NJA 1992 s. 337

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Gråberg, tingsfiskalen Persson, fastighetsrådet Jaensson samt nämndemannen Ohlsson) anförde i dom d 3 juni 1988:Bakgrund

Det sk fria handredskapsfisket längs bl a södra ostkusten regleras i 20 a § fiskelagen som lyder:

Vid kusten av Östhammars kommun i Uppsala län... får svenska medborgare, utöver vad som följer av 7-11 och 14-20 §§, fiska i enskilt vatten med metspö, kastspö, pilk och liknande handredskap som är utrustat med lina och krok. Redskapet får dock inte ha mer än tio krokar. Ej heller får fiskemetoden som sådan kräva användning av båt.

Detta lagrum, som infördes genom lag 1985:138, trädde i kraft d 1 maj samma år. Samtidigt tillkom lagen 1985:139 om ersättning för intrång i enskild fiskerätt, nedan kallad ersättningslagen. Denna innehåller i korthet följande av intresse i målet. Om nyss citerat lagrum medför inkomstbortfall för fiskerättshavare, har han rätt till ersättning av staten för bortfallet. Ersättningen skall bestämmas i pengar som ett engångsbelopp. Fiskeristyrelsen beslutar för statens räkning om ersättningsfrågor. Den som inte är nöjd med styrelsens beslut får väcka talan mot staten, som då företräds av kammarkollegiet. Inkomster som erhållits till följd av åtgärder, som vidtagits efter d 1 mars 1984, skall inte ligga till grund för beräkning av ersättning.

Hargs Egendom AB, nedan benämnt bolaget, och dödsboet efter C.S.B-F. är innehavare av enskild fiskerätt enligt följande: bolaget i vatten ingående i fastigheterna Harg 11:1 och s:1, Hargshamn 3:1, Löten 1:1, Svinnö s:1, Söderharg 5:1, 6:1 och s:1 samt Värlingsö 2:3, 2:13, 3:1 och s:1 och dödsboet i vatten ingående i fastigheterna Medholma 1:1, Slätön 1:1 samt Värlingsö 2:6, 2:22 och 4:2. Samtliga fastigheter är belägna i Östhammars kommun, Uppsala län. Fastigheterna är upplåtna genom arrende till Hargs Godsförvaltning AB. Fiskerätten har varit upplåten med nyttjanderätt sedan 1931. Nuvarande nyttjanderättshavare - som träffat avtal med Hargs Godsförvaltning AB om nyttjanderätten - är, med viss inbördes fördelning, tre fiskevårdsföreningar, nämligen Herrängs (från 1942), Hargshamns (från 1959) och Hargs (från 1948). Från och med 1970 har samtliga upplåtelser gjorts för en femårsperiod, och kontrakten har förnyats 1975, 1980 och 1985.

Nya avtal, avseende ett år (med förlängningsklausul), träffades under våren 1985. Vart och ett av de tre avtalen gjordes alternativt. Det ena avtalsalternativet omfattade handredskapsfiske, det andra ej. Det förra avtalet, som avsåg tiden d 14 mars 1985-d 13 mars 1986, blev i ett fall (Hargs) dagtecknat d 6 maj 1985 och i de två övriga ej dagtecknat. Det senare avtalet, som avsåg tiden d 1 maj 1985-d 30 april 1986, dagtecknades d 24 april 1985. Arrendeavgifterna bestämdes enligt följande.

Avgift

med utan

handredskapsfiske

Herrängs 40 000 12 000

Hargshamns 25 000 2 500

Hargs 13 000 1 300

------ ------

78 000 15 800

Skillnaden mellan arrendeavgifterna i det ena och det andra fallet var således totalt 62 200 kr.

Bolaget och dödsboet ansökte gemensamt hos fiskeristyrelsen om ersättning för inkomstbortfall för all framtid med 1 555 000 kr, uppräknat med konsumentprisindex från d 1 maj 1985 till dess betalning sker, jämte ränta enligt 5 § räntelagen under samma tid på det uppräknade beloppet. Till stöd för sitt yrkande hänvisade sökandena till nyss redovisade ettårsavtal och anförde: Omkostnaderna kring nyttjanderättsupplåtelserna har varit försumbara. Sökandenas ekonomiska förlust till följd av lagändringen - nettoinkomstbortfallet - har därför uppgått till 62 200 kr under 1985. Upplåtelserna har gällt sedan lång tid tillbaka, och det finns all anledning att tro att de skulle ha bestått i framtiden. Sökandena bör därför anses ha förlorat en intakt på, realt sett, 62 200 kr per år för all framtid. Nuvärdet av dessa framtida förluster, kapitaliserat på evig tid med fyra procent real ränta, uppgår till 1 555 000 kr i 1985 års penningvärde. Detta belopp bör räknas om med konsumentprisindex från d 1 maj till utbetalningstidpunkten. På det uppräknade beloppet bör utgå ränta med diskonto plus två procent för samma tidsperiod.

Fiskeristyrelsen meddelade beslut i ärendet d 10 nov 1986. Styrelsen konstaterade att sökandena var ersättningsberättigade och fann - med hänvisning till att inkomster som erhållits till följd av åtgärder som vidtagits efter d 1 mars 1984 inte skall ligga till grund för beräkning av ersättning - att denna skulle baseras på, å ena sidan, ovannämnda intäkt för det sista året av 1980 års fiskekontrakt, som enligt styrelsens utredning uppgick till 39260 kr, och, å andra sidan, summan av avgifterna enligt de ettårsavtal som avser upplåtelse utan handredskapsfiske, 15 800 kr. Skillnaden - 23 460 kr - ansågs vara nettoinkomstbortfall. Styrelsen uttalade vidare:

När det gäller den tid för vilken ersättning skall utgå, bör enligt prop 1984/85:107 med förslag till fritt handredskapsfiske (s 25) ersättning för förlorad inkomst bestämmas till ett belopp som kan antas motsvara det framtida inkomstbortfallet efter det att ändringen i fiskerättslagen trätt i kraft. Departementschefen framhåller emellertid samtidigt att det inkomstbortfall, som det fria handredskapsfisket medför, bör kunna kompenseras efter en ganska kort tidsrymd. En ersättning som motsvarar mer än tio års avkastning anses därför inte böra komma i fråga. Fiskeristyrelsen finner med hänsyn härtill att sökandena inte kan tillerkännas ersättning för inkomstbortfall under längre tid än tio år. Vad därefter avser beräkningen av nuvärdet d 1 maj 1985 anser fiskeristyrelsen att en diskonteringsränta på fyra procent bör tillämpas. Fiskeristyrelsens bedömning i detta hänseende utgår från de överväganden, som redovisas i en av professorn G.L. d 13 jan 1986 dagtecknad promemoria.

Enär fråga är om ersättning för inkomstbortfall under viss tid och inte ersättning för fastighetsskada eller motsvarande, föreligger enligt fiskeristyrelsen inte skäl att räkna upp det framräknade kapitaliserade ersättningsbeloppet med konsumentprisindex från ersättningstidpunkten till utbetalningstillfället. Däremot skall ränta utgå enligt de i 5 § räntelagen angivna grunderna eller i enlighet med bolagets yrkande i denna del.

På grundval av dessa överväganden beslutade styrelsen att sökandena såsom slutlig ersättning för inkomstbortfallet till följd av bestämmelserna om fritt handredskapsfiske skulle erhålla 191 000 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 1 maj 1985.Yrkanden mm

Bolaget och dödsboet, vilka d 12 nov 1986 delgivits fiskeristyrelsens beslut, har d 10 febr 1987 ansökt om stämning mot staten. Bolaget och dödsboet har yrkat åläggande för staten att till dem genast utgiva 2 073 333 kr, uppräknat med hänsyn till den ändring av konsumentprisindex som ägt rum under tiden från d 1 maj 1985 (index 872) till utbetalningstidpunkten. Vidare har bolaget och dödsboet yrkat ränta enligt 5 § räntelagen på det sålunda uppräknade beloppet under samma tidsperiod. Från beloppet skall staten äga avräkna den ersättning som utbetalats med stöd av fiskeristyrelsens ovannämnda beslut, för närvarande 224 170 kr.

Som grund för sin talan har bolaget och dödsboet anfört följande. Ersättningslagen medger innehavare av enskild fiskerätt rätt till ersättning för det inkomstbortfall som det fria handredskapsfisket medför. All personlig ekonomisk förlust för fiskerättshavarna skall ersättas. Förutom ersättning för förlorade intäkter skall minskningen av berörda fastigheters marknadsvärde ersättas. Bolaget och dödsboet har använt upplåtelseavtalen för att beräkna sitt ersättningsanspråk. De förändringar som skett av upplåtelseavgifternas storlek drabbar oavkortat bolaget och dödsboet, som gemensamt genom Hargs Godsförvaltning AB slutit de aktuella fiskekontrakten. Det årliga inkomstbortfallet skall beräknas med utgångspunkt i 1985 års upplåtelseavtal. Anledning saknas till annat antagande än att detta inkomstbortfall blir bestående, eftersom bolaget och dödsboet inte kan kompensera sig för de minskade inkomsterna. Någon begränsning till en viss tidsperiod är heller inte stadgad i ersättningslagen. Inkomstbortfallet för 1985 uppgick till 62 200 kr. Nuvärdet av årliga framtida inkomstbortfall lydande på detta belopp, kapitaliserat på evig tid med tre procent real ränta, uppgår till 2 073 333 kr. På samma sätt som vid expropriation bör ersättningsbeloppet vara indexreglerat. I den mån ersättningslagen inte medger ersättning i enlighet med det ovanstående strider den mot 2 kap 18 § regeringsformen. Detta fel får anses vara uppenbart. Härav följer enligt 11 kap 14 § regeringsformen att domstolen inte skall tillämpa sådana föreskrifter i lagen som må inskränka bolagets och dödsboets rätt till ersättning för förmögenhetsförlusten.

Kammarkollegiet har angivit sin ståndpunkt enligt följande. Kollegiet medger att bolaget och dödsboet är berättigade till ersättning enligt ersättningslagen för det inkomstbortfall som förändringen av upplåtelseavgifternas storlek innebär. Det årliga inkomstbortfallet skall emellertid beräknas utifrån avgifterna enligt 1980 års avtal efter indexuppräkning i enlighet med avtalens föreskrifter därom. Med beaktande av konsumentprisindex för sept 1984 skulle avgifterna för det sista avtalsåret uppgå till respektive 21 080 kr, 13 783 kr och 7 297 kr eller tillhopa 42 160 kr. När det gäller att bestämma fiskerättigheternas värde efter lagändringen, kan - i brist på annan utredning - 1985 års avtal läggas till grund, dock endast på så sätt att avtalsparternas uppfattning godtages vad gäller värderelationen mellan fiskerätt inklusive fiske med handredskap (40 000, 25 000 och 13 000 kr) och fiskerätt utan sådant fiske (12 000, 2 500 och 1 300 kr). Handredskapsfiskets värde kan således uppskattas till respektive 70 procent, 90 procent och 90 procent av det obegränsade fiskets värde. Om dessa procentsatser tillämpas på nyssnämnda ingångsvärden, erhålls - såsom värden för handredskapsfisket - 14 756 kr, 12 405 kr och 6 568 kr eller tillhopa 33 729 kr. Kollegiet medger ett årligt nettoinkomstbortfall med sistnämnda belopp. Ersättningen skall inte motsvara mer än tio års avkastning. Av ersättningslagens förarbeten framgår att ersättning inte skall utgå i större omfattning, eftersom fiskerättshavarna kan ersätta inkomstbortfallet antingen genom att själva bedriva fiske - vilket staten dock inte hävdar i detta fall - eller genom att upplåta sådant fiske som inte omfattas av frifiskerätten. Vid beräkning av ersättning för inkomstbortfall under tio år bör en kapitaliseringsränta om fem procent tillämpas. Med utgångspunkt från dessa faktorer uppgår nuvärdet av nettoinkomstbortfallet till 260 387 kr eller avrundat 261 000 kr. Yrkandet om ränta enligt 5 § räntelagen från d 1 maj 1985 medges. Däremot bestrids uppräkning enligt konsumentprisindex. Kollegiet medger sålunda att till bolaget och dödsboet utge 261 000 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 1 maj 1985 till dess betalning sker. Från beloppet skall avdrag ske med 224 170 kr som staten redan betalat.

Beträffande ersättningslagens förenlighet med grundlag har kollegiet anfört: Införandet av det fria handredskapsfisket är icke en åtgärd av det slag som avses i 2 kap 18 § regeringsformen. Lagstiftningsakten innebär i vart fall icke sådant fel att 11 kap 14 § regeringsformen kan bli tillämplig.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Bolaget och dödsboet: 1985 års upplåtelseavtal är endast en naturlig fortsättning på tidigare upplåtelser. Den 6 febr 1985 hölls förhandlingar mellan Hargs Godsförvaltning AB och de tre fiskevårdsföreningarna i anledning av att 1980 års avtal skulle upphöra att gälla d 13 mars 1985. Parterna kände till lagförslaget om fritt handredskapsfiske, men eftersom förslaget var föremål för kritik bedömdes det som ovisst om lagändringen skulle genomföras. Parterna enades därför om alternativa upplåtelseavtal - med respektive utan handredskapsfiske. Då det inte är illojala åtgärder som ligger bakom tillkomsten av avtalen, bör övergångsbestämmelserna till ersättningslagen inte utgöra något hinder mot att de läggs till grund när bolagets och dödsboets inkomstbortfall skall fastställas. - Förutom lägre upplåtelseavgifter har det fria handredskapsfisket medfört att berörda fastigheters marknadsvärde har sjunkit. Den ensamrätt till handredskapsfiske som fastighetsägarna haft har ingått i fastigheternas marknadsvärde, även om detta delvärde inte specificerats vid fastighetstaxering och förvärv. Frånhändandet av ensamrätten till handredskapsfiske har inneburit att fastigheternas marknadsvärde minskat med ett belopp som motsvarar kapitalisering för all framtid av den årliga inkomstförlusten. Eftersom införandet av ett fritt handredskapsfiske är en åtgärd som omfattas av egendomsskyddet i 2 kap 18 § regeringsformen utgör en begränsning av ersättningen till tio års avkastning en tillämpning av ersättningslagen som innebär att lagen står i strid mot nämnda grundlagsstadgande. Enligt jordbruksutskottet skall emellertid ersättning utgå för all personlig ekonomisk förlust som fiskerättshavarna lider. Varken detta uttalande eller ersättningslagens lydelse talar för att någon begränsning i tiden varit avsedd.

Staten: Det av bolaget och dödsboet uppgivna tillkomstsättet för 1985 års avtal bestrids inte. Det vitsordas att de avtalade arrendeavgifterna var marknadsmässiga. Till följd av övergångsbestämmelserna till ersättningslagen skall emellertid 1985 års avtal inte läggas till grund för beräkning av den ersättning som skall utgå. För det fall att domstolen skulle finna att övergångsbestämmelserna inte utgör hinder mot att 1985 års avtal beaktas fullt ut, vitsordas 62 200 kr som ärligt inkomstbortfall. Ersättningslagen medger inte ersättning för eventuell marknadsvärdeminskning utan det är endast fiskerättshavarnas personliga inkomstbortfall som skall ersättas. Eftersom det inte är marknadsvärdeminskning som ersätts skall inte heller ersättningsbeloppet indexuppräknas. Ersättningen skall inte motsvara mer än tio års avkastning, eftersom det alltid är möjligt för fiskerättshavarna att inom denna tid kompensera sig för det inkomstbortfall som det fria handredskapsfisket kan medföra. Kompensation kan ske genom att fiskerättshavarna upplåter fiske till yrkesfiskare samt nätfiske till sådana grupper, som ej tillhör fiskevårdsföreningarna. Även om bolaget och dödsboet gör sannolikt att de inte kan kompensera sig för inkomstbortfallet inom tio års tid, skall ersättning ändå inte utgå för mer än tio års inkomstbortfall. Av departementschefens uttalanden i den proposition som låg till grund för ersättningslagen framgår att avsikten varit att begränsa ersättningen till denna tidsperiod. För det fall att domstolen skulle finna att ersättning skall utgå för en längre tidsperiod än tio år, bör ytterligare ersättning beräknas utifrån den kvarstående minskningen av fastigheternas marknadsvärde efter tioårsperioden. Denna marknadsvärdeminskning kan uppskattas genom kapitalisering för all framtid av viss del av den årliga skadan efter en ränta om fem procent. Eftersom det råder stor osäkerhet beträffande storleken av de inkomster för framtiden som upplåtelse av fritt handredskapsfiske skulle ha inbringat om inte handredskapsfiskereformen genomförts, bör endast 25 procent av den kvarstående årliga skadan oändlighetskapitaliseras.

Bolaget och dödsboet har genmält: Det bestrids att möjligheter till kompensation av inkomstbortfallet föreligger. Av de tre arrendeområdena ingår rätten att upplåta yrkesfiske i arrendeavtalet för Herrängs fiske.Domskäl

På kärandenas begäran har vittnesförhör hållits med länsfiskekonsulenten Y.U. angående fiskerättshavarnas möjlighet att kompensera sig för inkomstbortfallet vid införandet av det fria handredskapsfisket. Y.U. har uttalat att det för de två arrendeområdena Hargshamn och Harg kan finnas möjlighet till yrkesfiske från Granön och utåt men i övrigt endast kort tid på året, vilket skulle kunna ge arrendeinkomster på 1 000-1 500 kr om året, om någon i närheten redan verksam yrkesfiskare skulle ha intresse av att utvidga sitt fiske.

Parterna har i målet åberopat en omfattande skriftlig bevisning, varom närmare nedan.

Rätten gör följande bedömande.Inkomstbortfall

Parterna är ense om att fiskerättsägarnas inkomstbortfall under första året kan beräknas till 62 200 kr (28 000 + 22 500 + 11 700 kr) med utgångspunkt i 1985 års avtal och till 33 729 kr (14 756 + 12 405 + 6 568 kr) med utgångspunkt i 1980 års avtal, indexuppräknat till år 1985.

Tvistefrågan är huruvida uppsägningen av 1980 års avtal och ingåendet av 1985 års avtal skall anses vara åtgärder i den mening som avses i övergångsbestämmelserna till ersättningslagen.

Av utredningen framgår att fisket varit utarrenderat sedan decennier tillbaka med omskrivningar regelmässigt vart femte år och att tidpunkten för omskrivning var aktuell just år 1985. Staten har vitsordat att de år 1985 avtalade arrendeavgifterna var marknadsmässiga.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit finner rätten att omskrivningen av fiskekontrakten år 1985 varit normala åtgärder inom ramen för ett pågående avtalsförhållande och att omskrivningen av kontrakten inte kan bedömas vara åtgärder av sådan beskaffenhet som avses i de ovan nämnda övergångsbestämmelserna. 1985 års kontrakt skall därför läggas till grund för beräkningen av inkomstbortfallet, vilket alltså för det första året skall sättas till 62 200 kr.Ersättningstid

Enligt ersättningslagen har fiskerättshavaren rätt till ersättning för "inkomstbortfallet". Någon tidsgräns efter vilken ersättning ej längre skall utgå är ej stadgad i ersättningslagen. Principen är dock att den förmögenhetsskada som skall ersättas är knuten till fiskerättshavarens person och inte till fastighetens marknadsvärde.

I propositionen har departementschefen anfört att det inkomstbortfall som det fria handredskapsfisket medför bör kunna kompenseras efter en ganska kort tidrymd, varför en ersättning som motsvarar mer än tio års avkastning inte bör komma i fråga. Som exempel har departementschefen angett att fiskerättshavaren kan ersätta inkomstbortfallet antingen genom att han själv bedriver fiske eller genom att han gör en upplåtelse till sådant fiske som inte omfattas av frifiskerätten.

Staten har hävdat att bolaget och dödsboet skall kunna kompensera inkomstbortfallet inte genom eget fiske men väl genom utarrendering till yrkesfiskare och till sådana personer som kan vara intresserade av nätfiske.

Utöver för de fast boende och på orten skrivna, som har tillgång till medlemskap i fiskevårdsföreningarna och därigenom till nätfiske, torde nätfiske vara av intresse i huvudsak för personer som inte endast tillfälligt uppehåller sig på orten, främst fritidsboende. I målet saknas närmare utredning om omfattningen av fritidsbebyggelse liksom utredning om de ekonomiska möjligheterna att arrendera ut nätfiske till nu angiven grupp samt administrera och övervaka fisket. Av vittnesmålet med länsfiskekonsulenten Y.U. framgår att viss möjlighet kan föreligga att till yrkesfiskare för arrenden på 1 000-1 500 kr om året arrendera ut vissa delar av de områden som arrenderas av Hargs och Hargshamns fiskevårdsföreningar, om någon i närheten redan verksam yrkesfiskare skulle ha intresse därav.

Rätten finner uppenbart att bortfallet av möjligheten att arrendera ut handredskapsfiske, vars värde utgjort 90% av arrendeinkomsterna för Hargs och Hargshamns arrendeområden och 75% av Herrängs arrendeområde, inte kan kompenseras såsom departementschefen helt allmänt antagit. Staten har i målet inte ens infört utredning från fiskesakkunnig för att ge godtagbart stöd åt departementschefens antagande. Stor osäkerhet vidlåder även vilka ekonomiska möjligheter som egentligen föreligger beträffande de konkreta påståendena om viss kompensation genom eventuell utarrendering av visst nätfiske och av yrkesfiske inom två av de tre områdena. Rätten finner dessa kompensationsmöjligheter vara i stort sett försumbara med hänsyn till de vida uppskattningar som får göras i övrigt enligt vad nedan anges beträffande ersättningstid och kalkylränta.

För en fysisk person finns helt naturligt en slutpunkt vad gäller ersättningstiden. I målet är kärandeparterna juridiska personer, ett till aktiebolag ombildat fideikommiss och ett därtill närstående dödsbo. Båda kan bestå under avsevärt längre tid än vad som är normalt för en fysisk person. Med utgångspunkt häri torde ersättningstiden inte böra understiga 25 år. Med hänsyn till att ersättningen skall anknytas till fiskerättshavarens person och inte till fastigheternas marknadsvärde bör ersättningstiden inte överstiga 40 år.Kalkylränta och eventuell reducering av ersättningsbeloppet efter visst antal år

I målet har åberopats yttranden av professorn G.L. och teknologie licentiaten C.G.. Dessutom har åberopats Kungl tekniska högskolans och lantmäteriverkets yttranden till HovR:n för Nedre Norrland i mål rörande fastighetsreglering för upphävande av servitut avseende järnvägsövergångar, i vilket mål HovR:n meddelat utslag d 21 dec 1987, UÖ 284.

Vid en sammanvägning av framförda synpunkter gör rätten följande bedömande. Förräntningskravet på ersättningsbeloppet bör bestämmas utifrån vanliga kapitaliseringssynpunkter. Det synes då naturligt att utgå från den genomsnittliga långsiktiga realräntan, vilken bör bedömas vara 3 procent. Å andra sidan föreligger stor osäkerhet beträffande skälig ersättningstid för dessa två kärandeparter. Därtill kommer att ett inkomstbortfall, som beräknas för så lång tid som 25-40 år, kan komma att bli en överkompensation i förhållande till den marknadsvärdeminskning som rent faktiskt föreligger. Detta bör beaktas genom endera en uppjustering av kalkylräntan eller en ren skälighetsbedömning av slutresultatet. Den värderingsmetod som staten föreslagit i detta hänseende, nämligen kapitalisering av hela ersättningsbeloppet för de första tio åren och av en Fjärdedel av ersättningsbeloppet för tiden därefter, synes inte ha annan grund för gränsen tio år än departementschefens antagande att full kompensation då skulle föreligga för bortfallet av möjligheten att upplåta handredskapsfiske, vilken grund rätten inte funnit godtagbar.

På grund av vad sålunda anförts finner rätten skäligt att full ersättning åt fiskerättshavarna bör beräknas efter ersättningsbeloppet 62 200 kr under 30 år efter en kalkylränta på 4 procent, eller avrundat 1 100 000 kr.Indexuppräkning

Enär ersättningsbeloppet inte avser fastighetsskada utan personligt inkomstbortfall, föreligger ej förutsättningar för indexuppräkning.

- - -

Domslut. 1. Staten skall enligt lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt ersätta Hargs Egendom Aktiebolag och dödsboet efter C.S.B-F. för inkomstbortfallet med 1 100 000 kr jämte ränta därå enligt 5 § räntelagen från d 1 maj 1985, till dess betalning sker. Staten äger därvid avräkna vad som redan utbetalts i anledning av fiskeristyrelsens beslut d 10 nov - - -

Nämndemannen Bruse var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Ersättningen bör beräknas för all framtid efter en kalkylränta på 5 procent. Staten skall därför utge 1 250 000 kr till bolaget och dödsboet för deras inkomstbortfall. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Bolagets och dödsboets först i HovR:n framställda yrkande om förbehåll för framtiden kan inte lagligen tas upp till prövning.

HovR:n noterar särskilt vad som anförs i förarbetena till lagen (prop 1984/85:107 s 164 f) och finner liksom TR:n att innehållet i 1985 års fiskekontrakt skall läggas till grund för beräkningen av inkomstbortfallet. Detta skall således för första året sättas till ostridiga 62 200 kr.

När det gäller att bestämma varaktigheten av inkomstbortfallet ges ingen vägledning genom lagtexten. Vid riksdagsbehandlingen (Jou 1984/85:26 s 15) betonades emellertid att ersättningsrätten bör avse all personlig ekonomisk förlust som fiskerättshavarna lider. Det innebär anser HovR:n att rätten till ersättning är knuten till fiskerättshavarens person och att denne har rätt till ersättning för det inkomstbortfall som det fria handredskapsfisket medför under hans återstående tid som innehavare av fiskerätt, med beaktande dock av de möjligheter till kompensation som kan finnas.

Utredningen i målet visar inte att bolaget och dödsboet har möjligheter till kompensation för inkomstbortfallet som bör föranleda en beräkning på kortare tid än innehavstiden.

För dödsbon är förhållandena i regel sådana att de enligt HovR:ns mening i fråga om innehavstiden bör jämställas med fysiska personer. Innehavstiden för fysiska personer varierar givetvis från fall till fall. I jämförbara ersättningssituationer har man när förhållandena i det enskilda fallet inte givit anledning till annat, inte sällan sökt bestämma den sannolikt återstående innehavstiden till hälften av den genomsnittliga innehavstiden.

I målet får anses utrett att den genomsnittliga tiden för fysiska personers innehav av jordbruksfastigheter ligger omkring 25 år. Dödsboets återstående innehavstid bör därför anser HovR:n kunna skäligen bestämmas till 15 år.

Till skillnad från en fysisk persons kan ett bolags innehav av fiskevatten väntas bestå under så lång tid att det vid en beräkning av nuvärdet kan jämställas med en kapitalisering på all framtid. Bolaget och dödsboet, som gemensamt för talan i målet, har emellertid inte redovisat hur stor del av årliga inkomstbortfall som drabbar var och en av dem. Ersättningen får därför i sin helhet bestämmas enligt de grunder som angetts för dödsboet.

Lika med TR:n anser HovR:n att förräntningskravet på ersättningsbeloppet bör bestämmas med utgångspunkt i den långsiktiga realräntan. I fråga om avkastningen av sådan fiskerätt som kan nyttiggöras genom handredskapsfiske måste den framtida utvecklingen ha ansetts osäkrare och ogynnsammare än för avkastningen från fastigheter i allmänhet. HovR:n utgår därför och med hänsyn till tidsperiodens längd från en kalkylränta i storleksordningen fyra procent.

Bolagets och dödsboets anspråk på uppräkning efter index till följd av inflation saknar stöd i tillämplig lag och skall därför lämnas utan bifall.

HovR:n anser inte att de i målet tillämpade föreskrifterna om ersättning med anledning av frisläppandet av handredskapsfisket står i uppenbar strid med grundlag.

På grund av det anförda beräknar HovR:n värdet i maj 1985 av fiskerättshavarnas inkomstbortfall till ett avrundat belopp av 700 000 kr. Ersättning skall alltså utgå med det beloppet. - - -

HovR:ns domslut

Såväl bolaget och dödsboet som kammarkollegiet sökte revision med yrkande om bifall till sin i HovR:n förda talan.

HD meddelade genom beslut d 13 jan 1992 prövningstillstånd dels för kammarkollegiet såvitt gällde frågan om lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt begränsade ersättningen till tio års inkomstbortfall, dels för bolaget och dödsboet såvitt gällde frågan om ersättningsreglerna i nämnda lag skulle åsidosättas med hänsyn till bestämmelsen i 2 kap 18 § regeringsformen. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gustafson, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl Frågan om rätten till ersättning är begränsad till tio års inkomstbortfall

Enligt 1 § lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt (ersättningslagen) är fiskerättshavare, om bestämmelserna i 20 a § fiskelagen om handredskapsfiske medför ett inkomstbortfall för honom, berättigad till ersättning av staten för inkomstbortfallet.

Kammarkollegiet har, under hänvisning till ett uttalande av departementschefen i propositionen angående ersättningslagen (prop 1984/85:107), gjort gällande att rätten till ersättning enligt denna lag är begränsad till högst tio års inkomstbortfall. Bolaget och dödsboet (nedan benämnda fastighetsägarna) har bestritt att det enligt ersättningslagen föreligger någon sådan begränsning av ersättningsrätten.

I det av kammarkollegiet åberopade uttalandet (prop s 25) framhöll departementschefen att ersättningen borde bestämmas till ett belopp som motsvarade det framtida inkomstbortfallet. Han anförde därvid bl a att fiskerättshavaren kunde ersätta den inkomstförlust som det fria handredskapsfisket medförde genom att antingen själv bedriva fiske eller genom att göra en upplåtelse till sådant fiske som inte omfattades av frifiskerätten samt att inkomstbortfallet borde kunna kompenseras efter en ganska kort tidrymd. En ersättning som motsvarade mer än tio års avkastning borde därför enligt departementschefen inte komma i fråga.

Departementschefen har sålunda i motiven uttalat sig för en begränsning av ersättningsrätten till högst tio års inkomstbortfall. Någon motsvarande inskränkning i rätten till gottgörelse har emellertid inte kommit till uttryck i lagtexten. Vid sådant förhållande kan ersättningslagen inte, såsom kammarkollegiet hävdat, anses inrymma en begränsning av ersättningsrätten till tio års avkastning oavsett fiskerättshavarens möjligheter att inom denna tidrymd kompensera sin förlust. Frågan om varaktigheten av ersättningsgillt inkomstbortfall får i stället för varje särskilt fall beräknas med hänsyn till fiskerättshavarens möjligheter att kompensera förlusten och till omständigheterna i övrigt.

Angående frågan om lagprövning

Beträffande frågan om ersättningslagens grundlagsenlighet har parterna i HD vidhållit de ståndpunkter de intagit i underdomstolarna. Fastighetsägarna har sålunda gjort gällande att det intrång i deras fiskerätt som föranletts av 1985 års lagstiftning om fritt handredskapsfiske omfattas av bestämmelsen i 2 kap 18 § regeringsformen (RF) samt att ersättningslagens regler, i den mån de begränsar fastighetsägarnas möjligheter att få ersättning för sin förlust, strider mot denna grundlagsbestämmelse och därför skall sättas åt sidan jämlikt 11 kap 14 § RF. Kammarkollegiet har hävdat att det fria handredskapsfisket inte är en åtgärd av det slag som avses i 2 kap 18 § RF samt att förutsättningar i vart fall inte föreligger för åsidosättande av ersättningsreglerna jämlikt 11 kap 14 § RF.

I 2 kap 18 § RF stadgas att varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag. Enligt 11 kap 14 § RF får domstol, om den finner en föreskrift stå i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning, inte tillämpa föreskriften; har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

I förarbetena till 1985 års handredskapsfiskereform blev spörsmålet om ersättningsreglernas grundlagsenlighet föremål för ingående överväganden. Beträffande behandlingen av denna fråga under lagstiftningsarbetet kan antecknas följande. Departementschefen framhöll i propositionen bl a att den föreslagna reformen framstod som föga ingripande för fiskerättshavarna. Enligt hans mening var det naturligt att se det fria handredskapsfisket som en vidareutveckling av allemansrätten. Beträffande 2 kap 18 § RF anfördes att en expropriation innebar att en äganderätt eller annan rätt till en fastighet fördes över till någon annan som kunde utöva rätten på motsvarande sätt som den tidigare innehavaren; en sådan överföring var det inte fråga om i detta sammanhang. Departementschefen anförde att han för egen del närmast lutade åt att 2 kap 18 § RF inte var tillämplig men att det likväl var angeläget att ersättningsfrågan fick en tillfredsställande lösning med hänsyn till det skydd för den enskilde som man ville uppnå genom den nämnda grundlagsbestämmelsen. Beträffande utformningen av de föreslagna ersättningsreglerna begränsades ersättningsrätten bl a såtillvida att gottgörelse endast skulle utgå för inkomstbortfall, d v s för personlig ekonomisk förlust för fiskerättshavaren (prop 1984/85:107 s 12 ff). Lagrådet anförde bl a att den genom den föreslagna fiskereformen nyskapade frihetssektorn innebar en förmån för allmänheten och att det inte var fråga om att, såsom vid expropriation, en markägaren tillkommande rätt frångick honom för att överföras till annat individualiserat rättssubjekt. Lagrådet fann att ifrågavarande ingrepp i fiskerätt inte kunde anses hänförliga under RF:s expropriationsbegrepp. De företedde enligt lagrådet viss släktskap med rådighetsinskränkande lagstiftning på andra områden, vilka ansetts falla utanför grundlagsbestämmelsens tillämpningsområde. Lagrådet erkände att det mellan klara fall av den karaktär som åsyftades med bestämmelsen i 2 kap 18 § RF och fall som bestämt var att hänföra till rådighetsinskränkningarna fanns en "gråzon", inom vilken det var svårt att med anspråk på full säkerhet göra uttalanden huruvida uppkommen lagstiftningsfråga föll på ena eller andra sidan av gränsen mellan respektive områden. I fall inom angiven gråzon torde, anförde lagrådet, det mest tillfredsställande vara att utforma lagstiftningen så att den fyllde kraven enligt grundlagsbestämmelsen. Lagrådet ansåg sig inte ha anledning till invändningar mot departementschefens försiktigt uttryckta ståndpunkt att 2 kap 18 § RF inte var tillämplig i förevarande fall men fann att beaktansvärda skäl kunde anföras för att utforma lagstiftningen enligt grunderna för denna bestämmelse. Mot bakgrund härav föreslog lagrådet en kompletterande föreskrift om utvidgad ersättningsrätt (prop s 152 fl). Departementschefen godtog inte den av lagrådet föreslagna kompletteringen utan vidhöll sin ståndpunkt beträffande ersättningsreglerna. Jordbruksutskottet förklarade sig biträda departementschefens uttalande om att den föreslagna reformen inte avsåg en sådan överföring av äganderätt eller annan rätt till fastighet som omfattas av bestämmelsen i 2 kap 18 § RF om expropriation. Utskottet anslöt sig även till departementschefens ståndpunkt i ersättningsfrågan (JoU 1984/85:26 s 15).

Fastighetsägarna har till stöd för sin talan i förevarande hänseende gjort gällande att lagstiftningen om fritt handredskapsfiske innebär att egendom av förmögenhetsvärde överförs från fiskerättshavaren till allmänheten samt att detta ingrepp med hänsyn till dess syfte och effekter innefattar en självständig rättighetsexpropriation och sålunda omfattas av bestämmelsen i 2 kap 18 § RF. Om ingreppet inte skulle anses vara att hänföra till expropriation, har fastighetsägarna hävdat att det i vart fall måste bedömas som "annat sådant förfogande" enligt samma paragraf.

Ifrågavarande intrång i enskild fiskerätt kan inte anses hänförligt till begreppet expropriation i egentlig mening. Av motiven till bestämmelsen i 2 kap 18 § RF framgår att den inte avser rådighetsinskränkningar av det slag som bl a förekommer i naturvårdslagen. Förarbetena till grundlagsbestämmelsen ger inte någon ledning för bedömande av frågan huruvida införandet av sådana utökade befogenheter för allmänheten som handredskapsfiskets frisläppande innebär faller in under paragrafens tillämpningsområde. Begreppet "annat sådant förfogande" är vagt utformat och ger utrymme för olika tolkningar. I den juridiska litteraturen har också uttalats skilda meningar beträffande frågan om 2 kap 18 § RF skall anses tillämplig i förevarande fall (se t ex Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1 s 86 ff och Westerberg i antologin Om våra rättigheter III s 163 ff).

Enligt 11 kap 14 § RF gäller, såsom nämnts, att föreskrift som meddelats av riksdagen eller regeringen får åsidosättas på grund av bristande överensstämmelse med överordnad författning endast om felet är uppenbart, dvs klart och otvetydigt. Enligt motiven till denna grundlagsbestämmelse skall regeln om uppenbart fel tillämpas med stor försiktighet. Om en föreskrift har beslutats av riksdagen, skall sålunda enligt betänkande av konstitutionsutskottet (KU 1978/79:39 s 13) riksdagens tillämpning av ett visst grundlagsstadgande i allmänhet tillmätas avgörande vikt. Uppenbarhetsrekvisitet medför i detta fall enligt utskottets uttalande att riksdagens tillämpning måste respekteras så länge den håller sig inom ramen för en möjlig tolkning av grundlagsbestämmelsen i fråga.

En förutsättning för att ersättningslagens regler skall kunna åsidosättas på den av fastighetsägarna åberopade grunden är sålunda att det i nu angiven mening kan anses uppenbart att ifrågavarande ingrepp i fiskerätt faller inom tillämpningsområdet för 2 kap 18 § RF. Varken ordalydelsen av denna paragraf eller motiven till densamma ger emellertid klart vid handen huruvida den är tillämplig i fall av förevarande art. Vid tillkomsten av ersättningslagen har, såsom framgår av vad ovan angivits, den rätt till ersättning som i lagen tillerkänts fiskerättshavare efter ingående överväganden inte ansetts vila på 2 kap 18 § RF.

Vid nu angivna förhållanden kan ersättningslagens regler - oavsett i vad mån de i det särskilda fallet medger ersättning för fiskerättshavares förlust - inte jämlikt 11 kap 14 § RF åsidosättas med hänsyn till bestämmelsen i 2 kap 18 § RF.

- - -

Domslut HD förklarar att lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt inte begränsar ersättningen till tio års inkomstbortfall.

HD förklarar att ersättningsreglerna i nämnda lag inte skall åsidosättas med hänsyn till bestämmelsen i 2 kap 18 § regeringsformen.

Beträffande målet i övrigt finner HD ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skall därför stå fast.

HD (JustR:n Nyman, Gregow, Freyschuss, referent, Törnell och Nilsson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.