RH 2022:15
Klagan över domvilla. Sedan tingsrätten dömt en person för olaga intrång har fråga uppkommit om särskild åtalsprövning kan göras efter det att ordinarie preskriptionstid löpt ut och konsekvenserna av att prövningen inte gjorts inom den aktuella fristen. Även fråga om målsäganden angett brottet till åtal.
Örebro tingsrätt
Den 28 oktober 2020 åtalades N.S. tillsammans med flera andra för grov stöld, alternativt olaga intrång, grovt brott. Åtalet, i den del det berörde N.S., bestod av följande händelseförlopp.
– – – N.S. och – – – har den 2 mars 2019, gemensamt och i samförstånd, från flygplan som stått uppställda på Örebro flygplats, olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit tre flytvästar, två ficklampor och en värmefläkt till ett okänt värde, vilket inneburit skada för målsäganden.
I vart fall har – – – N.S. – – – obehörigen inträngt på Örebro flygplats och i flera flygplan som stått uppställda där.
Brottet, oavsett om det är att bedöma som stöld eller olaga intrång, är att bedöma såsom grovt då – – – N.S. – – – obehörigen inträngt på flygplatsen som är skyddsobjekt enligt skyddslagen samt även inträngt i flera flygplan vilket medfört att flygplanen behövt genomgå omfattande säkerhetskontroller för säkerställande av att alla system är flygfärdiga.
Lagrum: 8 kap. 4 § och 4 kap.6 § andra och tredje styckenabrottsbalken.
Målsägandena Örebro läns Flygplats AB (Ö.L.F.) och Täby Airmaintenance AB (T.A.A.) var underrättade om åtalet och åklagaren förde deras talan. Ö.L.F. yrkade att tingsrätten skulle förplikta de åtalade att solidariskt betala ersättning för intern arbetskostnad och för utryckning av vaktbolag. T.A.A. yrkade på motsvarande sätt ersättning för utförda säkerhetskontroller av flygplanen och för tillgripna flytvästar.
N.S. bestred ansvar och motsatte sig att betala skadestånd till Ö.L.F. och T.A.A.
Tingsrätten (ordförande lagmannen Björn Lindén) fann i dom den 18 december 2020 att det inte var styrkt att N.S. hade gjort sig skyldig till stöld och dömde honom för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, dvs. brott av normalgraden och inte grovt brott som gjorts gällande i åtalet. Påföljden bestämdes till dagsböter. Ö.L.F. tillerkändes visst skadestånd medan T.A.A:s skadeståndsanspråk avslogs.
Göta hovrätt
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och begärde att hovrätten skulle döma bl.a. N.S. för grov stöld och skärpa påföljden.
N.S. överklagade domen anslutningsvis och yrkade att han skulle frikännas och befrias från att betala det utdömda skadeståndet.
Hovrätten höll huvudförhandling i målet den 6 maj 2021. Vid huvudförhandlingen uppgav åklagaren att åtal beträffande olaga intrång, som inte är grovt, var påkallat från allmän synpunkt.
Efter huvudförhandlingen, men innan hovrätten avgjorde målet genom dom, uppkom fråga om åtalsprövningen enligt 4 kap. 11 § brottsbalken gjorts inom den preskriptionstid som följer av 35 kap. 1 § brottsbalken. Hovrätten förelade i anledning härav parterna följande.
I rubricerat mål har fråga uppkommit om särskild åtalsprövning enligt 4 kap. 11 § brottsbalken avseende olaga intrång (4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken) har gjorts inom den, för det brottet, gällande preskriptionsfristen (35 kap. 1 § brottsbalken).
Den åtalade gärningen ska ha begåtts den 2 mars 2019. Tingsrätten meddelade dom den 18 december 2020. Vid hovrättens huvudförhandling den 6 maj 2021 meddelade åklagaren att åtal beträffande olaga intrång, som inte är grovt, är påkallat ur allmän synpunkt i enlighet med 4 kap. 11 § brottsbalken. Hovrätten har uppfattat det som att frågan om särskild åtalsprövning inte berördes vid huvudförhandlingen i tingsrätten den 4 december 2020.
Ni föreläggs att yttra er över detta och därvid särskilt vilken betydelse det har för frågan om preskription.
Dagen därpå återkallade åklagaren samtliga överklaganden i målet. N.S. vidhöll att han, trots att åklagaren återkallat sitt överklagande, skulle frikännas. Hovrätten konstaterade dock att anslutningsöverklagandet hade förfallit och beslutade den 27 maj 2021 att skriva av målet.
Hovrättens beslut överklagades till Högsta domstolen, som inte gav prövningstillstånd. Tingsrättens dom vann därmed laga kraft.
Göta hovrätt
N.S. klagade över domvilla och förde i huvudsak fram följande. Frågan om särskild åtalsprövning berördes inte vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Det har ålegat tingsrätten att självmant klargöra huruvida åtalsprövning skett. Tingsrättens avgörande att döma honom för olaga intrång har alltså saknat laga grund, vilket innebär att ett grovt rättegångsfel har förekommit. Målsägandena kan inte anses ha angett brottet till åtal genom att framställa skadeståndsanspråk. Att åklagaren fört deras talan innebär enbart att det inte funnits något målsägandebiträde.
Åklagaren motsatte sig bifall och förde i huvudsak fram följande. Det har inte gjorts någon åtalsprövning i samband med att åtal väcktes eftersom de gärningar det väcktes åtal för inte krävde någon sådan prövning. Brottet olaga intrång är dock angivet till åtal av målsägandena i samband med att de under förundersökningen framställde anspråk på skadestånd. För det fall en domstol överväger att döma för ett mindre allvarligt brott än det åtalade så åligger det domstolen att genom materiell processledning klargöra hur det förhåller sig med föreskriven angivelse eller särskild åtalsprövning. Tingsrätten synes dock ha delat uppfattningen att brottet är angivet till åtal eftersom frågan inte väcktes vid huvudförhandlingen. Dessutom är det uppenbart att åtal är påkallat från allmän synpunkt eftersom det rör sig om intrång i ett skyddsobjekt som är ett angrepp mot allmänt intresse. Om åklagaren inte ansett att åtal varit påkallat från allmän synpunkt eller angivelse skett så hade hon påtalat detta senast i samband med överklagandet och hon hade då invänt att tingsrätten begått ett rättegångsfel. De tilltalade har fått del av åtalet i hela dess vidd och har därmed haft förutsättningar att försvara sig mot anklagelserna. Flera av försvararna har under tingsrättsförhandlingen argumenterat för att gärningen ska bedömas som olaga intrång av normalgraden. Att den straffbestämmelsen skulle kunna komma att tillämpas av domstolen har således stått klart för alla parter. Eftersom åklagaren, om frågan ställts, hade uppgett att åtal är angivet av målsäganden och påkallat från allmän synpunkt, så kan ett eventuellt rättegångsfel inte anses ha inverkat på målets utgång.
Hovrätten (hovrättspresidenten Charlotte Brokelind, hovrättslagmannen Linda Hallstedt, referent, och hovrättsrådet Jim Karlsson) anförde i beslut den 22 december 2021 i huvudsak följande.
SKÄL
Av 4 kap. 11 § brottsbalken framgår att för olaga intrång som inte är grovt får brottet åtalas av åklagare endast om målsäganden angett brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Har målsäganden angett brottet till åtal?
Någon viss form för angivelse av brott till åtal anges inte i rättegångsbalken; den kan således vara såväl skriftlig som muntlig. Det framgår inte heller av rättegångsbalken vilka krav som ska ställas på en utsaga av målsäganden för att den ska betecknas som en angivelse. Det får anses räcka att målsäganden hos behörig myndighet, dvs. åklagare eller polismyndighet, ger till känna en önskan att ett brott ska beivras för att en angivelse ska anses föreligga (jfr Fitger m.fl. Rättegångsbalken 6 december 2021, JUNO, kommentaren till 20 kap. 5 § rättegångsbalken, och rättsfallet NJA 2004 s. 757). Något krav på att en viss person ska pekas ut finns inte (jfr rättsfallet NJA 1892 s. 399).
Av förundersökningen framgår att polis beordrades till Örebro flygplats, som är ett skyddsobjekt enligt skyddslagen, med anledning av att någon tagit sig in där. Det är visserligen oklart huruvida det är någon företrädare för målsäganden som polisanmält händelsen, men det framgår av förundersökningen att målsäganden kontaktats av polis efter händelsen och beretts möjlighet att ange eventuella skadeståndsanspråk. Bl.a. har C.C., anställd på och tillika delägare i T.A.A., framställt skadeståndsanspråk för bolagets räkning. Även Ö.L.F. har genom företrädare yrkat skadestånd med anledning av aktuellt brott. Utredningen visar vidare att skadeståndskraven fullt ut haft sin grund i det intrång på flygplatsen som ägt rum och som bl.a. N.S. åtalats och dömts för. Mot denna bakgrund och då målsäganden vidhållit sina skadeståndsanspråk i domstol där åklagaren dessutom fört deras talan, kan målsägandens agerande inte uppfattas på annat sätt än att de hos behörig myndighet gett till känna en önskan att ett brott ska beivras (jfr rättsfallet RH 2013:17). Det saknar betydelse att de inte uttryckligen angett vilket brott som avsågs eller att skadeståndskraven grundade sig på brott. Målsägandena får därmed anses ha angett brottet till åtal innan preskription inträtt. Redan på denna grund ska N.S. klagan över domvilla avslås.
Har åklagaren inom rätt tid bedömt att åtal är påkallat från allmän synpunkt?
Det är åklagaren, och inte domstolen, som ska vidta en prövning huruvida åtal är påkallat från allmän synpunkt. Som regel är åklagaren oförhindrad att vidta en sådan åtalsprövning när som helst så länge målet inte är avslutat, dvs. även i högre rätt (se exempelvis rättsfallen NJA 2004 s. 757 och NJA 2014 s. 854 p. 11). Det ankommer inte på domstolen att göra någon egen prövning av åklagarens bedömning i frågan. Att domstolen skulle instämma i åklagarens bedömning eller för egen del anse att det föreligger skäl för åtal kan följaktligen inte läka bristen att åklagaren inte vidtagit någon sådan prövning. Domstolen, som har det slutliga ansvaret, ska i stället genom materiell processledning kontrollera att prövningen vidtagits (se rättsfallet NJA 1992 s. 150). Kravet på åtalsprövning är uppställt för att undvika att åtal som inte är påkallade från allmän synpunkt tas till domstol på grund av åklagarens åtalsplikt.
Redan av åklagarens yttrande i hovrätten framgår att det inte gjordes någon åtalsprövning i samband med att åtal väcktes eftersom åtalet avsåg gärningar som inte krävde sådan prövning. Såväl åklagaren som försvararen har emellertid vidgått att rubriceringsfrågan avseende påståendet om olaga intrång avhandlades vid huvudförhandlingen i tingsrätten, dock utan att frågan om särskild åtalsprövning berördes. Såvitt framkommit gjordes åtalsprövningen först i samband med huvudförhandlingen i hovrätten. Vid den tidpunkten hade sådan preskription som framgår av 35 kap. 1 § brottsbalken inträtt.
Det förhållandet att tingsrätten dömde N.S. för olaga intrång av normalgraden utan att kontrollera att förutsättningarna enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken var uppfyllda utgör ett rättegångsfel. Som angetts ovan kan en åtalsprövning emellertid vidtas av åklagare även i högre rätt så länge målet inte är avslutat. I målet har en sådan åtalsprövning skett i hovrätten och rättegångsfelet får i en sådan situation anses läkt i hovrätten. Frågan är emellertid om det förhållandet att tiden för preskription inträtt när åtalsprövningen gjordes, innebär att felet i detta fall inte kan läkas och domen mot N.S. i följd härav ska undanröjas på grund av domvilla och han ska frikännas.
Enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken får en dom inte avse någon annan gärning än den för vilken talan har förts i behörig ordning. Härmed avses i första hand gärningen så som den har kommit till uttryck i den gärningsbeskrivning som åklagaren har lämnat i stämningsansökan.
N.S. har fått del av åtalet före preskriptionstidens utgång. Av stämningsansökan har det klart framgått vilken gärning som åklagaren lagt honom till last. N.S. har därmed haft möjlighet att förstå vilken gärning han ställts till ansvar för och vilka faktiska anklagelser som riktats mot honom (jfr artikel 6.3a i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna). Tingsrätten har vidare dömt honom för del av det agerande som angetts i gärningsbeskrivningen även om domstolen funnit skäl att rubricera brottet som olaga intrång av normalgraden och inte som grovt brott. Mot nu angiven bakgrund kan enligt hovrättens mening preskription för olaga intrång av normalgraden inte anses ha inträtt även om åklagarens formella åtalsprövning kom att ske först i hovrätten (jfr Högsta domstolens resonemang i rättsfallet NJA 2011 s. 611, särskilt p. 15 och 18, som avsåg möjligheten att justera åtalet och döma med tillämpning av en straffbestämmelse som åberopats i målet först efter det att preskriptionstiden för ansvar enligt den bestämmelsen gått ut). Det framstår för övrigt inte som ändamålsenligt att en domstols möjligheter att lindra rubriceringen av en gärning, och som därmed skulle kräva åtalsprövning, skulle vara avhängigt av tidpunkten för när målet företas till avgörande.
Vid denna bedömning har således inte den omständigheten att åtalsprövning skett först efter det att preskription för olaga intrång av normalgraden inträtt enligt 35 kap. 1 § brottsbalken men innan målet avslutades inneburit att det förekommit ett sådant grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Det saknas därmed skäl även på denna grund att undanröja tingsrättens dom på grund av domvilla.
BESLUT
Hovrätten avslår klagan över domvilla.
– – –