NJA 2014 s. 854

Resningsansökan tar sikte på ansvarsfrågor som slutligt har avgjorts av hovrätten men också på näringsförbudet som slutligt har bestämts av tingsrätten. Frågorna har ett så direkt faktiskt och rättsligt samband att ansökan i dess helhet bör prövas av HD (NJA 2014 s. 103).

Skattetilläggen har inte hindrat en prövning av åtalet för grovt bokföringsbrott (NJA 2014 s. 377) och inte heller av åtalet för oredlighet mot borgenärer.

När det gäller M.D.B:s ansvar för grovt skattebrott kan det konstateras att skattetilläggen delvis avser samma gärningar som åtalet. Så är fallet beträffande M.D.B:s uppgifter av betydelse för inkomstskatten, för arbetsgivaravgifter som avser redovisningsperioderna januari 2004-juni 2005 och augusti 2005-oktober 2006 samt för mervärdesskatt som avser redovisningsperioderna januari och mars-december 2004, januari, mars och augusti-december 2005 samt januari-juni, augusti och september 2006.

Skatteverket tog ut skattetilläggen innan åtalet väcktes. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har därmed satts åt sidan i brottmålet (NJA 2013 s. 502).

Hovrätten avgjorde brottmålet efter Europadomstolens dom i målet mellan Zolotuchin och Ryssland. Målet ska därför tas upp på nytt i de aktuella delarna (NJA 2013 s. 746 p. 26-32).

Ett åtal för skattebrott ska avvisas i den utsträckning som det är oförenligt med rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning). När målet är rest, ska den domstol som handlägger det återupptagna målet alltså avvisa åtalet i motsvarande mån. Det väcker frågan vad som ska gälla för de sammanhängande delarna av åtalet för skattebrott som inte strider mot den angivna rätten. Ofta är det fråga om vad som rättsligt sett är särskilda brott (NJA 2003 s. 499, jfr NJA 1981 s. 277). En samlad bedömning av skattebrottsligheten kan ha påverkat synen på de enskilda skattebrotten och ha fått betydelse för både brottsbeteckningen och påföljdsbestämningen.

Skulle prövningen i det återupptagna målet leda till att åtalet i viss del bedöms på ett sätt som är fördelaktigare för den tilltalade kan det alltså motivera en ändrad bedömning också av de återstående delarna. Stöd för att målet tas upp på nytt också i dessa delar, som annars skulle stå kvar, finns i grunderna för 58 kap. 2 § 4 första ledet RB. En förutsättning är då att domstolen i det ursprungliga brottmålet - om den fördelaktigare bedömningen hade gjorts redan då - sannolikt skulle ha hänfört de återstående delarna under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpades. (Jfr bl.a. NJA 2002 s. 619.)

Ett på det sättet utvidgat resningsbeslut bör begränsas till de sammanhängande och annars kvarstående delar som direkt påverkas av den fördelaktigare bedömning som kan komma att göras i det återupptagna målet (jfr Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 214). Det är sällan motiverat att på nytt pröva om de grundläggande objektiva och subjektiva förutsättningarna för straffansvar är uppfyllda i de delarna. I stället är det fråga om att domstolen i det återupptagna målet ska kunna ta hänsyn till konsekvenserna av den fördelaktigare bedömningen och se de återstående delarna i sitt nya sammanhang. Typiskt sett blir det aktuellt att resa målets återstående delar i den utsträckning som bedömningen har tagit intryck av att den tilltalade dömts också för sammanhängande brott. Det ska t.ex. kunna beaktas att ett återstående brott, som tidigare har ansetts ingå i ett systematiskt förfarande och därför hänförts till en strängare straffbestämmelse, bedöms som en enstaka händelse och därför kan hänföras till en mildare bestämmelse, om åtal för förfarandet i övrigt ogillas eller avvisas efter resning. I detta ligger att domstolen måste kunna avgöra vilken brottsbeteckning och vilken straffbestämmelse som ska tillämpas vid ett gradindelat brott. Resningsbeslutet bör därför utformas så att domstolen i det återupptagna målet kan göra en sådan bedömning i de återstående, sammanhängande delarna och med andra ord omfatta också frågan vilken straffskala som ska tillämpas i de delarna.

Under de förutsättningar som har angetts i det föregående bör därför resningsbeslutet i de återstående, sammanhängande delarna avse frågan hur brottet ska bedömas (jfr NJA 2014 s. 371).

En ytterligare fråga är då om bedömningen ska påverkas av att åklagaren - som i detta fall riksåklagaren - förklarar att det inte finns särskilda skäl för åtal i de återstående delarna som gäller grovt skattebrott.

En särskild åtalsprövning ska göras av åklagaren, inte av domstolen. Det finns inte något hinder mot att åklagaren gör prövningen först under processen, då frågan har blivit aktuell (NJA 1992 s. 150 och NJA 2004 s. 757, jfr NJA 1981 s. 513). Om åklagaren förklarar att åtal inte är påkallat, bör åtalet ogillas utan någon prövning i sak. Av rättspraxis följer att åtalsprövningen kan ske också i högre rätt. Detta får så förstås att den tilltalade - om åtalet inte är påkallat enligt åklagarens bedömning - kan frikännas på denna grund, utan hinder av bestämmelsen i 20 kap. 9 § RB om att allmänt åtal inte får läggas ned sedan dom har fallit.

En förklaring från åklagaren som har gjorts i resningsärendet kan alltså beaktas och föranleda resning inte bara i frågan om hur gärningarna ska bedömas (rubriceringsfrågan) utan i hela ansvarsfrågan i aktuella delar. Åtalsprövningen kan då behandlas i det återupptagna målet.

Brottmålet ska resas i de delar som innebär att M.D.B:s rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) har satts åt sidan (p. 4 och 5). Det måste antas att de delarna av åtalet kommer att avvisas, dvs. bedömas på ett sätt som är fördelaktigare för M.D.B. i det återupptagna målet (p. 6). De återstående delarna av åtalet för grovt skattebrott skulle sannolikt ha hänförts till en mildare straffbestämmelse, om den fördelaktigare bedömningen hade gjorts redan i brottmålet (p. 7). Eftersom riksåklagaren har förklarat att åtal inte är påkallat av särskilda skäl för de återstående delarna av åtalet, ska resningen avse hela ansvarsfrågan i dessa delar (p. 12).

I fråga om åtalen för grovt bokföringsbrott och oredlighet mot borgenärer har skattetilläggen inte hindrat en prövning (p. 2). Grund för resning saknas i dessa delar.

Det finns förutsättningar för resning i fråga om påföljd och näringsförbud.

Det bör göras en samlad prövning av det återupptagna målet i hovrätten (NJA 2014 s. 103 p. 13 och 14).