NJA 2005 s. 142

Avtalsvillkor som ger leasegivare rätt att ändra avgift vid ränteändring avseende den egna finansieringen har ansetts medföra skyldighet att sänka avgiften vid räntesänkning. Tillika fråga om leasetagaren, sedan avtalet överlåtits, har rätt till återkrav mot förvärvaren för överlåtarens överdebiteringar.

Stockholms tingsrätt

J.W:s Åkeri Aktiebolag förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Hoist Kredit Aktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Jan Vilgeus, rådmannen Bo Kvillner och tingsfiskalen Charlotte Hellner) anförde i dom den 7 januari 2000:

Bakgrund

J.W:s Åkeri Aktiebolag (åkeriet) bedriver åkeriverksamhet inom Stockholmsområdet. I juli 1989 tecknade åkeriet ett leasingkontrakt med Arapt Finans Aktiebolag, där åkeriet stod som leasetagare och Arapt som leasegivare. Kontraktet avsåg en lastbil av märket Scania R14 av årsmodell 1989 med ett baspris om 950 750 kr och ett beräknat restvärde vid leasingperiodens slut om 47 537 kr. Avtalets löptid var 72 månader och leasingavgiften angavs till 19 045 kr per månad. Alla belopp gällde exklusive moms.

Enligt för avtalet gällande allmänna villkor föreskrevs följande beträffande ändring av leasingavgiften.

”Skulle ränteläget ändras på den marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger han i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift.”

Villkoret benämns i fortsättningen ränteklausulen.

I de fakturor som tillställdes åkeriet på grund av kontraktet angavs amorteringsbeloppet i kronor jämte tillkommande moms. Avvek debiterad leasingavgift från den ursprungligen bestämda, 19 045 kr, lämnades en förklaring till det som oftast löd ”Ändrad avgift beror på räntehöjning 1 % p.g.a. stigande marknadsräntor”. Angivet procenttal varierade. Åkeriet betalade månatligen leasingavgifter i enlighet med fakturorna till dess kontraktet löpte ut i augusti 1995 då åkeriet förvärvade bilen. Arapt kvarstod som kontraktspart fram till den 1 juli 1994 då avtalet förvärvades av Konstruktur Finans Aktiebolag (senare namnändrat till Hoist Kredit Aktiebolag). Enligt avtalet för förvärvet övertog Hoist Kredit samtliga rättigheter och skyldigheter enligt det överlåtna leasingavtalet. Leasingavgifterna ändrades något så gott som varje månad under tiden Arapt var leasegivare men var mer konstanta under tiden Konstruktur/Hoist Kredit skötte faktureringen.

Åkeriet påstår sig under 1996 genom sin branschorganisation ha uppmärksammats på förhållandet att i synnerhet finansbolag som bedrivit leasingverksamhet ägnat sig åt s.k. ”ränteskruvning”, dvs. att höja leasingavgifterna under påstående om stigande räntor och att underlåta att sänka avgifterna när räntorna sjönk för att på så sätt i strid med gällande avtal skaffa sig en högre vinstmarginal. I anledning av det lät åkeriet Finansanalys Aktiebolag granska det aktuella leasingavtalet och de debiteringar som gjorts på grund därav. Granskningen resulterade i slutsatsen att åkeriet utsatts för överdebitering.

Tvistefrågan i målet är således främst hur ränteklausulen skall tolkas och om leasegivaren tillämpat den på ett korrekt sätt, dvs. vilken ränta som bör utgöra referensränta och om denna ändrats på ett sätt som rättfärdigar debiterade leasingavgifter.

Yrkanden m.m.

Åkeriet har yrkat att tingsrätten skall förplikta Hoist Kredit att till åkeriet utge 150 391 kr jämte per den 12 mars 1998 upplupen ränta om 53 172 kr samt för tiden därefter en årlig ränta på kapitalbeloppet motsvarande diskontot med tillägg av åtta procentenheter till dess betalning sker.

Hoist Kredit har bestritt käromålet och har inte kunnat vitsorda något belopp som skäligt. Bolaget har bestritt ränteyrkandet men har vitsordat den räntesats som angetts.

Grunder och utveckling av talan

Åkeriet har som grund för käromålet angett följande.

Kapitalbeloppet

1. Hoist Kredit och tidigare rättsinnehavare har i strid med gällande avtalsvillkor höjt leasingavgifterna och underlåtit att i tillräcklig grad sänka dessa i överensstämmelse med svenska penningmarknadens ränteförändringar. Åkeriet har överdebiterats i motsvarande mån och vad det överdebiterats har det rätt att få tillbaka.

2. Ränteklausulen är oskälig, och skall jämkas enligt 36 § avtalslagen till yrkat belopp, med hänsyn till avtalets innehåll, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. De omständigheter som åberopas vid skälighetsbedömningen är följande.

a. Parterna har haft en ojämlik ställning. Åkeriet är ett mindre familjeföretag som, till skillnad från leasegivaren, saknar den kunskap och kompetens som krävs för att bedöma innebörden av ränteklausulen, att kontrollera räntornas utveckling och att förstå hur denna bör påverka de enskilda leasingavgifterna.

b. Leasegivaren har i praktiken ensam haft möjlighet att besluta när leasingavgiften skulle ändras och hur mycket, utifrån den egna refinansieringskostnaden.

c. Ränteklausulen är oklar då det näppeligen kan utläsas och tolkas därav av en leasetagare att det är leasegivarens faktiska refinansieringskostnad som styr förändringar av leasingavgiften.

d. Klausulen utlämnar på ett oskäligt sätt den underlägsna parten i avtalsförhållandet (leasetagaren) till den överlägsna partens (leasegivarens) skön och påståenden om förändringar i refinansieringskostnaden. Åkeriet har under avtalstiden förlitat sig på att leasegivaren på ett lojalt sätt tillämpat ränteklausulen med iakttagande av både sitt eget intresse av en höjning av leasingavgiften när referensräntan gick upp och åkeriets intresse av en sänkning av densamma när referensräntan gick ner samt av intresset att höjningar och sänkningar givits samma genomslagstid. Den enda information som getts om skälet till höjning av avgiften är den närmast standardiserade hänvisning till stigande marknadsräntor som angetts i fakturorna.

e. Ränteklausulen förekommer i ett standardavtal som har infogats i avtalet utan att ha varit föremål för närmare överläggning mellan parter.

f. Klausulens villkor strider mot god sed inom finansbranschen genom att vara oklar. Enligt de etiska riktlinjer som Finansbolagens förening givit i skriften ”God sed i finansbolag” har finansbolag en skyldighet att utforma sina avtalsvillkor på ett klart och tydligt sätt så att de är lätta att förstå och tillämpa.

Ränteyrkandet

Grunden för ränteyrkandet är räntelagens bestämmelse i 2 § andra stycket om avkastningsränta. Upplupen ränta har beräknats månad för månad. Räntesatsen utgörs av diskonto med tillägg av två procent. Således görs gällande att återbetalning på i målet avgiven grund är att jämställa med återgång av betalning till följd av kontraktsbrott eller liknande. Grunden för dröjsmålsräntan är 6 § räntelagen.

Hoist Kredit har till grund för sitt bestridande anfört följande.

Kapitalbeloppet

1. Hoist Kredit har debiterat åkeriet leasingavgifter i överensstämmelse med leasingavtalet.

2. Samtliga parternas mellanhavanden i anledning av leasingavtalet reglerades slutligt i och med att åkeriet i augusti 1995 förvärvade leasingobjektet. Några anspråk på grund av avtalet kan därför inte framställas.

3. Reklamation har framställts för sent. Åkeriet har inte vid något tillfälle under avtalets löptid reklamerat mot leasingavgifternas storlek eller sättet för beräkning. Åkeriet framställde krav på återbetalning av överdebiterade avgifter först i brev den 14 maj 1996, dvs. 10 månader efter det att avtalet löpt ut och åkeriet förvärvat fordonet. Detta kan inte anses vara en sådan reklamation inom skälig tid som det enligt allmänna rättsgrundsatser ålegat åkeriet att framställa avseende kravet. På fakturorna har ränteförändringarna angetts tydligt och de borde ha uppmärksammats av åkeriet, som borde ha kontaktat leasegivaren senast inom en till två månader efter respektive fakturas förfallodag med krav på återbetalning. I vart fall är det för sent att reklamera den 14 maj 1996.

4. Hoist Kredit kan inte bli återbetalningsskyldigt för leasingavgifter som härrör från tiden före bolagets förvärv av avtalet, dvs. den 1 juli 1994. Detta gäller trots att Hoist Kredit övertog både rättigheter och skyldigheter i samband med dess förvärv av leasingavtalet från Arapt.

5. Ränteklausulen är inte oskälig och någon jämkning enligt 36 § avtalslagen skall därför inte ske.

Avtalet är ingånget mellan två jämbördiga näringsidkare. J.W. har varit företagare under en längre tid och har god kännedom om affärslivet och dess villkor. Åkeriet har därför inte varit i en underlägsen ställning. Ränteklausulen har inte varit otydlig utan det framgår klart av den under vilka förutsättningar avgiften äger förändras. När aviseringarna har ändrats har information om de bakomliggande ränteförändringarna lämnats. Det är inte rimligt att kräva att det på avierna skall anges exakt hur den egna upplåningssituationen ser ut.

Ränteyrkandet

Kapitalbeloppet avser överdebiterad ränta och ränta kan därför i enlighet med det allmänna förbudet mot ”ränta på ränta” inte utgå på beloppet. Skulle tingsrätten finna att fordran inte är att betrakta som ränta vitsordas att ränta skall utgå men bara för tiden efter den 12 mars 1998 eftersom återbetalningen enligt Hoist Kredits mening inte kan anses falla under räntelagens bestämmelse i 2 § andra stycket om avkastningsränta.

Åkeriet har genmält följande.

Kapitalbeloppet

1. Någon slutreglering av parternas mellanhavanden har inte skett. Åkeriet har inte på något sätt eftergivit sin rätt att få framställa krav om återbetalning på grund av leasingavtalet. I det köpeavtal som upprättats med anledning av åkeriets förvärv av leasingobjektet efter leasingtidens slut sägs inte att avtalet skulle ha någon sådan verkan.

2. Reklamation har inte skett för sent. Det är riktigt att det inte framställts någon invändning från åkeriets sida mot fakturorna under avtalets löptid. Hoist Kredit tillskrevs med begäran om återbetalning först i maj 1996, efter det att Finansanalys gjort sina beräkningar. Åkeriet menar i första hand att det inte finns något som säger att reklamation krävs för att man inte skall gå förlustig sin rätt att framställa krav på återbetalning i en situation som den aktuella. Skulle tingsrätten finna att reklamation krävs gör åkeriet i andra hand gällande att man har reklamerat i skälig tid. Denna tid skall räknas från den tidpunkt då man förstod att man hade blivit överdebiterad.

3. Hoist Kredit kan åläggas full återbetalningsskyldighet. Det har vitsordats av Hoist Kredit att det finns ett avtal mellan bolaget och Arapt genom vilket Hoist Kredit påtagit sig samtliga skyldigheter enligt leasingavtalet gentemot åkeriet. Även om något sådant avtal inte funnits så följer av skuldebrevslagens regler om enkla fordringar att åkeriet såsom gäldenär inte skall kunna hamna i ett sämre läge efter överlåtelse av fordran. Under avtalets löptid hade åkeriet möjlighet att framställa en kvittningsinvändning mot Arapt och man skall därför analogt ha samma rätt att nu framställa ett yrkande om återbetalning.

Parternas vidare utveckling av talan

Åkeriet

Tolkningen av ränteklausulen. Skrivningen av ränteklausulen är oklar. Åkeriet har uppfattat att begreppet ”marknad” i klausulen syftar på en objektivt bestämbar prissättning av räntor, som i huvudsak är avhängig utbud och efterfrågan på penningmarknaden. Räntemarknaden skulle då motsvaras av de löpande räntenoteringar som finns angivna i dagspressen, där de dominerande räntorna är SSVX90 (statsskuldväxelräntan 90 dagar), STIBOR (Stockholm Interbank Offered Rates 90 dagar) och Composit 1 (s.k. K1-ränta). En undersökning visar att dessa räntor rör sig med mycket stor följsamhet. Således saknar det i stort betydelse vilken av dessa referensräntor som begreppet ”marknad” i leasingavtalet kopplas till.

Beräkning av påstådd överdebitering. Eftersom åkeriet inte har tillgång till några uppgifter om Arapts eller Konstruktur/Hoist Kredits faktiska refinansieringsränta bygger påstående om överdebitering på ett par beräkningsmodeller.

Det yrkade kapitalbeloppet grundas på den utredning Finansanalys gjort och är resultatet av en jämförelse mellan ändringarna i de leasingavgifter som påförts åkeriet med förändringarna i SSVX90 under kontraktstiden. Utgångspunkt för beräkningarna har varit de värden som gällde enligt avtalet vid tiden för dess ingående. En beräkning företagen i enlighet med en på finansmarknaden allmänt vedertagen metod baserad på dessa värden har givit att kontraktsräntan per den 9 augusti 1989, dvs. den dag kontraktet upprättades, var 14,20 %. SSVX90 var vid samma tidpunkt 11,82 % vilket således gav en marginalränta om 2,38 %. Åkeriet menar att avtalet förutsätter att denna räntemarginal skall vara densamma under hela kontraktstiden. Metoden för analysen har fortsättningsvis varit att jämföra den för varje månad kalkylerat aviserade räntan med SSVX90 som referensränta. Avvikelser från marginalen har bedömts som under- eller överdebitering. Exempelvis var under den första perioden, september 1989, referensräntan 11,76 %, vilket innebär att kundräntan, med en konstant räntemarginal om 2,38 %, borde ha varit 14,14 % och debiterad leasingavgift 19 015 kr. Faktiskt debiterades dock 19 045 kr, vilket motsvarar en kundränta om 14,20 %. Således skedde en överdebitering om 30 kr den perioden. Samtliga kontraktsmånader har analyserats på samma sätt varvid summan av samtliga över- och underdebiteringar per augusti 1995 blir 150 391 kr. Samma beräkning utifrån STIBOR ger en sammanlagd överdebitering om 141 328 kr. Skillnaden, cirka 9 000 kr, kommer sig av att alla marknadsnoterade räntor rör sig på ett liknande men ändå inte identiskt sätt.

Angivna resultat kan jämföras med det resultat som professor Clas Bergström och adjungerad professor Per Samuelsson presenterat i ett av dem avgivet yttrande. De har valt att utgå från K1-räntan, såsom varande den ränta som enligt deras uppfattning med störst sannolikhet avspeglar leasegivarens faktiska refinansieringsränta. Efter en beräkning enligt en annan modell än den som tidigare beskrivits kommer de fram till att åkeriet överdebiterats med 182 237 kr. Skillnaden mellan resultaten kommer sig av att Bergström och Samuelsson gör nuvärdes- och slutvärdesberäkningar vilket innebär att ränta läggs på ränta. För att få modellerna helt jämförbara skulle i den tidigare ett räntepåslag behöva göras för varje månad under hela avtalstiden. Resultaten hade då blivit mycket lika vilket i någon mån framgår av att yrkat kapitalbelopp och upplupen ränta tillsammans blir för STIBOR 190 611 kr och för SSVX90 203 563 kr.

Hoist Kredit

Tolkningen av ränteklausulen. Ränteklausulen ger enligt sin ordalydelse leasegivaren rätt att ändra leasingavgiften om ränteläget förändras på den marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet. Klausulen skall tolkas enligt denna ordalydelse och begreppet ”marknad” avser således inte enbart den allmänna penning- eller räntemarknaden. Denna Hoist Kredits tolkning vinner stöd av vad Finansinspektionen har anfört i en skrivelse från 1992: ”Begreppet marknad måste med andra ord givetvis tolkas i sitt sammanhang, dvs. med beaktande av den reella upplåningssituationen varje bolag i praktiken har”. Vidare framgår att uttrycket allmänt ränteläge ”i realiteten helt förlorat den ursprungliga avsedda innebörden. Enligt Finansinspektionens mening måste därför redan ingångna avtal tolkas mot bakgrund av den utveckling som ägt rum, och den faktiska marknad som varje institut för närvarande har att tillgå för sin refinansiering.”

Någon begränsning avseende vad som är för avtalet relevant marknad finns inte.

Beräkning av påstådd överdebitering. Riktigheten av de uppgifter om referensräntor och de beräkningar som presenterats av åkeriet med utgångspunkt från dem kan vitsordas i och för sig. Emellertid har varken Arapt eller Konstruktur/Hoist Kredit under kontraktstiden haft en med SSVX90, STIBOR eller K1 jämförlig ränta för sin upplåning och således är dessa räntor inte relevanta för avtalet. Grunden för ändringarna av leasingavgifterna har för såväl Arapt som Konstruktur/Hoist Kredit varit att den egna räntekostnaden för den egna upplåningen ändrats i motsvarande mån. Det är detta hänvisningen till ”marknadsräntor” i fakturorna syftar på.

Arapt hade ingen ”rating”, vilket innebär att det inte ens tillhörde den lägsta av de tre klasser avseende kreditvärdighet som gäller bolag. Bolagets huvudsakliga finansiering grundade sig under åren 1987-1989 på utgivande av marknadsbevis. Under våren 1990 fick Arapt problem med en del större engagemang vilket gjorde att bolaget tidigt gick in i den s.k. finanskrisen, som annars kan förläggas i tiden från hösten 1990 till början av 1994. Bolaget var alltså inte lika kreditvärdigt som andra bolag vid den här tiden. Det innebar att den allmänna marknad som åkeriet talar om i princip försvann för Arapt. När bolaget inte längre kunde finansiera sig genom att utge marknadsbevis var bolaget hänvisat till upplåning hos bank och Arapt lånade hos SE-banken, Sparbanken och Nordbanken Securum. Räntan på där upptagna krediter var mycket högre än de referensräntor som åkeriet presenterat. Den utredning åkeriet åberopat saknar därför relevans. En kraftig höjning av kundräntan/leasingavgiften i oktober 1992 kan förklaras med den allmänna marginalräntans höjning under den s.k. valutakrisen. Efter den tiden har räntan/avgiften gått ner något för att hålla sig på en konstant nivå. Under denna tiden har inte heller Arapts egen upplåningskostnad förändrats utan legat kvar på en fast hög nivå. Marginalen har således inte heller ändrats under den tiden. Skrivningen ”äger” i ränteklausulen medger i vart fall leasegivaren visst utrymme för att underlåta ändringar i leasingavgiften. Under 1993 avvecklades Arapt och år 1994 såldes inkråmet, dvs. samtliga ”stockar” av leasing- och avbetalningskontrakt, reverser etc., till Konstruktur. Vid den tiden var avtalet mot åkeriet åsatt en ränta om 19,25 %. Varken Konstruktur eller senare Hoist Kredit har, från övertagandet av avtalet till dess det löpte ut, förändrat räntan mot åkeriet. Detta beror på att Konstruktur/Hoist Kredit inte har haft några förändringar i den egna upplåningskostnaden. Bolaget har finansierat sig genom lån hos sitt koncernmoderbolag Yggdrasil och den ränta som man fick låna till under kontraktstiden var 18 %. Detta var den enda finansieringsmöjlighet som stod till buds för Konstruktur/Hoist Kredit vid förvärvet av Arapts ”stockar”.

Åkeriet

Tolkningen av ränteklausulen. Det yttrande från Finansinspektionen som åberopats av Hoist Kredit ingår i en skriftväxling mellan inspektionen och bankföreningen där inspektionen uttalat sig i egenskap av tillsynsmyndighet för finansbolag och banker. Av den framgår också tydligt att man inte avser att göra något generellt uttalande om den civilrättsliga tolkningen av t.ex. begreppet ”marknad”. Så sägs i en skrivelse från 1993 (Dnr 001-653/92) rubricerad Tolkning av hyresjusteringsklausul: ”Huruvida ett villkor av denna typ skulle hålla vid en domstolsprövning kan inte Finansinspektionen uttala sig om. Hela denna fråga kan enligt inspektionens bedömning endast lösas genom ett civilrättsligt prejudikat.”

Domskäl

På begäran av åkeriet har förhör under sanningsförsäkran hållits med J.W. samt vittnesförhör med Clas Bergström. Vittnesförhör har på begäran av Hoist Kredit hållits med J.W-m, P.F. och S.L. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

J.W. har uppgett. Han är ställföreträdare för åkeriet och har drivit verksamhet i cirka 30 år. Åkeriet har på senare år haft några leasingaffärer. Det är han som skött dem och som ingick det aktuella leasingavtalet för åkeriets räkning. Det förekom inga diskussioner om ränteklausulen eller om leasingavgifterna i samband med ingående av avtalet vad han kan minnas. I den mån han alls funderade över det antog han att leasingavgiften skulle följa det allmänna ränteläget upp och ned. När fakturorna på leasingavgifterna kom betalade han dem utan vidare. Vid något tillfälle reagerade han över avgiftens storlek men ifrågasatte den inte eftersom han kände till att räntorna gått upp. Han hade inte kunskaper nog att bedöma riktigheten av storleken på förändringarna av leasingavgifterna. Det lämnades information om skälet till ändringarna på fakturorna. Han har inte varit i kontakt med leasegivaren efter det att avtalet ingicks annat än möjligen vid lösen av leasingbilen. Lösensumman betalades troligen mot en faktura. Överdebiteringsfrågan blev han varse genom branschorganisationen som frågade om han ville ha leasingavgifterna kontrollerade.

J.W-m har uppgett. Han har varit verksam i olika finansbolag sedan år 1981, bl.a. som ekonomichef för Arapt från 1987 till 1990 och som verkställande direktör i Konstruktur/Hoist Kredit från bildandet av bolaget år 1993 till våren 1999. Konstruktur bildades för att i kölvattnet på finanskrisen ta hand om och avveckla kreditstockar, t.ex. leasingavtal, kreditavtal och reverser. Uppköp gjordes från flera finansbolag, bl.a. Arapt. Försäljningen av inkråmet i Arapt skedde de facto av SE-banken, Nordbanken Securum och Sparbanken och föregicks av budgivning. Avtalen behandlades sedan i enlighet med Konstrukturs tolkning av dess villkor och man utgick från att den räntenivå som leasingavgifterna baserades på vid tidpunkten för förvärvet var den rätta. Hade Konstruktur/Hoist Kredits upplåningsvillkor ändrats under kontraktstiden hade detta i enlighet med avtalsvillkoren fått genomslag på leasingavgifterna. Någon sådan förändring skedde emellertid inte. Som ett litet fristående bolag kunde Konstruktur/Hoist Kredit inte vid denna tid låna på den fria marknaden, exempelvis hos bank, utan var för sin upplåning hänvisade till sitt ”mormorbolag” Yggdrasil, som hade pengar. Moderbolaget var Konstruktur i Sverige AB, där verkställande direktör var H.J., tidigare likvidator för Arapt. Räntesatsen var satt till 18 %. Den var bestämd av Yggdrasil utan möjlighet till påverkan från Konstruktur.

Konstrukturs upplåning hos Yggdrasil är inte att beteckna som upplåning på en marknad. Förutsättningen enligt det aktuella avtalet för att höja leasingavgiften var att finansbolagets faktiska refinansieringsränta steg. Att åkeriets leasingavgift ökade innebar att Arapts refinansieringsränta ökade i samma utsträckning. Leasingavgiften har sänkts i den mån refinansieringsräntan sänktes. Ränteklausulen satte enligt sin ordalydelse inget tak för hur mycket leasingavgiften kunde höjas men någon gräns måste rimligen finnas. Konstrukturs räntekostnad gentemot Yggdrasil hade vid förvärvet av leasingavtalet endast betydelse för det pris som sattes på förvärvet av inkråmet i Arapt, dvs. på hela ”stocken”. Betydelse för prissättningen hade också vilken risk krediterna innebar. Priset låg alltid under 100 % av kapitalbeloppet. Sannolikt upprättades en revers mellan Konstruktur och Yggdrasil avseende upplåningen som det såvitt känt inte förelegat något hinder mot att förete.

Konstruktur/Hoist Kredit förvärvade avtal från finansbolaget Finansor 1997. En jämförelse mellan räntesättningen för under samma tid löpande leasingavtal hos Arapt och Finansor har presenterats grafiskt. Tanken med grafen var att undersöka om Arapts räntesättning under perioden innan Konstruktur tog över avtalen på något tydligt sätt skiljde sig från andra finansbolag som befann sig i samma situation, dvs. som var fristående finansbolag och som drabbades av finanskrisen på liknande sätt. Att någon sådan skillnad inte fanns fram till juni 1992 tyder på att man tolkat räntesättningen på liknande sätt. Skillnaden i tiden därefter beror troligen på att bankerna tog över och lade en fast ränta.

Konstrukturs uppgift var att slutavveckla de förvärvade krediterna och man såg positivt på att detta skedde i förtid. I ett antal fall, i tiden efter det att det aktuella avtalet löpt ut, har kunderna föreslagits en förtidslösen för att kunna hitta en annan och bättre finansiering i bank. Framgången har varierat eftersom kunderna på grund av betalningsanmärkningar eller annat inte beviljats banklån.

Beslut om ändring av leasingavgifterna fattades av Arapts ledningsgrupp efter förslag av den person som hanterade bolagets upplåning. Tiden mellan besluten varierade beroende på ränteläget. Begreppet ”upplåningskostnad” kan inbegripa mer än räntekostnad. Under tiden Arapt var avtalspart låg upplåningskostnaderna, andra än räntor, i princip på samma nivå. Han kan inte uttala sig om Arapts kreditförluster i början av 1990-talet påverkade leasingavgifterna och känner inte till hur avgifterna förändrades från 1990 till juli 1994.

Vid leasetidens slut får leasetagaren erbjudande om att förvärva leasingobjektet till det tidigare överenskomna restvärdet. Leasingavtalet gäller till dess slutlikvid är erlagd.

Clas Bergström har uppgett. Han är professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och tidigare professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Han är vidare konsult åt Finansdepartementet och Riksgäldskontoret och forskar för närvarande om finanskrisen. På uppdrag av åkeriet har han och adjungerade professorn i civilrätt vid Handelshögskolan, Per Samuelsson, utrett och avgivit ett utlåtande om huruvida Arapt tillämpat det aktuella leasingavtalet på överenskommet sätt. Allmänt kan sägas att ur finansbolagets synvinkel är värdet på ett leasingkontrakt lika med nuvärdet av samtliga betalningsströmmar som detta ger upphov till. Värderingen görs genom att leasingkontraktets alla in- och utbetalningar omräknas till en och samma tidpunkt. Nuvärdet av leasingkontraktet är således det diskonterade värdet av samtliga betalningsströmmar som kontraktet föranleder. Utlåtandet baseras på antagandet att Arapt hade rätt att fortlöpande justera leasingavgiften med utgångspunkt från förändringar i den egna refinansieringskostnaden. I centrum för utredningen står frågorna: hur utvecklas finansbolagets refinansieringskostnad under avtalets löptid och sker det ett korrekt genomslag på leasingavgifterna vid förändringar av räntan. Finansbolag kan använda sin rätt att företa ränteförändringar så att bolaget otillbörligt gynnas genom att antingen höja räntan i överkant och/eller för tidigt vid en ränteförändring uppåt och sänka i underkant med eftersläpning vid en förändring av referensräntan nedåt eller låta ränteförändringarna få ett felaktigt genomslag på leasingavgifterna. Ändringsklausulen är i detta fallet utformad som en reciprocitetsregel, dvs. båda parter har rätt att med utgångspunkt i ränteändringar uppåt eller nedåt få till stånd justeringar av leasingavgiften. Det ekonomiska motivet bakom den är att kredittagaren skall bära risken för alla relevanta förändringar i ränteläget.

Eftersom varken Arapt eller senare Konstruktur har kunnat placeras i någon ratingkategori och för att få kalkylerna så förmånliga för Arapt som möjligt har dessa baserats på ett antagande om att K1-räntan varit tillämplig. För att få en ordentlig felmarginal har därtill antagits en räntespridning om 90 punkter, dvs. 0,9 %, över K1-instrumentet. Härvid hänvisas till ett uttalande av auktoriteterna Johan Lybeck och Gustav Hagerud 1994 som säger att ”(F)ör K-3 och K-4 företag är svårt att ange något speciellt ränteintervall. För vissa lån kan räntan vara 30 punkter över statsskuldväxlar och för andra 100 punkter.” För säkerhets skull har också redovisats en kalkyl där ytterligare 100 punkter lagts till. Räntenivån ligger då nära Arapts internränta, som vid tiden för kontraktets tecknande kan beräknas till 14 %. Refinansieringsräntan kan inte ha varit över dessa 14 % för då skulle Arapt ha gjort en förlust på kontraktet. En beräkning utifrån denna antagna räntenivå och kontraktets basfakta, dvs. baspris, löptid, restvärde och ursprunglig leasingavgift, ger resultatet att vid kontraktets ingående var Arapts upplåningskostnad 12,77 %. Räntan har sedan fluktuerat och var vid något tillfälle så hög som 25 %. Nuvärdet av kontraktet var vid ingåendet 20 076 kr, vilket motsvarar värdet av detta för Arapt, dvs. vad de skulle tjäna på det. Nuvärdet av åkeriets betalningar vid tidpunkten för kontraktets ingående skulle då vara 970 826 kr. Nuvärdet av åkeriets faktiska betalningar inklusive restvärdet uppgick dock till 1 060 122 kr. Mellanskillnaden, 89 296 kr, motsvarar vad åkeriet erlagt för mycket under kontraktets löptid. Omräknat till ett odiskonterat slutvärde per augusti 1995 motsvarar det 182 237 kr. Detta är inte någon exakt siffra och en felmarginal på upp till någon tusenlapp är möjlig. Om räntemarginalen istället antas till 190 punkter skulle överdebiteringen bli 187 199 kr. Detta visar att det inte har så stor betydelse om upplåningskostnaden var exakt 12,77 %. I verkligheten var räntan nog lite lägre. Beräkningsmodellen i sig är okontroversiell.

För att kunna säga att överdebitering skett krävs kalkylering, dvs. det räcker inte att enbart titta på fakturorna. Utredarna har inte haft någon närmare kännedom om Arapt eller Konstruktur/Hoist Kredit och har inte fått några uppgifter om bolagens faktiska upplåningssituation. Hade de uppgifterna varit tillgängliga hade det varit mycket enkelt att exakt räkna ut om leasingavgifterna motsvarade refinansieringsräntan. Antagandet om refinansieringsränta har stämts av mot olika marknadskommentarer och kostnaden för att låna i bank och befunnits jämförbar. Bankräntorna och penningmarknadens räntor följs åt i mycket hög grad. Man har också tittat på Arapts och Konstrukturs årsredovisningar. Eftersom balansräkningarna uppvisar stora förändringar bl.a. i lånevolym och kapitalstruktur är det svårt att dra någon säker slutsats av dem. För de år då balansomslutningen och kapitalstrukturen varit någorlunda konstant framgår dock att refinansieringsräntan legat i paritet med den antagna. En mer exakt bedömning hade krävt tillgång till bl.a. bankkontrakt och annan dokumentation.

Tendensen under kontraktets löptid, bortsett från en tillfällig uppgång under år 1992, var en klar räntesänkning. Att statsskuldväxelräntan var 11,76 % när kontraktet ingicks och 9,26 % när det avslutades visar detta. Då hade det ändå skett en ränteuppgång under 1995 från nivåer så låga som 7 %. Den antagna ränta, som var 12,77 % vid kontraktets ingående var, med upp- och nedgångar under löptiden, 10,29 % vid dess slut. Detta är att jämföra med att leasingavgiften under kontraktets löptid gått upp med 20 %.

De fakturor som tillställts åkeriet visar att mellan augusti 1989 och december 1991 steg leasingavgiften från 19 045 kr till 22 281 kr vilket motsvarar en räntehöjning om cirka 17 %, som skett med hänvisning till marknadsräntor. Några sådana marknadsräntor existerade inte. Fakturorna tillhör de mest konkreta exemplen på vad som beskrivs som ”ränteskruvning”.

Påståendet om att Konstruktur inte kunde låna annat än av Yggdrasil är märkligt. Det rådde inte totalt lånestopp under åren 1994-1995. Dessutom hade Konstruktur säkerhet i ”leasestockar” etc. Yggdrasils finansiella ställning år 1994 kan bedömas som relativt god med en soliditet på 33-35 %. Bolagets kapitalförsörjning måste till stor del skett via banklån. Liksom Yggdrasil hade Konstruktur korta och långa skulder som till någon del rimligen måste ha avsett banklån.

Det är en myt att ”lånemarknaden försvann” i och med finanskrisen i september 1990. Möjligheten för finansbolagen att finansiera sin verksamhet genom att ge ut certifikat stod visserligen inte längre till buds och det var svårt för dem att på annat sätt marknadsfinansiera sig men så var det bara under några månader. De finansieringsformer som var relevanta var annars just marknadsbevis samt bankcertifikat och lån i bank.

P.F. har uppgett. Han var vice verkställande direktör i Arapt från år 1987 till i mitten av år 1989 då han blev verkställande direktör vilket han var fram till avvecklingen år 1994. Tiden i Arapt föregicks av 15 år som finanschef hos Nordbanken. Han arbetade med penningmarknadsfrågor, huvudsakligen, under sin tid som vice VD men mindre under tiden som VD.

Under åren 1988 och 1989 skedde Arapts huvudsakliga finansiering genom ett s.k. penningmarknadsprogram inom vilket Arapt lånade mot marknadsbevis. Programmet stöttades indirekt av bankerna genom att de var säljare av Arapts bevis. Det var lätt att låna och i princip alla stora finansbolag lånade på samma sätt. Det var också billigt att låna, med räntor som låg cirka 25-75 punkter över statsskuldräntorna. Arapt, som då hade en utlåningsvolym om cirka 3 miljarder kr, fick problem i slutet av 1989 när några mindre finansbolag, i vilka Arapt hade krediter, gick omkull. Detta innebar att Arapt redan våren 1990 hade svårt att få avsättning för sina instrument på penningmarknaden och blev för sin refinansiering hänvisat till direkt upplåning i de tre banker som tidigare givit ut instrumenten. Detta förhållande kvarstod fram till Arapts avveckling 1994.

Den referensränta som Finansanalys beräkningar utgått ifrån stämmer inte överens med Arapts faktiska refinansieringsränta utan denna låg högre. Exempelvis var den i april 1990 cirka 2-3 % högre. I oktober 1992, i samband med valutakrisen, hade Arapt en månadsränta på 30-40 %-enheter. Från den tiden lånade Arapt till samma ränta i alla banker. När valutakrisen var över sjönk marknadsräntorna men bankräntorna, som Arapt lånade till, var fortfarande 15- 16 % och det gällde fram till 1994. Någon möjlighet för Arapt att påverka räntesättningen fanns inte. Inom Arapt var missnöjet stort med den uppkomna situationen och många kunder som klagade på räntesatserna fick rådet att lösa sin kredit för att få bättre villkor genom direktlån i bank. Bankerna hade vid den här tiden i princip tagit över Arapt genom ett kreditutskott bestående av tjänstemän från de tre bankerna som stipulerade alla villkor och deltog i alla beslut. Bankerna ville att krediterna skulle avvecklas och någon nyutlåning skedde inte efter 1991. Händelseutvecklingen framgår av styrelseprotokollen. Dessa och all annan dokumentation från tiden övergick till Konstruktur i samband med bolagets förvärv av inkråmet i Arapt.

En räntemarginal på cirka 2,5 % vid tiden för det aktuella leasingkontraktets ingående, 1989, låter riktig. Arapt hade vid den tiden en marginal på 3 % i snitt mellan in- och utlåningsräntan. Under perioden 1989-1992 ökade marginalen i Arapt totalt sett till cirka 3,5 % och låg sedan stilla på den nivån. Nya avtal ingicks med denna högre marginal men också marginalen för tidigare ingångna avtal kan ha ökat med någon kvarts procent, dvs. 25 punkter, fram till 1995. Det skulle på en kvarvarande skuld om 500 000 kr innebära en merkostnad på fyra år om cirka 6 000 kr.

I tiden före år 1990 följde Arapts refinansieringsränta i princip statsskuldväxelräntan och bolaget ändrade sin utlåningsränta i enlighet och i takt med att den förändrades både uppåt och nedåt. Arapt lånade då huvudsakligen på 90 dagar. Beslut om ändringar togs i ledningsgruppen och fick generellt genomslag för alla avtal, som mest 15 000 stycken, med något undantag. Det aktuella hör inte till dem. Från våren/hösten 1990 anpassades kundräntan efter den bankränta Arapt då lånade till och ändringarna blev betydligt färre. Efter oktober 1992 styrde bankerna genom sin plats i ledningen ränteförändringarna mot kund.

Ränteklausulens skrivning tar sikte på Arapts faktiska refinansieringsränta och i marknadsbegreppet i klausulen kan inkluderas lån i bank. Arapt hade inget alternativ till banklån. Bank- eller finansinspektionen har trots anmälningar, såvitt känt, inte framfört några synpunkter mot klausulen.

Arapt betalade räntor till bankerna med ett undantag år 1992 eller 1993 då bolaget fick ränteavskrivningar eftersom det befann sig i en likvidationssituation. Avskrivningen var relativt liten och föranledde ingen ändring av kundräntan. De avskrivningar på 19 miljoner som anges i årsredovisningen avser troligen till stor del kapital och inte räntor.

Vissa i Arapt verksamma personer var senare verksamma i Konstruktur/Hoist Kredit bl.a. J.W-m och H.J. Förvärvet av Arapt skedde efter budgivning i konkurrens med bl.a. Nordbanken Securum. Konstruktur var således inte gynnat på något sätt.

S.L. har uppgett. Han har tidigare arbetat på bank som jurist och under 4-5 år på en ”merger-enhet”, där syftet var att sammanföra långivare och låntagare. Han kom i kontakt med Arapt såsom låntagare i slutet av 1980-talet och arbetade med delar av dess finansiering. Räntorna på lånen bestämdes efter framförallt statsskuldväxelräntan. Våren 1990 blev det något svårare att hitta långivare och på sensommaren var oviljan stor att låna ut mot marknadsbevis. På hösten 1990 försvann möjligheten helt. Bolagen fick då istället låna direkt av bankerna och bankerna satte räntor efter sin utlåning.

Tingsrättens bedömning

1. Slutreglerade mellanhavanden

Innebörden av preklusion, såvitt nu är av intresse, är att en borgenär inte kan göra ett krav gällande efter utgången av en viss tidsfrist. Till skillnad från vad som gäller för preskription är tidsfristen vid preklusion inte lagbestämd utan förutsätter att parterna bestämt den i ett avtal eller motsvarande.

Hoist Kredit har gjort gällande att åkeriets krav på återbetalning på grund av leasingavtalet prekluderades i och med att åkeriet i augusti 1995 förvärvade leasingobjektet. Det har inte ens påståtts, och har heller inte i övrigt framkommit, att parterna i samband därmed eller annars överenskommit att åkeriet skulle vid någon tid vara förhindrat att framställa anspråk på grund av leasingavtalet. Hoist Kredits talan kan därför inte vinna bifall på den grunden.

2. Reklamation

Hoist Kredit har gjort gällande att åkeriet inte har rätt att framställa krav om återbetalning eftersom bolaget inte reklamerat de påstådda debiteringsfelen i tid.

I leasingavtalet sägs inget om reklamation i händelse av en situation som den förevarande. De lagstadganden som allmänt sett finns avseende reklamation rör huvudsakligen naturafordringar. Mer osäkert är om det existerar en allmän reklamationsskyldighet även gällande penningfordringar och omständigheterna i det enskilda fallet bör därför få vara avgörande för om en utebliven eller sen protest skall innebära att en leasetagare är betagen rätten att kräva återbetalning.

På de fakturor som tillställts åkeriet har höjningen av leasingavgiften endast aviserats med hänvisning till att marknadsräntorna stigit med viss procent och ändringarna i krontal har som regel varit ganska små. Clas Bergström har förklarat det vara närmast omöjligt att med enbart fakturorna som underlag upptäcka den överdebitering som påstås. Mot bakgrund härav kan det inte rimligen krävas att åkeriet vid en normal granskning av fakturorna i samband med betalningarna skulle ha uppmärksammat debiteringsfelen så att det ålegat åkeriet att omedelbart påtala dessa. Att kravet på återbetalning framställts så snart överdebiteringen blivit känd av åkeriet har inte ifrågasatts av Hoist Kredit. Det anförda betyder att Hoist Kredits talan inte heller på denna grund kan vinna bifall.

3. Begränsad återbetalningsskyldighet

Hoist Kredit har gjort gällande att bolaget inte kan göras återbetalningsskyldigt på grund av leasingavgifter som erlagts före bolagets förvärv av avtalet, dvs. den 1 juli 1994.

Det är ostridigt att Konstruktur/Hoist Kredit vid förvärvet av åkeriets leasingavtal åtog sig samtliga de rättigheter och skyldigheter som följde med avtalet. Därvid får anses omfattas inte bara de rättigheter och skyldigheter som följer direkt av kontraktets ordalydelse utan även indirekta rättsverkningar av detta, som exempelvis återbetalningsskyldighet för tidigare rättsinnehavares överdebitering. En sådan tolkning står i överensstämmelse med den allmängiltiga fordringsrättsliga principen att en gäldenär inte skall hamna i en sämre ställning för att hans motpart överlåtit fordran till en ny borgenär.

4. Ränteklausulen

De centrala frågor i målet, som nu återstår, är hur ränteklausulen närmare skall tolkas och om den skall anses oskälig. Vidare kvarstår frågan om Hoist Kredit under rådande omständigheter kan bli återbetalningsskyldigt och i så fall till vilket belopp.

Åkeriet har påstått att ränteklausulen innebär en skyldighet för Hoist Kredit att sänka leasingavgifterna vid en nedgång i ränteläget, vilket får förstås följa i första hand av tolkningen av klausulen och i andra hand av att klausulen annars skulle vara att anse som oskälig. Som Hoist Kredit får förstås har man bestritt att klausulen skall tolkas på detta sätt.

I enlighet med vad Clas Bergström framhållit får syftet med ränteklausulen främst antas ha varit att leasegivaren skulle kunna vara säker på att få täckt de ökade kostnader för upplåning som höjda räntor på marknaden kunde innebära. En sådan tolkning synes stå i överensstämmelse med leasinginstitutets ekonomiska grundtanke, nämligen att leasetagaren skall bära risken för eventuella förändringar i ränteläget.

Ränteklausulen medger enligt sin ordalydelse - ”äger han” - rätt för leasegivaren att helt på egen hand och utan att först höra motparten ändra leasingavgifterna. Huruvida en ändring varit befogad med hänsyn till ändringar i det ränteläge klausulen hänvisat till har alltså varit för leasegivaren att ensidigt avgöra. Att i ett sådant fall medge leasegivaren en rätt att höja avgifterna utan att också ålägga honom en skyldighet att sänka dem vore orimligt; detta särskilt med tanke på att här varit fråga om ett förhållandevis litet företag där de relevanta sakkunskaperna i förhållande till leasegivarens varit ringa. Således måste ränteklausulen förstås så att leasegivaren haft en skyldighet att tillämpa den på ett likformigt, konsekvent och lojalt sätt.

Ränteklausulens innebörd i övrigt bör ses mot bakgrund av vad som av utredningen framkommit om Arapt och Konstruktur/Hoist Kredits upplåningssituation under löptiden för det aktuella leasingavtalet. Under den första perioden från juli 1989 till juli 1994 var Arapt avtalspart till åkeriet och bolaget finansierade fram till april 1990 sin upplåning genom utgivande av marknadsbevis till en ränta som enligt P.F. låg nära statsskuldväxelräntan. Att ändringarna av leasingavgifterna under dessa första månader skedde upp och ned i rimlig takt med förändringarna i nämnda referensränta synes ha godtagits av Hoist Kredit och framgår i någon mån också av Finansanalys uppställning, som för denna tid totalt sedd snarast visar på en underdebitering.

Arapt fick enligt P.F. redan på våren 1990 problem med sin finansiering och bolaget var därför från den tiden och fram till i juli 1994 hänvisat till bankerna för sin upplåning på samma höga räntevillkor som gällde för privatpersoner. J.W-m har berättat att ändringarna av leasingavgifterna för nästa period från juli 1994 till augusti 1995 var avhängiga det räntevillkor som ”mormorbolaget” Yggdrasil förelade Konstruktur och att detta resulterat i att leasingavgifterna legat kvar på en fortsatt hög nivå trots att tendensen på marknaden varit sjunkande räntor.

Vad gäller denna senare ränta - som skulle ha uppgått till 18 % - är den att betrakta som en internränta och bör därför enligt tingsrättens mening inte få vara avgörande för fastställandet av leasingavgiftens belopp eftersom andra hänsyn än marknadsmässiga kan ha spelat roll vid bestämmandet av räntans storlek. Med hänsyn till att ränteklausulen avser en marknadsränta bör avgörande i stället vara den ränta som Konstruktur hade fått betala om bolaget hade skött sin upplåning utanför koncernen. Bland annat mot bakgrund av vad Clas Bergström, som granskat Konstrukturs årsredovisningar, sagt om att bolaget rimligen borde ha kunnat få låna annat än av Yggdrasil och att en del av bolagets skulder rimligen måste avsett banklån finns skäl att som grund för leasingavgifterna i stället beakta bankräntan som bolag med samma kreditvärdighet som Konstruktur haft att erlägga vid den aktuella tiden.

Eftersom ränteklausulen givit leasegivaren en ensidig rätt att ändra leasingavgifterna, och då denne haft en insyn i de bakomliggande förhållandena som leasetagaren omöjligt kunnat skaffa sig, bör bevisbördan för att det funnits förutsättningar för att tillämpa klausulen på det sätt som skett primärt åvila leasegivaren. Detta innebär i förevarande fall att det åligger Hoist Kredit att på ett tydligt sätt visa hur ränteutvecklingen för lån i bank tett sig från april 1990 till augusti 1995.

Den utredning som presenterats i detta avseende såvitt avser tiden då Arapt var avtalspart består huvudsakligen av vittnesmålet från P.F., som trots att han måste ha varit nära involverad i beslutsfattandet kring höjningarna av leasingavgifterna inte kunnat lämna några mer ingående uppgifter om utvecklingen av refinansieringsräntan för tiden efter april 1990. Samtidigt har han förklarat att bolagets ändringsbeslut dokumenterats i styrelseprotokoll som överlämnats till Konstruktur i samband med bolagets förvärv av Arapt och som således Hoist Kredit måste ha att tillgå men av någon okänd anledning valt att inte lägga fram. Inte heller annan dokumentation av vilken det skulle kunna vara möjligt att närmare sluta sig till hur refinansieringsräntorna förändrats har funnits att tillgå i utredningen. Således må vad P.F. uppgett i viss mån tyda på att leasegivarens räntekostnad motiverat att marginalen till kundräntan ökat och denna inte följt marknadsräntorna. Mot bakgrund av vad Clas Bergström anfört om att den i hans kalkyl antagna refinansieringsräntan befunnits jämförbar med bankräntorna och att denna även, så långt kunnat bedömas med stöd av årsredovisningarna, legat i paritet med Arapts och Konstrukturs, finner tingsrätten dock inte att Hoist Kredit uppfyllt sin bevisskyldighet vad gäller riktigheten av ränteklausulens tilllämpning. Alltså kan det inte anses styrkt att Hoist Kredit och dess föregångare varit berättigat att höja åkeriets leasingavgifter mer än vad som var motiverat av svängningarna hos förekommande referensräntor. Att det ålegat leasegivaren att sänka avgiften vid motsvarande nedgång i det allmänna ränteläget har redan konstaterats.

Åkeriet har grundat sitt yrkande på en beräkning med SSVX90 som referensränta. Hoist Kredit har vitsordat riktigheten av den beräkningen liksom av de övriga beräkningar som lagts fram. Av utredningen framgår att marknadsräntorna följs åt i stor utsträckning och att skillnaden i resultatet mellan beräkningar utifrån olika räntor och modeller inte är så stor. Tingsrätten finner därför att SSVX90-räntan skäligen kan tjäna som måttstock för den avtalsenliga räntans storlek och variationer över tiden.

Det anförda betyder att Hoist Kredit enligt tingsrättens mening i strid med mellan dem gällande kontrakt har överdebiterat åkeriet och det med det belopp som yrkats.

Frågan är då om Hoist Kredit kan åläggas att återbetala beloppet efter den tid som förflutit enligt de principer som gäller för condictio indebiti. Betydelsen av att åkeriet påtalat överdebiteringen först i maj 1996 har redan berörts. Vad där sagts om det orimliga i att kräva att åkeriet skulle upptäcka feldebiteringen har bäring även här. Med hänsyn till vad som ovan anförts måste utgångspunkten för den vidare prövningen vara att Hoist Kredit har beslutat om avgiftsändringar i strid med ränteklausulen, vilket bolagets ledning rimligen måste ha insett. Därför finner tingsrätten att det förhållandet att Hoist Kredit inrättat sig efter betalningarna saknar betydelse.

5. Ränteyrkandet

Hoist Kredit har gjort gällande att eftersom kapitalbeloppet avser överdebiterad ränta kan ränta inte utgå på beloppet. Tingsrätten finner i det avseendet att leasingavgiftens storlek visserligen, som framgått i det föregående, är avhängig ränteutvecklingen men inte att den därmed är att anse som en ränta.

Hoist Kredit har vidare hävdat att räntelagens bestämmelse om avkastningsränta inte är tillämplig och således att åkeriet inte skulle ha rätt till ränta före den 12 mars 1998. Enligt förarbetena till räntelagen omfattar dess 2 § andra stycket inte fall då betalning går åter enligt principen för condictio indebiti när betalningsmottagaren är i god tro etc. I förevarande fall har emellertid Hoist Kredit och dess föregångare, vars skyldigheter man åtagit sig vid förvärvet av kontraktet, bort förstå att överdebitering skett och bolaget är därför skyldigt att erlägga även avkastningsränta. Om räntesatsen råder ingen tvist. Den ränteberäkning som åkeriet lagt fram finner tingsrätten bör godtas.

Domslut

Hoist Kredit AB skall till J.W:s Åkeri AB utge 150 391 kr jämte per den 12 mars 1998 upplupen ränta om 53 172 kr samt för tiden därefter en årlig ränta på kapitalbeloppet motsvarande diskontot med tillägg av åtta procentenheter till dess betalning sker.

Svea hovrätt

Hoist Kredit överklagade i Svea hovrätt och yrkade ogillande av åkeriets talan.

Åkeriet bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Per Kjellström, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Åsa Giselmo och Pontus Ewerlöf) anförde i dom den 29 oktober 2001:

Domskäl

Parterna har vidhållit sina vid tingsrätten angivna ståndpunkter, dock har Hoist Kredit inte i hovrätten gjort gällande att åkeriets ränteyrkande skulle utgöra ”ränta på ränta”.

I hovrätten har likaså åberopats väsentligen samma utredning som vid tingsrätten. J.W-m, P.F. och S.L. har hörts på nytt, varvid de berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom. Förhören vid tingsrätten med J.W. och Clas Bergström har upptagits genom uppspelning av band.

Ränteklausulen

I fråga om innebörden av ränteklausulen, vilken ingått som ett standardvillkor i leasingkontraktet, får, såsom tingsrätten anfört, dess syfte antas vara att tillförsäkra leasegivaren täckning för de ökade refinansieringskostnader som kan uppstå; därmed bibehålls normalt den räntemarginal som ett leasingkontrakt har vid dess start. Mot den bakgrunden måste klausulen också innebära en skyldighet för den leasegivare som tillämpar klausulen vid stigande räntor att vid en nedgång i ränteläget sänka leasingavgiften. Även J.W-m, som var ekonomichef hos Arapt under åren 1987-1990, har uppgett att bolaget - i enlighet härmed - justerade leasingavgifterna såväl ”uppåt” som ”nedåt”.

Vad gäller leasingkontraktets s.k. referensränta har Hoist Kredit hävdat att klausulen tillåter att den faktiska refinansieringsräntan får fullt genomslag på leasingavgiften. Som tingsrätten anfört avser klausulen emellertid en marknadsränta, varför en internränta inom en koncern inte kan få vara avgörande för leasingavgiften. För en sådan internränta kan andra hänsyn än marknadsmässiga ha stor betydelse. I de fakturor som Arapt tillställt åkeriet under åren 1989-1991 har bolaget inte heller hänfört sig till annat än till ”stigande marknadsräntor”. Hovrätten gör, på grund härav, inte någon annan tolkning av klausulen än tingsrätten i fråga om avsedd referensränta, nämligen att klausulen begränsar sig till att avse den ränta som får betalas på en konkurrensutsatt marknad. I förevarande fall avses då den ränta som Arapt från och med år 1990 - och senare Hoist Kredit - betalade eller skulle ha betalat vid upplåning i bank. Att Hoist Kredit, efter övertagandet av leasingkontraktet, refinansierat verksamheten hos koncernmoderbolaget Yggdrasil saknar således betydelse vad avser ränteklausulens tolkning och innebörd.

Avgiftsdebiteringen

Av utredningen - främst Clas Bergströms vittnesmål - framgår att, bortsett från en tillfällig uppgång år 1992, räntorna på den allmänna penningmarknaden under kontraktstiden varit sjunkande. Likaså framgår att bankräntorna under samma tid i stort sett följt statsskuldväxelräntan (SSVX90). Med utgångspunkt från detta har kontraktets räntemarginal varit förhöjd under långa perioder, exempelvis under våren 1994 med närmare 10 % jämfört med utgångsläget vid kontraktets start. Någon sänkning av leasingavgiften synes inte heller, trots den klart sjunkande tendensen i ränteläget, ha skett efter årsskiftet 1992/1993.

Hoist Kredit har emellertid gjort gällande att någon förändring i räntemarginalen rent faktiskt inte förekommit på grund av att finansbolagen generellt varit hänvisade till en särskild banklånemarknad, i Arapts fall till tre banker med speciella krav. P.F., som var verkställande direktör i Arapt under åren 1989-1994, har härvid uppgett att marknadsräntorna visserligen sjönk väsentligt under åren 1992-1994 men att räntorna för finansbolagens del förblev ”skyhöga”. Såsom tingsrätten anfört har P.F. dock inte lämnat några närmare uppgifter om hur refinansieringskostnaderna utvecklade sig efter år 1990. Hoist Kredit har inte heller i övrigt förebragt någon närmare utredning i dessa avseenden. På grund härav finner hovrätten skäl att utgå från att kostnaderna för Arapt inte varit väsentligt högre än de som framgår av den utredning som åkeriet förebringat. Överdebitering har då skett i betydande mån och överdebiteringen kan - med de beräkningsmodeller som godtagits av Hoist Kredit - uppskattas till minst det yrkade beloppet.

Återbetalningsskyldigheten

För frågan om återbetalning utgår hovrätten från principerna för återbetalning vid betalningsmisstag (jfr NJA 1989 s. 224). Som huvudregel skall återbetalning ske, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. Om betalningsmottagaren, exempelvis, mottagit betalningen i god tro är härvid ofta av avgörande betydelse, något som Hoist Kredit dock inte uttryckligen åberopat i målet.

Som bestridandegrund i denna del har Hoist Kredit endast anfört att åkeriet reklamerat för sent. Reklamationen borde, enligt bolagets uppfattning, i första hand ha framställts till leasegivaren redan inom en till två månader efter respektive fakturas förfallodag med krav på återbetalning. Hovrätten finner emellertid, med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall, att åkeriet inte på grund av underlåtenhet härvidlag förlorat någon rätt till återbetalning. På de av tingsrätten angivna skälen kan åkeriet inte heller i övrigt anses ha gått miste om sin rätt till återkrav. Den nu ifrågavarande betalningsinvändningen kan därför inte vinna bifall.

Inte heller finner hovrätten, på de skäl tingsrätten anfört, återbetalning vara utesluten på grund av redan slutreglerade mellanhavanden eller av en tidsmässig begränsning av Hoist Kredits skyldigheter på sätt bolaget gjort gällande. Även dessa betalningsinvändningar skall därför lämnas utan bifall.

Hovrätten gör, slutligen, inte någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om tillämpligheten av 2 § andra stycket räntelagen i förevarande fall. Käromålet skall således bifallas och tingsrättens dom fastställas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Hoist Kredit överklagade och yrkade ogillande av åkeriets talan.

Åkeriet bestred ändring.

Finansinspektionen, Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och Svenskt Näringsliv avgav yttranden i målet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Susanne Sjöblom, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Åkeriet har gjort gällande att Hoist Kredit numera invänt att betalningen av leasingavgifterna mottagits i god tro och att Hoist Kredit därmed åberopat en ny omständighet. När det gäller denna fråga kan konstateras att det i hovrättens dom har antecknats att Hoist Kredit i målet inte uttryckligen åberopat att betalningen av leasingavgifterna mottagits i god tro. I sin slutskrift i HD har åkeriet anfört bl.a. att underinstanserna funnit att Hoist Kredit och tidigare rättsinnehavare insett, eller bort inse, att man debiterat en avtalsstridig ränta mot vilket Hoist Kredit inte invänt, varför HD i sin bedömning skall utgå från det faktum att Hoist Kredit befunnit sig i ond tro om överdebiteringen och att det saknas skäl att ge en ondtroende betalningsmottagare rätt att behålla ett belopp som han felaktigt mottagit. Hoist Kredit har i HD förklarat att bolaget bestrider sådan ond tro som åkeriet påstår och anfört att det förhållandet att bolaget inte uttryckligen åberopat god tro inte betyder att bolaget har medgivit ond tro. Hoist Kredit kan därmed inte förstås på annat sätt än att bolagets inställning är densamma som i hovrätten. Någon ny omständighet har således inte åberopats.

Den grundläggande frågan - - - i huvudsak likalydande med HD:s dom - - - 6 uppl. 1992, s. 94).

När det gäller Arapt Finans Aktiebolags (Arapt) och senare Hoist Kredits (då med firma Konstruktur Finans Aktiebolag) lånesituation har Hoist Kredit uppgett att Arapt från våren 1990 och fram till juli 1994 var hänvisat till bank för sin upplåning på samma villkor som gällde för privatpersoner och att Hoist Kredit efter sitt förvärv av leasingavtalet finansierat sig genom lån hos sitt koncernmoderbolag, Yggdrasil. Eftersom det i Hoist Kredits fall varit fråga om en internränta där andra hänsyn än rent marknadsmässiga kan ha inverkat vid bestämmande av räntans storlek bör man i stället som utgångspunkt ha den ränta som Hoist Kredit hade fått betala om bolaget gjort sin upplåning utanför koncernen. En jämförelse bör då ske med den bankränta som bolag med samma kreditvärdighet som Hoist Kredit haft att erlägga vid den aktuella tiden. Det åligger Hoist Kredit att i detta fall visa hur refinansieringsräntorna sett ut under perioden april 1990 till augusti 1995. Hoist Kredit har inte visat att bolaget och dess föregångare har varit berättigade att höja leasingavgifterna mer än vad som varit motiverat av svängningarna hos förekommande referensräntor. Åkeriet har vid sin beräkning haft SSVX90 som referensränta. Hoist Kredit har vitsordat riktigheten av denna beräkning. Denna ränta kan därför skäligen vara måttstock för den avtalsenliga räntans storlek och variationer över tiden. En överdebitering av leasingavgifterna har således skett.

Hoist Kredit har gjort - - - se HD:s dom - - - på denna grund.

Hoist Kredit förvärvade den 1 juli 1994 leasingavtalet av Arapt. Hoist Kredit har även invänt att bolaget inte kan bli återbetalningsskyldigt avseende de leasingavgifter som erlagts före Hoist Kredits förvärv av leasingavtalet. Som en allmän rättsregel gäller att en fordran kan överlåtas. Bestämmelserna i skuldebrevslagen om enkla skuldebrev tillämpas analogt på fordringar i allmänhet. Enligt 27 § skuldebrevslagen får en förvärvare inte bättre rätt mot gäldenären än som tillkom överlåtaren (se Mellqvist-Persson, Fordran & skuld, 7 uppl. 2004, s. 142 f. och Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 2 uppl. 1997, s. 185 f.). En förvärvare av rättigheter enligt ett leasingavtal eller avbetalningskontrakt är emellertid i regel endast bunden av leasetagarens eller avbetalningsköparens invändningar men behöver inte återbära vad överlåtaren uppburit (jfr NJA 2002 s. 41 och Lynge Andersen m.fl., Gældsbrevsloven med kommentarer, 1997, s. 173). Av betydelse blir därför om åkeriet med stöd av det överlåtelseavtal som ingicks mellan Arapt och Hoist Kredit kan framställa krav mot Hoist Kredit avseende återbetalning av leasingavgifter som åkeriet erlagt till Arapt. Nial har i sin uppsats om Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelser i festskrift tillägnad Marks von Würtemberg, anfört att vid rörelseöverlåtelser gäller som princip att ett övertagande av en rörelse inte äger ovillkorligt skuldgrundande verkan men att frånsett direkta överenskommelser med borgenärerna kan efterträdaren tänkas bli bunden bl.a. genom att i själva överlåtelseavtalet åta sig ansvaret för skulderna. Om en sådan överenskommelse förpliktar efterträdaren inte bara gentemot överlåtaren utan direkt i förhållande till borgenärerna beror på reglerna om tredjemansavtal, dvs. att ett avtal mellan två personer kan omedelbart berättiga en tredje, om detta enligt vanliga tolkningsregler kan anses vara vad parterna åsyftat (se Nial, a.a. s. 444- 450; se även Lamm, SvJT 1920, s. 84, Rodhe, Obligationsrätt, 1956, uppl. 1:3, s. 610 och Ussing, Obligationsretten, 4 udg. 1967, s. 289-292). Huruvida en tredjeman i ett särskilt fall erhållit en självständig rätt mot endera parten i ett avtal är således en tolkningsfråga. Enligt rättspraxis krävs bevis om att parterna avsett att tredjemannen skall erhålla en sådan rätt och således, utan att vara part i avtalet, kunna åberopa det mot den förpliktade (se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 uppl. 2002, s. 142-145 samt NJA 1956 s. 209 och NJA 1994 s. 359).

Överlåtelseavtalet mellan Arapt och Hoist Kredit har inte förebringats utan i målet är endast upplyst att Hoist Kredit övertagit samtliga rättigheter och skyldigheter enligt leasingavtalet. Hoist Kredit har bestritt att man därmed även skulle ha åtagit sig att svara för överlåtarens, Arapts, återbetalningsskyldighet avseende för mycket utdebiterade leasingavgifter. Under sådana förhållanden kan inte något tredjemansavtal som skulle berättiga åkeriet att gentemot Hoist Kredit framställa krav på återbetalning av leasingavgifter som erlagts till Arapt anses ha kommit till stånd. Hoist Kredit kan därför inte åläggas återbetalningsskyldighet för de leasingavgifter som erlagts före bolagets förvärv av leasingavtalet.

Hoist Kredit har vidare bestritt återbetalningsskyldighet under åberopande av att åkeriet reklamerat för sent. Enligt Hoist Kredit borde reklamation med krav på återbetalning i första hand ha framställts till leasegivaren inom en till två månader efter respektive fakturas förfallodag och i allt fall har det varit för sent att reklamera den 14 maj 1996.

I leasingavtalets villkor anges inget beträffande reklamation i händelse av krav på återbetalning av leasingavgifter. Någon direkt tillämplig lag finns inte i detta fall. När det gäller att bedöma hur lång tid efter betalningen betalaren kan vara passiv utan att gå miste om sin rätt till återbetalning får det anses vara en allmän princip inom civilrätten att en köpare eller beställare som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, har att reklamera utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka felet respektive bristen (se justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 224). När betalaren är en näringsidkare måste förutsättas en snabbare reaktion än när det handlar om konsumentförhållanden. Betalarens passivitet får även inverkan vad gäller frågan om Hoist Kredit kan bli betalningsskyldigt enligt principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag, condictio indebiti. Dessa principer tar sikte på fall när någon erlägger betalning till annan under det felaktiga antagandet att han är skyldig denne beloppet eller när en gäldenär erlägger ett större belopp än den verkliga skulden. Huvudregeln har då sedan gammalt ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda men avvägningen av de motstående intressen som gör sig gällande har lett till åtskilliga modifikationer, särskilt för det fall då den som tagit emot betalningen varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen. Å ena sidan har det skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund, något som talar för att ett felaktigt erlagt belopp skall betalas tillbaka. Å andra sidan ligger det i betalningens rättsliga funktion att utgöra en avveckling av ett mellanhavande och intresset av trygghet i omsättningen gör det angeläget att en betalningsmottagare kan utgå från att betalningen är slutlig. Ju längre tid betalaren dröjer med återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv. Vilket av de motstående intressen som förtjänar företräde beror på många faktorer som kan skifta från fall till fall. Till sådana faktorer brukar räknas vilkendera av parterna som hade den största möjligheten att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen samt om någon av parterna förfarit oaktsamt i samband med betalningen, (se Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 284-286, Hult, Condictio indebiti, Juridisk debatt, 1952, s. 82-88, Mellqvist-Persson, Fordran & skuld, 7 uppl. 2004, s. 36-39 samt NJA 1933 s. 25, NJA 1989 s. 224, NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575).

Åkeriet har i detta fall framställt krav på återbetalning genom brev till Hoist Kredit den 14 maj 1996. Av Clas Bergströms vittnesmål framgår att det i det närmaste varit omöjligt att med enbart fakturorna som underlag upptäcka att det skett överdebiteringar. Krav på återbetalning har riktats mot Hoist Kredit så snart åkeriet, genom Finansanalys Aktiebolags beräkningar, insett att det förekommit överdebiteringar. Med hänsyn härtill får åkeriets återkrav anses ha framställts inom skälig tid.

De överdebiteringar - - - i huvudsak likalydande med HD:s dom - - - med 9 120 kr.

Domslut

Se HD:s dom.

HD (justitieråden Svensson, Thorsson, referent, Regner, Lundius och Widebeck) meddelade den 18 mars 2005 följande dom:

Domskäl

Åkeriet har gjort gällande att Hoist Kredit numera invänt också att betalningen av leasingavgifterna mottagits i god tro och att Hoist Kredit därmed åberopat en ny omständighet. Hovrätten har i sin dom antecknat att Hoist Kredit i målet inte uttryckligen åberopat att betalningen av leasingavgifterna mottagits i god tro samt anslutit sig till tingsrättens uppfattning att bolaget varit i ond tro. Hoist Kredit har anfört att bolaget bestrider att det varit i ond tro samt att det förhållandet att bolaget inte uttryckligen åberopat god tro inte betyder att bolaget har medgivit ond tro. Hoist Kredit kan därmed inte förstås på annat sätt än att bolagets inställning är densamma som i hovrätten. Någon ny omständighet har således inte åberopats.

Den grundläggande frågan i målet är hur räntejusteringsklausulen skall tolkas. Den aktuella klausulen i leasingavtalet har följande lydelse: ”Skulle ränteläget ändras på marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger han i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift.”

Syftet med ränteklausulen får främst antas ha varit att säkerställa att leasegivaren skulle erhålla täckning för ökade upplåningskostnader för leasingverksamheten till följd av höjda räntor på marknaden. Detta betyder även att leasetagaren får bära risken för de eventuella höjningar i ränteläget som inträffar efter leasingavtalets ingående. Klausulen ger enligt sin ordalydelse leasegivaren rätt att ensidigt avgöra om en ändring av leasingavgiften är befogad med hänsyn till ändringar i det ränteläge som klausulen hänvisar till. Det får därvid ankomma på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett lojalt och konsekvent sätt. Rätten att höja leasingavgiften vid en ränteuppgång motsvaras således av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång.

Klausulen avser i detta fall en marknadsränta. Detta måste innebära att endast ränteändringar som är att hänföra till refinansieringar som leasegivaren upptagit på marknadsmässiga villkor får leda till justering av leasingavgiften. Leasetagaren får emellertid stå risken för att den marknadsmässiga bedömningen av leasegivarens verksamhet leder till en hög ränta för refinansieringen.

Räntejusteringsklausulen har givit leasegivaren en ensidig rätt att höja leasingavgifterna och det är vidare endast leasegivaren som har haft insyn i de interna förhållanden som påverkat räntekostnaderna. Det ankommer därför på leasegivaren att visa hur han faktiskt har refinansierat sin rörelse och att detta skett på ett marknadsmässigt sätt (jfr NJA 2002 s. 41 och Ekelöf-Boman, Rättegång IV, 6 uppl. 1992, s. 94).

När det gäller Arapt Finans Aktiebolags och senare Hoist Kredits lånesituation har Hoist Kredit uppgivit att Arapt från våren 1990 och fram till juli 1994 var hänvisat till bank för sin upplåning på samma villkor som gällde för privatpersoner och att Hoist Kredit efter sitt förvärv av leasingavtalet finansierat sig genom lån hos sitt koncernmoderbolag, Yggdrasil. I Hoist Kredits fall har det alltså varit fråga om en internränta där andra hänsyn än rent marknadsmässiga kan ha inverkat vid bestämmande av räntans storlek. Vid prövningen av om Hoist Kredit varit berättigat att bestämma leasingavgiften på sätt som skett får man därför, i stället för internräntan, använda sig av den ränta som gällde på relevant del av kreditmarknaden. En jämförelse bör då ske med den bankränta som bolag med samma kreditvärdighet som Hoist Kredit haft att erlägga vid den aktuella tiden. Det åligger Hoist Kredit att visa hur ränteutvecklingen för relevant finansiering sett ut från april 1990 till augusti 1995. Hoist Kredit har inte visat att bolaget och dess föregångare har varit berättigade att höja leasingavgifterna mer än vad som varit motiverat av svängningarna hos förekommande referensräntor. Åkeriet har vid sin beräkning haft SSVX90 som referensränta. Hoist Kredit har vitsordat riktigheten av denna beräkning. Det saknas anledning att frångå domstolarnas bedömning att denna ränta kan användas som underlag för att bestämma den avtalsenliga räntans variationer över tiden. En överdebitering av leasingavgifterna har alltså skett.

Hoist Kredit har gjort gällande att samtliga parternas mellanhavanden i anledning av leasingavtalet reglerades slutligt i och med att åkeriet i augusti 1995 förvärvade leasingobjektet, varför några anspråk på grund av leasingavtalet inte kan framställas. Enbart det förhållandet att åkeriet förvärvat leasingobjektet innebär inte att åkeriet därmed betagits rätten att framställa krav på återbetalning. Det har i övrigt inte påståtts från Hoist Kredits sida att parterna i samband med åkeriets förvärv av leasingobjektet särskilt skulle ha överenskommit att åkeriet därefter inte skulle äga rätt att framställa krav i anledning av leasingavtalet. Rätten till återbetalning kan därför inte anses utesluten på denna grund.

Hoist Kredit har i målet ytterligare invänt att bolaget inte kan bli återbetalningsskyldigt avseende de leasingavgifter som erlagts före dess förvärv av leasingavtalet från Arapt per den 1 juli 1994.

Som en allmän rättsregel gäller att en fordran kan överlåtas. Bestämmelserna om enkla skuldebrev i lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas analogt på fordringar i allmänhet. Enligt 27 § samma lag får en förvärvare inte bättre rätt mot gäldenären än som tillkom överlåtaren (jfr Mellqvist-Persson, Fordran & skuld, 7 uppl. 2004, s. 142 f., och Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 2 uppl. 1997, s. 185 f.). En förvärvare av rättigheter enligt ett leasingavtal eller avbetalningskontrakt är emellertid i regel endast bunden av leasetagarens eller avbetalningsköparens invändningar men behöver inte återbära vad överlåtaren uppburit (jfr NJA 2002 s. 41 samt Lynge Andersen m.fl., Gældsbrevsloven med kommentarer, 1997, s. 173). Överlåtelseavtalet mellan Arapt och Hoist Kredit har inte förebringats i målet. Det har emellertid upplysts att Hoist Kredit övertagit både rättigheter och skyldigheter enligt leasingavtalet.

Huruvida ett avtal om övertagande även av överlåtarens skyldigheter förpliktar förvärvaren inte bara gentemot överlåtaren utan direkt i förhållande till borgenärerna beror på reglerna om tredjemansavtal. Dessa innebär att ett avtal mellan två parter kan omedelbart berättiga en tredje man, om detta framgår av avtalet eller enligt vanliga tolkningsregler kan anses vara vad parterna åsyftat. Enligt praxis krävs bevis om att parterna avsett att tredjemannen skall erhålla en sådan rätt och således, utan att vara part i avtalet, kunna åberopa det mot den förpliktade. (Jfr Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 uppl. 2002, s. 142-145, Nial, Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelse, i Festskrift till Marks von Würtemberg, 1931, s. 444-450, Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 610 samt NJA 1956 s. 209 och NJA 1994 s. 359.)

Hoist Kredit har bestritt att bolaget genom överlåtelseavtalet även skulle ha åtagit sig att svara för överlåtarens, Arapts, återbetalningsskyldighet avseende för mycket utdebiterade leasingavgifter. Bevisbördan för att ett sådant åtagande gjorts eller att avtalet har denna innebörd åvilar åkeriet (jfr omständigheterna i rättsfallet NJA 2002 s. 41). Det ligger i och för sig nära till hands att anta att samtliga rättigheter och skyldigheter överlåtits, när en stock av leasingavtal har bytt ägare. Med denna utgångspunkt får leasetagarens bevisskyldighet anses uppfylld om han förmår visa att förvärvaren åtagit sig att svara för överlåtarens skyldigheter på grund av leasingkontrakten och dessutom kan göra sannolikt att parterna avsett att ge leasetagarna en självständig rätt att vända sig mot förvärvaren. Mot Hoist Kredits bestridande har åkeriet emellertid inte gjort sannolikt att något tredjemansavtal som skulle berättiga åkeriet att gentemot Hoist Kredit framställa krav på återbetalning av leasingavgifter som erlagts till Arapt kommit till stånd. Hoist Kredit kan därför inte åläggas återbetalningsskyldighet för de leasingavgifter som erlagts före bolagets förvärv av leasingavtalet.

Hoist Kredit har än vidare bestritt återbetalningsskyldighet under åberopande av att åkeriet reklamerat för sent. Enligt Hoist Kredit borde reklamation med krav på återbetalning i första hand ha framställts till leasegivaren inom en till två månader efter respektive fakturas förfallodag och har det i allt fall varit för sent att som skett reklamera den 14 maj 1996.

Betalarens passivitet får även inverkan vad angår frågan om Hoist Kredit kan bli betalningsskyldigt enligt principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag, condictio indebiti. Huvudregeln har då sedan gammalt ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det för mycket erlagda, men avvägningen av de motstående intressen som gör sig gällande har lett till åtskilliga modifikationer, särskilt då den som tagit emot betalningen varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen. Ju längre tid betalaren dröjer med återkrav, desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv. Vilket av de motstående intressena som förtjänar företräde beror på många faktorer som kan skifta från fall till fall. Till sådana faktorer brukar räknas vilken av parterna som hade den största möjligheten att bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen samt om någon av parterna förfarit oaktsamt i samband med betalningen (jfr Adlercreutz, a.a. s. 284-286, Hult, Condictio indebiti, Juridisk debatt, 1952, s. 82-88, Mellqvist-Persson, a.a. s. 36-39 samt NJA 1933 s. 25 och NJA 1989 s. 224).

De överdebiteringar som skett har stått i strid med ränteklausulens innebörd, vilket Hoist Kredit, som ansvarade för fastställandet av leasingavgifterna, borde ha insett. Det förhållandet att Hoist Kredit må ha inrättat sig efter betalningarna saknar därför betydelse.

Hoist Kredit är således skyldigt att till åkeriet betala tillbaka ett kapitalbelopp om 43 378 kr.

När det gäller frågan om åkeriet skall ha rätt till ränta avseende tiden före den 12 mars 1998, kan enligt 2 § andra stycket räntelagen ränta utgå på en fordran för tid innan den är förfallen, om fordringen avser återgång av betalning då avtal hävts på grund av kontraktsbrott eller på liknande grund. Ränta enligt lagrummet, s.k. avkastningsränta, kan då utgå från den dag betalningen erlades. Av förarbetena framgår att bestämmelsen är avsedd att tillämpas t.ex. i det fallet att betalningen återgår vid ogiltighet av avtal. Däremot har bestämmelsen om avkastningsränta inte ansetts omfatta fall då betalning går åter enligt principen om condictio indebiti, när betalningsmottagaren är i god tro, och liknande situationer (se prop. 1975:102 s. 93 f. och 115 f. samt NJA 1985 s. 352 och NJA 1988 s. 457). Någon sådan situation föreligger inte här. Hoist Kredit är därför skyldigt att utge avkastningsränta med 9 120 kr.

Domslut

HD ändrar på det sätt hovrättens domslut i huvudsaken att det belopp som Hoist Kredit AB skall utge till J.W:s Åkeri AB bestäms till 43 378 kr jämte per den 12 mars 1998 upplupen ränta om 9 120 kr. För tiden därefter till dess betalning sker skall ränta utgå på kapitalbeloppet enligt 6 § räntelagen.

HD:s dom meddelad: den 18 mars 2005.

Mål nr: T 4233-01.

Lagrum: 27 § lagen (1936:81) om skuldebrev.

Rättsfall: NJA 1956 s. 209, NJA 1989 s. 224, NJA 1994 s. 359 och NJA 2002 s. 41.