NJA 1998 s. 275

Sedan länsrätten i Västmanlands län d 11 dec 1995 beslutat att så mycket av S.D:s egendom som svarade mot 1 000 000 kr fick tas i anspråk genom betalningssäkring för att säkerställa betalning av inkomstskatt m m för taxeringsåret 1994 och för tiden jan-aug 1995, betalningssäkrade Kronofogdemyndigheten i Västmanlands län samma dag genom beslut hos Köping-Arboga Sparbank bl a S.D:s servicekonto (här uteslutet) med en behållning om 118 685 kr.

I-L.A. överklagade i Västerås TR.

Hon yrkade att verkställigheten av betalningssäkringen skulle hävas beträffande hälften av de innestående medlen på servicekontot. Hon anförde som grund för yrkandet i första hand att hon tillsammans med S.D. hade gemensam besittning över servicekontot och i andra hand att, för det fall TR:n skulle finna S.D. i ensam besittning av kontot, hälften av medlen tillhörde henne på grund av de inbetalningar hon gjort.

Riksskatteverket bestred bifall till överklagandet.

Staten genom Riksskatteverket överklagade i Svea HovR.

HovR:n beslöt d 11 dec 1996 att inte meddela prövningstillstånd. Detta beslut överklagades hos HD, som genom beslut d 3 nov 1997 lämnade tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Staten yrkade att HovR:n skulle upphäva TR:ns beslut och fastställa kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut i dess helhet avseende vid verkställighetstillfället tillgängliga medel på S.D:s servicekonto.

I-L.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Hirschfeldt, hovrättsrådet Rosenberg, referent, och tf hovrättsassessorn Ragell) anförde i beslut d 27 jan 1998: Enligt 11 § 1 st lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter tillämpas bl a 4 kap 17-19 §§ UB i fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring.

Enligt 4 kap 17 § UB får lös egendom utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § samma kapitel skall anses vara ägare. De senare bestämmelserna, som föreskriver presumtioner i vissa fall för när gäldenären skall anses vara ägare till egendom, avser - med visst undantag som här saknar betydelse - endast egendom som kan vara föremål för besittning.

Den egendom som verkställigheten i målet avser är S.D:s fordran mot banken motsvarande innestående medel på ett konto. Denna egendom, som utgör lös egendom, är av sådant slag att den inte kan vara i någons besittning (se bl a NJA 1984 s 656). Det innebär att de nyssnämnda presumtionsreglerna inte är tillämpliga, utan att 4 kap 17 § UB skall tillämpas.

Eftersom kontot står i S.D:s namn följer av 4 kap 17 § UB att medlen på kontot tillhör honom, om I-L.A. inte kan visa att hon har rätt till någon del av dessa medel, dvs har ett sakrättsligt skyddat anspråk på dem (jfr bl a RH 1983:57).

Enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel gäller som huvudregel att vad någon, som har mottagit medel för annan med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller på annat sätt håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, om beloppet har avskilts utan dröjsmål.

De av parterna åberopade kontoutdragen visar att I-L.A. och S.D. under åren 1992-1995 regelbundet har inbetalat lika stora belopp till kontot. Kontoutdragen talar också för att ändamålet med inbetalningarna var, som I-L.A. har påstått, att medlen skulle användas för att betala deras gemensamma skulder. Det får enligt HovR:n därför anses finnas stöd för att enligt redovisningslagen betrakta S.D. som redovisningsskyldig i förhållande till I-L.A.

För att huvudregeln enligt lagen om redovisningsmedel skall vara tillämplig krävs dock att medlen i fråga för det angivna ändamålet har avskilts från den redovisningsskyldiges egna medel. Enligt vad som framgått har de medel som I-L.A. inbetalat till kontot sammanblandats med de medel som inbetalats av S.D.

Av förarbetena till lagen om redovisningsmedel och av praxis framgår att det ställs stränga krav för att medel skall anses vara behörigen avskilda. Så anses inte vara fallet när medel har insatts på en bankräkning, om den redovisningsskyldige genom insättningar och uttag för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto. En bankräkning med redovisningsmedel behöver dock inte förlora sin särskilda karaktär så snart ett belopp som tillhör kontohavaren finns på kontot (se bl a NJA II 1944 s 411 och NJA 1995 s 367 II). Frågan är därför när kontohavaren så förfogar över medel på kontot att de anförtrodda medlen inte längre kan anses utgöra redovisningsmedel.

I förevarande fall framgår av kontoutdragen att det under den angivna perioden har skett flera uttag från kontot av relativt stora belopp. I-L.A. har påstått att uttagen har skett för att betala hennes och S.D:s gemensamma skulder. Någon utredning som visar att uttagen verkligen har avsett detta ändamål finns dock inte. I denna situation får man falla tillbaka på bevisbörderegler (jfr NJA 1995 s 367 II).

Som angetts ovan får den omständigheten att S.D. ensam står som kontohavare anses innebära att det åligger I-L.A. att visa att hon har separationsrätt till det omstämda beloppet. I-L.A. är också den av parterna som har haft de bästa möjligheterna att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot.

Enligt HovR:ns mening har det i målet inte klarlagts vad I-L.A. och S.D. överenskommit om förfogande av medel på kontot och vad uttagen från kontot under den angivna perioden egentligen avsett. I-L.A., som har påstått att uttagen skett för hennes och S.D:s gemensamma räkning, kan därför inte anses ha visat att S.D. mottagit medlen för ett bestämt redovisningsändamål eller att medlen är behörigen avskilda. Det föreligger därför inte förutsättningar för s k separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel.

I-L.A. har anfört att hon har separationsrätt till hälften av medlen på grund av samäganderätt till dessa. Detta påstående föranleder inte HovR:n att göra någon annan bedömning än den angivna (jfr NJA 1994 s 506). I-L.A. har mot statens bestridande varken enligt lagen om redovisningsmedel eller på annan grund visat att hon har separationsrätt till hälften av medlen på kontot. Statens yrkande skall därför bifallas.

- - -.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut fastställer HovR:n kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut d 11 dec 1995 avseende medlen på S.D:s servicekonto (här uteslutet) i Köping-Arboga Sparbank.

I-L.A. (ombud advokaten Göran Landerdahl) överklagade och yrkade att HD skulle häva kronofogdemyndighetens verkställighetsbeslut d 11 dec 1995 såvitt avsåg hälften av de medel som finns på S.D:s servicekonto (här uteslutet) i Köping-Arboga Sparbank.

Riksskatteverket bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Svensson, Munck, Danelius, referent, Lambe och Pripp) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 13 maj 1998 (mål nr Ö 753/98).