NJA 1992 s. 717

I.S. ägde samtliga aktier och var ensam firmatecknare i Svenska Material tekniska Byrån AB (SMB). Bolagets huvudsakliga tillgång utgjordes av partrederiandel - 21/100 - i fartyget Diana II.

Genom avtal d 1 juni 1981 sålde Ivar 5 aktierna i SMB till Parlamentet Byggnads AB (Parlamentet) med tillträde för köparen samma dag. Avtalet undertecknades av I.S. personligen samt av I.C. och S.M. såsom företrädare för Parlamentet. I.C. blev senare verkställande direktör och firmatecknare i SMB. S.M. företrädde vid avtalstillfället samtliga aktier i Parlamentet.

Enligt § 2 i avtalet uppgick köpeskillingen för aktierna till 6,1 milj 718 kr. Emellertid angavs också att, om bolagets andel i partrederiet skulle komma att säljas för ett belopp överstigande andelens på visst sätt beräknade värde, köpeskillingen för aktierna skulle ökas med 60% av överskottet. Om andelen skulle säljas till ett pris understigande det bokförda värdet skulle köpeskillingen för aktierna reduceras med 50% av underskottet, vilket belopp det i så fall ålåg I.S. att återbetala till Parlamentet. I §:ns 9 st föreskrivs följande:

Bolaget (SMB) förpliktar sig att vid försäljning av andelen i part rederiet för färjan Diana II avtala sådana betalningsvillkor att Säljaren (I.S.) direkt från köpare uppbär Säljaren tillkommande andel, mot resterande del betalas till Bolaget.

Parlamentet och SMB har senare ändrat namn, Parlamentet till Concita Invest AB och SMB till Rederi AB Framnäs. Här används emellertid genomgående de tidigare namnen på bolagen.

SMB sålde d 25 april 1988 andelen i Diana II till Rederi AB Slite, Rederi AB Volo och Rederi AB Nogi.

I.S. väckte vid Stockholms TR talan mot SMB med yrkande att bolaget skulle åläggas att till honom utge 12 850 586 kr jämte ränta.

SMB bestred I.S:s talan men vitsordade beräkningen av det yrkade kapitalbeloppet.

Parterna var ense om att tilläggsköpeskilling enligt avtalet slutligen skulle belasta Parlamentet. De var också ense om att beräkningsgrunden för tilläggsköpeskillingen enligt avtalet ledde till att det I.S. tillkommande beloppet utgjorde 17 150 586 kr. I.S. hade efter krav mot Parlamentet träffat en uppgörelse med detta bolag d 24 aug 1988 av innebörd att Parlamentet som full och slutlig gottgörelse skulle betala 4,3 milj kr, varefter det I.S. tillkommande beloppet utgjorde 12 850 586 kr.

Till grund för sin talan anförde I.S. bl a följande. Parlamentet har i avtalet d 1 juni 1981 utfäst sig att under vissa förutsättningar betala tilläggsköpeskilling till I.S.. SMB, som är bundet av avtalet, har som säkerhet för fullgörandet av förpliktelsen utfäst sig att ge I.S. företräde till så stor del av blivande likvid för andelen i Diana II som motsvarar tilläggsköpeskillingen. Om inte SMB anses vara part i det skriftliga avtalet, hävdas att det träffats ett muntligt avtal omedelbart efter det skriftliga av samma innebörd som detta. SMB har medvetet åsidosatt sitt åtagande enligt avtalet och skall därför förpliktas fullgöra detta åtagande, annorlunda uttryckt ersätta I.S. dennes förlust, vilken efter betalning av Parlamentet uppgår till det yrkade beloppet.

SMB anförde som grund för bestridandet bl a följande. SMB är inte part i avtalet och därför inte bundet av däri gjord utfästelse. Avtalet är endast undertecknat av I.S. samt I.C. och S.M. för köparen, Parlamentet. Om SMB ändock anses vara part i avtalet, hävdas att den aktuella förpliktelsen utgör förtäckt olovlig vinstutdelning och därför är ogiltig enligt aktiebolagslagen. Ett aktiebolag kan således inte binda en framtida bolagsstämma genom att på förhand åtaga sig att använda framtida vinstmedel på visst sätt, då bolaget inte har någon fördel av sin utfästelse. Vidare hävdas att avtalet innebär ett brott mot aktiebolagslagens låneförbud, dvs förbudet för en köpare att förvärva ett bolag med bolagets egna medel. Det är vidare inte möjligt att genom ett rättsligt förfarande tvinga företrädare för ett bolag att verkställa ett handlande som är straffbart enligt aktiebolagslagen.

Till utveckling av sin talan anförde I.S. i huvudsak följande. Anledningen till att man inte slutreglerade köpeskillingen för aktierna i SMB redan vid avtalstillfället var att man inte kunde förutse vilket pris som kunde fås för Diana II vid en eventuell försäljning. Är 1981 var fartyget uthyrt på en tioårig charter och en försäljning kunde väntas när chartertiden gick ut. Det var vid avtalstillfället en reell risk att I.S. kunde komma att få återbära en del av redan uppburen köpeskilling eftersom fartygsandelen kunde komma att säljas med förlust. Eftersom den person som vid avtalstillfället hade behörighet att teckna för SMB och vidare de som genom avtalet fick denna behörighet har skrivit under avtalet, måste SMB anses vara avtalspart och därmed bundet av sitt åtagande. Orsaken till att betalningen skulle gå direkt till I.S. ur kommande köpeskilling från köparen av partrederiandelen var att I.S. hade dåliga erfarenheter av S.M. som krånglig betalare. Det var underförstått att Parlamentet som köpare slutligen skulle svara för tilläggsköpeskillingen. Hur detta skulle ske diskuterades inte.

I.S. åberopade utlåtanden av professor J.S. och högskolelektor E.F..

SMB åberopade utlåtande av professor emeritus H.N..

SMB fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av käromålet.

I.S. bestred ändring.

I HovR:n åberopades nya utlåtanden av H.N. samt av J.S. och E.F..

I H.N:s utlåtande anförs bl a följande: I det av TR:n åberopade motivuttalandet (prop 1975:103 s 496) sägs att ett avtal som strider mot ett legalt förbud inte alltid är ogiltigt. Huruvida ogiltighet föreligger eller ej är beroende av förbudets syfte. Föredragande statsrådet säger att enligt hans mening är inte de skäl som uppbär låneförbudet av sådan art att ogiltighet bör anses inträda. Varken han eller lagrådet anger några sakliga skäl för denna mening, och något uttryck i lagtexten har den inte fått. Inte heller den i propositionen omnämnda litteraturen innehåller någon saklig diskussion i giltighetsfrågan. Dock har i litteraturen även framförts den åsikten att en mot låneförbudet stridande borgensförbindelse bör anses ogiltig men att godtroende mottagare av borgens. förbindelsen bör anses skyddad, H.N.: Aktiebolags och andra företags borgensförbindelser, 3 uppl 1976 s 24 f.

Även om det svagt underbyggda motivuttalandet om ett förbudsstridigt avtals giltighet får antas bli principiellt vägledande finns det anledning att ifrågasätta räckvidden därav. Som bekant kan begreppet ogiltihget i lagspråk och litteratur ha olika innebörd, tex nullitet eller klanderbarhet, ogiltighet som gäller mot envar och sådan som inte kan åberopas mot godtroende etc. Ett avtal kan sålunda äga giltighet i vissa avseenden eller under vissa omständigheter men i övrigt drabbas av ogiltighet. Om ett förbudsstridigt avtal enligt motivuttalandet ej är ogiltigt måste det betyda att part, som presterat enligt avtalet, inte kan på grund av förbudet återkräva prestationen. Men det behöver inte nödvändigtvis innebära att part kan åläggas att fullgöra den förbudsstridiga prestationen. Rätt att återkräva en skedd prestation kan medföra komplikationer (beträffande avkastning, värdeförändringar m m) och kanske allvarliga ekonomiska konsekvenser för resp part. Detta kan vara ett skäl för lagstiftaren att inte stadga ogiltighet, om det inte är nödvändigt för förbudets effektivitet. Men lika starka skäl kräver inte att part skall vara skyldig att prestera enligt det förbudsstridiga avtalet, H.N. i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1936 s 8 f. Ett legalt förbud, där lagen inte anger om förbudsstridigt avtal är giltigt eller ogiltigt, kan därför vara att tillämpa så att skyldighet att fullgöra förbudsstridig prestation inte kan åläggas part men att skedd prestation inte kan återkrävas. En sådan tillämpning måste vara den riktiga beträffande förbudet i 12 kap 7 § 3 st aktiebolagslagen, om detta enligt motivuttalandet inte är sanktionerat genom förbudsstridigt avtals ogiltighet. Eftersom den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot förbudet straffas enligt 19 kap 1 § 1 st 3, kan styrelsen i SMB inte rimligtvis dömas att utlämna lånet. Enligt allmänna rättsprinciper kan ingen förpliktas till något som medför straff för honom. Jag hänvisar till mitt uttalande i Tids skrift for Rettsvitenskap. Den där angivna principen är såvitt jag vet obestridd, och i rättspraxis torde ingen ha dömts att utföra en straffbelagd handling. Med hänsyn till denna princip måste ifrågasättas om motivuttalandet verkligen avser en sådan tolkning som TR:ns. Uttalandet har som sagts inte försetts med någon närmare motivering eller någon analys av innebörden av det förbudsstridiga avtalets giltighet. Det sägs i propositionen att giltigheten har egentlig praktisk betydelse när det gäller avtal om ställande av säkerhet, t ex i fall en bank kan utnyttja en borgen som ställts i strid mot förbudet. En borgen som redan har ställts ut av det bolag vars aktier förvärvats och kommit i en banks händer skall alltså enligt motivuttalandet kunna utnyttjas. Men intet sägs om den situationen att bolaget endast har utfäst sig att vid en senare tidpunkt ställa en förbudsstridig borgen. Och då föredragande statsrådet i propositionen menar att giltigheten avställd säkerhet men inte giltigheten av lån har egentlig praktisk betydelse har förmodligen tanken varit att en låntagare har att återbetala erhållet lån oavsett om låneavtalet är giltigt eller inte. Frågan om giltigheten av en ännu inte fullgjord utfästelse om säkerhet eller lån tycks inte ha uppmärksammats av föredraganden. Han kan därför kanske inte beskyllas för att ha den uppfattningen att någon kan dömas att begå en kriminell handling.

HovR:n (hovrättslagnaannen Rune, hovrättsråden Holmstrand och Adolfsson samt t f hovrättsassessorn Brattgård, referent) meddelade dom d 14 dec 1990. I domskälen anförde HovR:n inledningsvis: Som parterna har utfört sin talan skall till en början prövas om (1) SMB, i egenskap av part, i samband med avtalet d 1 juni 1981 utfäst sig att - som säkerhet för Parlamentets förpliktelse att erlägga tilläggsköpeskilling - ge I.S. företräde till så stor del av blivande likvid för andelen i Diana II som motsvarade tilläggsköpeskillingen, en utfästelse som skulle ha givits antingen (a) genom att det skriftliga avtalet undertecknades eller (b) som däri ingående muntlig överenskommelse. - Om denna inledande fråga besvaras så att SMB inte hade ställning av part i avtalet, och utfästelsen följaktligen inte är bindande för SMB, skall vadetalan bifallas och käromålet ogillas.

Eljest skall härefter prövas om (2), som SMB hävdar men I.S. bestrider, SMB:s infriande av utfästelsen skulle innebära brott mot aktiebolagslagens låneförbud och utfästelsen därför inte kan göras gällande mot bolaget, och det så mycket mindre som den kan aktualisera ett straffrättsligt ansvar. Prövningen skall företas med utgångspunkt i att Parlamentet ostridigt åtagit sig att slutgiltigt stå för den tilläggsköpeskilling som kunde komma att falla ut av försäljningen av andelen i Diana II.

Härefter angavs, under (3) - (7), ytterligare spörsmål som aktualiserades om prövningen under (2) gick i I.S:s favör.

I domskälen anförde HovR:n vidare: Vad till en början angår spörsmålet om (1) SMB som avtalspart utfäst att ge I.S. företräde till blivande likvid för andelen i Diana II finner HovR:n, på de skäl TR:n anfört, att bolaget uppträtt som part i det åberopade, genom köpekontraktet dokumenterade avtalsförhållandet mellan I.S. och Parlamentet och därför måste anses ha gjort sådan utfästelse. Och det blir härefter fråga huruvida SMB har fog för någon av de invändningar bolaget gjort mot att det hålls ansvarigt för sin utfästelse.

Spörsmålet om det (2) skulle innebära brott mot aktiebolagslagens låneförbud att infria utfästelsen måste besvaras på grundval av en analys av det åberopade rättsförhållandets innebörd och syfte. Avsikten med SMB:s åtagande var uppenbarligen att säkerställa betalningen till I.S. av en eventuell tilläggsköpeskilling utan att direkt blanda in Parlamentet. Anledningen till arrangemanget synes ha varit att I.S. inte litade på Parlamentets betalningsvilja. De som deltog vid avtalsslutet 1981 synes ha utan närmare eftertanke sökt, och tyckt sig finna, en lämplig lösning utifrån praktiska synpunkter. Konstruktionen kom att bli SMB:s åtagande att med blivande köpare av skeppet Diana II, SMB:s andel inbegripen, avtala om betalning ur köpeskillingen direkt till I.S..

I fall det blev så att tilläggsköpeskilling skulle utges, skulle Parlamentet ersätta SMB med ett belopp motsvarande den köpeskilling SMB miste till följd av att köparen betalte direkt till I.S.. Enighet rådde om att det var Parlamentet som slutligt skulle stå för en sådan tilläggsköpeskilling. Det framstår som naturligt att betrakta den fordran SMB sålunda kunde komma att få mot Parlamentet som en regressfordran. SMB skulle ju avstå från medel för att I.S. skulle få betalt av Parlamentet.

I avtalsögonblicket 1981 var tre avtalsparter aktiva, nämligen I.S., Parlamentet och SMB. SMB hade intet eget motiv att ikläda sig några skyldigheter i och för övergången av aktierna i bolaget; detta till trots åtog sig bolaget att säkerställa I.S:s möjliga krav på framtida tilläggsköpeskilling. Utfästelsen var helt knuten till avtalet mellan I.S. och Parlamentet om överlåtelse av aktierna i SMB. SMB:s ansvar skulle aldrig komma att överstiga Parlamentets ansvar för tilläggsköpeskilling.

Vad som sålunda etablerades var ett trepartsförhållande med ett till Parlamentets ansvar accessoriskt ansvar för SMB vilket skulle ge regressrätt mot Parlamentet för den händelse det kom att utlösas och infrias. Likheterna med borgen för framtida förpliktelse är påfallande. Enda avvikelsen är att det från början var klart att betalningen av en eventuell tilläggsköpeskilling skulle styras direkt till I.S.; huvudgäldenären (Parlamentet) skulle således ej av borgenären (I.S.) dessförinnan krävas på beloppet. Det sistnämnda förhållandet ger större likhet med ett löfte om framtida lån för det fall tilläggsköpeskilling skulle komma att utgå. I förhållande till aktiebolagslagens låneförbud är emellertid utfästelsens rättsliga kvalificering ej avgörande, eftersom stadgandet i 12 kap 7 § aktiebolagslagen omfattar både försträckning och borgen.

Det kan ifrågasättas i vad mån det är relevant för problemställningen att det från början var osäkert om utfästelsen alls skulle komma att behöva infrias. Syftet bakom reglerna om låneförbud är emellertid att skydda aktiebolagens kreditvärdighet. Och utfästelsen skulle, väl infriad, otvivelaktigt komma att få samma effekt som ett utgivet lån eller en ianspråktagen borgen. De skäl som bär upp låneförbudet gör sig följaktligen vid infriandet av utfästelsen gällande med samma kraft som mot lån och borgen, vare sig förbudet täckte utfästelsen från början eller ej.

Låneförbudet gäller i förhållande till en viss närmare angiven krets personer. En blivande aktieägare träffas inte direkt av förbudet, och det var skälet till att förbud för aktiebolag att lämna lån i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget blev infört. Förbudet gäller även om låntagaren är ett blivande- moderbolag till långivaren. Enligt SMB gavs utfästelsen i sådant syfte, medan I.S. gör gällande att så inte var fallet. Den senare har särskilt betonat att utfästelsen avsåg ett koncernlån som inte träffas av förbudet i 12 kap 7 § 3 st aktiebolagslagen, eftersom Parlamentet vid aktieförvärvet var ett stort och solvent bolag, att grundköpeskillingen om 6 100 000 kr erlades av Parlamentet (det blivande moderbolaget), att det vid avtalsslutet inte var klart om tilläggsköpeskilling skulle komma att utgå, att aktieöverlåtelsen var definitiv och inte villkorad av att tilläggsköpeskilling erlades samt slutligen att det förflöt sju är innan det stod klart att tilläggsköpeskilling skulle utgå.

Utfästelsen gavs i samma skriftliga avtal som reglerade överlåtelsen av aktierna i SMB och stod i funktionellt samband med överlåtelsen genom att den skulle säkerställa I.S:s krav på en eventuellt höjd köpeskilling för aktierna. Aktieköpet var emellertid fullbordat såtillvida som det inte berodde av huruvida en framtida tilläggsköpeskilling blev betald. Vad I.S. sålunda gjorde var att han, för det fall att framtida skeppsförsäljning gav relevant överskott, lämnade kredit med den köpeskilling som i så fall skulle återstå att betala; den krediten kunde han för övrigt ej undgå att ge. För denna kredit betingade han sig säkerhet genom SMB:s utfästelse att sörja för direktbetalning till honom.

SMB:s utfästelse kompletterade alltså avtalet om Parlamentets aktieförvärv genom att säkerställa full betalning av köpeskillingen för den händelse denna skulle bli förhöjd. Såtillvida kom den att tjäna förvärvssyftet. Att det skulle kunna ta lång tid från utfästelse till infriande rubbar inte den bedömningen. Det väsentliga är att det var det bolag i vilket aktierna överläts som stod för utfästelsen. I.S. lade således med förvärvsavtalets inbyggda utfästelse sin egen kreditrisk på SMB. Att Parlamentet samtidigt var solvent för tänkbar tilläggsköpeskilling inverkar ej på utfästelsens förenlighet eller oförenlighet med låneförbudsreglerna.

Att infria utfästelsen skulle tydligen vara att förfara i strid med låneförbudet. Att under sådana förhållanden betala ut ett belopp motsvarande det som enligt utfästelsen skulle ha betalts direkt till I.S. skulle i och för sig ge SMB en regressfordran mot ett Parlamentet som inte längre är dess moderbolag. Inte desto mindre skulle detta vara ett led i Parlamentets finansiering av förvärvet av aktierna i SMB.

SMB hävdar att bolaget inte kan förpliktas ersätta I.S. den skada som han led av att SMB ej infriade utfästelsen eftersom utfästelsen stred mot låneförbudet och därför är ogiltig, detta särskilt mot bakgrund av att företrädarna för SMB kunde hållas straffrättsligt ansvariga enligt 19 kap 1 § 1 st 3 aktiebolagslagen för det fall de medverkade till att betala till I.S..

Det kan ifrågasättas om straffrättsligt ansvar skulle kunna drabba de nuvarande företrädarna för SMB. I fall utfästelsen anses som fullbordad redan 1981 skulle sådant ansvar snarare ligga på I.S. eller medverkande företrädare för Parlamentet. Som borgensliknande åtagande betraktad kan ju utfästelsen anses fullbordad i och med att den gavs. Och eftersom den fick form av bindande utfästelse enligt lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva, blir det irrelevant om den var benefik eller onerös. Om den i stället betraktas som utfästelse att i framtiden lämna lån, skulle den ej innebära fullbordat brott förrän lånet betalts ut. Den föreliggande tvisten ger emellertid ej underlag för säker bedömning av var ett möjligt straffrättsligt ansvar borde placeras.

I lagförarbetena (prop 1975:103 s 496) uttalades att de skäl som uppbär låneförbudet ej är av sådan art att ogiltighet bör inträda. Därvid antogs att frågan skulle få praktisk betydelse endast för kreditsäkerhetsavtal, såsom då det kunde bli fråga om att utnyttja borgen eller pant som ställts i strid med låneförbudet. Det anmärktes även att frågan om ogiltighet måste avgöras bl a mot bakgrund av de syften som bär upp det legala förbudet.

Enligt HovR:ns mening måste en, utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, nyanserad bedömning göras. Hänsyn måste tas till de konsekvenser en generell ogiltighet skulle få för redan infriad eller ianspråktagen utfästelse. Och det kunde få stötande konsekvenser i fall en godtroende mottagare av ett borgenslöfte inte skulle kunna göra löftet gällande.

Utfästelsen gavs i detta fall till förmån för aktiesäljarens framtida fordran på eventuell ytterligare köpeskilling. I.S. medverkade som ensamägare till SMB till att binda sitt bolags framtida tillgångar för ett rörelsefrämmande ändamål och det utan att bolaget skulle få något vederlag för det. Ett sådant förfarande angriper direkt det borgenärsskydd som låneförbudet är satt att försvara. När förpliktelsen, som i detta fall, inte blivit fullgjord saknas därför bärande skäl att upprätthålla den. Konsekvenserna av en sådan slutsats drabbar endast I.S. som aktivt deltog i tillkomsten av den lagstridiga utfästelsen. Mot denna bakgrund talar enligt HovR:ns mening goda skäl för att rättsordningen ej accepterar att utfästelsen görs gällande.

Med dessa överväganden kommer HovR:n - utan att gå in på återstående delar (3-7) av problemställningen - till att SMB:s vadetalan skall bifallas och I.S:s i målet förda talan ogillas.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beck man, Sterzel, referent, och Nilsson) beslöt följande dom: