NJA 1993 s. 26

Domskäl

TR:n (rådmannen Hillman) anförde i beslut d 7 okt 1992: Göta HovR har genom beslut d 22 febr 1989 i mål Ö 236/89 (SÖ 170) förordnat att TR:ns register över ärenden om telefonavlyssning skulle överlämnas till en annan journalist vid Östgöta Correspondenten i sådan form att endast antalet ärenden för tiden från och med 1980 framgår.

Enligt 5 kap 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift som hänför sig till angelägenhet som avser användningen av tvångsmedel i brottmål om det kan antas att syftet med beslutet eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida brottsförebyggande verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Enligt inhämtade uppgifter från nämnda åklagare motverkas den brottsförebyggande verksamheten, som i förevarande fall gäller beslut angående narkotikabrottslighet, om uppgifter härom lämnas ut.

TR:n finner mot bakgrund av att uppgifterna är tidsmässigt och artmässigt alltför avgränsade att risk föreligger att syftet med beslut om telefonavlyssning motverkas. Framställningen om att utfå de begärda uppgifterna lämnas därför utan bifall.

J.G. anförde besvär i Göta HovR och yrkade bifall till sin begäran vid TR:n.

HovR:n (f d lagmannen Böhme, referent, och hovrättsassessorn Carlsson) anförde i slutligt beslut d 19 nov 1992:

HovR:ns skäl. J.G. har till stöd för sin talan anfört bl a följande: Han önskar få veta antalet beslut om telefonavlyssning som TR:n fattat under år 1991 respektive 1992 för att undersöka om antalet beslut ökat och skriva en artikel utifrån detta. Vid besök hos TR:n upplystes han om att dessa ärenden handlades av dels lagmannen Eliasson och dels rådmannen Hillman. Av Eliasson fick han veta att denne haft två ärenden hittills i år och fem ärenden under 1991. Härefter blev han hänvisad till Hillman som genom det överklagade beslutet dock lämnade hans begäran om utlämnande av uppgifterna utan bifall.

HovR:n gör följande bedömning.

J.G:s yrkande får närmast fattas som en begäran om att i visst hänseende få ta del av innehållet i TR:ns diarium över ärenden angående telefonavlyssning. HovR:n beaktar därvid följande. När en allmän handling kommit in till eller upprättats hos en myndighet, skall handlingen enligt 15 kap 1 § första meningen sekretesslagen (1980:100) registreras utan dröjsmål. Av andra meningen i samma stycke framgår, att registreringsskyldigheten är ovillkorlig för handlingar för vilka det gäller sekretess. I 15 kap 2 § samma lag anges de minimikrav som ställs på en registrering. I princip är diarier hos myndigheter offentliga. Enligt andra stycket i samma paragraf kan vissa annars obligatoriska uppgifter dock utelämnas för att diariet i övrigt skall vara offentligt. Av paragrafens tredje stycke framgår emellertid att regeringen för vissa register kan föreskriva, att dessa skall innehålla samtliga obligatoriska uppgifter, även om detta får till följd att diariet i dess helhet blir sekretessbelagt. I 6 § sekretessförordningen (1980:657) har regeringen förordnat att den nämnda föreskriften i 15 kap 2 § 2 st sekretesslagen inte skall tillämpas hos de allmänna domstolarna i fråga om diarier över ärenden om bl a telefonavlyssning. Ett sådant register hos en domstol är alltså sekretessbelagt och en begäran om att få ta del av uppgifter i registret skall prövas utifrån bestämmelserna i 5 kap 1 § sekretesslagen, vari sägs, bl a att sekretess skall gälla om det kan antas att syftet med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. TR:n har på anförda skäl funnit att det vid bifall till J.G:s framställning föreligger risk att syftet med beslut om telefonavlyssning motverkas. HovR:n saknar anledning att betvivla riktigheten av TR:ns bedömning. Besvärstalan skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Hovrättsrådet Främby var beträffande motiveringen skiljaktig och anförde: J.G:s framställning avser inte att få uppgifter om enskilda ärenden för vilka sekretess skall prövas enligt 5 kap 1 § sekretesslagen. Hans begäran avser i stället vissa statistiska uppgifter hos Linköpings TR. Någon handling med de begärda sekretessuppgifterna finns enligt inhämtade uppgifter inte vid TR:n. På grund härav och då någon skyldighet inte föreligger för TR:n att upprätta en sådan handling, kan besvären inte vinna bifall. Jag vill i anslutning härtill erinra om att, enligt önskemål från Riksdagen, regeringen, efter sammanställning av Rikspolisstyrelsen, årligen lämnar en redogörelse för tillämpningen av reglerna om bl a telefonavlyssning (Se t ex JuU 1991/92:8. Se även SvJT 8/92).

J.G. anförde besvär och yrkade att TR:ns diarium över ärenden om hemlig telefonavlyssning skulle lämnas ut till honom i de delar som utvisar antalet beslut under åren 1991 och 1992.

Riksåklagaren bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Grundläggande föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet finns i tryckfrihetsförordningen (TF). Principen om allmänna handlingars offentlighet innebär att en myndighet i regel inte kan neka att lämna ut en hos myndigheten förvarad allmän handling. Rätten att ta del av allmänna handlingar får bara inskränkas av hänsyn till vissa i TF angivna intressen. Närmare föreskrifter om sekretess för uppgifter i allmänna handlingar har meddelats i sekretesslagen (1980:100, omtryckt 1992:1474).

Om den allmänna handlingen innehåller sekretesskyddade uppgifter kan en begäran om utlämnande av handlingen ändå tillgodoses genom att handlingen i övriga delar hålls tillgänglig genom avskrift eller kopia (2 kap 12 § 1 st TF).

En myndighets diarium eller register är en allmän handling så snart handlingen har färdigställts för anteckning eller införing (2 kap 7 § 2 st TF). En allmän domstols register över ärenden om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är alltså en allmän handling.

Om myndigheterna inte var skyldiga att registrera inkomna och upprättade handlingar skulle offentlighetsprincipen inte fungera praktiskt. I 15 kapsekretesslagen finns föreskrifter om registrering av allmänna handlingar. Hemliga handlingar skall i princip alltid registreras. Regeringen får om särskilda skäl föreligger föreskriva undantag från registreringsskyldigheten (1 §). Ett register skall innehålla uppgift om datum då en handling inkom eller upprättades och diarienummer som åsatts handlingen (2 §). Av ett register skall i förekommande fall också framgå från vem en handling har kommit in eller till vem en angiven handling har expedierats och i korthet vad handlingen rör (2 §). I vissa fall får de sistnämnda uppgifterna utelämnas. Sådana register som de allmänna domstolarna för i ärenden om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall dock innehålla alla de nu nämnda uppgifterna. En föreskrift med denna innebörd har med stöd av lagen meddelats i 6 § sekretessförordningen (1980:657).

J.G. är intresserad av att ta del av Linköpings register i ärenden om hemlig teleavlyssning för att få veta antalet beslut i sådana ärenden under de senaste två åren. Regeringen har inte föreskrivit något sådant undantag från registreringsskyldigheten som anges i 15 kap 1 § sekretesslagen. I TR:ns register bör för varje enskilt avlyssningsärende finnas uppgifter om beslut i ärendet i form av anteckningar om att en handling innehållande ett beslut har upprättats och datum för åtgärden. Den begärda informationen bör således framgå av registret.

Förekomsten av hemliga uppgifter i en allmän handling som begärs utlämnad gör det nödvändigt att bedöma om deras röjande kan skada ett sådant intresse som åtnjuter skydd enligt sekretesslagen. Som domstolarna har funnit är 5 kap 1 § sekretesslagen tillämpligt lagrum i den bedömning som skall göras i förevarande fall. Sekretess enligt detta lagrum gäller bl a för uppgift som hänför sig till angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Med hänsyn till att skaderekvisitet är rakt, vilket innebär en presumtion för offentlighet, kan bedömningen göras inom ganska vida ramar. Av avgörande betydelse är om utlämnande av en uppgift inte bara i det enskilda fallet utan typiskt sett är ägnat att medföra skada för det intresse som skall skyddas genom bestämmelsen (se prop 1979/80: 2, del A, s 80).

Frågan om sekretess för sådana uppgifter som skall stå i ett register behandlas i propositionen till sekretesslagen (prop 1979/80:2 del A s 359). Med anledning av att Rikspolisstyrelsen under beredningen av lagförslaget hade pekat på behovet av att föra hemliga diarier för sådana handlingar vilkas blotta existens måste hållas hemlig, anförde föredraganden "att ett registers karaktär av offentlig eller hemlig handling liksom hittills får bedömas med hänsyn till registrets innehåll". Föredraganden tillade att de obligatoriska uppgifterna i ett register - datum då handlingen inkom eller upprättades och åsatt diarienummer - enligt hans uppfattning dock praktiskt taget aldrig kommer att omfattas av sekretess. Denna uppfattning är naturlig mot bakgrund av att sådana uppgifter i allmänhet är harmlösa. I fråga om motsvarande uppgifter i register för ärenden om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är förhållandena dock inte lika okomplicerade.

Riksåklagaren (RÅ) har i sitt yttrande anfört att hemlig teleavlyssning är ett effektivt hjälpmedel vid utredningar om grova brott. Att så är fallet framgår av den redogörelse som regeringen varje år lämnar till riksdagen om användningen av detta tvångsmedel och hemlig teleövervakning (se senaste skr 1992/93:44, bet 1992/93:JuU10). Redogörelsen i fråga om beslut anger det totala antalet för landet och ger därför ingen upplysning om fördelningen mellan de olika tingsrätterna. Informationsvärdet av uppgifter av det senare slaget kan vara övervägande negativt sett ur samhällets intresse av att så effektivt som möjligt förebygga och beivra grova brott. Som RÅ påpekar kan sådana upplysningar vara värdefulla för den som medverkar i brottslig verksamhet inom den aktuella tingsrättens domsområde. Kännedom om att inga beslut finns om hemlig teleavlyssning eller om att ett bestämt antal sådana beslut har meddelats kan var för sig eller tillsammans med andra kända omständigheter ge en fingervisning om att polisen är den brottsliga verksamheten på spåren. Risken för att syftet med avlyssningsverksamheten motverkas är således påtaglig om uppgifter av förevarande slag blir kända.

Förundersökningar i fråga om sådana grova brott som kan bli föremål för hemlig teleavlyssning kan pågå under lång tid. Med hänsyn till att tillstånd till avlyssning får meddelas för högst en månad räknat från beslutets dag (27 kap 21 § RB) kan flera beslut avse en och samma förundersökning. Å andra sidan kan flera beslut om avlyssning betyda att lika många förundersökningar pågår eller har pågått. Enbart en uppgift om antalet beslut under en viss period ger således ingen säker ledning om vilka de faktiska förhållandena är i nu angivna hänseenden. En sådan uppgift ger däremot ett mått på omfattningen av avlyssningsverksamheten.

För den bedömning enligt 5 kap 1 § sekretesslagen som skall göras här är vidare de begärda uppgifternas aktualitet av betydelse. Eftersom de begärda uppgifterna avser de närmast förflutna två åren måste antas att eventuella beslut under den senare delen av denna period rör pågående förundersökningar.

Av handlingarna i målet framgår att uppgifter om antalet ärenden om hemlig teleavlyssning tidigare efter beslut av HovR:n har lämnats ut av Linköpings TR. De då begärda uppgifterna avsåg den föregående tioårsperioden. Mot bakgrund av att kännedomen om omfattningen av avlyssningsverksamhet under en längre sammanhängande period inom ett begränsat geografiskt område kan utgöra ett icke obetydligt värde för de som ägnar sig åt grov brottslighet där, framstår utlämnande av nu begärda uppgifter också som mindre välbetänkt.

På grund av det anförda bör registret inte - ens i den begränsade del som J.G. begärt - lämnas ut.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Freyschuss, Lars Å Beckman, referent, och Danelius) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Frågan om det vid TR:n förda diariet över ärenden om hemlig teleavlyssning skall helt eller delvis hållas hemligt skall prövas med tillämpning av 5 kap 1 § sekretesslagen (1980:100). Enligt det lagrummet gäller sekretess bl a för uppgift som hänför sig till angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, om det kan antas att syftet med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Riksåklagaren har bl a framhållit följande. Det är angeläget att domstolar och andra myndigheter som förvarar handlingar rörande telefonavlyssning inte lämnar ut dem till enskilda på ett sätt som kan försvåra bekämpningen av de mycket grova brott som det är fråga om. Den i målet begärda uppgiften kan synas oskyldig. J.G:s begäran rör emellertid en förhållandevis liten region och kort tid, två år. Ju mindre en region är eller ju kortare tid det är fråga om, desto större blir risken att en uppgift om antalet ärenden kan skada pågående utredningar. Riksåklagaren är av den bestämda uppfattningen att det av hänsyn till den brottsutredande verksamheten är mycket angeläget att de begärda uppgifterna inte lämnas ut.

Med beaktande av vad riksåklagaren anfört finner HD att det kan antas att syftet med beslutade teleavlyssningar motverkas om de begärda diarieuppgifterna röjs.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

JustR Svensson var skiljaktig och anförde:

Målet gäller ett hemligt register över framställningar om tillstånd till teleavlyssning. Frågan är närmast om det är möjligt att till J.G. lämna uppgift om samtliga diarienummer i registret under åren 1991 och 1992 utan att komma i konflikt med intresset att förebygga eller beivra brott med hjälp av teleavlyssning.

En uppgift om diarienumren anger hur många framställningar om teleavlyssning som har gjorts under perioden. Härav framgår emellertid inte vilka misstänkta brott som legat till grund för framställningarna eller om framställningarna bifallits. Utan att känna till principerna för TR:ns diarieföring är det inte heller möjligt att av antalet framställningar dra några slutsatser beträffande antalet personer som har begärts avlyssnade. Varje framställning kan gälla en eller flera personer men det är också möjligt att misstankar mot en och samma person föranlett upprepade framställningar om avlyssning. Endast om inga framställningar alls har gjorts under perioden, tillåter en uppgift om diarienumren någon slutsats om brottsbekämpningen i domsagan, nämligen den att polisen inte under perioden haft någon brottsmisstanke som ansetts ägnad att läggas till grund för en framställning om teleavlyssning. Av HovR:ns beslut framgår emellertid att antalet framställningar varit minst fem under år 1991 och minst två under år 1992. Under sådana omständigheter kan en uppgift om samtliga diarienummer i registret under år 1991 respektive 1992 inte motverka syftet med beslut om teleavlyssning.

På grund av det anförda bör J.G:s besvärstalan bifallas på så sätt att han får del av diarienumret i registret för åren 1991 och 1992.