NJA 1994 s. 65
Fråga om förverkande av egendom som en person sökt införa till Sverige utan att erlägga mervärdesskatt.
(Jmf 1985 s 281 och 1989 s 78)
Kalmar TR
Allmän åklagare yrkade vid Kalmar TR ansvar å M.E. för försök till varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: M.E. har i januari 1992 uppsåtligen och obehörigen till riket på Arlanda sökt införa fyra stycken safirer, tillhopa värda 16 105 kr, utan att ge dem tillkänna för vederbörande tullmyndighet enär mervärdesskatt å 4 026 kr skolat utges till statsverket.
Åklagaren yrkade vidare att fyra safirer med certifikat som tagits i beslag skulle förklaras förverkade.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Idefelt) anförde i dom d 29 okt 1992: Domskäl. M.E. har bestritt ansvar.
Av utredningen framgår att M.E. låtit sända safirerna i postförsändelse från Thailand till sin faders bostadsadress i Borgholm.
M.E. har uppgett: Hon och hennes syster blev intresserade att i en större ädelstensbutik i Bangkok köpa fyra safirer för ett pris om 2 745 USD, vilket motsvarar 16 105 SEK. Det var aldrig något tal om tullregler eller tulldeklaration. Försäljerskan sade att safirerna skulle postas och skickas i brev till Sverige. M.E. hade då ingen tanke på att hon skulle behöva betala tull eller moms eller annan införselavgift i Sverige. Priset uppgavs vara mycket förmånligt. Hon köpte en safir åt sig själv och ytterligare tre för att lämna i gåva till sin mor. Först tre veckor senare förstod hon att det skulle vara tulldeklaration vid införsel av varor till Sverige. Hon skickade då hem vissa saker till Sverige och deklarerade dessa. Hon har tidigare sänt saker från Sverige till utlandet och deklarerat försändelsens innehåll.
Av utredningen framgår att M.E. såsom åklagaren påstått genom postförsändelse från Thailand försökt att till riket föra in fyra safirer. Hennes förfarande innebär att hon på sätt som anges i 1 § varusmugglingslagen åsidosatt sin skyldighet att tillkännage införseln hos tullmyndigheten. Hennes icke vederlagda uppgift om att hon inte kände till att safirerna behövde förtullas får godtas. Denna hennes villfarelse är emellertid inte ursäktlig och medför ej att hon kan undgå ansvar. M.E. skall därför dömas för försök till varusmuggling till dagsböter.
Då omständigheterna vid brottet inte är sådana att det vid en samlad bedömning framstår som uppenbart obilligt att förverka safirerna, skall det särskilda yrkandet därom bifallas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde M.E. jämlikt 1 § och 8 § 1 stvarusmugglingslagen (1960:418) och 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling till 40 dagsböter å 30 kr.
De i beslag tagna safirerna med certifikat förklarades förverkade.
Göta HovR
M.E. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet och lämna yrkandet om förverkande utan bifall. Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättsrådet Björn Karlsson, referent, och hovrättsassessorn Pleym) anförde i dom d 4 maj 1993: Domskäl. Som TR:n funnit får M.E:s uppgift att hon inte kände till tullskyldigheten godtas. Det kan framstå som tveksamt om hon därvid skall dömas för försök till uppsåtligt brott. När det gäller bedömningen av rättsvillfarelse av nu aktuellt slag får emellertid HD:s ställningstagande i rättsfallen NJA 1985 s 281 anses vägledande. M.E. kan således inte undgå ansvar för försök till varusmuggling. Hon skall för brottet ådömas det bötesstraff som TR:n bestämt.
Som huvudregel skall gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill förklaras förverkat. Förverkande kan däremot inte ske på grund av oaktsamt varusmugglingsbrott. Även om M.E. således döms för försök till varusmuggling måste det i förverkandedelen beaktas att hon inte kände till tullskyldigheten och att brottsligheten därmed mycket liknar ett oaktsamhetsbrott. Vidare har M.E. till synes spontant under en semesterresa inköpt safirerna för att i första hand ge bort dem som gåvor. Brottsligheten består i att hon, om brottet fullbordats, skulle ha undandragit staten ca 4 000 kr i mervärdeskatt. Brottet har ett begränsat straffvärde. Sammantaget finner HovR:n det uppenbart obilligt att förverka safirerna. Yrkandet därom skall således lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att HovR:n lämnar yrkandet om förverkande utan bifall och förordnar att beslaget omedelbart skall hävas.
Hovrättsrådet Thorellt var skiljaktig vad gällde frågan om förverkande och fastställde TR:ns dom i den delen.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD, med ändring av
HovR:ns dom, skulle förklara safirerna förverkade. Riksåklagaren anförde, att huvudregeln är att gods som varit föremål för varusmuggling skall förklaras förverkat, och att omständigheterna i förevarande fall torde vara rätt typiska för hur ett försök till varusmuggling av en turist kan gå till. Invändningar om avsaknad av kunskap beträffande gällande tullregler torde förekomma relativt ofta. Sådana invändningar skall enligt Riksåklagarens mening inte inverka på frågan om ett förverkande skall ske i enlighet med huvudregeln.
M.E. (offentlig försvarare advokaten G.S.) bestred ändring.
HD förordnade d 16 juni 1993 att, till dess annorlunda förordnades, safirerna skulle tas i beslag.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Brusewitz, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Enligt 9 § varusmugglingslagen skall egendom som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill förverkas om det inte är uppenbart obilligt. I målet har inte frarnkommit några omständigheter som medför att det framstår som obilligt att förverka safirerna. Förverkandeyrkandet skall därför bifallas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt nu är i fråga förordnar HD att i beslag tagna fyra safirer förklaras förverkade.
HD (JustR:n Sterzel, Munck och Danelius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 9 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling gäller som huvudregel att gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill skall förklaras förverkat till kronan. Emellertid får påföljden helt eller delvis eftergivas om den är uppenbart obillig.
Föremål för varusmuggling kan enligt den nämnda lagen vara både gods som överhuvudtaget inte får införas i riket och gods som får införas under förutsättning att tull, skatt eller annan avgift betalas. Medan förverkande mera sällan kan anses obilligt i fråga om gods som uppsåtligen införts i strid med ett införselförbud, finns anledning att anlägga ett mera nyanserat betraktelsesätt när det är fråga om införsel utan erläggande av skatt eller avgift (jfr SOU 1991:84 s 324 ff). I vissa fall av sådan införsel, då något egentligt bedrägligt uppsåt inte visats föreligga, kan det framstå som en oproportionerligt sträng åtgärd att - utöver ådömande av straff och i stället för utkrävande av de skatter eller avgifter som borde ha betalats i samband med införseln - förklara egendomen i fråga förverkad.
I förevarande fall har HovR:n godtagit M.E:s uppgift att hon inte känt till den för införsel av safirerna gällande "tullskyldigheten". HD finner ingen grund för en annan bedömning härvidlag. Det är därför fråga om ett smugglingsbrott som, ehuru det uppfyller villkoren för straffbarhet som uppsåtligt brott, ändå präglas av obetänksamhet mera än av bedrägligt uppsåt. Härtill kommer att safirerna får antas för M.E. representera ett betydande ekonomiskt värde. För den olovliga införseln har hon ådömts ett bötesstraff, och hennes skyldighet att betala mervärdesskatt kvarstår så länge safirerna inte förklarats förverkade. Med beaktande av de nu anförda omständigheterna får det anses uppenbart obilligt att förklara safirerna förverkade. HovR:ns domslut skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
Beslaget på de i TR:ns domslut avsedda safirerna skall inte längre gälla.
JustR Westlander, med vilken JustR Heuman instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling gäller, såvitt här är i fråga, att den som utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet till riket inför gods, för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till statsverket, döms för varusmuggling, om gärningen sker uppsåtligen.
Enligt 9 § nämnda lag gäller som huvudregel att gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill skall förklaras förverkat till kronan. Emellertid får påföljden helt eller delvis eftergivas om den är uppenbart obillig. Enligt 12 § får i stället för viss del av egendomen motsvarande del av dess värde förverkas.
I ett fall som det förevarande, där godset har förts in till riket utan att vederbörlig myndighet har underättats om det, skall gärningen anses ha skett uppsåtligen även om den som förde in godset inte kände till att det förelåg tull- eller avgiftsplikt (jfr NJA 1985 s 281 och där gjorda hänvisningar till lagens förarbeten). M.E. har därför, som HovR:n funnit, gjort sig skyldig till uppsåtligt varusmugglingsbrott. Härmed uppkommer frågan om förverkande av smuggelgodset skall ske helt eller delvis eller om detta är uppenbart obilligt.
Vid lagens tillkomst uttalade departementschefen bl a att erfarenheten visade att bestämmelserna om förverkande många gånger var kännbarare än bestämmelserna om bötesstraff och att förverkandereglerna därför hade en starkt brottsprevenerande effekt, som borde upprätthållas också i en ny lagstiftning (se NJA II 1960 s 161). Detta betraktelsesätt torde alltjämt äga sin giltighet. Medvetenheten om att gods kan bli förverkat om inte gällande bestämmelser för införsel iakttas torde öka benägenheten hos allmänheten att skaffa sig kunskap om bestämmelserna och att iaktta dem, till gagn för effektiviteten i lagstiftningen (jfr SOU 1991:84 s 324).
Vid sådan smuggling som det här är fråga om måste ett påstående om att gärningsmannen saknat kunskap om gällande bestämmelser i allmänhet godtas, varför det i realiteten blir nära nog omöjligt att visa att brottet skett i bedrägligt syfte. Om förverkande i sådant fall skulle anses uppenbart obilligt skulle det bli regel att ej förordna härom vid denna typ av smuggling. Detta står enligt min mening i mindre god överensstämmelse med lagrummets ordalydelse och det ändamål som bär upp stadgandet.
Med beaktande av det anförda kan i förevarande fall inte anses vara uppenbart obilligt att safirerna förklaras förverkade till viss del av sitt värde. Med utgångspunkt i detta och med beaktande av att mervärdesskatt inte kommer att tas ut i den mån förverkande sker bör det belopp som skall förverkas fastställas till 8 000 kr.
HD:s dom meddelades d 21 febr 1994 (nr DB 42).