RH 2010:40

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Kristina Almqvist och Helen Svensson samt tingsfiskalen Karl Lorentzon) anförde i dom den 1 februari 2010 följande.

PARTENAS UTVECKLING AV SIN TALAN

Föreningen

1981 års avtal saknar uppgift om avtalstid. Ett sådant avtal kan gälla antingen för all framtid, varvid avtalet inte kan sägas upp annat än under speciella förutsättningar, eller tills vidare, varvid avtalet även utan sådana förutsättningar kan sägas upp med iakttagande av skälig uppsägningstid. Vissa typer av upplåtelser kan antas normalt gälla för all framtid, andra normalt för obestämd tid, dvs. tills vidare, men någon allmän tolkningsregel har ansetts svår att uppställa. Vid tillkomsten av 1981 års avtal gällde lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (vidare ÄVA-lagen), enligt vars 2 § det ålåg kommunen att sörja för eller tillse att allmän VA-anläggning kom till stånd så snart det med hänsyn till den allmänna hälsovården erfordrades att vattenförsörjning och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnades i ett större sammanhang. En motsvarande bestämmelse återfinns i 6 § i den nu gällande lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (vidare VA-lagen). Bebyggelsen - 72 bostadsbyggnader - inom det av föreningen förvaltade området Borgholm Petgärdeträsk GA:1 får anses vara av sådan art och omfattning att den utlöser skyldighet för kommunen - numera bolaget - att ombesörja att vattenförsörjningen inom området ordnas i ett större sammanhang. 1981 års avtal anger att det anknyter till den förrättning som skedde den 6 juli 1977, när föreningen bildades, och att föreningens ”omfattning enl ovanstående förrättning kommer inte att intagas i kommunens verksamhetsområde för renvattendistribution”. Kommunen har således, för att undgå ta in de 72 bostäderna inom Borgholm Petgärdeträsk GA:1 i sitt verksamhetsområde för renvattendistribution, valt att genom 1981 års avtal med föreningen fullgöra sina skyldigheter enligt 2 § ÄVA-lagen. Från denna offentligrättsliga skyldighet kan bolaget inte frigöra sig genom att ensidigt säga upp avtalet. Avtalet gäller med andra ord för all framtid och kan inte sägas upp annat än under speciella förutsättningar, som inte finns här. Att det varit avtalsförfattarnas avsikt att avtalet skulle vara av sådant slag, framgår av att bestämmelser om avtalstid och uppsägningstid saknas.

Bolaget

Avtalet har ingåtts för obestämd tid. Avtalet saknar uppgift om särskild avtalstid. I de fall avtal ingås för all framtid brukar de avtalsslutande parterna alltid mycket noggrant markera detta genom att ange att avtalet ingås för ”evig tid” eller ”all framtid” eller med användande av liknande uttryck. Då konsumenthänsyn inte gör sig gällande i detta fall saknas det skäl att i strid mot avtalets uttryckliga ordalydelse i avtalstexten tolka in ett förbehåll att avtalet skulle gälla för all framtid. Det bestrids att de ifrågavarande 72 fritidshusen, som är av enkel beskaffenhet och utan vattenförsörjning året runt, skulle ha varit av sådan art och omfattning att skyldighet skulle ha förelegat för kommunen att ombesörja att vattenförsörjningen inom området ordnades i ett större sammanhang. Någon allmän VA-anläggning anordnades vare sig då eller senare för de i föreningen ingående fastigheterna. Det bestrids att det vare sig vid förrättningen år 1977 eller senare skulle ha förelegat någon som helst skyldighet att ta in de aktuella fritidshusen inom kommunens - numera bolagets - verksamhetsområde för renvattendistribution. Det föreligger inte någon som helst offentligrättslig skyldighet för en huvudman att på det sätt föreningen påstår tillhandahålla renvatten utanför sitt verksamhetsområde. Föreningens inställning är motsägelsefull, eftersom alla abonnenter inom ett och samma verksamhetsområde skall omfattas av en och samma VA-taxa, vilket föreningen motsätter sig. I detta avseende finns det anledning att framhålla att bolaget i uppsägningen erbjuder föreningen ett nytt avtal och en debitering som motsvarar samma debitering som abonnenterna inom bolagets verksamhetsområde erlägger för sitt renvatten. De skäl som föreningen anfört i detta avseende kan därför inte heller leda till slutsatsen att avtalet skulle gälla för all framtid. För det fall tingsrätten skulle finna att avtalet gäller för all framtid, är det trots det uppsägningsbart. Bolagets uppsägning syftar till att bringa bolagets debitering på föreningen i överensstämmelse med den vid varje tid gällande VA-taxan inom bolagets verksamhetsområde och därmed den kommunala självkostnadsprincipen. Med den nuvarande debiteringen subventionerar bolagets övriga abonnenter föreningens medlemmar då bolagets debitering enligt det uppsagda avtalet understiger bolagets självkostnad.

Föreningen

I avtalet anges att föreningens ”omfattning enl ovanstående förrättning kommer inte att intagas i kommunens verksamhetsområde för renvattendistribution”. Syftet med avtalet kan därför inte ha varit annat än att tillförsäkra i föreningen ingående bostadsfastigheter en vattenförsörjning som i trygghetshänseende motsvarar den som tillkommer fastigheter inom verksamhetsområdet. En sådan trygghet skulle bli förrädisk och helt utan värde om vattenleverantören/gäldenären när som helst och efter eget skön skulle kunna säga upp avtalet. Avtalet har således ett servitutsliknande inslag och bör därför inte kunna sägas upp annat än under speciella förutsättningar, som inte kan anses föreligga här.

Bolaget

När tidsbegränsning saknas i ett avtal kan vissa typer av avtal, såsom servitutsavtal, antas normalt gälla för all framtid, medan andra typer av avtal kan antas normalt gälla för obestämd tid, dvs. tillsvidare. Parternas avtalsförhållande är inte av offentligrättslig karaktär. Bolaget har således inte någon offentligrättslig skyldighet att tillhandahålla föreningen renvatten, eftersom de i föreningen ingående fastigheterna är belägna utanför bolagets verksamhetsområde. I NJA 2004 s. 288 har en upplåtelse på obestämd tid ansetts kunna sägas upp med skälig uppsägningstid. Högsta domstolen fann i det nämnda fallet att uppsägningstiden borde vara tolv månader. Hovrätten för Övre Norrland har i dom den 29 november 2007 i mål T 51-07 uttalat att tidsobestämda avtal när som helst får sägas upp utan att man behöver ange några skäl för uppsägningen.

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Avtal som saknar tidsbegränsning kan antingen gälla för all framtid eller för obestämd tid. Gäller ett avtal för all framtid kan det inte sägas upp annat än under speciella förutsättningar. Om det däremot gäller tills vidare kan avtalet, med iakttagande av skälig uppsägningstid, sägas upp utan att sådana förutsättningar är för handen. Om det - likt i förevarande fall - saknas tidsbegränsning i avtalet, måste det således ske en prövning av huruvida det är fråga om ett avtal gällande för all framtid eller på obestämd tid. Vissa typer av förpliktelser är normalt konstruerade för att gälla för all framtid, t.ex. servitutsförpliktelser, medan det motsatta alternativet kan ligga närmare till hands vid andra typer av avtal. Någon allmän regel för detta tolkningsproblem torde inte kunna uppställas (Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 701).

Vid tolkningen av om parterna avsett att avtalet skall gälla för all framtid eller för obestämd tid, är det i första hand deras avsikt med avtalet som skall läggas till grund för bedömningen. Av § 5 i parternas avtal framgår att avtalet i tillämpliga delar anknyter till den förrättning som skedde den 6 juli 1977 vid föreningens bildande och att föreningen inte kom att tas in i kommunens verksamhetsområde för renvattendistribution. Syftet har således varit att särskilja parternas mellanhavande från kommunens skyldigheter enligt 2 § ÄVA-lagen (numera 6 § VA-lagen) att i vissa sammanhang ordna med vattenförsörjning eller avlopp. Föreningen har hävdat att avtalet inneburit att kommunen - sedermera bolaget - indirekt mot föreningen påtagit sig ett ansvar som följer av VA-lagen och att avtalet därmed har ett servitutsliknande inslag. Det förhållandet att det av avtalet uttryckligen följer att det inte skall utgöra en del av kommunens verksamhetsområde för renvattendistribution talar snarare för motsatsen; att det enligt parternas uppfattning inte förelegat någon sådan offentligrättslig skyldighet. Om det hade varit parternas mening borde avtalet bestämts till att ha blivit en del av kommunens verksamhetsområde. Det kan således inte ha varit parternas avsikt att avtalet skulle innebära en sådan offentligrättslig skyldighet som föreningen har hävdat. Parterna har valt att i avtalet inte närmare bestämma någon tidsbegränsning. Att vid en tolkning ge avtalet den innebörden att det gäller för all framtid, skulle innebära mycket långtgående konsekvenser. Det kan inte, med beaktande härav samt det förhållande att parterna inte uttryckligen har gjort det till en del av avtalet, ha varit parternas avsikt att avtalet skall gälla för all framtid. Avtalet gäller således på obestämd tid och kan därmed sägas upp utan att några särskilda förutsättningar är för handen. Den uppsägningstid som bolaget har angett är skälig. Föreningens fastställelsetalan skall på grund av det anförda lämnas utan bifall.

TINGSRÄTTENS DOMSLUT

Samfällighetsföreningens fastställelsetalan lämnas utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlson, referent, adjungerade ledamoten rådmannen Annacarin Rathsman och tf. hovrättsassessorn Carolina Gustavsson) anförde i dom den 15 juni 2010 följande.

PARTERNAS STÅNDPUNKTER

Parterna har i hovrätten angett sina ståndpunkter på det sätt som de är återgivna i tingsrättens dom, dock med följande tillägg.

Föreningen

Vad 1981 års avtal reglerar är att på rimliga villkor trygga vattenleveranserna till de fastigheter som finns på föreningens område. Detta ska ses mot bakgrund av att varken föreningen eller fastighetsägarna har tillåtits att ingå i kommunens verksamhetsområde för vattendistribution, trots att kommunen varit och är skyldig att ordna fastigheternas vattenförsörjning. Med hänsyn till detta och det förhållandet att kommunen inte sett till att ta in något avtalsvillkor om uppsägning, har fastighetsägarna haft anledning att utgå från att avtalet skulle trygga fastigheternas vattenförsörjning utan någon tidsbegränsning.

Vidare görs gällande att avtalet visserligen inte är ett servitutsavtal men har sådana inslag som gör att det bör jämställas med ett sådant avtal. Av detta följer att avtalet bör anses gälla utan tidsbegränsning. Det normala är nämligen att en bostadsbebyggelse av den här omfattningen ansluts till en kommuns verksamhetsområde för vattendistribution. Kommunen är skyldig att tillhandahålla en sådan vattendistribution. I stället har här använts en privaträttslig lösning i form av det nu aktuella avtalet. Därför bör avtalet ges samma tidsmässiga omfattning som om fastigheterna hade ingått i ett sådant verksamhetsområde.

Slutligen åberopas att en lägenhetsavgift inte svarar mot någon prestation som normalt förekommer från en vattendistributörs sida, nämligen att anlägga, bibehålla och underhålla ledningarna från det kommunala nätets anslutningspunkt fram till respektive fastighet. Det ansvaret har åvilat, och åvilar, föreningen. Mot den bakgrunden framstår ett uttag av lägenhetsavgifter som en oskälig extradebitering. Därmed har det inte funnits något materiellt skäl att säga upp avtalet. Om bolaget skulle anse att det har inträtt ändrade förhållanden efter det att avtalet träffades, står det bolaget fritt att i stället väcka talan om att jämka avtalet enligt 36 § avtalslagen.

Bolaget

Det är inte fråga om en uppsägning för att få 1981 års avtal att upphöra. Det är i stället fråga om en uppsägning för att åstadkomma en villkorsändring. Det görs gällande att en uppsägningstid om sex månader är skälig. Va-taxans lägenhetsavgifter är avsedda att täcka kostnaderna för de olika konstruktioner som finns när det gäller distribution av rent vatten. Det finns inte något undantag i va-taxan för den tekniska lösning som kan ha valts i de enskilda exploateringsfallen. Att införa en lägenhetsavgift för föreningen skulle innebära en kostnadsökning med 87 kr i månaden för respektive fastighet. Ett syfte med avtalet var att klargöra att det inte fanns någon offentligrättslig skyldighet för kommunen att tillhandahålla rent vatten till stugföreningen. Inte heller nu finns det någon sådan skyldighet.

Föreningen

Föreningen har förklarat sig godta att en uppsägningstid om sex månader i och för sig är att anse som skälig och att ett införande av lägenhetsavgift skulle innebära en kostnadsökning om 87 kr i månaden för respektive fastighet.

HOVRÄTTENS BEDÖMNING

Frågan i målet gäller om bolagets uppsägning den 23 februari 2009 av 1981 års avtal saknar verkan mot föreningen. Enligt hovrättens mening saknar uppsägningen sådan verkan. Till grund för detta ställningstagande ligger följande överväganden.

Uppsägningens innebörd

Uppsägningen gäller frågan om avtalets existens och därmed frågan om fastigheterna ska tillhandahållas något vatten. Uppsägningen är alltså inte av den karaktären att den i sig leder till någon prövning av ändrade eller nya avtalsvillkor. I stället är det fråga om en uppsägning som innebär att bolaget stänger av vattentillförseln för det fall föreningen inte godtar den avtalsändring som bolaget önskar.

Rättsläget

Rättsläget kan sammanfattas enligt följande, när det gäller sådana avtal som inte innehåller bestämmelser om giltighetstid och uppsägning. Ett avtal kan, undantagsvis, anses vara träffat att gälla för all framtid. Ett sådant avtal kan emellertid likväl sägas upp om det föreligger särskilda omständigheter. Vad som närmast kommer i fråga är de fall då det måste antas ha varit underförstått mellan avtalsparterna att avtalet inte skulle kunna sägas upp annat än om förutsättningarna för avtalet skulle komma att ändras på ett mera avgörande sätt (jfr exempelvis rättsfallet NJA 1961 s. 642). Vanligtvis anses ett avtal emellertid vara träffat att gälla tills vidare eller, med andra ord, på obestämd tid. I sådana fall anses avtalet kunna sägas upp, med skälig uppsägningstid, även om det inte finns några sådana särskilda omständigheter som kan ligga till grund för en uppsägning av ett avtal för all framtid (jfr exempelvis rättsfallet NJA 2004 s. 288). Till det nu sagda kommer att ett avtals giltighet kan anses vara begränsad i tiden utifrån vad avtalet är avsett att reglera (jfr till exempel rättsfallet NJA 1992 s. 439).

När det gäller avtal som innefattar en skyldighet att tillhandahålla något och som saknar varje begränsning i tiden, får emellertid även anses gälla följande. Ett sådant avtal kan inte anses ha en obegränsad rättslig giltighet. Det gäller alltså även om avtalet innehåller ett direkt åtagande att för all framtid tillhandahålla något. I stället måste en avtalspart kunna få en avtalsutfästelse att upphöra genom att avtalsparten säger upp avtalet.

Denna uppsägningsrätt är å ena sidan inte begränsad till sådana särskilda omständigheter som enligt det föregående kan utgöra grund för en omedelbar uppsägning. Å andra sidan är uppsägningsrätten inte ovillkorad. Vad som närmast kommer i fråga är nämligen de fall då en avsevärd tid har förflutit och läget i väsentliga avseenden blivit ett annat än parterna från början förutsatt eller bort förutse. De inträffade förändringarna behöver inte vara av genomgripande slag. Som exempel kan nämnas att någon har åtagit sig att tillhandahålla en vara eller tjänst till ett pris som med tiden inte framstår som rimligt (jfr Kurt Grönfors, Avtal och omförhandling, 1995, s. 46 ff, och justitierådet Hjalmar Karlgrens skiljaktiga mening i rättsfallet NJA 1946 s. 679). Av naturliga skäl bör emellertid en sådan uppsägningsprincip tillämpas med beaktande av att det kan finnas möjligheter att i stället åstadkomma en jämkning av avtalsvillkoren, exempelvis villkor avseende avtalstid och ersättning (jfr rättsfallet NJA 1994 s. 359 om att med stöd av 36 § avtalslagen jämka ett avtal om evig befrielse från brukningsavgift för spillvattenavlopp).

Avtalets innebörd - enligt vad avtalsparterna gemensamt åsyftat

Frågan om verkan av bolagets uppsägning ska besvaras i första hand utifrån huruvida avtalet ska ses som ett tillsvidareavtal som kan sägas upp av bolaget utan att någon viss omständighet ska vara för handen.

Vad som närmast kommer i fråga är att bedöma vad avtalsparterna gemensamt åsyftade med den avtalstext som de undertecknade år 1981. Det gäller, med andra ord, att söka fastställa vad som var den gemensamma partsviljan i fråga om avtalets giltighetstid och avtalsparts möjlighet att säga upp avtalet.

Parternas ståndpunkter skulle kunna sammanfattas på följande sätt. Föreningen menar att avtalet gäller för all framtid om inte särskilda omständigheter inträffar. Bolaget menar att avtalet kan sägas upp när som helst om än med skälig uppsägningstid. Bolaget gör vidare gällande att omständigheterna varit sådana att bolaget haft rätt att säga upp avtalet även om avtalet skulle anses vara ett avtal ingånget för all framtid.

I målet har emellertid inte lagts fram någon bevisning om vad som avhandlades när exploateringen genomfördes och avtalet träffades. Det är således inte möjligt att på grundval av sådana omständigheter tolka avtalets innehåll. I stället måste avtalet tolkas med utgångspunkt från en bedömning av avtalstypen och avtalets ordalydelse.

Avtalets innebörd - med hänsyn till avtalstyp och ordalydelse

Hovrätten konstaterar att avtalet enligt sin ordalydelse innebär en skyldighet för kommunen att leverera rent vatten till föreningen mot viss betalning. Avtalstexten innehåller inte någon begränsning i tiden eller någon uppsägningsklausul.

Karaktären av leveransavtal talar för att avtalet ska ses som ett tillsvidareavtal och att det därmed finns en rätt för bolaget att säga upp avtalet. I samma riktning talar att föreningen inte har kunnat visa att det fanns, eller finns, en offentligrättslig skyldighet att tillhandahålla vatten åt de fastigheter som ingår i föreningen.

Å andra sidan föreligger det en rad omständigheter som talar för att det inte var parternas avsikt att kommunen skulle ha rätt att säga upp avtalet utan någon saklig grund.

En sådan omständighet är avtalets syfte. I målet har inte framkommit något annat syfte med avtalet än att trygga vattenleveranserna till de aktuella fastigheterna. Enligt hovrättens mening är det tydligt att det stod klart för avtalsparterna att fastigheternas vattenförsörjning var av grundläggande betydelse för fastighetsägarna. I detta hänseende får föreningen de facto vara att jämställa med fastighetsägarna (jfr rättsfallet NJA 1982 s. 298).

Föreningen har visserligen inte närmare redovisat den anläggning som föreningen svarar för. Det ligger emellertid i sakens natur att det är fråga om en betydande investering, en investering som dessutom är förenad med underhållskostnader som i vart fall på sikt är av avsevärd storlek.

Nu angivna omständigheter talar med styrka för att det inte kan ha varit parternas avsikt att kommunen utan någon saklig grund skulle kunna säga upp avtalet.

Vid en sammanvägning av omständigheterna måste enligt hovrättens mening särskild vikt läggas vid att avtalet har varit avsett att tillgodose fastigheternas vattenförsörjning och att avtalet varit förenat med betydande kostnader för ägarna av de fastigheter som ingår i samfälligheten.

Hovrätten finner mot denna bakgrund att det måste antas ha varit underförstått mellan avtalsparterna att avtalet inte skulle kunna sägas upp annat än om förutsättningarna för avtalet ändrades på ett mera avgörande sätt (jfr motsvarande synsätt i 1961 års rättsfall). Oberoende av avtalsparternas avsikter har bolaget emellertid haft rätt att - på sätt närmare angetts i det föregående - säga upp avtalet även på den grunden prissättningen inte längre framstår som rimlig.

Bolaget har inte visat att 1981 års avtal inte ger full kostnadstäckning

Vad som anförts i det föregående innebär att bolaget alltså har haft rätt att säga upp avtalet på två grunder. Den ena grunden är att det varit underförstått mellan avtalsparterna att avtalet skulle få sägas upp om förutsättningarna för avtalet skulle komma att ändras på ett mera avgörande sätt. Den andra grunden är rätten för en part i ett leveransavtal att, oberoende av avtalsparternas avsikter vid avtalets ingående, få säga upp avtalet av det skälet att prissättningen inte längre framstår som rimlig utifrån vad som bort kunna förutses vid avtalets ingående.

Bolagets rätt att säga upp 1981 års avtal är alltså i båda fallen beroende av den uppsägningsgrund som åberopas i målet.

Bolaget har till stöd för rätten att säga upp avtalet åberopat att avtalet inte ger full kostnadstäckning och att avtalet därmed strider mot den kommunala självkostnadsprincip som annars gäller inom kommunen. Enligt bolaget är skälet till detta att avtalet inte ger bolaget rätt att ta ut de lägenhetsavgifter som numera föreskrivs i va-taxan.

Enligt hovrättens mening har den åberopade uppsägningsgrunden betydelse endast om bolaget kan visa att avtalet kommit att medföra ett reellt missförhållande mellan bolagets kostnader och föreningens avgifter.

Bolaget har i det sammanhanget understrukit att va-taxan är enhetlig och inte innehåller något undantag med hänsyn till de tekniska lösningar som kan ha valts i de enskilda exploateringsfallen. Det må så vara.

I målet är det emellertid fråga om ett fastighetsbestånd som inte är anslutet till det kommunala verksamhetsområdet för en allmän va-anläggning. Enligt bolaget har fastigheterna/föreningen inte heller rätt att ansluta sig till ett sådant verksamhetsområde. Bolagets ståndpunkt är att det följaktligen är fråga om enbart ett privaträttsligt åtagande från bolagets sida genom det träffade avtalet. Hovrätten konstaterar att vid sådant förhållande bolaget inte med framgång kan åberopa att va-taxan saknar anpassning till abonnenternas kostnader i enskilda fall.

Ytterligare kan noteras följande. Va-taxan är grundad på lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster. Denna lagstiftning reglerar kommunernas offentligrättsliga skyldigheter att tillskapa verksamhetsområden för allmänna va-anläggningar och kommunernas rätt att ta ut avgifter. Lagstiftningen ligger således i och för sig utanför rättsförhållandet mellan parterna i målet. Det är emellertid värt att påpeka att lagstiftningen ger en kommun möjlighet att även inom lagens offentligrättsliga ram träffa avtal med fastighetsägare. Genom sådana avtal kan avgiftsuttaget anpassas till de speciella förutsättningar som råder i det enskilda fallet (jfr prop. 2005/06:78 s. 95, 98 och 145).

Hovrätten konstaterar att bolaget inte har visat att 1981 års avtal kommit att medföra ett reellt missförhållande mellan föreningens avgifter och bolagets kostnader för att tillhandahålla föreningen vatten i enlighet med avtalet. Den av bolaget åberopade uppsägningsgrunden har därmed inte medfört någon rätt för bolaget att säga upp 1981 års avtal. Bolagets uppsägning av avtalet ska därför förklaras sakna verkan mot föreningen.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom förklarar hovrätten att bolagets uppsägning den 23 februari 2009 av 1981 års avtal saknar verkan mot föreningen.

Hovrättens dom meddelad: den 15 juni 2010.

Mål nr: T 571-10.

Lagrum: Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (allmänna avtalsrättsliga principer).

Rättsfall: Angående avtalsuppsägning: NJA 1946 s. 679; NJA 1961 s. 642; NJA 1992 s. 439; NJA 2004 s. 167; NJA 2004 s. 288; NJA 2009 s. 672.- Angående avtalsjämkning: NJA 1994 s. 359.

Litteratur: Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 700 f; Jan Ramberg o.a., Allmän avtalsrätt, 8 uppl., s. 191 och 197 f; Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Första häftet. Särskilda avtal, 4 uppl., 2005, s. 264 ff; Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. Andra häftet. Allmänna ämnen, 4 uppl., 2006, s. 25 f och 57 ff; Kurt Grönfors, Avtal och omförhandling, 1995, s. 24 f, 44 ff och 93 ff, Christina Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff; Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 2 uppl., 1976, s. 45 f; Hugo Tiberg, Fordringsrätt, 7 uppl., 1996, s. 58 f.