NJA 1994 s. 506

Swedcorn AB drev fram till det att bolaget d 27 juni 1990 försattes i konkurs kvarnrörelse i Vallåkra. Förutom att bolaget köpte in spannmål för malning och vidareförsäljning kunde jordbrukare få sin spannmål lagrad hos bolaget. Vid tiden för konkursutbrottet hade C-G.R. 16 734 kg korn och 1311 kg havre lagrat hos bolaget.

C-G.R. väckte vid Landskrona TR talan mot bolagets konkursbo och yrkade, under påstående att han hade separationsrätt till den av honom för lagring inlämnade spannmålen, förpliktande för konkursboet att till honom utge ersättning för spannmålens värde med 32 000 kr.

Konkursboet bestred C-G.R:s talan men vitsordade det yrkade beloppets skälighet.

Till utveckling av sin talan anförde C-G.R. bl a: Han lagrade spannmål hos bolaget för framtida malning till djurfoder. Det var praktiskt och bekvämt för honom att lämna spannmålen till kvarnen, eftersom den låg nära hans arbete och han inte hade några lagringsmöjligheter hemma på gården. Om kvarnen inte tagit emot spannmålen, hade han fått sälja den och fortlöpande köpa djurfoder. Spannmålen levererades till kvarnen efter tröskningen och torkades varefter den lagrades i silor eller träfickor. Han fick varje månad lagringsnotor från kvarnen som en bekräftelse på hur mycket av hans spannmål som vid varje tidpunkt fanns lagrat. En lagringsnota innehöll besked om sort och kvantitet. I ett brev från bolaget till kunderna dagtecknat d 1 nov 1988 angavs att deras innestående lager var skyddat och alltid deras vad som än hände. - C-G.R. gör gällande att han har separationsrätt till den spannmål som vid konkursutbrottet för hans räkning förvarades i kvarnen. Separationsrätt föreligger trots att spannmålen har sammanblandats med såväl andra jordbrukares spannmål som med bolagets egen. Det är inte fråga om att total sammanblandning skett med konkursgäldenärens egendom. Eftersom den totala mängden inlagrad spannmål fanns i behåll vid konkursutbrottet, missgynnas inte heller övriga konkursborgenärer om separation får ske.

Konkursboet genmälde: Det har aldrig varit meningen att äganderätten till inlagrad spannmål skulle övergå till bolaget. Eftersom allmän sammanblandning skett med konkursgäldenärens egen spannmål, vilken också lagrats i kvarnen, föreligger emellertid inte någon separationsrätt för ägarna till den inlagrade spannmålen. I kvarnen fanns vid konkursutbrottet 249 ton korn, varav 106 ton av bolagets spannmål förvarades utomhus avskilt för sig, samt 118 ton havre. Inlagrad spannmål utgjordes av 83 587 kg korn och 20 367 kg havre. Denna förvarades i träfickor med en rymd av 40-50 ton. I en sådan ficka blandades spannmål oavsett vem som ägde den. Vid konkursutbrottet fanns all inlagrad spannmål kvar i kvarnen.

Konkursboet fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av C-G.R:s talan.

C-G.R. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Eilard och Pålsson, referent, hovrättsassessorn Bob Nilsson samt adj led advokaten Claes Peyron) anförde i dom d 17 juni 1993: Domskäl. Parterna har i HovR:n å ömse sidor anfört samma skäl för sin talan som vid TR:n.

Konkursboet har tillfogat att de Swedcorn tillhöriga 106 ton korn som förvarats för sig varit av särskild sort.

Parterna är ense om hur bolaget förvarat och hanterat egen och andras spannmål och om de övriga uppgifter angående förhållandena som framgår av TR:ns dom.

Det är vidare på sätt TR:n anfört ostridigt att det aldrig varit meningen att äganderätten till inlagrad spannmål skulle övergå till Swedcorn samt att all inlagrad spannmål funnits kvar vid konkursutbrottet.

Swedcorn har vid sin förvaring och hantering blandat olika inlagrares spannmål. Bolaget har också blandat egen spannmål med sådan som tillhört inlagrarna.

Som TR:n funnit kan separationsrätt mycket väl föreligga även i egendom, som i likhet med spannmål brukar bestämmas efter t ex mått, vikt eller antal och som kan ersättas med lika stor mängd av samma art och beskaffenhet, s k fungibel egendom. Det är heller inte någon allmän regel att egendomens identitet i sådana fall måste bevaras, så att just den egendom besittaren mottagit från ägaren finnes i behåll och kan ges ut. Likaså behöver inte heller sammanblandning med en del av en gäldenärs motsvarande egendom, även så att ett samäganderättsförhållande uppstår, utesluta separationsrätt beträffande viss del av det som blandats samman.

Det kan likväl hända att separationsrätt blir utesluten därför att sammanblandning skett med besittarens egendom. Detta är i synnerhet fallet, om egendomen sammanblandats med gäldenärens egendom i allmänhet, vilket beror på intresset av skydd för övriga borgenärer. Såsom TR:n funnit, är det emellertid inte här fråga om sådan allmän sammanblandning. Den egendotrsmassa som lagret utgjort, och vari Swedcorn haft del, har varit tydligt särskiljbar från Swedcorns övriga tillgångar.

Vid avsaknad av uttryckliga föreskrifter får frågor om separationsrätt i händelse av tvivel avgöras vid en vägning av skilda intressen mot varandra. Vid en sådan bedömning är det praktiska livets och den ekonomiska samfärdselns behov av väsentlig betydelse. Som TR:n varit inne på har inlagringen hos Swedcorn tillgodosett sådana intressen.

En eventuell risk att borgenärer missleds är å andra sidan något som kan föranleda att separationsrätt inte kan medges. Det skulle då närmast vara fråga om att någon borgenär genom iakttagelse av ett lager som det ifrågavarande kommit att missta sig om depositariens egna tillgångar.

Förekomsten av ett synligt varulager kan tänkas vara missledande. Å andra sidan torde en borgenär ofta ha anledning att räkna med möjligheten att sådana varor tillhör annan än innehavaren. Detta är i synnerhet fallet när gäldenärens verksamhet, som här, innefattar förvaring av annans egendom. Besiktning framstår emellertid över huvud taget knappast som ett rationellt medel för att bedöma kreditvärdighet. Kreditbedömningar torde i stället i allmänhet ske mot bakgrund av uppgifter från resultat- och balansräkningar och andra ekonomiska upplysningar. Frågan om separationsrätt för en deponent bör bedömas också med beaktande av hur depositariens räkenskaper är ordnade. Om det av bokföringen noga framgår vilken egendom som tillhör depositarien och vilken egendom som deponerats samt uppgifterna överensstämmer med faktiska förhållanden, får i allmänhet den deponerade egendomen anses specialiserad på ett sätt som tillgodoser intresset av att skydda depositariens borgenärer även om sådan sammanblandning skett som i detta fall.

I TR:n har C-G.R. uppgett att han varje månad fick en lag-ingsnota från Swedcorn som bekräftelse på hur mycket av hans spannmål som vid varje tillfälle fanns inlagrat. Uppgiften har lämnats oemotsagu; och det saknas anledning att ifrågasätta den. I bolagets räkenskaper näste sålunda antas ha varit väl dokumenterat hur mycket spannmål som tillhörde depositarien och hur mycket som tillhörde var och en av deponenters. a. Då har det hela tiden stått klart hur stor del av spannmålen som var och en haft anspråk på. På grund av det sagda och eftersom all inlagrad spannmål funnits i behåll, måste den inlagrade spannmålen anses specialiserad på sådant sätt att C-G.R. haft separationsrätt i konkursen för den spannmål han deponerat hos Swedcorn. TR:ns domslut skall därför fastställas.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Danelius, Lambe och Lennander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Frågan i målet gäller om C-G.R. har separationsrätt till den mängd spannmål han lämnat till inlagring, trots att den sammanblandats dels med andra inlämnares spannmål, dels med Swedcorns egen.

Ostridigt är, att en kvantitet spannmål motsvarande vad som inlagrats av de olika inlämnarna har funnits kvar vid konkursutbrottet. Det är vidare ostridigt, att sammanblandning skett av praktiska skäl.

Konkursboet har i HD tillagt, att Swedcorn inte förbundit sig att vid varje tidpunkt inneha samma mängd spannmål i lager som enligt lagringsnotorna lämnats till inlagring och att Swedcorn därmed varit oförhindrat att förfoga över den inlagrade spannmålen genom att överlåta eller bedriva handel med den. Swedcorn har också, enligt vad konkursboet påstått, från samma förvaringsutrymme gjort in- och uttag för egen handel och för avräkning med inlämnares spannmål.

C-G.R. har hävdat, att det vid varje tillfälle skulle finnas samma mängd spannmål i lager som angivits i lagringsnotorna. I samband därmed har C-G.R. framhållit bl a att meningen var, att den som lämnat in spannmål för lagring skulle behålla äganderätten till den.

Utredningen i målet ger inte vid handen att avtalet om lagring innefattat en sådan rätt för Swedcorn att för egen del förfoga över spannmålen att avtalet skall bedömas på annat sätt än som ett depositionsavtal.

För att separationsrätt i en konkurs skall föreligga till egendom som deponerats hos gäldenären krävs principiellt att egendomen kan identifieras. Såsom domstolarna uttalat hindrar detta inte att separationsrätt till fungibel egendom kan godtagas i vissa fall även då egendomen mist sin identitet genom sammanblandning med annan egendom och deponenten därför inte har anspråk på att återfå exakt samma föremål som han överlämnat.

Då en depositarie sammanblandat flera deponenters egendom anses sålunda de olika deponenterna ha samäganderätt till den sammanlagda förmögenhetsmassan, jfr tex 3 st lagen (1944:181) om redovisningsmedel. Det förhållandet att egendomen ingår som en del i en avgränsbar egendomsmassa anses här vara tillräckligt för identifiering.

Har sammanblandning skett med depositariens egen egendom har rättsläget ansetts mera osäkert. De förutsättningar för separationsrätt som uppställts i redovisningslagen, vilken är analogt tillämplig på annan fungibel egendom än pengar, är under sådana omständigheter inte uppfyllda. Även om redovisningslagens föreskrifter inte har iakttagits kan emellertid separationsrätt ändå i viss utsträckning föreligga. Redovisningslagen är sålunda inte avsedd att tillämpas e contrario. I förarbetena till lagen påpekas, att förhållandena - oberoende av redovisningslagen - stundom kan vara sådana, att den redovisningsberättigade och sysslomannen bör anses ha samäganderätt till ett belopp, som är avskilt från sysslomannens övriga förmögenhet (NJA II 1944 s 411, se även s 419). I litteraturen har man i enlighet härmed varit benägen att antaga, att det kar. föreligga samäganderätt mellan deponenten och depositarien, då sammanblandning skett med viss del av depositariens egendom. (Se till det sagda t ex Rodhe, Handbok i sakrätt s 197, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 5 uppl s 142 ff, 149 ff, 165 ff, Walin, Scparationsrätt s 88 ff, 154 ff, 196.)

Av det anförda följer att den omständigheten, att Swedcorn sammanblandat den spannmål C-G.R. lämnat för lagring med spannmål tillhörig andra inlämnare, inte medför att separationsrätten gått förlorad. Vad härefter beträffar den sammanblandning som skett med Swedcorns egen spannmål har den gjorts på sådant sätt att den spannmål C-G.R. inlagrat kommit att ingå i en tydligt särskiljbar egendomsmassa. Spannmålen får därför anses tillräckligt identifierad.

På grund härav har C-G.R. separationsrätt till den mängd spannmål han deponerat.