RH 2013:17

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Annie Fainelli samt nämndemännen Said Abdu, Marianne Ramm och Dick Magnusson) anförde i dom den 22 februari 2012 bl. a. följande.

Av utredningen framgår inledningsvis följande. När P.E. vid kl. 01.00 ville komma in på ett festivalområde och diskussioner uppstått greps han av två ordningsvakter. En av P.E:s vänner, J.A., blev samtidigt bortförd av ordningsvakten J.B. När R.A., som vid tillfället arbetade i en bar och inte har något ordningsvaktsförordnande, ingrep för att hjälpa J.B. bröt J.A. överarmen på två ställen.

En av de två ordningsvakter som grep P.E. uppgav i förhör bl. a: När de grep P.E. började vännerna bli aggressiva och de gapade och skrek. J.A. var mycket hotfull. När J.B. tog hand om J.A. gjorde denne mycket motstånd och ville inte lugna ner sig.

Den andre ordningsvakten berättade i förhör bl. a. att J.A. sprattlade när J.B. ingrep mot denne.

J.A. uppgav bl. a: Två eller tre vakter hoppade på P.E., tog struptag på honom och tryckte upp honom mot en vägg. Han skrek åt vakterna att de skulle släppa P.E. Han blev bortdragen i håret av en vakt. När vakten höll honom i armen tog en person tag i den andra armen och drog den bakåt uppåt och armen gick då av. Han hade då stått framåtlutad i samband med att han skulle resa sig. Han gjorde inte något motstånd.

R.A. uppgav bl. a: Från den plats där han arbetade i baren såg han en grupp människor vid ingången. De två ordningsvakterna höll P.E. mot en vägg och J.A. var aggressiv. När J.B. sedan stod och höll J.A. i armen var denne mycket våldsam. J.B. bad honom om hjälp. Medan J.A. sprattlade försökte han få tag i hans arm. Han höll då J.A:s axel med sin andra hand. När han fick tag i armen ryckte J.A. till varvid armen bröts. Allt gick mycket fort. Han försökte aldrig föra J.A:s arm bakåt. Han inser att det finns en risk för att en arm på en person, som sprattlar och gör motstånd, kan brytas om man för den bakåt.

Ordningsvakten J. B uppgav bl. a. följande: I samband med att de två andra ordningsvakterna försökte få på P.E. handfängsel försökte J.A. frita denne. Han tog då tag i J.A:s arm. Han kan ha fått tag i J.A:s hår i samband med att han tog tag i dennes tröja och axel. Eftersom han hade problem med att hålla fast ropade han på R.A. som kom och hjälpte honom. J.A. skrek och gjorde motstånd. J.A. stod lite framåtlutad. Eftersom han hade fullt upp med att hålla J.A:s andra arm såg han inte allt som hände. Han såg dock att R.A. drog J.A:s arm utåt för att få fram den. Han anser inte att R.A. kunde ha agerat på något annat sätt.

Tingsrätten fann på anförda skäl åtalet mot P.E. för hot mot tjänsteman styrkt.

Vad avsåg åtalet mot R.A. för vållande till kroppsskada gjorde tingsrätten följande bedömning.

I målet är utrett att stämningen var bråkig och stökig vid det aktuella tillfället. Genom bl. a. J.B:s och R.A:s uppgifter har det framkommit att J.A. gjorde motstånd under ingripandet mot honom. Motståndet har varit så starkt att J.B. känt sig tvungen att kalla på hjälp. Uppgifterna om exakt hur R.A. har rört J.A:s arm går isär. J.A. har uppgett att hans arm drogs bakåt uppåt, vilket R.A. har förnekat under huvudförhandlingen. Av det av åklagaren åberopade polisförhöret med R.A. framgår dock att R.A. har uppgett för polisen att han försökte föra bak armen. J.B. har berättat att R.A. drog J.A:s arm utåt för att få fram den. J.B. har dock uppgett att han inte såg allt som hände. Även om det inte klarlagts i vilken riktning och på vilket sätt R.A. förde J.A:s arm konstaterar tingsrätten att R.A:s agerande, med hänsyn till den uppkomna skadans slag, måste ha varit förhållandevis kraftfullt. Den omständigheten att J.A. gjort visst motstånd förändrar inte denna bedömning. R.A. har vidare gjort ett ingripande som han saknade utbildning för. Tingsrätten anser vid en samlad bedömning att R.A. av oaktsamhet har orsakat J.A:s skada. Denna skada har inte varit ringa. Gärningen är därmed styrkt och är att bedöma som vållande till kroppsskada.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde R.A. för vållande till kroppsskada till 50 dagsböter.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Katarina Påhlsson, hovrättsrådet Christer Ranch och tf. hovrättsassessorn Emma Alskog) anförde i dom den 6 november 2012 bl. a. följande.

Utredningen i hovrätten har varit i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten

Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning i hovrätten som vid tingsrätten. Parterna har vidare åberopat i huvudsak samma muntliga bevisning här. Sålunda har hovrätten tagit del av videoinspelningarna från förhören vid tingsrätten med målsäganden J.A., den tilltalade R.A., vittnet J.B. samt de två andra ordningsvakterna.

Föreligger det förutsättningar att pröva åtalet för vållande till kroppsskada?

Vållande till kroppsskada får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagaren endast om målsäganden angett brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt, se 3 kap. 12 § första stycket brottsbalken. Sedan det i hovrätten uppmärksammats att det varken av anteckningarna från huvudförhandlingen eller av domen framgår att tingsrätten prövat om J.A. angett brottet har parterna beretts tillfälle att yttra sig i frågan.

R.A. har hävdat att någon angivelse inte ägt rum under vare sig förundersökningen eller handläggningen i övrigt. Åklagaren har medgett att J.A. inte fått någon specifik fråga från polisen om detta men menat att dennes uttalade önskan vid polisförhör att åklagaren skulle föra hans talan samt medgivandet att journalanteckningar fick hämtas in ska ges den innebörden att målsäganden önskat att brottet beivras. Vidare har åklagaren gett in en tjänsteanteckning enligt vilken J.A. den 25 september 2012 förklarat att han anger brottet till åtal.

Hovrätten konstaterar att en angivelse från målsäganden måste föreligga när åklagaren väcker åtalet. Att J.A. nu förklarat att han anger brottet vållande till kroppsskada till åtal har därmed ingen självständig betydelse. Det står vidare klart att J.A. under förundersökningen inte uttryckligen fått frågan om han angav brottet till åtal och att frågan inte har uppmärksammats vid tingsrätten när åklagaren inskränkte åtalet till att avse endast vållande till kroppsskada. Frågan är då om det likväl fanns förutsättningar för tingsrätten, och nu för hovrätten, att pröva åtalet.

En angivelse föreligger om en målsägande hos åklagare eller polismyndighet ger tillkänna sin önskan att ett brott ska beivras. Angivelsen kan göras såväl muntligen som skriftligen och det ställs inte några särskilda krav på en utsaga för att den ska anses utgöra en angivelse. Inte heller behöver en viss person pekas ut som misstänkt. (Se Peter Fitger m.fl. Rättegångsbalken, version den 1 april 2012, kommentaren till 20 kap. 5 §.) I praxis har redan det förhållandet att en målsägande polisanmält en person för ett visst förfarande ansetts visa att hon önskade att saken skulle bli föremål för åtal. I det fallet hade vid prövningen i högre rätt gärningsbeskrivningen tolkats så att saken innefattade ett annat brott än det åklagaren ursprungligen gjort gällande och för vilket brott det krävdes åtalsangivelse (se rättsfallet NJA 2004 s. 757). Med hänsyn till det anförda får enligt hovrätten en målsägande som polisanmäler ett förfarande eller en person som i sådan egenskap medverkar i en brottmålsprocess som utgångspunkt antas ha angett ett brott till åtal, där det är en förutsättning för åtal. Det sagda gäller dock endast under förutsättning att han eller hon inte gett tillkänna en motsatt uppfattning (se t.ex. rättsfallet NJA 1981 s. 513).

I det nu aktuella fallet konstaterar hovrätten att J.A. har hörts två gånger av polisen. Vid det första tillfället, som ägde rum samma natt som händelsen, har brottsmisstanken rubricerats som misshandel/vållande till kroppsskada och vid det andra tillfället har den rubricerats som misshandel. I det sistnämnda förhöret har J.A., som åklagaren framhållit, medgett att polisen fick ta del av journalanteckningarna från sjukvården samt förklarat att han önskade att åklagaren skulle föra hans skadeståndstalan. Åklagaren väckte därefter åtal mot R.A. för misshandel. Gärningsbeskrivningen omfattade påstående om att denne uppsåtligen eller i vart fall av oaktsamt tillfogat målsäganden en fraktur. Vid huvudförhandlingen, vid vilken J.A. var närvarande och hördes, yrkade åklagaren slutligen endast ansvar för vållande till kroppsskada. J.A. får därmed anses ha angett brottet till åtal och åklagaren således ha menat att ett sådant åtal var påkallat ur allmän synpunkt (se rättsfallen NJA 1992 s. 150, 1994 s. 555 och 2004 s. 757). Det föreligger således förutsättningar att pröva åtalet för vållande till kroppsskada.

Ska R.A. dömas för vållande till kroppsskada?

Lika med tingsrätten anser hovrätten att det är utrett att det var en stökig stämning vid tillfället. J.A. har bekräftat att han var ”lite irriterad” och av dennes förhör har det tydligt framgått att han var upprörd över vad han uppfattade vara ett övervåld från ordningsvakternas sida mot kamraten P.E. Det är vidare klarlagt att J.A. flera gånger uppmanats att lämna platsen men att han inte gjort det, enligt egna uppgifter för att han ville att ordningsvakterna skulle släppa P.E. och för att ”ha koll” på vad de gjorde med denne. Mot denna bakgrund och de tre ordningsvakternas samstämmiga uppgifter är det visat att J.A. motsatte sig J.B:s ingripande mot honom. Det saknas enligt hovrättens mening anledning att ifrågasätta J.B:s påstående att han sedan bedömt att han inte kunde hålla J.A. själv och att han ville säkra dennes andre arm, men inte fick tag på den, samt att det var därför han kallade på hjälp från R.A.

J.B. har förklarat att han gjorde ingripandet för att polisen skulle omhänderta J.A. för ordningsstörande och att han avsåg att sätta fängsel på denne. Utredningen medger inte annan slutsats än att denna åtgärd från J.B., som alltså enligt vad som framkommit i målet är ordningsvakt, med hänsyn till omständigheterna varit försvarlig, se 10 och 29 §§polislagen (1984:387). R.A. har därmed enligt 24 kap.2 och 5 §§brottsbalken haft samma rätt att ingripa vid sidan av J.B. Det förhållandet att R.A. saknat utbildning för ett ingripande saknar i detta sammanhang särskild betydelse.

Det fortsatta händelseförloppet fram till J.A. åsamkades en fraktur har enligt samtliga inblandade gått mycket fort och förhållandena på platsen har varit röriga. Utredningen har således inte gett en entydig bild av vad som sedan hände. Därmed ska R.A:s skildring läggas till grund för bedömningen. Sålunda har R.A. uppgett att J.A. ryckte till när han försökte få tag på dennes arm. Visserligen har R.A. också sagt att han höll J.A. i överarmen, men han har hävdat att han inte förde armen bakåt eller utåt. Härvid beaktar hovrätten att det av journalanteckningarna endast framgår att J.A., när han kom in till sjukhuset den 31 juli 2011 vid 02.30-tiden, uppvisade en fraktur på vänstra överarmen. Någon närmare utredning hur skadan har sett ut eller hur den har orsakats finns således inte. Åklagarens bevisning medger alltså inte slutsatsen att frakturen uppkommit genom att J.A:s arm vridits upp på ryggen. Hovrätten har därför att utgå från att den kan ha orsakats på det sätt som R.A. hävdat, dvs. att den har uppkommit när han försökte få tag på J.A:s arm och denne ryckte till för att undkomma. Sammanfattningsvis är det inte visat att R.A. vid ingripandet förfarit på ett sådant sätt att hans handlande bör medföra straffansvar. Åtalet ska lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Med upphävande av tingsrättens dom, utom såvitt avser därigenom tillerkänd ersättning till försvararen, ogillar hovrätten åtalet.

Hovrättens dom meddelad: den 6 november 2012.

Mål nr: B 2064-12.

Lagrum: 3 kap. 8 § och 12 § samt 24 kap. 2 § och 5 §brottsbalken; 10 § och 29 §polislagen (1984:387).

Rättsfall: NJA 1981 s. 513; NJA 2004 s. 757; NJA 1992 s. 150; NJA 1994 s. 555.