Domskäl

Skäl. Av handlingarna framgår att L-E.W. enligt 12 kap 21 § JB hos LSt:n har deponerat sammanlagt 56 113 kr avseende hyra för den ifrågavarande lägenheten för tiden fr o m okt 1983 t o m 1989 års utgång. Hyra, som enligt hyresavtal skulle erläggas förskottsvis för kalendermånad, deponerades för år 1988 med 10 000 kr d 15 dec 1987 och för år 1989 med 10 656 kr d 15 dec 1988. Hyresvärden, Aktiebolaget Stockholmsbyggen, som d 18 dec 1987 underrättades om depositionen för år 1988, visade d 18 april 1988 hos LSt:n att bolaget samma månad väckt talan om utfående av deponerade då förfallna belopp samt visade därefter successivt att talan utvidgats till belopp som förföll under rättegången. När L-E.W. d 14 aug 1989 hos LSt:n begärde att få förfoga över de deponerade beloppen genom fortsatta depositioner, hade Stockholms TR genom dom d 30 juni 1989 förklarat bolaget berättigat att hos LSt:n lyfta av L-E.W. under tiden okt 1983-juni 1989 deponerade hyror om sammanlagt 49 701 kr jämte ränta, och domen var sedan L-E.W. fullföljt talan beroende på prövning av Svea HovR.

HovR:n fastställde sedermera genom dom d 4 sept 1990 TR:ns dom. L-E.W. har fullföljt talan mot domen hos HD (T 393/90). (* Det under II refererade målet (red:s anm). *) Som grund för sin talan mot HovR:ns beslut i förevarande mål har L-E.W. åberopat att han enligt 12 kap 22 § JB har rätt att lyfta de hyresbelopp som avser tiden okt 1983-jan 1988. I nämnda lagrum, andra stycket, föreskrivs att, om hyresvärden inte inom tre månader från det deponerat hyresbelopp förfallit till betalning och underrättelse om depositionen sänts till honom visar att han träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller att han väckt talan därom mot hyresgästen, denne har rätt att återfå beloppet. Har hyresvärden väckt talan inom angiven tid, får beloppet ej lyftas, förrän hyresvärdens talan blivit slutligt avgjord.

Den berörda regleringen innebär inte att hyresvärden förlorar rätten till hyra, om hyresgästen lyfter deponerat belopp till följd av att hyresvärden inte har väckt talan i rätt tid. Hyresvärden mister visserligen den trygghet som depositionen utgjort, men hans eventuella hyresfordran kvarstår fortfarande (jfr bl a Walin, Allmänna hyreslagen, 5 u s 98 f, och Holmqvist, Hyreslagen, 3 u s 112).

Som bestämmelserna i 12 kap 22 § har avfattats, kan de synas ge underlag för slutsatsen att hyresgästen under alla förhållanden har rätt att lyfta deponerat hyresbelopp så snart hyresvärden har underlåtit att inom den i lagrummet angivna fristen visa att han träffat överenskommelse med hyresgästen eller väckt talan mot denne. Det är dock tydligt att hyresgästen även vid en sådan underlåtenhet från hyresvärdens sida i vissa situationer bör förvägras att lyfta beloppet. I enlighet med vad som har antagits i den juridiska litteraturen (Walin a a s 98) får sålunda anses att, om hyresvärden efter tremånadersfristens utgång men innan hyresgästen ännu lyft beloppet visar att han inom föreskriven tid har väckt talan mot hyresgästen, LSt:n bör vägra att betala ut beloppet till hyresgästen innan hyresvärdens talan slutligt avgjorts. Ett annat fall kan vara att hyresvärden, innan hyresgästen har lyft det deponerade beloppet, hos LSt:n visar att parterna efter tremånadersfristens utgång träffat en överenskommelse om att hyresvärden skall få lyfta beloppet. LSt:n får då anses ha skyldighet att betala ut beloppet till denne.

För det fall att hyresvärden väcker talan först efter tremånadersfristens utgång får i konsekvens med det nyss anförda övervägande skäl anses tala för att parterna har möjlighet att träffa överenskommelse om att det deponerade beloppet skall innestå hos LSt:n och till falla hyresvärden för det fall han vinner processen. En sådan överenskommelse kan i vissa fall tänkas vara i båda parters intresse. Även utan någon formlig överenskommelse bör parterna kunna uppnå samma resultat genom att hyresgästen, trots att hyresvärden väckt talan för sent, avstår från att lyfta depositionen och i den händelse hyresvärden vinner målet låter domen vinna laga kraft. Rätten att lyfta det deponerade beloppet måste då anses övergå till hyresvärden. Tremånadersfristen bör i enlighet härmed inte uppfattas som någon sådan preklusionstid som det åligger domstolen att självmant beakta.

Om hyresvärden, utan att någon överenskommelse av nyss avsett slag föreligger, väcker talan efter tremånadersfristens utgång, utgör dock den pågående processen inte något hinder för hyresgästen att lyfta deponerat belopp. Hyresvärden löper därför i den angivna situationen risken att hyresgästen hos LSt:n begär att få beloppet utbetalat innan processen är avslutad. För det fall hyresvärden inskränkt sin talan till att avse rätt att utfå deponerat belopp förfaller i så fall ändamålet med rättegången; hyresvärden bör dock i detta läge med stöd av 13 kap 3 § 1 st 1 RB kunna ändra sin talan på sådant sätt att den kommer att avse själva hyresfordringen.

I förevarande fall har hyresvärden väckt talan efter tremånadersfristens utgång med avseende på de hyresbelopp som avser tiden okt 1983-jan 1988 och någon överenskommelse mellan parterna om att beloppen ändå skall innestå hos LSt:n har inte visats föreligga. Den av hyresvärden väckta talan utgör därmed inte något hinder för hyresgästen att lyfta beloppen. I detta hänseende kan läget inte ha blivit förändrat genom att TR:n och därefter HovR:n i domar som inte vunnit laga kraft berättigat hyresvärden att lyfta deponerad hyra även för den nu berörda tiden.

På grund av det anförda har L-E.W. rätt att lyfta de hyresbelopp som deponerats för tiden okt 1983-jan 1988. Av det belopp om 10 000 kr som L-E.W. deponerat för år 1988 får i avsaknad av annan föreskrift vid depositionen lika stort belopp eller 833 kr anses belöpa på varje månad. Det belopp som skall betalas till L-E.W. uppgår vid detta förhållande till 36 290 kr.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD LSt:ns beslut såvitt avser för tiden okt 1983-jan 1988 deponerade hyresbelopp, 36 290 kr, jämte ränta och förklarar L-E.W. berättigad att lyfta nämnda belopp jämte ränta. Ärendet återförvisas till LSt:n för erforderlig behandling.

Referenten, JustR Gad, med vilken JustR Lars K Beckman instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Av handlingarna framgår - - - se HD:s beslut - - - Holmqvist, Hyreslagen, 3 u s 112).

Bestämmelserna i 12 kap 22 § 2 st JB berättigar inte till slutsatsen att hyresgästen under alla förhållanden har rätt att lyfta ett deponerat hyresbelopp så snart hyresvärden har underlåtit att inom den i lagrummet angivna fristen visa att han träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller väckt talan mot denne. Det är tydligt att hyresgästen även vid sådan underlåtenhet från hyresvärdens sida i vissa situationer bör förvägras att lyfta beloppet. Om hyresvärden efter tremånadersfristens utgång men innan hyresgästen ännu lyft beloppet visar att han väckt talan i rätt tid - d v s inom tremånadersfristen eller om hyresgästen medgivit en förlängning av fristen, t ex i samband med förlikningsförhandlingar, före den medgivna fristens utgång - bör LSt:n vägra att betala ut beloppet till hyresgästen innan hyresvärdens talan slutligt avgjorts (jfr bl a Walin, Allmänna hyreslagen, 5 u, s 98 f). Visar hyresvärden att parterna efter tremånaderstidens utgång träffat en överenskommelse om att hyresvärden skall få lyfta beloppet bör LSt:n likaledes vägra att betala ut beloppet till hyresgästen, om denne begär att återfå det.

Det måste vidare anses stå parterna fritt att träffa överenskommelse om att det deponerade beloppet skall innestå hos LSt:n och tillfalla hyresvärden om denne vinner processen. En sådan överenskommelse kan i vissa fall ligga i båda parters intresse. Även utan någon formlig överenskommelse bör parterna kunna uppnå samma resultat genom att hyresgästen, trots att hyresvärden väckt talan för sent, avstår från att lyfta depositionen så att hyresvärden, om denne vinner målet, skall kunna lyfta beloppet. Ett sådant förfarande kan ligga i hyresgästens intresse, t ex för att säkerställa att ett av hyresgästen innehållet hyresbelopp av betydande storlek finns disponibelt om hyresvärden befinns berättigad till beloppet. Frågan om hyresvärden väckt talan inom tremånadersfristen bör i enlighet härmed uppfattas inte som ett spörsmål om rättegångshinder som rätten har att beakta självmant utan som en fråga rörande själva saken och alltså beaktas endast efter invändning.

Vad som har anförts talar med betydande styrka för att LSt:n, när tvist pågår vid domstol om vem av parterna i hyresförhållandet som är berättigad att lyfta av hyresgästen nedsatt hyresbelopp, skall kunna - utan hinder av bestämmelserna i 12 kap 22 § 2 st JB - förordna att beloppet inte får lyftas förrän hyrestvisten blivit slutligt avgjord. LSt:ns av HovR:n fastställda beslut, varigenom en ansökan från L-E.W. om att få lyfta vissa av de deponerade beloppen avslagits, kan därför inte anses felaktigt.

Samtidigt med förevarande mål har HD till avgörande upptagit det förut nämnda tvistemålet T393/90, vari L-E.W. fört talan mot HovR:ns dom d 4 sept 1989. Såsom närmare utvecklats i en skiljaktig mening i det målet har jag funnit att L-E.W:s först i HovR:n gjorda invändning om att bolaget, såvitt avser de hyresbelopp som deponerats för tiden t o m januari 1988, väckt talan först efter utgången av tremånadersfristen, skall avvisas och HovR:ns domslut fastställas.

På grund av vad som har anförts anser jag att L-E.W:s i förevarande mål anförda besvär skall lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Av handlingarna framgår att L-E.W. i HovR:n, utöver vad han till stöd för sin talan gjort gällande vid TR:n, åberopade att Aktiebolaget Stockholmsbyggen endast kunde tillerkännas rätt att lyfta de deponerade hyresbelopp beträffande vilka bolaget väckt talan inom tre månader från förfallodagen. I ett föreläggande för L-E.W. att ange vilken bevisning han önskade åberopa erinrade HovR:n honom om de begränsningar som enligt 50 kap 25 § 3 st RB, i dess i målet tillämpliga lydelse före d 1 sept 1989, gällde för parts möjlighet att i HovR:n till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts. HovR:n meddelade emellertid inte något beslut i frågan huruvida L-E.W. skulle tillåtas att i HovR:n åberopa den nya grunden för sin talan och har ej heller i domen yttrat sig över denna grund. Med hänsyn till omständigheterna bör detta rättegångsfel inte föranleda att HovR:ns dom undanröjs.

I HD har L-E.W. vidhållit att bolaget väckt talan för sent i fråga om vissa av hyresbeloppen, varvid han hänvisat till 12 kap 22 § JB. Han får också anses ha vidhållit åberopandet av de omständigheter som han ursprungligen anförde till grund för sin talan.

Av handlingarna framgår att L-E.W. enligt 12 kap 21 § JB hos LSt:n har deponerat sammanlagt 56 113 kr avseende hyra för den ifrågavarande lägenheten för tiden fr o m okt 1983 t o m 1989 års utgång. Hyra, som enligt hyresavtal skulle erläggas förskottsvis för kalendermånad, deponerades för år 1988 med 10 000 kr d 15 dec 1987 och för år 1989 med 10 656 kr d 15 dec 1988. Bolaget, som av LSt:n d 18 dec 1987 underrättats om depositionen för år 1988, väckte talan i målet d 15 april 1988.

I 12 kap 22 § 2 st JB föreskrivs att, om hyresvärden inte inom tre månader från det deponerat hyresbelopp förfallit till betalning och underrättelse om depositionen sänts till honom visar att han träffat överenskommelse med hyresgästen om att få lyfta beloppet eller att han väckt talan därom mot hyresgästen, denne har rätt att återfå beloppet. Har hyresvärden väckt talan inom angiven tid, får beloppet ej lyftas, förrän hyresvärdens talan blivit slutligt avgjord.

Den berörda regleringen innebär inte att hyresvärden förlorar rätten till hyra, om hyresgästen lyfter deponerat belopp till följd av att hyresvärden inte har väckt talan i rätt tid. Hyresvärden mister visserligen den trygghet som depositionen utgjort, men hans eventuella hyres. fordran kvarstår fortfarande (jfr bl a Walin, Allmänna hyreslagen, 5 u s 98 f, och Holmqvist, Hyreslagen, 3 u s 112).

Som bestämmelserna i 12 kap 22 § - - - se HD:s beslut i det under I refererade målet - - - att avse själva hyresfordringen.

Bolagets talan har väckts efter utgången av tremånadersfristen såvitt avser de hyresbelopp som deponerats för tiden t o m januari 1988.

LSt:n i Stockholms län har genom beslut d 6 sept 1989 avslagit en ansökan från L-E.W:s sida om att få förfoga över deponerade belopp. Sedan L-E.W. fört talan mot beslutet, har HovR:n genom beslut d 4 sept 1990 fastställt LSt:ns beslut. På talan av L-E.W. mot HovR:ns beslut har HD genom beslut denna dag, med undanröjande av LSt:ns beslut, förklarat L-E.W. berättigad att lyfta de för tiden okt 1983-jan 1988 deponerade hyresbeloppen, tillhopa 36 290 kr, jämte ränta, samt återförvisat ärendet till LSt:n för erforderlig behandling. (* Det under I refererade målet (red:s anm). *) Bolagets talan om att utfå deponerade belopp får därigenom anses ha förfallit, såvitt avser de medel som tillkommer L-E.W.. Bolaget har inte - trots kännedom om L-E.W:s anspråk på att få lyfta beloppen - ändrat sin talan till att avse ett mot L-E.W. riktat fullgörelseyrkande i fråga om hyran för nämnda period. Bolagets talan i denna del kan därför inte bifallas.

Beträffande frågan om rätt för bolaget att lyfta de för tiden febr 1988-juni 1989 deponerade beloppen ansluter sig HD till HovR:ns bedömning. Såvitt framgår av handlingarna uppgår de för den sist angivna tiden deponerade beloppen till 14 495 kr.

Domslut

Domslut. HD undanröjer HovR:ns dom såvitt avser de hyresbelopp som L-E.W. deponerat hos LSt:n i Stockholms län för tiden okt 1983-jan 1988 jämte ränta därå. HD fastställer HovR:ns dom i vad den innebär att Aktiebolaget Stockholmsbyggen förklarats berättigat att lyfta de av L-E.W. för tiden febr 1988-juni 1989 deponerade beloppen, tillhopa 14 495 kr, jämte ränta.

JustR Gad, med vilken JustR Lars K Beckman instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Av handlingarna framgår - - - se HD:s dom - - - grund för sin talan.

I 12 kap 22 § 2 st JB - - - se HD:s dom - - - Holmqvist, Hyreslagen, 3 u s 112).

Bestämmelserna i 12 kap 22 § 2 st JB - - - se den skiljaktiga meningen i det under I refererade målet - - - begär att återfå det.

Det måste vidare anses stå parterna fritt att träffa överenskommelse om att det deponerade beloppet skall innestå hos LSt:n och till falla hyresvärden om denne vinner processen. En sådan överenskommelse kan i vissa fall ligga i båda parters intresse. Även utan någon formlig överenskommelse bör parterna kunna uppnå samma resultat genom att hyresgästen, trots att hyresvärden väckt talan för sent, avstår från att lyfta depositionen så att hyresvärden, om denne vinner målet, skall kunna lyfta beloppet. Ett sådant förfarande kan ligga i hyresgästens intresse, t ex för att säkerställa att ett av hyresgästen innehållet hyresbelopp av betydande storlek finns disponibelt om hyresvärden befinns berättigad till beloppet.

Vad som har anförts talar med betydande styrka för att LSt:n, när tvist pågår vid domstol om vem av parterna i hyresförhållandet som är berättigad att lyfta av hyresgästen nedsatt hyresbelopp, skall kunna - utan hinder av bestämmelserna i 12 kap 22 § 2 st JB - förordna att beloppet inte får lyftas förrän hyrestvisten blivit slutligt avgjord. LSt:n i Stockholms län har genom beslut d 6 sept 1989 avslagit en ansökan från L-E.W:s sida om att få förfoga över deponerade belopp. L-E.W. har fört talan mot beslutet. HovR:n har genom beslut d 4 sept 1990 fastställt LSt:ns beslut. Sedan L-E.W. fullföljt talan mot HovR:ns beslut har HD upptagit besvärsmålet (Ö 1451/90) till avgörande samtidigt med tvistemålet. Såsom utvecklats i en skiljaktig mening i besvärsmålet har jag funnit att L-E.W:s besvär skall lämnas utan bifall.

Frågan huruvida talan av hyresvärden väckts inom den i 12 kap 22 § 2 st JB angivna tiden bör inte behandlas som ett spörsmål om rättegångshinder, vilket domstolen har att beakta självmant utan uppfattas som en fråga rörande själva saken och alltså enligt 17 kap 3 § RB beaktas endast efter invändning.

L-E.W. har inte vid TR:n gjort någon invändning om att bolagets talan har väckts efter utgången av tremånadersfristen såvitt avser de hyresbelopp som deponerats för tiden t o m januari 1988. Han har i målet inte ens påstått att han inte kunnat åberopa denna omständighet vid TR:n eller att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. L-E.W. kan därför inte tillåtas att åberopa den först i HovR:n till grund för talan åberopade invändningen.

På grund av det anförda och då jag i övrigt delar HovR:ns bedömning av bolagets rätt att lyfta de deponerade hyresbeloppen finner jag att den av L-E.W. först i HovR:n gjorda invändningen skall avvisas och HovR:ns domslut fastställas.