NJA 1994 s. 61

En man, som under flera år varit sammanboende med en kvinna, ådrog sig en svår hjärnskada vid en olycka och har sedan olyckstillfället inte bott i det gemensamma hemmet. Fråga, i mål om förordnande av bodelningsförrättare på ansökan av god man, om samboförhållandet kan anses ha upphört.

TR:n

J.D., företrädd av sin mor E.P. i egenskap av god man enligt 11 kap 4 § FB, yrkade i ansökan till Landskrona TR att TR:n skulle enligt 20 § lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem jämförd med 17 kap 1 § ÄktB förordna någon att vara bodelningsförrättare mellan honom och P.K..

P.K. bestred bifall till yrkandet.

J.D. anförde i huvudsak: Han och P.K. har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Sammanlevnaden upphörde d 18 nov 1988. J.D. skadades då svårt vid en arbetsplatsolycka. Samtliga kriterier konstituerande ett samboförhållande har därefter upphört. Således föreligger inte faktiskt sammanboende med fortlöpande varaktighet, inkluderande gemensamt hushåll, sexuellt samliv, gemensam ekonomi eller samma kyrkobokföringsadress. Oavsett frivilligheten av separationen och nämnda kriteriers upphörande har därmed samboförhållandet upphört. Tillståndet är, främst enär det avseende J.D. fastslagits en 100 %-ig invaliditetsgrad, permanent. Sedan d 8 maj 1990 är E.P. förordnad som god man enligt 11 kap 4 § FB för J.D.. Sedan något senare samma månad är J.D. kyrkobokförd på den gode mannens adress. En längre tid har J.D. genom den gode mannen sökt P.K:s medverkan till en bodelning mellan parterna. P.K. har emellertid inte velat medverka till en bodelning.

P.K. anförde i huvudsak: Parterna har bott tillsammans sedan 1980 och de har två gemensamma barn, P., född 1985, och C., född 1988. Alltsedan J.D. skadades vid arbetsplatsolyckan 1988 har han vårdats på sjukhus. P.K. är emellertid av den bestämda uppfattningen att samboförhållandet inte upphört eftersom det är fråga om en ofrivillig isärflyttning. Parterna hade före olyckstillfället inga planer på att separera och än idag torde J.D:s inställning vara densamma. J.D:s egen uppfattning återspeglas inte av de åtgärder som den gode mannen vidtar.

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Marianne Karlsson) anförde i beslut d 5 juni 1991: Skäl. Lagen om sambors gemensamma hem är ostridigt tillämplig på parternas förhållande. Enligt 5 § nämnda lag skall då ett samboförhållande upphör bodelning ske om någon av parterna begär det. Om parterna ej kan enas i bodelningsfrågan kan TR:n på begäran av part utse bodelningsförrättare. För att J.D:s ansökan skall kunna vinna bifall fordras således att situationen är sådan att bodelning skall ske, dvs att samboförhållandet upphört.

Lagen innehåller inga bestämmelser om när ett samboförhållande skall anses ha upphört. Inte heller lagens förarbeten ger någon närmare ledning för den bedömning som måste göras när, som i förevarande fall, parterna har olika uppfattning i frågan. Som exempel på fall där oklarhet i frågan kan uppstå nämner Lagrådet att två sedan länge samboende personer på grund av uppkommen konflikt mellan dem flyttat isär "på prov". Som ett annat sådant exempel nämns att två sambor börjat bo på skilda håll till följd av att en av dem i sitt arbete har fått en placering på annan ort, kanske utomlands.

I förevarande fall har J.D. och P.K. efter olyckan i nov 1988 inte bott tillsammans. Deras separation har emellertid inte föranletts av någon viljeyttring eller något aktivt handlande från någon av dem i detta hänseende, utan den är en direkt följd av olyckan och av att J.D. alltsedan dess vistats på sjukhus. Separationen mellan J.D. och P.K. är således ofrivillig i betydligt högre grad än i de av Lagrådet nämnda exemplen på fall där tveksamhet kan råda. Inte heller efter olyckan har parterna visat att de, för det fall J.D:s hälsotillstånd förbättras så mycket att han inte längre behöver vistas på sjukhus, inte har för avsikt att återuppta det gemensamma boendet. Att J.D. genom den gode mannens försorg kyrkobokförts på annan adress kan härvidlag inte tillmätas någon självständig betydelse. TR:n finner på grund härav det mot P.K:s bestridande inte visat att samboförhållandet mellan henne och J.D. har upphört. J.D:s begäran om förordnande av bodelningsförrättare kan därför inte vinna bifall.

TR:ns beslut. TR:n lämnar J.D:s yrkande om förordnande av bodelningsförrättare utan bifall.

J.D. genom E.P. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin ansökan om förordnande av bodelningsförrättare.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Wikstrand, referent, och hovrättsassessorn Pålsson) anförde i beslut d 12 dec 1991: Bodelning enligt 5 § 1 st lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem förutsätter att samboförhållandet upphört. Ett samboförhållande upphör om en av parterna ger tillkänna en avsikt att förhållandet är brutet. Annat har inte framkommit än att J.D. på grund av sjukdom är oförmögen att avge en sådan viljeförklaring. E.P. är som god man enligt 11 kap 4 § FB inte behörig att för J.D. bryta samboförhållandet. I målet har inte gjorts gällande att P.K. vidtagit någon åtgärd som måste anses innebära att samboförhållandet upphört på grund av omständighet som kan tillskrivas henne. På grund av det anförda och då förhållandet att J.D. under lång tid kommer att vårdas på sjukhus inte i och för sig är tillräckligt för att samboförhållandet skall anses upplöst, skall besvären lämnas utan bifall.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

J.D. genom E.P. (ombud advokaten B.A.) anförde besvär med samma yrkande som i HovR:n.

P.K. (ombud advokaten A.P.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Av utredningen framgår följande. Parterna, som har två gemensamma barn, flyttade samman 1980. J.D. skadades svårt såväl psykiskt som fysiskt vid en arbetsplatsolycka d 18 nov 1988 och har därefter vistats på olika vårdinrättningar till 1992, då han köpte en bostadsrättslägenhet. Med hänsyn till att boendeformen inte var lämplig på grund av hans allvarliga handikapp till följd av olyckan har han dock numera flyttat till en lägenhet i s k gruppboende. Modern är sedan d 8 maj 1990 förordnad som god man enligt 11 kap 4 § FB för J.D.. Någon kontakt mellan parterna synes f n inte förekomma.

P.K. har invänt att förutsättning för bodelning saknas eftersom samboförhållandet inte har upphört, då separationen skett ofrivilligt och då ingen av parterna avgivit någon förklaring om att samboförhållandet skall upphöra. Vidare har hon hävdat att den gode mannen inte är behörig att avge en sådan viljeförklaring och att dennas åtgärd att påkalla bodelning strider mot J.D:s egen uppfattning.

Godmansförordnandet får med hänsyn till dess utformning anses omfatta att bevaka J.D:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Av 11 kap 5 § 1 st andra meningen FB följer att gode mannen vid utförandet av sitt uppdrag skall inhämta huvudmannens samtycke till rättshandlingar som företas inom förordnandets ram. Inhämtande av samtycke kan dock underlåtas bl a om huvudmannen är ur stånd att ge uttryck för sin mening. Av utredningen i ärendet får anses framgå att J.D. på grund av sitt hälsotillstånd inte kan ta ställning till bodelningsfrågan. Gode mannen är således behörig att påkalla bodelning och att ansöka om förordnande av bodelningsförrättare.

Enligt 5 § 1 st första meningen lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) gäller som huvudregel att, när ett samboförhållande upphör, sambornas gemensamma bostad och bohag på begäran av någon av dem skall fördelas mellan dem genom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Något utrymme för bodelning mellan sambor vid sidan av denna bestämmelse finns inte.

Om en ansökan av en sambo om bodelningsförrättare bestrids under påstående att förutsättningar för bodelning saknas, har domstolen att i ärendet om förordnande av bodelningsförrättare pröva denna invändning; befinnes invändningen riktig skall bodelningsförrättare inte förordnas (NJA 1993 s 302).

Enligt 1 § 2 st sambolagen gäller lagen sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Av förarbetena framgår att för att ett äktenskapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att kvinnan och mannen sammanlever i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normalt ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall ekonomiskt samarbete (prop 1986/87:1 s 252).

För att ett samboförhållande skall uppkomma eller vara bestående krävs således i normalfallet att ett antal objektivt konstaterbara omständigheter föreligger. Vid en ofrivillig separation som t ex när ena parten hamnar på sjukhus eller annan vårdinrättning får samboförhållandet dock anses bestå om inte övrig utredning talar däremot.

J.D:s påstående om att samboförhållandet upphört vinner stöd av utredningen i ärendet. Bodelningsförrättare skall alltså förordnas i enlighet med J.D:s ansökan.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut bifaller HD J.D:s ansökan om att bodelningsförrättare skall förordnas. Det ankommer på TR:n att utse lämplig person för uppdraget.

HD (JustR:n Knutson, Gregow, referent, Lind, Lars K Beckman och Törnell) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Av utredningen i målet framgår följande. J.D. och P.K. var samboende från år 1980. De har två gemensamma barn, födda år 1985 och 1988. I nov 1988 skadades J.D. svårt vid en olycka på hans arbetsplats. Han fick bl a en hjärnskada och har bedömts vara invalidiserad till 100%. Sedan olyckstillfället har han inte bott i parternas gemensamma hem. Under de första åren vistades han på sjukhus och andra vårdinrättningar. Sedan jan 1993 bor han i sk gruppbostad. J.D. saknar förmåga att uttrycka en egen mening rörande frågan om samboförhållandets bestånd.

Enligt 1 § 2 st lagen om sambors gemensamma hem gäller lagen sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

När tvist uppkommer huruvida ett samboförhållande föreligger eller har förelegat bör avgörande i allmänhet vara de faktiska förhållanden som råder eller har rått (jfr prop 1986/87:1 s 252 f, 365, 368 och 371 f). Om en man och en kvinna, vilka har varit sambor i nyssnämnda mening, sedan någon tid tillbaka rent faktiskt inte bor tillsammans, bör emellertid anledningen till att de bor på skilda håll kunna beaktas. Om skälet t ex är att den ena parten är inlagd på sjukhus eller annan vårdinrättning, får samboförhållandet i princip anses bestå såvida inte parterna har avsett något annat. Även i en del andra situationer bör hänsyn kunna tas till parternas avsikter.

Det saknas däremot stöd för att ett samboförhållandes upphörande skulle vara beroende av att någon av parterna uttryckligen har förklarat att han eller hon bryter samboförhållandet eller gjort annat liknande tillkännagivande. Om emellertid den ena parten har gett uttryck för en sådan ståndpunkt, måste samboförhållandet som regel anses ha upphört, såvida inte förklaringen klart strider mot de faktiska förhållandena. En ansökan om förordnande av bodelningsförrättare får anses ge uttryck åt att sökanden har uppfattningen att samboförhållandet har upphört.

E.P. är i egenskap av god man enligt 11 kap 4 § FB för J.D. behörig att för honom ansöka om att bodelningsförrättare skall förordnas. Hon får också anses ha behörighet att för hans räkning ge uttryck åt uppfattningen att samboförhållandet har upphört (jfr, beträffande god mans behörighet att väcka talan om äktenskapsskillnad för huvudmannen, Tottie, Äktenskapsbalken s 503 f). Hennes ståndpunkt i detta hänseende är inte oförenlig med de faktiska förhållanden som råder.

På grund av det anförda skall ansökningen om förordnande av bodelningsförrättare bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut föreskriver HD att bodelningsförrättare skall förordnas för att förrätta bodelning mellan J.D. och P.K.. Det ankommer på TR:n att utse lämplig person för uppdraget.

HD:s beslut meddelades d 17 febr 1994 (nr SÖ 41).