NJA 1994 s. 532

Domskäl

TR:n (rådmannen Karlen, t f rådmannen Kragh och tingsfiskalen Eriksson) anförde i dom d 22 dec 1989:

Yrkanden m m

H.T:s Furumöbler AB har yrkat att staten förpliktas att genast till bolaget utge 2 153 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker.

Staten har bestritt yrkandet och förklarat att endast ränteyrkandet kan vitsordas som skäligt i och för sig.

Bolaget har anfört: Bolaget, som är ett familjeföretag, köper in möbler, möbeldetaljer m m som efter sammansättning och annan vidareförädling försäljes. Hösten 1984 avsåg bolaget att inköpa tyger till sittdynor för utomhusbruk för leverans våren 1985. Bolaget erbjöds tjeckiska tyger från F.R. Int. Trad AB (Fritab), ett enmansföretag ägt av F.R., som importerar och vidareförsäljer textilier. För att köp skulle vara intressant för bolaget fordrades att tyget uppfyllde vissa kvalitetskrav avseende gnid- och ljushärdighet. Eftersom inköpen görs på hösten är det ej lämpligt att göra praktiska test rörande tygets ljushärdighet. För att få en sakkunnig bedömning beslöt företrädare för de båda bolagen, S.T. och F.R., att låta provningsanstalten göra erforderliga tester.

Provningsanstalten är välrenommerad och har i en informationsbroschyr angående dess verksamhet uttalat att den kan utföra tester för praktiskt bruk. Fritab begärde i brev d 17 sept 1984 att provningsanstalten skulle prova bl a ett rosa tjeckiskt tyg vad gällde gnid- och ljushärdighet, och angav i sin begäran att det var avsett för utomhusbruk på trädgårdsmöbler. Provningsanstalten redovisade testresultatet i ett protokoll av d 26 sept 1984 och angav där att det rosa tyget hade ljushärdighet klass 3-4 i en skala från 1-8, där 8 var bäst. Då Fritab erhöll testresultatet visste varken S.T. eller F.R. vad klass 3-4 innebar, men bedömde att ett resultat i mitten av skalan var godtagbart. De nöjde sig emellertid inte med detta. Bolaget hade under ett antal år köpt in rosa tyg från Holland och hade mycket god erfarenhet av dess ljushärdighet. För att kunna göra en jämförelse lät man därför provningsanstalten testa även det holländska tyget. Detta begärde Fritab i ett brev till provningsanstalten d 5 okt 1984 vari refererades till orderbekräftelse nr 8421.5238, dvs orderbekräftelsen beträffande det tjeckiska tyget, och angav att det var samma färg, men annan textil. Provningsanstaltens testresultat redovisades i protokoll av d 18 okt 1984 med angivande av ordernummer 8421.5238 B, vilket visar att man från provningsanstaltens sida anknöt till ordern beträffande det tjeckiska tyget. Enligt protokollet hade det holländska rosa tyget ljushärdighet klass 4. Med kännedom om det holländska tygets egenskaper vad beträffar ljushärdighet och då det av Fritab erbjudna tjeckiska tyget erhållit jämförbart resultat beslöt bolaget att köpa det av Fritab erbjudna tjeckiska tyget. Leverans påbörjades och det tjeckiska tyget syddes upp till sittdynor för fritidsmöbler. Bolaget sålde dynorna för leverans våren 1985. I maj 1985 meddelade en grossist att det rosa tjeckiska tyget "fällde", dvs blektes i solljus. Bolaget misstänkte då att leverantören inte uppfyllt kvalitetsbestämmelserna och lät därför provningsanstalten ånyo testa tyget. Det erhöll då testresultatet ljushärdighet klass 4. Fritab lät också provningsanstalten testa tyget med samma resultat som bolaget. Dessa förhållanden medförde att bolaget gjorde ett eget praktiskt prov under våren 1985. Detta tillgick så att man spikade upp provbitar från det tjeckiska och från det holländska tyget på en frigolitskiva. På tygerna gjordes veck så att endast en sida utsattes för solljus. Frigolitskivorna förvarades därefter utomhus från d 6 juni 1985 till d 17 juni 1985. Därvid kunde konstateras en markant skillnad mellan det holländska och det tjeckiska tygets ljushärdighet. Det tjeckiska tyget blektes av solen redan efter några få timmar, medan det holländska tyget förblev oförändrat under avsevärd tid. Med anledning av utfallet av det praktiska provet tillskrev bolaget provningsanstalters d 18 juni 1985 för en kommentar. Något svar erhölls inte varför bolaget ånyo tillskrev provningsanstalten d 3 juli 1985 och erinrade om det tidigare brevet samt om att bolaget väntade på provningsanstaltens utlåtande rörande översända provbitar kontra testprotokoll. Svar kom i form av ett nytt protokoll från d 13 aug 1985, enligt vilket ljushärdigheten hade provats utan filter, dvs det ultravioletta spektret hade inte reducerats. Vid detta prov hade det holländska tyget ljushärdighet klass 4-5, medan det tjeckiska tyget hade ljushärdighet klass 3. Bolaget lät då Bayerwerk, Leverkusen, Västtyskland, genomföra ett ljushärdighetsprov. Enligt Bayerwerk hade det holländska tyget ljushärdighet klass 5 och det tjeckiska tyget hade ljushärdighet klass 2-3. - Först sedan problemen uppstått för bolaget har provningsanstalten upplyst om hur testerna går till och förklarat att ett stegs förbättring pä ljushärdighetsskalan innebär en fördubbling av ljushärdigheten. De tester bolaget gjort utvisar att tyger som vid laboratorietest er€låtler samma testresultat har helt olika ljushärdighet vid praktisk användning. De tester som provningsanstalten gjort saknar således praktisk användning för beställaren. Bolaget har med ledning av provningsanstaltens testprotokoll ingått avtal om förvärv av det tjeckiska tyget. Bolaget fick nästan hela sin utleverans av dynor reklamerade. När reklamationerna började stoppade bolaget leverans av 19 000 meter tyg. Bolagets kostnader för inköpta fodral uppgår till 691 778 kr 95 öre, för stoppning av dynor till 609 929 kr 65 öre och för tyg till 14 343 kr 70 öre. Bolaget tillämpar en prissättning vid försäljning motsvarande 156 procent av inköpspriset. Uteblivna försäljningsintäkter uppgår således till 2 053 000 kr. Bolaget har vidare haft beräknade kostnader uppgående till 100 000 kr avseende returfrakter av reklamerade dynor. Likviden för de försålda produkterna skulle ha influtit d 1 aug 1985. - Bolaget gör som grund för sin talan i första hand gällande: Provningsanstalten har utgett sig för att vara sakkunnig i fråga om testning av textilier. Provningsanstalten har åtagit sig att lämna utlåtande om de av Fritab insända tygernas ljushärdighet. Provningsanstalten informerades om att tygerna var avsedda för utomhusbruk. För Fritab och bolaget var det ointressant vilken testmetod som användes. Vad de förväntade sig var att få besked om huruvida tygerna var lämpade för användning till utomhusmöbler. Avtalet mellan Fritab och provningsanstalten bör tolkas så att beställarens särskilda ändamål med provet skall uppnås, att provningsanstalten får anses ha utfäst att testmetoden duger för det avsedda ändamålet och att resultatet skall redovisas på sådant sätt att det avsedda ändamålet uppnås. Bolaget gör i andra hand gällande att de av provningsanstalten avgivna testresultaten är felaktiga och att provningsanstalten kontraktsmässigt svarar strikt i analogi med 4 § konsumenttjänstlagen. Avtalet får anses innehålla en garanti att tjänsten skall leda till avsett resultat. - Om TR:n inte skulle finna att provningsanstalten har strikt ansvar gör bolaget gällande att provningsanstalten varit oaktsam i följande avseenden:

Bolaget har övertagit Fritabs anspråk mot staten.

Staten har anfört: Fritab beställde provning av ljushärdighet hos provningsanstalten i sept 1984. Enligt beställningsskrivelsen d 17 sept 1984 var uppdraget att "prova bifogade textilier vad gäller gnid- och lushärdighet". Det var således inte fråga om ett allmänt uppdrag eller om ett uppdrag att utreda huruvida vissa tyger var lämpliga för utomhusbruk på trädgårdsmöbler. Provningsanstalten sände en orderbekräftelse i vilken angavs att provningen skulle utföras enligt svensk standard. Fritab har ej reklamerat häremot. Provningen utfördes enligt SIS 02 7813, dvs enligt en av Sveriges Standardiseringskommission fastställd standard. Denna standard bygger på en ISO-metod (International Organization for Standardization). Bayerwerk har inte redovisat vilken testmetod som använts. Det av provningsanstalten använda provningsförfarandet är mycket välkänt i branschen och har tillämpats sedan mitten av 1950-talet. Provningsanstalten har efter utförd provning redovisat resultatet i protokoll daterat d 26 sept 1984. I detta protokoll har angivits att ljushärdighet provats enligt SIS 02 7813. I ett nytt protokoll daterat d 18 okt 1984 angavs på nytt angivna SIS som mätmetod och mätresultat angavs till 4. Provningsanstalten svarade emellertid inte på den fråga Fritab ställde om huruvida vävarna var lämpliga för utomhusbruk. Provningsanstalten har redovisat resultatet på föreskrivet sätt enligt en till provningsmetoden hörande skala indelad i 8 klasser, där varje klass har dubbelt så hög ljushärdighet som den närmast föregående. Skalan går från 1 (mycket låg ljushärdighet) till 8 (mycket hög ljushärdighet), vilket också angivits i provningsanstaltens protokoll. Ett tyg avsett för utomhusbruk skall enligt väl etablerad branschpraxis ligga på den övre halvan av skalan. För möbeltyger inomhus krävs enligt Möbelinstitutets riktlinjer att minst klass 5 skall uppnås vid tygprovning. Det av bolaget insända tyget fick vid provning resultatet 4. Enligt provningsanstalten är således tyget vad avser ljushärdighet olämpligt för utomhusbruk. Ett tyg, som vid laboratorieprovning får resultatet 4, kan klara sig i verklig användning om belastningen blir mindre sträng än förutsett, t ex genom gynnsamma väderleksförhållanden. Av detta går emellertid inte att, som bolaget gjort, dra slutsatsen att klass 4 generellt skulle innebära tillräcklig ljushärdighet. Detta strider mot all beprövad erfarenhet i branschen, vilken innebär att färger med lägre ljushärdighet än klass 6 inte bör användas för utomhusbruk. - Sammanfattningsvis gäller således att provningsanstalten utfört ljushärdighetsprovningen korrekt enligt avtal och gängse metod (svensk standard) och redovisat ett resultat (klass 4) som innebär att det omtvistade tyget har otillräcklig ljushärdighet för utomhusanvändning. Provningsanstalten har inte i något avseende förfarit oaktsamt. Testresultaten är korrekta. De överväganden som enligt bolaget legat till grund för bolagets beslut om köp av tyget saknar teknisk relevans och har skett utan provningsanstaltens medverkan. Motparten har inte reklamerat mot resultatredovisningen och kan därför inte framställa några anspråk. I vart fall har reklamation skett för sent. Reklamation borde, i analogi med köplagen, skett så snart testresultaten erhölls eftersom det i princip är att betrakta som ett handelsköp.

Bolaget har bestritt att reklamation skett för sent och anfört: Reklamation gjordes, så snart det framkommit att testresultatet måste vara felaktigt, genom telefonsamtal och brev från bolaget till provningsanstalten d 18 juni 1985.

Staten har genmält: Det bestrids att de av bolaget åberopade åtgårderna är att betrakta som en reklamation eftersom de vidtogs av bolaget och inte av provningsanstaltens motpart Fritab. I vart fall har reklamation skett för sent.

Domskäl.

På bolagets begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med S.T.. Vidare har vittnesförhör ägt rum med sakkunnige ingenjören Jan Steen samt med F.R. och bolagets ekonomichef T.A..

På statens begäran har vittnesförhör ägt rum med teknikern M.B., som utfört ifrågavarande provningar på provningsanstalten, och med sakkunniga vittnena teknologie doktorn Tomas Gevert och provningschef Bernt Johansson.

Som skriftlig bevisning har åberopats bl a de handlingar som sakframställningsvis redogjorts för. Därutöver har bolaget åberopat ljushärdighetsprov utfört av Jan Steen.

Vidare har TR:n företagit syn av de tygprover bolaget använt för sitt eget utförda praktiska prov våren 1985.

Fritabs och bolagets ändamål med att låta testa det tjeckiska tygets ljushärdighet var otvivelaktigt att utröna om tyget var lämpat för utomhusbruk. Avtalet med provningsanstalten kan emellertid inte anses omfatta mer än vad Fritab begärt, och vad provningsanstalten bekräftat att den åtagit sig att utföra, nämligen test av tygets ljus- och gnidhärdighet. Den omständigheten att Fritab, då uppdraget lämnades, angett att tyget skulle användas för utomhusbruk på fritidsmöbler föranleder inte att uppdraget skall anses innefatta en begäran om ett utlåtande i detta hänseende. TR:n beaktar härvid att F.R. endast, enligt vad han själv uppgett, upplysningsvis nämnde vad tyget skulle användas till för den händelse det kunde ha betydelse för valet av testmetod. Provningsanstalten har i protokollet d 26 sept 1984 redovisat att det tjeckiska tyget hade ljushärdighet klass 3-4. Av utredningen har framkommit att det inte finns några fastslagna normer för vilken ljushärdighet som krävs för att ett tyg skall vara lämpat för utomhusbruk, men att branschkunniga inte rekommenderar tyg med lägre ljushärdighet än klass 6. Om F.R. eller S.T. känt till detta hade de av provningsanstaltens testresultat kunnat utläsa att tyget inte var lämpat för utomhusbruk. Provningsanstaltens resultatredovisning av uppdraget har skett i enlighet med gällande föreskrifter. Vad bolaget i första hand åberopat som grund för sin talan kan med hänsyn till det ovan sagda således inte leda till bifall av talan.

TR:n går härefter över till frågan om de av provningsanstalten angivna testresultaten är felaktiga, därvid TR:n inledningsvis konstaterar att den syn som TR:n företagit gett vid handen att det föreligger en markant skillnad mellan ljushärdigheten på det tjeckiska och det holländska tyget.

Provningsanstaltens testresultat beträllande det tjeckiska tygets ljushärdighet har varierat mellan 3, 3-4 och 4 medan testresultatet angående det holländska tyget har varierat mellan 4 ocb 4-5. Därvid är att notera att ett testresultat som redovisats med angivande av två värden innebär en Ijusliärdigltet som ligger någonstans emellan dessa värden. Vidare är att notera att skalan är logaritrnisk, innebärande att ett tyg med exempelvis ljushärdighet klass 4 har dubbelt så hög ljushärdighet som ett tyg med ljushärdighet klass 3. Därtill kommer att bedömningen sker visuellt, vilket kan medföra en osäkerhetsgrad motsvarande en halv klass upp eller ned.

Av i målet hörda sakkunniga är det endast Steen som varit av den uppfattningen att tyger, som vid laboratorietest erhållit samma ljushärdighetsklass, kan förväntas ha exakt samma ljushärdighet vid praktiskt bruk. TR:n finner emellertid inte att någon av de sakkunnigas uppfattning kan ges företräde framför de andras. Av TR:ns iakttagelse vid synen avseende prover i praktiskt bruk kan därför inte dras den slutsatsen att provningsanstaltens testresultat är felaktiga.

Frågan är då om man av Bayerwerks och Steens testresultat kan dra den slutsatsen att provningsantaltens testresultat är felaktiga. Enligt Bayerwerk hade det tjeckiska tyget ljushärdighet klass 2-3 och det holländska tyget ljushärdighet klass 5. Steen har uppgett att enligt den test han utfört, enligt en metod som liksom provningsanstaltens bygger på en ISO-metod, hade det tjeckiska tyget ljushärdighet klass 1-2 och det holländska tyget ljushärdighet klass 6, efter 100 timmar till och med klass 6-7. Enligt framför allt Steens testresultat föreligger det alltså stor skillnad mellan det tjeckiska och det holländska tygets ljushärdighet.

Provningsanstaltens tester har utförts enligt en sedan länge tillämpad standard, SIS 02 78 13, fastställd av Sveriges Standardiseringskommission, vilket provningsanstalten också redovisat till Fritab. Den innebär i korthet att testet avbryts då klass 3 på en gråskala uppnåtts. Därefter görs visuellt en jämförelse mellan de tyger som provats och en blåskala. Som tidigare redogjorts för innebär den visuella bedömningen en viss osäkerhet. M.B. har emellertid mångårig erfarenhet av ljushärdighetsbedömningar och hennes kunnighet på området kan därför antas vara god. Hennes kompetens stöds av att Bernt Johansson, anställd vid Textilforskningsinstitutet, ett med provningsanstalten konkurrerande företag, som använder samma testmetod som provningsanstalten, testat det tjeckiska tyget och funnit att det hade ljushärdighet klass 3-4 eller 4.

Av, utredningen i målet har inte framkommit vilken testmetod Bayerwerk använt sig av. Steen har visserligen använt sig av en ISO-metod, innebärande att den bör vara jämförbar med provningsanstaltens, men han synes inte ha avbrutit testet då klass 3 på gråskalan uppnåtts, utan har låtit provningen fortgå under 100 timmar. På grund härav och då provningsanstalten redovisat vilken metod som använts och då man torde kunna utgå från att en metod godkänd av standardiseringskommissionen är godtagbar, finner TR:n inte genom de av bolaget åberopade testerna visat att provningsanstaltens testresultat är felaktigt.

Av vad TR:n anfört rörande bolagets första- och andrahandsgrunder framgår också att någon oaktsamhet inte kan läggas provningsanstalten till last i de avseenden som bolaget gjort gällande. Enligt TR:ns mening har det närmast ålegat någon hos Fritab eller bolaget att ta reda på innebörden av testresultaten.

Med hänsyn till det ovan sagda skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl.

Av utredningen i målet framgår att F.R. International Trading AB (FRITAB) genom brev d 17 sept 1984 uppdrog åt provningsanstalten att prova bl a det i detta mål aktuella tjeckiska tyget med avseende på gnid- och ljushärdighet. I brevet upplystes att tyget var avsett för utomhusbruk på trädgårdsmöbler, men FRITAB angav inte att provningsanstalten skulle avge något omdöme om tygets lämplighet för sådant ändamål. Även om FRITAB:s avsikt kan ha varit att begära ett uttalande i denna fråga, kan inte antas att provningsanstalten vare sig insett eller bort inse detta. Det mellan FRITAB och provningsanstalten ingångna avtalet får därför anses ha varit begränsat till att gälla provning av tyget med avseende på gnid- och ljushärdighet och redovisning av provningsresultaten. Det har upplysts att provningsanstaltens analys av det tjeckiska tyget, liksom senare också dess analys av det i målet aktuella holländska tyget, utförts enligt en av Sveriges standardiseringskommission antagen metod SIS 02 7813, vilken överenstämmer med en internationellt tillämpad metod för provtagning av detta slag.

Såväl de praktiska erfarenheterna av de båda tygerna som de analyser av dessa tyger som senare gjorts i Nederländerna och Tyskland tyder på att skillnaderna mellan tygerna i fråga om ljushärdighet i verkligheten var betydligt större än som kunde utläsas av provningsanstaltens analysresultat. Det kan emellertid inte anses ha styrkts att provningsanstaltens analys utförts annat än i överensstämmelse med vedertagna metoder. Någon grund för att ålägga provningsanstalten skadeståndsskyldighet på grund av felaktigt utförda analyser föreligger därför inte.

Genom protokoll d 26 sept 1984 redovisade provningsanstalten resultaten av den företagna analysen av det tjeckiska tyget. I protokollet angavs att uppdraget avsett ljushärdigheten enligt SIS 02 78 13. I detta avseende var tyget enligt protokollet att hänföra till klass 3-4, och det upplystes att klassificeringen skett enligt en skala 1-8, varvid klass 8 uppgavs vara "bäst". I det d 18 okt 1984 utfärdade protokollet hänfördes det holländska tyget på motsvarande sätt till klass 4. Några ytterligare upplysningar om det klassificeringssystem som tillämpats lämnades inte i protokollen.

T.bolaget har upplyst att FRITAB:s ägare F.R. och T.bolagets direktör S.T. av dessa analysresultat drog slutsatsen att det tjeckiska tyget var i huvudsak likvärdigt med det holländska tyget, vars ljushärdighet de tidigare funnit tillfredsställande, och att de därför enade sig om att FRITAB skulle beställa det tjeckiska tyget med avsikt att det skulle användas till dynor för trädgårdsmöbler som skulle saluföras av T.bolaget.

Det måste anses åligga den uppdragstagare som mot betalning åtar sig att utföra en tekniskt komplicerad analys att redovisa resultaten av denna analys på ett sätt som tillåter uppdragsgivaren att dra rimliga och korrekta slutsatser av dessa resultat. Av särskild vikt är att analysresultaten inte framläggs på ett sätt som är ägnat att skapa missförstånd om deras innebörd. Behovet av klarläggande uttalanden kan dock variera beroende på omständigheterna, varvid särskilt den kunskap som kan antas föreligga hos uppdragsgivaren framstår som betydelsefull.

I föreliggande fall lämnades i provningsanstaltens protokoll d 26 sept och d 18 okt 1984 inga närmare upplysningar om det system som använts. Det angavs sålunda inte i något av protokollen att den tillämpade skalan var sådan att varje klass motsvarade en ungefär dubbelt så hög färghärdighet som den närmast föregående klassen. Inte heller angavs något om storleken av de felmarginaler som kunde föreligga i fråga om analysresultaten. Provningsanstalten kan inte anses ha haft fog för att antaga att det här rörde sig om förhållanden som var välkända för uppdragsgivaren. Den allmänna hänvisningen till SIS 02 78 13 kan inte ses som tillräcklig information i dessa hänseenden. Avsaknaden av upplysningar om klassificeringsskalans speciella karaktär var en omständighet som lätt kunde föranleda missförstånd vid tolkningen av analysresultaten, eftersom en icke sakkunnig person som studerade resultaten kunde föranledas att tro att skillnaden mellan olika klasser var densamma i alla avsnitt av skalan och att skillnaden mellan två på varandra följande klasser därmed var en annan än den i själva verket var. Frågan är om sådana missförstånd kan antas ha uppkommit i förevarande fall och, i så fall, om de påverkat FRITAB:s och T.bolagets beslut att köpa det tjeckiska tyget.

Vid bedömningen av det tjeckiska tyget fäste FRITAB och T.bolaget särskild vikt vid hur detta tyg förhöll sig till det holländska tyget. Enligt de provresultat som redovisades i protokollen d 26 sept och d 18 okt 1984 hänfördes det tjeckiska tyget till klass 3-4 och det holländska tyget till klass 4, vilket av FRITAB och T.bolaget uppfattades som om de två tygerna var i huvudsak likvärdiga i fråga om ljushärdighet. Av betydelse måste därvid antas ha varit att FRITAB och T.bolaget saknade kunskap om att klass 3 hade endast hälften så god ljushärdighet som klass 4 och om att båda klasserna representerade en mycket låg ljushärdighet på den logaritmiska skalan. Avsaknaden av förklaringar om den klassificeringsmetod som tillämpats får alltså antas ha föranlett att FRITAB och T.bolaget i väsentliga hänseenden misstolkat provningsanstaltens analysresultat och att de fattat sitt beslut att köpa det tjeckiska tyget på delvis felaktiga premisser. Det kan antas att kunskap om att klassindelningen byggde på en logaritmisk skala hade varit ägnad att hos dem skapa större tvivel om det tjeckiska tygets användbarhet för det avsedda ändamålet. Det saknas med hänsyn till dessa omständigheter anledning att ifrågasätta riktigheten av T.bolagets förklaring att missförstånden rörande analysresultaten faktiskt haft betydelse för beslutet att köpa det tjeckiska tyget.

Härtill kominer att provningsanstalten i sin redovisning till FRITAB inte heller fäst uppmärksamheten vid den allmänna osäkerhet som vidlåder provningsresultat av detta slag och som i förevarande fall tagit sig uttryck i att provningsanstalten vid en senare utförd analys ansett det tjeckiska tyget böra hänföras till klass 3 och det holländska tyget till klass 4 - 5.

Det anförda innebär att provningsanstalten genom en ofullständig redovisning av analysresultaten får anses ha av oaktsamhet föranlett T.bolaget att välja ett tyg med otillräcklig ljushärdighet. Härigenom har skada uppkommit för T.bolaget.

Mot den angivna ofullständigheten i redovisningen av analysresultaten har reklamation skett genom telefonsamtal och genom T.bolagets brev d 18 juni 1985 till provningsanstalten. I detta brev hänvisas bl a till test d 18 okt 1984, vilket är den dag då ett av de tidigare omnämnda protokollen upprättades. Någon osäkerhet om vad som avsågs med reklamationen kan inte anses ha förelegat, och det förhållandet att brevet härrörde från T.bolaget och inte från FRITAB, som beställt provningarna, är med hänsyn till de nära banden mellan FRITAB och T.bolaget inte ägnat att betaga reklamationen dess rättsliga verkan. Reklamationen ägde rum kort tid efter det att T.bolaget fått anledning att uppmärksamma det tjeckiska tygets brister och måste därför också anses ha skett i rätt tid.

Provningsanstalten är således skadeståndsskyldig gentemot T.bolaget. Frågan är emellertid om, som HovR:n funnit, skadeståndet skall jämkas på grund av bolagets medvållande. I detta hänseende är av vikt att konstatera att provningsanstalten vid TR:n och i HovR:n bestritt skadeståndsskyldighet men inte, i andra hand, framställt något yrkande om att skadeståndet skulle jämkas på grund av medvållande. Vid sådant förhållande är HD förhindrad att ingå i en prövning av om förutsättningar för jämkning föreligger.

Såvitt gäller skadeståndets storlek har T.bolaget lämnat precisa uppgifter om sina utgifter för fodral, stoppning av dynor och tygkostnader. Bolaget har uppgivit sig ha kalkylerat med en vinstmarginal om 56 % och ha uppskattat kostnaden för returfrakter till 100 000 kr. Provningsanstalten har inte vitsordat skäligheten i och för sig av de yrkade beloppen men har heller inte riktat några särskilda anmärkningar mot de gjorda beräkningarna.

De uppgivna utgifterna har bekräftats av S.T. under sanningsförsäkran inför HovR:n. HD finner inte anledning att avvika från de yrkade beloppen.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken förpliktar HD Statens Provningsanstalt att till H.T:s Furumöbler AB betala 2 153 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 28 jan 1987 till dess betalning sker.

JustR Lind, med vilken JustR Magnusson instämde, var skiljaktig och anförde: I likhet med majoriteten finner jag, att det mellan FRITAB och provningsanstalten ingångna avtalet varit begränsat på sätt anges i HD:s dom och att det inte föreligger någon grund att ålägga provningsanstalten skadeståndsskyldighet på grund av felaktigt utförda analyser. Vad gäller frågan om provningsanstalten genom en ofullständig redovisning av analysresultaten föranlett T.bolaget att välja ett tyg med otillräcklig ljushärdighet och därmed orsakat skada för T.bolaget vill jag anföra följande.

Den av provningsanstalten vid dess analys av det tjeckiska och det holländska tyget använda metoden SIS 02 7813 har tillämpats i många år. Sveriges standardiseringskommissions anvisningar för metoden innehåller föreskrifter om vad som skall anges i rapporten, nämligen uppgifter om härdighetsklass - i vissa fall med en kompletterande upplysning -, provningsbetingelser och lamptyp. Vittnena Tomas Gevert och Bernt Johansson har båda framhållit, att föreskrifterna om rapporteringsrutiner måste följas när standarden tillämpas och att det inte får förekomma att en rapport innehåller värdeomdömen om det provade tygets lämplighet för olika ändamål.

Av protokollen d 26 sept resp d 18 okt 1984 framgår att provningsanstalten tillämpat föreskrifterna om uppgift beträffande härdighetsklass så att anstalten lämnat uppgift både om skalan - "skala 1- 8, 8 = bäst" - och om vilken klass på skalan för ljushärdighet som analysen av tygerna utvisade. Såvitt framgår av utredningen har provningsanstalten därvid följt den ordning som provningsanstalten sedan lång tid tillämpat vid textilprovning.

Den tillämpade standardmetoden SIS 027813 innehåller ett betydande antal anvisningar av teknisk karaktär. Det sägs bl a att skalan går från 1 till 8 och att varje färgning har ungefär dubbelt så hög färghärdighet som den närmast föregående. För den som inte är sakkunnig på området kan det framstå som överraskande att skalan på angivet sätt är logaritmisk och inte lineär. Standardmetoden föreskriver emellertid inte att man i rapporten skall särskilt upplysa att en logaritmisk skala tillämpas.

För att undvika att analysresultaten missuppfattas av provningsanstaltens kunder kan det visserligen vara lämpligt att rapporten genom exempelvis ett följebrev kompletteras med upplysningar om både vilket slags skala som tillämpas och om den osäkerhet i fråga om analysresultat som standardmetodens tillämpning innefattar. Det förhållandet att den sedan lång tid tillämpade standarden inte föreskriver att sådana upplysningar skall lämnas talar dock starkt för att det inte kan läggas provningsanstalten till last som en skadeståndsgrundande försumlighet att upplysningarna i fråga inte lämnades i rapporterna eller i anslutning till dem. Till detta kommer att FRITAB, såvitt framkommit, var väl etablerat i den aktuella branschen. Provningsanstalten får anses ha haft fog för att utgå från att FRITAB kunde tolka analysresultaten rätt och att, om företaget kände tveksamhet angående analysresultatens innebörd, företaget skulle ta en förnyad kontakt med provningsanstalten eller med en sakkunnig branschorganisation.

På grund av det anförda finner jag att T.bolagets talan inte kan bifallas på den nu behandlade grunden.

Överröstad i nyss angivet hänseende instämmer jag i vad som anförts i HD:s dom i fråga om jämkning, skadeståndets storlek - - -

HD:s dom meddelades d 4 okt 1994 (nr DT 214).