NJA 1994 s. 359

Genom ett avtal d 30 dec 1954 överlät Almedahl-Dalsjöfors AB sina vattentäkter och vatten- och avloppsledningar i Dalsjöfors till Toarps kommun för 50 000 kr. I avtalet föreskrevs under punkt 3 bl a: "Bolaget erhåller befrielse från anslutningsavgifter för all framtid ävensom framtida årliga avloppsavgifter för följande fastigheter." Därefter räknades i avtalet upp bl a fastigheter anslutna till ledningar som överläts till kommunen, däribland vissa "enskilda" fastigheter, av vilka en del var "färdigbyggda" och en del inte var "färdigbyggda". Toarps kommun uppgick 1963 i Dalsjöfors kommun, som 1974 i sin tur gick upp i Borås kommun (kommunen).

Kommunen ansökte hos Statens va-nämnd om att nämnden skulle fastställa att ägarna till envar av 12 stycken angivna fastigheter, som innefattades i uppräkningen av enskilda fastigheter i avtalet d 30 dec 1954, skulle vara skyldiga att utan hinder av nämnda avtal betala brukningsavgifter för spillvattenavlopp enligt gällande va-taxa från och med den avläsningsperiod som började i månadsskiftet mars/april 1988.

Vid tiden för avtalet d 30 dec 1954 var kommunens motparter med ett par undantag anställda i Almedahl-Dalsjöfors AB. De förvärvade sina tomter från bolaget före eller relativt snart efter det nämnda avtalets ingående. Förvärven skedde på förmånliga villkor mot att de själva eller någon i familjen förblev anställda i bolaget under viss tid, normalt i tio år. Samtliga av kommunens ansökan berörda fastigheter ligger inom verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning och är anslutna till dennas ren- och spillvattennät. Bland de angivna fastighetsägarna var R.P. såsom ägare av fastigheten Tummarp 1:104. Han var anställd i bolaget i åtta år och hans hustru var anställd där i tio år.

Kommunen anförde till stöd för sin talan: Avtalet mellan bolaget och kommunen fritar inte fastighetsägarna från avgiftsskyldighet enligt 9 § va-lagen. I första hand hävdas att det inte föreligger något bindande tredjemansavtal och i andra hand att det numera inte finns sådan samhörighet mellan bolaget och fastighetsägarna som kan föranleda fortsatt avgiftsbefrielse. I vart fall är avgiftsbefrielsen oskälig enligt 36 § avtalslagen på grund av senare inträffade förhållanden. I sistnämnda hänseende åberopas dels senare tillkommen va-lagstiftning med starkt offentligrättsligt inslag, dels den därigenom och i kommunallagen lagfästa likställighetsprincipen, dels det förhållandet att kommunens åtagande på avloppssidan vuxit avsevärt sedan avtalet och att det inte är rimligt med evighetsavtal av det här slaget. Enligt avtalets ordalydelse är det bolaget, inte fastighetsägarna, som erhåller befrielse från avloppsavgifter. Dock vitsordas att det vid avtalsslutet var bolagets avsikt att fastigheterna skulle bli avgiftsbefriede och att motivet för detta var att bolaget ville gynna sina anställda. Enligt debiteringskorten från Toarps kommun påfördes fastighetsägarna fasta avloppsavgifter under 1955 och fram till 1958. Därefter var det ett uppehåll fram till 1963 då debiteringarna återupptogs. Av outredd anledning upphörde debiteringarna slutligen 1970. Men de gjorda debiteringarna tyder ändå på att kommunen inte haft för avsikt att medge avgiftsbefrielse för fastigheterna.

Motparterna bestred bifall till kommunens talan och anförde: Endast anställda fick köpa tomter av bolaget. Vad kommunen uppgett om bolagets avsikt med avtalet är riktigt. Avgiftsbefrielsen skulle även gälla för all framtid. Den var ett led i bolagets strävanden för att locka och behålla arbetskraft. Det var vanligt att bolaget också gav dem som köpte tomter förmånliga lån vilka antingen efterskänktes efter tio år eller avskrevs med en tiondel varje år. Kommunen har aldrig krävt motparterna på avloppsavgifter. De har heller inte erlagt några sådana avgifter. Det är rimligt att avgiftsbefrielsen enligt avtalet i varje fall får gälla så länge de ursprungliga fastighetsägarna, till vilkas förmån avtalet träffades, alltjämt har kvar sina fastigheter.

Va-nämnden (f d rådmannen Q., ordf, och fem ledamöter) anförde i beslut d 14 maj 1991:

Va-nämndens skäl.

Kommunen har vidgått att den i och för sig svarar för de förpliktelser som Toarps kommun åtagit sig enligt avtalet. En första fråga är nu om avtalet också grundar någon självständig rätt för fastighetsägarna i målet. Det är i detta hänseende ostridigt att bolaget vid avtalsslutet velat gynna sina anställda genom att utverka avgiftsbefrielse för deras fastigheter. Men kommunen har invänt att denna avsikt inte delats av Toarps kommun, som i stället skulle ha gett uttryck för en motsatt uppfattning genom att efter förvärvet av bolagets va-ledningar i vanlig ordning debitera fastighetsägarna avloppsavgifter enligt gällande taxa. För att visa detta har kommunen åberopat debiteringskort från Toarps kommun och räkningar som betalats av C.J.. Denna utredning ger onekligen ett starkt stöd för att fastighetsägarna faktiskt har debiterats avloppsavgifter under åren 1955-1958 och delvis även under perioden 1963-1970. Det har däremot inte gjorts gällande att fastighetsägarna påförts sådana avgifter efter 1970.

Uppräkningen i avtalet av enskilda fastigheter som tillhörde andra än bolaget synes emellertid va-nämnden närmast obegriplig, om inte avsikten varit att befria ägarna från avloppsavgifter. Med hänsyn särskilt till att i varje fall bolaget ostridigt haft sådan avsikt och då avtalet förefaller ha hävdats med sådan innebörd under åtminstone de senaste tjugo åren, finner va-nämnden vid en samlad bedömning av omständigheterna att här berörda fastighetsägare får anses ha genom avtalet förvärvat en rätt till avgiftsfrihet som de självständigt kan göra gällande mot kommunen.

Eftersom fastighetsägarna har fått en självständig rätt gentemot kommunen, torde deras nuvarande samhörighet med bolaget inte vara av någon avgörande betydelse för rättighetens bestånd. Kommunens andrahandsinvändning skall därför inte vinna bifall.

Som kommunens talan får förstås har kommunen i detta läge påkallat jämkning av avtalsvillkoren enligt 36 § avtalslagen, så att villkoren inte längre skall hindra kommunen från att hävda den fastighetsägarna annars ostridigt åvilande skyldigheten att betala brukningsavgifter för vatten och avlopp enligt gällande va-taxa. Avtalsvillkor får enligt nämnda lagstadgande jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Kommunen har som jämkningsskäl hänvisat till senare inträffade förhållanden och därvid framför allt pekat på den införda va- lagstiftningen med dess starka offentligrättsliga inslag, betydelsen av den kommunala likställighetsprincipen och av det förhållandet att kommunens åtagande på avloppssidan vuxit avsevärt sedan avtalet samt orimligheten över huvud taget med evighetsavtal av detta slag.

Till en början kan konstateras att det här är fråga om ett för kommunen i och för sig bindande privaträttsligt avtal. Giltigheten har inte påverkats direkt av vare sig 1955 års va-lag eller nu gällande 1970 års va-lag. Inte heller utgör den för kommunal verksamhet i allmänhet gällande likställighetsprincipen något hinder för avtalets tillämpning.

Vad gäller frågan om avtalsvillkorens skälighet är det dock annorlunda. Denna fråga måste rimligen bedömas också mot bakgrunden av det förändrade läge som uppkommit därigenom att det efter avtalsslutet genom va-lagstiftningen har införts en offentligrättsligt reglerad ordning som går ut på att avgiftsskyldigheten inom va-kollektivet skall fördelas i taxa mellan samtliga brukare efter skälig och rättvis grund och att avtal om andra avgifter i strid med taxan i princip är förbjudna. Om ett äldre, ännu giltigt avtal avviker väsentligt från den sålunda stipulerade ordningen, torde avvikelsen i sig kunna vara att betrakta som oskälig.

Avvikelsen i förevarande fall, dvs skillnaden mellan avgiftsfrihet och skyldighet att betala taxeenlig avloppsavgift, har med tiden blivit allt större. Det torde huvudsakligen vara en följd av den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen och av gjorda investeringar i den kommunala avloppsanläggningen. Med tanke på vad som faktiskt har förekommit i dessa hänseenden torde det vid avtalsslutet knappast ha varit ens möjligt för de avtalsslutande parterna att långsiktigt förutse utvecklingen.

Att denna numera realtivt stora och delvis oförutsedda avgiftsförmån skulle bestå för all framtid, framstår enligt va-nämndens mening som uppenbart oskäligt vid en prövning mot samtliga föreliggande omständigheter, inte minst det förhållandet att den samhörighet mellan fastighetsägarna och bolaget som ursprungligen motiverat avgiftsförmånen inte längre är för handen. Fastighetsägarna bör kunna anses skäligen gottgjorda enligt det träffade avtalet om de får behålla avgiftsfriheten fram till år 1995.

Va-nämnden finner därför kommunens talan böra bifallas på så sätt att det bör fastställas att ifrågavarande avtal inte skall hindra kommunen att från och med d 1 jan 1995 debitera fastighetsägarna brukningsavgifter för avlopp enligt gällande va-taxa.

Va-nämndens avgörande. Med jämkning av villkoren under punkten 3 i avtalet d 30 dec 1954 mellan Toarps kommun och Almedahl-Dalsjöfors AB fastställer va-nämnden att nämnda villkor inte hindrar att brukningsavgifter för spillvattenavlopp avseende fastigheterna Tummarp 1:55, 59, 76, 87, 88, 92, 94, 96, 99, 102, 104 och 106 från och med d 1 jan 1995 skall utgå enligt gällande taxa för den allmänna va- anläggningen i Borås kommun.

R.P. fullföljde såsom ägare av fastigheten Tummarp 1:104 talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att kommunens talan skulle ogillas.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didön, vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Grobgeld, referent, och tf hovrättsassessorn Cederlöf) anförde i dom d 18 dec 1991: Vattenöverdomstolens domskäl. Vattenöverdomstolen finner inte anledning till annan bedömning än den vanämnden har gjort.

Vattenöverdomstolens domslut. Vattenöverdomstolen fastställer vanämndens avgörande.

HD

R.P. (ombud jur kand P.C.) sökte revision och yrkade att han skulle vara befriad från att utge brukningsavgift för spillvattenavlopp så länge han bebor fastigheten Tummarp 1:104 i Borås kommun.

Kommunen (ombud stadsjuristen L-O.D.) bestred att R.P. hade rätt till yrkad avgiftsfrihet.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens dom.

HD (JustR:n Gregow, Solerud, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl.

Såsom framgår av va-nämndens beslut rör målet frågan om vilken betydelse för R.P:s skyldighet att såsom ägare till Tummarp 1:104 betala brukningsavgifter för spillvattenavlopp enligt gällande vataxa som skall tillmätas den i beslutet beskrivna bestämmelsen om avgiftsbefrielse som intagits i ett avtal av d 30 dec 1954 mellan Almedahl-Dalsjöfors AB och Toarps kommun. Enligt bestämmelsen erhöll bolaget befrielse från anslutningsavgifter för all framtid ävensom framtida årliga avloppsavgifter för vissa uppräknade fastigheter. De uppräknade fastigheterna var dels sådana som ägdes av bolaget, dels sådana, bland dem R.P:s, som ägdes av enskilda personer. R.P. förvärvade fastigheten från bolaget innan avtalet träffades.

R.P. har till stöd för sin talan i HD väsentligen anfört detsamma som antecknats i va-nämndens beslut. Han har tillagt att han i princip kan vitsorda att det kan ses som uppenbart oskäligt med en avgiftsfrihet för all framtid och att det belopp som Toarps kommun enligt avtalet skulle betala till bolaget för vattentäkter samt vatten- och avloppsledningar, 50 000 kr, torde få anses vara en näst intill symbolisk summa.

Kommunen, som har vidgått att den i anledning av kommunsammanslagningar i och för sig svarar för de förpliktelser som Toarps kommun åtog sig enligt avtalet, har i HD gjort gällande i första hand att avtalet inte kan tolkas så att det ger någon förmån åt annan än bolaget och i andra hand att en fortsatt avgiftsbefrielse på grund av omständigheter inträffade efter avtalets ingående är uppenbart oskälig, varför avtalsbestämmelsen om avgiftsbefrielse skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Eftersom kommunen inte överklagat vanämndens beslut kan emellertid kommunens inställning inte anses innebära annat än att vad kommunen sålunda anfört skall medföra att avgiftsbefrielsen upphör från och med d 1 jan 1995.

Vad gäller kommunens invändning i första hand kan utredningen inte anses ge stöd för att R.P. och de övriga enskilda fastighetsägarna skulle komma i åtnjutande av avgiftsbefrielsen endast genom bolaget. I stället måste det antas ha varit avsikten med uppräkningen i avtalet av fastigheter som ägdes av andra än bolaget att det var ägarna till dessa fastigheter som skulle vara befriade från avgiftsskyldigheten och kunna självständigt åberopa bestämmelsen. Avtalet får således betraktas som ett s k tredjemansavtal till förmån för R.P..

Vad härefter gäller frågan om jämkning av avtalet enligt 36 § avtalslagen har kommunen i HD som grund för jämkning åberopat samma omständigheter som antecknats i va-nämndens beslut. Kommunen har framhållit att kommunen för att tillgodose ökade krav på rening år 1975 låtit ansluta det i målet aktuella avloppssystemet till reningsverket i Borås och då tvingats göra investeringar till ett belopp av omkring 3 miljoner kr. Vidare har kommunen hänvisat till att det va-system som kommunen övertog och som härrörde från bolaget inte kan förväntas hålla för all framtid och att R.P., om avgiftsbefrielsen skulle fortsätta att gälla, skulle kunna utan att betala för det få anslutning till en ny va- anläggning som bekostas av övriga i va-kollektivet, eftersom kommunen valt att ta ut kostnaden för utbyte av system genom avgifterna enligt löpande taxa i stället för som ny anläggningsavgift vid nyinstallation. Kommunen har också framhållit att den ersättning som bolaget fick för vattentäkterna m m måste bedömas med hänsyn till det överlåtna va- systemets standard, den försämring av penningvärdet som inträtt sedan år 1954 samt till den påverkan på ersättningens storlek som det kan ha haft att bolaget efter överlåtelsen inte behövde underhålla va-systemet och bära det skadeståndsansvar som åvilar huvudmannen för systemet. Beloppet 50 000 kr kan då enligt kommunen inte anses vara endast symboliskt.

Som en omständighet till stöd för sin ståndpunkt att avtalet bör jämkas har kommunen anfört att det över huvud taget är orimligt med evighetsavtal av förevarande slag. Här kan till en början anmärkas att det visserligen ofta föreligger skäl för jämkning av avtal som avser ett framtida tillhandahållande av tjänster m m och som föreskriver för all framtid att ingen eller en viss fast ersättning härför skall betalas. Det kan emellertid inte anses att dylika avtalsbestämmelser under alla förhållanden skall lämnas utan avseende eller jämkas och att de således skall betraktas som oskäliga i och för sig. Att det i förevarande fall rör en dylik bestämmelse för all framtid utgör således inte ensamt skäl för jämkning.

Såsom en efter avtalet inträffad omständighet som borde föranleda jämkning har kommunen åberopat införandet av va-lagstiftning med starkt offentligrättsliga inslag. Såsom va-nämnden funnit har giltigheten i och för sig av avtalet inte påverkats av vare sig 1955 års va-lag eller den nu gällande 1970 års lag. Införandet av dessa lagar kan inte heller utan vidare anses utgöra tillräckligt skäl för jämkning av avtalet. Inte heller den av kommunen åberopade likställighetsprincipen, som gäller för kommunal verksamhet och som återspeglas också i va-lagstiftningen, kan anses utgöra ett dylikt skäl.

I bedömningen av jämkningsfrågan skall emellertid vägas in den omständigheten att det genom va-lagstiftningen föreligger en offentligrättsligt reglerad ordning som går ut på att avgiftsskyldigheten för ägare av fastigheter anslutna till va- anläggningen skall fördelas i taxa efter skälig och rättvis grund och att avtal om andra avgifter i strid med taxan i huvudsak är förbjudna. Ytterligare en omständighet som skall beaktas är att, såsom va-nämnden anfört, skillnaden mellan avgiftsfrihet och skyldighet att betala taxeenlig avloppsavgift med tiden blivit allt större, huvudsakligen till följd av den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen och gjorda investeringar i den kommunala avloppsanläggningen. Det säger sig självt att ju längre tid som förflyter desto större betydelse som stöd för jämkning kan omständigheter som de två berörda få, även om den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen skulle bli en helt annan än den hittillsvarande. Med hänsyn härtill får bestämmelsen om att avgiftsbefrielsen skall gälla för all framtid anses oskälig i den mening som avses i 36 § avtalslagen. R.P. har också vitsordat att så får anses vara fallet.

Vad angår frågan om vilken jämkning som skall göras av ifrågavarande avtalsbestämmelse gäller det närmare bestämt att ta ställning till från vilken tidpunkt avgift skall utgå enligt gällande taxa. I HD står i själva verket valet mellan d 1 jan 1995 och en tidpunkt bestämd i enlighet med R.P:s yrkande.

Utredningen i målet ger inte tillräckligt stöd för att de omständigheter som enligt det tidigare anförda skall vägas in i bedömningen hittills vuxit så i betydelse att avtalsbestämmelsen framstår som oskälig redan nu eller måste anses bli oskälig fr o m d 1 jan 1995. På grund härav skall i stället jämkning göras i enlighet med vad R.P. yrkat.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt vattenöverdomstolens dom att R.P. förklaras vara befriad från att betala brukningsavgift för spillvattenavlopp så länge han bebor fastigheten Tummarp 1:104 i Borås kommun.

iustR:n Vängby och Nyström var skiljaktiga och ansåg att vattenöverdomstolens domslut i själva saken skulle fastställas och att sista stycket i domskälen skulle ha följande lydelse:

"Den 1 jan 1995 har R.P. i sin egenskap av ägare till den ifrågavarande fastigheten varit befriad från avgiftsskyldigheten under fyrtio år. Att medge honom befrielse under ytterligare tid därefter måste på tidigare anförda skäl anses som oskäligt. På grund härav skall vattenöverdomstolens domslut fastställas."

HD:s dom meddelades d 16 maj 1994 (nr DT 126).