NJA 1994 s. 61

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Marianne Karlsson) anförde i beslut d 5 juni 1991: Skäl. Lagen om sambors gemensamma hem är ostridigt tillämplig på parternas förhållande. Enligt 5 § nämnda lag skall då ett samboförhållande upphör bodelning ske om någon av parterna begär det. Om parterna ej kan enas i bodelningsfrågan kan TR:n på begäran av part utse bodelningsförrättare. För att J.D:s ansökan skall kunna vinna bifall fordras således att situationen är sådan att bodelning skall ske, dvs att samboförhållandet upphört.

Lagen innehåller inga bestämmelser om när ett samboförhållande skall anses ha upphört. Inte heller lagens förarbeten ger någon närmare ledning för den bedömning som måste göras när, som i förevarande fall, parterna har olika uppfattning i frågan. Som exempel på fall där oklarhet i frågan kan uppstå nämner Lagrådet att två sedan länge samboende personer på grund av uppkommen konflikt mellan dem flyttat isär "på prov". Som ett annat sådant exempel nämns att två sambor börjat bo på skilda håll till följd av att en av dem i sitt arbete har fått en placering på annan ort, kanske utomlands.

I förevarande fall har J.D. och P.K. efter olyckan i nov 1988 inte bott tillsammans. Deras separation har emellertid inte föranletts av någon viljeyttring eller något aktivt handlande från någon av dem i detta hänseende, utan den är en direkt följd av olyckan och av att J.D. alltsedan dess vistats på sjukhus. Separationen mellan J.D. och P.K. är således ofrivillig i betydligt högre grad än i de av Lagrådet nämnda exemplen på fall där tveksamhet kan råda. Inte heller efter olyckan har parterna visat att de, för det fall J.D:s hälsotillstånd förbättras så mycket att han inte längre behöver vistas på sjukhus, inte har för avsikt att återuppta det gemensamma boendet. Att J.D. genom den gode mannens försorg kyrkobokförts på annan adress kan härvidlag inte tillmätas någon självständig betydelse. TR:n finner på grund härav det mot P.K:s bestridande inte visat att samboförhållandet mellan henne och J.D. har upphört. J.D:s begäran om förordnande av bodelningsförrättare kan därför inte vinna bifall.

TR:ns beslut. TR:n lämnar J.D:s yrkande om förordnande av bodelningsförrättare utan bifall.

J.D. genom E.P. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin ansökan om förordnande av bodelningsförrättare.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Wikstrand, referent, och hovrättsassessorn Pålsson) anförde i beslut d 12 dec 1991: Bodelning enligt 5 § 1 st lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem förutsätter att samboförhållandet upphört. Ett samboförhållande upphör om en av parterna ger tillkänna en avsikt att förhållandet är brutet. Annat har inte framkommit än att J.D. på grund av sjukdom är oförmögen att avge en sådan viljeförklaring. E.P. är som god man enligt 11 kap 4 § FB inte behörig att för J.D. bryta samboförhållandet. I målet har inte gjorts gällande att P.K. vidtagit någon åtgärd som måste anses innebära att samboförhållandet upphört på grund av omständighet som kan tillskrivas henne. På grund av det anförda och då förhållandet att J.D. under lång tid kommer att vårdas på sjukhus inte i och för sig är tillräckligt för att samboförhållandet skall anses upplöst, skall besvären lämnas utan bifall.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

J.D. genom E.P. (ombud advokaten B.A.) anförde besvär med samma yrkande som i HovR:n.

P.K. (ombud advokaten A.P.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Av utredningen framgår följande. Parterna, som har två gemensamma barn, flyttade samman 1980. J.D. skadades svårt såväl psykiskt som fysiskt vid en arbetsplatsolycka d 18 nov 1988 och har därefter vistats på olika vårdinrättningar till 1992, då han köpte en bostadsrättslägenhet. Med hänsyn till att boendeformen inte var lämplig på grund av hans allvarliga handikapp till följd av olyckan har han dock numera flyttat till en lägenhet i s k gruppboende. Modern är sedan d 8 maj 1990 förordnad som god man enligt 11 kap 4 § FB för J.D.. Någon kontakt mellan parterna synes f n inte förekomma.

P.K. har invänt att förutsättning för bodelning saknas eftersom samboförhållandet inte har upphört, då separationen skett ofrivilligt och då ingen av parterna avgivit någon förklaring om att samboförhållandet skall upphöra. Vidare har hon hävdat att den gode mannen inte är behörig att avge en sådan viljeförklaring och att dennas åtgärd att påkalla bodelning strider mot J.D:s egen uppfattning.

Godmansförordnandet får med hänsyn till dess utformning anses omfatta att bevaka J.D:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Av 11 kap 5 § 1 st andra meningen FB följer att gode mannen vid utförandet av sitt uppdrag skall inhämta huvudmannens samtycke till rättshandlingar som företas inom förordnandets ram. Inhämtande av samtycke kan dock underlåtas bl a om huvudmannen är ur stånd att ge uttryck för sin mening. Av utredningen i ärendet får anses framgå att J.D. på grund av sitt hälsotillstånd inte kan ta ställning till bodelningsfrågan. Gode mannen är således behörig att påkalla bodelning och att ansöka om förordnande av bodelningsförrättare.

Enligt 5 § 1 st första meningen lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) gäller som huvudregel att, när ett samboförhållande upphör, sambornas gemensamma bostad och bohag på begäran av någon av dem skall fördelas mellan dem genom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Något utrymme för bodelning mellan sambor vid sidan av denna bestämmelse finns inte.

Om en ansökan av en sambo om bodelningsförrättare bestrids under påstående att förutsättningar för bodelning saknas, har domstolen att i ärendet om förordnande av bodelningsförrättare pröva denna invändning; befinnes invändningen riktig skall bodelningsförrättare inte förordnas (NJA 1993 s 302).

Enligt 1 § 2 st sambolagen gäller lagen sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Av förarbetena framgår att för att ett äktenskapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att kvinnan och mannen sammanlever i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normalt ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall ekonomiskt samarbete (prop 1986/87:1 s 252).

För att ett samboförhållande skall uppkomma eller vara bestående krävs således i normalfallet att ett antal objektivt konstaterbara omständigheter föreligger. Vid en ofrivillig separation som t ex när ena parten hamnar på sjukhus eller annan vårdinrättning får samboförhållandet dock anses bestå om inte övrig utredning talar däremot.

J.D:s påstående om att samboförhållandet upphört vinner stöd av utredningen i ärendet. Bodelningsförrättare skall alltså förordnas i enlighet med J.D:s ansökan.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut bifaller HD J.D:s ansökan om att bodelningsförrättare skall förordnas. Det ankommer på TR:n att utse lämplig person för uppdraget.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut föreskriver HD att bodelningsförrättare skall förordnas för att förrätta bodelning mellan J.D. och P.K.. Det ankommer på TR:n att utse lämplig person för uppdraget.

HD:s beslut meddelades d 17 febr 1994 (nr SÖ 41).