NJA 1987 s. 639

Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare.

TR:n

(Jfr 1979 s 666, 1981 s 711, 1982 s 800, 1983 s 510, 1984 s 229 och 1986 s 388)

Mellan Österlen-Hus AB och U.L. träffades d 1 febr 1983 avtal angående handelsagentur, vari Österlen-Hus upplät rätt till U.L. att ensam inom vissa delar av Skåne sälja monteringsfärdiga trähus till enskilda kunder. U.L:s verksamhet enligt avtalet upphörde i slutet av 1983.

U.L. yrkade vid Malmö TR betalning av bolaget med 68 088 kr avseende provisioner samt hyres- och telefonkostnader i verksamheten jämte ränta.

Bolaget, som bestred kraven, yrkade att U.L:s talan skulle avvisas, enär parternas avtal innehöll en skiljeklausul enligt vilken tvister angående avtalet skulle avgöras av skiljemän enligt 1929 års lag.

U.L. hävdade att skiljeklausulen var oskälig och därför skulle lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

U.L. anförde i huvudsak följande. Hon saknade kännedom om de närmare konsekvenserna av skiljeklausulen, och hon intog en underordnad ställning i förhållande till Österlen-Hus vid avtalets tillkomst. Under åren 1976-1981 arbetade hon som sekreterare och kontorist vid skilda företag. 1981 anställdes hon som försäljningskontorist och säljare vid LB-hus. Anställningen var ett tillfälligt vikariat och hon sökte under 1982 andra arbeten. U.L. fick kontakt med Österlen-Hus genom en tidningsannons, enligt vilken bolaget önskade försäljare för ett distrikt i nordvästra Skåne. Arbetet för Österlen-Hus påbörjades i princip d 1 okt 1982. Något skriftligt avtal förelåg då inte mellan U.L. och bolaget. Med början d 4 okt 1982 diskuterades innehållet i ett sådant avtal. Det skriftliga avtalet upprättades därefter slutligt först d 1 febr 1983. Under sept 1982 skaffades lokal åt U.L. för verksamheten. Hyreskontraktet beträffande lokalen skrevs i Österlen-Hus' namn. Kontorsinventarier till lokalen anlände i mitten av okt 1982. Samtliga inventarier i lokalen - förutom taklamporna - ägdes i sin helhet av Österlen-Hus. Under okt 1982 installerades också telefon till lokalerna. Österlen-Hus stod för teleabonnemanget. Avtalet upprättades av Österlen- Hus. Någon diskussion av skiljeklausulen förekom inte mellan parterna. U.L. förstod inte innebörden av skiljeklausulen och de särskilda kostnader som är förenade med ett skiljeförfarande. Hon utgick ifrån att det var en helt normal bestämmelse i sammanhanget. U.L. hade ingen juridisk hjälp då avtalet diskuterades och senare skrevs under. U.L:s verksamhet för Österlen-Hus följdes i detalj av företaget. Detta lämnade också detaljerade direktiv för hur hon skulle bedriva verksamheten. Företaget bestämde hennes arbetstider och semesterns förläggning bland annat. U.L. intog en sämre ställning gentemot bolaget än en vanlig anställd. På grund av avtalet saknade hon anställningsskydd. Hon var avlönad på provisionsbasis med en viss mycket lågt garanterad minimiinkomst. Beträffande verksamhetens bedrivande hade hon inte friare ställning än en anställd.

Bolaget anförde bl a: Skiljeklausulen är inte oskälig. U.L. kan inte ha saknat kännedom om konsekvenserna av skiljeklausulen vid avtalets ingående. Avtalets utformning och innehåll diskuterades i fyra månader utan att U.L. reagerade mot skiljeklausulen. Hon hade rika tillfällen att kontrollera avtalet och klausulens innehåll. Avtalet innehåller inte några bestämmelser om att U.L. inte får ägna sig åt annat än att sälja byggsatser åt Österlen-Hus och inte heller någonting om arbetstider och semesterns förläggning. Hon har fritt disponerat sin tid och har haft inkomst av annan verksamhet. Österlen-Hus var inte hennes arbetsgivare.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Lennbo) anförde i beslut d 4 juni 1986:

Skäl. TR:n kan ej finna att U.L. förebragt sådana skäl att hon inte skulle vara bunden av skiljeklausulen i det mellan parterna d 1 febr 1983 ingångna avtalet.

På grund härav och då bolaget i tid gjort invändning om rättegångshindret skall U.L:s talan ej upptas till prövning.

Avgörande. TR:n avvisar U.L:s talan.

U.L. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n, med upphävande av TR:ns beslut, måtte lämna bolagets yrkande om avvisning utan bifall och återförvisa målet till TR:n.

HovR:n (hovrättsmannen Elliot, hovrättsassessorn Wendel, referent, och adj led rådmannen Louise Roos) lämnade i beslut d 19 nov besvären utan bifall.

U.L. (ombud advokaten A.G.) anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja TR:ns och HovR:ns beslut att ej uppta hennes talan till prövning.

Bolaget (ombud advokaten L.R.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melchior, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut av följande innehåll: Skäl. Tvisten i målet gäller fordran på provision för försäljningar av småhusbyggsatser som U.L. enligt avtal om handelsagentur med Österlen-Hus AB har mot bolaget och ersättning för hennes kontorskostnader i anledning av detta. Enligt skiljeklausul i avtalet skall tvist angående avtalet avgöras av skiljemän utsedda enligt 1929 års lag om skiljemän.

Ifrågavarande avtal har ingåtts mellan två näringsidkare. Detta förhållande talar för iakttagande av särskild restriktivitet vid tillämpning av 36 § avtalslagen. U.L. har åtagit sig uppdrag att för Österlen-Hus' räkning verka för avsättning av bolagets produkter genom att uppta order till Österlen-Hus. U.L. har drivit verksamheten såsom självständig näringsidkare.

Fråga är om U.L. likväl kan anses ha intagit en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Härvid är att märka att U.L. enligt vad som framkommit inte närmare reflekterat eller förstått innebörden av skiljeklausulen. U.L., som endast hade tillfällig vikariatsanställning på annan ort än hemorten, torde vidare ha varit angelägen om att erhålla agenturen. Med hänsyn härtill kan hon kanske sägas vid avtalets ingående ha intagit en underlägsen ställning i förhållande till bolaget. Ingenting tyder emellertid på att bolaget begagnat sig härav för att till sin fördel införa skiljeklausulen i agentavtalet. Klausulens placering har vidare varit sådan att U.L. inte kunnat undgå att uppmärksamma den, även om klausulen inte direkt diskuterats mellan parterna. Avtalets utformning i övrigt har inte varit särskilt oförmånlig för U.L.. Skiljeklausulen utgjorde en detalj i en uppgörelse i affärsförhållande mellan näringsidkare, vilka enligt huvudregeln så långt möjligt bör lämnas tillfälle att själva reglera sina mellanhavanden.

HD finner således att sådana omständigheter inte visats föreligga, att skiljeklausulen såsom oskälig bör lämnas utan avseende och prövar lagligt att - såsom domstolarna funnit - avvisa U.L:s talan.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Persson, Bengtsson, Rydin, referent, Gregow och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. U.L. har gjort gällande att skiljeklausulen i avtalet mellan parterna är oskälig enligt 36 § avtalslagen med hänsyn till att hon saknar ekonomiska möjligheter att betala kostnaderna för ett skiljeförfarande. Hon har även i HD hävdat att hon inte känt till de närmare konsekvenserna av klausulen och att hon vid avtalets tillkomst intagit en underordnad ställning i förhållande till bolaget.

Enligt vad U.L. har uppgett i HovR:n är hon sedan mars 1986 anställd som kontorist vid ett företag i Helsingborg med en lön om 8 500 kr i månaden.

Bolaget har i HD lämnat följande upplysningar om sin verksamhet. Det är ett litet företag, som säljer ett 30-tal byggsatser av småhus om året. Bolaget bildades år 1982 av två tidigare försäljare av trähus. I samband därmed övertog bolaget en nedlagd snickerifabrik, där elementen till byggsatserna tillverkas. Båda delägarna är verksamma i produktionen. Den ene svarar dessutom för administrationen och den andre för försäljningen. Bolaget har därjämte som anställda en kontorist och en eller två personer vid fabriken. Före U.L. hade en agent varit knuten till bolagets verksamhet och därefter kontinuerligt en eller två agenter. - Bolaget har med hänvisning till det anförda påstått att det förevarande avtalet har träffats mellan jämbördiga parter.

När det gäller avtal mellan näringsidkare och konsument kan, såsom HD uttalat i bl a rättsfallet NJA 1981 s 711, skiljeklausuler i sådana avtalsförhållanden ofta väcka betänkligheter. Detta beror främst på att kostnaderna för skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av rättshjälpssystemet, kan utgöra en tung börda för konsumenten som i regel är den ekonomiskt svagare parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora kostnader kan konsumenten se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande. I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare som är jämställda bör enligt förarbetena till 36 § avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga (prop 1975:76:81 s 147; jfr NJA 1979 s 666 och 1984 s 229).

U.L. har visserligen slutit det skriftliga avtalet i egenskap av näringsidkare. I avtalet framträder vidare skiljeklausulen tydligt, och den kan inte ha undgått U.L.. Även om hon som hon hävdat saknat kännedom om rättsverkningarna av en sådan klausul kan enbart detta inte medföra att hon ej skall vara bunden av avtalet i denna del.

Emellertid var U.L. när hon ingick det muntliga avtalet med bolaget inte näringsidkare utan hade en tillfällig vikariatsanställning på annat håll. Det skriftliga kontrakt där skiljeklausulen förekommer tillkom vid en tidpunkt då hon var väsentligen hänvisad till agenturen för sin försörjning. Enligt hennes uppgifter, som inte bestritts av bolaget, har hon varken före eller efter sin verksamhet som agent för bolaget bedrivit näring, och hon synes ha saknat erfarenhet av avtal som det aktuella. I vissa hänseenden intog hon vidare en föga självständig ställning i förhållande till bolaget; bl a hade bolaget hyreskontrakt och telefonabonnemang till den lokal där hon drev verksamheten.

Av det anförda framgår att avtalet mellan parterna skiljer sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare; snarare framträder vissa likheter med ett anställningsförhållande. U.L. får anses ha varit i behov av samma skydd som en konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker.

På grund av det sagda bör skiljeklausulen såsom oskälig lämnas utan avseende. Härav följer att TR:n är behörig att ta upp målet till prövning.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer TR:ns och HovR:ns beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.