NJA 1994 s. 256

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Toffiten) anförde i dom d 12 april 1991: Yrkanden mm. S.K. och H.K. har yrkat att försäkringsbolaget till dem envar skall förpliktas utge 27 900 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning till dess full betalning sker, i enlighet med gruppförsäkring nr 2070/(personnummer uteslutet), enär R.K. ej var samboende, varför arvingarna enligt förmånstagarförordnandet träder in som förmånstagare, och försäkringsbolaget ej heller med befriande verkan kan betala till fel part, i första hand då sådant felaktigt val i en konkurrenssituation belastar utbetalaren, det vill säga den rättsliga bedömningen görs på bolagets egen risk, och i andra hand, om god tro har betydelse, enär bolaget ej kan anses ha varit i god tro utan att ha undersökt förhållandena och bolaget härmed brustit i sin utredning.

Försäkringsbolaget har bestritt talan, men vitsordat såväl kapitalbelopp som yrkad ränta såsom i och för sig skäliga. Bolaget har såsom grund för sitt bestridande i första hand gjort gällande att det betalat till rätt person enär R.K. och A-C.O. var samboende i försäkringsvillkorens mening och i andra hand, om samboförhållande ej skulle anses ha förelegat, påstått att det betalat med befriande verkan, enär bolaget ej har någon undersökningsplikt och det gjort vad på det ankommer genom att tillfråga bouppgivaren X.X..

Domskäl. Kärandena har såsom bevisning åberopat vittnesförhör med bouppteckningsförrättaren bankjuristen B.L., född 1938, och med R.K:s före detta hustru M.S., född 1945, och med hennes make B.C., född 1945. Svaranden har såsom skriftlig bevisning åberopat förfrågan till X.X. och brev från denne angående förekomsten av samboförhållande samt såsom muntlig bevisning vittnesförhör med den uppgivna sambon A-C.O., född 1949, och med X.X., född 1952.

B.L. har i huvudsak uppgivit att det i bouppteckningen endast upptogs lösöret i R.K:s lägenhet och att A-C.O. på förfrågan uppgav att han ej hade några föremål hos henne.

M.S., vars uppgifter i huvudsak har bekräftats av B.C., har i huvudsak uppgivit: Efter äktenskapsskillnaden erhöll R.K. stora delar av deras tidigare gemensamma möblemang, med vilket han möblerade sin tvårumslägenhet i Huskvarna. Successivt fick han som presenter ytterligare föremål till lägenheten och våren 1988 bytte han ut den gamla soffan mot en ny hörnsoffa och sensommaren 1988 hjälpte hon honom att köpa nya gardiner till lägenheten. Efter äktenskapsskillnaden behöll hon och R.K. en god kontakt, främst bestående i telefonsamtal ofta flera gånger per vecka och hon besökte honom i hans lägenhet i genomsnitt en gång om året. R.K. och A-C.O. gjorde flera försök att flytta samman, men det fungerade aldrig, utan R.K. återvände snart till sin lägenhet, som han, sannolikt för att skydda sig för "tjat", uppgav sig behålla för att sonen H.K. så småningom skulle få övertaga den om han flyttade, vilket inte alls var aktuellt eftersom H.K. endast var 16 år när fadern avled 1989 och än i dag bor hemma hos henne. Hon fick emellertid den uppfattningen att R.K., trots förhållandet med A-C.O., som medförde att han ofta övernattade hos henne, ansåg sig bo i lägenheten i Huskvarna, kanske delvis för att han inte var säker på sitt förhållande till A-C.O.. Efter R.K:s död besökte hon lägenheten tillsammans med sin dotter och svärson samt X.X.. Lägenheten, som var fullt utrustad, visade en rad tecken på att vara bebodd såsom post på dörrmattan, kläder i garderoberna, odiskad disk i köket, dricka och konserver i det påsatta kylskåpet, en obäddad säng samt tvätt på tork och smutstvätt på golvet i badrummet. På sjukhuset, samma kväll som R.K. avlidit, sade A-C.O. spontant att "varför skulle detta hända just i dag när vi kvällen innan har diskuterat att R.K. skulle flytta till oss i Forserum", och vid bodelningen uppgav X.X. att R.K. ej hade nyckel till A-C.O:s bostad.

A-C.O. har i huvudsak uppgivit: Hon "tycker" att hon och R.K. sammanbodde vid hans frånfälle. Det var "jobbigt ibland" i förhållandet, men han bodde i hennes villa sedan 1984, med ett kortare uppehåll från mars till september 1985. Den som behövde nyckel tog den - det hängde alltid en nyckel i förrådet för övrigt. R.K. övernattade i princip aldrig i lägenheten i Huskvarna, utom någon gång då de bodde över där efter någon fest, men han åkte dit och hämtade posten och träffade även stundom sonen H.K. där. Lägenheten behöll han för övrigt främst för sonens skull, för att denne när han fyllt 18 år skulle få övertaga lägenheten. R.K. lånade eller hyrde periodvis ut lägenheten, men så var ej förhållandet när han avled. Lägenheten var fullt utrustad och han flyttade endast över de kläder han normalt använde till hennes villa och lämnade resten i garderoberna i lägenheten - han var klädroad och hade mycket kläder. Vad gällde lösöre hade hon redan allt de behövde och ej heller anskaffade de gemensamt några föremål, med undantag av en husvagn för gemensamma semestrar. R.K. betalade hyra för sin lägenhet och hon svarade för kostnaderna för villan, men alla andra utgifter såsom telefon etc betalade de med hälften vardera. De hade dock inga gemensamma konton eller dylikt och hon vet ej hur stor inkomst han hade, och de hade också i övrigt skild ekonomi och officiellt inför myndigheter uppgav sig ingen av dem vara samboende. Något samboavtal eller inbördes testamente upprättade de aldrig. Hon sade ej på sjukhuset att de först dagen före R.K:s dödsdag beslutat sig för att flytta samman, men väl att R.K. dagen innan dödsfallet hade konstaterat att de fått det så väldigt bra tillsammans. Hon ordnade tillsammans med barnen hans begravning och stod med i såväl dödsannons som notis.

X.X. har i huvudsak uppgivit: Han var bror till R.K. och stod denne nära. De träffades "ganska ofta", men umgicks ej i hemmen. Han skötte R.K:s självdeklarationer och blev förmodligen därför ombedd att stå som bouppgivare vid dennes frånfälle. Han känner såväl M.S., som han inte tycker om, och A-C.O., som han anser sammanbodde med hans bror i hennes villafastighet. R.K. övernattade endast någon enstaka gång i sin lägenhet i Huskvarna, och han kan ej minnas sig ha sagt att R.K. saknade nycklar till A-C.O:s bostad. Efter R.K:s död ville A-C.O. först ej ha någon försäkringsersättning. Han angav emellertid att hon sammanbodde med R.K. vid förfrågan från försäkringsbolaget, och eftersom han förstod att det skulle bli "bråk" om pengarna, skrev han ett brev som han bifogade till försäkringsbolaget, där han utvecklade sin syn på samboförhållandet.

TR:n gör följande bedömning.

Parterna är överens om att kriterierna för att ett samboförhållande skall anses föreligga enligt försäkringsvillkoren är de samma som i lag, 1987:232 om sambors gemensamma hem, det vill säga de påstådda samboendena skall vid en helhetsbedömning kunna utvisa en sådan nära personlig och ekonomisk gemenskap som mellan gifta. Parterna är jämväl överens om att R.K. haft ett långvarigt och tämligen stadigt förhållande med A-C.O.. A-C.O. har uppgivit att hon "tycker" att hon var samboende med R.K. vid dennes frånfälle, och den uppfattningen delas även av X.X., som visserligen ej umgicks i R.K:s hem, men som ändå träffade denne "ganska ofta". Utrett i målet är att R.K., trots det påstådda fem år långa samboförhållandet, två mil från A-C.O:s villa och hans arbetsplats, haft en egen fullt utrustad bostad, där han också var mantalsskriven och dit han erhöll sin dagliga post under en tid av ca fem år, liksom att han gjorde avdrag i sin självdeklaration dels för resor mellan lägenheten och arbetsplatsen, dels för underhållsbidrag till hans och A-C.O:s gemensamma dotter, samt att bidragsförskott utgått till A-C.O. för barnet och att hon erhållit bostadsbidrag såsom ensamstående med barn och att R.K:s broder, och ej A-C.O., uppgav boet, som endast omfattade lägenheten i Huskvarna, vid bouppteckningen. Mot bakgrund av dessa vitsordade omständigheter och då M.S. och B.C., som ej ifrågasatt att R.K. ofta övernattade hos A-C.O., samstämmigt har berättat att lägenheten några dagar efter R.K:s frånfälle visat en rad uppräknade tecken på att i allra högsta grad vara bebodd av R.K., finner TR:n vid en helhetsbedömning att, oaktat om A-C.O. verkligen uppfattade sig som samboende med R.K., en så nära gemenskap som avses i lagen och försäkringsvillkoren ej kan anses ha förelegat dem emellan, varför något samboendeförhållande i denna bemärkelse ej kan anses ha varit för handen.

Bolaget har i andra hand invänt att bolaget betalat med befriande verkan till A-C.O.. TR:n som finner att bolaget härvid ej har ett ansvar oberoende av god tro, utan anser att det är fråga om huruvida bolaget vid utbetalning av försäkringsersättningen till A-C.O. kan anses ha handlat i god tro eller ej, kan härvid konstatera att bolaget vid R.K:s frånfälle saknat kännedom om huruvida han i försäkringsvillkorens mening varit samboende, och att förhållandet på intet sätt varit uppenbart, varför bolaget företagit viss undersökning genom att tillskriva bouppgivaren X.X.. Genom innehållet i dennes svarsbrev, där han visserligen anger A-C.O. som R.K:s sambo, men där han samtidigt påtalar att R.K. hade en annan bostad där han också var mantalsskriven, erhöll bolaget information om att tveksamhet om giltigheten av det påstådda samboförhållandet möjligen förelåg. När bolaget sålunda fick kännedom om att oklarhet rådde och att vissa omständigheter talade emot förekomsten av ett samboförhållande, hade bolaget, som visserligen när motstridiga uppgifter ej kommit till bolagets kännedom saknar skyldighet att vidtaga någon undersökning, att gå vidare i sin utredning genom att konsultera myndigheter såsom skattemyndighet etc samt framförallt, i detta fall "arvingarna", det vill säga R.K:s barn, för att utreda om det verkligen var ett samboförhållande innan en utbetalning kan ske. Så har ej skett, och när bolaget sålunda underlåtit att utvidga sin undersökning av vem som rätteligen skulle vara betalningsmottagare, trots att bolaget rimligen borde ha noterat att viss oklarhet förelåg, kan bolaget ej anses ha handlat i god tro vid utbetalningen, varför denna ej kan anses ha skett med befriande verkan.

Kapitalbelopp och ränta har vitsordats såsom i och för sig skäliga. Käromålet skall bifallas i sin helhet.

Domslut

Domslut. Förenade Liv Ömsesidigt Gruppförsäkringsbolag skall till envar av H.K. och S.K. utge 27 900 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 6 juni 1990 till dess full betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Parterna är överens om att ordet sambo i försäkringsvillkoren har samma innebörd som det har i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.

Med sambor avses enligt lagtexten att en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. I förarbetena uttalas att det för att ett äktenskapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att kvinnan och mannen sammanlever i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normalt ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall ett ekonomiskt samarbete (prop 1986/87:1 s 252).

Det förekommer att den som flyttar in hos någon för att bo tillsammans med denne behåller sin föregående bostad och fortfarande står skriven på denna i folkbokföringen. I förarbetena uttalas att detta kan vara en faktor som vid en helhetsbedömning talar emot att i vart fall den ena parten avser att samboendet skall ha en sådan fasthet och varaktighet som krävs för att lagen skall bli tillämplig (prop s 253).

Vad gäller omständigheterna i förevarande fall anser sig HovR:n, på grundval av parternas uppgifter och utredningen i övrigt, kunna utgå från följande. När R.K. dog i januari 1989 hade han sedan åtskilliga år ett förhållande med A-C.O. med vilken han hade dottern H.O.. Till följd härav bodde han hos och delade hushåll med A-C.O. i hennes villa i Forserum. Han behöll emellertid, kanske "för säkerhets skull", sin lägenhet i Huskvarna. Där vistades han sporadiskt. Han fick sin post till lägenheten och i denna förvarades också en del sådana tillhörigheter som han inte använde dagligen. Lägenheten tjänstgjorde således som en kompletterande bostad. I folkbokföringen var R.K. skriven på lägenhetens adress, något som han utnyttjade för att i sin självdeklaration göra avdrag såväl för resor mellan lägenheten och arbetsplatsen som för underhållsbidrag till H.O.. A-C.O. å sin sida utnyttjade de skilda folkbokföringsadresserna bl a till att få bostadsbidrag såsom ensamstående med barn.

R.K. hade alltså i ett långvarigt förhållande med A-C.O. sin huvudsakliga bostad tillsammans med henne i villan. HovR:n anser därför att A-C.O. i lagens och försäkringsvillkorens mening var sambo med R.K. utan hinder av att denne hade en andra, kompletterande bostad.

På grund av det anförda har H.K. och S.K. ej rätt till ersättning enligt förmånstagareförordnandet. Deras käromål skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. H.K:s och S.K:s käromål ogillas.

H.K. och S.K. (ombud för båda advokaten P.S.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan mot försäkringsbolaget.

Bolaget (ombud försäkringsjuristen T.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Nilsson, med vilken JustR Heutnan förenade sig, var av skiljaktig mening i själva saken och ansåg att domen från och med det stycke som börjar "Som antyds i det redovisade motivuttalandet ..." bort ha följande lydelse.

I målet är ostridigt att R.K. under hela den tid som hans förhållande med A-C.O. pågick var folkbokförd på en annan fastighet än hennes, att han i sina självdeklarationer gjorde avdrag för resor mellan arbetsplatsen och sin bostad och för underhållsbidrag till den gemensamma dottern H.O. samt att A-C.O. uppbar bidragsförskott för H.O. och erhöll bostadsbidrag såsom ensamstående med barn. R.K. och A-C.O. har alltså gentemot myndigheterna konsekvent handlat på ett sätt som förutsätter att de levt åtskilda. Detta har haft betydelse i rättsligt och ekonomiskt avseende. Det ligger då en tung bevisbörda på den som påstår att de likväl faktiskt har bott tillsammans.

Av utredningen i målet framgår att R.K:s bostad varit fullt möblerad och vid hans död företett tydliga tecken på att vara bebodd, att hans dagliga post under alla år kommit till denna bostad som låg två mil från A-C.O:s villa, att han - frånsett gångkläder och en gemensamt inköpt husvagn - inte förvarat några lösören hos henne samt att R.K. och A-C.O. inte haft någon gemensam ekonomi, även om de delat hushållsutgifterna mellan sig. Mot vad som sålunda framkommit kan Förenade Liv inte genom utredningen i övrigt - även med utgångspunkt i HovR:ns bevisbedömning - anses ha visat att R.K. och A-C.O. vid tidpunkten för hans död bott tillsammans på sådant sätt att de är att anse som sambor i sambolagens och därmed också i försäkringsvillkorens mening.

HD:s dom meddelades d 28 april 1994 (nr DT 111).