NJA 1994 s. 566

Ersättning för lastskada i sjötrafik har i mål mot rederiet fastställts genom tredskodom. Fråga har därefter uppkommit huruvida rederiet är berättigat till ersättning från sin ansvarsförsäkringsgivare. Tredskodomen har ansetts vara "endelig dom" i försäkringsvillkorens mening. Rederiets underlåtenhet att förhindra tredskodomen har emellertid ansetts grovt oaktsam. Bevisbördan enligt försäkringsvillkoren för att ersättning inte skulle ha utgått har ansetts åvila rederiets ansvarsförsäkringsgivare.

Vid lossning i Åhus d 18 april 1983 av ett parti gödningsmedel, som transporterats ombord på fartyget "SIMONE" från Sas van Gent, befanns godset i stor utsträckning vara skadat till följd av fukt och kontamination av spannmål från tidigare laster. Sedan skadans omfattning fastställts utbetalades av Försäkrings AB Skandia, Malmö (Skandia) såsom varuförsäkringsgivare ersättning till L.G. F:s Handels AB, Malmö (F.) efter avdrag av självrisk. Skandia och F. framställde därefter skadeståndsanspråk mot rederiet Europa Line Enterprise S.A. (rederiet), varvid Malmö TR d 22 jan 1985 med bifall till kärandenas yrkande meddelade tredskodom, vilken sedermera vann laga kraft. Skandia och F. begärde verkställighet av domen hos kronofogdemyndigheten i Stockholm, varefter myndigheten d 3 april 1985 utmätte rederiets rätt till försäkringsersättning från såväl Assuranceforeningen Skuld AB (Skuld) som AB Indemnitas (Indemnitas). Sedan såväl Skuld som Indemnitas bestritt att rederiet hade några fordringar på försäkringsersättning med anledning av lastskadan, förelade kronofogdemyndigheten i beslut d 12 juli 1985 på grund av att det befanns råda ovisshet om de utmätta fordringarnas bestånd Skandia och F. att enligt 4 kap 23 § 1 st UB väcka talan mot Skuld och Indemnitas.

Skandia och F. väckte talan gentemot försäkringsgivarna vid Stockholms TR, varefter domstolen d 22 juli 1986 i slutligt beslut avvisade den förda talan och hänvisade kärandena att enligt 219 § sjölagen få saken utredd och avgjord genom dispasch.

Mot den sålunda tecknade bakgrunden anhöll Skandia och F. hos dispaschören i Göteborg om dispasch och yrkade fastställelse av skyldighet för Skuld och Indemnitas att på grund av träffat avtal om försäkring med rederiet solidariskt utge ersättning för det skadestånd jämte kostnader som rederiet i lagakraftvunnen tredskodom förpliktats utge till sökandena, nämligen

1. 437 475 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 3 sept 1984 till dess betalning sker;

2. 23 067 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 3 sept 1984 till dess betalning sker;

3. 2 967 kr jämte 6 procent ränta beräknat från d 22 jan 1985 å 17 217 kr och från d 22 juli 1986 å förstnämnda beloppet till dess betalning sker;

4. 21 kr.

Skuld och Indemnitas (gemensamt kallade P&I-bolagen) bestred de framställda yrkandena och yrkade för egen del i första hand att sökandenas talan skulle lämnas utan bifall och i andra hand, om sökandenas talan skulle helt eller delvis bifallas, fastställelse av P&I-bolagens rätt att från den försäkringsersättning vartill rederiet befanns berättigat avräkna ett belopp om 15 860 kr, motsvarande rederiets obetalda försäkringspremier, jämte lagenlig ränta å beloppet räknat från dagen för försäkringens annullering d 30 okt 1983.

Skandia och F. medgav P&I-bolagens kvittningsanspråk. Skandia och F. anförde hos dispaschören som grund för sin talan: Sökandena har i talan mot rederiet erhållit tredskodom, som fastslår rederiets skyldighet att till sökandena utge ersättning med omstämda belopp avseende skadestånd för lastskada jämte kostnader. Sökandena har därefter med stöd av den lagakraftvunna tredskodomen begärt och erhållit utmätning av rederiets rätt till ersättning från Skuld och Indemnitas i deras egenskap av P&I - (Protection och Indemnity) försäkringsgivare. Sedan Skuld och Indemnitas bestritt betalningsskyldighet med anledning av kronofogdemyndighetens förbudsmeddelande och begäran om utbetalning av utmätta medel, har myndigheten i beslut hänvisat sökandena att väcka talan mot försäkringsgivarna, vilket sökandena gjort vid Stockholms TR. TR:n har på begäran av försäkringsgivarna avvisat sökandenas talan och i beslut meddelat sökandena att talan skulle hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i enlighet med sjölagens § 219.

P&I-bolagen anförde hos dispaschören som grund för sitt bestridande och i övrigt för sina framställda yrkanden:

1. Rederiet har, genom att ådraga sig en lagakraftvunnen tredskodom på betalningsskyldighet för påstådda lastskador, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att uppfylla sina åligganden enligt försäkringsvillkoren. PM-försäkringsgivarna svarade under sådana omständigheter inte för den rederiet ålagda skadeståndsskyldigheten i enlighet med Skulds lover §§ 19 och 20 jämförda med § 46.

2. Enligt försäkringsvillkoren (§ 51 1 st) ansvarade PM- försäkringsgivarna inte för rederiets ansvar, såvida detta inte var fastslaget genom "endelig dom". I detta uttryck inbegreps inte tredskodom.

3. Dessutom gällde att rederiet inte, såsom krävdes av villkorens § 51 2 st, visat "at kravet var berettigat både hva grunnlag og störrelse angår", varför PM-försäkringsgivarna inte var skyldiga att täcka rederiet för den skadeståndsskyldighet som ålagts rederiet genom tredskodomen.

4. Oaktat käromålet endast avsåg fastställelse av rederiets fordringar gentemot PM-försäkringsgivarna med solidarisk betalningsskyldighet för dessa, föreskrev försäkringsvillkoren (§ 55 2 st) uttryckligen, att överlåtelse av rätten under försäkringen inte kunde äga rum, varför en eventuell rätt för rederiet till försäkringsersättning på grund av de påstådda lastskadorna inte kunde göras till föremål för utmätning.

5. Grunden för sökandenas talerätt i dispaschmålet syntes vidare kunna ifrågasättas med hänsyn till att talerätten grundades på kronofogdernyndighetens beslut enligt 4 kap 23 § 1 st UB med föreläggande att väcka talan och att detta stadgande inte medgav föreläggande att inleda förfarande vid annan myndighet än allmän domstol, således inte att söka dispasch hos dispaschör.

De av P&I-bolagen åberopade Skulds lover §§ 19, 20, 46 och 51 har följande lydelse:

§ 19

Hvis et forsikringstilfelle truer med å inntreffe eller er inntruffet, skal sikrede uten ugrunnet opphold varsle Foreningen og holde den underrettet om den videre utvikling.

Sikrede og skibsforeren plikter å varsle Foreningen nr sjoforklaringer og besiktigelser som holdes i anledning av forsikringstilfellet.

§ 20

Hvis et forsikringstilfelle truer med å inntreffe eller er inntruffet, skal sikrede gjore hva han kan for å avverge eller begrense tapet. For han treffer sine foranstaltninger, skal han, såfremt det er anledning til det, rådfore seg med Foreningen. Gir denne bestemte forskrifter, skal sikrede folge dem, medmindre han må forstå at de er utferdiget på grunnlag av uriktige eller mangelfulle opplysninger om den faktiske situasjon.

Når et ansvar som omfattes av forsikringen, gjores gjeldende mot sikrede, plikter han straks å varsle Foreningen. Han skal ivareta Foreningens interesser på beste måte og, hvor det er nodvendig, benytte kyndig teknisk og juridisk bistand. Foreningen har rett til straks å gjore seg kjent med alle dokumenter og andre bevisligheter og i tilfelle av prosess å la seg representere ved egen prosessfullmektig.

§ 46

Unnlater sikrede forsettlig eller grovt uaktsomt å oppfylle sine plikter efter §§ 19, og 20, svarer Foreningen ikke for storre tap enn det må antas at den ville ha hatt å dekke, dersom plikten var blitt oppfylt. Lider Foreningen ytterligere tap som folge av forsommelsen, plikter sikrede å erstatte dette.

Tilsvarende gjelder hvis skibets forer forsommer sine plikter efter § 19. §51

Foreningen dekker ikke sikredes ansvar medmindre det er fastsatt ved:

a. endelig dom eller kjennelse av norsk eller utenlandsk domstol,

b. voldgiftsdom, dersom avtale om avgjorelse ved voldgift var inngått for tvisten oppstod eller er inngått senere med Foreningens samtykke,

c. forlik som er godkjent av Foreningen.

Har sikrede i andre tilfelle anerkjent et krav eller betalt erstatning, dekker Foreningen ikke ansvaret medmindre sikrede godtgjor at kravet var berettiget både hva grunnlag og storrelse angår.

Skandia och F. anförde hos dispaschören till utveckling av sin talan i huvudsak:

För leverans av ett parti gödningsmedel från Sas van Gent i Holland till Åhus, träffade F. som befraktare och rederiet som fartygsägare avtal om befraktning av fartyget "SIMONE". Avtalet träffades genom en fixture- note, upprättad d 8 april 1983 av E. G. J. AB i Malmö på uppdrag av båda parter. Godset var köpt av F. FOB Sas van Gent, frakten var SEK 50:-/MT "intaken FIOT" och varuförsäkring hade tecknats med Skandia. Fraktavtalet var ett Gencon CP. Efter inlastning utställdes rent konossement beträffande 1220 300 kr N.P.K. Fertilizers i bulk. Vid lossningen i Åhus befanns godset i stor utsträckning fuktskadat och skadan fastställdes slutligt till 1 104 492 kr, vilket belopp efter avdrag av självrisk 23 067 kr Skandia utgav till F.. I enlighet med upprättat subrogationskvitto inträdde Skandia genom betalningen i rätten till ersättning från tredje man. Skadorna, som uppkommit medan godset var i fartygets vård, medförde skadeståndsskyldighet för rederiet. Efter avdrag för restvärdet av det skadade partiet hade Skandia ett skadeståndsanspråk om 437 475 kr jämte ränta och F. ett anspråk om 23 067 kr motsvarande självrisken. Det under 3. yrkade beloppet hade minskats från ursprungligen yrkade 17 217 kr. Genom denna reducering hade sökandena kvittat motparternas fordran på av Stockholms TR d 22 juli 1986 utdömda rättegångskostnader med 14 250 kr. Under 4. yrkat belopp avsåg expeditionsavgift för kopia av tredskodomen.

På dessa grunder ansökte Skandia och F. d 13 april 1984 om stämning på rederiet vid Malmö TR. TR:n meddelade tredskodom i målet d 22 jan 1985, varvid kärandenas yrkanden bifölls. Rederiet hade tecknat P&Iförsäkring hos Skuld och Indemnitas för sitt eventuellt uppkommande ansvar till följd av godsbefordran med "SIMONE". Med stöd av tredskodomen mot rederiet ansökte Skandia och F. d 29 mars 1985 om verkställighet, varvid hemställdes om utmätning, varefter kronofogdemyndigheten i Stockholm d 3 april 1985 utmätte rätten till försäkringsersättning från såväl Skuld som Indemnitas. De båda försäkringsgivarna hade, sedan kronofogdemyndigheten begärt att de skulle utbetala ersättningsbeloppet, bestritt betalningsskyldighet, varefter kronofogdemyndigheten förelagt Skandia och F. att väcka talan mot de båda försäkringsgivarna. Så hade skett genom stämningsansökan d 31 juli 1985 till Stockholms TR, som emellertid i slutligt beslut d 22 juli 1986 - sedan Skuld och Indemnitas gjort gällande att den tvist varom i målet var fråga var sådan tvist angående försäkringsersättning som avsågs i 219 § sjölagen och därför skulle hänskjutas till behandling genom dispasch - avvisat käromålet och hänskjutit saken enligt 219 § sjölagen till utredning och avgöranden genom dispasch.

Vid målets handläggning i Malmö TR tillskrevs P&I-försäkringsgivarna med upplysning om det pågående målet mot rederiet, varvid kopia av stämningsansökan bifogades, med begäran om besked huruvida försäkringsgivarna på sedvanligt sätt avsåg att ställa ombud för rederiets räkning och framhölls särskilt möjligheten av tredskodom i målet. Redan dessförinnan hade Skandia i telex till Skuld d 19 maj 1983 underrättat om vattenskadan samt angivit att man skulle återkomma angående ersättningsfrågan när varan, som inte accepterades av mottagaren, sålts och skadekostnaderna förelåg, enär man ansåg att rederiet varit vållande. Skuld hade i brev d 9 juni 1983 bekräftat mottagandet och angivit att ärendet för Skulds räkning handlades av Indemnitas. I brev d 11 jan 1984 till Indemnitas hade Skandia informerat om att man utbetalat ersättning med 1081 425 kr till F. och att nettoskadan efter tillägg för självrisk motsvarade ett regresskrav om 460542 kr samt begärt Indemnitas besked om ställningstagande i ersättningsfrågan. Indemnitas hade svarat i brev d 8 febr 1984, varvid man angivit att fartyget inte längre var försäkrat hos Indemnitas (och Skuld), att man inte hade någon förbindelse med rederiet samt att Skandia fick vända sig direkt till rederiet. Inför förestående ett-års preskription av kravet, begärde Skandia förlängning av preskriptionstiden av Indemnitas, som emellertid i brev d 6 april 1984 meddelade att man ej kunde gå med härpå och måste överlåta till Skandia att vidtaga de mått och steg som Skandia ansåg bäst. I det läget väckte Skandia och F. talan mot rederiet vid Malmö TR. I brev d 19 nov 1984 till Indemnitas och Skuld underrättades försäkringsgivarna om stämningen och om att denna delgivits rederiets president i Göteborg B.W.B.. I skrivelsen upplystes vidare om att rederiet inte inkommit med svaromål inom föreskriven tid, varför Skandia och F. avsåg att begära att målet utsattes till muntlig förberedelse. Skandia och F. efterlyste besked om Skuld och Indemnitas avsåg att ställa ombud för rederiet i rättegangen "liksom huruvida Ni avser reglera våra huvudmäns anspråk för det fall dessa bifalls genom lagakraftvunnen dom, även i form av tredskodom, eller genom träffad förlikning med Er eller rederiet. Vår förfrågan är föranledd av att vi överväger att anmoda Er inträda i rättegången jämlikt RB 14 kap § 12". Indemnitas svarade i brev d 26 nov 1984 att man inte ämnade inträda i den påbörjade rättegången mot rederiet samt att det enligt Indemnitas uppfattning inte förelåg någon skyldighet för dem, med beaktande av tidigare försäkringsavtal, att betala i ärendet. Även Skuld svarade i brev d 28 nov 1984 och meddelade att man inte haft någon kontakt med rederiet samt att försäkringen var uppsagd fr o m d 29 aug 1983. Med hänsyn härtill ansåg sig Skuld förhindrad att ställa ombud till förfogande för rederiet och man menade att det var rederiets sak att i första hand söka en eventuell i godo-uppgörelse med Skandia och F., eftersom kravet riktade sig mot rederiet och inte mot Skuld. Målet utsattes senare till förhandling och då rederiet inte infann sig meddelades tredskodom. P&I-försäkringsgivarna hade emellertid hävdat att uttrycket "endelig dom" i villkorens § 51 a) inte inbegriper tredskodom. I Skulds engelska översättning av villkorens § 51 var dock "endelig" översatt med "final" och av kommentaren till paragrafen angavs att med "final" avsågs "binding". Innebörden var sålunda en slutlig och bindande dom, som måste innefatta det svenska motsvarande uttrycket "lagakraftvunnen dom". Enligt svensk rätt utgjorde en lagakraftvunnen tredskodom en slutlig och bindande dom, och i avsaknad av uttryckligt stadgande eller uttalande om motsatsen, skulle tredskodom omfattas av villkoren. Försäkringsgivarnas hänvisning till villkorens § 51 2 st som bestridandegrund kunde inte tillmätas någon särskild betydelse eftersom detta villkor avsåg förhållandet att försäkringstagarna i andra fall ("i andre tilfelle") än de i första st angivna, godkänt kravet och kravet på sådan grund riktades mot Skuld. I övrigt hade Indemnitas och Skuld invänt att rederiet inte uppfyllt sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet (§§ 19 och 20) och att bolagen därför ägde begränsa sitt ansvar (§ 46). Enligt § 46 måste det emellertid åligga bolagen att styrka att rederiet uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåtit att uppfylla sina förpliktelser. Bolagen hade varken anfört några omständigheter till stöd härför eller på vad sätt underlåtenheten länt bolagen till men. Skandia och F. ville därför erinra om följande omständigheter. Vid ankomsten till Åhus var lasten skadad. Utöver sedvanliga reklamationer framställda till rederiets representanter, bl a fartygets befälhavare, tillställdes Skuld det ovannämnda telexet. Skuld hade i vart fall därigenom fått kännedom om skadan med möjlighet att på detta tidiga stadium vidta erforderliga åtgärder. I början av juni månad 1983 var Skuld i kontakt med rederiets mäklare i Åhus, A. & F., för att förhöra sig om saken och för att få kopior på förekommande handlingar, reklamationer, besiktningsrapporter mm, vilka också tillställdes Skuld. Mot bakgrund härav har P&I-bolagen haft precis samma möjligheter att agera i saken och bevaka försäkringstagarens och/eller sin egen rätt med anledning av kravet som om rederiet själv skulle ha underrättat bolagen om skadan och i övrigt vidtagit de åtgärder som anges i §§ 19 och 20. Rederiets eventuella underlåtenhet att uppfylla dessa åligganden var därför inte på något sätt kausal till det förhållandet att tredskodom senare meddelades mot rederiet. Med fog kunde antas att bolagen inte hade intagit en annan inställning till den inledda rättegången för det fall att rederiet hade anmält skadan till bolagen. Bolagen hade flera gånger hänvisat till att försäkringsavtalet upphört och detta kunde inte uppfattas på annat sätt än att bolagen därmed av kostnadsskäl inte haft vidare intresse av saken. Rederiets eventuella underlåtenhet hade i vart fall inte skett uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, men även om så skulle vara fallet fick detta enligt § 46 enbart till följd en begränsning till den förlust som uppkommit om förpliktelserna uppfyllts. Eftersom ansvaret skulle blivit detsamma om förpliktelserna uppfyllts, hade begränsningen i detta fall ingen betydelse. Försäkringsavtalslagens (FAL) motsvarande bestämmelser torde kunna användas vid tolkningen av villkoren i Skulds Lover. Bolagens grund för bestridande med hänvisning til1 § 55 2 st att försäkringstagaren inte ägde överlåta sin rätt under försäkringen saknade relevans, eftersom sökandenas krav inte grundades på en överlåtelse. P&I-bolagen anförde hos dispaschören till utveckling av sin talan i huvudsak: Sökandena grundade sin talerätt i dispaschärendet på kronofogdemyndighetens i Stockholm beslut d 12 juli 1985 med föreläggande att väcka talan om beståndet av den påstådda rätten till ersättning. Detta beslut gav inte utrymme för föreläggande att inleda förfarande vid annan myndighet än allmän domstol. Vid sådant förhållande syntes grunden för sökandenas talerätt kunna ifrågasättas eftersom myndighetens föreläggande inte kunde omfatta inledande av förfarande hos dispaschör. Dispaschören borde därför pröva huruvida sökandena med stöd av myndighetens beslut ägde att jämlikt 219 § sjölagen begära avgörande genom dispasch av frågan om P&I-bolagen var ersättningsskyldiga under försäkringsavtalet.

P&I-bolagen ville vidare framhålla att en lagakraftvunnen tredskodom visserligen var en slutlig dom i den meningen att den utgjorde exekutionstitel. Enbart denna måttstock kunde emellertid inte läggas till grund för en tolkning av uttrycket "endelig dom" i § 51 1 st. Detta stycke måste läsas mot bakgrund av § 51 sista st. Därav framgick att i de fall där försäkringstagaren frivilligt gått med på, eller eljest utan rättslig prövning av kravet bundit sig för ersättningsskyldighet mot skadelidande, rätt till försäkringsersättning uppkom endast i den utsträckning som försäkringstagaren förmådde visa att kravet var välgrundat såväl i ansvarsdelen som beträffande beloppet. Om försäkringstagaren genom att underlåta att gå i svaromål i en inledd rättegång och genom att utebli från förhandling ådrog sig en tredskodom, var detta att jämställa med en frivillig uppgörelse eller erkännande av kravet utan rättslig prövning. § 51 kunde rimligen inte tolkas så att försäkringstagaren - eller hans rättsinnehavare - skulle komma i en mera gynnsam position gentemot assuradören om han genom en så grav försummelse ådrog sig en tredskodom, än om han eljest frivilligt åtog sig en ersättningsskyldighet. I detta fall hade sökandena inte visat att kravet var välgrundat och att en materiell prövning därav skulle ha givit samma resultat som tredskodomen. Rederiet hade tvärtemot sannolikt kunnat undgå ansvar om det ingått i svaromål.

Enligt villkoren § 20 hade försäkringstagaren en ovillkorlig skyldighet att sedan skadefall inträffat göra vad han kunde för att avvärja och begränsa skadan samt att tillvarata försäkringsgivarens intressen på bästa sätt och när det var nödvändigt använda sig av kunnigt tekniskt och juridiskt bistånd. Underläts detta av grov oaktsamhet täckte försäkringsgivaren enligt § 46 inte större förlust än den, som kunde antas ha uppkommit, om försäkringstagaren uppfyllt sina åtaganden.

P0-bolagen var av den uppfattningen att det utgjorde grov oaktsamhet att ej gå i svaromål och därigenom ådra sig tredskodom och att sedan låta domen vinna laga kraft. Någon svårighet för rederiet att vidta erforderliga åtgärder hade inte förelegat eftersom rederiets företrädare var svenska medborgare, bosatta i Göteborg. Rederiet har ej begärt assistans av P&I-bolagen eller satt sig i förbindelse med bolagen. Vid kontakt i juni 1983 med rederiets agenter i Göteborg meddelade dessa att de ej längre företrädde rederiet. Ej heller eljest hade rederiet kunnat nås för införskaffande av dokumentation och uppgifter vilka P&I-bolagen behövt för handläggning av skadefallet och vilka bolagen enligt § 46 haft rätt att infordra. Bolagen saknade överhuvudtaget möjligheter att ingripa i skadefallet och agera i rättegången. M-försäkringen liksom ansvarsförsäkring i allmänhet är avsedd att skydda inte skadelidande part utan endast skadevållaren/försäkringstagaren. Försäkringsavtalet gav inte den skadelidande någon rätt mot assuradören. Sådan rätt tillkom endast försäkringstagaren. Om nu försäkringstagaren medvetet försatte sig i en situation som medförde att han förlorade rätten till försäkringsersättning, var detta något som i princip endast berörde parterna i försäkringsavtalet och som den skadelidande inte kunde påverka. För assuradören fanns ingen skyldighet att ingripa och vidta åtgärder som enligt villkoren ankom på försäkringstagaren. P&I-bolagen som numera fått del av fraktavtal mellan F. och rederiet har funnit att avtalet innehåller FIOT-klausul och Gencon-villkor. Enligt besiktningsrapport utförd på sökandenas begäran d 14 juli 1983 uppgavs att skadan hade sin troliga orsak i att regn trängt in under lastningen och att vattenläckage skett genom ett trasigt pejlrör i lastrum nr 3. Dessutom hade kontamination till viss del skett med tidigare last. Enligt P&I-bolagens uppfattning hade Gencons klausul 9 (2) "Owner's Responsibility Clause" jämte det förhållandet att FIOTvillkor gällde, kunnat framgångsrikt åberopas av rederiet för att avvärja ansvar för lastskadan. Om rederiet skött sina åligganden, hade sannolikt käromålet ogillats. Utöver §§ 20 och 46 i villkoren samt § 52 åberopade P&I-bolagen § 42 1 st. Då rederiet hade ådragit sig skadeståndsskyldighet genom grovt oaktsam underlåtelse att vidta åtgärder för att avvärja ansvar i rättegången följde även av § 42 1 st att bolagen var fria från återersättningsskyldighet. Det var i och för sig riktigt att P&I-bolagen fick tillgång till besiktningsrapport från lossningshamnen. Därutöver kunde man ej få några informationer från rederiet som varit nödvändiga för att handlägga skadefallet. Så hade t ex ej skeppsdagböcker, befälhavarerapport och certeparti gjorts tillgängliga för P&I-bolagen och rederiet hade inte kunnat förmås att i något avseende medverka i en skadeutredning.

Skandia och F. anförde vidare:

Det var anmärkningsvärt att P0-bolagen nu ifrågasatte sökandenas rätt att föra talan hos dispaschören, eftersom bolagen i Stockholms TR gjort foruminvändning under påstående att saken just skulle handläggas av dispaschör, en invändning som TR:n bifallit. Till stöd för sitt ifrågasättande åberopade bolagen nu en av de grunder som sökandena åberopat mot bolagens foruminvändning. Dispaschören är fullt behörig att slutligt pröva sökandenas talan, när han nu tagit upp talan för prövning och avgörande enligt § 219 sjölagen utan tidigare erinran från bolagen. Vad kronofogdemyndigheten enligt UB har rätt att göra påverkade inte möjligheterna för dispaschören att göra sin prövning.

Dispaschören (professorn J.S.) anförde i dispasch given d 24 aug 1988:

Vad först angår frågan om dispaschörens behörighet att befatta sig med det hos honom anhängiggjorda ärendet finner jag det inte vara nödvändigt att här utveckla min mening om kronofogdemyndighets rätt att enligt bestämmelse i UB förelägga utmätningssökande att väcka talan vid specialdomstol eller annan myndighet. Tvärtemot vad Skuld och Indemnitas anför till stöd för att dispaschören bör pröva sökandenas behörighet att föra talan inför honom - nämligen att sökandena grundar sin rätt att föra talan inför dispaschören uteslutande på kronofogdemyndighetens beslut att förelägga dem att enligt 4 kap 23 § 1 st UB väcka talan rörande beståndet av den utmätta rätten till försäkringsersättning - är det enligt min mening ointressant och sakligt sett betydelselöst att efterforska vad som föranlett part som anhängiggjort ärende hos mig att begära dispasch. Skandia och F. grundar sin talan mot Skuld och Indemnitas på att det föreligger en lagakraftvunnen tredskodom mot rederiet, vilken pålägger rederiet ansvar för uppkommen lastskada, samt att sökandena på grund av subrogation övertagit rederiets anspråk mot P&I-bolagen. De skäl som må ligga bakom Skandias och F:s önskan att få denna talan prövad av dispaschören - om det är en kronofogdemyndighet som förelagt dem att väcka talan eller om de själva tagit initiativet härtill - kan under inga förhållanden påverka dispaschörens behörighet att jämlikt 219 § sjölagen befatta sig med den väckta talan. Jag kommer därför inte att uppta den av P&I-bolagen här anvisade frågan till prövning.

P&I-bolagens huvudinvändning mot Skandias och F:s talan är emellertid att den lagakraftvunna tredskodomen av Malmö TR, vilken fastställer rederiets ansvar och betalningsskyldighet för lastskadan, inte har den rättsverkan gentemot bolagen att de på grund av densamma och sitt ansvarsförsäkringsavtal med rederiet kan åläggas ersättningsskyldighet för den inträffade skadan. Invändningen grundas i första hand på påståendet att rederiet genom att ådra sig en lagakraftvunnen tredskodom förlorat sin rätt till återersättning av P&I-bolagen. Detta berodde på att rederiet brustit i sina skyldigheter mot försäkringsgivarna genom att i strid med föreskrifterna i §§ 19 och 20 underlåta att utan oskäligt uppehåll varsla bolagen om att en lastskada inträffat och hålla bolagen underrättade om den fortsatta utvecklingen, ävensom att vidta lämpliga åtgärder för att avvärja eller begränsa skadan och att dessförinnan rådgöra med bolagen härom. P&I-bolagen menade att denna rederiets underlåtenhet skett av grov oaktsamhet och därför enligt § 46 medförde befrielse för bolagen att ansvara för den rederiet ålagda skadeståndsskyldigheten. Av utredningen framgår att lastskadan upptäcktes vid godsets lossning i Åhus d 18 april 1983, att skadan genast reklamerats till bl a fartygets befälhavare, att Skuld underrättats av Skandia om skadan d 19 maj 1983, en underrättelse som Skuld uppenbarligen delgivit Indemnitas åtminstone i juni 1983, då man i brev till Skandia meddelat att ärendet i fortsättningen handlades av Indemnitas, att det slutliga kravet mot rederiet på grund av lastskadan presenterats för Indemnitas d 11 jan 1984 samt att Indemnitas i brev d 8 febr 1984 för egen och för Skulds räkning som svar på kravet uppgivit, att försäkringsgivarna ej längre hade någon förbindelse med rederiet och att Skandia fick vända sig direkt till rederiet. Det är också ostridigt mellan parterna i dispaschärendet att Skuld och Indemnitas d 19 nov 1984 underrättats om att Skandia och F. anhängiggjort talan mot rederiet med anspråk på ersättning för lastskadan, att P&I-bolagen samtidigt erhållit besked om att rederiet inte inkommit med svaromål och att sökandena övervägde att anmoda P&I-bolagen att intervenera i rättegången alternativt att låta saken gå till tredskodom samt att P&I-bolagen därvid svarat, att bolagen inte ämnade inträda i rättegången och att försäkringen var uppsagd från aug 1983. Utredningen ger dessutom vid handen att Skuld i juni månad 1983 varit i kontakt med rederiets mäklare i Åhus och av denne erhållit kopior av reklamationer med anledning av lastskadan, besiktningsrapporter och fraktavtal.

Genom vad sålunda förekommit kan fastslås att Skuld och Indemnitas i ett tidigt skede erhållit underrättelse om skadan och fortlöpande hållits underrättade om sakens utveckling, anspråkets precisering och ansvarstalans anhängiggörande mot rederiet. Samtidigt kan konstateras att rederiet förhållit sig passivt och inte självt iakttagit de skyldigheter man haft enligt villkorens §§ 19 och 20. Den fråga man då ställs inför är om det för försäkringsgivarna och deras ansvarssituation är av betydelse från vem uppgifter om inträffad skada kommer. Svaret härpå måste bli nekande, eftersom informationsplikten syftar till att sätta försäkringsgivarna i stånd att skydda sina egna intressen såsom ansvarsförsäkringsgivare. Den underlåtenhet som rederiet genom sin passivitet låtit komma sig till last med avseende på förpliktelser enligt § 19 har sålunda inte haft någon betydelse för ansvarsfrågan och kan inte sägas ha påverkat rederiets rätt gentemot P&I-bolagen eller ha försatt bolagen i ett försämrat ansvarsläge.

Gäller då detsamma i fråga om rederiets underlåtenhet med avseende på förpliktelser enligt § 20, som bl a innefattar underlåtenhet att gå i svaromål i det vid Malmö TR anhängiggjorda skadeståndsmålet? Enligt P&I-bolagen har rederiet också i detta avseende genom sin passivitet försatt sig i en situation, som påverkat dess rätt till försäkringsersättning. Underlåtenheten har här bestått i att rederiet inte försvarat sin ställning i rättegången vid Malmö TR och ej heller rådgjort med P&I-bolagen och inhämtat bolagens anvisningar om hur rederiet skolat förhålla sig i rättegången. Utan tvekan har rederiet genom att förhålla sig helt passivt brustit i de skyldigheter gentemot försäkringsgivarna som finns preciserade i villkorens § 20. Emellertid kan jag, med hänsyn till att P&I-bolagen fortlöpande hållits underrättade om att rederiet inte avsåg att ingå i svaromål gentemot det anhängiggjorda kravet, inte finna att denna underlåtenhet från rederiets sida haft någon inverkan på P&I-bolagens möjligheter att själva påverka ansvarssituationen i den mån man från bolagens sida vid detta tillfälle haft någon annan uppfattning än rederiet i fråga om ansvaret för lastskadan. P&I-bolagen har varken intervenerat i rättegången eller, efter det tredskodomen fallit, sökt återvinning utan har passivt iakttagit händelseutvecklingen under hänvisning till att avtalsförbindelsen med rederiet upphört på grund av att försäkringen uppsagts. På grund härav har den underlåtenhet som rederiet otvivelaktigt låtit komma sig till last inte inneburit någon skada för P&I-bolagen som ger dem rätt att åberopa underlåtenheten till befrielse från eget ersättningsansvar. Bolagen har själva kunnat påverka sin situation i den mån man har haft intresse därav. Den omständigheten att P&I-bolagen hållits underrättade och erhållit sin information om sakens vidareutveckling av Skandia och F. men ej av rederiet kan inte påverka detta mitt ställningstagande.

P&I-bolagen har dessutom bestritt ansvar med hänvisning till villkorens § 51 1 och 2 st och hävdat dels att den lagakraftvunna tredskodomen inte utgjorde "endelig dom" i den betydelsen uttrycket förekom i villkoret, dels ock att rederiet inte heller visat att skadeståndskravet var berättigat i vad avsåg grunden och storleken av detsamma. Utgångspunkten för bolagens inställning i detta avseende är det förhållandet att haveriet (lastskadan) inte på grund av ansvarsförsäkringen medför något ansvar för PO-försäkringsgivarna. Assuradörernas ansvar uppkommer först om och när försäkringstagaren kan hållas ansvarig för skadan. Även om det formellt enligt villkoren ankommer på försäkringstagaren att ombesörja haveribehandlingen har det i P&I-försäkringssammanhang utbildat sig en fast praxis av innehåll att P&I-assuradören övertar haveribehandlingen i samråd med försäkringstagaren. Utredningen ger vid handen att rederiet genom att underlåta att ingå i svaromål åstadkommit att ansvarstalan mot rederiet kommit att bifallas i tredskodom. Rederiet har genom underlåtenhet medgivit kravet utan att rådgöra med Skuld och Indemnitas. P&I-bolagen har emellertid förutom att de fortlöpande hållits underrättade om sakens utveckling och rederiets passivitet själva haft till sitt förfogande det utredningsmaterial - framför allt besiktningsrapport och fraktavtal - som utgjort tillräckligt underlag för bolagen att kunna bedöma det berättigade i den ansvarstalan som riktats mot rederiet. P&I-bolagen har dock föredragit att förhålla sig passiva. Vid sådant förhållande kan bolagen enligt mitt förmenande inte nu göra gällande att rederiet medgivit skadeståndskravet utan tillåtelse av P&I-bolagen eller med framgång påstå att bolagen inte haft någon möjlighet att ingripa för att förhindra ett medgivande. P&I-bolagens invändning om att Skandia och F. inte förmått visa att det framställda skadeståndskravet var välgrundat och att en materiell prövning av detsamma skulle ha givit samma resultat som tredskodomen, kan därför inte bära fram. P&I-bolagen har genom sin underlåtenhet att ingripa - om nu bolagen mot förmodan överhuvudtaget vid tillfället för ansvarstalans prövning i Malmö TR haft samma uppfattning i ansvarsfrågan som den man har idag - själva bidragit till att förhindra att skadeståndstalan erhållit en adekvat materiell prövning inför TR:n eller annan rättslig instans. Den meddelade och lagakraftvunna tredskodomen innebär under alla förhållanden att de av Skandia och F. inför TR:n uppgivna omständigheterna till stöd för den förda ansvarstalan varit tillräckliga för ett bifall till talan samt att rätten även eljest funnit att kärandena haft grund för sin talan.

P&I-bolagen har slutligen invänt att Skandias och F:s talan inför dispaschören inte kunde bifallas därför att villkorens § 55 2 st innebar förbud för rederiet att överlåta sin rätt under försäkringen. Denna invändning kan emellertid enligt min mening inte godtas, enär någon överlåtelse i den mening som avses i villkoret inte ägt rum.

Sammantaget innebär det ovan sagda att Skandias och F:s talan inför dispaschören skall bifallas och att solidarisk ersättningsskyldighet för P&I-bolagen föreligger gentemot rederiet.

Skuld och Indemnitas förpliktas att på grund av träffat P&I-försäkringsavtal med rederiet solidariskt utge ersättning för det skadestånd jämte kostnader som rederiet i lagakraftvunnen tredskodom förpliktats utge till Skandia och F. enligt den beloppsmässiga precisering som upptagits i sökandenas yrkande - - - med avdrag för dels vitsordat kvittningsanspråk från P&I-bolagens sida om 15 860 kr jämte lagenlig ränta därå från dagen för försäkringens annullering d 30 okt 1983 dels ock rederiets eventuella självrisk.

P&I-bolagen anförde vid Göteborgs TR klander mot dispaschen och yrkade att TR:n med ändring av dispaschen skulle lämna Skandias och F:s talan utan bifall.

P&I-bolagen yrkade vidare att, om TR:n skulle finna, att P&I-bolagen var ersättningsskyldiga under det med rederiet tecknade PMförsäkringsavtalet för vad rederiet i tredskodom förpliktats utge till Skandia och F., denna ersättningsskyldighet skulle bestämmas till att avse ett belopp högst motsvarande det varmed rederiet ägt begränsa sitt ansvar jämlikt 235 § sjölagen i dess vid tidpunkten för lastskadans inträffande gällande lydelse, med i dispaschen angivna avdrag för dels P0-bolagens kvittningsanspråk för obetalda premier 15 860 kr jämte ränta därå enligt 3 och 6 §§räntelagen från d 30 okt 1983, dels rederiets självrisk om 10 000 kr.

Skandia och F. bestred ändring men medgav, om ersättningsskyldighet ålades P0-bolagen, P&I-bolagen rätt att göra de yrkade avdragen och vitsordade P&I-bolagens rätt att åberopa ansvarsbegränsningen enligt 235 § sjölagen.

Parterna var ense om att, såvida ersättningsskyldighet skulle åläggas P&I-bolagen, det skulle vara tillräckligt att i TR:ns utslag inta en erinran om ansvarsbegränsningen på sätt P&I-bolagen gjort gällande.

Parterna åberopade i TR:n till stöd för sin talan vad de anfört hos dispaschören, varvid dock PM-bolagen begränsade grunderna för sitt bestridande till följande, såsom de redovisats i TR:ns utslag:

1. Rederiet har underlåtit att gå i svaromål i anledning av den av Skandia/F. vid Malmö TR väckta talan och som en följd därav ådragit sig tredskodom på betalningsskyldighet för påstådda lastskador. Genom att rederiet även underlät att söka återvinning, vann tredskodomen laga kraft. Rederiet har därigenom uppsatligen eller av grov oaktsamhet försummat att uppfylla sina åligganden enligt § 20 Skulds lover (1983), vilka utgör de för försäkringen gällande villkoren. Om rederiet hade uppfyllt sina åligganden enligt försäkringsvillkoren, hade skadeståndsskyldighet sannolikt kunnat avvärjas. Enligt försäkringsvillkoren § 46 svarar P&I-bolagen under sådana omständigheter inte för den rederiet ålagda skadeståndsskyldigheten.

2. Enligt försäkringsvillkoren § 51, 1 st punkt a), täcker inte P&I-bolagen rederiets ansvar med mindre detta fastslagits i "endelig dom". I detta uttryck inbegripes inte en tredskodom, dvs en dom som tillkommit utan att försäkringstagaren gått i svaromål och därmed utan att en materiell prövning av saken skett. P&I-bolagen har därför inte någon ersättningsskyldighet. En sådan dom är i vart fall inte bindande för P&I-bolagen.

3. Rederiets underlåtenhet att gå i svaromål och att efter meddelad tredskodom söka återvinning innebär ett medgivande av lastskadekravet. Skandia/F. har inte förmått visa att rederiet bar ansvar för lastskadan, ej heller att kravet var berättigat till sitt belopp. Enligt försäkringsvillkoren § 51, 2 st är P&I-bolagen därför inte skyldiga att täcka rederiets ersättningsskyldighet enligt tredskodomen.

TR:n (chefsrådmannen Hulden, rådmannen Björklund och som dispaschsakkunniga bankdirektören Hood samt direktörerna Mossberg och Perfjell) anförde i utslag d 29 juni 1990:

Skäl.

Parterna har utfört sin talan vid TR:n dels skriftligen, dels vid förhandling d 21 och 22 maj 1990.

Utöver den bevisning som förekommit hos dispaschören har parterna i TR:n åberopat viss ytterligare skriftlig bevisning. Därjämte har på P&I-bolagens begäran styrelseledamoten i AB Indemnitas S.F. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör ägt rum med jur kand M.F., handläggare av P&I-ärenden hos Assuranceforeningen Skuld AB.

TR:ns bedömning.

Målet rör ansvaret för en lastskada som inträffade i april 1983. Den skadelidande, befraktaren F., och dennes varuförsäkringsgivare Skandia, som efter subrogation inträtt i F:s rätt, frånsett självrisken å lastskadeförsäkringen, har utverkat en lagakraftvunnen tredskodom mot rederiet Europa Line Enterprise SA. med säte i Panama. Skandia och F. har härefter fått utmätning av rederiets rätt till ersättning från P&I-bolagen. Sedan dessa bestritt betalningsskyldighet har kronofogdemyndigheten hänvisat Skandia och F. att väcka talan mot P&I-bolagen. Detta har sedermera skett genom det anhängiggjorda dispaschärendet.

Vad dispaschören och TR:n har att pröva är om rederiet på grund av P&I-försäkringen har någon rätt mot P&I-bolagen i deras egenskap av försäkringsgivare. Det är däremot ej helt korrekt att säga att Skandia och F. på grund av subrogation övertagit rederiets anspråk mot P&I-bolagen (jfr dispaschen - - -). Skandia och F. har visserligen riktat sin talan direkt mot försäkringsgivaren men de har ingen självständig rätt att åberopa på grund av försäkringsavtalet.

P&I-försäkringen (Protection och Indemnity) är en form av frivillig ansvarsförsäkring som är allmänt förekommande inom sjöfarten. Den avser att täcka redarens ansvar, såväl i kontraktsförhållanden som utomkontraktsrättsligt, för skada på person eller egendom i samband med driften av ett fartyg och försäkringen är alltid knuten till ett bestämt fartyg. Försäkringen har en mycket internationell karaktär och täcker ansvaret oavsett efter vilket lands rätt detta har bedömts.

Frivillig ansvarsförsäkring anses - till skillnad från obligatorisk ansvarsförsäkring - i princip skydda försäkringstagarens intresse och inte den skadelidandes. Detta hindrar inte att också den skadelidandes intresse i viss utsträckning beaktas på skilda sätt i olika rättssystem. Den svenska försäkringsavtalslagen innehåller i 95 § vissa regler som avser att säkerställa att utbetald försäkringsersättning kommer den skadelidande till godo och i händelse att försäkringstagaren går i konkurs har den skadelidande rätt att få försäkringshavarens anspråk mot försäkringsgivaren överlåtet på sig. Förarbetena anvisar också den skadelidande att, såsom skett i detta fall, utverka dom mot skadevållaren/försäkringstagaren och sedan påkalla att dennes krav på ersättning av försäkringsgivaren utmätes till gäldande av skadeståndet. I andra länder förekommer en mer långtgående rätt till "direct action" mot försäkringsgivaren. Med tillkomsten av allt fler obligatoriska ansvarsförsäkringar synes det naturligt om den skadelidandes intresse får träda mer i förgrunden även vid frivilliga ansvarsförsäkringar, och särskilt naturligt synes detta vara inom sjöfarten, där lastägare och passagerare har fog för att räkna med att ett P&I-försäkringsbolag står bakom rederiet. I stor utsträckning har också, som dispaschören anmärkt - - - P&I assuradörerna övertagit rederiernas skadereglering. Det har i den rättsvetenskapliga litteraturen uttalats (I-lans Jacob Bull, Tredjemannsdekninger i forsikringsforhold, Oslo 1988, s 213) att ansvarsförsäkringen, särskilt inom sjöfarten, är på glid från att vara ett tvåsidigt förhållande mellan skadevållaren/försäkringstagaren och ansvarsassuradören till att bli ett trekantsförhållande, där den skadelidande har en självständig rättslig roll.

Enligt TR:ns mening bör synpunkter av detta slag väga in vid tillämpningen av de bestämmelser som är aktuella i målet, nämligen försäkringsvillkoren benämnda Skulds lover. En utgångspunkt bör därvid vara att den skadelidande i vart fall inte skall komma i sämre ställning än försäkringstagaren/rederiet mot försäkringsgivaren.

Enligt § 21 i försäkringsvillkoren täcker P0-försäkringen ansvar och förlust av den art som omnämnes i vissa följande paragrafer. § 23 anger bl a att försäkringen täcker försäkringstagarens ansvar som följd av skada på egendom som ej tillhör försäkringstagaren. § 51, som förekommer under rubriken Fastställande av försäkringstagarens ansvar, innehåller i första stycket att försäkringen inte täcker försäkringstagarens ansvar med mindre det är fastställt genom vissa uppräknade avgöranden, varvid i punkt a omnämns "endelig dom" av norsk eller utländsk domstol. För den händelse sådant avgörande inte föreligger och försäkringstagaren har godkänt ett krav eller betalat ersättning föreskriver andra stycket att försäkringen inte täcker ansvaret med mindre försäkringstagaren visar att kravet var berättigat både vad grund och storlek angår.

Dessa bestämmelser sammantagna visar enligt TR:ns mening att P&I-bolagen åtagit sig att täcka rederiets ansvar om det är fastställt i vederbörlig ordning, bl a i domstolsförfarande. En dom mot rederiet i en rättegång, där inte ansvarsassuradören varit part, har självklart inte rättskraft mot assuradören och hindrar rent processuellt inte denne från att i en senare rättegång göra såväl skadeståndsrättsliga som försäkringsrättsliga invändningar. I denna mening är domen inte bindande mot assuradören. Men i ansvarsförsäkringens uppbyggnad ligger enligt TR:ns mening att försäkringsbolaget i princip avstått från att göra skadeståndsrättsliga invändningar mot en i laga ordning tillkommen dom. I ett mål som det förevarande bör den skadelidande ha samma rätt som rederiet att åberopa en lagakraftvunnen dom till stöd för kravet mot assuradören.

I detta fall är det en tredskodom som Skandia och F. åberopar. En sådan dom har samma rättskraft och samma exekutionsrättsliga verkan som en vanlig dom och det finns ingen anledning att den inte skulle falla in i begreppet "endelig dom". Det är P&I-assuradörerna som har författat villkoren och om avsikten varit att en tredskodom skulle vara undantagen från uppräkningen av avgöranden i § 51 1 st borde detta ha skrivits klart ut. Enligt TR:ns mening är således villkoret i § 51 1 st för att få ut ersättning uppfyllt.

En tredskodom kan inte likställas med ett erkännande av ett krav. Orsaken till att rederiet låtit det gå till tredskodom i rättegången vid Malmö TR är inte utredd. Det blir således inte aktuellt att i detta mål tillämpa kravet i § 51 2 st att försäkringstagaren, som i vårt mål motsvaras av Skandia och F., skall visa att kravet mot rederiet var berättigat.

"TR:n delar således inte den uppfattning som P&I-bolagen gett uttryck för under punkterna 2 och 3 av grunderna för att bestrida Skandias och F:s talan.

P&I-bolagen har till befrielse från betalningsansvar även åberopat att rederiet brustit i sin plikt enligt § 20 att avvärja eller begränsa förlusten för assuradören. Första stycket handlar om försäkringstagarens skyldighet att begränsa skadan och synes inte vara aktuell i detta mål. Andra stycket avser det fall att ett krav görs gällande mot försäkringstagaren. Denne skall då genast underrätta försäkringsgivaren och skall tillvarata dennes intressen på bästa sätt samt vid behov använda sakkunnigt tekniskt och juridiskt biträde. I målet är ostridigt att rederiet varken har underrättat P&1-bolagen om rättegången i Malmö eller gått i svaromål där på sådant sätt att en tredskodom undvikits eller sökt återvinning mot tredskodomen. TR:n anser i likhet med dispaschören att rederiet härigenom har underlåtit att iaktta sin skyldighet enligt § 20 2 st.

Dispaschören har emellertid funnit att P&I-bolagen, som ostridigt hållits underrättade om rättegången i Malmö genom Skandias försorg, inte genom rederiets underlåtenhet betagits möjligheter att själva påverka ansvarssituationen. Dispaschören påpekar att P0-bolagen varken intervenerat i rättegången eller sökt återvinning mot tredskodomen utan har passivt iakttagit händelseutvecklingen. Dispaschörens slutsats är att P&I-bolagen inte lidit någon skada som ger dem rätt att åberopa rederiets underlåtenhet till befrielse från eget ersättningsansvar (- - -). Såvitt TR:n kan förstå har dispaschören här överskattat P&I-bolagens formella möjligheter att ingripa i rättegången i Malmö. Visserligen torde de ha kunnat ansöka hos rätten att få delta i rätte gången som intervenienter men de torde därvid ha fått ställning såsom s k osjälvständiga intervenienter. Det innebär att de varken torde ha kunnat förhindra en tredskodom mot rederiet eller har kunnat söka återvinning mot tredskodomen. Även om TR:n delar dispaschörens allmänna bedömning av P&I-bolagens passivitet anser TR:n inte att denna kan medföra att de går miste om rätten att åberopa rederiets underlåtelse till befrielse från ersättningsansvar. Verkan av rederiets försummelse måste således prövas med hänsyn til1 § 46. Denna föreskriver att, om försäkringstagaren underlåter uppsåtligt eller grovt oaktsamt att uppfylla sina plikter enligt bl a § 20, assuradören inte svarar för "storre tap enn det må antas at den ville ha hatt å dekke, dersom plikten var blitt oppfylt".

Till en början anser TR:n att rederiet genom att ej avvärja tredskodotnen gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Det måste vara den första plikten för den som blir utsatt för en stämning att gå i svaromål eller inställa sig inför rätten. Rederiet har genom sin passivitet förhindrat att kravet fått en saklig behandling inför domstolen.

Detta leder in på frågan hur det skulle ha gått i rättegången i Malmö, om rederiet hade gått i svaromål och målet hade prövats i sak. Väsentlig är därvid frågan om vem som nu har bevisbördan för rederiets ansvar i fråga om lastskadan.

I detta fall har de skadelidande, Skandia och F., iakttagit allt som man rimligen kan begära av dem för att få sitt skadeståndskrav prövat. De har sålunda reklamerat skadan hos rederiets representanter och underrättat Skuld om reklamationen genom telex d 19 maj 1983 och framställt krav mot Indemnitas genom brev d 11 jan 1984, de har begärt preskriptionsförlängning hos Indemnitas och då detta vägrats har de uttagit stämning mot rederiet. De har underrättat P&I-bolagen om rättegången och riktat deras uppmärksamhet mot möjligheten av tredskodom och möjligheten av intervention. De har slutligen, då rederiet inte medverkade i rättegången, begärt tredskodom och fått denna delgiven med rederiet, samt erhållit utmätning och rättat sig efter kronofogdemyndighetens och sedermera Stockholms TR:s anvisningar om att väcka talan.

P&I-bolagens förhållningssätt präglas däremot av en ovilja mot att gå in i en saklig diskussion om det berättigade i lastskadekravet. Inledningsvis hänvisade Skuld till att Indemnitas handlade skadeärendet för dess räkning. Därefter hänvisade Indemnitas genom brev d 8 febr 1984 Skandia till rederiet med den rättsligt sett irrelevanta motiveringen att fartyget inte längre var försäkrat hos bolaget och att bolaget inte hade någon förbindelse med rederiet. Senare vägrade Indemnitas att gå med på preskriptionsförlängning och uppmanade Skandias ombud att vidtaga de mått och steg som han ansåg bäst. Slutligen förklarade Indemnitas i brev till Skandias ombud d 26 nov 1984 att man inte ämnade inträda i rättegången mot rederiet och att någon betalningsskyldighet "med beaktande av tidigare försäkringsavtal" inte torde föreligga i detta ärende. Den citerade hänvisningen synes vara en upprepning av det irrelevanta åberopandet av att försäkringsavtalet ej längre gällde. Två dagar senare förklarade Skuld i brev till Skandias ombud att bolaget inte haft någon kontakt med rederiet, att försäkringen var uppsagd fr o m d 29 aug 1983, att bolaget ansåg sig förhindrat ställa ombud till förfogande för rederiet och att det var rederiets sak att sköta en eventuell uppgörelse.

S.F. har om ärendets handläggning uppgett bl a följande: Sedan Skuld underrättat Indemnitas om Skandias skadeanmälan skrev han d 30 juni 1983 till rederiets uppgivna agent O.P.S:s Skeppsmäkleri AB i Göteborg, som svarade att man vidarebefordrat hans brev till rederiet, eftersom skeppsmäkleriet inte längre var rederiets agent. Sedan gjorde han ingenting, eftersom det inte då fanns något krav från Skandia. I jan 1984 erhöll han Skandias preciserade krav. Under mellantiden hade försäkringen annullerats d 29 eller 30 aug 1983 på grund av att rederiet ej betalt sina premier. Trots flera försök nådde han inte kontakt med rederiet. O.P.S. hade hänvisat till en c/o-adress hos Förvaltnings AB Lansen och där fick han uppgifter som tydde på att rederiets ägare var ekonomiskt otillförlitliga och oanträffbara. - Indemnitas hade svårt att ta ställning till lastskadekravet eftersom man saknade flera viktiga handlingar, bl a befälhavarrapporten och fraktavtalet. Besiktningsrapporten var ej tillräcklig. Betalningsansvar kunde vara uteslutet för assuradören på grund av att skadan berott på redarens s k egenfel. Vidare kände man inte till vad som orsakat lastskadan. Det kunde vara så att befraktaren hade godkänt rengöringen av lastrummet, att de läckande lastluckorna berodde på hårt väder och att det trasiga pejlröret hade kontrollerats nyligen. S.F. gjorde inga försök att hos Skandias ombud eller den anlitade besiktningsmannen skaffa ytterligare upplysningar i saken. - När försäkringen tecknades var P&I-bolagen troligen inte i kontakt med rederiet utan endast med dess agent. S.F. kände då inte till vilka personer som stod bakom rederiet.

M.F. har upplyst att Skuld fick kännedom om lastskadan redan på lossningsdagen d 18 april 1983 och att bolaget då lät besiktiga skadan genom lotsen R.A.. I avsaknad av bl a befälhavarrapport och loggboksutdrag var det enligt M.F. omöjligt för bolagen att ta ställning till lastskadekravet. I sept 1988 undersökte han rederiets rättsliga status genom en advokat i Panama och fick veta att det fortfarande var registrerat och vilka personer som var antecknade som ägare.

Mot bakgrund av den telex- och brevväxling som åberopats finner TR:n att P&I-bolagens invändningar om hur svårt det var att bedöma lastskadekravet närmast har karaktären av undanflykter. Med hänsyn till vad som inledningsvis har anförts om att även den skadelidandes intresse bör beaktas vid en P&I-försäkring, anser TR:n att det kan fordras av P&I-bolagen att de seriöst söker behandla krav från en skadelidande och åtminstone går in i förhandling med denne och därigenom och på andra sätt söker skaffa in underlag för att bedöma kravet. Då P&I-bolagen brustit i detta avseende bör de vid tillämpning av § 46 få bära bevisbördan för att rättegången i Malmö hade fått en annan utgång än enligt tredskodomen, om rederiet hade gått i svaromål.

I fråga om ansvaret för lastskadan har parterna i huvudsak anfört följande.

P&I-bolagen: Fraktavtalet var slutet enligt formulär Gencon 2 med FIO- klausul som innebar att befraktaren hade ansvaret för lastning, stuvning och lossning. Certepartiets klausul 2 innehåller en omfattande friskrivning för redaren, tom för sjöovärdighet, om denna ej beror på redarens eget fel. Vidare skulle enligt fixture-noten lastrummet vara rengjort till befraktarens belåtenhet och denne hade således möjlighet att ge anvisningar om rengöringen. Såväl trasiga pejlrör som regnväder under inlastningen faller in under friskrivningsklausulen.

Skandia och F.: Fixture-noten hänvisar till Genconcertepartiet, som innehåller vittgående friskrivning för redaren, men domstolspraxis är försiktig då det gäller att godta klausulen. Läckande lastluckor är ett klart fall av sjöovärdighet som redaren svarar för. Den allvarligaste skadan var kontamineringen av lasten och den hänger samman med att fartyget inte var rengjort på sätt som anges i fixturenoten, vilket är ett klart avtalsbrott. Det finns inget som tyder på att befraktaren skulle ha godkänt rengöringen. Visserligen kan skada på grund av regn under lastningen vara friskriven enligt FIO-klausulen men det finns ej tillräcklig bevisning om att sådant regn var orsak till fuktskadan, som i stället torde bero på ett upprostat pejlrör.

TR:n finner det svårt att nu, mer än sex år efter det att lastskadan inträffat, bedöma det berättigade i lastskadekravet. Å ena sidan föreskriver fixture-noten att lastrummet skall vara väl rengjort, och det torde vara ostridigt att större delen av lastskadan beror på kontamination från tidigare last. A andra sidan innehåller Genconcertepartiet i klausul 2 en långtgående friskrivning från det ansvar som annars åvilar bortfraktaren enligt 118 § sjölagen. Eftersom det i detta fall inte är fråga om ett konossementsansvar enligt sjölagens tvingande regler torde friskrivningen i princip gälla, men av rättsvetenskaplig litteratur framgår (Per Gram, Fraktavtaler og deres tolkning, Oslo 1967, s 39, Lars Gorthon m fl Shipbroking etc s 157), att sådana friskrivningsklausuler tolkas strängt mot redaren. Enligt Gencon svarar redaren i allt fall för egen försummelse att se till att fartyget är på allt sätt sjövärdigt. Den åberopade bevisningen, däribland olika besiktningsrapporter, ger enligt TR:ns mening inte stöd för att lastskadekravet skulle vara oberättigat.

Då P&I-bolagen på grund av det sagda inte gjort sannolikt att rättegången i Malmö skulle ha fått en annan utgång än vad som motsvarar tredsko(iomen, om rederiet hade gått i svaromål, kan P&lbolagen inte med stöd av § 46 försäkringsvillkoren gå fria från betalningsansvar mot rederiet. Inte heller punkt 1 av grunderna för P&I-bolagens bestridande leder således till att Skandias och F:s talan skall ogillas.

Till följd av det sagda skall dispaschen i princip fastställas. Dispaschören har dock formulerat dispaschens slut som en förpliktelse att fullgöra trots att det är fråga om en fastställelsetalan, vilket bör föranleda en justering av slutet. Vidare är parterna ense om att P&I-bolagens betalningsskyldighet skall begränsas på sätt som motsvarar rederiets ansvarsbegränsning enligt 235 § sjölagen.

TR:ns avgörande. TR ändrar endast på det sättet den klandrade dispaschen att TR:n fastställer att Assuranceforeningen Skuld AB och AB Indemnitas, på grund av träffat P&I-försäkringsavtal med rederiet Europa Line Enterprise SA, Panama City, Panama, är ersättningsskyldiga under försäkringen för det skadestånd jämte kostnader som nämnda rederi förpliktats utge till Försäkrings AB Skandia och L.G.F:s Handels AB i Malmö TR:s, avd 2, tredskodom d 22 jan 1985, DT 12, enligt den beloppsmässiga precisering som upptagits under rubriken yrkanden - - - i dispaschen, dock högst med ett belopp som motsvarar det varmed rederiet ägt begränsa sitt ansvar enligt 235 § sjölagen i dess vid tidpunkten för lastskadans inträffande gällande lydelse, med avdrag för dels obetalda försäkringspremier om 15 860 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 30 okt 1983, dels rederiets självrisk om 10 000 kr.

Rådmannen Ernström var av skiljaktig mening och anförde:

P&I-bolagen har gjort gällande att den åberopade tredskodomen inte har den rättsverkan mot bolagen att de på grund av denna och gällande försäkringsvillkor är skyldiga att utge ersättning för lastskadan. En utgångspunkt för P&I-bolagens ståndpunkt är härvid att de, trots tredskodomen, har kvar möjligheten att göra invändningar, såväl i fråga om det berättigade i skadeståndskravet som i fråga om rederiets försummelser enligt försäkringsvillkoren.

Det kan till att börja med konstateras att domen i skadeståndsfrågan mellan Skandia och F. och rederiet enligt sedvanliga rättskraftsregler inte kan anses innefatta en gentemot P&I-bolagen bindande fastställelse av rederiets ansvar. Frågan är emellertid om det förhållandet, att P&I-bolagen i sina försäkringsvillkor, 51 § 1 st Skulds lover, godtagit att täcka den försäkrades ansvar om en "endelig dom" föreligger, kan föranleda en annan bedömning. Enligt min mening måste denna bestämmelse i Skulds lover ses mot bakgrund av försäkringsgivarens möjligheter att vara verksam i rättegången mellan den skadelidande och försäkringstagaren. Eftersom försäkringsgivaren låtit sin rättsställning i förevarande hänseende bli beroende av utgången i skadeståndsfrågan, torde detta bl a förutsätta att försäkringsgivaren tillförsäkras erforderliga möjligheter att genom egna insatser i rättegången bidra till utredningen och få till stånd en från hans synpunkt gynnsam dom. (Jämför motiven till 94 § FAL, NJA It 1927 s 503). Som ett uttryck härför bör enligt min mening ses bestämmelsen i 20 § 2 st Skulds lovet- enligt vilken det åligger försäkringstagaren skyldighet att snarast underrätta försäkringsgivaren om ansvar görs gällande mot försäkringstagaren, att på bästa sätt tillvarata försäkringsgivarens intressen, bl a genom att anlita juridiskt bistånd, samt även att - om rättegång anhängiggörs - på försäkringsgivarens begäran låta försäkringsgivaren representeras med eget ombud. Iakttar försäkringstagaren dessa åligganden torde det knappast finnas anledning att frångå det ansvar som en lagakraftvunnen dom fastslår, därest försäkringsgivaren - mot förmodan - senare skulle göra invändning härom mot den skadelidande. Om försäkringstagaren däremot försummar sin samarbetsplikt kan saken däremot enligt min mening komma i ett annat läge, särskilt om försäkringsgivaren till följd av försäkringstagarens hållning eller på annat sätt betagits möjligheterna att påverka utgången.

Av S.F:s och M.F:s uppgifter och övrig utredning framgår att rederiet hållit undan sin medverkan såväl gentemot P&I-bolagen som gentemot Skandia och F.. Till följd härav har P&I-bolagen till att börja med inte erhållit önskade handlingar från rederiet för en bedömning av skadefallet, såsom befälhavarrapport, fraktavtalet, utdrag ur skeppsdagboken, last- och stuvningsplaner mm. P0-bolagen har gjort gällande att de utan dessa handlingar, som de svårligen kunnat erhålla från annan än rederiet, inte haft möjlighet att analysera och bedöma skadefallet. Denna invändning kan enligt min mening inte lämnas obeaktad. Det kan t ex rimligen inte begäras att P&I-bolagen hos en blivande motpart borde försöka utverka dessa handlingar. Vidare har P&I-bolagen inte heller kunnat få rederiets fullmakt och därmed ställa ombud för rederiet i rättegången. Utan fullmakt från rederiet torde P&I-bolagen ha saknat möjlighet att påverka skadeståndsfrågans prövning. Om P&I-bolagen intervenerat i rättegången skulle bolagen endast ha tillerkänts ställning såsom s k osjälvständiga intervenienter. I denna egenskap kan de knappast utan rederiets medverkan förhindra en tredskodom och möjlighet att söka återvinning saknas. Inte heller torde P&I-bolagen enbart med stöd av försäkringsvillkoren kunna överta rederiets talan i målet.

Mot denna bakgrund återstår närmast frågan om P&I-bolagen bort vidtaga mer omfattande åtgärder än de gjort för att efterforska rederiet och förmå detta att medverka. Med hänsyn till vad S.F. berättat och till vad som upplysts om rederiet anser jag att P&I-bolagen gjort vad som rimligen kan begäras av dem i detta avseende. Jag har härvid även beaktat de skyldigheter som rederiet har i den uppkomna situationen enligt 20 § 2 st Skulds lover.

Även om P&I-bolagen i sin korrespondens med Skandia och F. under skadeärendets behandling borde tydligare än de gjort ha klarlagt sin ståndpunkt och sina svårigheter att få kontakt med rederiet, kan jag därför inte finna att någon underlåtenhet eller passivitet kan läggas P&I-bolagen till last.

Det år enligt min mening uppenbart att rederiet genom sin underlåtenhet att gå i svaromål, av grov oaktsamhet brutit mot 20 § 2 st jämfört med 46 § Skulds lover. Genom att rederiet hållit sig undan har P&I-bolagens möjligheter att ta ställning till framställda krav försvårats och de har därjämte förhindrats från att vara verksamma i rättegången. Vid nu angivna förhållanden bör - trots bestämmelsen i 51 § 1 st Skulds lover - den meddelade tredskodomen inte anses bindande gentemot P&I-bolagen i fråga om rederiets ansvar för den inträffade lastskadan. (Jämför Hans Jacob Bull, Tredjemannsdekninger i forsikringsforhold, Oslo 1988, s 152). En motsatt ståndpunkt skulle för övrigt leda till att Skandia och F., till följd av att rederiet grovt försummat sina skyldigheter, skulle komma i ett bättre läge i ansvarsfrågan än eljest. P&I-bolagen bör sålunda ha kvar rätten att göra skadeståndsrättsliga invändningar mot Skandias och F:s krav. Enligt såväl sedvanliga bevisbörderegler som enligt 51 § 2 st Skulds lover måste det härvid åligga Skandia och F. att styrka att skadeståndskravet är berättigat. I fråga om 51 § 2 st Skulds lover har jag med hänsyn till rederiets hållning gjort den bedömningen - i likhet med dispaschören - att rederiet genom att undandra sig att medverka i rättegången måste anses ha medgivit kravet utan att rådgöra med PM-bolagen.

Den utredning som framlagts i lastskadefrågan är enligt min mening i ett flertal hänseenden bristfällig och med hänsyn till den åberopade friskrivningsklausulen framstår rederiets ansvar som ovisst. Jag finner därför att Skandia och F. mot P&I-bolagens bestridande, inte visat erforderligt stöd för att rederiet kan hållas ansvarigt för lastskadan.

På grund av det anförda anser jag att den klandrade dispaschen bör ändras och Skandias och F:s talan ogillas.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

M-bolagen anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att Skandias och F:s talan skulle lämnas utan bifall.

Skandia och F. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Leven, hovrättsrådet Morard, fd lagmannen Börjeson och tf hovrättsassessorn Johansson, referent) anförde i slutligt beslut d 4 nov 1992: HovR:ns skäl. I HovR:n har M-bolagen till stöd för sin talan åberopat samma grunder som vid TR:n. Till förtydligande härav har P&I-bolagen beträffande punkten 2 av grunderna som de antecknats i TR:ns utslag anfört att tredskodomen - som tillkommit på grund av en grovt oaktsam underlåtenhet av försäkringstagaren - inte är bindande för M-bolagen. Bolagen har beträffande punkten 1 tillagt att det i vart fall kan antas att skadeståndsskyldighet hade kunnat avvärjas, om försäkringstagaren fullgjort sin skyldighet enligt 20 § försäkringsvillkoren. I HovR:n har PM-bolagen åberopat de i TR:ns utslag angivna grunderna i ordningsföljden 2, 3 och 1.

Skandia och F. har utöver vad de anfört vid TR:n tillagt att rederiet Europa Line Enterprise S.A. (rederiet) inte förfarit grovt vårdslöst genom att underlåta att uppfylla sina åligganden enligt 20 § försäkringsvillkoren.

HovR:n har hållit muntligt förhör i målet. Härvid har direktören S.F. hörts på nytt.

HovR:ns bedömning.

Bakgrunden till tvisten i målet är att Skandia och F. fått utmätning av rederiets rätt till försäkringsersättning från PM-bolagen och att kronofogdemyndigheten, sedan P&I-bolagen bestritt betalningsskyldighet gentemot rederiet, hänvisat Skandia och F. att väcka talan i saken mot PM-bolagen. Även om det framstår som om målet gällde ett s k direktkrav från en skadelidande mot skadegörarens försäkringsgivare, är det med hänsyn till denna bakgrund, så som TR:n konstaterat, i målet endast fråga om vilken rätt till försäkringsersättning som rederiet kan ha mot sin försäkringsgivare. Frågan i vad mån en P&I-försäkring är avsedd att skydda också den skadelidandes intres sen saknar enligt HovR:ns mening med hänsyn härtill egentlig betydelse i målet. Den skadelidande bör dock, som TR:n anfört, i en situation som den förevarande inte komma i sämre ställning än försäkringstagaren.

P&I-bolagen har till stöd för sin talan gjort gällande att den av Skandia och F. åberopade tredskodomen inte utgör en "endelig dom" i den mening som avses i 51 § 1 st försäkringsvillkoren. Med begreppet "endelig dom" måste enligt HovR:ns mening avses en lagakraftvunnen och verkställbar dom. En tredskodom uppfyller detta krav. En ändamålstolkning av bestämmelsen skulle visserligen kunna tala för att försäkringsgivaren genom denna velat säkerställa att någon form av materiell prövning kommit till stånd för att hans ansvar skall inträda, men en sådan tolkning bör enligt HovR:ns mening inte leda till en tillämpning som väsentligt avviker från bestämmelsens ordalydelse. I det sammanhanget bör framhållas att försäkringsgivaren, även om en "endelig dom" föreligger, enligt 8 kap försäkringsvillkoren har vissa möjligheter att begränsa sitt ansvar. Härtill kommer vad TR:n anfört om försäkringsgivarens möjligheter att i villkoren undanta tredskodomar från de avgöranden som skall vara bindande för honom. Ett sådant undantag har också gjorts i Skulds numera gällande försäkringsvillkor. Med hänsyn till det nu anförda finner HovR:n i likhet med dispaschören och TR:n att villkoret i 51 § 1 st försäkringsvillkoren för att få ersättning är uppfyllt.

51 § 2 st försäkringsvillkoren avser enligt sin ordalydelse fall då första stycket inte är tillämpligt. Inte heller denna bestämmelse medför därför befrielse från betalningsskyldighet för P&I-bolagen.

Frågan är därefter om rederiet genom sitt handlande förfarit grovt vårdslöst.

Som TR:n anfört är reglerna i 20 § 1 st försäkringsvillkoren inte tillämpliga i förevarande fall. Däremot är det ostridigt att rederiet inte handlat på sätt som sägs i 20 § 2 st.

S.F. har i HovR:n uppgett att P&I-bolagen vid några tidigare tillfällen - enligt fast praxis vid P&I-försäkring - handlagt skadeståndsärenden direkt för rederiet. Härigenom kan rederiet möjligen ha fått den uppfattningen att P&I-bolagen skulle komma att handlägga även nu ifrågavarande ärende. Rederiet har emellertid varken underrättat P&I-bolagen om de krav som riktats mot det eller redovisat de dokument som P&I-bolagen efterfrågat för att kunna ta ställning till skadefrågan. Det är vidare ostridigt att rederiet inte gått i svaromål i rättegången vid Malmö TR, vilket fått till följd att TR:n mot rederiet meddelade tredskodom som senare vann laga kraft. Härigenom har rederiet inte tillvaratagit P&I-bolagens intresse efter bästa förmåga. Den skyldighet som åvilat rederiet i det hänseendet kan inte bortfalla enbart på grund av att Skandia och F. underrättat P&I-bolagen om kravet och rättegången. Rederiets underlåtenhet måste således anses oaktsam.

När det gäller graden av oaktsamheten saknas visserligen utredning om orsaken till att rederiet lät rättegången vid Malmö TR gå till tredskodom. En underlåtenhet att ingå i svaromål måste dock enligt HovR:ns irrening i regel anses som en allvarlig försummelse. - Det måste också ha stått klart för rederiet att passivitet från dess sida skulle leda till tredskodom. Med hänsyn härtill och till vad som framkommit om rederiets totala ovilja - även sedan tredskodom meddelats - att vidta åtgärder för att underlätta utredningen kring skadeståndskravet, finner HovR:n att rederiets agerande är att bedöma som grovt oaktsamt. Under sådant förhållande svarar P&I-bolagen enligt 46 § försäkringsvillkoren inte för större skada än det må antas att de hade haft att täcka, om rederiet följt sina skyldigheter enligt försäkringsvillkoren.

Frågan är då hur processen vid Malmö TR hade slutat för det fall rederiet ingått i svaromål och lastskadekravet prövats materiellt. Av betydelse är härvid att avgöra vem av parterna som har bevisbördan beträffande den frågan. Någon ledning i denna fråga ges inte i 46 § försäkringsvillkoren. Regeln synes emellertid vara utformad efter mönster av 52 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Där stadgas att försäkringsgivaren är berättigad till skäligt avdrag på den ersättning som eljest skulle utgå, om försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom och det kan antas att det länt försäkringsgivaren till men. I förarbetena till försäkringsavtalslagen (NJA II 1927 s 446) anförs att det vid bedömande av frågan, i vilken mån åsidosättandet länt försäkringsgivaren till men, skall anläggas en fri prövning av försummelsens betydelse och att någon strängt bindande bevisning inte får krävas av försäkringsgivaren. Enligt HovR:ns mening bör bevisbördefrågan i nu förevarande tvist bedömas på liknande sätt. P&I-bolagen får således anses ha bevisbördan för att utgången blivit en annan för det fall rederiet gått i svaromål vid Malmö TR. Några större krav på bevisningen från P&I-bolagen kan emellertid inte ställas.

Utredningen beträffande lastskadan är bristfällig. Till en början är dock ostridigt att endast en ringa del av skadan orsakats av fukt. Med hänsyn till de i målet åberopade besiktningsutlåtandena kan den resterande delen av skadan med hög grad av sannolikhet antas bero på sammanblandning från tidigare last. I fixture-noten har intagits ett villkor som stadgar att skeppet skall vara "well swept, clean and dry before loading to Charterers/Shippers satisfaction . . .". Villkoret kan inte, vilket P&I-bolagen gjort gällande, anses innebära endast en rätt för befraktaren att besiktiga lastrummen före lastning, utan måste anses innebära en förpliktelse för rederiet. Villkoret synes emellertid strida mot den i punkt 2 av Genconcertepartiet intagna friskrivningsklausulen. Redan mot bakgrund härav framstår det som ovisst hur en materiell prövning vid Malmö TR skulle ha utfallit. HovR:n finner därför att P&I-bolagen inte kan anses ha gjort antagligt att den processen skulle ha utfallit annorlunda, om rederiet iakttagit sina skyldigheter enligt försäkringsvillkoren.

Med hänsyn till det anförda skall P&I-bolagens besvärstalan lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

P&I-bolagen (ombud advokaten J.G.R.) anförde besvär och yrkade att Skandias och F:s talan skulle lämnas utan bifall. Skandia och F. (ombud advokaten J.M.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning och förhandling i HD.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson, Danelius, Lennander och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. P&I-bolagen har i HD till stöd för sin talan åberopat samma grunder som i HovR:n. HD har hållit förhandling i målet.

Målet har inletts hos dispaschören efter det att Skandia och F. fått utmätning av rederiets rätt till försäkringsersättning samt kronofogdemyndigheten på grund av P&I-bolagens bestridande av betalningsskyldighet hänvisat Skandia och F. att väcka talan mot P&I-bolagen. Tvisten avser sålunda inte ett s k direktkrav från en skadelidande mot en ansvarsförsäkringsgivare utan, som TR:n och HovR:n funnit, frågan huruvida rederiet är berättigat till ersättning från P&I-bolagen. Den skadelidande bör härvid inte komma i en sämre ställning än försäkringstagaren.

Som försäkringsvillkor gäller Lover for Assuranceforeningen Skuld (Gjensidig) i lydelse från d 1 jan 1983. Enligt § 51 i villkoren täcker föreningen den försäkrades ansvar endast - såvitt nu är av intresse - om ansvaret fastslagits i "endelig dom eller kjennelse av norsk eller utenlandsk domstol"; om den försäkrade "i andre tilfelle" medger ett krav eller betalar ersättning täcker föreningen inte ansvaret om inte den försäkrade styrker att kravet var befogat.

P&I-bolagen har gjort gällande att den av Malmö TR i mål mellan Skandia och F. samt rederiet meddelade tredskodomen inte utgör en sådan "endelig dom" utan att rederiets underlåtenhet att gå i svaromål och sedermera söka återvinning av tredskodomen fastmera är att jämställa med ett medgivande. Som TR:n och HovR:n funnit får "endelig dom" förstås som en lagakraftvunnen och verkställbar dom, och en tredskodom mot vilken återvinning inte söks är en sådan dom. Även om skäl kan anföras för att en försäkringstagare som underlåtit att gå i svaromål och sedermera att söka återvinning skall anses ha medgivit den skadelidandes krav finns det inte tillräckliga skäl att i detta avseende frångå ordalydelsen i bestämmelsen, som utformats av försäkringsgivaren. Som domstolarna funnit är sålunda detta villkor för ersättning uppfyllt.

Inträffar skada är den försäkrade enligt § 20 1 st i villkoren skyldig att göra vad han kan för att avvärja eller begränsa förlusten. Om ett ansvar som omfattas av försäkringen görs gällande mot den försäkrade skall han enligt andra stycket samma paragraf underrätta Skuld och på bästa sätt tillvarata dess intressen samt vid behov använda sakkunnigt tekniskt och juridiskt biträde. Om den försäkrade uppsåtligen eller grovt oaktsamt underlåter att uppfylla dessa skyldigheter svarar Skuld enligt § 46 i villkoren inte för större förlust än det "må antas" att Skuld haft att ersätta om skyldigheten uppfyllts.

Det är ostridigt att rederiet inte underrättat P&I-bolagen om de krav som riktats mot rederiet - varom P&I-bolagen i stället fick kännedom genom Skandia - eller gått i svaromål i rättegången vid Malmö TR, vilket fått till följd att TR:n mot rederiet meddelade en tredskodom som vann laga kraft, då rederiet inte heller sökte återvinning mot domen. Rederiets underlåtenhet i dessa avseenden är grovt oaktsam.

P&I-bolagen har sålunda inte att svara för större förlust än vad de "må antas" ha haft att ersätta, om rederiet gått i svaromål i rättegången vid Malmö TR. Försäkringsvillkoren förutsätter i detta hänseende att det i efterhand görs en bedömning av vad som skulle ha blivit den sannolika utgången i denna rättegång.

Vid denna bedömning finns anledning att utgå från vad som är ostridigt i målet, nämligen att en lastskada inträffat och att fuktskadan i detta sammanhang framstår som av så liten betydelse att intresset helt knyter sig till lastens kontaminering genom rester från tidigare last. Frågan är då om den skadan är sådan att rederiet med tillämpning av villkoren i fraktavtalet, bl a om rengöring av lastrummen, och utan hinder av certepartivillkoret Gencon klausul 2 - som innebär en mycket vittgående friskrivning för redaren från ansvar - skulle ha haft att svara för skadan eller om friskrivningen skulle ha befriat rederiet från ansvar.

Prövningen vid Malmö TR skulle alltså i väsentlig mån ha blivit beroende av tolkningen och tillämpningen av en klausul om friskrivning från rederiets sjörättsliga ansvar. Vid sådant förhållande - och i linje med vad som allmänt gäller när en part vill åberopa en friskrivningsklausul - bör bevisbördan för den sannolika utgången i det nu förevarande målet läggas på P&I-bolagen, som i förhållande till Skandia och F. kan anses företräda rederiets intressen, men kravet på bevisning är med hänsyn till försäkringsvillkorens formulering "må antas" att anse som tämligen lågt.

Det kan konstateras att utredningen i förevarande mål är bristfällig beträffande lastskadan och de omständigheter under vilka fartyget lastats. Fartgets befälhavare har inte hörts, och när det gäller kravet i fraktavtalet att fartyget skulle överlämnas med lastrummen "well swept, clean and dry before loading to Charterers/Shippers satisfaction" saknas utredning om vilken rengöring som skett och om befraktarens eventuella besiktning och godkännande av lastrummens skick. Det framstår därför som i hög grad ovisst hur en materiell prövning av ansvarsfrågan skulle ha utfallit.

Med hänvisning till det anförda kan P&I-bolagen inte anses ha gjort det antagligt att rederiet vid en materiell prövning skulle ha befunnits fritt från ansvar gentemot lastägaren. Följaktligen skall P&I-bolagens besvärstalan lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD:s beslut meddelades d 7 okt 1994 (nr SÖ 217).