lagen.nu

NJA 1994 s. 557

En person har, i samband med att han blivit föremål för polisingripande, yttrat sig på ett sätt som medfört ansvar för förolämpning.

Allmän åklagare yrkade vid Malmö TR ansvar å J.A., född 1937, för följande gärningar:

1. Förseelse mot vägtrafikkungörelsen. J.A. har d 21 maj 1993 vid 22.20-tiden på Gustav Adolfs torg i Malmö börjat korsa en körbana cirka 10 meter bredvid ett övergångsställe.

2. Förolämpning. När J.A. blivit upplyst om att han skulle rapporteras för trafikförseelsen (åp 1) av polisassistenterna B.L. och P.C. har han smädat dem i deras tjänsteutövning med följande kränkande tillmäle: "Era jävla as, jag hatar er, era jävla fascistjävlar."

TR:n (ordf chefsrådmannen Hansson) anförde i dom d 2 nov 1993: Domskäl. J.A. har erkänt förseelse mot vägtrafikkungörelsen och att han uttryckt sig något liknande vad åklagaren påstått. Han har bestritt ansvar under påstående att uttrycken inte varit direkt riktade till de polismän som uppträder som målsägande.

J.A. har uppgett: Vid ifrågavarande tillfälle passerade han söderut körbanan på Gustav Adolfs torgs södra sida. Eftersom det inte var någon trafik gick han, som tusentals andra personer, över körbanan utan att använda övergångsstället i närheten. När han var halvvägs över körbanan hörde han någon ropa något från en bil till vänster om honom. Han såg inte i mörkret att det var en polisbil. Han trodde det var några "pojkspolingar" som var ute i pappas bil. Av denna anledning sade han något olämpligt. Bilen svängde in till trottoarkanten och en av poliserna sprang ut med ett block och sade att J.A. skulle rapporteras för att han passerat körbanan utan att använda övergångsstället. Diskussion uppstod mellan poliserna och J.A. om poliserna inte hade annat att syssla med. När J.A. avlägsnade sig från polisbilen fällde han de av åklagaren påstådda yttrandena. Dessa var inte riktade mot de rapporterande poliserna utan snarast mot polismakten som sådan. Han hade vid tillfället druckit två starköl.

Polisassistenterna B.L. och P.C. har hörts som målsägande. Av deras berättelser framgår att J.A. vänt sig om mot dem och fällt de av åklagaren angivna yttrandena.

Genom J.A:s erkännande och utredningen i övrigt är styrkt att han gjort sig skyldig till den åtalade förseelsen mot vägtrafikkungörelsen. Vad angår åtalet för förolämpning är det genom utredningen i målet styrkt, att J.A. till B.L. och P.C. fällt de av åklagaren påstådda tillmälena. Yttranden av den innebörd och betydelse som J.A. fällt framstår, om än som mycket olämpliga, mera som allmänna skällsord och torde förekomma i de mest skiftande situationer i samhället. Enligt TR:ns mening kan inte sådana vanligen förekommande allmänna skällsord, även om de fälls mot någon i hans tjänsteutövning, anses kränkande för den drabbade i den mening som avses i 5 kap 3 § BrB. (Jfr HovR:ns över Skåne och Blekinge dom i mål B 202-84.) Åtalet för förolämpning skall således ogillas.

Domslut. TR:n dömde J.A. jämlikt 135 § och 164 § 1 st 12 vägtrafikkungörelsen (1972:603) för förseelse mot kungörelsen att böta 300 kr.

Åtalet för förolämpning ogillades.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att J.A. skulle dömas även för förolämpning.

J.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Engström och hovrättsrådet Håkansson) anförde i dom d 1 mars 1994: Domskäl. I enlighet med TR:ns i denna del inte överklagade dom har J.A. gjort sig skyldig till förseelse mot vägtrafikkungörelsen.

Liksom TR:n finner HovR:n utrett att J.A. till B.L. och P.C. fällt de av åklagaren påstådda tillmälena.

Yttranden av den innebörd som J.A. fällt framstår som allmänna skällsord och förekommer i skiftande situationer. I allmänhet kan allmänna skällsord inte anses vara ägnade att såra annans ärekänsla på sådant sätt som förutsätts för straffansvar för förolämpning. B.L. och P.C. har emellertid i HovR:n uppgett att de känt sig kränkta och att de uppfattat uttrycket "era jävla fascistjävlar" som en insinuation om att de ingripit i strid mot vad som allmänt gäller för polismans agerande.

En polisman är i sin tjänsteutövning ofta i en utsatt ställning och särskilt skydd är därför motiverat när det gäller angrepp. Samtidigt bör det finnas tämligen stor tolerans från en polismans sida för att människor som blir föremål för ingripanden ger uttryck för sina känslor även om det sker i mindre väl valda ordalag och så länge fråga inte är om hot eller våld.

I den situation som åtalet avser har det enligt HovR:ns mening visserligen varit högst olämpligt att yttra sig på sätt J.A. gjort. Emellertid bör det stått klart för polismännen att J.A. inte åsyftade annat än att ge uttryck för att han var förargad över att ha blivit rapporterad för en bagatellartad förseelse som mycket sällan torde föranleda ingripande från polisens sida. HovR:n anser därför att J.A:s yttranden inte varit ägnade att på sådant sätt såra polismännens ärekänsla att de bör föranleda straffansvar. Åtalet för förolämpning skall därför ogillas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, t f hovrättsassessorn Ekdahl, var skiljaktig i fråga om ansvar för förolämpning och anförde:

B.L. och P.C. har med laga befogenhet ingripit mot J.A., om än för en förseelse som mycket sällan föranleder ingripande från polisens sida. Även om J.A. blev förargad över ingripandet finns det ändå en gräns för vilka uttryck riktade mot de båda polismännen som kan accepteras utan att det medför straffansvar. Frågan är om J.A. genom de uttalanden han fällt skall anses ha passerat gränsen för vad som är straffritt.

Som TR:n anfört kan uttryck som mera framstår som allmänna skällsord inte anses vara kränkande för den drabbade i den mening som avses i brottsbalkens stadgande om ansvar för förolämpning. Enligt min uppfattning kan dock till denna kategori inte hänföras ett uttryck som "era jävla fascistjävlar", när detta riktas direkt till enskilda polismän i omedelbart samband med en korrekt tjänsteåtgärd som de vidtagit. Förutom att uttalandet är allmänt nedsättande måste däri också anses ligga en anklagelse om att polismännen uppträtt maktfullkomligt och att de överträtt de regler som gäller för polisens agerande. Jag anser därför att J.A. skall dömas även för förolämpning.

Det förolämpningsbrott som J.A. har gjort sig skyldig till kan inte anses vara av allvarligare slag. Jag anser därför att påföljden kan stanna vid penningböter.

Jag ändrar på det sättet TR:ns domslut att jag dömer J.A. även för förolämpning enligt 5 kap 3 § BrB samt bestämmer påföljden till penningböter 1000 kr.

Riksåklagaren överklagade HovR:ns dom och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle döma J.A. även för förolämpning och skärpa bötesstraffet.

J.A. lät sig inte avhöra.

Riksåklagaren anförde: HovR:n anför i sina domskäl att yttranden av den innebörd som J.A. fällt framstår som allmänna skällsord som förekommer i skiftande situationer och att allmänna skällsord i allmänhet inte kan anses vara ägnade att såra annans ärekänsla på sådant sätt som förutsätts för straffansvar för förolämpning.

Jag är inte säker på vad HovR:n menar med uttrycket "allmänna skällsord". Närmast till hands torde det ligga att i detta begrepp tolka in att skällsorden inte direkt avser den eller de personer som de riktas till.

Denna tolkning låter sig emellertid inte förenas med den form som yttrandena fått; dessa har en direkt tilltalsform genom att de uttalas i andra person pluralis och genom att de har en klar och otvetydig anknytning till polismännen och till den tjänsteåtgärd som var aktuell från deras sida.

Jag utgår därför från att uttrycket "allmänna skällsord" i stället syftar på att uttalandena inte bedömts som så kränkande för den enskilde, mot vilken de riktats, att de bör föranleda straffansvar.

Med förolämpning avses i första hand sådana handlingar som uteslutande är ägnade att såra annans ärekänsla, hans subjektiva ära. Detta är fallet bl a med skällsord samt skymfliga hotelser eller beskyllningar (verbalinjurier), se NJA II 1962 s 159.

I detta fall är det fråga om dels skällsord i det första ledet ("era jävla as") dels en kombination av skällsord och beskyllning i det sista ledet ("era jävla fascistjävlar"). Mellanledet ("jag hatar er") kan inte i och för sig uppfattas som vare sig skällsord eller beskyllning utan får i stället ses som en förstärkning av uttrycken i de två andra leden.

Redan det första ledet är kränkande. Det är fråga om en medveten oförskämdhet som uteslutande har till syfte att uttrycka förakt och att förmedla detta till de två polismännen.

Det andra ledet i det nu aktuella yttrandet är än allvarligare. Beskyllningen för fascism måste ses mot bakgrund av att polismännen, iklädda uniform, befann sig i en situation av myndighetsutövning. Beskyllningen - som i sammanhanget också innefattar ett skällsord - får här en alldeles speciell innebörd. Den innefattar ett angrepp inte bara mot polismännens tjänsteåtgärder utan också mot de motiv som ligger bakom dessa. Den kan inte uppfattas på annat sätt än som ett påstående att tjänsteutövningen har varit i strid med demokratiska principer och att poliserna uppträtt maktfullkomligt.

B.L. och P.C. har i HovR:n uppgett att de känt sig kränkta och att de uppfattat uttrycket "era jävla fascistjävlar" som en insinuation om att de ingripit i strid mot vad som gäller för en polismans agerande.

Jag kan dela uppfattningen att det hos en polisman i tjänsteutövning bör finnas en viss tolerans mot att personer som blir föremål för ingripande ger uttryck för känslor i mindre väl valda ordalag. Denna tolerans bör emellertid inte utsträckas till att avse annat än ovårdat språk och allmän oartighet. Så snart muntliga angrepp mot någon i och för dennes myndighetsutövning tar formen av allvarliga personliga invektiv är den angripne berättigad till skydd från samhällets sida. Detta bör i alldeles särskilt hög grad gälla för de personalkate gorier som på yrkets vägnar regelmässigt utsätts för situationer som med rätt eller orätt uppfattas som kontroversiella.

I det nu aktuella fallet har gränsen för vad som kan godtas utan att straffansvar utkrävs överskridits med bred marginal. Skulle reglerna om förolämpning inte vara tillämpliga i detta fall har jag svårt att över huvud taget tänka mig något exempel där de skulle gälla.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, hemställde i betänkande att HD skulle meddela dom enligt följande: Domskäl. Tidigare fanns en bestämmelse i 17 kap 5 § BrB om missfirmelse mot tjänsteman, vilken gav straffrättsligt skydd mot förolämpning för den som hade ämbetsansvar. Genom ämbetsansvarsreformen avskaffades denna bestämmelse med motiveringen att något särskilt straffskydd mot förolämpning av tjänsteman utöver det allmänna stadgandet i 5 kap 3 § BrB inte behövdes (prop 1975:78 s 137f). Samtidigt infördes en rätt för åklagare att under vissa förutsättningar väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon i eller för hans utövning av offentlig myndighet.

Av framför allt ett uttalande i ämbetsansvarskommittens betänkande framgår det att strafflindring inte var åsyftad för dessa brott. I stället ansågs strafflatituden för den allmänna brottstypen förolämpning vara tillräckligt vid för att tillgodose förekommande behov av straffskärpning då gärningen riktade sig mot offentliga funktionärer (SOU 1972:1 s 191).

I målet har klarlagts att J.A. uttalat "era djävla as, jag hatar er, era djävla fascistdjävlar" till de ingripande polismännen B.L. och P.C.. I HovR:n har de båda uppgett att de känt sig kränkta och att uttrycket för dem framstått som insinuation att de ingripit i strid mot vad som allmänt gäller för polismans agerande. Det förekommer inte heller anledning till tvekan att J.A. velat uttala sig ärerörigt om polismännen just därför att de ingrep mot honom vid detta tillfälle.

Väl må det angivna yttrandet innehålla uttryck som är ej alltför sällan förekommande skällsord. Emellertid söker samhället aktivt motarbeta rasism och olika totalitära åskådningar. Därför får skällsord som "djävla as" och särskilt "fascistdjävlar" anses vara ägnade att uppfattas som kränkande för en offentlig funktionär under tjänsteutövning. Vid sådant förhållande har i den angivna situationen gränsen för tolererbara skällsord passerats. Angivna uttryck utgör alltså straffbar förolämpning av polismännen.

J.A. skall dömas - förutom för förseelse mot vägtrafikkungörelsen - för förolämpning. Påföljden kan med hänsyn till omständigheterna i målet stanna vid penningböter.

Domslut. Med ändring - - - se HD:s dom - - - penningböter 2 000 kr.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson, referent, Lind, Törnell och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Som Riksåklagaren har anfört bör det hos polismän i tjänsteutövning finnas en viss tolerans mot att personer som blir föremål för ingripande ger uttryck för sina känslor i mindre väl valda ordalag. Genom att yttra sig på det sätt som avses med åtalet har emellertid J.A. överskridit vad som kan godtas. Han bör således - förutom för förseelse mot vägtrafikkungörelsen - fällas till ansvar för förolämpning. Till följd härav bör bötesstraffet skärpas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut dömer HD J.A. även enligt 5 kap 3 § BrB för förolämpning och bestämmer påföljden till penningböter 2 000 kr.

HD:s dom meddelades d 19 okt 1994 (nr DB 226).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1994-10-19
Målnummer
B1618-94
Lagrum
5 kap. 3 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1989 s. 374
Litteratur
Sökord
Förolämpning
Polisman
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 2000 s. 659: I mål angående ansvar för ofredande har den tilltalade frikänts av tingsrätten, varefter åklagaren överklagat domen till hovrätten. Trots att den tilltalade uteblivit och målet delvis gällde...
NJA 2000 s. 659: Tolkning vid två efter varandra följande häktningsförhandlingar i samma mål har ansetts vara två uppdrag och har gett tolken rätt till ersättning med ett grundbelopp för vardera förhandlingen. 5 kap...
NJA 2000 s. 661: I mål angående ansvar för ofredande har den tilltalade frikänts av tingsrätten, varefter åklagaren överklagat domen till hovrätten. Trots att den tilltalade uteblivit och målet delvis gällde...
NJA 2004 s. 331: Skällsord som en person yttrat till polismän i en ingripandesituation har ansetts inte utgöra förolämpning.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation