Efter anmälan av patent- och registreringsverket beslöt Södra Roslags TR d 10 sept 1991 enligt 13 kap 4 § 1 st 4 aktiebolagslagen att Glada Svenska Krogar AB skulle träda i likvidation. Till likvidator utsågs advokaten W.K.. Beslutet överklagades av bolaget till Svea HovR.

Sedan staten härefter hos TR:n ansökt om att bolaget skulle försättas i konkurs delgavs Kuttenkeuler ansökningen och kallelse till förhandling i ärendet. Han anmälde till TR:n att han, eftersom likvidationsbeslutet inte hade vunnit laga kraft, inte ansåg sig behörig att företräda bolaget och därför inte skulle inställa sig till förhandlingen.

Den 30 okt 1991 höll TR:n förhandling i konkursärendet. Någon företrädare för bolaget inställde sig inte. TR:n (rådmannen Wahlberg) konstaterade att kallelse hade skett i behörig ordning och att hinder mot förhandling inte förelåg samt meddelade följande beslut: Glada Svenska Krogar AB i likvidation, som i enlighet med vad som stadgas i 2 kap 9 § KL får anses vara insolvent, försätts i konkurs.

I beslut d 14 nov 1991 undanröjde Svea HovR TR:ns beslut om likvidation och förordnade att ny handläggning av likvidationsärendet skulle ske vid TR:n.

TR:ns konkursbeslut överklagades till HovR:n av bolaget, företrätt av styrelseledamoten L.S., med yrkande att beslutet skulle upphävas. Som grund för besvären anfördes dels att bolaget inte blivit delgivet konkursansökningen genom behörig ställföreträdare, dels att bolaget inte var på obestånd.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh, hovrättsrådet Widebäck, referent, och tf hovrättsassessorn Westberg) anförde i beslut d 27 nov 1991: Aktiebolagslagen innehåller visserligen inte någon uttrycklig bestämmelse om när ett beslut om likvidation träder i kraft. De lagregler som gäller likvidatorns åligganden och befogenheter förutsätter emellertid att likvidationstillståndet inträder i och med beslutet. Det finns inte skäl att anta att likvidatorns behörighet skulle vara i något hänseende inskränkt.

HovR:n finner därför att W.K. har varit behörig att företräda bolaget redan i och med att TR:n d 10 sept 1991 beslutat om likvidation och utsett honom till likvidator. Bolaget har således rätteligen delgivits konkursansökningen.

Genom vad bolaget anfört om sina ekonomiska förhållanden är inte visat att bolaget kan betala skulderna. Den grund som TR:n har anfört för beslutet om bolagets försättande i konkurs kvarstår sålunda alltjämt.

Besvären lämnas utan bifall.

Bolaget (ombud bolagsjuristen H.J.) anförde besvär och yrkade att beslutet att försätta bolaget i konkurs skulle upphävas.

Riksskatteverket förklarade sig, eftersom likvidationsbeslutet undanröjts, inte ha något att erinra mot att konkursbeslutet upphävdes och målet återförvisades till TR:n för ny prövning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Rüger, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl. Bolaget har i HD anfört, att det inte blivit behörigen delgivet konkursansökningen, eftersom TR:ns likvidationsbeslut vid den aktuella tidpunkten inte vunnit laga kraft.

I målet är fråga om ett av rätten meddelat beslut om tvångslikvidation enligt 13 kap 4 § 1 st 4 aktiebolagslagen (1975:1385) går i verkställighet omedelbart eller inte.

Bestämmelserna när ett aktiebolag skall träda i likvidation finns i 13 kapaktiebolagslagen. I 13 kap 1 § aktiebolagslagen stadgas bl a att vid fall då tvångslikvidation enligt 2 eller 4 § nämnda lag föreligger, bolagsstämmans beslut om likvidation har omedelbar verkan. I 4 § samma lag räknas upp de fall då rätten på ansökan av bl a registreringsmyndigheten kan förordna om likvidation för det fall bolagsstämman underlåter att göra det vid tvångssituationer. Enligt 13 kap 7 § 3 st aktiebolagslagen skall likvidatorerna genast för registrering anmäla beslut om likvidation och förordnande av likvidator. Sådan anmälan skall enligt 20 § 1 st i aktiebolagsförordningen (1975:1387) ange dagen, då likvidationen skall inträda om den inte har omedelbar verkan.

De fall då rätten äger förordna om att ett aktiebolag skall träda i likvidation är av sekundär natur, dvs situationer då bolagsstämman inte följer föreskrivna regler. Redan härav torde kunna dras den slutsatsen, att då rätten inträder i bolagsstämmans ställe vad angår själva beslutsfattandet, samma regler i övrigt skall gälla för ifrågavarande beslut. Denna uppfattning styrks jämväl av bestämmelsen i 13 kap 7 § 3 st aktiebolagslagen, som ålägger likvidator - oberoende om likvidationsbeslutet fattats av bolagsstämman eller rätten - att genast för registreringsmyndigheten anmäla beslutet om likvidationen. I 20 § 1 st 1 aktiebolagsförordningen stadgas - som ovan framgått - att dagen när likvidationen skall inträda skall anges, om inte beslutet har omedelbar verkan. Någon skillnad görs således inte vid likvidationer i tvångssituationer vare sig de beslutats av bolagsstämman eller av rätten.

Med hänsyn till det anförda och då en likvidator kan behöva vidta omedelbara åtgärder för likvidationens genomförande, synes det ändamålsenligt, att beslut varom nu är fråga behandlas likartade. Denna uppfattning synes även vinna stöd i doktrinen, se Nial m fl, Aktiebolagslagen, 1970 s 399.

Vid sådant förhållande har W.K. varit behörig ställföreträdare för bolaget vid tidpunkten för kallelsens mottagande till konkursförhandlingen och vid dess sammanträde. Besvären över konkursbeslutet skall därför lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Gad, referent, Svensson och Danelius) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Bolaget har som grund för sin besvärstalan i HD åberopat att bolaget inte blivit delgivet konkursansökningen genom behörig ställföreträdare, eftersom likvidationsbeslutet vid den aktuella tidpunkten inte hade vunnit laga kraft och delgivningen med likvidatorn därför inte kunde anses som en delgivning med bolaget.

Det gäller således att i målet ta ställning till om TR:ns beslut om tvångslikvidation enligt 13 kap 4 § 1 st 4 aktiebolagslagen (1975:1385) hade omedelbar verkan eller inte.

Aktiebolagslagens bestämmelser om tvångslikvidation är avsedda att framtvinga avveckling av sådana aktiebolag som inte fullgjort vissa grundläggande förpliktelser enligt lag eller bolagsordning eller som inte uppfyller vissa finansiella eller andra krav av betydelse för verksamheten. Bestämmelserna bidrar till att vidmakthålla förtroendet för aktiebolaget som företagsform och ger ett skydd åt borgenärer och andra som har eller kan komma att uppta affärsförbindelser med ett aktiebolag.

För att en tvångslikvidation skall bli effektiv måste, efter det att beslut fattats om sådan likvidation, avvecklingen av bolaget genomföras så skyndsamt som möjligt. Detta har i lagen kommit till uttryck genom föreskrifter om att en rad åtgärder under likvidationen skall vidtas "genast" (13 kap7, 9 och 10 §§aktiebolagslagen) eller "så snart det kan ske" (13 kap 9, 11 och 14 §§).

De ändamål som tvångslikvidationen är avsedd att tillgodose talar starkt för att beslut om sådan likvidation och om utseende av likvidator bör få effekt utan hinder av att de överklagats. Om likvidationsförfarandet inte kunde igångsättas eller fortgå förrän dessa beslut vunnit laga kraft, skulle ju en betydande tidsutdräkt kunna inträda med åtföljande risker för att det under mellantiden genom bolagets fortsatta verksamhet uppkommer skada för borgenärer eller andra.

När det gäller frivillig likvidation finns i 13 kap 1 § aktiebolagslagen en uttrycklig bestämmelse om att bolagsstämmas beslut, i fall då grund för tvångslikvidation föreligger enligt 13 kap 4 § samma lag, skall ha omedelbar verkan. Någon bestämmelse av motsvarande innehåll finns visserligen inte med avseende på det fallet att domstol förordnar om tvångslikvidation enligt 13 kap 4 §, men något sakligt skäl till att rättsverkningarna av ett sådant förordnande skulle vara mindre långtgående kan knappast anses föreligga.

Till förmån för att även domstols beslut om tvångslikvidation enligt 13 kap 4 § bör få omedelbar effekt talar också bestämmelsen i 13 kap 7 § 3 st aktiebolagslagen, som ålägger likvidator att - oberoende av om likvidationsbeslutet fattats av bolagsstämma eller domstol - genast anmäla beslut om likvidation och förordnande av likvidator för registrering. I 20 § 1 st 1 aktiebolagsförordningen (1975:1387) föreskrivs att sådan anmälan skall ange dagen då likvidationen skall inträda, om likvidationsbeslutet inte har omedelbar verkan. Inte heller här görs någon skillnad mellan likvidation som beslutas av bolagsstämma och sådan som grundas på domstols förordnande.

Med hänsyn till det anförda får i nu förevarande fall TR:ns beslut om tvångslikvidation och utseende av likvidator anses ha haft omedelbar effekt. W.K. var således behörig att mottaga kallelsen till konkursförhandlingen och att företräda bolaget vid denna. Att likvidationsbeslutet senare undanröjts genom beslut av HovR:n d 14 nov 1991 inverkar inte på giltigheten av de rättshandlingar som likvidatorn dessförinnan företagit. Bolagets besvär skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Efter anmälan av patent- och registreringsverket beslöt Stenungsunds TR d 18 okt 1991 enligt 13 kap 4 § 1 st 4 aktiebolagslagen att Gullbärn- Gruppen AB skulle träda i likvidation. Till likvidator utsågs advokaten R.G.. Beslutet överklagades av bolaget genom styrelseledamoten H.G. till HovR:n för Västra Sverige.

Sedan staten härefter hos TR:n ansökt om att bolaget skulle försättas i konkurs delgavs bolaget genom H.G. ansökningen och kallelse till förhandling i ärendet.

Den 16 dec 1991 höll TR:n förhandling i konkursärendet. Någon företrädare för bolaget inställde sig inte. TR:n (rådmannen Samuelsson) konstaterade att H.G. hade delgetts kallelse till förhandlingen och anförde vidare: Gäldenären har på det sätt som anges i 2 kap 9 § KL uppmanats att inom en vecka betala klar och förfallen skuld men underlåtit detta. Då annat inte visats skall gäldenären därför enligt samma lagrum anses vara på obestånd. TR:n försatte därför bolaget i konkurs.

TR:ns konkursbeslut överklagades till HovR:n för Västra Sverige av H.G. i egenskap av styrelseledamot i bolaget.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Persson och hovrättsassessorn Lindqvist, referent) meddelade d 7 jan 1992 följande beslut: Rättens beslut att ett aktiebolag skall träda i likvidation gäller från beslutsdagen. Har ett aktiebolag - såsom i förevarande fall - försatts i konkurs sedan det trätt i likvidation, är den styrelse, som bolaget hade före likvidationsbeslutet inte behörig att föra talan mot konkursbeslutet. HovR:n avvisar därför H.G:s besvärstalan.

Den 23 jan 1992 beslöt HovR:n, med anledning av bolagets besvär över TR:ns beslut om likvidation, att undanröja detta beslut och återförvisa ärendet till TR:n för erforderlig behandling. Härefter avskrev TR:n i beslut d 17 febr 1992 likvidationsärendet.

Bolaget (ombud jur kand J.S.) anförde besvär över HovR:ns avvisningsbeslut d 7 jan 1992 och yrkade att HD skulle undanröja detta beslut och visa målet åter till HovR:n för ny handläggning.

Riksskatteverket förklarade sig inte ha något att erinra mot bifall till yrkandena.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Rüger, föreslog i betänkande följande beslut: Som grund för sin talan har bolaget anfört bl a, att nya omständigheter tillkommit efter HovR:ns beslut. Hade dessa varit kända före beslutet skulle bolagets talan inte avvisats.

I målet - - - se under I - - - 1970 s 399.

Vid sådant förhållande har H.G., som efter likvidationsbeslutet inte var behörig ställföreträdare för bolaget, inte ägt att överklaga konkursbeslutet. Besvären över avvisningsbeslutet kan därför inte bifallas, varför HovR:ns beslut skall stå fast.

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, Gad, referent, Svensson och Danelius) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Av betydelse för frågan om H.G. kunnat föra talan mot TR:ns konkursbeslut är till en början om TR:ns beslut om tvångslikvidation hade omedelbar verkan eller inte.

Aktiebolagslagens bestämmelser - - - se under I - - - domstols förordnande.

Med hänsyn till det anförda får i nu förevarande fall TR:ns beslut om tvångslikvidation och utseende av likvidator anses ha haft omedelbar effekt. H.G. har därför inte varit behörig att företräda bolaget i konkursärendet. Bolaget har alltså försatts i konkurs utan att bolaget delgetts konkursansökningen och beretts tillfälle att föra talan i målet.

Frågan är härefter om HovR:n bort förfara på annat sätt än att avvisa H.G:s besvärstalan under hänvisning till dennes bristande behörighet att företräda bolaget.

TR:n har - låt vara felaktigt - godtagit H.G. som behörig företrädare för bolaget. Med hänsyn härtill har särskilda skäl förelegat att inte utan vidare avvisa H.G:s besvär på den av HovR:n angivna grunden. HovR:n hade i stället bort bereda den av TR:n utsedde likvidatorn tillfälle att inträda i målet som behörig företrädare för bolaget. Om likvidatorn inte utnyttjat denna möjlighet hade HovR:n haft att avvisa besvärstalan. I motsatt fall borde HovR:n däremot ha tagit upp besvären till prövning.

Den brist i handläggningen av konkursärendet som sålunda får anses ha förekommit i HovR:n kan inte avhjälpas i HD. Målet bör därför med undanröjande av HovR:ns beslut visas åter till HovR:n.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för ny handläggning.