NJA 1992 s. 414

En person som hyrt en bil tecknade fordonsförsäkring med villkor att försäkringen endast avsåg försäkringstagarens intresse samt att försäkringsbolaget hade rätt att lämna ersättning till fordonets ägare. Fråga, sedan bilen stulits, vem av hyresmannen och ägaren som är berättigad till ersättningen för bilens värde.

TR:n

(Jfr 1965 s 224)

Triangel Restaurang AB (restaurangbolaget) och K.B. Leasing i Stockholm AB deasingbolaget) träffade d 18 sept 1987 skriftligen ett avtal, varigenom restaurangbolaget av leasingbolaget hyrde en sistnämnda bolag tillhörig personbil av fabrikat BMW 320 I, med registreringsnummer (registrerings nr, uteslutet här), på villkor bla att restaurangbolaget tecknade försäkring å bilen på närmare angivet sätt och vidmakthöll försäkringen under hyrestiden. I avtalet stadgades vidare bl a följande: Vid total förlust av fordonet skall utfallande försäkringsersättning tillfalla uthyraren.

Restaurangbolaget tecknade d 28 sept 1987 en s k kaskoförsäkring å bilen hos Folksam ömsesidig sakförsäkring. För försäkringen gällde bl a följande villkor:

312 Försäkrat intresse

Försäkringen avser endast försäkringstagarens intresse. Har fordonet köpts på avbetalning eller kredit har Folksam rätt att lämna ersättning till säljaren. Sådan ersättning lämnas högst med säljarens återstående fordran enligt reglerna i konsumentkreditlagen, lagen om avbetalningsköp eller lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl.

Om försäkringstagaren hyrt fordonet har Folksam rätt att lämna ersättning till ägaren.

Den 18 april 1988 anmälde restaurangbolaget till polismyndighet att bilen hade stulits. Bilen kunde inte återfinnas och försäkringsbolaget beslutade att utge ersättning för skadan på grund av försäkringen. Under mellantiden hade emellertid restaurangbolaget försatts i konkurs. Försäkringsbolaget kände osäkerhet till vem ersättningen skulle utbetalas och nedsatte därför beloppet i fråga i allmänt förvar.

Restaurangbolagets konkursbo väckte vid Stockholms TR den talan mot leasingbolaget som framgår av TR:ns dom.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Ljung-Hoff samt rådmännen Kjellkvist och Svanberg) anförde i dom d 14 febr 1990: Yrkanden m m. Restaurangbolagets konkursbo har yrkat att TR:n fastställer att konkursboet äger bättre rätt än leasingbolaget till försäkringsersättningen. Såsom grund för sin talan har konkursboet anfört: Restaurangbolaget försäkrade uteslutande sitt eget intresse. Visserligen överlät bolaget sin rätt till utfallande försäkringsersättning å leasingbolaget. Försäkringsbolaget underrättades emellertid aldrig om överlåtelsen och denna fick därför inte sakrättslig verkan gentemot restaurangbolagets borgenärer. Följaktligen äger konkursboet rätt till försäkringsersättningen framför leasingbolaget.

Leasingbolaget har bestritt käromålet och till stöd härför anfört: I egenskap av bilens ägare skulle bolaget ha haft separationsrätt till bilen om den inte blivit stulen. Försäkringsersättningen utgör surrogat för bilen och bolaget skulle därför ha haft separationsrätt till ersättningen, för den händelse utbetalning hade skett till restaurangbolaget. Till följd härav äger leasingbolaget, oavsett konkursen, bättre rätt till ersättningen än konkursboet. - Försäkringsavtalet angav ej det intresse som var föremål för försäkringen. I sådant fall skall enligt 36 § försäkringsavtalslagen intresset antagas avse värdet av själva godset och enligt 54 § samma lag försäkringen anses gälla till förmån för ägaren av godset. Sistnämnda förhållande framgår direkt av försäkringsavtalet som stadgade rätt för försäkringsbolaget att lämna ersättning till ägaren, om försäkringstagaren hyrt fordonet. Härtill kommer att restaurangbolaget såsom hyresman saknade ett försäkringsbart intresse. På grund av det anförda gällde försäkringen till förmån för leasingbolaget och detta äger därmed rätt till ersättningen framför konkursboet. - Det bestrids att bestämmelsen i hyresavtalet angående utfallande försäkringsersättning innebar en överlåtelse av rätten därtill. Bestämmelsen utgjorde endast en markering av den rätt som självklart tillkom leasingbolaget i egenskap av uthyrare. - Om TR:n skulle finna att en överlåtelse av rätten till försäkringsersättning kommit till stånd görs det gällande att försäkringsbolaget kände till att bilen var uthyrd och att leasingbolaget förbehållit sig rätten till försäkringsersättning vid totalskada. Försäkringen tecknades med försäkringsbolaget genom dess ombud Motorcity, G.B. AB. Detta bolag och leasingbolaget ägdes av samma person samt hade samma styrelse, firmatecknare och verkställande direktör. Bolagen verkade dessutom i samma lokaler vid den aktuella tidpunkten. Genom sitt ombud kände försäkringsbolaget till förekomsten av och innehållet i hyresavtalet. Under alla förhållanden ägde försäkringsbolaget vetskap härom genom att bolaget via sin datautrustning hade direktförbindelse med centrala bilregistret, vari angavs att en s k leasingspärr förelåg beträffande bilen.

Restaurangbolaget har bestritt avseende vid vad leasingbolaget anfört i fråga om separationsrätt och hävdat att restaurangbolaget hade ett försäkringsvärt intresse, eftersom bolaget stod faran för bilen under hyrestiden.

- - -

Domskäl. Under punkten 312 i det mellan restaurangbolaget och försäkringsbolaget träffade avtalet angavs att försäkringen avsåg endast försäkringstagarens intresse. Denna ordalydelse ger enligt TR:ns mening vid handen att försäkringen gällt till förmån för restaurangbolaget vilket, enligt vad som framgår, haft ett försäkringsvärt intresse. Den omständigheten att försäkringsbolaget enligt samma villkor medgivits rätt att lämna ersättning till leasingbolaget föranleder ej annan bedömning.

Hyresavtalet mellan restaurangbolaget och leasingbolaget stadgade att vid total förlust av bilen utfallande försäkringsersättning skulle tillfalla leasingbolaget. TR:n finner stadgandet inte kunna ges annan innebörd än att restaurangbolaget därigenom överlåtit sin rätt till försäkringsersättning å leasingbolaget.

För att denna överlåtelse skall vara gällande mot restaurangbolagets borgenärer fordras enligt 31 § skuldebrevslagen, som är att tillämpa analogivis, att försäkringsbolaget blivit underrättat om överlåtelsen. Varken det förhållandet att försäkringsbolaget vid försäkringens tecknande företrätts av ett leasingbolaget närstående företag eller den omständigheten att bolaget haft förbindelse med centrala bilregistret medför att försäkringsbolaget kan anses ha blivit underrättat om den till leasingbolaget gjorda överlåtelsen. Underrättelse därom har ej heller, såvitt visats, eljest kommit försäkringsbolaget tillhanda innan restaurangbolaget försatts i konkurs. Vid angivna förhållanden saknar överlåtelsen verkan gentemot restaurangbolagets borgenärer.

I enlighet med det anförda finner TR:n, utan avseende vid vad leasingbolaget i övrigt invänt, att konkursboet äger bättre rätt än leasingbolaget till den omtvistade försäkringsersättningen.

Domslut. 1. TR:n fastställer att Triangel Restaurang AB:s konkursbo äger bättre rätt än K.B. Leasing i Stockholm AB till den försäkringsersättning som i anledning av stöld av personbilen med registreringsnummer (registrerings nr, uteslutet här) utgår på grund av en av Triangel Restaurang AB d 28 sept 1987 hos Folksam ömsesidig sakförsäkring tecknad försäkring å bilen.

Svea HovR

Leasingbolaget fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att konkursboets talan skulle ogillas.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Groll, adj led f d lagmannen von der Osten- Sacken, hovrättsrådet Elner och hovrättsassessorn Lagergren, referent) anförde i dom d 25 juni 1990:

Domskäl

HovR:ns domskäl. HovR:n har med stöd av 50 kap 21 § 1 st 3 RB avgjort målet utan huvudförhandling.

Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

HovR:n gör samma bedömning som TR:n.

HovR:ns domslut. 1. HovR:n fastställer TR:ns dom. - - -

HD

Leasingbolaget (ombud advokaten J.B.) sökte revision och yrkade att HD skulle ogilla konkursboets talan. Konkursboet (genom konkursförvaltaren, advokaten B.W.) bestred ändring.

HD beredde Sveriges Försäkringsförbund tillfälle att yttra sig i målet.

Sveriges Försäkringsförbund anförde i yttrande d 16 mars 1992:

Målet gäller försäkringsersättning som skall utbetalas med anledning av att en uthyrd bil stulits och frågan om hyresmannen, såsom försäkringstagare, eller uthyraren skall anses ha bättre rätt till ersättningen.

De i målet aktuella försäkringsvillkoren, som anger att försäkringen avser endast försäkringstagarens intresse, har tillämpats av försäkringsbolagen under lång tid. Såvitt gäller avbetalningsköp kompletterades villkoret tidigare med bestämmelser om att säljaren vid avbetalningsköp ägde rätt att uppbära försäkringsersättning motsvarande resterande krav mot köparen, allt under förutsättning att säljarens namn m m skriftligen anmäldes till försäkringsbolaget innan skada inträffade.

I sistnämnda del kom emellertid villkoren att ändras efter en tid på så sätt att det inte längre förutsätts att avbetalningssäljaren anmäler sig till försäkringsbolaget redan före en inträffad skada. I samband med denna ändring kompletterades villkoren också med den bestämmelse som redovisas i TR:ns dom och som tar sikte på situationen att det försäkrade objektet hyrts av försäkringstagaren.

Genom försäkringsvillkoren utesluts de rättsinnehavare som annars kan ha ett försäkringsskydd med stöd av bestämmelserna i 54 § FAL. Samtidigt som försäkringstagaren, enligt vad som framgår av villkoren, har tillerkänts ett exklusivt skydd genom sin försäkring har försäkringsbolagen emellertid önskat åstadkomma ett system som innebär att ersättning i vissa fall skall utgå till den som får anses stå närmast till ersättning, dvs den som egentligen drabbats av sakskadan (se förbundets yttrande till HD i NJA 1965 s 224). Avsikten med stadgandet har just varit att ersättningen skall utgå till, som i det här fallet, uthyraren. Det har inte varit meningen att försäkringsbolagen skall få en möjlighet att på egen hand avgöra företrädesrätten till ersättningen vid krav från flera håll. Villkoret bör i denna del ses mot bakgrund av den vanliga uppfattningen att vid konkurrerande krav på försäkringsersättning denna bör fördelas så att parterna kommer i samma ställning som om den skadade egendomen fanns i behåll, dvs ersättningen skall fördelas efter vad som gällt vid en sakrättslig prövning (jfr SOU 1989:88 s 214 f och där gjorda hänvisningar).

Det skydd som sålunda kan tillkomma även annan än försäkringstagaren har av försäkringsbolagen inte ansetts böra gå lika långt som i allmänhet gäller för tredje man. Det har nämligen bedömts olämpligt att ägaren (tredje man) skall ha ett så långtgående skydd att han får oreducerad ersättning även om försäkringstagaren har åsidosatt sina biförpliktelser. Exempelvis bör ett av försäkringstagaren uppsåtligen framkallat försäkringsfall kunna åberopas även mot uthyraren (jfr Hellner, Försäkringsrätt s 321 och 332). Av dessa skäl har bolagen valt att inte konstruera tredjemansskyddet som ett helt självständigt skydd. Detta kommer till uttryck i bestämmelsen att endast försäkringstagarens intresse omfattas av försäkringen, med tillägg beträffande bl a hyressituationen. En annan sak är att försäkringsbolagen emellanåt, trots vad nyss sagts, i särskild ordning utfäster sig att inte åberopa försäkringstagarens brott mot biförpliktelser i förhållande till avbetalningssäljare.

Det nu sagda innebär enligt Försäkringsförbundets mening, att när en försäkring omfattat ett uthyrt objekt och försäkringsvillkoren utformats såsom i förevarande fall, uthyraren framför försäkringstagaren har rätt till den ersättning som skall utgå. Tillämpat på den aktuella tvisten innebär det att leasingbolaget får anses ha bättre rätt till försäkringsersättningen. En sådan utgång i målet synes enligt Försäkringsförbundets mening för övrigt väl motiverad med hänsyn till överenskommelsen mellan parterna i hyresavtalet om att vid förlust av fordonet utfallande försäkringsersättning skall tillfalla uthyraren.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Lindstedt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Leasingbolaget har i HD som grund för sin talan gjort gällande endast att försäkringsavtalet inte medfört att 54 § försäkringsavtalslagen (FAL) avtalats bort eller av annan anledning inte skulle vara tillämplig. Leasingbolaget har därvid vidhållit sin ståndpunkt att restaurangbolaget inte lidit någon skada till följd av stölden och därför inte hade något försäkringsbart intresse i den delen.

Konkursboet har till utvecklande av sin talan bl a anfört att det försäkringsvärda intresset för restaurangbolaget vid en total förlust bestått av att bolaget stått risken för värdet av fordonet om giltig försäkring saknats och att intresset i övrigt utgjordes av skyldigheten att teckna försäkring också för en rad andra fall av skador och förluster än den stöldskada som är aktuell i målet.

Det synes vara ostridigt i målet att en tillämpning av 54 § FAL skulle ha medfört att leasingbolaget haft företräde till försäkringsersättningen framför restaurangbolagets borgenärer. En tillämpning av 54 § FAL förutsätter att försäkringen tagits "utan angivande av det intresse försäkringen avser. I punkt 312 i försäkringsavtalet har inledningsvis angetts att försäkringen avser endast försäkringstagarens intresse.

Motsvarande bestämmelse torde återfinnas i varje motorfordonsförsäkring av standardtyp som erbjuds på marknaden och restaurangbolaget har av allt att döma saknat varje inflytande över dess tillkomst. Ingenting tyder på att försäkringsbranschen fört in villkoret för att gynna försäkringstagaren eller i realiteten dennes borgenärer på bekostnad av tredje mans intresse enligt 54 § FAL. Snarare synes huvudsyftet med bestämmelsen vara att ge försäkringsgivaren lättnader vid skaderegleringen och att göra det möjligt för denne att även mot tredje man åberopa försäkringstagarens brott mot s k biförpliktelser.

Bland dem som kan omfattas av 54 § FAL finns den som "i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde inte minskas eller går förlorat". Konkursboet får antas mena att restaurangbolagets försäkrade intresse kan likställas med denna kategori. Restaurangbolaget hade onekligen i leasingavtalet tagit på sig risken för bilen under hyrestiden och hade som yttersta konsekvens att fullgöra avtalet även om bilen utan bolagets vållande skadats eller förkommit. Som anförts i doktrinen (se t ex Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl s 303 och 306 f) är emellertid 54 § FAL tillämplig endast på det s k kapitalintresset. Den som står faran för godset kan ha rätt till ersättning för skadan bara om han har ett intresse av godsets bevarande som annars skulle tillkomma ägaren (SOU 1925:21 s 144).

Det har inte gjorts gällande annat än att leasingbolaget hade full äganderätt till bilen. Det stöldskydd som försäkringen omfattade kunde därmed inte gälla till förmån för någon annan än leasingbolaget. Villkoret att försäkringen avsåg bara försäkringstagarens - dvs restaurangbolagets - intresse saknade därför innehåll vad gällde rätten till ersättning för fordonets värde enligt försäkringens stöldmoment. Uppenbarligen med bl a stöldfallet i åtanke hade också försäkringsgivaren förbehållit sig rätten att beträffande hyrbilar lämna ersättningen till ägaren.

Med hänsyn till det anförda kan inte det aktuella försäkringsvillkoret ges den betydelsen att det berättigar restaurangbolagets borgenärer att tillgodogöra sig ersättningen för stöldskadan framför leasingbolaget.

Konkursboets talan om bättre rätt till försäkringsersättningen skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken ogillar HD konkursboets talan om bättre rätt.

HD (JustR:n Jermsten, Gregow, Freyschuss, Törnell, referent, och Munck) beslöt följande dom.

Domskäl

Domskäl. I målet synes ostridigt att den ifrågavarande försäkringen - som tecknats av restaurangbolaget enligt åtagande i hyresavtalet och utgörs av en s k kaskoförsäkring - i första hand avser ersättning för skada avseende bilens värde. Det av Folksam nedsatta beloppet, vilket är föremål för tvisten, utgör ersättning för hela värdet av bilen, sedan denna gått förlorad genom stöld.

Enligt 54 § försäkringsavtalslagen skall en skadeförsäkring beträffande gods i allmänhet anses gälla till förmån för tredje man vilken, t ex i egenskap av ägare till godset, har intresse av att dess värde inte minskas eller går förlorat. En förutsättning för detta är emellertid enligt lagrummet att försäkringen tagits utan angivande av det intresse försäkringen avser.

I punkt 312 i villkoren för det nu förevarande försäkringsavtalet anges inledningsvis att försäkringen avser endast försäkringstagarens intresse. Denna föreskrift skulle, sedd för sig, vara att uppfatta så att vad som i 54 § försäkringsavtalslagen sägs om försäkring av tredje mans intresse har helt undantagits från avtalets tillämpning (jfr NJA 1965 s 224).

Punkten innehåller emellertid utöver nämnda villkor även särskilda föreskrifter för det fall att fordonet har köpts på avbetalning eller kredit eller att fordonet har hyrts av försäkringstagaren. För den sistnämnda situationen anges att Folksam har rätt att lämna ersättning till ägaren. Denna föreskrift reglerar enligt sin lydelse endast frågan till vem försäkringsbolaget med befriande verkan kan betala ersättningen. Försäkringsavtalet kan dock inte rimligen ha den innebörden, att rätten till försäkringsersättning tillkommer hyresmannen i egenskap av försäkringstagare men att försäkringsbolaget kan med befriande verkan betala ut ersättningen till fordonets ägare. Nämnda föreskrift måste därför antas ha en vidare innebörd än vad som omedelbart framgår av ordalydelsen. Den måste sålunda anses innebära att ägaren - i enlighet med den princip som har kommit till uttryck i 54 § försäkringsavtalslagen - också har en materiell rätt till ersättningen, även om denna rätt inte synes vara lika långtgående som en omedelbar tillämpning av nämnda bestämmelse skulle leda till. Vad nu sagts bekräftas av det yttrande som Sveriges Försäkringsförbund har avgett i målet. Ståndpunkten är också bäst förenlig med det rättsförhållande som råder mellan fordonets ägare och hyresmannen.

På grund av det sagda får leasingbolaget anses ha en omedelbart på försäkringsavtalet grundad rätt till den omtvistade försäkringsersättningen. Det förhållandet att restaurangbolaget enligt hyresavtalet stod faran för fordonet under hyrestiden, om detta skadades eller förkom, kan inte leda till annat bedömande. Leasingbolaget har alltså inte förvärvat sin rätt till ersättningen genom överlåtelse från restaurangbolaget, och det saknar därmed betydelse att detta bolag försatts i konkurs.

Av anförda skäl skall konkursboets talan i målet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken ogillar HD Triangel Restaurang AB:s konkursbos talan.