NJA 1992 s. 290

L.L. förvärvade i början av år 1988 rättigheterna såsom franchisetagare för Gävledistriktet avseende en affärsidé kallad "Affärskonceptet". Franchisegivare var Acard Sverige AB (nedan kallat bolaget).

Mellanhavandet reglerades av ett d 8 jan 1988 upprättat franchiseavtal. Under punkt 19 i franchiseavtalet fanns en skiljeklausul av följande lydelse: "Tvist på grund av detta avtal eller på grund av rättsförhållanden som har sin grund i detta avtal skall avgöras av skiljenämnd enligt svensk lag om skiljemän. Därvid skall svensk lag tillämpas. Skiljeförfarandet skall äga rum i Stockholm. Franchisegivaren äger dock rätt att vända sig till allmän domstol för att erhålla betalning för ostridig och förfallen fordran."

L.L. yrkade i ansökan om stämning, som inkom till Gävle TR d 10 mars 1989, förpliktande för bolaget att till honom genast utge 125 000 kr jämte ränta. Som grund för sin talan anförde han i huvudsak: I maj 1988 kontaktade L.L. bolaget och förklarade att han önskade överlåta sitt distrikt till en person vid namn P.H.. L.L. erhöll därefter bolagets godkännande av överlåtelsen. Det överenskoms att formaliteterna skulle ombesörjas omgående men så kom inte att ske. Den 31 aug 1988 erhöll L.L. överraskande en handling, enligt vilken bolaget uppsade franchiseavtalet med omedelbar verkan. Därmed fråntogs L.L. möjligheten att överlåta distriktet. - Han har i enlighet med franchiseavtalets regler för överlåtelse meddelat bolaget sin avsikt och villkoren därmed. I och med att bolaget accepterat detta har man ådragit sig ett kontraktuellt ansvar. Genom sin underlåtenhet att fullfölja detta samt den därpå följande uppsägningen har bolaget tillfogat honom skada uppgående till omstämt belopp. För den händelse någon kontraktsenlig skyldighet enligt det anförda inte skulle visas hävdas att bolaget grovt brutit mot franchiseavtalet dels genom upp sägningen, vilken enligt hans uppfattning saknade grund, dels genom att agera illojalt på angivet sätt. Kontraktsbrottet har medfört skada för honom, vilken skada uppgår till omstämt belopp.

Bolaget yrkade i skrift, som inkom till TR:n d 3 april 1989, att TR:n måtte avvisa käromålet. Som grund för avvisningsyrkandet anförde bolaget att L.L:s yrkanden hade sin grund i franchiseavtalet och att detta avtal innehöll en skiljeklausul.

L.L. bestred i härefter avgivet yttrande bolagets avvisningsyrkande och anförde bl a: Vid tidpunkten för avtalets undertecknande hade han i mindre omfattning tidigare drivit rörelse. Orsaken till att någon "fullskalig" rörelse inte påbörjats var att han, som några år tidigare utbildat sig till lärare, avsåg att inom kort anskaffa lärartjänst. Efter kontakt med den förutvarande innehavaren av distriktet ansåg han att affärsidén verkade intressant och när därjämte köpeskilling samt övriga övertagandevillkor föreföll rimliga beslutade han sig för att söka få överta verksamheten i fråga. Vid överlåtelsetillfället framförde bolaget såsom ovillkorligt villkor att han till fullo skulle acceptera nu aktuellt franchiseavtal. Skiljeklausulen diskuterades därvid inte närmare. Av franchiseavtalet framgår att franchisetagaren får en utomordentligt stark beroendeställning gentemot franchisegivaren och att tydliga likheter med anställningsförhållande kan noteras. Därjämte har avtalet ingåtts med honom som fysisk person. Normalt torde vara att franchisetagaren driver rörelse i form av eget aktiebolag. Vidare kan konstateras att hans ekonomi är svag. Under 1987 och 1988 har han haft en inkomst understigande 50 000 kr per år. Hans sammanlagda tillgångar i nuläget består av hälften av ett radhus (totalt värt ca 450 000 kr och belånat till 320 000 kr) samt banktillgodohavanden och aktieinnehav om tillsammans ca 25 000 kr. Han har 230 000 kr i personliga låneåtaganden (förutom radhuset) samt en studieskuld om ca 90 000 kr. - Han har i avtalsförhållandet intagit en i förhållande till bolaget klart underlägsen ställning. Avtalet i fråga är ett standardavtal och någon möjlighet att individuellt förhandla om villkoren har inte förelegat. Avtalsförhållandet har vidare uppenbara likheter med ett anställningsförhållande och han får därför anses vara i behov av samma skydd som en konsument. Han har heller inte, med hänsyn till sin utomordentligt svaga ekonomi, någon ekonomisk möjlighet att påkalla ett skiljeförfarande. Han skulle bl a få avsevärda problem med att ens framskaffa förskott till skiljemännen och en skiljedom som går honom emot skulle av samma skäl kunna innebära ekonomisk ruin för överskådlig framtid. Skiljeklausulen synes vidare ha tillkommit i syfte att stärka franchisegivarens ställning mot sina franchisetagare och förhindra eller försvåra för dessa att få en eventuell tvist prövad och inte för att skydda t ex företagshemligheter eller " know how". Intresse föreligger därför inte av det anonyma och snabba rättsliga förfarande som ett skiljeförfarande innebär. Han hävdar därför att ifrågavarande skiljeklausul är oskälig och hemställer att den med stöd av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende.

Bolaget genmälde bl a: Skiljeklausulen är tydligt angiven i franchiseavtalet och omständigheterna vid avtalets ingående var inte sådana att L.L. rimligen kunde ha förbisett den. Trots detta tog han inte upp någon diskussion avseende klausulen. Vid avtalets ingående antydde inte L.L. något ekonomiskt underläge. Han erlade köpeskillingen direkt till den tidigare franchisetagaren och hade han fullföljt verksamheten skulle han snabbt ha erfarit ett gott resultat av näringsverksamheten. Bolaget fick vid kontakterna med L.L. uppfattningen att denne hade erfarenhet av att bedriva egen rörelse. Visserligen är parterna inte ekonomiskt jämbördiga men skillnaden dem emellan är inte så stor att skiljeklausulen inte skulle äga giltighet. L.L:s ställning kan vidare inte jämföras med ett konsument- eller anställningsförhållande. Han har t ex själv haft att anskaffa alla för rörelsen nödvändiga inventarier och lokaler. Skälen till att franchiseavtalet innehåller en skiljeklausul är dels att en tvist skall kunna lösas utan onödig tidsutdräkt, dels att den "know how" som ligger till grund för affärskonceptet inte skall spridas utanför kretsen av franchisetagare.

TR:n (rådmannen Jerkert) anförde i slutligt beslut d 21 juni 1989: Det ifrågavarande franchiseavtalet är ingånget mellan näringsidkare. Av utredningen framgår att L.L. även tidigare drivit egen rörelse, låt vara i mindre omfattning. Skiljeklausulen intar ingen undanskymd plats i avtalstexten utan framträder tydligt under särskild rubrik på samma sida som underskrifterna. L.L. har, enligt vad motparten obestritt uppgivit, haft möjlighet att ordentligt gå igenom avtalet före undertecknandet och har inte framställt invändning mot skiljeklausulen. Det har inte ens påståtts att han skulle ha varit okunnig om klausulens rättsverkningar. Visserligen har L.L. otvivelaktigt varit den ekonomiskt svagare parten. Varken vad som i det sammanhanget eller eljest framkommit ger emellertid enligt TR:ns mening vid handen att L.L. intagit en sådan underlägsen ställning i avtalsförhållandet att tillämpning av skiljeklausulen av den anledningen framstår som oskälig. Inte heller eljest har visats föreligga sådana omständigheter att skiljeklausulen bör lämnas utan avseende. På grund härav och då svarandebolaget åberopat klausulen kan L.L:s talan inte upptas till prövning vid domstolen. TR:n avvisar därför käromålet.

L.L. anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n skulle lämna bolagets avvisningsyrkande utan bifall.

Bolaget bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Grefberg, referent, samt hovrättsassessorn Tegnér) anförde i slutligt beslut d 5 juni 1990 bl a: Yrkanden m m i HovR:n. - - - Parterna har i HovR:n anfört och åberopat i huvudsak detsamma som vid TR:n. L.L. har därutöver gett in och åberopat ett yttrande av Franchisetagarna (FRO), riksorganisation för uppdragstagare, se bilaga B. Bolaget har å sin sida gett in och åberopat ett yttrande av Svenska Franchiseföreningen, se bilaga C. - - -

HovR:ns skäl. I målet är ostridigt att L.L. i avtalsförhållandet är att anse som näringsidkare. Att han ingått franchiseavtalet såsom fysisk person, därtill med dålig ekonomi, är omständigheter som i och för sig talar för att han intar en skyddsvärd ställning. Vad L.L. anfört ger emellertid inte stöd för att hans förhållande till bolaget varit sådant att det, såsom han påstått, kan jämställas med ett konsument- eller anställningsförhållande. Vidare bör beaktas att förevarande tvist är av utpräglat kommersiell natur. L.L. bedrev dessutom före avtalets ingående rörelseverksamhet, låt vara i mindre omfattning. Att beakta är vidare att skiljeklausulen klart framgår av franchiseavtalet. På grund av det anförda kan L.L. inte anses ha intagit en så underlägsen ställning som avtalspart att skiljeklausulen av den anledningen bör lämnas utan avseende. Inte heller i övrigt har förebragts omständigheter som utgör grund för att skiljeklausulen skall anses oskälig. HovR:n delar följaktligen TR:ns bedömning att skiljeklausulen utgör hinder mot att uppta tvisten till prövning vid domstolen. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Franchisetagarna (FRO), riksorganisation för uppdragstagare, anförde i sitt yttrande, bilaga B till HovR:ns beslut, bla följande: På uppdrag av käranden får Franchisetagarna (FRO), riksorganisation för uppdragstagare, avge följande yttrande. Organisationen, som har till ändamål att tillvarata franchisetagarnas intressen, har tillkommit på initiativ av Petroleumhandelns Riksförbund och Sveriges Köpmannaförbund. - - -

Samverkansformen franchising har expanderat kraftigt den senaste tioårsperioden. Ökningen har dels bestått i att redan etablerade försäljningsorganisationer med anställda säljare av arbetsgivaren erbjudits att såsom egna företagare sälja företagets produkter/tjänster under i övrigt liknande förutsättningar som tidigare, dels att företag utan egen försäljningsorganisation snabbt marknadstäckt områden genom att "sälja" affärskoncept till formellt fristående näringsidkare. Det är huvudsakligen dessa fall som kommer att beröras i yttrandet.

Franchisetagarna rekryteras vanligen via annonser i tidningar med därpå följande intervjuer med andels/aktieinnehavare i den blivande franchisetagaren. De senaste tre åren har även en sk franchisemässa ägt rum i Sollentuna, strax utanför Stockholm, varvid franchisegivare på olika sätt presenterat sina affärskoncept och knutit kontakt med presumtiva franchisetagare.

Franchisegivarna uppställer normalt krav, ofta direkt i avtalen, att franchisetagarna skall vara juridiska personer. Samtidigt förutsätts emellertid huvudägaren arbeta heltid inom rörelsen och det är inte ovanligt att huvudägaren avkrävs personlig borgen för franchisetagarens förpliktelser enligt avtalet. Förfoganderätten över aktierna begränsas vanligen utförligt i avtalen.

Rekryteringen av franchisetagare påminner om ett näringsidkar- konsumentförhållande. Det är inte sällan personer med mycket begränsad erfarenhet av näringsverksamhet som "köper" dessa affärskoncept. Avtalen är omfattande och det är ofta svårt att i avtalen erhålla information om affärskonceptets substans.

I USA har det befunnits nödvändigt med lagskydd för den svagare avtalsparten, varvid det tillskapats en sk disclosurelagstifining för franchisetagare. Detta innebär att en presumtiv avtalspartner skall erhålla information om franchisesystemet innan han "köper" ett affärskoncept samt om andra förhållanden som kan vara av betydelse för det tänkta engagemanget. Lagstiftningen syftar inte enbart till att ålägga franchisegivaren fullständig informationsplikt utan det krävs också i flera delstater att franchisegivaren, avtalet och uppgifter om verksamheten registreras.

Franchisetagarna intar vid avtalsslutet en uppenbart underlägsen ställning. Underlägsenhet föreligger vanligen såvitt avser ekonomi, organisation, utbildning och erfarenhet. Till och med vid eventuellt biträde av rättsutbildade konsulter kan avtalen och verkligheten vara svåra att överblicka. Avtalens utformning och tillämpning medför ett beroendeförhållande, som i hög grad liknar anställnings-, kommissions-, arrende- och hyresförhållanden. Ofta är avtal om lokalhyra involverat i franchiseavtalet med franchisegivaren som hyresvärd/förstahandshyresgäst. Franchisegivaren har i vissa fall också visat insikt om avtalsförhållandets obalanserade karaktär genom att ensidigt anta sk etiska regler för verksamheten.

Denna likhet med kommissions-, arrende och hyresförhållanden har numera noterats av myndigheterna och det är min uppfattning, att det kommer att leda till liknande skyddslagstiftning som för dessa kategorier.

Som exempel på släktskapet med anställningsavtal kan nämnas, att bensinhandlarna, som är att betrakta som några av landets äldsta franchisetagare, genom dom i arbetsdomstolen, AD 1969:31, tillerkänts förhandlingsrätt gentemot oljebolagen. Det avtal som var föremål för prövning i arbetsdomstolen var i flera avseenden mer balanserat än dagens franchiseavtal. Med denna förhandlingsrätt som grund har avtal träffats mellan bensinhandlarnas organisation och oljebolagen om förhandlingsordning, bl a för att lösa eventuella tvister. Samspelet mellan dessa ojämbördiga parter har fungerat mycket tillfredsställande enligt dessa regler i snart 20 år.

Tidigare nämnda omläggningsfall har från fackligt håll ibland uppfattats som försök att kringgå tvingande arbetslagstiftning med påföljd att den fackliga vetorätten enligt MBL kommit att prövas.

Avtalen som är av standardkaraktär innehåller vanligen klausuler som stadgar att tvister härrörande ur avtalsförhållandet skall lösas av skiljemän. Många franchisetagare förstår inte vid avtalens undertecknande innebörden av en skiljeklausul.

Med utgångspunkt från en numera avsevärd erfarenhet av granskning av avtal och tvister i franchiseförhållanden kan konstateras, att vissa franchisetagare lidit direkta rättsförluster på grund av för höga kostnader i samband med skiljeförfarande. Även i fall där franchisetagaren tecknat företagsförsäkring med rättsskydd har skiljemannaförfarande framstått som otänkbart på grund av kostnadsskäl.

Till följd härav har somliga franchisegivare ensidigt omarbetat skiljeklausulerna på så sätt, att franchisegivaren förbinder sig att svara för 2/3 av - ibland hela - ersättningen till skiljemännen. I vissa fall har man även slopat dem helt.

Mot bakgrund av ovanstående redogörelse om parternas ojämbördiga ställning, avtalens utformning och faktiska tillämpning samt det faktum att avtalen uteslutande är av "take it, or leave it"-karaktär, kan en skiljeklausul utan kostnadsfördelning till franchisetagarens fördel i ett normalt franchiseförhållande inte betraktas som annat än oskälig, något som även franchiseutredningen konstaterat i sitt betänkande, SOU 1987:17, s 175.

Svenska Franchiseföreningen anförde i sitt yttrande, bilaga C till HovR:ns beslut: Skiljeklausuler är vanliga i franchiseavtal, både här och i andra länder. Det kan på goda grunder antagas att kanske nittio procent av alla gällande avtal innehåller sådana klausuler.

Detta har goda skäl för sig: snabbhet, sakkunskap och sekretess.

Ett franchise-system består av en central och ett antal - ofta ett stort antal - franchisetagare, som arbetar med samma affärsidé och enligt likadana avtal. En tvist som uppstår mellan centralen och en enskild tagare kan på grund härav komma att beröra de andra tagarna. Mer eller mindre, beroende på hur den hanteras.

Det kan aldrig vara i systemets intresse att en tvist drar ut på tiden. Om den inte går att klara av internt, vilket givetvis är ett primärt önskemål, är det i allt fall bättre att den avgörs av skiljemän. Det går jämförelsevis snabbt och domen ges i en instans. Vanlig rättegång kommer nästan säkert att kräva två instanser och ett par års handläggningstid. Under hela den tiden råder åtminstone viss osäkerhet om hur avtalet ska tolkas.

Tilläggas kan att det - rimligen - måste vara även i en tvistande tagares intresse att saken avgörs snabbt så att han vet hur han står, med hänsyn till exempelvis konkurrensklausuler och ekonomisk avräkning.

Det måste också bedömas som värdefullt att en tvist ang ett franchiseförhållande kan avgöras av domare som vet något om denna i Sverige nya metod. Utan att underskatta underrättsdomares förmåga att absorbera ny kunskap måste det som vi ser saken vara en fördel att parter, ombud och domare talar samma språk. Om inte annat undviks en omgång med förklaringar av begrepp och företeelser som är helt främmande för vanliga domstolar. Både säkerhet och snabbhet måste vinna på detta. Det eventuella prejudikatvärdet blir också större vid ett sådant sätt att avgöra tvisten.

Det kan slutligen inte vara i systemets intresse att en sådan tvist blir föremål för publicitet, särskilt inte omfattande sådan. Detta upplevs praktiskt alltid negativt av övriga tagare, som med rätt eller orätt anser att publiciteten är ägnad att skada tilltron till deras system som sådant. Ofta anser den tagare som ser sig som förfördelad att hans egen sak vinner på att systemet utmålas i så dystra färger som möjligt, och i sådana fall är farhågorna säkert åtminstone delvis berättigade. Och möjligheterna att undvika publicitet är normalt större i ett skiljeförfarande än i en rättegång, som är helt offentlig.

Sammanfattningsvis anser vi att skiljeförfarande i princip har så stora fördelar jämfört med rättegång att vi klart förordar det som sätt att lösa tvister.

Beträffande kostnadsaspekten gäller som bekant att förlorande part kan åläggas att betala motpartens samtliga kostnader, och det åligger skiljemännen att besluta om detta (24 § skiljemannalagen). Den som har en rättvis sak behöver alltså inte dra sig för en skiljetvist.

Det måste också kunna antagas att den tagare som har berättigade klagomål mot centralen kan räkna med övriga tagares stöd även ekonomiskt. Kostnadsaspekten har alltså ingen avgörande betydelse, även bortsett från att det faktiskt är fråga om en uppgörelse mellan två köpmän, vilka båda har att bedöma avtalets alla villkor och implikationer innan det skrivs på, vilket i sig är tillräckligt för att en skiljeklausul skall anses giltig.

Om ett franchise-system har utvecklats därhän att ett större antal tagare gör gemensam sak mot centralen är läget detsamma så långt det gäller snabbhet och sakkunnigt avgörande. Kostnaderna betyder då inte längre något nämnvärt. (Motsättningsvis antyder brist på stöd från övriga tagare att klagomålen är svagt grundade.)

Betr parternas av FRO påstådda ojämlikhet må påpekas att skiljeklausuler godkänts av domstolar i till exempel kollektivavtal, anställningsavtal och fackförbundsstadgar. Anställda och fackföreningsmedlemmar är med säkerhet avsevärt mer "ojämlika" än franchisetagare. Detta har noterats av Franchiseutredningen, som därför inte ansett att skiljeklausuler i franchiseavtal generellt borde förbjudas (SOU 1987:17 s 175 nederst).

HD

L.L. (ombud advokaten P.S.) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Bolaget (ombud advokaten R.A.), som ändrat sin firma till Troksräff AB och försatts i konkurs, bestred ändring.

Stockholms Handelskammare, som av HD beretts tillfälle att yttra sig i målet, anförde i yttrande d 17 april 1991:I kommersiella avtal är det som bekant sedan länge mycket vanligt att det genom en skiljeklausul föreskrives att eventuella tvister mellan avtalsparterna skall, med uteslutande av allmän domstol, lösas genom skiljeförfarande.

Skälen härtill är flera. Parterna har möjlighet att utse skiljemän som är förtrogna med förhållandena inom det aktuella affärsområdet eller åtminstone inom affärslivet i allmänhet. Förfarandet är relativt snabbt bland annat av den anledningen att den blivande domen inte kan överklagas i sak. Detta medför, åtminstone i större mål, att förfarandet ofta blir billigare än rättegång. Parter fäster också i allmänhet stor vikt vid att förfarandet är undandraget offentligheten liksom att det kan anordnas på ett praktiskt sätt. Vid internationella tvister tillkommer ytterligare väsentliga fördelar, som emellertid inte finns anledning att närmare beröra i detta yttrande.

Avtal mellan franchisegivare och franchisetagare är ett avtal av kommersiell natur och skiljeklausuler är vanligt förekommande.

Ett franchiseavtal innebär typiskt sett att franchisetagaren driver en rörelse med de närmare föreskrifter för verksamheten och med den assistans från franchisegivaren som anges i avtalet.

Det är väsentligt att så långt som möjligt upprätthålla stabilitet och förutsebarhet i affärsförhållanden. Stor försiktighet måste därför iakttas när det gäller att jämka avtal mellan två näringsidkare med stöd av 36 § avtalslagen. Det måste stå klart för den som startar en rörelse - som franchisetagare eller på annat sätt - att detta är förenat med ett ökat ansvarstagande och att det i princip inte är möjligt att samtidigt vara föremål för olika former av konsumentskydd. Om näringsidkaren inte kan bedöma ett avtals närmare innebörd finns, här liksom på andra områden möjligheten att anlita en utomstående expert.

Avtal av den typ som är aktuell i föreliggande fall - franchiseavtal - bör betraktas som ett ordinärt affärsavtal och de anförda synpunkterna gör sig därför normalt gällande utan inskränkning. Av särskild betydelse torde vara att ett skiljeförfarande är undantaget offentligheten och att därigenom för franchisesystemet väsentliga affärshemligheter kan skyddas.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. L.L. har gjort gällande att skiljeklausulen i avtalet mellan honom och bolaget varit oskälig enligt 36 § avtalslagen eftersom han intagit en underlägsen ställning i förhållande till bolaget. Han har i HD till stöd för sin talan anfört samma omständigheter som i HovR:n det vill säga i huvudsak följande. Han hade, när han som enskild person ingick avtalet, begränsad erfarenhet av näringsverksamhet och saknade insikt i hur ett franchisesystem är uppbyggt i allmänhet. Han var tvungen att acceptera avtalet i dess helhet. Franchiseavtalet gav bolaget så långtgående kontrollbefogenheter att det fanns uppenbara likheter med ett anställningsförhållande. Han saknade vid avtalstillfället och senare på grund av sin ekonomiska situation möjlighet att påkalla ett skiljeförfarande.

Enligt förarbetena till 36 § avtalslagen bör en jämkning av en skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare, som är jämställda, som regel inte komma i fråga (prop 1975/76:81 s 147;jfr NJA 1979 s 666, 1984 s 229 och 1987 s 639). Med hänsyn till att all affärsverksamhet innehåller ett medvetet risktagande kan det å andra sidan uppenbarligen inte komma i fråga att jämka en skiljeklausul i alla avtal där det inte råder balans mellan parterna. En skiljeklausul bör således accepteras så länge avtalet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet inte skiljer sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare (jfr NJA 1987 s 639).

Avtalet mellan bolaget som franchisegivare och L.L. som franchisetagare är av kommersiell natur och har ingåtts av L.L. i egenskap av näringsidkare. Ett franchiseavtal innebär typiskt sett att franchisetagaren driver näringsverksamhet efter franchisegivarens föreskrifter och under hans kontroll. Förhållandet mellan parterna blir alltså med nödvändighet ojämnt. Avtalet mellan L.L. och bolaget skiljer sig i detta avseende inte på något avgörande sätt från andra franchiseavtal. Skiljeklausulen har vidare en tydlig plats på sista sidan i avtalet och har inte heller undgått L.L.. Även med hänsyn till att L.L. således i och för sig intagit en underlägsen ställning gentemot bolaget kan avtalet därför inte anses skilja sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare. Det saknas följaktligen anledning att jämka skiljeklausulen med hänvisning till avtalets innehåll eller till vad L.L. har anfört om omständigheterna vid avtalets tillkomst eller om sitt behov av ekonomiskt skydd för de kostnadsrisker som följer med ett skiljeförfarande.

Hans besvär skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, referent, Magnusson, Lars K Beckman och Sterzel) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Frågan i målet är om en skiljeklausul i ett sk franchiseavtal skall lämnas utan avseende.

Franchising är en form för samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. En franchisegivare upplåter åt en eller oftast flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under ett visst namn eller ett visst kännetecken. Franchising är ett system för marknadsföring och distribution. Det utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från franchisegivarens och franchisetagarnas sida. Avtalet innebär typiskt sett att franchisetagaren driver en rörelse med de närmare föreskrifter för verksamheten och med den assistans från franchisegivaren som anges i avtalet. Detta upptar vanligen en klausul om att tvist på grund av avtalet skall avgöras av skiljemän. Franchising har på kort tid vuxit kraftigt och förekommer i många branscher.

Huvudprincipen vid tillämpning av 36 § avtalslagen på skiljeklausuler får anses vara att sådana som regel står sig i avtal mellan näringsidkare, åtminstone om de är att anse som jämställda, medan motsatsen gäller i förhållande till konsumenter (prop 1975/76:81 s 147, NJA 1979 s 666, 1984 s 229 och 1987 s 639). Parterna i ett franchiseavtal kan inte anses helt likställda. I själva företeelsens natur ligger nämligen att franchisetagaren intar en i vissa avseenden underlägsen ställning. För franchisetagaren torde valet bli att ingå avtal på samma villkor som godtagits av andra eller att avstå från att sluta något avtal. Franchisetagarens ekonomiska resurser är också ofta mer begränsade. Avtalet är emellertid av utpräglat kommersiell natur. Franchisetagaren befinner sig normalt inte i något tvångsläge gentemot franchisegivaren när avtalet ingås. Affärsmässiga överväganden styr parternas handlande och avtalet är ofta - såsom i förevarande fall - förenat med ett avsevärt ekonomiskt åtagande från franchisetagaren.

På grund av det anförda föreligger inte skäl att generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal utan avseende. Som regel bör därför en vanlig skiljeklausul anses innebära rättegångshinder. Ett annat ställningstagande kan emellertid vara påkallat i vissa fall, t ex om avtalet har likheter med ett anställningsförhållande eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett skiljeavtal. Vad som framkommit i detta mål om avtalets tillkomst eller innehåll eller vad som upplysts om L.L:s förhållanden kan emellertid inte anses utgöra tillräckliga skäl att frångå regeln om skiljeklausuls giltighet. L.L:s besvär skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.