lagen.nu

NJA 1994 s. 624

I mål om medhjälp till grovt rattfylleri som begåtts före lagändringarna d 1 juli 1994 i 1 kap 1 § och 23 kap 4 § 1 st BrB angående medverkansansvaret inom specialstraffrätten (SFS 1994:458) har hinder ansetts inte föreligga att ådöma ansvar för brottet.

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å S.S. för grovt rattfylleri och olovlig körning d 20 maj 1993 samt å A.N., född 1962, för medhjälp till gärningarna. Enligt gärningspåståendet hade A.N. medverkat till S.S:s brott genom att tillåta honom att föra bilen och medfölja i fordonet.

TR:n (ordf tingsfiskalen Runelöv) meddelade dom d 13 jan 1994. S.S. erkände gärningarna. A.N. vitsordade att hon känt till att S.S. saknade körkort. Hon bestred ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri under invändning att hon försökt förhindra körningen.

TR:n fann utrett, att A.N. samtyckt till att S.S. kört bilen, samt anförde att, eftersom hon var medveten om att S.S. var olämplig som bilförare på grund av alkoholförtäring och att han saknade körkort, hon gjort sig skyldig till medhjälp till grovt rattfylleri och tillåtande av olovlig körning.

Domslut.

S.S. dömdes för angivna brott och annan brottslighet till fängelse 1 mån.

A.N. dömdes jämlikt 3 § 3 st trafikbrottslagen (1951:469) för tillåtande av olovlig körning och

jämlikt 4 a § trafikbrottslagen och 23 kap 4 § BrB för medhjälp till grovt rattfylleri till villkorlig dom jämte 60 dagsböter å 50 kr.

A.N. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Jender, hovrättsassessorn Simfors, referent, samt nämndemännen Grunditz och Kerschinsky) anförde i dom d 1 sept 1994: Domskäl.

S.S. har hörts på nytt i HovR:n.

HovR:n finner inte anledning att göra någon annan bedömning än TR:n har gjort, såvitt avser åtalet för tillåtande av olovlig körning.

Vad gäller åtalet för medhjälp till grovt rattfylleri uppkommer frågan vilken betydelse den genom lagen (1994:458) om ändring av brottsbalken införda nya lydelsen av 1 kap 1 § BrB har.

Den nya lydelsen av 1 kap 1 § BrB innebär ett uttryckligt förbud mot analogisk tillämpning av straffbud. Samtidigt har medverkansreglerna i 23 kap 4 § BrB - som enligt sin lydelse före d I juli 1994 endast avsåg brott i BrB - gjorts tillämpliga även såvitt avser brott i annan lag eller författning än BrB. Ändringarna av 1 kap 1 § och 23 kap 4 § BrB trädde i kraft d 1 juli 1994. Det saknas övergångsbestämmelser till de aktuella lagändringarna.

Visserligen har praxis tidigare, trots att redan stadgandena i 2 kap 10 § regeringsformen och 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP) kan uppfattas som ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbud, godtagit att 23 kap 4 § BrB tillämpas även beträffande brott inom specialstraffrätten. Av förarbetena till BrB framgår dock att avsikten inte varit att med 5 § BrP införa ett absolut förbud mot analogisk tillämpning av straffbud, utan skulle enligt departementschefen en analogisk tillämpning vara tillåten, men "endast inom mycket snäva gränser" (prop 1962:10 s B 56).

Av förarbetena till den nu genomförda ändringen av 1 kap 1 § BrB framgår att avsikten varit att införa ett absolut förbud mot analogisk tillämpning. Som skäl för detta har bl a angivits att artikel 7 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna innehåller ett förbud mot analogislut på straffrättens område.

Enligt 5 § 2 st BrP skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.

Då 23 kap 4 § BrB i dess nya lydelse alltså inte kan tillämpas beträffande gärningar före ikraftträdandet och då 1 kap 1 § BrB i dess nya lydelse utesluter analogisk tillämpning av den tidigare lydelsen av 23 kap 4 § BrB på brott inom specialstraffrättens område och således leder till frihet från straff, kan det inte dömas till ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri, begånget vid tidpunkten för A.N:s gärning. Åtalet för medhjälp till grovt rattfylleri skall därför ogillas.

För brottet tillåtande av olovlig körning skall A.N. ådömas ett bötesstraff.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att åtalet för medhjälp till grovt rattfylleri ogillas och att A.N. döms för tillåtande till olovlig körning enligt 3 § 3 st trafikbrottslagen (1951:649) till dagsböter 30 å 50 kr.

Riksåklagaren överklagade HovR:ns dom och yrkade att A.N. skulle dömas även för medhjälp till grovt rattfylleri till den av TR:n bestämda påföljden.

A.N. (offentlig försvarare advokaten P.G.) bestred ändring.

Riksåklagaren anförde bl a: HovR:n har som skäl för att ogilla åtalet anfört att de ändringar i 1 kap 1 § och 23 kap 4 § BrB (prop 1993/94:130) som trädde i kraft d 1 juli 1994 - och som innebär ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbud, samtidigt som medverkansreglerna även gjorts tillämpliga på straffbelagda handlingar utanför BrB - medför att det inte kan dömas till ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri begånget vid tidpunkten för A.N:s gärning.

Enligt 5 § 2 st BrP skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Vid bedömandet av om ny lag leder till lindrigare straff eller straffrihet skall en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre och ny lag (jfr BrB III, 4:e uppl, 1994, s 554).

Före d 1 juli 1994 har ansvar ådömts för medverkan beträffande sådana straffbelagda handlingar utanför brottsbalken för vilka fängelse varit föreskrivet med stöd av analogisk tillämpning av BrB:s medverkansregler. Eftersom en sådan tolkning då varit vedertagen och uppenbarligen legat inom vad som varit lagstiftarens avsikt torde inte kunna hävdas annat än att ansvar i dessa fall ådömts med stöd av då gällande lag.

Genom nu aktuell lagstiftning har visserligen införts ett förbud mot analogisk tillämpning av strafflag. Samtidigt har dock en lagändring genomförts så att medverkan i angivna fall uttryckligen blivit straffbar. Sedd i sin helhet medför därför lagändringen att ansvaret i identiska fall som inträffat och bedömts före respektive efter lagändringen bedöms på samma sätt.

Enligt Riksåklagarens mening måste bestämmelsen i 5 § BrP mot bakgrund härav i förekommande fall tolkas så att den nya lagen leder till exakt samma resultat som den lag som gällde när gärningen företogs. Till följd härav måste därför gärningen bedömas i enlighet med vad som vid tidpunkten för gärningen var gällande rätt.

HD beslöt d 10 okt 1994 med stöd av 54 kap 11 a § RB att begränsa prövningen av målet till frågan om A.N., mot bakgrund av lagändringarna i 1 kap 1 § och 23 kap 4 § 1 st BrB, kan dömas till ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri. Målet i övrigt förklarades vilande.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr facobsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Av 5 § 1 st brottsbalkens promulgationslag framgår att ingen får dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks. Enligt 2 st skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs och att, om annan lag gäller när dom meddelas, den lagen skall tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare påföljd.

Enligt stadgad praxis har medverkansbestänunelsen i 23 kap 4 § BrB, som enligt sin ordalydelse endast tar sikte på brott enligt BrB, i betydande utsträckning tillämpats inom specialstraffrätten. Den vidtagna lagändringen av 23 kap 4 § 1 st innebär, såvitt nu är av intresse, att gällande praxis vid ansvar för medverkansbrott bekräftats av lagstiftaren. Liksom tidigare är det således en straffbar gärning om någon medverkar till att ett rattfylleribrott begås. Någon ändring av rättsläget i denna del har uppenbarligen inte heller varit åsyftad med de vidtagna ändringarna (se prop 1993/94:130 s 27). Detta framgår också av Fängelsestraffkommittens förslag, som motiverar avsaknaden av övergångsbestämmelser med att lagförslaget i denna del inte innebär någon skärpning av gällande rätt. Bestämmelserna i 5 § brottsbalkens promulgationslag kan därför inte anses utgöra något hinder emot att utdöma ansvar för medverkan till grovt rattfylleri oaktat gärningen begicks före d 1 juli 1994. Vid denna bedömning bör inte heller den ändrade lydelsen av 1 kap 1 § BrB påverka lagföringen av ett medverkansbrott som begåtts före sagda datum. På grund härav skall HovR:ns dom i överklagad del undanröjas och målet visas åter till HovR:n för ny prövning.

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom såvitt avser åtalet för medhjälp till grovt rattfylleri och ådömd påföljd återförvisar HD målet till HovR:n för ny behandling.

HD (JustR:n Freyschuss, Lars K Beckman, Solerud, Lambe, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Medverkansbestämmelserna i 23 kap 4 § BrB gällde enligt paragrafens lydelse före d 1 juli 1994 endast brottsbalksbrott. Enligt fast praxis tillämpades emellertid lagrummet i stor utsträckning analogiskt såvitt gällde medverkan till brott inom specialstraffrättens område.

I det lagstiftningsärende som ledde fram till de ändringar i BrB som trädde i kraft d 1 juli 1994 (prop 1993/94:130 och bet 1993/94:JuU 27) har lagstiftaren för att ytterligare befästa legalitetsprincipen i svensk straffrätt tagit upp frågan om att i BrB mer fullständigt reglera de allmänna förutsättningarna för straffrättsligt ansvar. Det medverkansansvar som före lagändringen enligt ordalydelsen gällde enbart i fråga om brottsbalksbrott har genom ett tillägg till 23 kap 4 § 1 st blivit generellt tillämpligt inom straffrätten; här bortses - liksom i det följande - från specialstraffrättens bötesbrott. Detta ledde till att den dittills analogiska tillämpningen av bestämmelsen upphörde på det specialstraffrättsliga området, vilket markerades genom ändrad lydelse av 1 kap 1 § BrB.

Sammanfattningsvis kan lagändringen sägas innebära, vad avser medverkansansvar, att den fram till d 1 juli 1994 oreglerade tillämpningen av 23 kap 4 § inom specialstraffrätten ersatts av en lagfäst ordning enligt vilken bestämmelsen, efter visst tillägg, är tillämplig inom hela straffrätten. Det straffansvar som tidigare utkrävts i medverkansfall vid rattfylleribrott, med tillämpning av analogislut från 23 kap 4 §, gäller alltså alltjämt oförändrat, nu med stöd av uttrycklig regel. Lagändringarna ger alltså ej anledning till sådant val mellan gammal och ny lag som avses i 5 § 2 st brottsbalkens promulgationslag, varför de ej utgör hinder att döma A.N. till ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri.

Åtalet i denna del bör lämpligen prövas av HovR:n.

HD:s avgörande. HD förklarar att lagändringarna i 1 kap 1 § och 23 kap 4 § 1 st BrB enligt SFS 1994:458 ej utgör hinder att döma A.N. till ansvar för medhjälp till grovt rattfylleri.

Med undanröjande av HovR:ns dom såvitt avser åtalet för medhjälp till grovt rattfylleri och ådömd påföljd återförvisar HD målet till HovR:n för ny behandling.

HD:s beslut meddelades d 28 okt 1994 (nr SB 240).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1994-10-28
Målnummer
B4296-94
Lagrum
1 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
23 kap. 4 § första st. brottsbalken (1962:700)
5 § lag (1964:163) om införande av brottsbalken
Rättsfall
NJA 1947 s. 321
Litteratur
Sökord
Medverkan
Strafflags tillämplighet i tiden
Rattfylleri
Legalitetsprincipen
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 1999 s. 215: En rättslig kvalificering varigenom en gärning bedöms vara straffri har ansetts falla utanför tillämpningsområdet för 51 kap 23 a § RB. Även frågor om analogisk tillämpning av strafflag och om...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation