprövning inte krävs, men domstolen finner att gärningen är att bedöma endast som skatteförseelse, kan förhållandet vara att uppgift saknas i handlingarna om åtalsprövning skett. I denna situation kan domstolen komma att tveka angående åklagarens inställning i åtalsfrågan. Det kan under alla omständigheter finnas skäl för åklagaren att redovisa den särskilda åtalsprövningen i ett fall där ett skattetillägg påförts, eftersom ett straffrättsligt ingripande då skall ske bara i vissa situationer. Skulle åklagarens inställning inte redovisas bör domstolen inom ramen för sin materiella processledning bereda åklagaren tillfälle att ange hur han i den uppkomna situationen ställer sig till åtalet. Om frågan huruvida åtalsprövning skett uppkommer först efter det att huvudförhandlingen avslutats bör komplettering ske enligt det i 46 kap 17 § RB angivna förfarandet. Förklarar åklagaren, att han inte skulle ha funnit åtal för gärningen, rubricerad som skatteförseelse, påkallat av särskilda skäl bör åtalet ogillas utan prövning i sak (jfr NJA 1981 s 513).

I förevarande mål har åklagaren inte uttryckligen uttalat sig i fråga om förekomsten av särskilda skäl enligt 13 § skattebrottslagen. G.W. har emellertid genom sin vadetalan aktualiserat frågan, huruvida åtalet skolat ogillas med hänsyn till nämnda bestämmelse, och åklagaren har i genmälet hemställt om fastställelse av TR:ns dom. Som riksåklagaren anfört får anses, att åklagaren därigenom gjort den bedömningen att åtal för skatteförseelse varit påkallat av särskilda skäl. Det mot G.W. väckta åtalet avseende 1983 års taxering kan därför inte ogillas utan prövning i sak.

Med detta ställningstagande föreligger inte skäl att beträffande målet i övrigt meddela prövningstillstånd.

Domslut

Domslut. HD lämnar G.W:s revisionstalan utan bifall i vad avser frågan om åtalet beträffande 1983 års taxering skolat ogillas med hänsyn till bestämmelsen i 13 § skattebrottslagen (1971:69). Beträffande målet i övrigt meddelar HD inte prövningstillstånd. HovR:ns dom skall därför stå fast.