NJA 1992 s. 541

Ersättning för lidande på grund av grov misshandel.

(Jfr 1991 s 766)

Linköpings TR

Allmän åklagare yrkade vid Linköpings TR ansvar å M.O., född 1968, för försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning: M.O. har d 24 nov 1989 vid 22.15-tiden i en lägenhet i fastigheten Berzeliigatan 14 i Linköping försökt beröva D.I. livet. - M.O. har först skurit D.I. i magen med en kökskniv, varefter han med en s k machetekniv tilldelat D.I. ett 30-tal hugg eller slag över hela kroppen, vilket förorsakat D.I. livshotande skador. I samband med gärningen har M.O. uttalat hotelser av innebörd att han skulle ta livet av D.I..

D.I. yrkade skadestånd av M.O. med 97 481 kr, varav 15 000 kr avsåg sveda och värk fram till dagen för huvudförhandling, 75 000 kr ersättning för kränkning jämlikt 1 kap 3 § skadeståndslagen, 1 401 kr utlägg för sjukvårdskostnader och 6 080 kr ersättning för skadade möbler och kläder samt rengöring av lägenheten. D.I. förbehöll sig rätten att återkomma med ytterligare skadeståndskrav.

M.O. erkände att han begått den åtalade gärningen men förnekade att han haft uppsåt att beröva D.I. livet. Han medgav ansvar för grov misshandel.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Andersson) meddelade dom d 23 jan 1990.

D.I. uppgav vid TR:n att han kommit i förbindelse med M.O. vid köp av en dator. M.O. hade lämnat datorn till D.I. i dennes hem och fått betalt med sammanlagt 3 000 kr. På kvällen d 24 nov hade M.O. ringt och velat träffa D.I..

Vid TR:n berättade D.I. vidare: När M.O. kom upp i lägenheten hade D.I. duschat och var klädd i jeans och en kortärmad tröja. Han var barfota. Hans son C. låg och sov i sovrummet. De gick ut i köket där M.O. tog upp datorn som stod på köksbordet. D.I. fick intrycket att M.O. ville att affären skulle gå tillbaka. D.I. förklarade att han var beredd att gå med på det om han fick tillbaka de 1 000 kr han betalat samma dag. Sedan D.I. sagt detta tog M.O. en kökskniv som satt nedstucken mellan spisen och diskbänken och gick fram till D.I. som stod vid kylskåpet intill dörren. M.O. stack D.I. i magen med kniven och uttalade hotelser vilka D.I. dock inte minns nu. Därefter lade M.O. ifrån sig kniven på diskbänken och drog ner dragkedjan på sin jacka. Urjackan drog han fram en stor kniv - möjligen en s k machete. D.I. var chockad. Det blödde litet, men gjorde ej ont. Han retirerade in i vardagsrummet. Orsaken till att han inte försökte lämna lägenheten var att sonen låg i rummet innanför vardagsrummet. Medan D.I. gick in i vardagsrummet låste M.O. ytterdörren. Han ställde sig därefter i dörröppningen mellan vardagsrummet och hallen. M.O. frågade om D.I. skulle anmäla honom för polisen. D.I. svarade att M.O. fick ta vad han ville bara han gick. M.O. tycktes då fundera en halv minut varefter han hotade att mörda och stycka D.I.. Med en gest med handen bakom sig visade han att han skulle göra det i hallen utanför badrummet. M.O. sade även att han gjort det förut. Under hotelserna hade han de båda knivarna i sina händer. D.I. kände dödsångest. Han var också rädd att hans son skulle vakna och komma ut i vardagsrummet. M.O. gick därefter in i vardagsrummet och uppmanade D.I. att sätta sig i soffan eller motade ner honom i denna. D.I. satte sig i ena änden på soffan så långt bort från M.O. som möjligt. M.O. satte sig därefter intill honom och lade ifrån sig kökskniven på golvet. M.O. uttalade även hotelser. D.I. förstod då att M.O. skulle hugga honom i magen. D.I. reste sig och försökte springa förbi M.O. mellan soffan och det bord som stod framför denna. Därvid måste M.O. ha huggit honom i magen. D.I. tog tag om knivbladet med högerhanden, men släppte det därefter och flydde mot ytterdörren. Därunder förföljdes han av M.O., som gav honom vad som kändes som slag men som han nu förstår var hugg i nacken och huvudet. Han kände det som om M.O. tog i allt vad han orkade. D.I. svimmade i hallen och vaknade till igen när han hörde ytterdörren slå igen efter sig. Han låg då halvvägs ute genom lägenhetsdörren. Han reste sig och ringde på hos grannar.

M.O. uppgav: Vad D.I. berättat om datoraffären är i stort sett riktigt. De hade emellertid kommit överens om att priset skulle vara 8 000 kr. Härav hade D.I. betalat 3 000 kr. M.O. lämnade datorn hos D.I. fredagen d 24 nov. Samma dag fick han ett annat bättre bud på datorn av en annan person. Orsaken till att han gick hem till D.I. var att han ville att affären skulle gå tillbaka. Han hade machetekniven på sig. Denna kniv tillhör en annan person. M.O. brukar sedan flera år tillbaka alltid ha kniv på sig när han går ut. Ibland har han också pistol. Det fanns därför inte någon särskild avsikt med att han hade kniv denna gång. När han ringde till D.I. innan besöket var han irriterad för att han inte fått full betalning. Han minns ej om han sade till D.I. att han ville att affären skulle gå tillbaka. Han hade druckit öl men var ej påverkad av narkotika. Han minns inte så mycket av vad som hände hemma hos D.I.. Han har också försökt att glömma. Han tror att han blev rädd när D.I. ställde sig för dörren i köket. Han minns att han i köket stack D.I. två gånger med en kniv. Han minns däremot inte några hugg med macheten. Han smet ut ur lägenheten medan D.I. stod och ringde på dörren till en granne.

I protokoll över rättsmedicinsk undersökning av D.I. antecknades bl a följande: "Patienten inkommer ca 22.50 till akutmottagningen i chocktillstånd. Blodtrycket uppmätes till 120 m m Hg. Han företer multipla sårskador och överföres till intensivvårdsavdelning för omedelbart förestående operation. Undersökande jourhavande kirurg finner på buken till vänster om naveln ett djupgående sår, genom vilket det tränger ut tunntarm och tarmkäx. Vidare anträffas ett sår över höger axel, som går igenom det högra nyckelbenet, vilket delats skarpt i två delar. Till vänster i nacken finnes ett långt sår, i vars botten anträffas lössprängd benvävnad från en huggliknande skada i skallbenet. På böjsidan av det 2:a till 5:e fingret på den högra handen ses omfattande sårskador. Vidare anträffas en huggliknande skada till höger i nacken som gått in 1-1,5 cm i nackmuskulaturen på det djupaste stället. Man noterar också ytterligare ett antal ytliga sårskador i övrigt på hudkostymen."

I utlåtandet över undersökningen uttalade rättsläkaren att de om fattande skadorna tillsammans inneburit fara för livet om D.I. ej kommit under sjukvårdsbehandling.

TR:n fann styrkt att M.O. i köket tillfogat D.I. ett sår i magen, att han därefter, efter att ha uttalat hot att mörda och stycka D.I., givit honom ytterligare knivskador i buken samt huggskador i huvud, nacke och axelparti. Skadorna hade varit livshotande. Det var enligt TR:n vidare utrett att D.I., när han sökt freda sig mot M.O:s angrepp, tillfogats omfattande skador i höger hand. Misshandeln hade Inte ägt rum i ett enda sammanhang utan avbrutits medan M.O. låst ytterdörren och D.I. sökt beveka M.O. att lämna lägenheten. Med hänsyn härtill, till de hotelser M.O. uttalat och det våld han utövat ansåg TR:n styrkt att M.O. försökt beröva D.I. livet.

Enligt en i målet utförd rättspsykiatrisk undersökning hade M.O. begått mordförsöket under inflytande av sinnessjukdom i BrB:s mening och var M.O. i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. I frågan om skadestånd anförde TR:n i domskälen: M.O. har vitsordat 10 000 kr såsom skälig ersättning i och för sig för kränkning jämlikt 1 kap 3 § skadeståndslagen samt skäligheten i övrigt av D.I:s yrkanden. Han har dock hävdat att skadeståndet till D.I. med hänsyn till M.O:s sinnesbeskaffenhet bör jämkas till totalt 10 000 kr.

Vad gäller yrkandet för kränkning har D.I. anfört: Vid tillämpning av 1 kap 3 § skadeståndslagen skall ersättningens storlek grundas på en skönsmässig uppskattning av den kränkning som åsamkats målsäganden. Härvid bör hänsyn tas både till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen och till härskande etiska och sociala värderingar (NJA II 1972 s 734). - M.O. har sökt upp D.I. medförande ett livsfarligt vapen. Misshandeln har ägt rum i dennes bostad. Det aktuella händelseförloppet synes ha inletts med att M.O. enligt D.I:s uppfattning utan grund sökt återta den dator M.O. tidigare under dagen överlåtit till denne. D.I. har inte vid något tillfälle uppträtt provocerande. M.O. har vid utförandet av den åtalade gärningen visat synnerlig hänsynslöshet och råhet samt likgiltighet för D.I:s liv. Misshandeln har både varit utdragen och av hänsynslös livsfarlig art. D.I. har sålunda tilldelats ett stort antal knivhugg eller slag varvid hotelser uttalats från M.O. att denne skulle mörda D.I.. D.I. har under det åtalade händelseförloppet känt en intensiv ångest och fruktan för sitt liv. Enligt D.I:s mening skall vid skadeståndets bestämmande även beaktas att M.O:s förfarande utgör en grov kränkning av D.I:s kroppsliga och personliga integritet. Den strider sålunda flagrant mot de ansträngningar från statsmakternas sida att skydda denna, som bl a tagit sig uttryck genom lagändringarna i 3 kap 6 § 1 st och 8 kap 1 § BrB. - Utöver D.I:s egen subjektiva upplevelse skall även det förhållandet beaktas att i lägenheten vistades vid tillfället D.I:s 4-årige son. D.I. upplevde vanmakt inför tanken att sonen skulle vakna och, utan den vuxnes insikt om den allvarliga situationen, närma sig M.O. med uppenbar fara för den lilles liv. Att inte D.I. i större omfattning sökt påkalla grannarnas uppmärksamhet under överfallet kan möjligen förklaras av sonens närvaro i lägenheten.

TR:n gör i denna del följande bedömning: Såsom skada enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall ersättas den kränkning av den personliga integriteten som D.I. utsatts för. Härunder faller således inte sådant psykiskt lidande som ersätts som skada. Inte heller faller härunder ersättning för lyte och men, allt ersättning som D.I. framställt yrkande om utöver ersättningen för kränkning eller som han förbehållit sig rätten att senare framställa yrkande om. Utan att därför förringa den kränkning D.I. utsatts för, finner TR:n skälig ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen inte överstiga av M.O. vitsordade 10 000 kr.

M.O. har utfört brottet mot D.I. under inflytande av sinnessjukdom. Både vad som framkommit om M.O:s beteende vid tiden för brottet och vad som framkommit om hans psykiska tillstånd vid huvudförhandlingen visar att han varit väl medveten om sina handlingar. Med hänsyn till att han gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt våldsbrott och till storleken av de framställda skadeståndsyrkandena finns ej tillräckliga skäl att jämka ersättningen till D.I..

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.O. jämlikt 3 kap 1 § och 23 kap 1 § BrB för försök till mord och förordnade att M.O. skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

M.O. förpliktades utge skadestånd till D.I. med 32 481 kr.

Talan mot TR:ns dom fullföljdes i Göta HovR av M.O. och D.I.. M.O. yrkade att gärningen skulle bedömas som grov misshandel och att hans skadeståndsskyldighet skulle sättas ned till 10 000 kr.

D.I. yrkade att HovR:n skulle förplikta M.O. att utge skadestånd enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen med 75 000 kr.

HovR:n (hovrättsråden Åkesson och Holm, adj led Sten Andersson, referent, samt nämndemännen Kjellin och Svensson) meddelade dom d 11 april 1990.

D.I. och M.O. hördes även i HovR:n. I ansvarsdelen uttalade HovR:n i domskälen: HovR:n finner genom D.I:s uppgifter jämförda med den rättsmedicinska utredningen följande utrett. M.O. har i D.I:s kök med kniv åsamkat D.I. en mindre sårskada på magen. Han har därefter - efter att ha låst lägenhetsdörren och uttalat hotelser mot D.I. - i vardagsrummet tilldelat D.I. ett knivhugg i buken med en djupgående sårskada som följd. Han har vidare åsamkat D.I. svåra skador i ena handen. Han har därefter förföljt D.I. mot lägenhetens ytterdörr och därvid slagit honom med kniven, vilket orsakat förhållandevis omfattande skador i främst huvud, nacke och axelpartier. Skadorna har tillsammans inneburit fara för D.I:s liv. Det i vardagsrummet utdelade knivhugget mot D.I:s buk framstår som den klart farligaste och allvarligaste delen av väldet.

HovR:n fann emellertid på anförda skäl inte styrkt att M.O. haft direkt eller eventuellt uppsåt att döda D.I..

I skadeståndsfrågan anförde HovR:n: D.I. har utvecklat grunderna för sin skadeståndstalan på i huvudsak det sätt som anges i TR:ns dom. Han har därutöver anfört bl a: Han var helt sjukskriven fram till två veckor före huvudförhandlingen i HovR:n. Nu arbetar han halvtid och kommer förmodligen att vara sjukskriven på halvtid fram till januari 1991. Han hade under den första tiden efter händelsen problem med att vara ensam. Detta känner han dock inte längre av lika mycket. Däremot känner han det fortfarande ibland svårt att vistas i stora folksamlingar. Han har då och då sömnbesvär. Han har bytt lägenhet.

M.O. har anfört: Domstolarna har hitintills visat stor återhållsamhet vid utdömande av ersättning för kränkning. Det av D.I. yrkade skadeståndet torde sålunda inte ens tillnärmelsevis ha stöd i rättspraxis. Tvärtom är M.O:s vitsordande av 10 000 kr för kränkning utifrån rådande praxis att anse som generöst. Även brottsskadenämnden är mycket återhållsam i fråga om skadestånd för kränkning. Femsiffriga ersättningsbelopp har enligt uppgift inte förekommit överhuvudtaget. - Av betydelse för bedömningen av D.I:s rätt till ersättning för kränkning är att han inlåtit sig i affärer med M.O., trots att han kände till att denne liksom hans kamrater använde droger. Kränkningen är alltså mindre allvarlig än om D.I. överfallits av en person med vilken han överhuvudtaget inte haft något att skaffa. - Därest D.I:s yrkanden skulle bifallas i sin helhet kommer M.O. att ådömas skadestånd överstigande 100 000 kr. Ett skadestånd i denna storleksordning är oskäligt enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen och bör jämkas. Därvid åberopas bl a att M.O. saknat uppsåt att beröva D.I. livet. Vidare noteras att D.I. rimligen är berättigad till ersättning för skada på grund av försäkring, varför en jämkning av M.O:s ersättningsskyldighet inte kan påräknas komma att drabba D.I.. Det är vidare av största intresse att M.O:s kommande resocialisering inte hindras av hopade skadeståndskrav av en storleksordning som han inte ser sig ha någon möjlighet att betala.

HovR:ns bedömning.

I lagstiftning och förarbeten saknas klara riktlinjer för bestämmande av de belopp som kan utgå i ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. I vart fall i jämförelse med anglosachsisk rätt har svensk rättspraxis varit mycket återhållsam med ersättning för sådana skador som inte är av ekonomisk art. Praxis är ännu outvecklad när det gäller ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Vissa riktlinjer kan visserligen skönjas i fråga om ersättning för kränkningar, som skett genom sexualbrott. I sådana fall är det normalt fråga om svåra integritetskränkningar av särskild art. Den praxis som finns ger därför inte ledning vid bestämmandet av ersättning i det nu aktuella fallet.

Den grova misshandel som M.O. gjort sig skyldig till har inneburit ett svårt övergrepp mot D.I.. Utöver de fysiska skadorna - för vilka D.I. ersätts enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen - har gärningen innefattat en betydande personlig kränkning. D.I., som själv varit utan skuld till händelsen, har upplevt kränkningen så intensivt att han fortfarande har psykiska obehag av den. Den har också förmått honom att byta bostad. Ersättningen enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen bör därför sättas högre än vad TR:n bestämt. HovR:n finner dock inte skäl att bestämma ersättningen till högre belopp än 15 000 kr.

HovR:n finner i likhet med TR:n att det inte finns tillräckliga skäl att nedsätta skadeståndet med hänsyn till M.O:s sinnestillstånd vid gärningen. M.O. skall därför utge skadestånd med 37 481 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n dömde, med ändring av TR:ns dom, M.O. för grov misshandel till den av TR:n bestämda påföljden.

M.O. förpliktades utge skadestånd till D.I. med 37 481 kr.

D.I. (ombud jur kand G.L.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

M.O. (ombud advokaten S.A.) bestred ändring. För den händelse HD skulle till någon del bifalla D.I:s talan gjorde M.O. gällande att skadeståndet skulle jämkas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Jermsten, Gregow, Lind, Svensson, referent, och Danelius) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Frågan i målet gäller vilket belopp som enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall utgå till D.I. såsom ersättning för det lidande som tillfogats honom. Enligt denna paragraf tillämpas bestämmelserna i skadeståndslagen om skyldighet att ersätta personskada även i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl a ofredande som innebär brott. Till den brottskategorin hör grov misshandel.

Ersättningen för personligt lidande skall gottgöra den integritetskränkning som brottet inneburit och också kompensera för den oro och det obehag som kan bli följden av det brottsliga angreppet på den personliga integriteten. I sistnämnda hänseende är emellertid att märka att sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd och som därmed är hänförligt till personskada skall ersättas enligt bestämmelserna i 5 kap 1 § skadeståndslagen såsom sveda och värk och inte enligt 1 kap 3 § samma lag såsom kränkning. I detta sammanhang erinras om att D.I. genom HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom tillerkänts ersättning av M.O. med 15 000 kr för sveda och värk.

Av HD:s dom d 19 dec 1991, DB 558 (* NJA 1991 s 766. *) , framgår att ersättningen enligt 1 kap 3 § skall motsvara ett belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för det lidande som han drabbats av, särskilt när det är fråga om brott med högt straffvärde, som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet och som till följd härav måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret. I det rättsfallet bestämde HD ersättningen åt två brottsoffer som utsatts för mordförsök och därvid blivit mycket svårt knivskurna till 70 000 kr för var och en.

D.I. har utsatts för en synnerligen grov misshandel, vilken medfört fara för hans liv. Övergreppet har ägt rum i hans bostad och haft ett utdraget förlopp. Det har innefattat en avsevärd hänsynslöshet och råhet mot honom. D.I. har själv varit utan skuld till övergreppet. Misshandelsbrottet måste sålunda anses ha inneburit en högst avsevärd kränkning av hans integritet. Att M.O. inte övertygats om att ha haft uppsåt att beröva D.I. livet bör inte tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningens storlek. Härtill kommer att D.I. under händelsen känt stark dödsångest och att han även i efterhand haft stort obehag av övergreppet. Beaktas bör också den starka oro som han känt för sin fyraårige son. Mot bakgrund av det sagda framstår det yrkade beloppet, 75 000 kr, som i och för sig skäligt.

M.O. har misshandlat D.I. under inflytande av sinnessjukdom. TR:n har emellertid funnit att han har varit väl medveten om sina handlingar, en bedömning som HovR:n synes ha anslutit sig till. Med utgångspunkt i denna bedömning och med hänsyn tagen till brottets art och storleken av det yrkade skadeståndet finns inte tillräckliga skäl att sätta ned skadeståndet med hänsyn till M.O:s sinnestillstånd vid gärningen.

På grund av det anförda skall D.I:s revisionstalan bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HD M.O. att utge skadestånd till D.I. med 97 481 kr.