NJA 1993 s. 138
Ett 17 månader gammalt barn som blivit utsatt för mordförsök har ansetts berättigat till ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207).
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Linköpings TR åtal mot M.G. för försök till mord med följande påståenden: M.G. har d 30 aug 1991 försökt att beröva sin 17 månader gamla son C.G. livet genom att kasta denne ut genom ett fönster på tredje våningen (7,5 m över markplanet) i fastigheten Stensättaregatan 3 B, Linköping. Vid fallet mot marken erhöll sonen skrapsår, blåmärken och lindrig gångrubbning. Fara har förelegat för att sonen skulle ha tillfogats sådan skada att han avlidit.
M.G. förklarade sig varken kunna erkänna eller förneka den åtalade gärningen.
C.G. yrkade skadestånd av M.G. med 30 000 kr för sveda och värk och psykiskt lidande.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Hillman) meddelade dom d 23 dec 1991. Enligt domskälen visade utredningen till en början följande. M.G. och hans hustru B-M.G. separerade i mars 1991 och sedan juni löpte betänketid med anledning av att B-M.G. hade ansökt om äktenskapsskillnad. Genom ett interimistiskt beslut d 4 juni 1991 hade TR:n förordnat att B-M.G. skulle ha vårdnaden om C.G. under betänketiden och att M.G. skulle ha rätt att umgås med sonen fyra timmar var fjortonde dag i närvaro av en kontaktman. Den 30 aug 1991 kom kontaktmannen G.G. med C.G. till M.G:s lägenhet på tredje våningen i fastigheten Stensättaregatan 3 B för att M.G. skulle få umgås med sonen enligt TR:ns beslut. Utanför lägenhetens fönster fanns då byggnadsställningar med anledning av pågående målningsarbeten på fastigheten. Från fönstret till marken är avståndet 7,5 m. Nedanför fönstret finns en gräsmatta som sträcker sig 6 m ut från väggen. Gräsmattan avslutas med en asfaltbelagd gång med en kantsten mot gräsmattan.
M.G. uppgav enligt domen att han inte mindes vad som hade hänt efter det att kontaktmannen hade kommit med C.G.. Han förklarade emellertid att han inte kunde ha kastat ut sonen genom fönstret och att han inte hade haft någon avsikt att döda eller skada denne.
G.G. uppgav enligt domen: M.G. tog upp C.G. i sin famn och tog utan förvarning ett par snabba steg mot det öppna fönstret och kastade med kraft ut barnet. Barnet föll ut genom fönstret med huvudet före och ryggen nedåt.
TR:n anförde i domskälen: Den tekniska bevisningen visar att C.G. hamnat på den del av marken som var gräsmatta, att spår av fallet i form av intryckningar i gräsmattan kunde iakttas efteråt och att intryckningarna fanns en halv meter från en på gräsmattan liggande bräda och helt nära den kantsten som avgränsar gräsmattan från gångvägen. Vid en läkarkontroll efter händelsen konstaterades att C.G. inte uppvisat annat än ytliga skrubbsår och övergående lindrig gångrubbning.
G.G. har från den plats han befann sig i lägenheten haft goda möjligheter att göra riktiga iakttagelser av händelseförloppet. Det har enligt TR:ns uppfattning inte framkommit något som förringar trovärdigheten av G.G:s vittnesmål. Det får därför anses utrett att M.G. kastat ut sin son genom fönstret på det sätt som vittnesmålet visar.
Av vad som framkommit vid vittnesförhöret med G.G. sammanställt med den tekniska bevisningen kan det hållas för visst, att M.G. avsiktligen kastat ut C.G. genom fönstret. Enligt TR:ns mening måste det ha varit en ren tillfällighet att barnet hamnat på gräsmattan med fötterna före och inte kom till någon nämnvärd skada trots fallet från mer än sju meters höjd. Hade barnet fallit på ett annat sätt eller hamnat på det hårda underlag som fanns omedelbart intill den aktuella nedslagsplatsen, förelåg det en uppenbar fara att barnet inte skulle ha överlevt fallet mot marken.
Enligt TR:n måste M.G. ha varit medveten om den uppenbara livsfara som han försatte barnet i genom att kasta ut det genom fönstret. Han kunde därför inte undgå ansvar för att avsiktligen ha försökt att döda sitt barn. TR:n bedömde gärningen som försök till mord.
Rörande C.G:s skadeståndsyrkande anförde TR:n i domskälen: M.G. har bestritt skadeståndsskyldighet med hänvisning till sin inställning i ansvarsfrågan. Han har dock för det fall han fälls till ansvar medgett att betala ett skäligt skadestånd.
Den medicinska utredningen rörande C.G. i anledning av händelsen d 30 aug 1991 visar, som ovan nämnts, att C.G. av fallet mot marken inte tillfogats annat än ytliga skrubbsår men att han fått en övergående lindrig gångrubbning. Någon annan medicinsk utredning om skador har inte förebringats i målet.
C.G. har yrkat ersättning med ett belopp i ett för allt för sveda och värk samt psykiskt lidande.
C.G., som vid händelsen var knappt 1 1/2 år gammal, har utsatts för en synnerligen svår kränkning av sin far. Det är tämligen klart att det möter betydande svårigheter för barnet att visa om skada överhuvudtaget uppkommit och i så fall vilken skada av ideell art som följt av brottet. Kravet på bevisning i ett fall som det förevarande bör sättas lågt. Kränkningen som sådan är utslagsgivande för skadeståndsskyldigheten. TR:n finner att en skada av ideell art skall anses ha uppkommit och att en skälig ersättning skall kunna fastställas utan närmare utredning av de ospecificerade skadorna.
Det torde inte möta något hinder mot att, såsom yrkats, fastställa ett skadestånd för sveda och värk samt psykiskt lidande i ett för allt. Skadeståndet bör skäligen fastställas till 20 000 kr.
Domslut
Domslut. TR:n dömde M.G. för försök till mord och andra brott till fängelse 5 år och utvisning ur riket med förbud att återvända hit.
M.G. ålades att utge skadestånd till C.G. med 20 000 kr.
Göta HovR
M.G. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bl a att HovR:n skulle ogilla åtalet för försök till mord eller bedöma gärningen som ett mindre allvarligt brott samt ogilla C.G:s skadeståndsyrkande eller jämka skadeståndsbeloppet.
Åklagaren och C.G. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Sundström och hovrättsassessorn Hägglund, referent, samt nämndemännen Larsson och Styf) meddelade dom d 19 febr 1992.
I ansvarsdelen anförde HovR:n i domskälen bl a: HovR:n finner styrkt att M.G. avsiktligen kastat ut C.G. genom fönstret. Som TR:n anfört var det en uppenbar risk för att C.G. skulle dö genom fallet mot marken. Detta förhållande måste M.G. ha varit medveten om. Även om det inte varit hans avsikt att döda C.G., visar M.G:s handlande att han i det ögonblick han kastade ut C.G. var likgiltig för om C.G. skulle överleva fallet eller inte. M.G. kan på grund av det anförda inte undgå ansvar för att uppsåtligen ha försökt döda C.G. genom att kasta ut honom genom fönstret. Den gärning HovR:n har att bedöma är att rubricera som försök till mord.
I skadeståndsdelen anförde HovR:n: C.G. har i HovR:n förklarat att av utdömt skadeståndsbelopp hänför sig 1 000 kr till sveda och värk och resten till lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen.
M.G. har i HovR:n vitsordat 1 000 kr såsom i och för sig skälig ersättning för sveda och värk. Han har i övrigt gjort gällande, i första hand att ersättningsgill skada inte uppkommit eftersom C.G. på grund av sin låga ålder inte blivit kränkt, i andra hand att skadeståndet skall jämkas på grund av M.G:s sinnesbeskaffenhet.
Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen och M.G:s vitsordande skall ersättningen för sveda och värk bestämmas till 1 000 kr.
När det gäller yrkandet om ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen gör HovR:n följande överväganden.
Den skada som kan ersättas enligt nämnda lagrum är det lidande som kränkningen av brottsoffrets personliga integritet eller människovärde ger upphov till. I förevarande fall var offret för brottet ett litet barn; C.G. var vid tillfället ännu ej ett och ett halvt år gammal. Eftersom ett så litet barn inte kan uppleva den form av kränkning varom här är fråga, kan ersättning utgå endast under förutsättning att barnet när det blivit större och får veta vad det utsatts för måste antas bli kränkt. Barnets reaktion i den situationen är dock svår att förutsäga. Den är beroende av ett antal osäkra faktorer såsom på vilket sätt barnet får vetskap om det inträffade, hur händelsen framställs, vilken ålder och utvecklingsnivå barnet då uppnått och omgivningens reaktioner. HovR:n anser det tveksamt om en kränkning av C.G:s människovärde kan betraktas som en förutsebar skadeföljd. C.G. kan ej anses ha styrkt ersättningsgill skada i denna del. Hans yrkande om ersättning för kränkning skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar endast på det sättet TR:ns dom att det skadeståndsbelopp M.G. skall utge till C.G. nedsätts till 1 000 kr.
HD
C.G. (ombud advokaten I.P.) sökte revision och yrkade att HD skulle förplikta M.G. att utge skadestånd med ytterligare 19 000 kr, avseende sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.
M.G. (ombud advokaten S.A.) bestred ändring. För den händelse han i och för sig skulle anses skadeståndsskyldig enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen gjorde han under hänvisning till sitt psykiska tillstånd vid tiden för den skadegrundande handlingen gällande att skadeståndet skulle jämkas till noll.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Borgström, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. M.G. har, såsom HovR:n funnit i sin i denna del lagakraftvunna dom, gjort sig skyldig till mordförsök på C.G..
HD har att ta ställning till om C.G. till följd av det inträffade tilfogats sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen och, för den händelse så befinnes vara fallet, om anledning föreligger att tillämpa 2 kap 3 § skadeståndslagen jämförd med 1 kap 3 § samma lag i fråga om M.G:s skyldighet att utge ersättning för detta lidande.
Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillämpas bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada även i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl a ofredande, som innebär brott. Till den brottskategorin hör mordförsök.
Hur begreppet lidande i 1 kap 3 § skadeståndslagen mera konkret skall uppfattas framgår inte av vare sig lagtext eller lagförarbeten. I ett flertal avgöranden från HD under senare år har emellertid slagits fast att hinder ej möter mot att lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen ersätts vid sidan av sveda och värk, i form av fysiskt och psykiskt lidande under akut sjukdomstid, enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen (se t ex NJA 1990 s 186, 1991 s 766 och 1992 s 541). Av uppräkningen i 1 kap 3 § skadeståndslagen av de brottsliga handlingar som kan utlösa rätt till ersättning för lidande - bland dem ärekränkning och en del andra brott, vilka inte som sådana kan ge upphov till kroppsskada - framgår vidare att rätten till ersättning enligt detta stadgande i första hand har sin grund i den kränkning av målsägandens personliga ("andliga" i motsats till "kroppsliga") integritet som brott av detta slag anses ge upphov till. Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tar sålunda främst sikte på själva kränkningen av målsägandens personliga integritet eller människovärde, och syftet med bestämmelsen om ersättning härför är att gottgöra denna integritetskränkning, varvid ersättningen också kan utgöra kompensation för den oro och det obehag, som kan bli följden av sådana brott som åsyftas i detta stadgande (NJA 1991 s 766).
Bedömningen av frågan om i ett visst fall en sådan kränkning av målsägandens integritet förekommit, att denne har rätt till ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen, bör i första hand ske med ledning av objektiva faktorer och med utgångspunkt i den brottsliga handlingen som sådan. Ett dylikt synsätt ter sig särskilt befogat när som i detta fall brottet riktats mot ett litet barn, som inte alls eller endast i begränsad utsträckning kan ge uttryck för sitt lidande.
Denna grundsyn ligger även väl i linje med vissa uttalanden i förarbetena till 1 kap 3 § skadeståndslagen om riktlinjerna för den skönsmässiga bedömning som förutsätts äga rum när graden av lidande skall uppskattas och skadeståndsbeloppet därmed bestämmas (se prop 1972:5 s 572; NJA II 1972 s 734). Uttalandena innebär att målsägandens subjektiva upplevelse av kränkningen visserligen bör beaktas, men att man i första hand skall lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund för bedömningen. - Så sker obestridligen vid bestämmande av ersättning med anledning av ärekränkning; i ärekränkningsmål torde ofta nog inte förebringas någon egentlig utredning om graden av det lidande den kränkte faktiskt fått utstå. Situationen är i princip inte annorlunda i mål om t ex mordförsök, grov misshandel, våldtäkt eller andra "ofredanden", som omfattas av §:n. Också här blir det fråga om att utmäta ersättning för den kränkning av målsägandens personliga integritet som brottet inneburit.
I frågan om spädbarns och små barns möjlighet att erhålla ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen kan anmärkas att kommittén om ideell skada i sitt delbetänkande SOU 1992:84 (Ersättning för kränkning genom brott) haft som utgångspunkt att även de minsta barnen kan tillfogas lidande av här aktuellt slag. Enligt kommittén gäller detta särskilt om övergreppet varit förenat med smärta eller obehag för barnet och i all synnerhet om brottet kan sägas ha kränkt barnet i dess instinkt att värna det egna livet och den egna hälsan (a a s 236).
Med hänsyn till vad ovan anförts framstår det som rimligt och i hög grad naturligt att anse våldsbrott av förevarande slag - mordförsök - som huvudregel och oavsett offrets ålder innefatta en sådan kränkning av målsäganden, att rätt till ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen föreligger. Blott under helt speciella omständigheter kan det finnas anledning till en annan bedömning; om ett spädbarn utsätts för t ex ett mordförsök, som går barnet förbi helt oförmärkt, kan diskuteras huruvida spädbarnet, som till skillnad från en äldre person först långt senare kan förstå innebörden av händelsen, till följd av denna skall anses ha tillfogats något lidande i den mening som åsyftas i 1 kap 3 § skadeståndslagen.
Förevarande fall avser inte en sådan särpräglad situation att skäl föreligger till avsteg från den angivna huvudregeln. De kroppsskador C.G. tillfogats i anledning av det inträffade framstår visserligen som lindriga; ersättning för sveda och värk har utgått med 1 000 kr genom HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom. Men det av M.G. begångna brottet har likväl innefattat en allvarlig kränkning av C.G:s personliga integritet, och det måste även anses ha medfört ett inte obetydligt personligt lidande för denne i form av ångest och obehag. M.G. har sålunda genom mordförsöket på C.G. tillfogat denne sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.
I målet har inte sådana omständigheter framkommit att anledning förekommer till annat än att M.G. skall bära fullt skadeståndsansvar för det inträffade. Frånsett hänvisningen till sitt psykiska tillstånd vid den aktuella tidpunkten har M.G. inte riktat någon invändning mot storleken av det, såvitt nu är i fråga, fordrade skadeståndsbeloppet och detta får anses skäligt.
På grund av vad ovan upptagits skall C.G:s revisionstalan vinna helt bifall.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom i skadeståndsdelen att M.G. förpliktas att utge skadestånd till C.G. med ytterligare 19 000 kr.
HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Gad, Munck, referent, och Lennander) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Enligt HovR:ns i denna del lagakraftägande dom har M.G. fällts till ansvar för försök till mord, bestående i att han sökt beröva sin son C.G. livet genom att kasta honom ut från ett fönster på tredje våningen i ett bostadshus (7,5 m över markplanet). C.G., som vid tillfället var 17 månader gammal, erhöll därvid skrapsår och blåmärken samt vållades en lindrig gångrubbning.
Fråga är nu om skyldighet för M.G. att ersätta C.G. för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. Anledning saknas att vid prövningen av denna fråga bedöma M.G:s gärning på annat sätt än som skett i brottmålet.
Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillämpas lagens bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott av vissa angivna slag. Försök till mord är ett brott som kan utgöra grund för ersättning enligt §:n. Denna är inte tillämplig i fråga om lidande som är medicinskt påvisbart och som därför är att hänföra till personskada; sådant lidande ersätts i stället enligt 5 kap 1 § samma lag som sveda och värk eller lyte och men. Bestämmelsen i 1 kap 3 § tar sikte på den kränkning av den personliga integriteten som brottet kan medföra och grundar därmed rätt till kompensation för sådana påfrestningar och sådant personligt lidande i övrigt till följd av brottet som inte gottgörs som personskada.
Sådant lidande som i enlighet med det anförda ger underlag för rätt till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen kan ta sig skilda uttryck beroende bl a på arten av den brottsliga gärningen och på vem som har utsatts för denna. En del påfrestningar som olika brott typiskt sett kan medföra saknar aktualitet om det är ett helt litet barn som har drabbats, medan andra - såsom känslor av obehag, skräck eller ångest - är att beakta även i sådana fall (jfr SOU 1992:84, bl a s 213, 219 och 236).
Med hänsyn till det nu ifrågavarande brottets beskaffenhet och de omständigheter varunder det utfördes måste det förutsättas att C.G. genom gärningen tillfogades ett lidande av det slag som avses med bestämmelsen i 1 kap 3 § skadeståndslagen. Han är följaktligen berättigad till ersättning enligt denna bestämmelse.
Utredningen ger visserligen vid handen att M.G. begick brottet under inflytande av själslig abnormitet. Omständigheterna är emellertid inte sådana att detta förhållande bör påverka hans skyldighet att utge skadestånd till C.G.. Det på dennes vägnar fordrade skadeståndsbeloppet måste anses skäligt.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom i skadeståndsdelen att M.G. förpliktas att utge skadestånd till C.G. med ytterligare 19 000 kr.