NJA 2000 s. 661

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Lundqvist) anförde i dom d 12 mars 1998: Domskäl. V.N. har, hörd som målsägande på åklagarens begäran, uppgett. En tisdagskväll i juni förra året, när hon satt och drack kaffe tillsammans med sina barn och väninnan M.E., ringde det på dörren. Hennes barn följde med henne till ytterdörren och när hon öppnade stod A.H. där. Han var upprörd och skrek att hon skulle ut ur lägenheten. Han sa att hennes barn var horungar, att hon var den största fittan som gått i ett par skor samt att hon var en djävla hora. Därefter gick A.H. nedför trappan. Han återvände emellertid när hon var på väg att stänga dörren och sa att han skulle göra brasved av hennes möbler. Sedan lämnade han huset och hon stängde dörren. Hennes äldste son blev upprörd. Hon har tyckt att det har varit "jobbigt" de gånger hon har träffat på A.H. efter händelsen. Hon får också en känsla av obehag så fort hon ser en röd BMW, eftersom A.H. har en sådan.

A.H. har uppgett. Han förvärvade bostadsområdet 1995. Det var i en av hans privata hyresfastigheter som V.N. hyrde en lägenhet. Ganska snart efter det att V.N. hade flyttat in uppstod det problem. Hon skötte inte sina betalningsförpliktelser. V.N. och han gjorde upp betalningsplaner och när de träffades lämnade hon sitt medgivande till att socialförvaltningen betalade en del av hennes socialbidrag direkt till honom, bara för att dagen efter återta medgivandet.

När V.N. till slut sa upp hyreskontraktet hade hon inte ordnat någon annan bostad. Detta fick till följd att hon, när hon inte flyttade, inte heller kunde "vräkas". Det stämmer att han besökte henne i bostaden i juni 1997. Han var arg, men fällde inte de yttranden som påstås.

M.E. har, hörd som vittne på åklagarens begäran, uppgett. Hon satt kvar i V.N:s kök när denna och barnen gick och öppnade. Hon hörde att en man skrek att han skulle göra brasved av V.N:s möbler, kallade V.N. för hora och dennas barn för horungar och sa att V.N. var den största fittan som gått i ett par skor. Efter att ha stängt dörren kom V.N. tillbaka till köket och sa att det var A.H. som hade ringt på.

TR:ns bedömning.

TR:n finner inte skäl att ifrågasätta M.E:s under ed lämnade uppgifter. TR:n finner genom M.E:s och V.N:s samstämmiga uppgifter styrkt att A.H. har uttalat sig på det sätt som åklagaren har påstått och att detta har skett alldeles utanför V.N:s ytterdörr.

Som TR:n uppfattat V.N. har A.H. inte uppträtt påträngande, utan uttalat de åtalade orden och sedan lämnat trappuppgången. Enligt TR:ns mening är gärningen, även om uttalanden i och för sig kan ha varit förolämpande för V.N., inte av den beskaffenheten att den utgör ett ofredande. Åtalet skall därmed ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Utredningen i HovR:n är i allt väsentligt densamma som TR:n redovisat i sin dom.

Såsom TR:n funnit är det genom V.N:s och M.E:s samstämmiga utsagor utrett att A.H. uttalat sig på det sätt som åklagaren har påstått. Av de bådas utsagor såväl här som vid TR:n framgår vidare att uttalandena fällts med hög röst - skrikits.

Genom att i trappuppgången vid lägenhetsdörren under en inte obetydlig tidsrymd med målsägandens barn närvarande med så hög röst att grannar reagerar skrika tillmälen av det slag som det är fråga om i målet har A.H. gjort sig skyldig till ett sådant hänsynslöst beteende mot V.N. som enligt 4 kap 7 § BrB är straffbart som ofredande. TR:ns dom skall följaktligen ändras. På brottet skall följa dagsböter.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att HovR:n dömer A.H. enligt 4 kap 7 § BrB för ofredande till 50 dagsböter å 300 kr.

A.H. (offentlig försvarare och ombud advokaten Tomas Åhlén) överklagade HovR:ns dom. Han yrkade att HD skulle undanröja domen och visa målet åter till HovR:n. Som grund för yrkandet anförde han, att HovR:n avgjort målet i A.H:s utevaro och att HovR:ns handläggning varit felaktig. Om detta yrkande inte skulle bifallas, yrkade han att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns domslut.

Målet föredrogs d 20 sept 2000.

Föredraganden, (RevSekr Jonsson) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Sedan åklagaren överklagat TR:ns dom och yrkat att A.H. skulle dömas för ofredande, satte HovR:n ut målet till huvudförhandling. A.H., som delgetts kallelse att vid äventyr av vite inställa sig personligen, inställde sig endast genom ombud. Av protokollet från förhandlingen framgår att T.Å. såsom offentlig försvarare och ombud uttalade den åsikten att A.H:s utevaro utgjorde hinder för huvudförhandlingen. HovR:n avgjorde emellertid målet med stöd av 51 kap 21 § 4 st RB.

I HD har A.H. åberopat bl a att det bör beaktas att han först i HovR:n erhöll biträde av offentlig försvarare och att det inte kan anses att A.H:s trovärdighet eller person saknat betydelse för bedömningen av skuld- och påföljdsfrågan i målet.

Enligt 21 kap 2 § RB gäller bl a att den tilltalade är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling i HovR:n om hans närvaro inte kan anses sakna betydelse för utredningen.

I 51 kap 21 § 4 st första meningen RB stadgas att HovR:n får avgöra målet när klagandens motpart inställt sig endast genom ombud eller uteblivit, om denne förelagts vite eller om denne skall hämtas till rätten och hämtning inte kan ske.

HovR:n har således haft möjlighet att avgöra målet trots att den tilltalade inställt sig endast genom ombud. I förarbetena till RB uttalade processlagberedningen angående denna möjlighet att kravet på den tilltalades närvaro i HovR:n måste upprätthållas strängare om talan fullföljs av åklagaren eller målsäganden än om talan fullföljs av den tilltalade. Om den tilltalade inte kunnat hämtas till rätten eller genom vite förmås att infinna sig kan förhållandena, enligt processlagberedningen, vara sådana att målet måste avgöras trots att den tilltalade inte infunnit sig (se NJA II 1943 s 668).

I samband med en ändring av dåvarande 51 kap 19 § RB, nuvarande 21 §, uttalade departementschefen i förarbetena att ett grundläggande krav som gäller alla brottmål naturligtvis är, att HovR:n kan få ett tillräckligt underlag för ett materiellt avgörande även utan den tilltalades personliga medverkan (se prop 1983/84:78 s 52 f).

Vid bedömningen av frågan om HovR:ns möjlighet att avgöra ett mål trots att den tilltalade inställt sig endast genom ombud skall även de krav som kan anses följa av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna beaktas. I artikel 6.1 i konventionen, som gäller som lag här i landet, anges bl a att envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis förhandling inför en opartisk domstol. Beträffande frågan om kravet på en rättvis rättegång uppfylls när förhandling hålls i den tilltalades frånvaro kan, när det gäller dennes rätt att närvara vid rättegången i högre instans, situationen variera beroende på omfattningen av den högre instansens prövning och möjligheten att domen i den högre instansen leder till sämre resultat för den tilltalade än den överklagade domen. (Jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s 169 f; se även Europadomstolens dom d 19 febr 1996 i målet Botten mot Norge).

Av handlingarna i målet framgår att A.H. först i HovR:n begärde och beviljades biträde av offentlig försvarare. Vidare framgår att A.H. kontaktat försvararen före förhandlingen och meddelat att han befann sig utomlands och skulle återkomma några månader senare.

A.H. vidhöll i HovR:n att han inte gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Han riskerade en fallande dom i HovR:n och hade före förhandlingen vidtagit sådana åtgärder att det fanns skäl att anta att han hade för avsikt att vara närvarande vid denna. HovR:n hade vid sin bedömning att avgöra bl a om tilltro skulle sättas till hans uppgifter eller till de uppgifter som lämnades av målsäganden och vittnet. Det kan därför antas att hans närvaro skulle haft betydelse för att HovR:n skulle kunna få ett tillräckligt underlag för sin bedömning av åtalet.

På grund av det anförda finner HD att HovR:n inte borde ha avgjort målet i A.H:s personliga frånvaro. Hinder förelåg alltså mot att företa målet till huvudförhandling. Att HovR:n trots detta företagit målet till huvudförhandling måste anses utgöra ett sådant rättegångsfel som medför att HovR:ns dom skall undanröjas och målet visas åter till HovR:n för förnyad handläggning.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och visar målet åter till HovR:n för förnyad handläggning.

Domskäl

HD (JustR:n Magnusson, Nyström, Munck, Danelius, referent, och Blomstrand) meddelade följande beslut: "A.H. har yrkat, i första hand, att HD med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar målet till HovR:n för erforderlig behandling samt, i andra hand, att HD med ändring av HovR:ns dom fastställer TR:ns domslut---.

Riksåklagaren har uppgett sig inte ha någon erinran mot att målet återförvisas till HovR:n.

A.H. åtalades vid TR:n för ofredande bestående i att han utanför dörren till en kvinnas lägenhet med hög röst gjort uttalanden som varit kränkande för kvinnan i fråga. TR:n fann det genom målsägandens och ett vittnes samstämmiga uppgifter styrkt att A.H. utanför dörren till målsägandens lägenhet uttalat sig på det sätt som åklagaren påstått men frikände A.H., eftersom gärningen inte ansågs vara av den beskaffenheten att den utgjorde ofredande.

Sedan åklagaren överklagat den frikännande domen till HovR:n och HovR:n satt ut målet till huvudförhandling, inställde sig A.H., trots att han vid vite förelagts att inställa sig personligen, endast genom sin offentlige försvarare som tillika var ombud för honom, varvid det upplystes att A.H. befann sig utomlands. HovR:n, som konstaterade att hämtning inte kunde ske, genomförde huvudförhandlingen i A.H:s frånvaro. I sin dom fann HovR:n, som hört målsäganden och vittnet på nytt, att A.H. hade gjort sig skyldig till ofredande och dömde honom till ett bötesstraff. Frågan är nu om HovR:n bort avgöra målet trots att A.H. inte var personligen närvarande.

Bestämmelsen i 51 kap 21 § 4 st första meningen RB ger enligt sin ordalydelse HovR:n stor frihet att avgöra ett mål som det förevarande utan hinder av att den tilltalade inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Kravet på rättssäkerhet i brottmål medför dock att bestämmelsen måste tillämpas med försiktighet, särskilt som det i de fall som bestämmelsen tar sikte på normalt är åklagaren som har överklagat till den tilltalades nackdel (jfr prop 1983/84:78 s 52 f och Fitger, Rättegångsbalken 4 s 51:68).

Av betydelse är i detta sammanhang också artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som normalt får anses förutsätta att den tilltalade hörs personligen även av en överrätt, när denna har att ta ställning till om tilltro skall sättas till den tilltalades uppgifter eller till andra uppgifter om sakförhållandena som lämnats av målsägande eller vittnen (jfr Europadomstolens dom d 26 maj 1988 i målet Ekbatani mot Sverige, European Court of Human Rights, Judgments and Decisions, vol 134). Har den tilltalade frikänts av underrätten, kan detta vara ett ytterligare skäl till att han bör inställa sig personligen inför överrätten, som i ett sådant fall har att avgöra om värderingen av sakförhållandena bör göras på ett annat sätt än i underrättens frikännande dom och leda till att denna dom upphävs och den tilltalade fälls till ansvar (jfr Europadomstolens dom d 19 febr 1996 i målet Botten mot Norge, Reports of Judgments and Decisions, 1996, s 123). Har den tilltalade i vederbörlig ordning kallats att inställa sig vid förhandling inför överrätten och själv valt att utebli från denna förhandling eller att inställa sig endast genom ombud, kan det emellertid som regel inte anses oförenligt med artikel 6 att hålla förhandlingen utan att den tilltalade är personligen närvarande.

I nu förevarande fall förnekade A.H. vid TR:n att han fällt de kränkande yttranden som åklagaren åberopat. Ingenting tyder på att han avsett att i HovR:n frångå den version av händelseförloppet som han lämnat vid TR:n och som redovisats i TR:ns dom. Det ankom därför även på HovR:n att först avgöra om A.H:s uppgifter rörande händelseförloppet hade motbevisats genom vad målsäganden och vittnet uppgivit eller genom annan utredning i målet. Denna bedömning kunde otvivelaktigt bäst göras om A.H. var personligen närvarande och kunde jämte målsäganden och vittnet höras av HovR:n.

Den olägenhet som A.H:s utevaro vid huvudförhandlingen i HovR:n innebar motverkades i någon mån av att hans offentlige försvarare var närvarande vid förhandlingen och hade möjlighet att ställa frågor till målsäganden och vittnet. Av betydelse får också anses vara att påföljden vid en fällande dom i detta fall inte kunde förväntas bli annat än böter. Även med beaktande av dessa omständigheter kan det ifrågasättas om HovR:n bort hålla huvudförhandlingen i A.H:s frånvaro och om inte det lämpligaste hade varit att döma ut det vite som hade förelagts honom och ställa in förhandlingen. Att HovR:n valde att genomföra huvudförhandlingen kan emellertid inte anses utgöra ett rättegångsfel.

HD förordnar att målet skall sättas ut till huvudförhandling."

Riksåklagaren bestred A.H:s yrkande om ändring av HovR:ns dom.

Målet avgjordes efter huvudförhandling d 21 nov 2000 (Riksåklagaren genom överåklagaren Gunnel Lindberg).

HD (JustR:n Magnusson, Nyström, Munck, Danelius, referent, och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. A.H. har förnekat att han vid det i målet aktuella tillfället uttalat sig på sätt som åklagaren påstått och gjort gällande att hans beteende i vart fall inte kunde anses utgöra ofredande.

V.N. och M.E. har hörts på nytt inför HD. Vad de därvid uppgivit om den händelse som avses med åtalet överensstämmer i huvudsak med deras tidigare utsagor, så som dessa sammanfattats i TR:ns dom. HD finner det genom deras berättelser styrkt att A.H. vid det aktuella tillfället i trappuppgången utanför V.N:s lägenhet riktat förebråelser mot V.N. på grund av hennes bristande hyresbetalningar och därvid gjort de för henne nedsättande uttalanden som åklagaren återgivit i sin gärningsbeskrivning.

För att en handling skall utgöra ofredande enligt 4 kap 7 § BrB krävs enligt lagtexten att det är fråga om ett hänsynslöst beteende. Att göra kränkande uttalanden till en annan person kan i många fall med tillämpning av 5 kap 3 § BrB straffas som förolämpning, men för att ofredande skall föreligga krävs något mera, nämligen att handlandet med hänsyn till omständigheterna innefattat en kännbar fridskränkning (jfr Holmqvist m fl, Brottsbalkskommentaren, s 4:32, och Jareborg, Brotten, första häftet, 2 uppl, s 280).

I förevarande fall har V.N. och M.E. framför allt reagerat mot de kränkande uttryck som A.H. använt om V.N. och hennes barn, och V.N. har uppgivit att hon tagit särskilt illa vid sig av att hon av A.H. anklagats för att ha misskött sina barn. Vad som för V.N. och M.E. framstått som det centrala i A.H:s handlande är således det grova språk han använt och de anklagelser han riktat mot V.N.. Dessa omständigheter är dock inte tillräckliga för att A.H. skall anses ha gjort sig skyldig till ofredande.

A.H. har uppgivit att hans syfte med att uppsöka V.N. var att han ville klargöra för henne att han inte längre var beredd att acceptera hennes försumlighet vid betalning av hyra och att han avsåg att vidta åtgärder för att få henne vräkt från lägenheten. Han kan därför i och för sig anses ha haft ett legitimt ärende, och hans besök vid hennes lägenhet ägde rum tidigt på kvällen och således vid en tidpunkt som inte kunde förväntas medföra onödiga störningar eller olägenheter för V.N.. Han har medgivit att han vid tillfället var arg och talade med hög röst, och V.N. har gått längre och påstått att han skrikit. Ingenting tyder emellertid på att incidenten uppmärksammats av någon hyresgäst eller annan utomstående person eller att det funnits en påtaglig risk för att uppträdet skulle bevittnas av någon annan än dem som befann sig i V.N:s lägenhet. Därtill kommer att hans besök, även om det medförde obehag för V.N., utgjorde en enstaka händelse och var av relativt kort varaktighet.

Vid en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna finner HD att A.H:s handlande inte utgjorde ett sådant hänsynslöst beteende som krävs för att ansvar för ofredande skall kunna ådömas enligt 4 kap 7 § BrB. Frågan om hans handlande utgjorde brott mot 5 kap 3 § BrB kan inte prövas i målet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 14 dec 2000 (mål nr B 4836-98).