SOU 1991:84

Smuggling och tullbedrägeri

Till statsrådet Bo Lundgren

Regeringen bemyndigade den 21 augusti 1986 chefen för finans- departementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en Översyn av lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 20 oktober 1986 justitierådet Per Jermsten till särskild utredare.

Som experter har medverkat tulldirektören Göte Celander, distrikts- åklagaren Anders Ikander, professorn Nils Jareborg, rådmannen Lars Nordin, tidigare rättssakkunning i finansdepartementet, och departe- mentsrådet Dag Victor.

Juris kandidaten Åsa Widmark har biträtt utredningen vid in— hämtandet av innehållet i utländsk rätt.

Till sekreterare förordnades den 18 november 1986 hovrättsasses- sorn Jörn Jacobsson.

Utredningen har antagit namnet 1986 års varusmugglingsutredning. Utredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1991:84) Smuggling och tullbedrägeri.

Tulldirektören Göte Celander har avgett särskilt yttrande i fråga om olovlig befattning med smuggelgods, tullverkets åklagarverksamhet och förundersökning.

Utredningens uppdrag är härigenom slutfört.

Stockholm i november 1991

Per Jermsten

/Jörn Jacobsson

Förkortningar

BrB Brottsbalken

BRÅ Brottsförebyggande rådet CCC Customs Cooperations Council (Tullsamarbetsrådet) Ds Departementsserien EG Europeiska gemenskaperna

ML Lagen (1968:430) om mervärdeskatt NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd I

NSL Narkotikastrafflagen (1968:64) PF Polisförordningen (1984z730) PL Polislagen (1984z387) Prop. Regeringens proposition RB Rättegångsbalken

ResandeF Förordningen (1987: 1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt RF Regeringsformen

RÅC Riksåklagarens cirkulär

RÅFS Riksåklagarens författningssamling

SBL Skattebrottslagen (1971:69) SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar TBL—utredningen Utredningen om lagstiftningsbehovet vid tulldatori- seringen TDS Tulldatasystemet TDU Tulldatautredningen TFS Tullverkets författningssamling TuF Tullförordningen (1987:1114) TuL Tullagen (1987:1065) TuO Tullordningen (TFS 1987z35) VSL Lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Sammanfattning

Vårt uppdrag

I våra direktiv formuleras uppdraget sammanfattningsvis så att vi skall se över lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (VSL). Enligt direktiven är syftet med översynen att vi skall undersöka behovet av ändringar från såväl sakliga som språkliga och redaktionella ut- gångspunkter. Vårt arbete har således innefattat en total översyn av den aktuella lagstiftningen.

I tilläggsdirektiv har vidare uppdragits åt oss att särskilt utreda frågor om tulltjänstemans rätt att använda tvång eller våld i samband med den reguljära tullkontrollen samt om rapporteringsskyldighet för brott.

Utöver de uppdrag som vi erhållit genom direktiven har regeringen under utredningsarbetet överlämnat vissa skrivelser m.m. angående andra frågor med anknytning till vårt uppdrag.

Allmänna utgångspunkter samt lagstijtningens tillämpningsområde

Vi har i vårt arbete strävat efter att modernisera och förenkla före- varande lagstiftning i syfte att bättre anpassa den både till utvecklingen på andra rättsområden och till redan inträffade eller förestående ändringar i fråga om såväl varutrafrken över gränserna som själva tullhanteringen. En viktig utgångspunkt för oss har därvid varit att förslagets bestämmelser med avseende på innehåll och systematik blir så tydliga som möjligt samtidigt som tillämpningen av dem underlättas. En vägledande uppfattning hos oss är också att tillgängliga resurser för att uppdaga och beivra de lagöverträdelser som kan förekomma i dessa sammanhang måste kunna utnyttjas så effektivt som möjligt.

När det till en början gäller lagstiftningens tillämpningsområde har vi övervägt om de bestämmelser som gäller undandragandebrott, dvs. brott vars effekt är att tull, annan skatt eller avgift som skall tas ut på grund av införsel eller utförsel inte påförs eller påförs med för lågt belopp, bör ytterligare anpassas till skattebrottslagens (1971:69; SBL) bestämmelser. Vi har funnit att övervägande skäl talar för att så bör ske. Med den bedömningen ligger det nära till hands att försöka

inordna straffbestämmelsema om undandragandebrotten i SBL. Som närmare framgår av avsnitt 4 har vi emellertid funnit att den sist— nämnda lagens utformning t.v. utgör hinder mot en sådan lösning. Vi förordar emellertid att frågan åter bör aktualiseras i samband med en framtida översyn av SBL.

Ett annat spörsmål som vi tagit upp i detta sammanhang är huruvida de regleringar angående olovliga förfaranden med narkotika som nu finns i VSL bör föras över till narkotikastrafflagen (1968:64; NSL). Tanken på en sådan reform har fått starkt stöd från skilda håll men också mött visst motstånd, främst från skilda befattningshavare inom tullverket. Enligt vår mening har en genomgång av de skillnader och problem som den nuvarande ordningen medför visat att den klart lämpligaste lösningen är att en sådan överföring nu kommer till stånd.

Mot bakgrund av dessa ställningstaganden kommer den lag som vi nu föreslår skall ersätta VSL att utgöra en blankettstrafflag som omfattar huvuddelen av de överträdelser som begås i samband med eller i anslutning till in- eller utförsel av varor. I lagförslagets första paragraf anges att lagen innehåller bestämmelser om ansvar, för- verkande m.m. beträffande gärningar som rör införsel och utförsel av varor. I en uttömmande uppräkning i paragrafens andra mening anges i vilka författningar det finns särskilda bestämmelser angående vad som regleras i lagen och som därmed faller utanför dess tillämpnings- område.

Strajbestämmelserna

Vid vår genomgång av de nuvarande straffbestämmelserna i VSL har vi till en början konstaterat att en central fråga för tillämpningen av huvudstadgandet om varusmuggling, nämligen när en vara skall anses vara införd till eller utförd ur landet, f.n. får avgöras med ledning av olika uttalanden i lagförarbeten samt praxis. Enligt vår mening är denna ordning inte helt tillfredsställande. Lagförslaget innehåller därför i dess 2 & bestämmelser som närmare anger när en vara under skilda förhållanden skall anses ha införts till eller utförts ur landet.

Enligt gämingsbeskrivningen i 1 5 första stycket VSL är en förutsättning för straffbarhet att gärningsmannen infört eller utfört det aktuella godset "utan att ge det tillkänna hos vederbörande myndighet". Mot bakgrund bl.a. av såväl faktiska förändringar i tullhanteringen som det nyss nämnda förslaget om en uttrycklig reglering av in— och utförselbegreppen i lagen har vi kommit till den uppfattningen att nämnda rekvisit inte bör ingå i någon ny straffbestämmelse.

Som en följd av den övergång till en mer datoriserad tullbehandling som redan inletts har vi också kommit fram till att rekvisitet "vilse- ledande", som nu ingår i 1 & andra stycket VSL, inte bör föras över

till vårt förslag. Vi har således utformat motsvarande bestämmelse på så sätt att det blir ovidkommande huruvida någon fysisk person har blivit vilseledd i det enskilda fallet.

Mot bakgrund bl.a. av strävandena att nu ytterligare anpassa de s.k. undandragandebrotten till vad som gäller på den "inhemska" beskatt— ningens område har vi delat upp straffbestämmelserna i förslaget i två huvudgrupper med de övergripande beteckningarna "smugglingsbrott" och "tullbedrägeribrott". I den första gruppen ingår de lagöverträdelser som avser in- eller utförselförbjudna varor medan den andra gruppen omfattar undandragandefallen.

Vid utformningen av förslagets straffskalor har vi beaktat att en mycket betydande del av de lagöverträdelser på detta område som i dag uppdagas och beivras är av förhållandevis mindre allvarlig art. På grund härav och med tanke på behovet att på bästa sätt kunna utnyttja tillgängliga resurser inom rättsväsendet föreslår vi att det för flera brott skall bli möjligt att i sådana fall tillämpa en särskild, nedre straffskala, vilken föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader. Det blir därmed möjligt att inskrida mot lagöverträdelsen genom ett Strafföre- läggande.

Bestämmelser om huvudbrottet i gruppen smugglingsbrott, som benämns smuggling, finns i 4 5. Det huvudsakliga innehållet i paragrafen motsvarar vad som nu gäller beträffande ifrågavarande lagöverträdelser enligt 1 och 4 55 VSL. Enligt paragrafens första stycke skall den som uppsåtligen i strid mot förbud, eller med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande uppgifter, inför eller utför en vara dömas till fängelse i högst två år, eller om brottet är mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader. Av paragrafens andra stycke följer att också den som uppsåtligen på otillåtet sätt förfogar över en vara som är underkastad införsel- eller utförselförbud skall dömas för smuggling. Samma gäller den som uppsåtligen förfogar över en vara i strid mot villkor som uppställts för eller i samband med dess införsel eller utförsel. De i första och andra styckena angivna gärningama skiljer sig bl.a. på så sätt att de i första stycket fullbordas när varan enligt 2 & skall anses in- eller utförd medan de gärningar som regleras i andra stycket begås vid andra tidpunkter. I 5 5 finns en straffbestämmelse för de grova fallen. Som ett första och i förhållande till VSL nytt exempel på vad som kan medföra att ett grovt brott skall anses föreligga anges att brottet "inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse". Den som av oaktsamhet förövar gärning som avses i 4 & kan enligt 6 & dömas för smugglingsförseelse. Av skäl som hänger samman med vårt i det följande redovisade ställningstagande angående bedömningen av rättsvillfarelse föreslår vi här att det, till skillnad från vad som nu gäller, inte behöver vara fråga om en kvalificerad oaktsamhet. Är ett oaktsamt brott att anse som grovt rubriceras det som smuggling. För försök till smuggling enligt

4 5 samt för försök eller förberedelse till grov smuggling döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken (BrB). Förslaget att även för- beredelse till grov smuggling skall vara straffbart är i förhållande till gällande rätt en nyhet som ansetts motiverad med tanke på fall där det är fråga om en från samhällssynpunkt särskilt allvarlig situation t.ex. då den förberedande befattningen gäller en tillämnad, omfattande olovlig in- eller utförsel av krigsmateriel.

Den andra gruppen straffbestämmelser i lagförslaget, tullbedrägeri— brotten, avser som förut nämnts undandragandefallen, dvs. då lagöverträdelserna leder till att staten undandras eller riskerar undandras tull, annan skatt eller avgift. Dessa bestämmelser har i huvudsak utformats på samma sätt som motsvarande smugglingsbrott med de skillnader som betingas av vissa förebilder från SBL. Det centrala stadgandet finns i 8 &. Bestämmelsen motsvarar i princip 1 och 4 55 VSL såvitt gäller undandragandefallen. Brottsbenämningen är tullbedrägeri. I paragrafens första stycke föreskrivs att den som i samband med införsel eller utförsel av en vara uppsåtligen, genom att undvika tullklarering eller genom vilseledande uppgifter till tull- myndighet föranleder att tull eller annan skatt inte påförs eller påförs med för lågt belopp döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader. Av andra stycket i paragrafen följer att för tullbedrägeri skall också den dömas som uppsåtligen förfogar över oförtullad vara eller över restitutionsgods och därigenom föranleder att tull eller annan skatt inte påförs eller påförs med för lågt belopp. Detsamma gäller den som uppsåtligen förfogar över en vara i strid mot villkor som uppställts för befrielse från eller nedsättning av tull eller annan skatt. Brottet skall i de flesta fall anses fullbordat då förtullningsbeslut meddelats eller skulle ha meddelats. I 9 5 finns bestämmelser om grovt tullbedrägeri och i 10 5 om det oaktsamma brottet vårdslös tulluppgift. För försök till tullbedrägeri och grovt tullbedrägeri döms slutligen, enligt bestämmelsen i 11 5, till ansvar enligt 23 kap. BrB.

En antalsmässigt mycket betydande del av den brottslighet i samband med införsel av varor som i dag upptäcks och beivras har utförts av personer som antingen kan betecknas som vanliga resande eller som på grund av sin anställning eller av annat skäl arbetar på transportmedel i internationell trafik. De lagöverträdelser det då är fråga om är tämligen ofta av förhållandevis bagatellartad karaktär. Inte sällan utmärks de vidare av att förfarandet kan avse både införselför- bjudet och tullpliktigt gods, vilket med den föreslagna lagens indelning leder till att det i fortsättningen blir både ett smugglingsbrott och ett tullbedrägeribrott. Det förekommer vidare att den som ertappas i nu avsedda situationer invänder att han inte känt till att varan fanns med i bagaget eller att han trott att den inte var tullpliktig eller införsel- reglerad. Fråga uppkommer då om gärningen skall bedömas som

uppsåtlig eller som en straffbar oaktsamhet. Vidare kan det i vissa fall vara tveksamt om ett förfarande skall bedömas som fullbordat brott eller som endast försök. Mot bakgrund av att dessa bedömningar i regel inte återverkar på straffmätningen för den typ av förhållandevis bagatellartade förfaranden som det här ofta är fråga om har av i huvudsak praktiska och processekonomiska skäl i lagförslaget införts ett särskilt fakultativt straffstadgande för sådan brottslighet. Stadgandet är avsett att kunna tillämpas oberoende av om det är fråga om ett eller flera brott, smugglingsbrott eller tullbedrägeribrott, försök eller full- bordat brott och huruvida gärningsmannen handlade uppsåtligen eller av oaktsamhet. Detta alternativa brott har med tanke på den krets gärningsmän som det här i huvudsak gäller getts beteckningen resande- smuggling. Straffskaloma föreskriver dagsböter eller, i ringa fall, penningböter. Alla förfaranden som hänförs under bestämmelsen kan därigenom beivras genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

I den föreslagna lagen finns vidare två straffstadganden om viss olovlig efterföljande hantering av varor som varit föremål för uppsåtligt eller oaktsamt smugglingsbrott liksom av alkoholdrycker och tobaksvaror som varit föremål för tullbedrägeribrott. Bestämmelserna är alltså inte tillämpliga på efterföljande hantering av andra varutyper som varit föremål för tullbedrägeribrott än de nyss angivna. Här- igenom skiljer sig den föreslagna regleringen från motsvarande stad- gande i VSL, som omfattar alla varor som varit föremål för varu- smuggling. Det uppsåtliga förfarandet har fått beteckningen tullhäleri. Om gärningsmannen "inte insåg men hade skälig anledning antaga" att det var fråga om smuggelgods eller alkoholdrycker eller tobaksvaror som varit föremål för tullbedrägeribrott straffas han enligt bestäm— melsen om tullhäleriförseelse.

I 7 & VSL finns en straffbestämmelse som innebär att en befälhavare på transportmedel i internationell trafik under vissa närmare angivna förutsättningar kan straffas om gods påträffas dolt i transportmedlet under omständigheter som ger vid handen att varusmuggling, som inte är ringa, är tillämnad eller har ägt rum. Enligt vad vi inhämtat tillämpas inte längre denna bestämmelse. Från tullverkets sida har också vitsordats att den numera saknar praktisk betydelse. Mot den bakgrunden innehåller lagförslaget inte någon motsvarande bestäm— melse.

Liksom enligt VSL skall bestämmelserna i 23 kap. BrB tillämpas, om flera har medverkat till en i den föreslagna lagen straffbelagd gärning. I VSL är dock medverkansansvaret begränsat till gärningar, som inte bedöms som ringa om lagöverträdelsen inte gällt narkotika. Ifrågavarande begränsning har inte överförts till den föreslagna lagen.

I 8 a & VSL finns en bestämmelse om frivillig rättelse beträffande gärning som innebär att pålaga inte påförts eller påförts med för lågt

belopp. En bestämmelse med motsvarande innehåll har införts i lagförslagets 16 5.

Som ovan nämnts föreslår vi att de straffbestämmelser angående olovliga förfaranden med narkotika som nu regleras i VSL förs över till NSL. I 1 & i denna lag straffbeläggs under sex punkter de olika olovliga förfaranden som f.n. utgör narkotikabrott. Den nya bestäm— melsen om den som olovligen in- eller utför narkotika har i vårt förslag till ändring i nämnda paragraf placerats som en andra punkt efter "överlåter narkotika" men före "framställer narkotika som är avsedd för missbruk".

Rättsvillfarelse

Ett problem som inte sällan aktualiseras i mål om varusmuggling är om det föreligger s.k. rättsvillfarelse och i så fall hur den skall påverka bedömningen. Exempelvis förekommer det att den som ertap- pats med att försöka olovligen införa en vara invänder att han hade en felaktig uppfattning om förekomsten av eller innehållet i den bakom- liggande författning enligt vilken förbud mot införsel eller krav på tull, annan skatt eller avgift förelåg. Med stöd av uttalanden från för- arbetena till VSL ansågs länge att en sådan villfarelse skulle bedömas som en s.k. egentlig rättsvillfarelse, som i princip inte utesluter straff för uppsåtligt brott men kan leda till straffrihet då misstaget är klart ursäktligt. Efter två avgöranden av Högsta domstolen (NJA 1985 s. 281 I och II) har bilden emellertid blivit något mer splittrad. Högsta domstolen fann nämligen med hänsyn främst till ordalagen att förekomsten av en rättsvillfarelse borde bedömas olika beroende på vilket stycke i 1 & VSL som är tillämpligt. Tidigare nämnda uttalanden i förarbetena till VSL ansågs således inte äga giltighet beträffande gärningar som är straffbelagda i andra stycket i paragrafen. I dessa fall borde förhandenvaron av tull— eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud alltid vara täckt av uppsåt.

Enligt vårt förslag bör en felaktig uppfattning angående förekomsten av eller innehållet i en bakomliggande bestämmelse, i likhet med vad som nu gäller beträffande brott mot SBL, genomgående anses utgöra en s.k. oegentlig rättsvillfarelse vilket innebär att gärningsmannen i sådant fall inte skall fällas till ansvar för uppsåtligt brott. Som en följd av detta ställningstagande har vi ansett det nödvändigt att något vidga möjligheterna att inskrida med ansvar för oaktsamma förfaranden. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i 5 5 i VSL innehåller därför 6 och 10 åå i vårt förslag, som förut nämnts, inte något krav på att det skall vara fråga om en grov oaktsamhet.

Under vårt arbete har vi konstaterat att det numera finns en tendens att förverkandeinstitutet tillämpas både mindre frekvent och mindre strängt när det gäller s.k. undandragandebrott än vid rena smugglings- brott. Mot bakgrund härav och till följd av vår allmänna strävan att tullbedrägeribrotten i så stor utsträckning som möjligt bör behandlas på samma sätt som motsvarande brott enligt SBL har vi kommit till den slutsatsen att vårt förslag i princip inte bör innehålla några bestämmelser om förverkande av egendom som varit föremål för tullbedrägeribrott. Vi har därvid också beaktat att 36 kap. BrB i dag innehåller allmänna bestämmelser om förverkande av ekonomiska fördelar vid brott i näringsverksamhet (4 å) samt regler om företagsbot (7-10 åå) som är väl ägnade att kunna tillämpas vid allvarligare fall av tullbedrägerier i kommersiella sammanhang. Mot bakgrund av rådande praxis samt av allmänpreventiva skäl har vi emellertid föreslagit det undantaget från den förordade ordningen att alkoholdrycker och tobaksvaror som varit föremål för tullbedrägeribrott även i fortsätt- ningen skall kunna förverkas.

Till skillnad från vad som nu gäller enligt VSL föreslår vi att det i princip skall finnas möjlighet att tillgripa ett förverkande även på grund av ett straffbart oaktsamt förfarande eller en olovlig efterföljande hantering av aktuellt gods.

Liksom enligt VSL skall, med undantag för fall då godset efter brottet förvärvats av någon i god tro, detta kunna förverkas oberoende av om ägaren medverkat i den straffbara gärningen.

Lagförslaget innehåller vidare regler om värdeförverkande av egendom liksom om förverkande av utbyte av brott.

Egendom som använts som hjälpmedel vid brott skall enligt förslaget också kunna förklaras förverkad. Det finns här inget undantag beträffande tullbedrägeribrott. Förverkande av hjälpmedel kan till skillnad från vad som föreslås gälla beträffande "smuggelgods" samt alkoholdrycker och tobaksvaror inte ske om ägaren eller någon som var i hans ställe inte förövat gärningen eller medverkat till denna eller haft utbyte därav.

Lagförslaget innehåller också en del närmare regler om förvaring samt om försäljning eller förstöring av förverkad egendom.

Som ovan nämnts skall egendom kunna förverkas även om det aktuella brottet skett utan ägarens medverkan. Talan om förverkande skall emellertid enligt förslaget - liksom är fallet enligt VSL - trots detta i normalfallet föras mot ägaren. Om ägaren däremot inte är känd eller saknar känt hemvist inom landet, får talan om förverkande föras mot den hos vilken varan påträffades.

Förundersökning

Genom förundersökningen i brottmål skall bl.a. klarläggas om något brott har blivit begånget, vem som i så fall skäligen kan misstänkas ha utfört det samt om tillräckliga skäl för åtal föreligger. Vidare skall den misstänkte under förundersökningen få inblick i det bevismaterial som föreligger mot honom.

Vid förundersökning i varusmugglingsmål gäller de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken (RB). På grund av nämnda måls speciella beskaffenhet har dock vissa särbestämmelser ansetts erforder- liga. Dessa bestämmelser finns för närvarande i 13 å VSL. Av paragrafen följer bl.a. att tullmyndighet får inleda förundersökning rörande brott som avses i VSL. I praktiken är det också tullverkets tjänstemän som utför huvuddelen av förundersökningarna rörande varusmugglingsbrott. Tullen utför vidare flertalet förundersökningar beträffande brott mot tullagstiftningen, trots att det i dag inte finns någon formell grund härför.

Vi har i vårt arbete kunnat konstatera att tullens förunder- sökningsverksamhet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Med hänsyn härtill anser vi att den nuvarande ordningen i princip bör behållas oförändrad. Vårt förslag innebär därför att tullmyndighetema ges rätt att inleda förundersökning inte bara beträffande misstänkta över— trädelser av den lag som nu föreslås ersätta VSL utan även vid misstanke om brott mot bestämmelser i tullagstiftningen. Av inte minst praktiska skäl förordar vi att ifrågavarande befogenheter för övrigt bör omfatta alla lagöverträdelser som rör införsel eller utförsel av varor, dvs. också fall där straffbestämmelsen av olika skäl tagits in i andra författningar än den nu föreslagna lagen. Dessa författningar eller bestämmelser anges som tidigare nämnts i lagförslagets första paragrafs andra mening.

Med vårt förslag kommer tull och polis - liksom enligt VSL - att i åtskilliga fall båda ha befogenhet att inleda förundersökning beträf- fande samma brott. Detta förhållande har tidigare gett upphov till vissa problem i samarbetet mellan dessa myndigheter, främst då vad gäller bekämpningen av narkotikasmuggling. Under vårt arbete har vi dock kunnat konstatera att samarbetet även på detta område blivit mycket bättre och att det numera i regel fungerar helt tillfredsställande. Vi har därför avstått från att lägga fram något förslag om en närmare reglering av ifrågavarande samarbete.

Bestämmelserna om förundersökning finns i lagförslagets 20 å. I paragrafen stadgas således att tullmyndighet får inleda förundersökning angående brott som avses i 1 å, dvs. brott enligt den föreslagna lagen samt enligt övriga författningar eller bestämmelser som anges i 1 å. Paragrafen innehåller i övrigt föreskrifter om ledning av förunder-

sökning m.m. Dessa regler överensstämmer i allt väsentligt med vad som i dag gäller enligt VSL.

Tvångsmedel

Med straffprocessuella tvångsmedel avses skilda ingripanden i syfte att bl.a. säkerställa en kommande lagföring som vissa rättsvårdande myndigheter och dess tjänstemän ibland får företa. De allmänna reglerna om tvångsmedelsanvändning finns i RB, medan det i VSL finns vissa kompletterande regler. Tullagstiftningen innehåller också ett flertal regler om kontrollbefogenheter. En del av dessa befogenheter är till sin karaktär tvångsmedel. I den allmänna motiveringen har vi som utgångspunkt för våra överväganden i hithörande delar lämnat en utförlig redogörelse för såväl de allmänna bestämmelserna i RB om tvångsmedel som vad särskilt föreskrivs därom i VSL och tullagen (1987:1065; TuL). Vid utformningen av lagförslagets särskilda bestämmelser på området har vi i så stor utsträckning som möjligt utgått ifrån de allmänna reglerna i RB och i första hand, genom lämpliga hänvisningar till vissa delar därav, sökt lösningar som överensstämmer med RB:s regleringar. Därefter har vi för respektive tvångsmedel undersökt behovet av ytterligare befogenheter för de myndigheter och tjänstemän som är verksamma på förevarande område och i förekommande fall kompletterat hänvisningarna till RB:s regler med erforderliga särbestämmelser.

I lagförslagets avsnitt om tvångsmedel finns regler om gripande, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning. En generell förutsättning för dessa reglers tillämpning är att det är fråga om ett brott som avses i 1 å, dvs. brott mot lagens straffbestämmelser eller någon av de övriga författningar eller bestämmelser som angetts i 1 å.

Tulltjänsteman, liksom tjänsteman vid kustbevakningen, ges enligt förslagets bestämmelser om gripande samma rätt som enligt RB till- kommer polisman att gripa den som misstänks för brott som avses i 1 å samt att till förhör ta med den som befinner sig på den plats där ett brott förövas. Detta innebär bl.a. att de nämnda kategorierna av tjänstemän i enlighet med stadgandet i 24 kap. 7 å första stycket RB i brådskande fall får gripa någon mot vilken det finns anhållningsskäl. Nu ifrågavarande förslag överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt VSL.

Beslag, dvs. att någon tvångsvis frånhänds besittningsrätten till ett föremål, är det tvångsmedel som används mest på ifrågavarande område. Anledningen till att beslag sker är i allmänhet att den aktuella egendomen varit föremål för brott enligt VSL eller använts som

hjälpmedel vid brott enligt lagen och därför kan förväntas bli förverkad enligt 9 respektive 10 åå VSL.

Det är givet att egendom som kan bli förverkad skall kunna tas i beslag. Enligt vårt nyss redovisade förslag kommer det i fortsättningen inte att bli möjligt att förverka egendom som varit föremål för tullbedrägeribrott med undantag för alkoholdrycker och tobaksvaror. Har ett tullbedrägeribrott avsett andra varor behöver dessa därför inte tas i beslag för att säkerställa ett förverkande. Emellertid kan det före- komma att sådan egendom behöver tas i förvar av utredningsskäl. Inledningsvis kan detta då ske enligt tullagstiftningens särskilda regler därom i 48 å TuL. Där föreskrivs att omhändertagande av egendom får ske om det behövs för tullkontrollen. Så snart denna kontroll är avslutad måste dock ett sådant omhändertagande hävas. Såvitt gäller andra tullbedrägeribrott än som avsett alkoholdrycker eller tobaksvaror kan därför en vara, som varit föremål för sådant brott, behöva beslagtas för att användas som bevis i en framtida rättegång. Beslag av utredningsskäl kan även avse helt annan egendom än den aktuella varan eller ett använt hjälpmedel, t.ex. fakturor och andra skriftliga handlingar.

Lagförslagets regler om beslag finns i 22 å. I första stycket stadgas att tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen i fråga om brott som avses i förslagets 1 å har samma rätt att ta egendom i beslag som enligt RB tillkommer en polisman. Enligt RB är det i huvudsak i två skilda situationer som en polisman har rätt att utan beslut av under- sökningsledaren eller åklagaren ta egendom i beslag, nämligen dels beträffande egendom som påträffas i samband med att en polisman med laga rätt bl.a. griper en misstänkt, dels om fara är i dröjsmål. Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke får tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen och polisman även i annat fall än som avses i första stycket ta i beslag egendom som skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott som avses i l å. För tillämpning av denna bestämmelse behöver det således inte föreligga fara i dröjsmål. I tredje stycket stadgas slutligen att om beslag verkställts av annan än under- sökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, och skall han därvid omedelbart pröva om beslaget skall bestå. Det aktuella förslaget överensstämmer i allt väsentligt med vad som nu gäller enligt VSL. Av såväl praktiska som principiella skäl omfattar paragrafen dock inte längre tjänstemän vid lots- och fyrstaten, numera sjöfartsverket, eller posttjänstemän och tjänstemän vid statens järnvägar.

Lagförslaget innehåller även regler om förvaring, försäljning och förstöring av beslagtagen egendom. Slutligen finns i 25 å en regel som innebär att om beslag hävs på oförtullad egendom, skall egendomen överlämnas till tullverket för tullklarering; har egendomen redan försålts skall köpeskillingen överlämnas till tullverket för redovisning.

Husrannsakan är det tvångsmedel som har till ändamål att bereda myndigheter tillträde till slutet förvaringsställe, t.ex. hus eller rum. Även detta tvångsmedel används förhållandevis ofta vid utredning av brott som begås i samband med in- och utförsel av varor. Lag- förslagets bestämmelser om husrannsakan finns i 26 å. Paragrafens innehåll överensstämmer i allt väsentligt med vad som föreskrivs i motsvarande bestämmelse i VSL. Den olikheten finns dock att en möjlighet enligt VSL att företa husrannsakan i lägenhet som avses i 28 kap. 3 å RB har utmönstrats.

Tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen får enligt förslaget samma rätt att utan föregående förordnande företa hus- rannsakan som enligt RB tillkommer polisman, om fara är i dröjsmål. Den huvudsakliga innebörden härav är att vederbörande tjänstemän kan företa husrannsakan för att gripa en misstänkt eller för att verkställa beslag. Slutligen kan tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevak- ningen utan förordnande företa husrannsakan i magasin och liknande utrymmen för eftersökande av egendom som kan antas bli förverkad. Enligt förslaget har även polisman fått sistnämnda befogenhet, eftersom den inte har någon motsvarighet i RB.

I den reguljära tullkontrollen, dvs. då det i princip inte föreligger någon misstanke mot någon, får en tulltjänsteman inte kontrollera vad en resande bär på sig i sina kläder eller innanför dessa. En rationell och effektiv tullkontroll förutsätter av naturliga skäl att en tulltjänste- man så snart det finns misstanke om olovlig in— eller utförsel av en vara, skall ha rätt att utföra en sådan kontroll. Det kan även i vissa fall vara nödvändigt att den resandes kropp besiktigas. Något förenklat kan sägas att med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller vad han annars bär på sig, medan med kroppsbesiktning avses en undersökning av en persons kropp. Kroppsbesiktning kan förekomma i två former, nämligen dels ytlig kroppsbesiktning, som är något mindre ingripande till sin karaktär, dels annan kroppsbesiktning. Vi har funnit att VSL:s regler om användning av förevarande tvångs- medel, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, har en i huvudsak lämplig utformning. Dessa regler har därför fått tjäna som utgångs- punkt för vårt förslag.

Av 27 å första stycket i förslaget, vilken bestämmelse inte har någon motsvarighet i VSL, följer att tulltjänsteman i fråga om brott som avses i l å har samma rätt att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning som enligt RB tillkommer polisman, om fara är i dröjsmål. Tjänsteman vid kustbevakningen har inte getts denna befogenhet. Bestämmelsen kan tillämpas exempelvis om en tull- tjänsteman i samband med en husrannsakan finner behov föreligga att kroppsvisitera en person som uppehåller sig i den bostad eller lokal där husrannsakan äger rum. I nyssnämnda paragrafs andra stycke föreskrivs att en tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen

får, om det finns anledning att en person, som i omedelbart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid rikets landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom tullupplag och liknande platser som har trafikförbindelse med utlandet, har på sig en vara som kan beslagtas enligt den föreslagna lagen eller annan författning som nämns i 1 å, fatta beslut om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Den aktuella bestämmelsen motsvarar i huvudsak stadgandet i 19 å första stycket första meningen VSL. I motsats till vad som gäller enligt bestämmelserna i RB behöver misstanken inte avse ett brott varpå fängelse kan följa. Kontroll enligt bestämmelsen torde främst komma att ske vid misstanke om införselbrott. Den som utsätts för kontrollen bör i praktiken inte ha avlägsnat sig mer än högst någon mil från den aktuella inreseorten. Paragrafen innehåller slutligen också en särbestämmelse angående möjlighet att företa ytlig kroppsbesiktning på den som ännu inte fyllt 15 år. Bestämmelsen, som är ny, har tillkommit med anledning av uppgifter om att barn ibland utnyttjas vid narkotikasmuggling. För att åtgärden skall få tillgripas krävs i sådant fall att det förekommer synnerlig anledning anta att egendom, som kan beslagtas enligt denna lag eller enligt i 1 å angiven författning eller bestämmelse, påträffas.

I lagförslagets 28 å finns en bestämmelse om att kroppsvisitation i vissa fall får företas på alla som inreser till landet med visst transport- medel eller under viss tidsrymd, s.k. skärpt tullkontroll. Vid denna typ av kontroll, som får tillgripas endast om synnerliga skäl föreligger, behöver det inte föreligga någon grad av misstanke om brott beträf- fande den som utsätts för kontrollåtgärden. Bestämmelsen om skärpt tullkontroll finns för närvarande i 19 å första stycket andra meningen VSL.

I vårt förslag finns slutligen också en bestämmelse om att den som fattar beslut om användning av tvångsmedel eller deltar i verkställighet av ett beslut om tvångsmedel skall ha genomgått en för dessa uppgifter erforderlig utbildning. Ifrågavarande bestämmelse har inte någon motsvarighet i VSL.

Åtalsbegränsning m. m.

År 1986 infördes i den då gällande tullagen bestämmelser om en administrativ sanktionsform, tulltillägg. Reglerna har senare överförts till TuL med oförändrat innehåll. Huvudstadgandet om tulltillägg finns nu i 83 å TuL. I paragrafen behandlas olika situationer, när påföring av tulltillägg skall ske. Gemensamt för dem är att det skall ha förelegat en deklarationsplikt för den tullskyldige. Tulltillägg förekommer således i huvudsak endast vid s.k. kommersiell import. Tulltillägget är

tjugo procent av den tull, annan skatt eller avgift som inte skulle ha påförts om den oriktiga uppgiften hade godtagits.

De aktuella bestämmelserna om tulltillägg har kombinerats med en särskild bestämmelse om åtalsbegränsning i 23 a å VSL. I paragrafen stadgas att åtal för varusmuggling eller försök till sådant brott eller för brott som avses i 5 å VSL, dvs. straffbestämmelsen om oaktsamma förfaranden, får väckas endast när det med hänsyn till brottets allvarliga art eller i övrigt finns särskilda skäl till det, om gärningen kan föranleda påföring av tulltillägg. Det sagda gäller även talan om förverkande enligt 9 å VSL. Syftet med bestämmelsen är att en straffrättslig prövning skall underlåtas i sådana fall då den admi- nistrativa sanktionen kan anses tillräcklig. Reglerna har föranlett riksåklagaren, generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen att träffa en överenskommelse om att tullmyndigheterna normalt inte skall göra brottsanmälan till åklagare om det undandragna beloppet understiger hälften av det gällande basbeloppet höjt till närmaste 1 OOO-tal kronor. Riksåklagaren har i anslutning härtill vidare utfärdat den rekommenda— tionen till landets åklagare att åtal för ifrågavarande brott bör väckas först om det undandragna beloppet överstiger 75 procent av bas- beloppet höjt till närmaste ] OOO-tal kronor.

Den gällande ordningen med den administrativa sanktionen tulltillägg i förening med en begränsning av åklagarens rätt att väcka åtal för mindre allvarliga varusmugglingsbrott har nyligen trätt i kraft. Reglerna överensstämmer med vad som gäller enligt SBL. Vi föreslår bl.a. med stöd av det nyss anförda att ifrågavarande regler förs över till den lag som föreslås ersätta VSL.

Tulltjänstemans rätt att använda tvång eller våld i samband med tullkontroll enligt tullagen

För att möjliggöra en effektiv kontroll av varuflödet över gränserna har tullmyndigheterna genom skilda bestämmelser i TuL getts en rad delvis rätt långtgående kontrollbefogenheter. Några uttryckliga regler om rätt för en tulltjänsteman att vid tillämpningen av dessa bestäm- melser använda tvång eller våld finns emellertid inte i tullagstiftningen. I tilläggsdirektiv har uppdragits åt oss att belysa och överväga denna fråga.

Då en tulltjänsteman gör ett ingripande med stöd av VSL har han rätt att använda visst tvång och våld, medan sådan rätt således inte föreligger vid reguljär tullkontroll enligt tullförfattningarna. Från tullverket har upplysts att det ibland förekommer situationer, då misstanke om brott inte föreligger men då det likväl kan finnas behov att tillgripa visst tvång eller våld. Det kan exempelvis gälla en person som går i s.k. grönt filter och som vägrar att stanna på uppmaning av

en tulltjänsteman; anledningen till en sådan vägran är inte alltid att vederbörande är i färd med att smuggla in varor utan kan ibland vara en önskan att obstruera mot tullhanteringen. Föreligger misstanke om brott kan personen kvarhållas med stöd av de nuvarande bestämmel- serna i VSL. Föreligger inte någon sådan misstanke är det däremot tveksamt om vederbörande kan kvarhållas mot sin vilja. Vi har funnit att det onekligen kan tänkas förekomma fall då en tulltjänsteman under utövning av befogenhet som tillkommer honom enligt tullagstiftningen behöver inskrida med visst tvång eller våld. En sådan befogenhet måste givetvis ha sin grund i en lagbestämmelse. Efter förebild från bl.a. 2 kap. 17 å utsökningsbalken föreslår vi därför att i TuL införs en särskild bestämmelse därom.

Skyldighet att rapportera brott m.m.

Tullverket har bl.a. till uppgift att kontrollera att ett mycket stort antal författningar efterlevs i samband med person- och godstrafiken över landets gränser. Vid utövandet av denna kontroll har tullverkets tjänstemän åligganden och befogenheter som delvis starkt påminner om en polismans. I lagstiftningen som reglerar polisens verksamhet finns föreskrifter som bl.a. innebär att en polisman skall rapportera till sin förman så snart han får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal. Där finns även föreskrifter om s.k. rapporteftergift. Några motsvarande bestämmelser finns inte i tullagstiftningen. Generaltull- styrelsen har dock utfärdat vissa föreskrifter om rapporteftergift.

I tilläggsdirektiv har vi fått i uppgift att belysa och överväga dessa frågor.

Vi har funnit att de likheter som i förevarande hänseenden föreligger mellan en polismans och en tulltjänstemans åligganden och befogen- heter bör leda till att tulltjänstemännens rapporteringsskyldighet respektive möjlighet att meddela rapporteftergift i största möjliga utsträckning lagregleras och att bestämmelserna därom utformas efter mönster från vad som gäller för polisman.

Enligt vårt förslag anges i en ny paragraf i TuL, 72 b å, att när en tulltjänsteman får kännedom om ett brott enligt författning, vars efterlevnad tullverket har att övervaka, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. Vidare föreskrivs i andra stycket i paragrafen att en tulltjänsteman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Sistnämnda föreskrifter föreslås införda i en likaledes ny paragraf, 70 a å, i tullförordningen (1987: 1114; TuF). I den föreslagna bestämmelsen stadgas bl.a. att en tulltjänsteman får lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagare och nöja sig med ett påpekande eller en erinran till den felande, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan

påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.

Tullverkets åklagarverksamhet

Åtal för brott väcks i allmänhet av allmän åklagare, dvs. riksåklagaren, statsåklagare eller distriktsåklagare. Utöver de allmänna åklagarna finns även s.k. särskilda åklagare. I 24 å VSL finns vissa regler om särskild åklagare vid tullverket - tullåklagare. Av paragrafen följer bl.a. att i mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, får, om inte svårare straff än böter kan följa på brottet eller om målet rör brott som avses i 2 å andra meningen, dvs ringa brott avseende narkotika, talan utföras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer. Enligt samma paragraf äger tullåklagare även meddela vissa beslut om förverkande. Den aktuella bestämmelsen innebär inte någon in- skränkning i allmän åklagares åtalsrätt rörande ifrågavarande brott.

Ordningen med tullåklagare har funnits i Sverige under lång tid. Vid VSL:s tillkomst fastslogs att mål om varusmuggling i princip borde handläggas av allmän åklagare. De undantag från denna huvudregel som ändå gjordes i 24 å motiverades med behovet att möjliggöra en enkel hantering av de mer bagatellartade smugglingsmålen. Vid den aktuella tiden fanns nämligen inte möjligheten att beivra sådana brott genom föreläggande av ordningsbot.

Vi har i vårt arbete funnit att de skäl av principiell karaktär som anfördes vid VSL:s tillkomst till stöd för synpunkten att alla mål angående olovlig in— eller utförsel av varor borde handläggas av allmän åklagare alltjämt väger mycket tungt. Vidare är det antal mål som i dag handläggs av tullåklagama avsevärt lägre än tidigare, eftersom huvuddelen av de ringa varusmugglingsbrotten numera beivras genom föreläggande av ordningsbot. De befattningshavare inom tullverket som f.n. har förordnande att tjänstgöra som tullåklagare har undantagslöst mycket kvalificerade tjänster inom verket. Den begränsade åklagar- verksamheten som ankommer på dem är i allmänhet artskild från deras ordinarie arbetsuppgifter. Detta leder enligt vår bedömning till att de fortlöpande måste anslå en i förhållande till ärendemängden ökad tid åt att följa rättsutvecklingen främst inom straff- och processrätten men även inom andra rättsområden som inte har ett omedelbart samband med deras ordinarie arbetsuppgifter. Även om vi är väl medvetna om att den nuvarande ordningen medför vissa administrativa fördelar har vi vid en sammantagen bedömning blivit övertygade om att det är mest ändamålsenligt att tullåklagamas arbetsuppgifter i samband med den föreslagna nya lagens ikraftträdande förs över till de allmänna åkla-

garna. Vårt lagförslag innehåller därför inte någon bestämmelse om tullåklagare.

Vissa övriga förslag

Kungörelsen (1925 :465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin och lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker tillkom för att effektivisera be- kämpningen av en tidigare ofta använd smugglingsform, nämligen spritsmuggling med relativt små och mycket snabba båtar. Bestämmel- serna i författningarna synes numera i allt väsentligt ha spelat ut sin roll. Båda författningarna har emellertid sin grund i överenskommelser med främmande stater. Mot den bakgrunden och då våra direktiv inte omfattar en allmän översyn av dessa författningar har vi såvitt gäller dern inskränkt oss till att endast föreslå de ändringar som nödvändig- görs av våra övriga förslag eller av annat skäl framstår som särskilt angelägna.

Den föreslagna nya lagen om straff för smuggling m.m. föranleder i övrigt följdändringar i ett stort antal författningar. Flertalet ändringar är endast av teknisk natur föranledda antingen av att olovlig införsel eller utförsel skall bedömas enligt den nya lagen eller av att olovlig införsel eller utförsel av narkotika skall bedömas enligt NSL.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om straff för smuggling m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

1 å Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar, förverkande m.m. beträffande gärningar som rör införsel eller utförsel av varor. Särskilda bestämmelser härom finns i narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker, lagen (1971 : 176) om vissa internationella sanktioner, tullagen (1987: 1065) och lagen (1990: 749) om valutaregle- ring samt i med stöd av dessa författningar meddelade bestämmelser.

2 å Vid tillämpningen av denna lag skall, om inte annat framgår av andra eller tredje stycket, en vara anses ha införts till eller utförts ur landet när den har förts över gränsen för det svenska tullområdet. Ombesörjs tullkontrollen utanför nämnda område enligt lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat skall en vara dock anses ha utförts först då tullklarering skett eller borde ha skett i den andra staten.

En vara skall inte anses ha införts till landet så länge den är under direkt transport till närmaste tullplats eller annan av tullmyndighet anvisad plats. Har varan på detta sätt förts till sådan plats skall varan inte anses ha införts förrän tullklarering skett eller borde ha skett. Vara som avses i 8 å tullagen (1987:1065) skall dock anses införd, då den inte längre står under tullkontroll enligt 61 å samma lag.

En vara som transporteras med fartyg eller luftfartyg som endast tillfälligt passerar genom tullområdet skall inte anses införd.

3 å Vad som sägs i denna lag om tull och annan skatt gäller även avgift som skall tas ut för en vara vid införsel eller utförsel.

Smugglingsbrott

4å Den som uppsåtligen i strid mot förbud, eller med stöd av tillstånd som föranletts av vilseledande uppgift, inför eller utför en vara döms för smuggling till fängelse i högst två år eller, om brottet är mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader.

För smuggling döms också den som uppsåtligen på otillåtet sätt förfogar över en vara som är underkastad införselförbud eller utförsel- förbud. Detsamma gäller den som uppsåtligen förfogar över en vara i strid mot villkor som uppställts för eller i samband med dess införsel eller utförsel.

5 å Är brott som avses i 4 å att anse som grovt, döms för grov smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse, om gärningsmannen varit försedd med vapen eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

6 å Den som av oaktsamhet förövar gärning som avses i 4 å döms för smugglingsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som vid tullklarering av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna uppgift och därigenom framkallar fara för att vara införs eller utförs i strid mot förbud.

Är brottet att anse som grovt döms för smuggling till fängelse i högst två år.

7 å För försök till smuggling enligt 4 å samt för försök eller förbe- redelse till grov smuggling döms till ansvar enligt 23 kap. brotts- balken.

Tullbedrägeribrott

8 å Den som i samband med införsel eller utförsel av en vara uppsåt— ligen, genom att undvika tullklarering eller genom vilseledande uppgift till tullmyndighet, föranleder att tull eller annan skatt inte påförs eller påförs med för lågt belopp döms för tullbedrägeri till fängelse i högst två år eller, om brottet är mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader.

För tullbedrägeri döms också den som uppsåtligen förfogar över oförtullad vara eller över restitutionsgods och därigenom föranleder att tull eller annan skatt inte påförs eller påförs med för lågt belopp.

Detsamma gäller den som uppsåtligen förfogar över vara i strid mot villkor som uppställts för befrielse från eller nedsättning av tull eller annan skatt.

9 å Är brott som avses i 8 å att anse som grovt, döms för grovt tullbedrägeri till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det rört mycket betydande belopp eller annars varit av synnerligen farlig art.

10 å Den som av oaktsamhet förfar på sätt som anges i 8 å och därigenom föranleder fara för att tull eller annan skatt inte påförs eller påförs med för lågt belopp döms för vårdslös tulluppgift till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet att anse som grovt döms till fängelse i högst två år.

11 å För försök till tullbedrägeri och grovt tullbedrägeri döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Resandesmuggling

12 å Om brottslighetens straffvärde inte utgör hinder däremot får den som i samband med inresa till landet gjort sig skyldig till smugg- lingsbrott eller tullbedrägeribrott i stället dömas för resandesmuggling till dagsböter eller, om brottet är ringa, till penningböter.

Tullhäleri

13 å Den som uppsåtligen förvärvar, transporterar, förvarar eller avyttrar en vara, som varit föremål för smugglingsbrott, eller spritdryck, vin, starköl och tobaksvara, som varit föremål för tullbe- drägeribrott, döms för tullhäleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader.

14 å Om gärningsmannen i fall som sägs i 13 å inte insåg men hade skälig anledning anta att varan varit föremål för brott döms för tull- hälertfo'rseelse till böter.

Medverkan

15 å Har flera medverkat till gärning som avses i 4-14 åå tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Frivillig rättelse

16 å Den som frivilligt vidtar åtgärd som får till följd att tull eller annan skatt kan påföras med rätt belopp skall inte dömas till ansvar enligt 8-14 åå.

FÖRVERKANDE

17 å In- eller utförselförbjuden vara samt spritdryck, vin, starköl och tobaksvara som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Egendom som avses i första stycket får inte förverkas om den efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

18 å Egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förverkas, om ägaren eller någon som var i hans ställe förövat gärningen eller medverkat till denna eller haft utbyte därav samt om förverkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl därtill. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådant fall får dock del av egendomens värde förklaras förverkat.

19 å När beslut om förverkande av egendom har vunnit laga kraft skall egendomen försäljas genom tullverkets försorg eller i den ordning som i allmänhet gäller för försäljning av förverkad lös egendom. Kan egendomen inte säljas, får den förstöras. Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning skall också förstöras.

Om i stället för egendomen dess värde har förklarats förverkat och det sålunda fastställda beloppet har betalats inom två månader från det att beslutet om förverkandet vann laga kraft egendomen utlämnas till

ägaren. I annat fall får egendomen försäljas i den ordning som föreskrivs i första stycket och det fastställda beloppet uttas ur därvid influtna medel. Eventuellt överskott skall redovisas till ägaren eller annan rättsinnehavare.

FÖRUNDERSÖKNING

20 å Förundersökning angående brott som avses i 1 å får inledas av tullmyndighet. Vad som i rättegångsbalken sägs om undersöknings- ledare gäller då tullmyndigheten. Är saken inte av enkel beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren får, då undersökning leds av tullmyndighet, meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande.

När undersökning leds av åklagaren får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av tullmyndighet. Åklagaren får även uppdra åt tulltjänsteman att vidta särskild till undersökningen hörande åtgärd om dess beskaffenhet tillåter det.

Innan förundersökning hunnit inledas får tulltjänsteman eller tjänste- man vid kustbevakningen hälla förhör och vidta annan åtgärd i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

TVÅNGSMEDEL Gripande m.m.

21 å Tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen har samma rätt som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman att gripa den som misstänks för brott som avses i l å samt att till förhör medta den som befinner sig på den plats där ett sådant brott förövas.

Beslag

22 å Tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen har i fråga om brott som avses i l å samma rätt att ta egendom i beslag, som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen och polisman får även i annat fall än som avses i första stycket ta i beslag egendom som skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott som avses i 1 å.

Verkställs beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras

hos honom, och skall han därvid omedelbart pröva om beslaget skall bestå.

23 å Beslagtagen egendom skall förvaras av tullverket, om åklagaren inte bestämmer annat.

24 å Myndighet som omhänderhar egendom som tagits i beslag på grund av bestämmelserna i 17 å får omedelbart låta försälja den om

1. den inte kan vårdas utan fara för förstöring,

2. vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller

3. särskilda skäl eljest föreligger. Kan i fall som avses i första stycket egendomen inte säljas, får myndigheten i stället förordna att egendomen skall förstöras.

Förverkas inte egendom, som sålunda försålts eller förstörts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som försålts utgår dock inte ersättning med högre belopp än som influtit vid försäljningen. Har egendomen förstörts utgår ersättning med skäligt belopp.

Om alkoholhaltig dryck, som kan antas bli förverkad enligt denna lag, har tagits i beslag skall bestämmelserna i 2 å 1. lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. äga motsvarande tillämpning.

25 å Om beslag hävs på oförtullad egendom som inte finns i tullver- kets besittning, skall egendomen överlämnas till tullverket för tullklare- ring. Har egendomen redan försålts skall köpeskillingen överlämnas till tullverket för redovisning.

Husrannsakan

26 å Tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen har i fråga om brott som avses i 1 å samma rätt att företa husrannsakan som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman om fara är i dröjsmål.

Förekommer anledning att brott som avses i 1 å har förövats får tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen och polisman utan för- ordnande företa husrannsakan i magasin och liknande utrymmen för eftersökande av egendom som är underkastad beslag.

Kropps visitation och kroppsbesilaning

27 å Tulltjänsteman har i fråga om brott som avses i 1 å samma rätt att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning som enligt rätte- gångsbalken tillkommer polisman om fara är i dröjsmål.

Finns anledning antaga att en person, som i omedelbart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid rikets landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom tullupplag, tullager, frihamn, flygplats eller annat område som har trafikför- bindelse med utlandet, har med sig egendom som kan beslagtas enligt denna lag eller enligt i 1 å angiven författning, får tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning på honom. På den som är under 15 år får dock ytlig kroppsbesiktning endast företas om det finns synnerlig anledning anta att sådan egendom kommer att påträffas.

28 å Om synnerliga skäl föreligger för en skärpning av tullkontrollen med avseende på persontrafiken till eller från utlandet med visst transportmedel eller under viss tidsrymd får chef för tulldistrikt besluta att kroppsvisitation får ske på envar som med transportmedlet eller under tidsrymden ankommer till platsen eller från platsen avreser till utlandet. Sådant beslut skall ofördröjligen underställas generaltull- styrelsens prövning men får ändå genast verkställas.

29 å Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i transportmedel samt, om undersökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinna får inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Protokoll skall föras och bevis utfärdas om företagen kroppsvisita- tion eller kroppsbesiktning, om den undersökte begär det vid för— rättningen eller om föremål därvid tas i beslag.

Befogenhetema

30 å Beslut om användning av tvångsmedel får meddelas endast av tulltjänsteman eller tjänsteman vid kustbevakningen, som genomgått därför erforderlig utbildning. Detsamma gäller beträffande verkstäl- lighet av beslut om användning av tvångsmedel.

ÅTAL OCH TALAN OM FÖRVERKANDE

31 å Kan brott som avses i 8 å eller försök till sådant brott eller brott som avses i 10 å föranleda påföring av tulltillägg enligt 83 å tullagen (1987:1065) eller en sådan avgift som avses i 3 å lagen (1975 :85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor får åtal för brottet väckas endast när det med hänsyn till dess allvarliga art eller i övrigt finns särskilda skäl till det.

Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande enligt 17 å.

32 å Om ägaren till en vara, som kan bli förverkad enligt 17 å, inte är känd eller saknar känt hemvist inom landet, får talan om egen- domens förverkande föras mot den hos vilken varan påträffades.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den , då lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall upphöra att gälla.

2. Vad i denna lag är stadgat om förverkande skall äga tillämpning även beträffande brott som begåtts före ikraftträdandet, om detta leder till en lindrigare bedömning.

2 Förslag till Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).

Härigenom föreskriVS i fråga om narkotikastrafflagen (1968:64) dels att 1, 3a, 4, 5 och i Sa åå skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 6a å och 7a å, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som olovligen

1. överlåter narkotika

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtel- sesyfte

4. anskaffat, bearbetar, förpack- ar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5. bjuder ut narkotika till för- säljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och kö- pare eller företar någon annan så- dan åtgärd, om förfarandet år äg— nat att främja narkotikahandel, eller

6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika döms om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Föreslagen lydelse

2. till landet inför eller ur landet utför narkotika,

3. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

4. förvärvar narkotika i överlåtel— sesyfte,

5 . anskaffar, bearbetar, förpack- ar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

6. bjuder ut narkotika till för- säljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och kö— pare eller företar någon annan så- dan ätgärd, om förfarandet är äg- nat att främja narkotikahandel, eller

Nuvarande lydelse

Den som av grov oaktsamhet be- går gärning som avses i l å 1-5, döms för vårdslöshet med narko- tika till böter eller fängelse i högst ett år.

Föreslagen lydelse

7. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika döms om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Den som av grov oaktsamhet be- går gärning som avses i 1 å 1-6, döms för vårdslöshet med narko- tika till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti- kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms om gäming- en avser annan befattning än som avses i 1 å 6, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Har flera medverkat till brott som avses i 1—4 åå och innefattar gärningen inte endast befattning enligt 1 å 6 gäller bestämmelser- na i 23 kap. brottsbalken.

5aå

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1-5 åå eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, den

45

55

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkoti— kabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om gär- ningen avser annan befattning än som avses i 1 å 7, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Har flera medverkat till brott som avses i l-4 åå och innefattar gärningen inte endast befattning enligt 1 å 7 gäller bestämmelser- na i 23 kap. brottsbalken.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1-5 åå den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

Nuvarande lydelse

som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. åsidosätter föreskrift som meddelats med stöd av 8 å andra stycket, eller

2. lämnar oriktig uppgift i ärende om sådant tillstånd som avses i 8 å andra stycket.

Föreslagen lydelse

1. åsidosätter föreskrift som med- delats med stöd av 8å andra stycket, eller

2. lämnar oriktig uppgift i ärende om sådant tillstånd som avses i 8 å andra stycket.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

6aå

Om ägaren till införd narkotika, som kan bli förverkad enligt 6 å, inte är känd eller saknar känt hemvist inom landet, får talan om narkotikans förverkande föras mot den hos vilken egendomen påträjfades i samband med in— förseln.

7aå

Denna lag träder i kraft den

Särskilda bestämmelser om för- undersökning och tvångsmedel vid brott som rör införsel eller ug'örsel finns i lagen (1992:000) om strafför smuggling m.m.

3 Förslag till Förordning om ändring i narkotikaförordningen (1962:704).

Härigenom föreskrivs att 13 å narkotikaförordningen (l962z704) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 å Om ansvar i vissa fall för åsido- Om ansvar i vissa fall för åsido- sättande av föreskrifter, oriktiga sättande av föreskrifter, oriktiga uppgifter i ansökan om tillstånd uppgifter i ansökan om tillstånd och andra förfaranden i fråga om och andra förfaranden i fråga om narkotika finns bestämmelser i narkotika finns bestämmelser i narkotikastrafflagen (1968:64)narkotikastrafflagen (1968:64). och lagen (1960:418) om strajr för varusmuggling.

Denna förordning träder i kraft den

4. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1925: 465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin

Härigenom föreskrivs i fråga om kungörelsen (1925z465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin dels att 9 å skall upphöra att gälla, dels att 6, 7 och 10 åå skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bryter någon mot förbud varom i l å eller 2 å stadgas, straffes med böter från och med ett hundra till och med fem tusen kronor.

Lika med fullbordat brott anses försök därtill.

Lämnar någon uppsåtligen orik- tigt meddelande i försäkran som i 5 å b sägs straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

Denna kungörelse äger inte till- lämpning å spritdrycker och vin, som äro att hänföra till skepps- proviant för det fartyg med vilket det forslas, eller tillhöra med far- tyget följande resande eller därå anställda personer, under förut-

65

75

10å

Föreslagen lydelse

Om ansvar för olovlig utförsel av spritdrycker och vin finns be- stämmelser i lagen (1992:000) om StrapF för smuggling m.m.

Lämnar någon uppsåtligen orik- tigt meddelande i försäkran som avses i 5 å b döms till böter.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Denna kungörelse äger inte till- lämpning å spritdrycker och vin, som äro att hänföra till skepps- proviant för det fartyg med vilket det forslas, eller tillhöra med far- tyget följande resande eller därå anställda personer, under förut-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sättning att dryckerna icke över- sättning att dryckerna icke över— stiga behovet under resan och att stiga behovet under resan. de vederbörligen anmälas hos tullverket.

Denna förordning träder i kraft

5. Förslag till Förordning om ändring i förundersöknings- kungörelsen (1947 :948)

Härigenom föreskrivs att 3 a å förundersökningskungörelsen (1947z948) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 a å

Har polisman enligt 23 kap. 3 å fjärde stycket rättegångsbalken vidtagit

åtgärd i syfte att utreda brott, skall åtgärden så snart det kan ske anmälas för den som äger leda förundersökning rörande brottet.

Detsamma gäller om tulltjäns- teman eller tjänsteman vid kust— bevakningen vidtagit en åtgärd som avses i 20 å fjärde stycket lagen (I992:000) om sirapr för smuggling m.m.

Denna förordning träder i kraft den

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker dels att 3 å skall upphöra att gälla, dels att 2 å skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 5 1 mom. Bryter någon mot förbud, som Överträdelse mot förbud som avses i l å, vare det ansett såsom avses i ] å skall bedömas som varusmuggling enligt lagen om smugglingsbrott enligt lagen straff för varusmuggling. (I992:000) om straf för smugg- ling m.m.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga rum.

Visas, att det fartyg, med vilket dryckerna forslats, på grund av sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt terri- torialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar

fri.

2 mom.

Allmänt åtal för brott som avses i 1 mom. får väckas endast efter medgivande av generaltullstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den

7 Förslag till Förordning om ändring i strafföreläggande- kungörelsen (1970:60).

Härigenom föreskrivs att 10 å strafföreläggandekungörelsen (1970:60) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

10å

Vad som föreskrives i lag eller annan författning om skyldighet för underrätt att underrätta myn- dighet om dom i brottmål äger motsvarande tillämpning på riks- polisstyrelsen i fråga om godkänt strafföreläggande. Har underrät- ten att sända dom, skall rikspo- lisstyrelsen i stället sända under- rättelse om föreläggandets inne- håll och om godkännandet. Gäl- ler föreläggandet brott som avses i 24 å lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, lämnas un- derrättelse om godkännandet även till vederbörande tullanstalt.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Vad som föreskrives i lag eller annan författning om skyldighet för underrätt att underrätta myn- dighet om dom i brottmål äger motsvarande tillämpning på riks- polisstyrelsen i fråga om godkänt strafföreläggande. Har underrät— ten att sända dom, skall rikspo- lisstyrelsen i stället sända under- rättelse om föreläggandets inne- håll och om godkännandet.

8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.

Härigenom föreskrivs att 16 å lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 å Har regeringen meddelat förbud Särskilda bestämmelser om för- som avses i 3 å eller 5 å 2 eller undersökning och tvångsmedel 5, gäller 13-19 åå lagen (1960: vid brott som rör införsel eller 418) om straff för varusmuggling utförsel finns i lagen (1992:000) i fråga om brott mot sådant för- om Stray?r för smuggling m.m. bud.

Denna lag träder i kraft den

9 Förslag till Förordning om ändring i fiskeriförordningen (1982:126).

Härigenom föreskrivs att det i fiskeriförordningen (1982:126) skall införas en ny paragraf, 41a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4laå

Särskilda bestämmelser om för— undersökning och tvångsmedel vid brott som rör införsel eller utförsel finns i lagen (1992:000) om Strayr för smuggling m.m.

Denna förordning träder i kraft den

10. Förslag till Lag om ändring i lagen (1986:1009) om för- farandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 å lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 5

Om värdet av beslagtagen egendom uppskattas till mindre än en tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes, får åklagaren pröva frågan om förver- kande. Ett beslut om förverkande skall meddelas skriftligen. Den från vilken beslaget har skett får hos åklagaren anmäla missnöje med för- verkandebeslutet inom en månad från det han fick del av det. I fall som anges i 3 å första stycket får beslutet delges genom att det anslås på rättens kansli. Fråga om förverkande av beslag— tagen narkotika eller sådan egen- dom som avses i 6 å tredje styc— ket narkotikastrajflagen (1968: 64) får alltid prövas av åkla- garen. I sådant fall får beslutet också delges genom att anslås på åklagarmyndighetens kansli. Anmäls missnöje, skall beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om beslaget inte hävs, skall åklagaren väcka talan om egendomens för- verkande. Har detta inte skett inom en månad från det anmälan kom in till åklagaren, skall beslaget gå åter.

Denna lag träder i kraft den

11 Förslag till Lag om ändring i tullagen (1987 :1065).

Härigenom föreskrivs ifråga om tullagen (1987:1065) dels att 23, 63, 73 och 95 åå skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 72a å, 72b å och 95a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

23å

Om den tullskyldige har åtalats för brott enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling får, även efter utgången av den i 21 eller 22 å angivna tiden, efter- tulltaxering ske för den vara som åtalet avser. Beslut om sådan eftertulltaxering får dock inte meddelas senare än under kalen— deråret efter det då åtalet väck- tes. Om den tullskyldige har avlidit, får beslut om eftertull- taxering inte meddelas senare än sex månader från dödsfallet. Ogillas åtalet, skall tullmyndig- heten undanröja eftertulltaxering- en, om domen vinner laga kraft.

Första stycket skall tillämpas också i fall då den som har före- trätt en juridisk person åtalats för brott enligt lagen om straff för varusmuggling, om brottet avser tull eller annan skatt som den juridiska personen haft att betala.

Föreslagen lydelse

Om den tullskyldige har åtalats för brott enligt lagen (1992:000) om straff för smuggling m ni. får, även efter utgången av den i 21 eller 22 å angivna tiden, efter- tulltaxering ske för den vara som åtalet avser. Beslut om sådan eftertulltaxering får dock inte meddelas senare än under kalen- deråret efter det då åtalet väck- tes. Om den tullskyldige har avlidit, får beslut om eftertull- taxering inte meddelas senare än sex månader från dödsfallet. Ogillas åtalet, skall tullmyndig- heten undanröja eftertulltaxering- en, om domen vinner laga kraft.

Första stycket skall tillämpas också i fall då den som har före- trätt en juridisk person åtalats för brott enligt lagen (1992:000) om straff för smuggling m.m., om brottet avser tull eller annan skatt som den juridiska personen haft att betala.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 63 å

För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten undersöka

1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras vid införsel till eller utförsel från tullområdet,

2. områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden, samt

3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från tullområdet eller av person som kan anmanas stanna enligt 64 å.

Om rätt för tulltjänstemän att Bestämmelser om kroppsvisi- undersöka vad resande bär i eller tation och kroppsbesiktning finns innanför kläderna föreskrivs i i 27—29 åå lagen (1992.'000) om 19 å lagen (1960:418) om straff straff för smuggling m.m. för varusmuggling.

72aå

För att genomföra åtgärd, som avses i 48 och 63-70 åå, får tull- tjänsteman använda våld eller tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omstän- digheterna. Våld mot person får dock brukas endast om tulltjäns- temannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till åtgärdens ändamål kan anses försvarligt.

72bå

När en tulltjänsteman får känne- dom om ett brott enligt författ- ning, vars efterlevnad tullverket har att övervaka, skall han an- mäla detta till sin förman så snart det kan ske.

Nuvarande lydelse

Polisen och kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontroll- verksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 63-70 åå om tullmyndighet och tulltjänsteman gäller vid sådan medverkan också polismyndighet och kustbevak- ningen samt polisman och tjäns- teman vid kustbevakningen. Även järnvägsföretag och postverket är skyldiga att med- verka i kontrollverksamheten en- ligt denna lag i fråga om varor som befordras på järnväg eller med post. I fråga om sådan med- verkan gäller inte 63-70 åå.

73å

Föreslagen lydelse

En tulltjänsteman får lämna rapporteftergift enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Polisen och kustbevakningen är skyldiga att medverka i kontroll- verksamheten enligt denna lag. Vad som sägs i 63-70 och 72

a åå om tullmyndighet och tull- tjänsteman gäller vid sådan med- verkan också polismyndighet och kustbevakningen samt polisman och tjänsteman vid kustbevak- ningen.

Även järnvägsföretag och postverket är skyldiga att med- verka i kontrollverksamheten en- ligt denna lag i fråga om varor som befordras på järnväg eller med post. I fråga om sådan med- verkan gäller inte 63-70 och 72

a åå.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om medverkan som avses i första och andra styckena.

Ansvar för tullförseelse inträder inte, om underlåtenheten är be- lagd med straff i brottsbalken eller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

95å

Ansvar för tullförseelse inträder inte, om underlåtenheten är be- lagd med straff i brottsbalken eller lagen (I992:000) om straff för smuggling m.m.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

95aå

Särskilda bestämmelser om för- undersökning och tvångsmedel vid brott som rör införsel eller uyörsel finns i lagen (I992:000) om straff för smuggling m.m

Denna lag träder i kraft den

12. Förslag till Förordning om ändring i tullförordningen

(1987:1114).

Härigenom föreskrivs i fråga om tullförordningen (1987:1114) dels att 72 å skall ha följande lydelse, dels att i förordningen skall införas två nya paragrafer, 70a å och 72a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

70aå

72å

Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller la- gen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Bestämmelser om rapporterings- skyldighet i fråga om brott finns i 72 b å tullagen (1987:1065).

En tulltjänsteman får lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklaga- re och nöja sig med ett påpekan- de eller en erinran till den felan- de, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan på- följd än böter inte skulle komma att ådömas och brottet med hän- syn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.

De närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av and- ra stycket meddelas av general- tullstyrelsen.

Ansvar för tullförseelse inträder inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller la- gen (l992:000) om straff för smuggling m.m.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

72aå

Denna förordning träder i kraft den

Särskilda bestämmelser om för- undersökning och tvångsmedel vid brott som rör införsel eller utförsel finns i lagen (I992:000) om straff för smuggling m.m

13 Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:749) om valuta-

reglering.

Härigenom föreskrivs att 13 å lagen (1990:749 om valutareglering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13å

Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndig— heterna kontrollera att föreskrifterna följs.

För kontrollen gäller - tullagen (1987:1065) i tillämpli- ga delar, varvid det som sägs om varor skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen, samt

- bestämmelserna om förunder- sökning m.m., beslag, husrann- sakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960: 418) om straff för varusmugg- ling.

Denna lag träder i kraft den

För kontrollen gäller tullagen (1987:1065) i tillämpliga delar, varvid det som sägs om varor skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen.

Särskilda bestämmelser om förundersökning och tvångsmedel vid brott som rör införsel eller utförsel finns i lagen (1992:000) om straff för smuggling m.m.

14 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1934z65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 av- slutad överenskommelse ang. gemensam bevak- ning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror.

Härigenom föreskrivs att 2 å kungörelsen (1934t65) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse ang. gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2å Inom den del av det i 1 å omförmälda vattenområdet, vil- ken befinner sig väster om den linje, som angives i art. 2 mom. I d) i den i Geneve den 20 okto- ber 1921 avslutade konventionen angående Ålandsöarnas icke-be- fästande och neutralisering, må finsk bevakningspersonal å far- kost företaga den visitation, som oundgängligen påkallas av det med bevakningen avsedda ända- målet, ävensom utöva samma rätt att verkställa beslag, som jämlikt lagarna om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker samt om straff för varusmuggling tillkommer svensk tulltjänsteman.

Föreslagen lydelse

2å Inom den del av det i ] å omförmälda vattenområdet, vil— ken befinner sig väster om den linje, som angives i art. 2 mom. I d) i den i Geneve den 20 okto- ber 1921 avslutade konventionen angående Ålandsöamas icke-be- fästande och neutralisering, må finsk bevakningspersonal å far- kost företaga den visitation, som oundgängligen påkallas av det med bevakningen avsedda ända- målet, ävensom utöva samma rätt att verkställa beslag, som jämlikt lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av sprit- drycker samt lagen (I992:000) om strajr för smuggling m.m.

Vad nu sagts skall dock i vad rör den del av vattenområdet, som ligger mellan det svenska territorialvattnet och angivna linje, gälla endast såvitt fråga är om farkost av svensk eller finsk nationalitet.

Denna förordning träder i kraft den

15 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1936:13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 av- slutad överenskommelse ang. gemensam bevak- ning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror.

Härigenom föreskrivs att 3 å kungörelsen (1936:13) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse ang. gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 5 Inom svenskt territorialvatten, Inom svenskt territorialvatten, som i l å angives, samt därutan- som i ] å angives, samt därutan- för liggande vattenområde inom för liggande vattenområde inom den i 1 å sista stycket omförmäl- den i 1 å sista stycket omförmäl— da zonen må dansk bevaknings- da zonen må dansk bevaknings- personal å farkost företaga den personal å farkost företaga den visitation, som oundgängligen på- visitation, som oundgängligen på- kallas av det med ifrågavarande kallas av det med ifrågavarande bevakning avsedda ändamålet, bevakning avsedda ändamålet, ävensom utöva samma rätt att ävensom utöva samma rätt att verkställa beslag, som jämlikt verkställa beslag, som jämlikt lagen om förbud i vissa fall mot lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker jämförd införsel av spritdrycker jämförd med 2 åhär ovan, samt lagen om med 2 å här ovan, samt lagen straff för varusmuggling tillkom- (I992:000) om straffför smugg- mer svensk tulltjänsteman. ling m.m tillkommer svensk tull- tjänsteman.

Vad nu sagts skall dock i vad rör vattenområdet utanför territorial- vattnet gälla endast såvitt fråga är om ingripande mot farkost av svensk eller dansk nationalitet. Kungörelse (1960:464).

Denna förordning träder i kraft den

16. Förslag till Lag om ändring i lagen (1939:174) om tillverk- ning, införsel och försäljning av gasskyddsma- teriel

Härigenom föreskrivs att 9 å lagen (1939:174) om tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 5 Angående påföljd för olovlig in— Angående påföljd för olovlig in- försel av gasskyddsmateriel av försel av gasskyddsmateriel av första klass och för försök där- första klass och för försök där- till stadgas i lagen om straff för till stadgas i lagen (I992:000) om varusmuggling. strafjr för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

17 Förslag till Förordning om ändring i veterinärinförsel- kungörelsen (1958z551).

Härigenom föreskrivs att 19 och 20 åå veterinärinförselkungörelsen (1958:551) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 å

Angående påföljd för olovlig Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som på grund införsel av vara, som på grund av förordnande enligt 4 å ej må av förordnande enligt 4 å ej må införas, och för försök därtill införas, och för försök därtill stadgas i lagen om straff för stadgas i lagen (I992:000) om varusmuggling. strajr för smuggling m.m.

I fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de försik- tighetsmått som lantbruksstyrelsen efter anmälan av generaltullstyrelsen må finna nödiga.

20 å Den som, utan att vara förfallen Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff till ansvar enligt lagen (1992: för varusmuggling, bryter mot 000) om straff för smuggling bestämmelse, som gives i denna m.m. bryter mot bestämmelse, kungörelse eller meddelats med som gives i denna kungörelse stöd av densamma, straffes med eller meddelats med stöd av dagsböter. densamma, straffes med dags- böter.

Kan genom förseelse varom sägs i första stycket det i 1 å angivna syftet äventyras, äger domstolen, därest ej hinder möter mot utförsel av den vara förseelsen avser, förordna att varan skall under tullkontroll återutföras ur riket. Möter hinder mot utförsel, äger domstolen efter lantbruksstyrelsens hörande förordna om varan på sätt finnes lämpligt.

Denna förordning träder i kraft den

18. Förslag till

Förordning om ändring i veterinärutförsel-

kungörelsen (1958:552).

Härigenom föreskrivs att 11 å veterinärutförselkungörelsen (1958:552) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

llå

Angående påföljd för olovlig ut- försel av vara, som i denna kun- görelse avses, och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling. I fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de försiktighets- mått som lantbruksstyrelsen efter anmälan av generaltullstyrelsen må finna nödiga.

Den som, utan att vara för- fallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling, bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av denna kungörelse, straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Angående påföljd för olovlig ut- försel av vara, som i denna kun- görelse avses, och för försök där- till stadgas i lagen (1 992.000) om straff för smuggling m.m. I fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de försiktig- hetsmått som lantbruksstyrelsen efter anmälan av generaltullsty- relsen må finna nödiga.

Den som, utan att vara för- fallen till ansvar enligt lagen (I992:000) om strawåF för smugg- ling m.m. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av den- na kungörelse, straffes med dags- böter.

19 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1959: 327) om införsel till riket av preventivmedel.

Härigenom föreskrivs att 3 å kungörelsen (1959:327) om införsel till riket av preventivmedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 & Angående påföljd för olovlig in- Angående påföljd för olovlig in- försel av preventivmedel och för försel av preventivmedel och för försök därtill stadgas i lagen om försök därtill stadgas i lagen straff för varusmuggling. (I992:000) om straff för smugg— ling m.m.

Denna förordning träder i kraft den

20. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:181) om försälj- ning av teknisk sprit och alkoholhaltiga prepa- rat.

Härigenom föreskrivs att 11 å lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som för obehörigt ändamål använder teknisk sprit, som han inköpt eller till riket infört enligt bestämmelserna i denna förord- ning, så ock den som icke ställer sig till efterrättelse villkor, för- bundet med inköps- eller inför- seltillstånd, dömes där han ej är förfallen till ansvar enligt lagen om straff för varusmuggling, till

dagsböter.

Denna lag träder i kraft den

11å

Föreslagen lydelse

Den som för obehörigt ändamål använder teknisk sprit, som han inköpt eller till riket infört enligt bestämmelserna i denna förord- ning, så ock den som icke ställer sig till efterrättelse villkor, för- bundet med inköps- eller inför- seltillständ, dömes där han ej är förfallen till ansvar enligt lagen (I992:000) om straff för smugg— ling mm till dagsböter.

21 Förslag till Lag om ändring i lagen (1961:394) om tobaks- skatt.

Härigenom föreskrivs att 12 å lagen (1961 :394) om tobaksskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 å

Har någon förövat gärning, som avses i 11 å, skall tobaksvara, som va- rit föremål för gärningen, förklaras förverkad till kronan; finnes varan ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro för- värvat varan eller särskild rätt därtill.

Med tobaksvara, som förkla- Med tobaksvara, som förkla- rats förverkad enligt denna lag rats förverkad enligt denna lag eller lagen om straff för varu- eller lagen (I992:000) om straff smuggling, skall förfaras på sätt för smuggling m.m. skall förfaras regeringen förordnar. på sätt regeringen förordnar.

Denna lag träder i kraft den

22. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1961:395) om tobaksskatt.

Härigenom föreskrivs att 4 å förordningen (1961:395) om tobaksskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Tobaksvara, som förklarats för- verkad enligt lagen (1961:394) om tobaksskatt eller lagen (1960: 418) om straff för varusmugg— ling, skall förstöras genom riks- skatteverkets försorg eller under tullkontroll.

Denna förordning träder i kraft den

45

Föreslagen lydelse

Tobaksvara, som förklarats för- verkad enligt lagen (1961:394) om tobaksskatt eller lagen (1992: 000) om straff för smuggling m.m. skall förstöras genom riks- skatteverkets försorg eller under tullkontroll.

23. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (l962:62) ang. införsel av levande bin

Härigenom föreskrivs att 5 å kungörelsen (l962:62) angående införsel av levande bin skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55

Angående påföljd för olovlig Angående påföljd för olovlig införsel och för försök därtill införsel och för försök därtill stadgas i lagen om straff för stadgas i lagen (] 992.000) om varusmuggling. strajr för smuggling m.m.

Den som utan att vara förfallen till ansvar enligt nämnda lag, bryter mot bestämmelse, som meddelats med stöd av denna kungörelse, dömes till dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den

24. Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 å lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 5

Vad i 13 å samt 24 å första Vad i 20 å lagen (I992:000) om stycket första punkten och andra straff för smuggling mm är stycket lagen om straff för varu- stadgat skall äga motsvarande smuggling är stadgat skall äga tillämpning i fråga om brott som motsvarande tillämpning i fråga avses i denna lag. om brott som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den

25 Förslag till Förordning om ändring i läkemedelsförord- ningen (1962z701).

Härigenom föreskrivs att 20 å läkemedelsförordningen (1962z701) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20å

1 mom.

Angående påföljd för olovlig in- Angående påföljd för olovlig in- försel av läkemedel och försök försel av läkemedel och försök därtill stadgas i lagen om straff därtill stadgas i lagen (I992:000) för varusmuggling. om straff för smuggling mm

2 mom.

Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller försäljer läkemedel utan att vara berättigad därtill eller eljest i strid mot 15 å eller mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till sådan verksamhet;

b) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

c) bryter mot villkor, som föreskrivits med stöd av 1 å 3 mom. andra stycket, eller mot vad som eljest föreskrivits rörande märkning;

d) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av läkemedel eller vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till läkemedel;

e) åsidosätter i 1 å 3 mom. sista stycket eller i 14 c å föreskriven skyldighet att göra anmälan eller i anmälan lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet; eller

f) bryter mot villkor, som föreskrivits med stöd av 5 å rörande utlämnande av läkemedel.

3 mom.

Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse i högst ett år.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 inom.

Den som obehörigen ger sig ut för läkare, tandläkare eller veterinär för att få läkemedel utlämnade i strid mot vad som är föreskrivet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd med strängare straff enligt brottsbalken. Detsamma gäller den som i sådan avsikt åberopar ett recept från en obehörig person.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava brutit

mot villkor, som gäller för åtnjutande av honom enligt denna förordning meddelat tillstånd, skall åklagaren ofördröjligen underrätta läkemedels- verket därom.

Denna förordning träder i kraft den

26 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1964: 724) angående skyldighet för domstol att under- rätta generaltullstyrelsen om dom i vissa brott- mål.

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (19641724) angående skyldighet för domstol att underrätta generaltullstyrelsen om dom i vissa brottmål skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse

Dömes någon enligt lagen om straff för varusmuggling eller lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svåra— re straff än fyrtio dagsböter eller till annan påföljd än straff, skall domstolen skyndsamt sända av- skrift av domen eller beslutet till generaltullstyrelsen. Motsvarande skyldighet åvilar överrätt som i annat fall meddelat dom eller beslut i mål, vari lägre domstol enligt någon av nämnda lagar dömt till sådant straff eller annan påföljd än straff.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Dömes någon enligt lagen (1992: 000) om straff för smuggling mm. eller lagen om förbud i vissa fall mot införsel av sprit- drycker till svårare straff än fyrtio dagsböter eller till annan påföljd än straff, skall domstolen skyndsamt sända avskrift av do- men eller beslutet till generaltull- styrelsen. Motsvarande skyldig- het åvilar överrätt som i annat fall meddelat dom eller beslut i mål, vari lägre domstol enligt någon av nämnda lagar dömt till sådant straff eller annan påföljd än straff.

27 Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966z755).

Härigenom föreskrivs att 10 å radiolagen (1966z755) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 å

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. innehar eller använder radiosändare utan att ha tillstånd enligt 2 å första stycket eller använder radiosändare i strid mot villkor som föreskrivits vid meddelande av sådant tillstånd,

2. innehar ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare utan att ha erhållit tillstånd enligt 2 å första stycket,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter eller upplåter radiosända- re, ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radio- sändare i strid mot bestämmelsen i 2 å tredje stycket,

4. sänder radioprogram utan erforderligt tillstånd, eller

5. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 å andra stycket om det ej är fråga om radiosändare eller mottagare på örlogsfartyg, militärt luftfartyg eller militärt motorfordon.

Sändare som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt första stycket 4 och radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats för till- verkning av radiosändare som varit föremål för brott enligt första stycket 1, 2 eller 3 kan förklaras förverkad. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.

Om ansvar för den som bryter Om ansvar för den som bryter mot 2 å andra stycket finns be- mot 2 å andra stycket finns be- stämmelser i lagen (1960:418) stämmelser i lagen (1 992.000) om straff för varusmuggling. om straff för smuggling m.m

Denna lag träder i kraft den

28 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionsspru- tor och kanyler.

Härigenom föreskrivs att 6 å förordningen (1968z70) med vissa be- stämmelser om injektionssprutor och kanyler skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65

1 mom.

Om påföljd för olovlig införsel Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök av spruta eller kanyl och försök därtill stadgas i lagen den 30 juni därtill stadgas i lagen (] 992.000) 1960 (nr 418) om straff för varu- om straj' för smuggling mm smuggling.

65

2 mom.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift rörande förhållanden av betydenhet, dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

Denna förordning träder i kraft den

29. Förslag till

Förordning om ändring i ordningsbotskungö- relsen (1968:199).

Härigenom föreskrivs att 2, 5 och 20 åå ordningsbotskungörelsen (1968: 199) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

25

Föreslagen lydelse

Förelägganden får utfärdas av åklagare som av riksåklagaren tilldelas denna uppgift.

] fråga om brott enligt 2 å lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och försök till så- dant brott får förelägganden ut- färdas av tulltjänstemän som upp- fyller de krav som generaltullsty- relsen föreskriver om tjänsteställ- ning eller utbildning eller i annat avseende.

I fråga om brott enligt lagen (I992:000) om strapr för smugg- ling m.m. får förelägganden ut- färdas av tulltjänstemän som upp- fyller de krav som generaltull- styrelsen föreskriver om tjänste- ställning eller utbildning eller i annat avseende.

Bestämmelserna i denna kungörelse om polismän gäller i tillämpliga delar även de åklagare och tulltjänstemän som får utfärda förelägganden.

Förelägganden som upptar för- verkande får utfärdas för brott mot 16 å andra stycket allmänna ordningsstadgan (1956:617), om det är fråga om förverkande av egendom till ett uppskattat värde av högst 250 kronor, beräknat efter detaljhandelspris. Sådana förelägganden får också utfärdas för brott som avses i 2 å lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling och försök till sådant brott, om det är fråga om för- verkande av egendom enligt 9 å samma lag. I övrigt får föreläg- ganden inte utfärdas för brott

55

Förelägganden som upptar för- verkande får utfärdas för brott mot 16 å andra stycket allmänna ordningsstadgan (1956:617), om det är fråga om förverkande av egendom till ett uppskattat värde av högst 250 kronor, beräknat efter detaljhandelspris. Sådana förelägganden får också utfärdas för brott som avses i 12 å lagen (] 992.000) om straff för smugg- ling m.m. om det är fråga om förverkande av egendom enligt 17å samma lag. I övrigt får förelägganden inte utfärdas för brott som är förenade med för-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som är förenade med förverkande av egendom eller annan sådan särskild rättsverkan.

Om det inte finns något hinder enligt första stycket mot att ta upp för- verkande i ett föreläggande men den som får utfärda föreläggandet trots detta finner att förverkande inte bör ske, får föreläggandet inte utfärdas.

verkande av egendom eller annan sådan särskild rättsverkan.

Utfärdande och godkännande av föreläggande samt åtgärder därefter. 20 å

Rikspolisstyrelsen bestämmer på vilket sätt och under vilken tid utfärdade förelägganden skall förvaras.

Närmare föreskrifter för verk- ställigheten av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör föreläggande av ordningsbot meddelas av rikspolisstyrelsen och, i fråga om brott som avses i 2 å lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och försök till sådant brott, av generaltullstyrel— sen. lnnan någon av myndig— heterna beslutar föreskrifter som berör den andra myndighetens verksamhetsområde skall de sam— råda med varandra.

Denna förordning träder i kraft den

Närmare föreskrifter för verk- ställigheten av de bestämmelser i 48 kap. rättegångsbalken som rör föreläggande av ordningsbot meddelas av rikspolisstyrelsen och, i fråga om brott som avses i 12 å lagen (I992:000) om strajT för smuggling m.m. av general- tullstyrelsen. Innan någon av myndigheterna beslutar föreskrif- ter som berör den andra myndig- hetens verksamhetsområde skall de samråda med varandra.

30. Förslag till

Förordning om ändring i polisregisterkungörel-

sen (1969z38).

Härigenom föreskrivs att 16 å polisregisterkungörelsen (196938) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

16å

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister lämnas på framställning av en tullmyn- dighet. Sådana utdrag och upp- lysningar får avse domar, beslut, godkända strafförelägganden och uppgifter om skälig misstanke om brott. Vidare får de avse upp- gifter om sådan misstanke om brott som antecknats med stöd av 6 å om misstanken rör brott en- ligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, narkotika- strafflagen (1968264), lagen (1990:749) om valutareglering, tullagen (19732670), tullagen (1987:1065), tullstadgan (1973: 671), tullförordningen (1987: 1114), lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ur- sprungsdeklaration m.m., lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och lagen (1971:176) om vissa in- ternationella sanktioner.

Föreslagen lydelse

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister lämnas på framställning av en tullmyn- dighet. Sådana utdrag och upp- lysningar får avse domar, beslut, godkända strafförelägganden och uppgifter om skälig misstanke om brott. Vidare får de avse upp— gifter om sådan misstanke om brott som antecknats med stöd av 6 å om misstanken rör brott en- ligt lagen (I992:000) om strajf för smuggling m.m. narkotika- strafflagen (1968:64), lagen (1990:749) om valutareglering, tullagen (1973z670), tullagen (1987:1065), tullstadgan (1973: 671), tullförordningen (1987: 1114), lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ur- sprungsdeklaration m.m., lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och lagen (1971:176) om vissa in- ternationella sanktioner.

Tullmyndigheter får ha terminalåtkomst till polisregister. Åtkomsten får avse utdrag och upplysningar som sägs i första stycket. Ytterligare föreskrifter om terminalåtkomsten får meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med generaltullstyrelsen. Har myndigheterna olika upp- fattning i frågan skall denna hänskjutas till regeringen. Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister meddelas på framställning av datainspektionen för tillsyn enligt datalagen (1973z289).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utdrag och upplysning får meddelas utan begränsning enligt 7 å lagen (1965 :94) om polisregister m.m.

Denna förordning träder i kraft den

31. Förslag till

Förordning om ändring i personalkontrollkun-

görelsen (1969z446).

Härigenom föreskrivs att 10 å personalkontrollkungörelsen (1969z446) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Är tjänst i skyddsklass 2 förenad med bevakningsuppgift, chefskap för förråd eller kassaförvaltning eller ansvar för penningmedel, får rikspolisstyrelsen på fram- ställning lämna ut uppgift ur polisregister om att den som in— nehar eller avses skola tillträda tjänsten under de senaste tio åren har dömts för brott som avses i 8-11 eller 14 kap., 16 kap. 1-6 å eller 17 å, 17, 18 eller 20—22 kap. brottsbalken, 3 å lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling, 4 a å lagen (1951: 649) om straff för vissa trafik- brott, 1 eller 3 å narkotikastraff— lagen (1968:64) eller 39 å värn— pliktslagen (1941 :967).

Denna förordning träder i kraft den

10å

Föreslagen lydelse

Är tjänst i skyddsklass 2 förenad med bevakningsuppgift, chefskap för förråd eller kassaförvaltning eller ansvar för penningmedel, får rikspolisstyrelsen på fram- ställning lämna ut uppgift ur polisregister om att den som innehar eller avses skola tillträda tjänsten under de senaste tio åren har dömts för brott som avses i 8—11 eller 14 kap., 16 kap. 1-6 å eller 17 å, 17, 18 eller 20-22 kap. brottsbalken, 5 och 9 åå lagen (I992:000) om straj?r för smuggling m.m., 4 a å lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 1 eller 3 å narkotika- strafflagen (1968164) eller 39 å värnpliktslagen (1941 :967).

32 Förslag till Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511).

Härigenom föreskrivs att 30å livsmedelslagen (1971:511) skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

30å

Till böter eller fängelse i högst ett år döms, om inte gärningen är ringa, den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 6, 8, 14, 16-20 åå, 21 å första stycket eller 23 å,

2. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 eller 10 å, 11 å såvitt avser hantering, 12 å, 21 å andra stycket, 22 å tredje stycket, 28 å andra stycket eller 29 å,

3. vid märkning enligt 13 å eller enligt föreskrift som meddelas med stöd av 13 å lämnar oriktiga uppgifter,

4. åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 6 å eller 20 å andra stycket.

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsument- intresset uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt, döms till fängelse i högst två år.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldig- heter enligt 26 å första stycket andra punkten, döms till böter.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Om ansvar för den som i strid Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats mot föreskrift som meddelats med stöd av 11 å inför livsmedel med stöd av 11 å inför livsmedel till landet och försök därtill finns till landet och försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) bestämmelser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. om strajT för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

33. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:431) om utred- ning angående brott mot utländsk tullag.

Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och 16 åå lagen (1990:314) om öm- sesidig handräckning i skatteären- den samt bestämmelserna om för- undersökning och tvångsmedel i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling samt i 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken äger motsvarande tillämpning. Be- stämmelse, vars tillämpning förutsätter att misstanke före- ligger mot någon, får dock ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an- vändas i syfte att möjliggöra för- verkande av egendom. Vad som i ovan nämnda bestämmelser i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden sägs om riksskatteverket skall härvid i stället avse generaltull- styrelsen.

Denna lag träder i kraft den

25

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och 16 åå lagen (1990:314) om öm- sesidig handräckning i skatteåren- den samt bestämmelserna om för- undersökning och tvångsmedel i lagen (I992:000) om StrayF för smuggling mm. samt i 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken äger motsvarande tillämpning. Bestämmelse, vars tillämpning förutsätter att misstanke före- ligger mot någon, får dock ej tillämpas. Tvångsmedel får ej an- vändas i syfte att möjliggöra för- verkande av egendom. Vad som i ovan nämnda bestämmelser i lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i Skatteårenden sägs om riksskatteverket skall härvid i stället avse generaltull- styrelsen.

34 Förslag till Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176).

Härigenom föreskrivs att 39 å vapenlagen (1973: 1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 å Om ansvar för olovlig införsel av Om ansvar för olovlig införsel av vapen eller ammunition och för vapen eller ammunition och för försök till sådant brott finns be- försök till sådant brott finns be- stämmelser i lagen (1960:418) stämmelser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. om straz?F för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

35 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminal- vård i anstalt.

Härigenom föreskrivs att 7 å lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

75

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är påkallad med hänsyn till säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt. Vid bedömningen av om säkerhetsskäl påkallar annan placering skall bland andra omständigheter beaktas om fara föreligger för att den intagne skall avvika eller allvarligt störa ordningen genom att nyttja eller förfara olagligt med narkotika.

Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott el— ler grov varusmuggling som av- ser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan verk- ställigheten i anstalt har avslutats.

Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott el- ler för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts skall place- ras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brotts- lighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verk— samhet av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats.

Prövning av om placering i sluten anstalt skall ske med stöd av tredje stycket skall ske så snart verkställighet påbörjas eller annars så snart det finns anledning till det. Ett beslut om sådan placering skall omprövas

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

när det finns anledning till det, dock alltid inom sex månader från föregående prövning.

Denna lag träder i kraft den

36. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om pris- reglering på fiskets område.

Härigenom föreskrivs att 21 å lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

21å

Den som till ledning vid faststäl- lande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger hand- ling med oriktig uppgift och däri- genom föranleder fara för att av— gift undandras, döms till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Föreslagen lydelse

Den som till ledning vid faststäl- lande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger hand- ling med oriktig uppgift och däri- genom föranleder fara för att av- gift undandras, döms till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (] 992.000) om strat?" för smuggling mm.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift döms till böter.

Detsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligt denna lag till annan än tullmyndighet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens kontrollverksamhet.

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första-tredje styckena. Bestämmelserna i 14 å andra stycket Skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den

37 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter rörande tillämp- ningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Härigenom föreskrivs att 20 å kungörelsen (l974:248) med vissa före- skrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20å

Finner regionchef att en dömd skall intagas i riksanstalt eller att en i lokalanstalt intagen skall förflyttas till riksanstalt, skall styresmannen vid riksanstalten på begäran anvisa plats, om ej sådan placering medför att intagna med uppenbart menliga inbördes relationer sammanföres eller anstalten är fullbelagd.

Beträffande intagning i psykiatrisk avdelning vid kriminalvårdsanstalt gäller bestämmelserna i 25 å.

Regionchef skall samråda med kriminalvårdsstyrelsen innan han beslutar om intagning av

1. den som undergår eller skall undergå fängelse i lägst fyra år,

2. den som i annat fall än som avses i punkt 1 har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller grov varu- smuggling som avser narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu angetts,

2. den som i annat fall än som avses i punkt 1 har dömts till fängelse i lägst två år för grovt narkotikabrott eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu an— getts,

3. den som i annat fall än som avses i punkt 1 har dömts för brott som sägs i 12 å tredje stycket.

Denna förordning träder i kraft den

38. Förslag till

Förordning om ändring i kungörelsen (1974: 270) om kontroll vid införsel av livsmedel.

Härigenom föreskrivs att 11 å kungörelsen (1974:270) om kontroll vid införsel av livsmedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om ansvar för införsel av livs- medel i strid mot denna kungö- relse eller med stöd därav med- delade föreskrifter och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling.

11å

Föreslagen lydelse

Om ansvar för införsel av livs- medel i strid mot denna kungö- relse eller med stöd därav med- delade föreskrifter och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (] 992.000) om strajf för smugg— ling m.m.

Har vara förklarats förverkad, åligger det tullverket att anmäla detta till statens livsmedelsverk. Verket bestämmer vilka åtgärder som skall vidtagas med varan.

Denna förordning träder i kraft den

39 Förslag till Lag om ändring i lagen (1975:370) om förbud mot spridning och utförsel av vissa kartor.

Härigenom föreskrivs att 3 å lagen (1975:370) om förbud mot spridning och utförsel av vissa kartor skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

392

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot bestämmelser- na i 1 å dömes till böter eller fängelse 1 högst sex månader. Är oaktsam- hetsbrott, som nu sagts, att anse som ringa skall dock ej till straff dömas.

Om påföljd för överträdelse av Om påföljd för överträdelse av 2 å finns bestämmelser i lagen 2 å finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varu- (I992:000) om strajfjör smugg- smuggling. ling mm.

Karta, som någon spritt eller fört ut ur riket i strid mot bestämmel- serna i denna lag, skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller annan för spridning eller utförsel avsedd karta, som påträffas hos honom och för vilken saknas erforderligt godkännande eller tillstånd enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

40 Förslag till Lag om ändring i lagen (1975:371) om förbud mot spridning och utförsel av flygbilder och vissa fotografiska bilder.

Härigenom föreskrivs att 5 å lagen (1975 :371) om förbud mot spridning och utförsel av flygbilder och vissa fotografiska bilder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot bestämmelser- na i ] å dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Är oaktsam- hetsbrott, som nu sagts, att anse som ringa skall dock ej till straff dömas.

Om påföljd för överträdelse av Om påföljd för överträdelse av 2 å finns bestämmelser i lagen 2 å finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varu— (I992:000) om strajf för smugg— smuggling. ling mm.

Bild, som någon spritt eller fört ut ur riket i strid mot bestämmelser- na i denna lag, skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller annan för spridning eller utförsel avsedd bild, som påträffas hos honom och för vilken saknas erforderligt godkännande eller tillstånd enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

41 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1975: 542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med ut- rotningshotade arter av vilda djur och växter.

Härigenom föreskrivs att 7 å förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen den 3 mars 1973 om internationell handel med ut- rotningshotade arter av vilda djur och växter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 &

Om ansvar och förverkande i fall Om ansvar och förverkande i fall där olovlig införsel eller utförsel där olovlig införsel eller utförsel har skett av sådant exemplar av har skett av sådant exemplar av djur eller växt som avses i kon- djur eller växt som avses i kon- ventionen finns bestämmelser i ventionen finns bestämmelser i lagen (1960:418) som straff för lagen (I992:000) om Stray" för varusmuggling. smuggling mm.

Lantbruksstyrelsen meddelar föreskrifter om hur det skall förfaras med exemplar som förklarats förverkat.

Denna förordning träder i kraft den

42. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1975: 994) om införsel av växter m.m.

Härigenom föreskrivs att 21 och 22 åå förordningen (1975:994) om införsel av växter m.m. skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

21å

Om ansvar för införsel av vara i strid mot denna förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen och för för- sök därtill fmns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Föreslagen lydelse

Om ansvar för införsel av vara i strid mot denna förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen och för för- sök därtill finns bestämmelser i lagen (I992:000) om svaj?r för smuggling m.m.

Lantbruksstyrelsen meddelar föreskrifter om vilka försiktighetsmått som skall iakttagas beträffande vara som har tagits i beslag.

22å

Den som utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelse i denna förordning eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av förordningen dömes till böter.

Denna förordning träder i kraft den

Den som utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen (1992: 000) om straff för smuggling m.m. uppsåtligen eller av oakt- samhet bryter mot bestämmelse i denna förordning eller mot före- skrift som har meddelats med stöd av förordningen dömes till böter.

43 Förslag till Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298).

Härigenom föreskrivs att 8 å utsädeslagen (1976:298) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 2 å första stycket eller 3 å första stycket dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för

varusmuggling.

85

Föreslagen lydelse

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 2 å första stycket eller 3 å första stycket dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i lagen (I992:000) om straf?r för smuggling m.m.

Vara som varit föremål för brott mot föreskrift, meddelad med stöd av 3 å första stycket, skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller utbyte av sådant brott. [ stället för varan kan dess värde förklaras förverkat.

Har någon gjort sig skyldig till brott enligt första stycket, skall han förpliktas erlägga växtförädlingsavgift som har undandragits genom brottet och ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för undersökning av taget prov.

Denna lag träder i kraft den

44 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:1054) om svavel- haltigt bränsle.

Härigenom föreskrivs att 7 å lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 5

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 1 å, om inte gärningen är ringa.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgift eller lämnar oriktig uppgift i fall då uppgiftsskyldighet har föreskrivits med stöd av 3 å.

Till ansvar enligt denna lag döms inte, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Om ansvar för import av Om ansvar för import av bränsle i strid mot föreskrift som bränsle i strid mot föreskrift som har meddelats med stöd av 1 å har meddelats med stöd av 1 å och försök därtill finns bestäm- och försök därtill finns bestäm- melser i lagen (1960:418) om melser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. strajv för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

45. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977 :292) om tillverk- ning av drycker, m.m.

Härigenom föreskrivs att 30å lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som utan att vara berättigad därtill tillverkar, överlåter eller innehar destillationsapparat eller apparatdel dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Om an- svar för olovlig införsel av destillationsapparat eller appa- ratdel finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den

30å

Föreslagen lydelse

Den som utan att vara berättigad därtill tillverkar, överlåter eller innehar destillationsapparat eller apparatdel dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Om an- svar för olovlig införsel av destillationsapparat eller appa- ratdel finns bestämmelser i lagen (I992:000) om straff för smuggling m.m.

46. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker.

Härigenom föreskrivs att 73 å lagen (1977:293) om handel med drycker

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling.

Denna lag träder i kraft den

73å

Föreslagen lydelse

Om ansvar för olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker finns bestämmelser i lagen (I992:000) om strajf för smugg- ling m.m.

47 Förslag till Förordning om ändring i körkortsförordningen (19771722).

Härigenom föreskrivs att 83 å körkortsförordningen (19771722) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 83 å

Rikspolisstyrelsen skall underrätta trafiksäkerhetsverket om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot varigenom körkorts- havare, innehavare av traktorkort, innehavare av utländskt körkort eller någon för vilken spärrtid beslutats men ännu inte löpt ut har funnits skyldig till

1. brott mot lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 å första, andra eller tredje stycket jämvägstrafiklagen (1985: 192), om brottet har begåtts vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn eller av maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana,

2. annat brott vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn utom brott mot 3 å lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands, överträdelse av 72 å 7 eller 74 å första stycket 3 vägtrafik- kungörelsen (19721603),

3. brott mot narkotikastraff— 3. brott mot narkotikastraff- lagen (1968:64) eller brott mot lagen (1968:64) lagen (1960:418) om straff för varusmuggling i fråga om narko- tika,

4. olovligt tillgrepp av motordrivet fordon,

5. brott mot 3 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8 eller 9 å brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 3 kap. 10 å brottsbalken,

6. brott mot 4 kap. brottsbalken,

7. brott mot 6 kap. 1, 2 eller 3 å brottsbalken eller 6 kap. 1 och 12 åå brottsbalken,

8. brott mot 8 kap. 5 eller 6 å brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 8 kap. 12 å brottsbalken,

9. brott mot 13 kap. brottsbalken, 10. brott mot 17 kap. 1, 2, 4 eller 5 å brottsbalken. I fråga om brott som avses under 5—10 skall underrättelse lämnas endast om annan påföljd än böter har ådömts.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underrättelse om dom eller beslut som får överklagas skall lämnas först efter det att rikspolisstyrelsen har fått besked huruvida avgörandet har vunnit laga kraft eller överklagats.

Underrättelse enligt första stycket skall lämnas även i fråga om beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 å rättegångsbalken eller motsva- rande bestämmelse i annan författning. Gäller beslutet brott som avses i första stycket 5-10 skall underrättelse lämnas endast om brottet enligt åklagarens bedömande skulle ha lett till annan påföljd än böter.

Beträffande innehavare av utländskt körkort skall underrättelse lämnas endast om innehavaren är kyrkobokförd i landet.

Denna förordning träder i kraft den

48 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1977: 945) om plantskoleväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet.

Härigenom föreskrivs att 10 å förordningen (1977:945) om plantskole- växters sundhet, sortäkthet och kvalitet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse 10 å

Om ansvar för införsel av vara i strid mot föreskrift enligt 4 å eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 å och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varu-

smuggling.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Om ansvar för införsel av vara i strid mot föreskrift enligt 4 å eller föreskrift som har meddelats med stöd av 4 å och för försök därtill finns bestämmelser i lagen

(I992:000) om straf för smugg- ling m.m.

49. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:69) om försälj- ningsskatt på motorfordon.

Härigenom föreskrivs att 18 å lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om ansvar i vissa fall för den som i samband med införsel av skattepliktigt motorfordon i dek- laration har lämnat oriktig upp- gift finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varu—

smuggling.

Denna lag träder i kraft den

18å

Föreslagen lydelse

Om ansvar i vissa fall för den som i samband med införsel av skattepliktigt motorfordon i dek- laration har lämnat oriktig upp- gift finns bestämmelser i lagen (1 992.000) om straff för smugg- ling m.m.

50. Förslag till

Förordning om ändring i bötesverkställighets-

förordningen (1979:197).

Härigenom föreskrivs att 11 å bötesverkställighetsförordningen (1979: 197) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

llå

Föreslagen lydelse

Kronofogdemyndighet får begära biträde av tullmyndighet för att driva in böter, när den bötfällde antas vara ombord på fartyg, som anlöper svensk hamn.

Tullmyndighet skall i övrigt medverka vid verkställighet av bötesstraff, som ådöms enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, tullagen (1987: 1065) eller tullförordningen (1987:1114).

Denna förordning träder i kraft den

Tullmyndighet skall i övrigt medverka vid verkställighet av bötesstraff, som ådöms enligt lagen (I992:000) om straff för smuggling m.m. , tullagen (1987: 1065) eller tullförordningen (1987:1114).

51. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1979: 288) om införsel av djursperma m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 å förordningen (1979:288) om införsel av djursperma m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Om påföljd för olovlig införsel av sperma och ägg, som avses i 1 å, och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Gods som förklarats förverkat enligt lagen om straff för varu- smuggling skall förstöras genom åklagarens eller tullmyndighetens försorg.

Denna förordning träder i kraft den

35

Föreslagen lydelse

Om påföljd för olovlig införsel av sperma och ägg, som avses i 1 å, och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (I992:000) om strafför smuggling m.m.

Gods som förklarats förverkat enligt lagen om straff för varu- smuggling skall förstöras genom åklagarens eller tullmyndighetens försorg.

52 Förslag till Förordning om ändring i skogsvårdsförord- ningen (1979z791).

Härigenom föreskrivs att 12 å skogsvårdsförordningen (1979z791) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 å

Skogsodlingsmaterial får inte införas till riket utan tillstånd av Skogssty- relsen.

Meddelas tillstånd, får Skogsstyrelsen föreskriva de villkor för införseln som är påkallade från skogsvårdssynpunkt.

Om påföljd för olovlig införsel Om påföljd för olovlig införsel av Skogsodlingsmaterial och för- av Skogsodlingsmaterial och för— sök därtill finns bestämmelser i sök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. smuggling m.m.

Denna förordning träder i kraft den

53. Förslag till

Förordning om ändring i utsädesförordningen

(1980z438).

Härigenom föreskrivs att 25 å utsädesförordningen (1980z438) skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

25å

Angående påföljd för olovlig in- eller utförsel av vara som enligt denna förordning inte får föras in till eller ut ur landet och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Angående påföljd för olovlig in- eller utförsel av vara som enligt denna förordning inte får föras in till eller ut ur landet och för försök därtill finns bestämmelser i lagen (I992:000) om stravår för smuggling m.m.

54 Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:289) om radioak- tiva läkemedel.

Härigenom föreskrivs att 18 å lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 å Om ansvar för den som olovligen Om ansvar för den som olovligen inför radioaktiva läkemedel eller inför radioaktiva läkemedel eller försöker göra detta finns bestäm- försöker göra detta finns bestäm- melser i lagen (1960:418) om melser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. straår för smuggling m.m.

Till böter döms den som 1. underlåter att märka ett radioaktivt läkemedel med uppgifter som anges i 5 å eller i övrigt på ett sätt som har föreskrivits med stöd av denna lag;

2. bereder eller använder ett radioaktivt läkemedel utan att ha rätt till det eller i strid mot villkor eller föreskrifter som gäller för tillstånd till sådan verksamhet eller försäljer ett läkemedel i strid mot 10 å;

3. utför prövning eller undersökning som aVSes i 9 å utan tillstånd av läkemedelsverket eller i strid mot föreskrifter som anger hur prövningen eller undersökningen skall gå till;

4. i en ansökan om godkännande eller tillstånd enligt denna lag lämnar oriktiga uppgifter om väsentliga förhållanden; eller

5. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 16 å.

Denna lag träder i kraft den

55 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1982: 117) om underrättelse till socialstyrelsen om domar i vissa brottmål.

Härigenom föreskrivs att förordningen ( 1982: 1 17) om underrättelse till socialstyrelsen om domar i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En domstol skall, så snart det kan ske, till socialstyrelsen sända en avskrift av dom, genom vilken

1. en legitimerad yrkesutövare, som i sin yrkesutövning står under styrelsens tillsyn, dömts för brott som han har begått under utövning av sitt yrke eller i annat fall dömts enligt

a) narkotikastrafflagen (1968: a) narkotikastrafflagen (1968: 64) eller lagen (1960:418) om 64) straffför varusmuggling ifråga om narkotika,

b) 3 kap. brottsbalken,

c) 4 kap. 1—5 åå brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 4 kap. 10 å brottsbalken,

d) 6 kap. brottsbalken,

e) 8 kap. 5 eller 6 å brottsbalken eller någon av dessa paragrafer jämte 8 kap. 12 å brottsbalken,

f) 13 kap. brottsbalken,

g) 17 kap. 1 eller 2 å brottsbalken,

2. en annan yrkesutövare än som anges under 1 och som omfattas av 1 å lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. dömts till annan påföljd än böter för brott som han har förövat under utövning av sitt yrke,

3. någon dömts för brott mot 10 eller 11 å lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket eller 11 eller 12 å lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket eller för medverkan till sådana brott,

4. någon dömts för brott mot lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område eller mot abortlagen (l974z595).

I fråga om brott som avses under 1 b-g och som ej har begåtts under yrkesutövning sänds avskrift endast om annan påföljd än böter har ådömts.

Denna förordning träder i kraft den

56 Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:349) om åter- vinning av dryckesförpackningar av aluminium.

Härigenom föreskrivs att 4å lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 5

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 å eller åsidosätter villkor som har meddelats för tillstånd enligt 2 å eller bryter mot före- skrifter som har meddelats med stöd av 3 å döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Till ansvar enligt första stycket Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gär- döms inte, om ansvar för gär- ningen kan ådömas enligt lagen ningen kan ådömas enligt lagen (1960:418) om straff för varu- (I992:000) om straf?r för smugg- smuggling. ling m.m.

Denna lag träder i kraft den

57 Förslag till Lag om ändring i lotterilagen (1982:1011).

Härigenom föreskrivs att 29 å lotterilagen (1982:1011) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29 å

Till ansvar enligt 28 å skall inte dömas, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Om olovlig införsel av vara Om olovlig införsel av vara och försök därtill finns bestäm- och försök därtill finns bestäm- melser i lagen (1960:418) om melser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. straff för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

58. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärntek- nisk verksamhet.

Härigenom föreskrivs att 25 å lagen (1984:3) om kärnteknisk verksam- het skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

25å

Föreslagen lydelse

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som 1. bedriver kärnteknisk verksamhet utan tillstånd enligt 5 å eller bryter mot 6 å, eller

2. åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av

denna lag.

I fråga om olovlig införsel av kärnämne eller kärnavfall eller olovlig utförsel av kärnämne eller annat som avses i 1 å 4 eller försök därtill gäller dock lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den

I fråga om olovlig införsel av kärnämne eller kärnavfall eller olovlig utförsel av kärnämne eller annat som avses i 1 å 4 eller försök därtill gäller dock lagen (I992:000) om straff för smuggling m.m.

59 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1984: 53) om import- och exportreglering.

Härigenom föreskrivs att 15 å förordningen (1984:53) om import- och exportreglering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 å Om olovlig in- eller utförsel av Om olovlig in— eller utförsel av varor och om försök därtill finns varor och om försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) bestämmelser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. om straff för smuggling m.m

Denna förordning träder i kraft den

60 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:295) om foder.

Härigenom föreskrivs att 17å lagen (1985:295) om foder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 å

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 4 å första stycket, 5 eller 9--11 å,

2. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 å andra stycket eller 6 å,

3. åsidosätter förbud eller villkor som meddelats med stöd av 4 å andra stycket, 5 eller 8 å, eller

4. underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 13 å första stycket andra meningen.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Ansvar enligt första stycket in— Ansvar enligt första stycket in- träder inte om ansvar för gär- träder inte om ansvar för går- ningen kan ådömas enligt brotts- ningen kan ådömas enligt brotts- balken eller enligt lagen (1960: balken eller enligt lagen (1992: 418) om straff för varusmugg- 000) om strat?? för smuggling ling. m.m.

Denna lag träder i kraft den

61 Förslag till Lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Härigenom föreskrivs att 20 å lagen (1985:426) om kemiska produkter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 å

Den som i fråga om kemiska produkter eller varor som avses i 1 å andra stycket

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 å,

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift, villkor eller förbud som meddelats med stöd av 5—13 åå eller

3. med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 15 å, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gäming- döms inte om ansvar för gäming- en kan ådömas enligt brottsbal- en kan ådömas enligt brottsbal- ken eller enligt lagen (1960:418) ken eller enligt lagen (1992:000) om straff för varusmuggling. om straff för smuggling m.m.

Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Denna lag träder i kraft den

62. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall.

Härigenom föreskrivs att 23 å förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

23å

Bestämmelser om ansvar och för- verkande på grund av överträdel- ser av denna förordning och före— skrifter som har meddelats med stöd av förordningen finns i la- gen (1985:426) om kemiska pro- dukter och i fråga om brott mot 19 och 21 åå i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydeLse

Bestämmelser om ansvar och för- verkande på grund av överträdel- ser av denna förordning och före- skrifter som har meddelats med stöd av förordningen finns i la- gen (1985z426) om kemiska pro- dukter och i fråga om brott mot 19 och 21 åå i lagen (I992:000) om strat?F för smuggling m.m.

63 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel.

Härigenom föreskrivs att 7 å förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 5 Om olovlig utförsel av varor och Om olovlig utförsel av varor och om försök därtill finns bestäm- om försök därtill finns bestäm- melser i lagen (1960:418) om melser i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. strajr för smuggling m.m.

Denna förordning träder i kraft den

64. Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1987: 85) om underrättelse till statistiska centralbyrån om domar i mål om ansvar för brottsligt för- farande med narkotika.

Härigenom föreskrivs att förordningen (1987:85) om underrättelse till statistiska centralbyrån om domar i mål om ansvar för brottsligt förfarande med narkotika skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

När en domstol har meddelat dom i mål om ansvar för brott enligt narkotikastrafflagen (1968: 64) eller lagen (1960:418) om straf för varusmuggling i fråga om narkotika, skall domstolen så snart som möjligt sända ett ex- emplar av domen till statistiska centralbyrån.

Denna förordning träder i kraft den

Föreslagen lydelse

När en domstol har meddelat dom i mål om ansvar för brott enligt narkotikastrafflagen (1968: 64) skall domstolen så snart som möjligt sända ett exemplar av domen till statistiska centralby- rån.

65 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1987: 864) om tullverkets register för brottsbekäm- pande verksamhet.

Härigenom föreskrivs att 2 å förordningen (1987:864) om tullverkets register för brottsbekämpande verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I tullverkets brottsregister får en tullmyndighet, i den omfattning det behövs för ändamål som anges i 10 a å lagen (1965:94) om polisregister m. m. och under förutsättning att registreringen är av särskild betydelse för den brottsbekämpning som ankommer på tullmyndighet, föra in upp- gifter om den som är misstänkt för brott enligt

1. lagen (1960:418) om straff 1. lagen (I992:000) om strul?C för varusmuggling, för smuggling m.m. ,

2. narkotikastrafflagen (1968:64),

3. lagen (1990:749) om valutareglering,

4. tullagen (1973z670), tullagen (1987:1065), tullstadgan (1973:671), tullförordningen (1987:1114), lagen (1960:120) om straffi vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m., lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker, lagen (1971:176) om vissa internatio- nella sanktioner.

Under förutsättningar som anges i första stycket får i tullverkets brottsregister även föras in uppgifter om transportmedel och andra varor som misstänks ha samband med brott som där avses.

Denna förordning träder i kraft den

66 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1987: 1072) om rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt.

Härigenom föreskrivs att 13 å förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

13å

Beräkning enligt 4 och 10 åå av en varas värde grundas på detaljhan- delspriset i inköpslandet, om detta kan visas. Annars grundas be- räkningen på detaljhandelspriset i införselorten.

Vid tillämpningen av 5 och 7 åå anses en cigarr väga 5 gram och en

cigarill 2,5 gram.

Om en resande medför sprit- drycker, vin eller starköl som inte får införas eller medför större kvantitet sådana varor än som anges i 5-7 och 9 åå skall 80 å lagen (1977:293) om handel med drycker tillämpas i fråga om de varor som inte får införas. Om införseln är belagd med straff enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling tilläm- pas i stället den lagen.

Denna förordning träder i kraft den

Om en resande medför sprit- drycker, vin eller starköl som inte får införas eller medför större kvantitet sådana varor än som anges i 5-7 och 9 åå skall 80 å lagen (1977:293) om handel med drycker tillämpas i fråga om de varor som inte får införas. Om införseln är belagd med straff enligt lagen (I992:000) om straf för smuggling m.m. till- lämpas i stället den lagen.

67 Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1987: 1118) om rätt till införsel av spritdrycker, vin och starköl i vissa fall.

Härigenom föreskrivs att 2å förordningen (1987:1118) om rätt till införsel av spritdrycker, vin och starköl i vissa fall skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 &

Bestämmelser om tull för varor som avses i 1 å finns i anmärkning till 22 kap. tulltaxelagen (1987:1068).

Föreskrifter om förverkande Föreskrifter om förverkande av drycker som har varit föremål av drycker som har varit föremål för brott i samband med införsel för brott i samband med införsel finns i 9 och 12 åå lagen (1960: finns i 17 å lagen (I992:000) om 418) om straff för varusmuggling strul?F för smuggling m.m. samt i samt i 79 och 80 åå lagen (1977: 79 och 80 åå lagen (1977:293) 293) om handel med drycker. om handel med drycker.

Denna förordning träder i kraft den

68 Förslag till Lag om ändring i strålskyddslagen (1988z220).

Härigenom föreskrivs att 38å strålskyddslagen (19881220) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 38 å Till ansvar enligt denna lag döms inte i ringa fall.

Till ansvar enligt denna lag Till ansvar enligt denna lag döms inte om ansvar för gär- döms inte om ansvar för gär- ningen kan ådömas enligt brotts- ningen kan ådömas enligt brotts— balken eller lagen (1960:418) om balken eller lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. straff för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

69. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.

Härigenom föreskrivs att 15 å lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 å Bestämmelser om olovlig utförsel Bestämmelser om olovlig utförsel av vara och om försök därtill av vara och om försök därtill finns i lagen (1960:418) om finns i lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. straj" för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

70 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:868) om brand- farliga och explosiva varor.

Härigenom föreskrivs att 21 å lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 å

Den som

1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 7 å,

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 11 å första stycket eller mot föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 åå, eller

3. med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma en begäran enligt 17 å döms till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gäming- döms inte om ansvar för gäming- en kan ådömas enligt brottsbal- en kan ådömas enligt brottsbal- ken eller enligt lagen (1960:418) ken eller enligt lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. om sirap" för smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

71. Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:950) om kultur- minnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 17 å lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 17 å Bestämmelser om ansvar för Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av kulturföremål olovlig utförsel av kulturföremål

och för försök därtill finns i och för försök därtill finns i lagen (1960:418) om straff för lagen (I992:000) om strajf för varusmuggling. smuggling m.m.

Denna lag träder i kraft den

72. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1990: 415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål

Härigenom föreskrivs att 5 å förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5

Om påföljd för olovlig införsel Om påföljd för olovlig införsel av föremål som omfattas av av föremål som omfattas av denna förordning och försök till denna förordning och försök till sådant brott finns föreskrifter i sådant brott finns föreskrifter i lagen (1960:418) om straff för lagen (I992:000) om straff för varusmuggling. smuggling m.m.

Denna förordning träder i kraft den

73. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m.

Härigenom föreskrivs att 12 å lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 å

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. till ledning vid fastställande av avgift lämnar handling med oriktig uppgift, om det innebär fara för att avgift skall undandras,

2. underlåter att lämna deklaration eller annan jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift, eller

3. åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jord- bruksnämndens eller riksskatteverkets kontroll i fråga om avgifter som skall betalas till myndigheten.

I ringa fall skall den skyldige I ringa fall skall den skyldige inte dömas till ansvar. Detsamma inte dömas till ansvar. Detsamma gäller om den skyldige kan dö- gäller om den skyldige kan dö- mas till ansvar för gärningen mas till ansvar för gärningen enligt lagen (1960:418) om straff enligt lagen (I992:000) om strul?r för varusmuggling. för smuggling m.m.

Bestämmelserna i 14 å andra stycket Skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt första stycket 1.

Denna lag träder i kraft den

74. Förslag till Lag om ändring i lagen (l991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan an- vändas i massförstörelsesyfte, m.m.

Härigenom föreskrivs att 9 å lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 & Bestämmelser om olovlig utförsel Bestämmelser om olovlig utförsel och försök därtill finns i lagen och försök därtill finns i lagen

(1960:418) om straff för varu— (1990:000) om strajfjÖr smugg- smuggling. ling.

Denna lag träder i kraft den

1. Inledning

1.1. Direktiven

Utredningens direktiv (Dir. 1986:24) beslutades av regeringen den 21 augusti 1986. Enligt dessa formuleras vårt uppdrag sammanfattningsvis så att vi skall se över lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och därvid undersöka behovet av ändringar från såväl sakliga som språkliga och redaktionella utgångspunkter. I direktiven anförs vidare följande.

Inledning

Varusmugglingslagen trädde i kraft den 1 januari 1961. Genom lagen korn straffbestämmelser som tidigare funnits i flera olika införsel- och utförselförfattningar att samlas i en central författning, som därmed i princip blev tillämplig på all in— och utförsel.

Genom lagändringar år 1974, i samband med att den nuvarande tullagen infördes, gjordes en anpassnin av straffskaloma i varu— smugglingslagen till skattebrottslagens (157169) straffbestämmelser. Andringar bl.a. beträffande straffskaloma har också gjorts i konsek- vens med ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64).

Ar 1973 tillsattes varusmugglingsutredningen, som år 1976 lade fram betänkandet (SOU 1976:37) Smugglingsbrott och tulltillägg. I betänkandet lämnades förslag till en administrativ sanktion, tulltillägg, motsvarande skatte- och avgiftstilläggen på det inrikes området. Vidare föreslogs vissa ändringar i fråga om straffbestämmelsernas utformning och varusmugglingslagens tillämpningsområde.

Lagstiftning om tulltillägg med en delvis annan utformning än den som föreslogs av varusmugglingsutredningen har nyligen genomförts (SFS 1985:1094). Samtidigt infördes bestämmelser om talebegräns— ning i varusmugglingslagen för sådana gärningar som kan föranleda påföring av sanktionsavgift (SFS 1985:1093). I viss begränsad omfattning har varusmugglingsutredningens förslag även i övrigt blivit föremål för lagstiftning.

Bakgrund

Trots de ändringar som jag nyss redogjort för är varusmugglingslagen i sina huvuddrag i princip oförändrad sedan den infördes år 1961 .Ut— vecklingen har medfört att lagen numera är föråldrad. I vissa avseenden är den också svårtolkad och därmed svår att tillämpa. Vid dessa förhållanden uppfyller inte lagen de krav som måste ställas.

Krav på översyn av lagen har framförts av justitieombudsmannen och generaltullstyrelsen. Vidare har berednin sgruppen för tullag- stiftnmgsfrågor i betänkandet (Ds UD 1985: ) Oversyn av tullag- stiftningen uttalat att det är angeläget att frågan om en modernisering av lagen snarast tas upp. Jag har själv uttalat stöd för den upp— fattningen i propositionen om tulltillägg (prop. 1985/86:41).

Mot den här bakgrunden föreslår jag nu att en särskild utredare tillkallas för detta ändamål.

Utredningsuppdraget

Utredarens uppdrag bör vara att göra en allmän översyn av varu- smugglingslagen, så att den anpassas till den utveckling som har ägt rum och härvrd överväga och föreslå ändringar från såväl sakliga som språkliga och redaktionella utgångspunkter.

Från sakliga utgångspunkter bör särskilt övervägas

- om straffbestämmelsemas tillämpningsområde bör ändras, - om straffbestämmelsema ytterligare bör anpassas till skattebrottsla- gens regler, - om rättsvillfarelse bör fria från ansvar för uppsåtliga brott (jfr NJA 1985 s. 281), - om bestämmelser om ansvarsfrihet vid frivillig rättelse motsvarande 12 å Skattebrottslagen bör införas, - om förverkande bör ske vid rena undandragandebrott, dvs. brott vars effekt är att tull, annan skatt eller avgift som skall tas ut på grund av in- eller utförsel inte påförs eller påförs med för lågt belOPp, - om den nuvarande ordningen vad gäller förundersökning och möjligheter att använda tvångsmedel behöver klarläggas.

Vidare bör särskilt övervägas om de straffrättsliga bestämmelser— na, eller vissa delar av dem, bör inarbetas i den författning som reglerar förfarandet vid in— och utförsel av varor, tullagen (1973: 670), eller i andra författningar. Exempelvis har i olika sammanhang den tanken förts fram att bestämmelserna om narkotikasmuggling bör föras över till narkotikastrafflagen.

Regeringen fattade den 24 mars 1988 beslut om tilläggsdirektiv (Dir. 1988z7) till utredningen beträffande dels tulltjänstemans rätt att använda tvång eller våld i samband med den reguljära tullkontrollen, dels rapporteringsskyldighet för brott. I direktiven anförs bl.a. följande.

I propositionen om ny tullagstiftning (prop. 1986/87:166) har jag berört ett ar frågeställningar som gränsar till bestämmelserna i varusmugg ingslagen (prop. s. 55). Ett ar av dessa frågor avser tulltjänstemans rätt att använda tvång eller våld i samband med kontrollverksamhet enligt tullagen (1987: 1065). Några uttryckliga regler om detta finns inte i tullagstiftningen (jfr bl.a. 10 och 23 åå polislagen, 1984:387, och 2 kap 17å utsökningsbalken).

En annan fråga gäller rapporteringsskyldighet för brott som tullverket har att övervaka. I 9 å polislagen finns föreskrifter om bl.a. att en polisman skall rapportera till sin förman så snart han får

kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal. Inte heller i detta avseende finns motsvarande bestämmelser i tullagstiftningen.

Vi har i vårt arbete beaktat direktiven (Dir. 198415) angående ut- redningsförslagens inriktning. Enligt dessa direktiv skall alla förslag kunna genomföras med oförändrade eller minskade resurser. Vi har vidare beaktat direktiven (Dir. 1988z43) som innebär att EG-aspekten skall beaktas i utredningsverksamheten.

1.2. Utredningens arbete

Arbetet påbörjades vid årsskiftet 1986/87. Den inledande fasen bestod framför allt i att samla in material och inhämta synpunkter från skilda håll om VSL:s tillämpning och om de särskilda problem som var förenade därmed. Samtliga landets tullkriminalchefer lämnade i enkät- form värdefulla upplysningar. Vi hade också underhandskontakter med ett stort antal åklagare och domare med omfattande erfarenheter av varusmugglingsmål.

Enligt kungörelsen (19642724) ang. skyldighet för domstol att underrätta generaltullstyrelsen om dom i vissa brottmål skall domstol, om någon döms bl.a. enligt VSL till svårare straff än fyrtio dagsböter eller till annan påföljd än straff, tillställa generaltullstyrelsen avskn'ft av dom eller beslut i målet. Hos generaltullstyrelsen finns till följd härav en omfattande samling av domar i mål om varusmuggling. Vi har genom studier av detta material fått en god uppfattning av praxis i varusmugglingsmål i en rad skilda hänseenden.

Utredaren och sekreteraren har sammanträffat med dåvarande generaltulldirektören Björn Eriksson och därvid fått generaltullstyrelsens övergripande syn på de frågor som berörs av vårt arbete. Vi har också haft överläggningar med ett flertal tjänstemän vid generaltullstyrelsen. Vidare har vi under hela utredningstiden haft fortlöpande kontakt med skilda tulltjänstemän på olika myndigheter inom tullverket.

Vi har besökt tullmyndigheterna i Helsingborg, Malmö och Stock- holm samt polismyndighetema i Helsingborg och Malmö. Vid dessa besök har bl.a. diskuterats tullens förundersökningsverksamhet och tvångsmedelsanvändning liksom samarbetet mellan tull och polis.

Tullverket anordnar varje år en konferens för de tulltjänstemän som fullgör åklagaruppgifter inom verket. Sekreteraren har deltagit i ett par sådana sammankomster. Vid dessa tillfällen har diskuterats frågor som varit föremål för våra överväganden. Dessa diskussioner har tillfört oss många värdefulla synpunkter.

Information om de nordiska förhållandena har inhämtats genom medverkan av generaltullstyrelsen. Motsvarande information beträffande

utomnordiska förhållanden har i huvudsak inhämtats genom förmedling av utrikesdepartementet och berörda ambassader.

Vi har genom besök på dåvarande Tolddirektoratet i Köpenhamn inhämtat ytterligare upplysningar om förhållandena på förevarande område i Danmark.

Samråd har skett med andra utredningar, bl.a. tulldatautredningen (T DU) och utredningen om lagstiftningsbehovet vid tulldatoriseringen (T DL-utredningen) .

Vi har avgett yttrande angående TDU:s betänkande (SOU 1987:40) Datorisering av tullens export- och importrutiner, förstudie, yttrande av justitiekanslern den 11 april 1988 angående tillämpningen av 28 kap. 5 å RB, TBL-utredningens delbetänkande (SOU 1989:20) Tullregisterlag m.m. samt TBL-utredningens delbetänkande (SOU 1990:37) För- fattningsreglering av nya importrutiner.

Vi har i vårt arbete inte kunnat beakta författningsändringar som beslutats efter den 1 juli 1991 eller annat som inträffat därefter.

1.3. Sverige och EG

Redan kort tid efter andra världskrigets slut inledde vissa europeiska stater ett ekonomiskt och politiskt samarbete. År 1951 beslöt Västtysk— land, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg att gå samman i den europeiska kol- och stålgemenskapen. På det ekonomiska planet var syftet att främja tillväxt och sysselsättning inom berörda länder. Politiskt skulle samordningen leda till att risken för krig eliminerades mellan de deltagande länderna. År 1957 inleddes en ny fas i den europeiska integrationsprocessen. Då undertecknades det s.k. Romfördraget om den Europeiska gemenskapen (EG). Genom fördraget åtog sig de sex medlemsländerna i Europeiska kol- och stålgemenskapen inte bara att bilda en tullunion utan också att successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete.

Den följande tiden präglades av en fortlöpande utveckling av EG liksom av omfattande överläggningar mellan gemenskapen och länder utanför denna. EG-kommissionen lade i juni 1985 fram en s.k. vitbok med sammanfattande förslag om hur gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna uppnås. Förslagen sammanfattades i begreppet inre marknad, vilken enligt vitboken skulle vara genomförd vid utgången av år 1992. Senare under år 1985 höll EG:s medlemsländer en konferens om revidering av beslutsreglema i bl.a. Romfördraget. Fördragsändringama sammanställdes i den europeiska enhetsakten, som förutom en ändring av gemenskapens beslutsregler också innehåller bestämmelser om EG:s inre marknad, valutapolitik, regionalpolitik, forskning och utveckling, utrikes- och säkerhetspolitik, socialpolitik,

miljövård och förhållandet mellan EG:s institutioner. Enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom denna kodifiering skapades de insti- tutionella förutsättningama för att genomföra bl.a. vitbokens målsätt— mng.

EG:s beslut om den inre marknaden påverkade naturligtvis förutsätt- ningarna för samarbetet mellan Sverige och EG. Regeringen lade därför under hösten 1987 fram en proposition om Sverige och den västeuro— peiska integrationen (prop. 1987/88:66) som innehöll riktlinjer för ett breddat och fördjupat samarbete med EG. Målsättningen angavs vara att Sverige skulle bli delaktig i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade i sitt betänkande över propositionen (UU 1987/88:24) att Sverige borde eftersträva ett så nära och varaktigt samarbete med EG som möjligt på alla de områden som innefattades av den inre marknaden. Som mål angavs att integrationsarbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för medborgare, företag och institutioner i Sverige som i EG:s medlemsländer. Man konstaterade också att ett svenskt med- lemskap inte var ett mål för de förhandlingar som då förestod. Liksom tidigare ansågs den svenska neutralitetspolitiken lägga hinder i vägen för ett medlemskap i EG.

Den politiska situationen i Europa har emellertid sedan dess blivit dramatiskt förändrad. Warszawa-pakten har upplösts; de östeuropeiska länderna har efterhand frigjort sig från det tidigare kommunistiska styret och i varierande utsträckning orienterat sig mot ett demokratiskt statsskick och en mer marknadsinriktad ekonomi. De båda tyska staterna har återförenats, varigenom det forna Östtyskland blivit medlem i EG. Den europeiska säkerhetskonferensen har därtill efter Paris-överenskom- melsen år 1990 allt mer trätt fram som ett möjligt system för att uppnå och vidmakthålla en gemensam säkerhet i Europa.

Mot bakgrund av nyss nämnda och övriga förändringar som då skett i Europa uttalade regeringen hösten 1990 i en skrivelse till riksdagen (1990/91:50) sin strävan att få till stånd ett nytt riksdagsbeslut, som tydligare och i mer positiva ordalag uttryckte Sveriges ambition att bli medlem i EG. Vid riksdagens påföljande behandling av frågan slogs också fast att ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen svensk neutralitet ligger i vårt lands nationella intresse. I anslutning till riksdagsbehandlingen uttalade regeringen sin avsikt att efter samråd i utrikesnämnden ansöka om medlemskap i EG under år 1991. Så har numera skett.

Konsekvenserna på förevarande område av ett svenskt medlemskap är av naturliga skäl svåra att säkert överblicka. Enligt beräkningar som gjorts inom tullverket kommer inemot 70 procent av den svenska utrikeshandeln efter ett inträde i EG att ske med länder inom gemen- skapen. Någon egentlig tullkontroll kommer inte att finnas mellan dessa länder sedan den inre marknaden har kommit till stånd. Däremot

kommer tullverksamhet att bedrivas på i princip oförändrade villkor mot länder utanför EG.

EG-kommissionen presenterade den 30 januari 1991 ett omfattande arbetsprogram för hur EG:s tullunion fullständigt skall genomföras. Kommissionen framhöll därvid bl.a. att det är väsentligt att det utformas en för EG gemensam tullagstiftning och att det införs gemensamma sanktionsbestämmelser för brott mot EG:s tullagstiftning.

Om inget oförutsett inträffar kommer EG:s inre marknad att vara realiserad inom några få år. Som framgår bl.a. av innehållet i kommis- sionens nyssnämnda arbetsprogram torde en följd av detta bli att EG- ländernas tull- och smugglingslagstiftning på sikt harmonieras. Ett svenskt medlemskap i EG kan således leda till att våra författningar på förevarande område får underkastas förändringar. En sådan anpassning torde dock knappast bli aktuell under en nära tidsperiod. En reformering av den svenska smugglingslagstiftningen framstår därtill i sig som så angelägen att den inte lämpligen bör uppskjutas i avvaktan på en sådan eventuell framtida anpassning till EG:s regler.

Det bör slutligen noteras att de förslag vi lägger fram i detta betänkande avser att skydda svenska intressen. Efter ett inträde i EG kan en lagstiftning på förevarande område behöva utvidgas till att skydda även övriga medlemsländers intressen. Det är emellertid därvid fråga om en sannolikt så avlägsen tidpunkt att nämnda tänkbara händelseutveckling ännu mindre kan motivera ett uppskov med de i det följande förordade reformerna.

2. Nuvarande förhållanden

I detta avsnitt redogörs översiktligt för den svenska tullagstiftningen m.m. liksom för innehållet i lagen (1960:418) om straff för varu- smuggling (VSL), Skattebrottslagen (1971:69; SBL) och narkotika- strafflagen (1968164; NSL) samt vissa andra författningar som gäller olovlig införsel och utförsel av varor m.m. Vidare lämnas en redo- görelse för tullverkets verksamhetsområde och organisation.

2.1. Tullagstiftningen

2.1.1. Inledning

I samband med import av varor skall tull, annan skatt eller avgift betalas till statsverket.

Tullar är en av de äldsta formerna för beskattning. Redan på 1100- talet fanns i Sverige en form av tullpålagor. Tullarna tillkom ursprung- ligen av statsfinansiella skäl. Efterhand har de mera kommit att fungera som näringspolitiska instrument. Tullarnas betydelse har emellertid efterhand blivit allt mindre från båda dessa synpunkter. En väsentlig orsak härtill är givetvis den tullfrihet för industrivaror som numera gäller vid handeln inom EFI'A och med de stater som ingår i EG. Den sammanlagda uppbörden av tull uppgick år 1990 till 3,5 miljarder kronor.

Tull uppbärs alltid av tullverket. Skatt som utgår i samband med import liksom införselavgifter av olika slag uppbärs dels av tullverket, dels av vissa andra myndigheter. Tullverkets upphörd av t.ex. mervär- deskatt uppgår till betydande belopp - år 1990 till totalt 75 miljarder kronor - och är således ojämförligt mycket större än den sammanlagda tulluppbörden. Övriga skatter och avgifter som tullverket debiterade uppgick år 1990 till sammanlagt 3,1 miljarder kronor.

'Ihill, annan skatt och avgift som tullverket uppbär fastställs vid för- tullning av den aktuella varan. Innan dessa pålagor har betalats får i princip ingen förfoga över varan. Det s.k. hemtagningssystemet utgör emellertid ett undantag härifrån. Systemet innebär att en importör som fått medgivande att vara hemtagare i princip får ta hand om och i övrigt förfoga över varan redan innan den har förtullats.

Även en sådan importör som har fått tillstånd att betala tull, annan skatt och avgift enligt särskild tullräkning får, sedan tulltaxering skett, förfoga över varan, trots att pålagoma inte har betalats.

Vid förtullning utgår tull enligt tulltaxan, om annat inte är före- skrivet.

Vid uppbörd av skatt som skall utgå på en importerad vara tillämpas som nyss nämnts två olika system. Vissa skatter tas liksom tull genom- gående utav tullverket i samband med importen. Andra skatter uppbärs antingen av tullverket vid importen eller i efterhand av den inrikes beskattningsmyndigheten, som regel riksskatteverket. Enligt principerna för det s.k. punktskattesystemet ankommer det sålunda på riksskattever- ket att bl.a. svara för uppbörden av sådan skatt på införsel som skall utges av vissa särskilt registrerade skattskyldiga. Dessa skattskyldiga, i huvudsak större importörer, skall leverera in skatten till riksskattever- ket. Det åligger tullverket att i dessa fall i anslutning till varje införsel lämna en rapport till beskattningsmyndigheten om den skattepliktiga import som skett till en registrerad skattskyldig. Det ankommer dock alltid på tullverket att för sådan varuinförsel uppbära inte bara före- kommande tull utan även därpå belöpande mervärdeskatt. Det uppskov med skatteinbetalningen i övrigt som punktskattesystemet ger den registrerade skattskyldige innefattar självfallet en ekonomisk förmån för honom, eftersom han därmed får lagerhålla varan utan att ha erlagt den punktskatt som kan utgöra en betydande del av priset vid varans återförsäljning. Därmed vinns det väsentliga syftet att en registrerad importör (t.ex. en återförsäljare) i beskattningshänseende kommer i samma konkurrensläge som en inhemsk producent av samma punkt- skattebelagda vara. Till den del andra än registrerade skattskyldiga importerar punktskattepliktiga varor - totalt sett en förhållandevis obetydlig del av importen - tas däremot skatten ut av tullmyndigheten i samband med förtullningen. Skatten påförs och tas då ut i samma ordning som gäller för tull.

Tullverket ombesörjer som förut nämnts genomgående uppbörden av på importen fallande mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om mervär- deskatt (ML). Detsamma gäller i fråga om chokladutjämningsavgift enligt lagen (1968:361) om avgift vid införsel av vissa bakverk, reklamskatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, burkavgift enligt förordningen (1983:847) om avgift vid införsel av aluminiumburkar. Även växtskyddsavgift enligt förordningen (1975 :994) om införsel av växter samt s.k. vegetabilieavgift enligt kungörelsen (1974:270) om kontroll vid införsel av livsmedel uppbärs av tullverket.

En fördelning av uppbörden av skatt eller avgift mellan tullverket och riksskatteverket, vilken ordning som nyss angetts medför att uppbörden blir olika reglerad för registrerad och oregistrerad importör, följer av föreskrifter i följande författningar: lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961 1372) om

bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, bilskrotningslagen (1975z343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1982: 1200) om skatt på video- bandspelare, lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband, lagen (1984:355) om skatt på vissa dryckesförpackningar, lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel, lagen (1990:582) om koldioxidskatt och lagen (1990:587) om svavelskatt.

Som ett led i en omfattande reformering av de indirekta skatterna, dvs. mervärdeskatten och punktskatterna, kommer bl.a. lagen om särskild varuskatt, lagen om avgift vid införsel av vissa bakverk, lagen om skatt på videobandspelare och lagen om skatt på vissa kassettband att upphöra att gälla vid utgången av år 1992.

För vissa varor utgår olika prisregleringsavgifter i samband med import, tillverkning m.m. Enligt lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m., som trätt i kraft den 1 juli 1991, debiteras och uppbärs avgifter för berörda varor vid införsel av tullverket och i övrigt av riksskatteverket. Uppbörden av avgifter enligt lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område är uppdelad mellan tullverket och fiskeriverket.

Skatt eller avgift i anledning av utförsel av vara förekommer f.n. mera sällan och de avgifter som i så fall utgår betalas inte till tullverket utan uppbärs alltid av annan myndighet. Tullverket har dock regel- mässigt skyldighet att kontrollera att föreskriven avgift har erlagts, innan utförsel får ske.

Mervärdeskatt utgår inte vid utförsel. Av 2 a å sista stycket ML följer dock att sådan skatt skall utgå för vara som utförs för försäljning från kiosk eller liknande försäljningsställe ombord på fartyg på linjer mellan Sverige och Danmark, Finland eller Norge. Detta gäller inte i fråga om spritdrycker, vin, starköl, öl, tobaksvaror, parfymer, kosmetiska preparat och toalettmedel samt choklad- och konfektyrvaror. Skatten administreras av länsstyrelserna på samma sätt som skatt på omsättning inom landet.

2.1.2. Förfarandet

Den sedan år 1974 tillämpade tullproceduren avviker i väsentliga hän- seenden från den tidigare gällande. Enligt den äldre ordningen vilade klassificeringen av varorna och bestämmandet av deras tullvärde liksom fastställandet av tull och andra införselavgifter helt på tullverket (s.k. officialtulltaxering). I princip ålåg det tullverket att även ta hand om varorna i avvaktan på förtullningen.

Tulltaxeringen, som således ursprungligen baserades på en under- sökning av varorna i varje särskilt fall, kom efter andra världskriget att i praktiken alltmer grundas på de handlingar som företeddes vid

införseln och de uppgifter som lämnades från importören, vilket fick till följd att godsundersökning i många fall helt eller delvis underläts. Det sålunda tillämpade nya förfarandet fick benämningen avancerad tulltaxering.

Ett frivilligt deklarationsförfarande började tillämpas försöksvis under 1960-talet. Försöksvis infördes då också en ordning som tillät godsvård i privat regi i avvaktan på varornas förtullning.

En väsentlig nyhet i den nya tullprocedur, som infördes år 1974 och som i stor utsträckning bygger på en deklarationsskyldighet, var hemtagningsförfarandet. Denna ordning innebär bl.a. att en importör efter tullverkets medgivande får rätt att föra hem en införd vara redan innan förtullningen av den har avslutats. Tullverkets befattning med godsvården har även i övrigt i princip upphört. I avvaktan på förtullning får således också andra varor tas om hand av vissa privata företag, som fått tullverkets tillstånd att bedriva godsvård. Dessa företag benämns tullupplag.

Tullförfattningama har nyligen underkastats en teknisk översyn efter förslag av beredningsgruppen för tullagstiftningsfrågor. Grunddragen i tullproceduren är emellertid oförändrade. Detta innebär bl.a. att deklarationsförfarandet, hemtagningssystemet och systemet med privat godsvård finns kvar.

De nu gällande centrala författningarna på förevarande område, TuL och TuF, trädde i kraft den 1 januari 1988. TuL innehåller regler om förfarandet vid in- och utförsel av varor. I lagen ges föreskrifter om bl.a. förtullning, tulldeklaration, tulltaxering och uppbörd av tullar, andra skatter och avgifter som tas ut på grund av införsel av varor. I TuF ges tillämpningsföreskrifter. Detaljföreskrifter om tullproceduren finns i generaltullstyrelsens tullordning (T uO).

Ett grundläggande stadgande beträffande tullproceduren finns i 5 å första stycket TuL. Där föreskrivs att varor som införs till tullområdet skall tullklareras. I 4 å anges att med tullområde förstås Sveriges landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Begreppet tullklarering definieras i samma paragraf som tullmyndighets åtgärder för förtullning, för behandling som avses i 7 å första stycket eller för utförsel av varor. I sistnämnda stadgande föreskrivs bl.a. att utan att förtullas får varor som införts till tullområdet 1. sändas genom tullområdet eller mellan orter inom detta enligt de föreskrifter som regeringen meddelar,

2. förvaras på tullupplag eller tullager eller i frihamn eller exportbutik, 3. tas hem enligt 8 å,

4. innehas med temporär tullfrihet enligt föreskrifter som meddelas med stöd av 17 å lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.,

5. återutföras, eller

6. överlåtas till staten eller förstöras enligt 109 å.

Tullklarering är således den övergripande termen för samtliga de åtgärder en tullmyndighet kan företa med en vara. Förtullning är en form av tullklarering. Med förtullning avses en tullmyndighets åtgärder för att tillåta fri förfoganderätt över ifrågavarande vara (4 å TuL).

Då en vara importeras skall den enligt grundregeln i 50 å TuL av fraktföraren läggas upp på tullupplag eller i frihamn. Varan kan därefter antingen anmälas till förtullning direkt eller, om det rör sig om en vara som är ställd till en hemtagare, anmälas till hemtagning. I sistnämnda fall skall den, om den inte anmäls till annan tullldarering, anmälas till förtullning senast på torsdagen i andra veckan efter den under vilken den togs hem.

Uppläggning på tullupplag och hemtagning utgör således, såvitt gäller varor som införs till landet, vid sidan om förtullning de vanligaste förekommande och därmed också de viktigaste tullklareringsformema. Det faller sig därför naturligt att inleda presentationen av tullproceduren med en redovisning av dessa två tullklareringsformer. Därefter följer en beskrivning av grundläggande regler i samband med förtullning. Avsnittet avslutas med en översiktlig redovisning av vissa andra föreskrifter som rör tullproceduren.

Uppläggning på tullupplag m.m.

Av 46 å TuL följer att tullupplag får inrättas för förvaring av oför- tullade varor under kortare tid samt tullager och frihamn för annan förvaring av oförtullade varor. Den tid under vilken oförtullade varor får förvaras på de olika typerna av lager varierar något; i frihamn får oförtullade varor förvaras utan tidsbegränsning.

Enligt 48 å TuL får tullmyndighet tillfälligt omhänderta oförtullad vara, t.ex. när det inte finns något tullupplag där varan lämpligen kan läggas upp eller när det finns risk för att tull, annan skatt eller införsel- avgift undandras eller risk för att någon importreglering överträds, utan att det för den skull finns grund att ta varan i beslag.

Hemtagning

Den grundläggande bestämmelsen om hemtagning finns i 8 å TuL. Där föreskrivs att den som bedriver importverksamhet med tullmyndighetens medgivande kan få ta hand om och förfoga över en vara, trots att den inte har förtullats. Vederbörande importör får ett s.k. hemtagningstill- stånd. Närmare föreskrifter om hemtagning finns i 4-8 åå TuF och 8 kap. TuO. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.

Tillstånd till hemtagning meddelas i allmänhet av lokal tullmyndighet. För att få hemtagningstillstånd bör importören vara etablerad här i

landet och registrerad i aktiebolags-, förenings- eller handelsregister. Återkommande import förutsätts. Importören skall vidare ha sådana personella och andra resurser, att det kan förutsättas att han kan fullgöra sina skyldigheter mot tullverket. Verksamheten skall bedrivas i sådana former att tullverket kan utöva tillsyn och kontroll genom inspektionsbe- sök och bokföringsgranskning. Hemtagningstillstånd ges i allmänhet endast till företagare som är bokföringsskyldig enligt lag. Hemtagnings- tillstånd lämnas normalt tills vidare. Det kan begränsas till vissa bestämda varuslag och förbindas med andra villkor som tullmyndigheten finner behövliga. I tillståndet anges den tullanstalt till vilken importören skall lämna anmälan om förtullning eller annan tullklarering av hemtagen vara (kontrolltullanstalt). Hemtagningstillstånd kan när som helst återkallas.

När en hemtagare vill ta hand om en vara, skall han lämna en hemtagningsanmälan till tullanstalten på den ort där varan finns. Anmälan skall innehålla uppgift om antal kolli eller förpackningar som det är fråga om, deras slag, märke och nummer samt närmare uppgifter angående varans slag och kvalitet samt de övriga uppgifter om varan som behövs för tullkontrollen. Vidare skall finnas en försäkran att varan inte är av sådant slag att hinder mot hemtagning föreligger på grund av någon importrestriktion. Tullmyndigheten kontrollerar att hinder för hemtagning inte föreligger. Enligt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. gäller särskilda regler i fråga om hemtagning av varor för vilka föreskrivits införselförbud eller särskilda införselvillkor.

Där inga särskilda restriktioner gäller får hemtagaren fritt förfoga över varorna, t.ex. sälja eller förbruka dem, sedan vederbörlig anmälan gjorts. Inte sällan levereras varorna därefter direkt till importörens kunder. Om en hemtagare efter varans mottagande upptäcker att uppgifterna i hemtagningsanmälan inte stämmer, skall han utan dröjsmål skriftligen anmäla förhållandet till kontrolltullanstalten.

Förtullning

En vara som förs in till tullområdet skall i princip förtullas, 5 å TuL. Vid förtullningen fastställer tullmyndigheten den tull, annan skatt eller avgift som skall utgå på grund av införseln. I samband med för- tullningen kontrolleras också att varan får införas.

Hemtagna varor anmäls till förtullning periodvis. Varor som har tagits hem under en kalendervecka skall sålunda normalt anmälas senast torsdagen i andra kalenderveckan därefter, 10 å andra stycket TuL. Hemtagaren har alltså 10—17 dagar på sig att göra i ordning förtullnings- handlingarna. Om det föreligger särskilda skäl får generaltullstyrelsen medge längre frist för hemtagarens förtullningsanmälan.

Anmälan till förtullning av hemtagen vara sker genom att importan- mälan och tulldeklaration lämnas till kontrolltullanstalten (8 kap. 13 å TuO). Faktura eller motsvarande handling skall fogas vid deklarationen och på anmodan skall hemtagaren förete frakt- och försäkringshand- lingar o.d. samt lämna de andra uppgifter om varan som är av betydelse för tulltaxeringen (3 kap. 10 å TuO). Hemtagare kan efter prövning i varje särskilt fall av tullmyndighet befrias från skyldigheten att lämna "styrkande handlingar" i samband med förtullningen. I stället för att ange varan till förtullning kan hemtagare anmäla den till någon annan form av tullklarering, t.ex. för uppläggning på tullupplag.

Den som inte är hemtagare skall anmäla varan till förtullning redan vid införseln på gränsorten eller, om varan transiteras till ort inom riket, när den ankommer dit (10 å TuL). Detta förfaringssätt brukar benämnas direktförtullning.

Vid direktförtullning skall importanmälan och tulldeklaration lämnas omedelbart. I fråga om skyldighet att uppvisa faktura eller motsvarande handling och att på anmodan visa upp frakt- och försäkringshandlingar samt förete andra handlingar eller i övrigt lämna uppgifter om för- hållanden som kan ha betydelse för tulltaxeringen gäller detsamma som vid förtullning av hemtagen vara (3 kap. 10 å TuO). Från skyldigheten att lämna deklaration finns dock vissa betydelsfulla undantag. Skyldighet att lämna tulldeklaration föreligger sålunda inte i fråga om varor som införs av en resande eller när det annars är fråga om s.k. privatimport. I sådant fall kan deklarationsplikten fullgöras på annat sätt. En resande kan normalt anmäla de varor han för med sig muntligt.

En tullskyldig som inte behöver lämna tulldeklaration skall dock alltid avge särskild skriftlig värdeförsäkran om värdet av införda varor överstiger 10 000 kronor (3 kap. 16 å TuO). Tullmyndigheten kan även i annat fall kräva sådan försäkran, om den finner anledning till det. Om varan förs in för annans räkning, kan den tullskyldige anmodas att införskaffa särskild värdeförsäkran från denne. Så skall som regel ske när värdet på varan överstiger 10 000 kronor.

Särskilda regler finns i fråga om förtullning av post- och järnvägsför- sändelser. Bl.a. gäller att tulldeklaration som regel inte behöver lämnas vid förtullning av postförsändelse (12 kap. 5 å TuO).

När varor vid införseln har varit föremål för någon annan tullklare- ringsåtgärd än förtullning, kan som nyss nämnts skyldigheten att ange varan till förtullning eller att betala tull m.m. uppkomma senare. Exempelvis skall en vara, som innehas med temporär tullfrihet, anmälas till förtullning innan den temporära tullfriheten upphört (10 å TuL).

En avgiven tulldeklaration skall i princip alltid vara så fullständig att den kan utgöra ett färdigt underlag för ett beslut om tulltaxering. I deklarationen skall sålunda finnas uppgifter om varans art och klassifice- ring (statistiskt nummer), kvantitet och värde för beräkning av tull eller annan införselavgift, avgiftssats samt vilket belopp som skall betalas i

tull eller annan skatt (14 å TuL). Det har dock förutsatts att det ibland kan vara svårt att lämna en fullständig deklaration. Tullmyndigheten kan därför medge undantag från skyldigheten att lämna uppgift om en varas statistiska nummer eller annat, om avsevärd svårighet föreligger att lämna uppgiften.

Regional tullmyndighet kan vidare medge att den tullskyldige får lämna preliminär tulldeklaration för varor som kommer in med viss trafik och förtullas utan omlastning, om den tullskyldige har avsevärd svårighet att lämna slutlig deklaration omedelbart (3 kap. 7 å TuO). Preliminär deklaration får vidare lämnas om varor, som enligt tulltaxan skall taxeras gemensamt, anges till förtullning vid skilda tillfällen (15 å TuL). Utöver de uppgifter som erfordras för tulltaxeringen skall i importanmälan eller tulldeklaration även lämnas uppgift om införseltill- stånd eller andra omständigheter som behövs för att tullmyndigheten skall kunna avgöra om varan får införas (3 kap. 4 å TuO).

Tulldeklaration får lämnas genom ombud, som är godkänt av general- tullstyrelsen (13 å andra stycket TuL). Även anställd som kan anses inta förtroendeställning hos den tullskyldige eller hos ombud kan efter tullmyndighets medgivande få lämna tulldeklaration (13 å tredje stycket TuL). Generellt gäller att tullklarering i övrigt, utan särskilt medgivande från tullmyndighet, får ske genom ombud.

Tulltaxering

Med ledning av de uppgifter som har lämnats i tulldeklaration eller på annat sätt fastställer tullmyndigheten tull, annan skatt och införselavgift för varan (tulltaxering). Undersökning av själva varan sker endast stick- provsmässigt, om inte någon särskild omständighet som t.ex. misstanke om oriktig uppgift föreligger. Tulltaxeringsbeslutet är preliminärt i de fall då en preliminär tulldeklaration har lämnats. Om det finns särskilda skäl får preliminär tulltaxering ske även i annat fall (17 å andra stycket TuL).

Om ett tulltaxeringsbeslut är felaktigt kan omtulltaxering ske (19 å TuL). Omtulltaxering kan verkställas såväl efter framställning från enskild tullskyldig som på tullmyndighetens eget initiativ. Fråga om sådan omprövning får dock inte tas upp sedan tiden för överklagande av beslutet gått ut.

Eftertulltaxering skall ske om den tullskyldige i deklaration eller på annat sätt har lämnat oriktig uppgift till ledning för tulltaxeringen eller underlåtit att lämna uppgift som det ålegat honom att lämna och detta förhållande föranlett att tull eller annan införselavgift inte har fastställts eller har fastställts till för lågt belopp (20 å TuL). Eftertulltaxering får dock inte ske om det belopp som den tullskyldige skulle ha att erlägga är ringa eller om det med hänsyn till omständigheterna framstår som

uppenbart oskäligt att eftertulltaxering sker. Eftertulltaxering får inte ske så länge omtulltaxering kan förekomma och inte heller senare än fem år från den dag då varan angavs till förtullning (21 å TuL). Särskilda bestämmelser gäller om den tullskyldige har avlidit eller om åtal har väckts mot honom för brott enligt VSL.

Om tull, annan skatt eller avgift inte kan beräknas tillförlitligt vid tulltaxering, omtulltaxering eller eftertulltaxering fastställs tullen eller avgiften efter skälig grund (skönstulltaxering; 24 å TuL). Så kan ske bl.a. då slutlig deklaration inte inges inom föreskriven tid sedan preliminär deklaration har lämnats (3 kap. 8 å TuO).

Uppbörd

Tull, annan skatt och avgift skall betalas till tullverket inom 15 dagar från tulltaxeringsbeslutet (25 å TuL). Importör som har fått tillstånd av generaltullstyrelsen att betala tull eller avgifter enligt särskild tull- räkning, s.k. kreditimportör, får dock erlägga betalning senare, eller inom 15 dagar från den dag räkningen utställts (17 kap. 11 å TuO). Den övervägande delen av utskyldema till tullverket erläggs av kreditimpor- törer. För att få kredit krävs numera inte att vederbörande ställer någon säkerhet, däremot görs en allmän kreditprövning innan tillstånd meddelas.

Om tull, annan skatt eller avgift inte har erlagts inom föreskriven tid utgår restavgift (29 å TuL).

Utförsel

I 41-44 åå TuL finns regler om utförsel av varor. I huvudsak innebär dessa att den för vars räkning en vara förs ut ur landet skall göra en skriftlig anmälan om den tillämnade utförseln till tullmyndighet. På grundval av de lämnade uppgifterna och, om så erfordras, efter undersökning av varan kontrollerar tullmyndigheten sedan att hinder inte föreligger för utförsel av varan.

Tullverkets kontrollverksamhet

Oförtullade varor och varor som anmälts till utförsel står med vissa undantag under tullkontroll, 61 å TuL. Ett väsentligt undantag utgörs av varor som tagits om hand med stöd av hemtagningstillstånd. Enligt 62 å TuL står även vissa transportmedel under tullkontroll. Detta gäller transportmedel som är lastade med varor som står under tullkontroll och transportmedel som är oförtullade i sin egenskap av transportmedel.

Begreppet "stå under tullkontroll" innebär att tullmyndighet och tulltjänsteman automatiskt får befogenhet att utöva kontroll över respektive varor och transportmedel som förs till eller från tullområdet (prop. 1986/87:166 s. 92).

De befogenheter som här avses finns närmare reglerade i TuL och TuF. I 63 å första stycket TuL anges de grundläggande befogenheter som tillkommer tullmyndigheterna. Paragrafen föreskriver att för kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt TuL eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av TuL fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndighet undersöka 1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras vid införsel till eller utförsel från tullområdet,

2. områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker, flyg- platser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden, samt

3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från tullområdet eller av annan person som en tulltjänsteman har befogenhet att stanna och kontrollera.

I den följande paragrafen, 64 å TuL, stadgas bl.a. att förare eller befälhavare på transportmedel som står under tullkontroll är skyldig att använda anvisad väg eller led. Av samma paragraf följer vidare att förare och befälhavare på transportmedel - oavsett om detta står under tullkontroll - är skyldig att stanna på tullmyndighets anmaning. Bland övriga befogenheter kan nämnas att tullmyndighet får anbringa lås, försegling och igenkänningsmärke på transportmedel och andra varor som står under tullkontroll, 66 å TuL. Tullmyndighet har även rätt att vid behov preja och inbringa fartyg, 68 å TuL. För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt TuL eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten enligt 75 å TuL, utöver undersökning enligt 63 å, förelägga den som är uppgiftsskyldig att för granskning tillhandahålla tullmyndigheten räkenskaper, anteckningar och andra handlingar rörande hans verksamhet. Även den för vars räkning en vara införts eller utförts och annan som bedriver verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgift som är av betydelse för kontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar som rör verksamheten kan enligt samma bestämmelse föreläggas att tillhandahålla handlingar som behövs för kontrollen.

Nu ifrågavarande befogenheterna i TuL kompletteras, som ovan nämnts, av vissa regler i TuF.

Tulltillägg och förseningsavgift

Enligt 83 å TuL skall i vissa närmare angivna fall tulltillägg utgå om tullskyldig, som skall lämna tulldeklaration, i deklaration eller annat dokument lämnat uppgift som befinns vara oriktig. Tulltillägget är tjugo procent av den tull, annan skatt eller avgift som inte skulle ha påförts, om den oriktiga uppgiften hade godtagits.

Om den som tagit hand om en vara med stöd av hemtagningstillstånd inte har kommit in med tulldeklaration vid den tidpunkt då deklarationen senast skulle ha lämnats, skall vederbörande påföras förseningsavgift, 86 å TuL. Förseningsavgiften är i allmänhet 300 kronor. Avgiften är dock 600 kronor om den tullskyldige anmodats att lämna deklaration men inte fullgjort skyldigheten inom den bestämda tiden.

Tulltillägg och förseningsavgift får enligt 87 å TuL helt eller delvis efterges om felaktigheten eller underlåtenheten kan anses ursäktlig.

Tullförseelse

Enligt 94 å TuL kan den som åsidosätter skyldighet att lämna vissa uppgifter eller inge handling eller att lägga upp en vara på tullupplag enligt 50 å TuL dömas för tullförseelse till böter. Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av tullmyndighet, 96 å TuL.

Överklagande

Beslut, som någon annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen har meddelat enligt TuL eller enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av lagen, får enligt 99 å TuL överklagas hos generaltullstyrelsen. Om överklagandet avser slutlig fastställelse av tull, annan skatt, ränta, restavgift, tulltillägg förseningsavgift eller vissa ersättningar, skall överklagande ske inom ett år från den dag beslutet meddelades eller, i fall då omtulltaxering skett, inom två månader från den dag då omtulltaxeringsbeslutet meddelades, om tiden för överklagandet därigenom blir längre. Vissa beslut, bl.a. preliminära tulltaxeringsbe- slut, får inte överklagas. Enligt 100 å får vissa i paragrafen närmare angivna av generaltullstyrelsen meddelade beslut överklagas hos kammarrätten.

Enligt 103 å kan vissa beslut, som meddelats av annan tullmyndighet än generaltullstyrelsen, överklagas hos styrelsen i särskild ordning. Bland beslut som kan överklagas i denna ordning kan nämnas beslut, varigenom tull eller annan skatt fastställts mer än en gång för samma

vara. Överklagande i särskild ordning får ske senast fem år efter den dag då ifrågavarande beslut meddelades.

2.1.3. Datorisering av tullproceduren Inledning

Varje år förs ett stort antal varupartier in i eller ut ur landet. I samband därmed skall enligt huvudregeln i varje särskilt fall lämnas en import- eller exportanmälan till tullmyndighet. Dessa anmälningar lämnas nästan alltid på särskilda blanketter. I flertalet fall används det s.k. enhets- dokumentet, som har en för EG— och EFTA-länderna gemensam utformning. Inte sällan är det därvid nödvändigt att anmälaren också bifogar olika typer av s.k. styrkande handlingar, t.ex fakturor och värdeintyg. Det säger sig självt att en manuell hantering av hela denna mängd handlingar är mycket arbetskrävande för tullverket. Tullmyndig- hetema har hitintills i regel inte använt datoriserade rutiner vid handläggningen av de ärenden som aktualiseras på angivet sätt. I näringslivet, såväl inom landet som utomlands, har datorteknik i förening med modern telekommunikation sedan rätt länge fått allt större betydelse för att effektivisera förekommande administrativa rutiner. Det är därför inte förvånande att man efter hand i flera länder börjat använda datorsystem också i samband med tullbehandlingen.

Frågan om en datorisering av den svenska tullproceduren upp- märksammades tidigt och var fram till mitten av 1980-talet föremål för intern utredning inom tullverket. I september 1986 uppdrog därefter regeringen åt en särskild utredningsman att utreda och lämna förslag till hur ett elektroniskt uppgiftslämnande mellan företag och tullmyndigheter skulle kunna ersätta de nuvarande pappersbaserade rutinerna samt hur tullens hantering av inkomna uppgifter skulle kunna automatiseras med hjälp av datorteknik.

Utredningen, kallad tulldatautredningen (TDU), lämnade den 1 september 1987 ett delbetänkande (SOU 1987:40) Datorisering av tullens export- och importrutiner - Förstudie. I betänkandet presentera- des grunddragen i ett tulldatasystem som TDU samtidigt föreslog borde utvecklas vidare. Betänkandet innehöll vidare en översiktlig beskrivning av den tullprocedur liksom den datorstruktur inom vilken det skisserade tulldatasystemet (TDS) borde bedrivas.

Regeringen beslöt den 10 september 1987 att TDU skulle fortsätta sitt arbete i enlighet med de riktlinjer utredningen föreslagit i nyss nämnda betänkande. I september 1988 föreslog sedan TDU att den fortsatta be- redningen av de författningsändringar som föranleddes av ett system med elektroniskt uppgiftslämnande till tullmyndigheterna skulle ske i särskild ordning. Den 15 december 1988 tillkallades i anledning härav

en särskild utredningsman för att lämna förslag till de författnings- ändringar som behövs inför tullens datorisering. Denna utredning har antagit namnet utredningen om lagstiftningsbehovet vid tulldatorisering (TDL-utredni ngen) .

TDU lämnade den 27 juni 1989 sitt slutbetänkande (SOU 1989:40) Datorisering av tullrutinema - Slutrapport. I betänkandet har TDU lämnat förslag på hur det förordade systemet bör utformas i detalj samt en tidsplan för systemets införande. Mot bakgrund av TDS:s omfattning och den stora organisation som tullverket utgör föreslog TDU i denna del att systemet skall införas i fyra etapper. Enligt förslaget skall så gott som alla tullplatser ha tillgång till TDS i början av år 1993.

Genom beslut i juli 1989 uppdrog regeringen åt generaltullstyrelsen att utveckla TDS i huvudsak enligt TDU:s riktlinjer och den tidsplan som redovisats i utredningens slutbetänkande.

Som nyss nämnts ankommer det på TBL-utredningen att lämna förslag till de författningsändringar som behövs inför tullprocedurens datorisering. Utredningen lämnade i delbetänkandet (SOU 1989:20) Tullregisterlag m.m. förslag på de författningsändringar som var nödvändiga för att TDS över huvud taget skulle kunna tas i drift. Bl.a. föreslogs att TDS skulle regleras i en särskild tullregisterlag. Härutöver föreslogs vissa ändringar i TuL och VSL. Efter remissbehandling av betänkandet förelades riksdagen lagförslag i huvudsak i enlighet med betänkandet (prop. 1989/90:40). Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen i propositionen (SFS 1990:137-139). Vi återkommer till det närmare innehållet i denna lagstiftning i ett senare sammanhang (se nedan under "Tullregisterlagen").

TBL-utredningen avgav i april 1990 ytterligare ett delbetänkande (SOU 1990:37) Författningsreglering av nya importrutiner m.m. I be- tänkandet lämnades i första hand förslag till reglering av nya importruti- ner. Förslaget berör även vissa närliggande frågor, såsom tullupplagens rättsliga ställning och vissa allmänna förvaltningsrättsliga frågor. Förslaget har nyligen lett till omfattande ändringar i TuL (beträffande importrutinema se nedan under "Nya importrutiner")

Tulldatasystemets utformning

Avsikten med TDS är att flertalet import-, export- och transitärenden i sin helhet skall kunna hanteras med detta system. TDS kommer att byggas upp av flera delsystem. Dessa kan i huvudsak delas in i tre huvudgrupper: expeditionssystem, stödsystem och övriga delsystem. TDS har utformats med en central-lokal struktur med en centraldator lokaliserad till Luleå samt 16 lokaldatorer, som finns i anslutning till de större tullmyndigheterna. Till lokaldatorema kommer att anslutas omkring 1 000 terminaler.

Även efter införandet av TDS kommer import- och exportanmäl— ningar att kunna lämnas i skriftlig form. I dessa fall registreras informationen manuellt i TDS av en tulltjänsteman. Endast den som fått särskilt medgivande därtill skall kunna överföra information elektroniskt till TDS. Om TDS skall få avsedd effekt är det emellertid nödvändigt att möjligheterna till elektroniskt uppgiftslämnande utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Elektroniska meddelandena till TDS kan avse t.ex. utförselanmälan, hemtagningsanmälan, tulldeklaration, transitanmälan liksom rättelse av eller fråga angående tidigare anmält ärende. Den enskilde näringsidkare som har tillstånd att direkt överföra uppgifter till TDS skall så snart han upprättar ett elektroniskt meddelande till systemet förse detta med ett unikt identifieringsnummer, ett s.k. tullid, ur en alfanumerisk serie som han tilldelats av tullverket. Om näringsidkaren senare vill göra en rättelse avseende en uppgift som han tidigare lämnat i ett ärende kan han inte göra ändring i det tidigare lämnade meddelandet. I stället måste han sända ett nytt komplett meddelande med samma Id-nummer som, om ärendet inte har klarerats, ersätter det tidigare lämnade meddelandet och, om ärendet har klarerats, kommer att lagras som en ny version av samma ärende. Uppgifterna kan därefter sökas med hjälp av samma tullid.

En elektronisk överföring av information från en näringsidkare hanteras i TDS av en nwttagningsfunktion som tekniskt består av två delar. Den första delen, som sköts av ett från tullverket fristående företag, handhar kommunikationen med de enskilda företagen. In- formationema som mottas i den delen sänds efter datateknisk be- arbetning men utan saklig granskning vidare till en intern mottag- ningsfunktion, som ingår som en del i TDS centraldator. Där tas inkomna meddelanden upp och en viss granskning sker av det inkomna meddelandet. Mottagningsfunktionen används även för att överföra meddelanden från tullmyndighet till näringsidkare.

TDS möjliggör således att information sänds direkt från en dator hos ett företag till tullverkets datorsystem. Denna överföring är inte beroende av den använda datorns fabrikat eller av den utnyttjade programvaran. Internationellt utvecklas en standard för datameddelanden inom EDIFACT, Electronic Interchange for Administration, Commerce and Transport. Inom ramen för EDIFACT har två grundmeddelanden utvecklats för tullinformation, CUSDEC och CUSRES, vilket står för Customs Declaration Message respektive Customs Response Message.

I TuL har, efter förslag av TDL-utredningen i ovannämnda be— tänkande (SOU 1989220) Tullregisterlag m.m., införts vissa bestämmel- ser om den elektroniska överföringen av information som blir aktuell vid användningen av TDS. I 12 a å TuL (11 a å enligt en lagändring som träder i kraft den 1 januari 1992) stadgas bl.a. att generaltullstyrel— sen kan ge tillstånd till att tulldeklaration och andra uppgifter som skall

avges enligt lagen får lämnas genom elektroniskt dokument till TDS. Av samma paragraf följer vidare att med ett elektroniskt dokument avses en upptagning vars innehåll och utställare kan verifieras genom ett visst tekniskt förfarande. Ett elektroniskt dokument skall således skyddas med någon teknisk metod som säkerställer att innehållet i meddelandet inte förvanskas under överföringen från den aktuella avsändaren till tullverkets dator. Det skall också gå att på ett säkert sätt kunna identifiera den person som i det enskilda fallet har sänt meddelandet till tullverket.

För nämnda identifikation används den s.k. sigillmetoden. Denna metod bygger på användandet av en algoritm, dvs. en räkneregel, dokumentinnehållet och en hemlig nyckel. Sigillberäkningen genomförs i två steg. Det första steget består i beräkning av ett dokumentsigill med utgångspunkt från data i tullärendet, algoritmen och en öppen sigill- nyckel. Andra steget består i att man med utgångspunkt från dokument- sigillet, algoritmen och utställarens hemliga sigillnyckel beräknar ett ut- ställarsigill, som tillsammans med dokumentsigillet sänds med ärendet till TDS. Det elektroniska sigillet ger det elektroniska dokumentet status av en rättsligt bindande handling som kan jämställas med ett under- tecknat pappersdokument.

Klarering av ett ärende sker i expeditionssystemei. Detta består av delsystem: initialkontroll, import, export, transit, övrig debitering och kassafunktion.

I initialkontrollen sker en automatisk kontroll av ärendet utifrån styrda spärrar, krav på vissa tillstånd eller licenser, prisavvikelser eller genom slumpvisa urval. Om ärendet klarar kontrollen placeras det i "grön kanal", vilket innebär en rekommendation från systemet att ärendet bör godkännas. I annat fall placeras ärendet i "röd kanal", vilket innebär att vissa åtgärder måste vidtas innan slutligt klareringsbeslut kan fattas.

För att ett ärende skall klareras förutsätts att en begäran om viss tullklarering har lämnats. En sådan begäran kan framställas redan i samband med att det första tulldatameddelandet med uppgift om varan lämnas, men det är också möjligt att begära att en tullklarering utförs med stöd av tidigare lämnade uppgifter angående varan. En begäran om klarering kan göras genom ett elektroniskt meddelande, på pappers- dokument eller muntligt över disk. Ett ärende som har genomgått initialkontrollen, men för vilket klarering ännu inte har begärts, lagras i centraldatom i väntan på att frågan om klarering av godset skall aktualiseras vid någon tullanstalt. När så sker överförs ärendet till den aktuella lokaldatom. För manuellt registrerade ärenden sker initial- kontrollen i lokaldatom.

Funldionerna för "export ", "import " och "transit " liknar varandra i stor utsträckning. Om ärendet är placerat i röd kanal så skall den hand- läggande tulltjänstemannen, när klarering begärts, vidta de åtgärder som

noteringen om röd kanal föranleder och därefter registrera resultatet av utförda kontroller. Om ärendet är placerat i grön kanal kan tulltjänste- mannen antingen följa systemets rekommendationer och godkänna ärendet eller välja att själv överföra ärendet till röd kanal för ytterligare åtgärder. I och med att tulltjänstemannen godkänner ärendet slutförs klareringen. I importsystemet sker därvid beräkning av tull, andra skatter och avgifter på grundval av lämnade uppgifter om bl.a. tullvärde, statistiskt nummer och ursprungsland. Delsystemet "övrig debitering" hanterar, med något undantag, debitering av de avgifter som inte tas upp på tullsedel. Det rör sig om vägtrafikskatt, fyr— och farledsvaruavgift, tullförrättningsavgift, export- och turistvagnsavgift m.m. Delsystemet "kassafunktion" används vid betalning från kunder som inte har kredit hos tullverket.

När ett ärende är klarerat överförs det till det tekniska delsystemet klarerade ärenden. l delsystemets uppgifter ingår att hantera ärenden beträffande vilka klareringen i expeditionssystemet är avslutad och att hantera omtulltaxeringar och korrigeringar.

I huvudgruppen övriga delsystem innefattas uppbördssystemet och systemet för handelsstatistik samt de delar av kontrollsystemet som berör efterkontrollen. Dessa system hör inte direkt till klareringen av ärenden och stöder inte själva klareringsprocessen.

Delsystemet tulltaxa innehåller tulltaxan med den av generaltull— styrelsen fastställda varuförteckningen. Vidare finns hänvisningar till de licensbestämmelser som gäller för varje statistiskt nummer och för olika ursprungs- respektive bestämmelseland. Delsystemet företagsregister innehåller grundläggande uppgifter, såsom namn eller firma, person- eller organisationsnummer, adress och telefonnummer, avseende de näringsidkare som är registrerade hos tullen. Systemet innehåller kortfattade upplysningar om de tillstånd och övriga beslut som berör näringsidkaren. Behörighetssystemet innehåller uppgifter om den enskilde tulltjänstemannens rätt till åtkomst till TDS.

Tullregisterlagen

De olika delsystemen i TDS fungerar administrativt som ett enda register. Registret kommer att innehålla en stor mängd uppgifter och beröra samtliga tullmyndigheter. Registret skall även betjäna andra myndigheter med vissa uppgifter som dessa behöver i sin verksamhet och det skall i sin tur även tillföras uppgifter från andra myndigheter. Huvudparten av uppgifterna i registret kommer att avse juridiska personer, men det kommer även att omfatta uppgifter avseende fysiska personer. Uppgifterna i registret rörande fysiska personer kan i vissa fall vara av integritetskänslig natur. Med hänsyn härtill men även på grund av registrets betydelse i övrigt, har det befunnits lämpligt att den

närmare regleringen angående registret sammanförs i en särskild lag. Den aktuella lagen, tullregisterlagen (1990:137), trädde i kraft den 1 juni 1990. Lagen innehåller bestämmelser om vad tullregistret får innehålla. I lagen finns även regler om samkörning av TDS med andra register. Vidare regleras i lagen åtkomst till och utlämnande av uppgifter ur tullregistret.

Nya importrutiner

När TDS tas i bruk förenklas och automatiseras rutinerna hos tullmyn— digheterna i hög grad. Genom datoriseringen kommer även berörda näringsidkare att kunna mycket påtagligt rationalisera sitt uppgiftsläm- nande till tullmyndigheterna liksom den i sammanhanget aktuella . informationshanteringen i övrigt. Det är givetvis även av största vikt att tullproceduren är så utformad att tullklareringen i fortsättningen även i övrigt kan ske så smidigt som möjligt.

Huvuddelen av den kommersiella importen tullbehandlas f.n. inom ramen för hemtagningsförfarandet. Hemtagaren får, som framgår av vad ovan nämnts, normalt förfoga över varan, efter beslut av en tullmyndig- het eller en upplagshavare, sedan han lämnat erforderliga uppgifter för att identifiera varan och importören samt uppgifter huruvida någon införselreglering föreligger. Sedan sådan hemtagningsanmälan lämnats skall varan anmälas till förtullning inom viss tid genom att hemtagaren avger tulldeklaration. Under vissa förhållanden kan dock en hemtagen vara anmälas till annan tullklareringsåtgärd. Ett importärende beträf- fande en hemtagen vara handläggs således alltid i minst två steg. Först lämnas hemtagningsanmälan och något senare tulldeklaration. Hem- tagarens uppgiftsskyldighet i sådana skilda sammanhang kommer till betydande del att gälla helt identiska uppgifter, t.ex. om varans slag, kvantitet, värde m.m.

TBL—utredningen lämnade i sitt tidigare nämnda delbetänkande (SOU 1990:37) Författningsreglering av nya importrutiner m.m. förslag på vissa förenklingar av tullproceduren. Bl.a. begränsas uppgiftslämnandet till tullmyndigheterna på så sätt, att uppgifter som lämnats vid ett tillfälle inte behöver upprepas i senare skeden av tullbehandlingen i samma ärende. Riksdagen har nyligen beslutat ändringar i TuL i allt väsentligt enligt TDL-utredningens förslag (SFS 1991 : 157). Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1992.

Förtullning och hemtagning är enligt nu gällande tullprocedur två skilda tullklareringsformer. Enligt den nya ordningen har begreppet för- tullning utvidgats till att omfatta även vissa andra förfaranden som kan förekomma vid import av varor. Dessa förfaranden, som benämns "förenklade förfaranden" , karaktäriseras av att förtullningen kan företas i flera steg samt att varan kan lämnas ut till fritt förfogande redan innan

förtullningen är avslutad. Fyra former av förenklat förfarande föreslås, nämligen kreditimport, hemtagning, hemtagning genom ombud samt godkänd mottagare. Hur dessa förfaranden avses bli uppbyggda kommer närmare att redovisas i avsnittet om straffbestämmelserna (avsnitt 5).

2.2. Tullverket

2.2.1. Verksamhetsområde

Tullverkets huvuduppgift var från början att uppbära tull. På senare tid har emellertid en mängd andra uppgifter tillkommit. Tullverkets uppgifter brukar grovt sett indelas i fiskala och kontrollerande uppgifter.

Till de fiskala uppgifterna hör naturligtvis främst att tullverket skall uppbära tull, andra skatter och avgifter som skall tas ut vid införsel eller utförsel av varor.

I tullverkets kontrollerande uppgifter ingår att kontrollera efter- levnaden av olika bestämmelser som reglerar in- och utförseln av varor. Sådana bestämmelser finns exempelvis angående införsel av levande djur och växter, livsmedel, narkotiska preparat, gifter samt vapen och ammunition. Anledningen till importregleringar av detta slag är inte sällan att det är fråga om varor som kan äventyra hälsa eller miljö eller på annat sätt kan räknas som allmänfarliga eller av andra skäl behöver vara underkastade en närmare kontroll från samhällets sida. Andra varor är underkastade införselregleringar främst av handels- och näringspoli- tiska skäl. Vissa varor kan åter vara föremål för regleringar på grund av internationella åtaganden, t.ex. varor från Sydafrika. Särskilda utförselbestämmelser finns numera endast för ett begränsat antal varor, t.ex. äldre kulturföremål, krigsmateriel och vissa högteknologiska varor.

Tullverket har emellertid även andra kontrolluppgifter. Sålunda skall verket biträda hälsovårdsmyndigheterna vid övervakningen av att smittsamma sjukdomar inte sprids i landet. Tullverket har vidare en kontrollskyldighet beträffande inkommande farligt gods. Det åligger även tullverket att utfärda och kontrollera varucertifrkat för varor som exporteras till EG- eller EFI'A-länder.

Utöver de nämnda verksamhetsuppgiftema av kontrollkaraktär har tullverket även en mängd andra liknande arbetsuppgifter. Verket skall bl.a. utöva en allmän gränsövervakning. Det åligger vidare tullverket att i vissa fall medverka vid passkontroll. En annan uppgift för verket är att uppbära vägtrafikskatt i samband med trafiken över gränserna. Tullverket skall dessutom samla in och bearbeta uppgifter för handels- statistiken över import och export samt angående trafiken med transport— medel till och från Sverige.

2.2.2. Organisation

Tullverket kan i organisatoriskt hänseende delas upp i generaltullstyrel- sen och tullstaten. Generaltullstyrelsen utgörs av den centrala ledningen i Stockholm och tullstaten består av verkets regionala och lokala myndigheter.

Generaltullstyrelsen svarar för ledningen av hela tullverkets verksam- het. Chef för tullverket är generaltulldirektören. Inom generaltullstyrel- sen finns sex byråer: kanslibyrån, ekonomibyrån, personalbyrån, tariffbyrån, bevaknings- och kontrollbyrån samt ADB-byrån. Varje byrå förestås av en byråchef. Byråerna är i sin tur indelade i särskilda sektioner och andra enheter.

Vad därefter gäller tullstaten är landet f.n. indelat i sju tullregioner. Varje tullregion leds av en tulldirektion. Dessa är nu placerade i Haparanda, Sundsvall, Stockholm, Malmö, Helsingborg, Göteborg och Karlstad. Tulldirektionema har huvudansvaret för att de underlydande tullmyndighetemas verksamhet är lämpligt planerad och organiserad. Varje tulldirektion har som chef en tulldirektör. Tulldirektionerna, som var och en också är lokal chefsmyndighet på den ort där direktionen är placerad, är organisatoriskt indelade i kontor eller avdelningar.

En tullregion består av ett eller flera tulldistrikt. I landet finns sammanlagt 21 sådana distrikt. I varje tulldistrikt finns en distrikttull- kammare som är lokaliserad till en ort som har omfattande utrikestrafrk eller som av annan anledning anses vara en lämplig placeringsort för en tullmyndighet. Inom vissa tulldistrikt finns tullavdelningar och tullstatio- ner som var för sig lyder under en distrikttullkammare. Sammanlagt finns i landet 18 tullavdelningar och 23 tullstationer. Ett tulldistrikt består av ett eller flera trafrkområden. Inom varje trafrkområde - där det inte finns en distrikttullkammare - finns en tullkammare. En tullkamma- re är en självständig tullmyndighet. Under vissa tullkammare sorterar en tullstation.

Den 1 januari 1992 införs en ny organisation för tullverket. Den innebär att landet indelas i fyra tullregioner med tulldirektioner som ledningsorgan. Dessa placeras i Haparanda, Stockholm, Malmö och Göteborg. Till skillnad mot vad som nu gäller utgör direktionema självständiga myndigheter och är således inte samtidigt lokala myndig- heter. Tullregionema delas in i tulldistrikt med en tullkammare som chefsmyndighet. Antalet lokala tullmyndigheter reduceras genom att vissa mindre tullkammare och tullstationer läggs ned. Även generaltull- styrelsens organisation undergår en viss mindre förändring.

Personalen i tullverket indelades tidigare i tre särskilda kategorier av befattningshavare, nämligen bevakningspersonal, tulltaxeringsutbildad personal och kontorspersonal. Bevakningspersonalens huvudsakliga uppgift var att expediera de transportmedel, den last och de resande som passerade in och ut över landets gränser. Denna personalgrupp svarade

också för en allmän övervakning av utrikestrafiken samt för andra smugglings— och brottsbekämpande insatser. Den tulltaxeringsutbildade personalen kännetecknades av att den hade formell kompetens för i princip alla befattningar i tullverkets centrala förvaltning inom be- skattnings— och statistikområdet samt inom den regionala och lokala administrationen. Kontorspersonalen hade slutligen främst i uppgift att utföra normala kontorsgöromål men kunde även i vissa fall medverka vid t.ex. viss tulltaxering.

Sedan tre år tillbaka tillämpas ett nytt utbildningssystem inom tullverket. Detta innebär bl.a. att all personal, med undantag för viss administrativ och teknisk personal, numera genomgår en gemensam grundutbildning under sammanlagt 14 månader. Efter denna utbildning (kallad grundtullutbildning) kan vederbörande tjänsteman användas för flertalet mera vanligt förekommande arbetsuppgifter inom verket, t.ex tullklarering och kontroll av transportmedel och gods samt kontroll av resandetrafrken. För mer kvalificerade arbetsuppgifter, såsom tullkrimi- naltjänst eller laboratorietjänst, anordnas särskild specialutbildning. Uttagning till sådan utbildning sker med hänsyn till tjänstemannens intresse och lämplighet för de arbetsuppgifter som utbildningen är avsedd för. För de tjänstemän som skall bli arbetsledare eller chefer ordnas särskilda arbetsledar— och chefskurser.

I äldre tider förutsattes som tidigare nämnts att tullverkets kontroll skulle vara fullständig, dvs. kontrollen skulle i princip omfatta alla tänkbara kontrollobjekt. Sedan början av 1950-talet har tullarbetet emellertid fortlöpande rationaliserats. Tidigare kontrollmetoder har ersatts av en stickprovsmetodik, som bygger på en noggrann kontroll av vissa särskilt uttagna objekt. Härvid tillämpas både ett slumpmässigt och ett styrt urvalsförfarande. Vid det sistnämnda förfarandet sker kontroll- uttaget ofta på grundval av misstankar om smuggling eller liknande. Stickprovsmetoden anses ha en tämligen god brottsförebyggande effekt samtidigt som den medger en snabb och smidig tullbehandling av den numera mycket omfattande utlandstrafrken.

Den tid som står till förfogande för tullen att kontrollera resande, transportmedel och bagage från utlandet är vanligtvis mycket kort. Normalt utförs tullkontrollen när en resenär inkommer till landet i ett färjeläge, på en flygplats eller vid en gränsstation. Antalet inkommande resenärer och transportmedel är utomordentligt stort. År 1990 inkom till landet 106 500 färjor, 21 500 handelsfartyg, 94 000 flygplan, 10,5 miljoner personbilar, 877 000 lastbilar, 113 000 bussar och 25 miljoner resande, varav drygt hälften anlände med färjor och flyg. Härutöver infördes under året 2,8 miljoner varusändningar och drygt 1 miljon postpaket. Det är uppenbart att detär förenat med betydande svårigheter att uppdaga smugglingsförsök i en så omfattande trafikström.

Praktiskt taget all narkotika som finns på den illegala svenska marknaden har smugglats in i landet. Tullverkets insatser för att

begränsa införseln av narkotika är därför av största betydelse. Alltsedan 1960-talet har tullkontrollåtgärdema inriktats på att intensifiera och effektivisera kampen mot narkotikasmugglingen. Detta innebär givetvis inte att tullverkets ansträngningar att hindra införsel av andra farliga varor har minskat.

Kustbevakningen som tidigare organisatoriskt ingick i tullverket utgör numera en egen myndighet. Kustbevakningen svarar för den reguljära, civila övervakningen längs våra kuster. Kustbevakningens arbetsområde inbegriper en stor mängd olika funktioner, bl.a. deltar kustbevakningens personal i viss tullkontrollverksamhet inom sitt verksamhetsområde. Enligt en bestämmelse i 73 & TuL har en tjänsteman vid kustbe- vakningen vid utövandet av sådan kontroll som anges i tullagstiftningen också samma befogenheter som enligt denna lagstiftning tillkommer en tulltjänsteman. En tjänsteman vid kustbevakningen har vidare samma befogenheter som en tulltjänsteman vid ingripanden enligt VSL.

2.3. Internationellt tullsamarbete

Smugglingsbrottsligheten är av naturliga skäl mycket internationell. Ett internationellt samarbete, som kan underlätta och förbättra gräns- kontrollen, är därför av mycket synnerligen betydelse, inte minst med hänsyn till intresset att stävja den internationellt organiserade smugg- lingen. För denna brottsbekämpning finns sedan länge ett väl utvecklat samarbete mellan länderna. Denna samverkan sker främst inom ramen för Tullsamarbetsrådet (CCC), som har sitt säte i Bryssel. Rådet har således en mycket viktig roll i detta sammanhang. Under åren har rådet utfärdat ett flertal betydelsefulla rekommendationer på området. CCC arbetar även aktivt med att koordinera informationsutbytet mellan med- lemsländerna och på att analysera tillgängligt underrättelsematerial, särskilt beträffande bekämpningen av narkotikasmuggling.

Enligt en rekommendation, som rådet antog den 5 december 1953, skall tullmyndigheterna på begäran från annan medlemsstat i görligaste mån speciellt övervaka försändelser av varor som är föremål för omfattande smuggling till eller från den aktuella medlemsstatens territorium, inresa till eller från dess territorium av person vilken är känd som smugglare liksom också fordon, fartyg eller luftfartyg som man misstänker används för smuggling. På begäran skall tullmyndig- heterna vidare så snabbt och detaljerat som möjligt lämna varje tillgänglig upplysning om smuggling som är föremål för undersökning i annan medlemsstat. Medlemsstaterna skall också lämna varandra upp- lysningar om nya metoder och medel för tullbedrägerier samt översända de rapporter och utredningar om upptäckta brottstyper som kan antas vara av värde för andra medlemsstater. Medlemsstaternas tullmyndig-

heter skall vidare utväxla förteckningar över varor som är föremål för smuggling till eller från deras territorier. Medlemsstaternas tullmyndig- heter skall slutligen också lämna sina spaningsorgan tillfälle att upprätthålla direkta personliga kontakter för att underlätta att rekom- mendationemas allmänna syften förverkligas.

Den 8 juni 1967 antogs en rekommendation om en central registre- ring av upplysningar om smuggling. Rekommendationen går bl.a. ut på att medlemsstaterna skall lämna CCC:s generalsekreterare upplysningar i den omfattning som sådana bedöms vara av intresse från internationell synpunkt. Upplysningama kan gälla personer som dömts för smuggling, gömställen i transportmedel, smugglingsmetoder, gods som i särskilt hög grad är föremål för smuggling liksom upptäckta förfalskningar av handlingar eller föremål. I den mån en medlemsstat har förklarat sig villig att delta i informationsutbytet har den i sin tur rätt att få upp- lysningar från registret.

En rekommendation, som avser illegal handel med narkotika och psykotropa ämnen, antogs den 8 juni 1971. CCC rekommenderar i detta sammanhang att medlemsstaternas tullmyndigheter utan begäran och utan dröjsmål lämnar andra tullmyndigheter, som kan vara direkt eller indirekt berörda, alla tillgängliga upplysningar om gärningar som innebär eller misstänks innebära eller sannolikt kan ge upphov till illegal handel med narkotika eller psykotropa ämnen. Upplysningar skall också lämnas om personer och transportmedel som förekommer i nämnda sammanhang.

Sverige har biträtt samtliga nu nämnda rekommendationer. I lag (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag stadgas i 1 5 första stycket, att i den mån det påkallas av överenskommelse mellan Sverige och annan stat om ömsesidigt bistånd för att förhindra, utreda och beivra brott mot tullag, får regeringen föreskriva, att genom svensk tullmyndighet bistånd skall lämnas tullmyndighet i den främman- de staten med utredning rörande brott mot tullag i den staten enligt vad som närmare anges i lagens övriga bestämmelser. Av dessa framgår bl.a. att reglerna om förundersökning och tvångsmedel i VSL och RB skall äga motsvarande tillämpning i sådana fall. Enligt 1 & andra stycket nyssnämnda lag skall med tullag förstås sådana bestämmelser i lag eller annan författning om införsel, utförsel eller transitering, som avser tullar eller andra allmänna avgifter eller rör förbud, inskränkningar eller kontrollåtgärder beträffande varu- eller valutatrafiken.

CCC har den 22 maj 1975 antagit en rekommendation om central registrering av upplysningar om tullbedrägeri. Rådet antog vidare den 9 juni 1977 en internationell konvention - Nairobikonventionen - om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott. Sverige har anslutit sig till såväl nämnda rekommendation som till konventionen jämte vissa bilagor till den. I förordning (1983:682) om tillämpning av en internationell konvention om ömsesidigt admi-

nistrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott föreskrivs att rekommendationen och konventionen skall gälla här i landet.

Sverige har också ingått särskilda avtal om ömsesidigt bistånd i tullfrågor med de nordiska länderna, ett flertal andra europeiska länder samt med USA.

Mellan Sverige och övriga nordiska stater finns därutöver sedan länge ett väl utvecklat samarbete på tullområdet. Sverige har vidare träffat särskilda överenskommelser med Norge och Finland om gränstull- samarbete. För Sveriges del regleras samarbetet i lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat.

2.4. Varusmugglingslagen

VSL trädde i kraft den 1 januari 1961. Den innebar en genomgripande omdaning av lagstiftningen på området. Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor var dessförinnan intagna i ett stort antal författningar. Såvitt avsåg olovlig införsel var huvudförfatt- ningama: lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt kungörelsen den 14 mars 1947 angående allmänt importförbud. Lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel var den centrala författningen i fråga om be- stämmelser angående olovlig utförsel. Vid sidan av dessa centrala författningar fanns särskilda stadganden om straff och förverkande på grund av smugglingsbrott i ett stort antal författningar av skiftande karaktär. Genom VSL sammanfördes nästan alla dessa bestämmelser om straff och förverkande liksom i sammanhanget erforderliga processuella stadganden till en s.k. blankettstrafflag. Lagen är i princip tillämplig på alla brott vid införsel och utförsel av varor som innebär att staten undandras pålagor eller att varor införs eller utförs i strid mot förbud.

Sedan många år tillbaka är varusmuggling en förhållandevis vanlig brottstyp. För närvarande upptäcks årligen omkring 15 000 brott mot VSL. Det övervägande flertalet av dessa brott begås av resande. Smugg- lingsobjekten har varierat från tid till annan. Omkring hälften av de upptäckta brotten avser i dag alkoholdrycker och/eller tobaksvaror. Den därnäst största varugrupp som förekommer vid brott mot VSL är narkotiska preparat. Årligen görs över 1 000 beslag av den varutypen. Beslagen kan variera från några gram cannabis till flera kilo heroin. År 1990 beslagtogs bl.a. sammanlagt 424 kg cannabispreparat och 46 kg centralstimulerande medel. Andra mer vanligt förekommande smugg- lingsobjekt är livsmedel, levande djur samt vapen av olika slag.

På senare år har frågan om de former av ekonomiska brott som sker i samband med trafiken över gränserna tilldragit sig ett ökat intresse.

Mycket talar för att dessa brottstyper är betydligt vanligare än man tidigare har trott. De lagöverträdelser som det här är fråga om är emellertid svåra att uppdaga. Vad särskilt gäller den s.k. kommersiella importen finns en av anledningarna härtill i den numera tillämpade tullhanteringen. På grund av hemtagningssystemets konstruktion finns således de berörda varorna sällan i behåll då en fysisk kontroll av det importerade partiet skulle kunna företas. Inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har gjorts en omfattande studie om ekonomisk brottslighet vid import och export. Vid undersökningen detaljgranskades ett slump- mässigt urval importsändningar och de erhållna resultaten jämfördes med importöremas tulldeklarationer. De skillnader som noterades underkastades därefter ingående analyser. Kontrollaktionen genomfördes under tiden den 1 december 1983 - den 30 november 1984. Under— sökningen omfattade 3.300 sändningar. Resultatet av undersökningen blev att man fann att andelen fel i de lämnade deklarationerna var på- fallande hög. En stor del av de konstaterade felaktigheterna antogs dock ha haft sin grund i slarv eller bristande kunskaper om gällande regler. Vissa fel var till importörens nackdel medan andra fel saknade betydelse för tulltaxeringen. Emellertid visade studien att felen inte fördelade sig lika med avseende på om de var till importörens nackdel eller fördel. Tvärtom framkom att en större andel var till importörens fördel. I studien drogs sammanfattningsvis den slutsatsen att man kunde misstänka att uppsåt förelåg bakom omkring 12 procent av felen i tulldeklarationer angående kommersiell import till landet (se BRÅ- rapport 198112 och 198712).

2.4.1. Straffbestämmelser

VSL:s straffbestämmelser omfattar som nyss nämnts såväl in- och utförsel i strid mot förbud som undandragande av tull, annan skatt eller avgift i samband med in- och utförsel av varor. lämnas oriktiga uppgifter till ledning för tulltaxering med resultat att t.ex. mervärdeskatt påförs med för lågt belopp skall förfarandet bedömas enligt VSL. Motsvarande förfarande vid den inrikes varubeskattningen faller däremot under SBL. Gränsdragningen mellan VSL och SBL har lösts genom att det i l & sista stycket SBL har föreskrivits att den lagen inte skall tillämpas, om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull.

Det centrala brottet varusmuggling i 1 & VSL omfattar två alternativa förfaranden. I första stycket av paragrafen föreskrivs straff för den som för in varor till riket eller för ut varor därifrån utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet. I andra stycket stadgas att första stycket skall gälla även för den som lämnar oriktig uppgift i tulldeklaration eller på annat sätt vilseleder i samband med tullbehandling av gods liksom för

den som genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling. Brottsför- utsättningama i övrigt är i alla dessa fall att tull, annan skatt eller avgift undandras statsverket eller att in- eller utförseln sker i strid mot förbud.

Vad som menas med in- eller utförsel har inte närmare angivits i VSL eller i tullagstiftningen. Huvudregeln förutsätts dock vara att införsel eller utförsel anses ha skett när godset förts in till respektive ut från tullområdet (land- och sjöterritoriet samt luftrummet däröver). Den nyss angivna regeln måste dock vid rättstillämpningen modifieras i flera hänseenden med hänsyn bl.a. till att tullmyndigheten, hos vilken varan skall anmälas, sällan finns precis vid tullområdets gräns.

Det tillkännagivande angående in- eller utförsel av vara som avses i 1 & VSL kan vara helt formlöst men måste till sitt innehåll vara riktigt och fullständigt (prop. 1960le5 5. 60). Tillkännagivandet kan ske genom att föreskriven anmälan lämnas till en tullmyndighet, men även exempelvis genom att uppgift om godset lämnas på adresskortet till ett postpaket (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 72).

Varusmuggling föreligger oavsett om den pålaga som är i fråga skall betalas till tullmyndighet eller till annan myndighet. Betalningsskyldighet skall emellertid föreligga i det enskilda fallet. Det är således inte tillräckligt, att godset tillhör ett varuslag för vilket pålagor i princip utgår vid införsel. På samma sätt krävs för straff vid in- eller utförsel i strid mot förbud att sådant förbud gäller i det särskilda fallet.

Med uttrycket tullbehandling i 1 5 andra stycket, där vilseledande i samband med tullbehandling straffbeläggs, avses varje åtgärd som tullverket eller någon dess tjänsteman har att vidta med godset innan tullverkets befattning med det kan anses ha definitivt upphört (prop. 19601115 s. 105).

På den subjektiva sidan krävs uppsåt. Eventuellt uppsåt är tillräckligt.

Straffskalan för varusmuggling av normal svårhetsgrad innefattar böter eller fängelse i högst två år, eller, om brottet avsett narkotika, fängelse i högst tre år. Om varusmuggling, som är hänförlig till 1 & första stycket, med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter är att anse som ringa är dock straffet enligt 2 & endast böter högst ettusen kr; avser gärningen narkotika döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För grov varusmuggling är straffet enligt 3 & fängelse lägst sex månader och högst sex år eller, om smugglingen gällt narkotika, lägst två och högst tio år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av farlig art. Om gärningen har gällt narkotika, skall beaktas om den i övrigt utgjort led i en verksamhet av särskilt hänsynslös art.

Enligt 4 5 skall vissa uppsåtliga förfaranden, som inte faller in under den allmänna brottsbeskrivningen i l &, anses som varusmuggling.

1 första punkten av 4 & straffbeläggs vissa förfaranden med gods som i föreskriven ordning redan anmälts hos tullmyndighet. Det är här fråga om oförtullat eller obeskattat gods eller restitutionsgods eller gods som är underkastat in- eller utförselförbud. Med restitutionsgods menas gods för vilket ifrågasätts återbetalning av eller befrielse från tull, annan skatt eller avgift. Det straffbara handlandet består i att någon förfogar över godset och därigenom föranleder att pålagan undandras statsverket eller att godset i strid mot införselförbud kommer ut i den fria rörelsen eller utförs i strid mot förbud. Under denna punkt faller exempelvis att någon obehörigen för bort oförtullade varor från tullager eller tullupplag.

I andra punkten straffbeläggs att någon, som har fått tullfrihet eller tullnedsättning för infört gods under viss stadgad förutsättning, förfogar över godset i strid mot vad som förutsatts. Fall av sådant förfogande är ibland hänförliga under huvudstadgandet i 1 5. Om den som har fört in en vara uppsåtligen har lämnat oriktig uppgift vid tullbehandlingen om det ändamål varan är avsedd att användas för och därigenom utverkat tullfrihet eller tullnedsättning, skall han straffas för varusmuggling enligt 1 5 andra stycket. Men förelåg inte uppsåtet, när uppgiften lämnades till tullmyndigheten, eller kan sådant uppsåt inte visas, blir ett förfogande över varan i strid mot förutsättningen att bedöma enligt 4 5 andra punkten. Ett annat fall, där detta stadgande är tillämpligt, är då en resande som har fört in en bil och därvid erhållit temporär tullfrihet sedermera överlåter bilen utan att anmäla det till tullmyndigheten. Om förvärvaren i ett sådant fall inser att fordonet förts in med temporär tullfrihet, kan han dömas för medverkan till det olovliga förfogandet.

Tredje punkten omfattar vissa förfoganden över varor som är föremål för import- eller exportreglering. I samband med att licens beviljas för sådan vara kan licensmyndigheten föreskriva vissa villkor exempelvis rörande varans användning. Ett förfogande över varan i strid mot sådant villkor faller under förevarande punkt.

I fjärde punkten straffbeläggs det fallet att någon vilseleder myndig- het, som har att pröva ansökan om tillstånd att införa eller utföra vara, angående ändamålet med tillståndet och därigenom föranleder att varan införs eller utförs i strid mot förbud. I dessa fall föreligger en formellt riktig licens, men den har utfärdats under felaktiga förutsättningar.

För att någon skall kunna fällas till ansvar för varusmuggling krävs som tidigare har nämnts att han har handlat med uppsåt. I 5 & första stycket har de förfaranden som enligt 1 eller 4 55 grundar ansvar för varusmuggling straffbelagts även vid grov oaktsamhet från gämings- mannens sida. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall dock inte dömas till straff.

I 5 & andra stycket straffbeläggs vissa mot försök svarande för- faranden, när grov oaktsamhet föreligger. Fara skall i dessa fall ha uppkommit för att tull, annan skatt eller avgift undandras statsverket eller för att gods införs eller utförs i strid mot förbud.

Olovlig befattning med smuggelgods bestraffas enligt 6 5 första stycket med böter eller fängelse i högst två år. Ifrågavarande egendom skall ha varit föremål för varusmuggling enligt 1-4 55. De oaktsamma tförfaranden som avses i 5 & först stycket kan alltså inte i ett senare led grunda ansvar för olovlig befattning med varorna enligt 6 5. De straffbara förfarandena är förvärv, forsling, döljande, förvaring eller avyttring av godset. Den som själv smugglat in godset skall inte dömas till ansvar enligt lagrummet. Kan det inte styrkas att vederbörande gjort sig skyldig till förbrottet, är det emellertid inget som hindrar att han, trots misstanken om smugglingsbrott, döms för olovlig befattning med godset. Ansvar för olovlig befattning med smuggelgods kräver uppsåt rörande godsets karaktär av smuggelgods. Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att godset varit föremål för varusmuggling, kan han dock straffas med böter enligt 6 & andra Stycket.

Ringa fall av olovlig befattning med smuggelgods liksom av sådant brott som avses i 6 5 andra stycket är straffria enligt tredje stycket i samma paragraf.

En särskild straffbestämmelse för befälhavare på fartyg, luftfartyg eller tåg finns i 7 5. Om gods påträffas dolt i transportmedlet på plats som inte är upplåten till medföljande resandes personliga bruk, skall befälhavaren dömas till dagsböter för bristande tillsyn över transport- medel, om det framgår av omständigheterna att varusmuggling, som inte är att bedöma som ringa, är tillämnad eller har ägt rum. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till övriga bestämmelser i VSL. Har befäl- havaren exempelvis gjort sig skyldig till försök till smuggling av godset skall han straffas för detta brott och inte för bristande tillsyn över transportmedlet. Har befälhavaren gjort vad som skäligen ankommit på honom för att förhindra varusmuggling är han alltid fri från ansvar. Tillsynen av ett transportmedel kan genom skriftlig instruktion anförtros annan person i befälsgrad än befälhavaren. Det straffrättsliga ansvaret övergår då på denne.

Försök till varusmuggling skall enligt 8 & första stycket föranleda ansvar enligt de allmänna reglerna i 23 kap. BrB. Detsamma gäller förberedelse till smuggling av narkotika och stämpling till sådan smuggling av narkotika som inte är ringa.

Enligt 8 5 andra stycket skall bestämmelserna i 23 kap. BrB även tillämpas om flera har medverkat till en i VSL straffbelagd gärning. Beträffande ringa varusmuggling gäller det sagda enbart om gärningen avsett narkotika.

I 8 a & stadgas att ansvar enligt 15 åå för gärning, som medfört att tull, annan skatt eller avgift inte har påförts eller har påförts med för lågt belopp, inte inträder för den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att tullen, skatten eller avgiften kan påföras med rätt belopp; detsamma gäller i fråga om ansvar enligt 6 5 för olovlig befattning med

smuggelgods för vilket tull, annan skatt eller avgift inte har påförts eller har påförts med för lågt belopp.

2.4.2. Förverkande

Enligt 9 & VSL skall gods som varit föremål för varusmuggling eller försök till sådant brott förklaras förverkat. Detsamma gäller beträffande emballage och liknande vari godset har förvarats. Om egendomen inte finns i behåll skall i stället värdet därav förklaras förverkat. Är förverkande uppenbart obilligt kan det helt eller delvis underlåtas. I paragrafens andra stycke sägs att förverkande inte skall ske om egendomen förvärvats av någon som vid förvärvet var i god tro.

Förverkande är således inte obligatoriskt. I lagförarbetena framhölls dock att huvudregeln borde vara att smuggelgods skulle förverkas, eftersom förverkandereglema i smugglingslagstiftningen hade en starkt brottsförebyggande effekt. Förverkande kunde dock underlåtas om en sådan rättsverkan av särskilda skäl framstod som uppenbart obillig. (Prop. 19601115 s. 74.)

För att förverkande skall få ske fordras således att egendomen har varit föremål för varusmuggling eller försök till sådant brott. För- verkande kan således inte ske vid oaktsamhetsbrott (5 5).

Förverkande riktas mot den egendom som varit föremål för brott och det saknar därvid i princip betydelse om det är egendomens ägare som har gjort sig skyldig till den brottslighet på vilken förverkandet grundas.

Enligt 10 & VSL får vad som använts som hjälpmedel vid varusmugg- ling eller försök till sådant brott eller vid olovlig befattning med smuggelgods förklaras helt eller delvis förverkat. För att förverkande skall få ske fordras dock att ägaren av egendomen eller någon som var i hans ställe har begått det aktuella brottet eller medverkat därtill. Vidare skall förverkande vara påkallat till förebyggande av brott eller annars av särskilda skäl, och ett förverkande skall inte vara uppenbart obilligt. Om egendomen inte finns i behåll får i stället värdet, helt eller delvis, förklaras förverkat. Förverkande av egendom kan dock inte ske om egendomen, eller särskild rätt till den, efter brottet har förvärvats av någon som därvid var i god tro. Slutligen får rätten i stället för att förklara ett hjälpmedel förverkat föreskriva åtgärder till förebyggande av nytt missbruk av det. Enligt uttalanden i lagförarbetena skulle förverkande av hjälpmedel tillgripas främst när en sådan åtgärd är påkallad för att förebygga fortsatt brottslighet från gärningsmannens sida (prop. 19601115 s. 75).

Föremål för förverkande enligt 10å blir främst olika forslings- redskap, t.ex. bilar och båtar, samt väskor och liknande som smuggel- gods har fraktats i.

En domstol får, enligt 12 å VSL, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, meddela sådan förklaring med avseende på motsvarande del av värdet. Paragrafen gäller det speciella fallet att en inte delbar egendom skall förverkas till viss del. I sådant fall kan rätten således förverka motsvarande del av egendomens värde, trots att egendomen finns i behåll.

I 20, 22 och 23 åå VSL finns regler om förfarandet i vissa fall vid egendoms förverkande och om förfarandet med förverkad egendom.

2.4.3. Förundersökning

Enligt 13 å VSL får förundersökning rörande brott som avses i VSL inledas av tullmyndighet. De allmänna reglerna i RB om förunder- sökning, som vanligtvis inleds av polismyndighet, gäller även i smugglingsmål. Härutöver ges således i förevarande paragraf tullmyn- dighet rätt att inleda förundersökning angående brott av nu aktuellt slag. I paragrafen föreskrivs vidare att om saken inte är av enkel beskaffen- het, skall ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall även annars överta ledningen, när det är påkallat av särskilda skäl. Vidare finns i paragrafen en del andra regler om förundersökningens bedrivande. Vi återkommer närmare till dessa bestämmelser i ett särskilt avsnitt om förundersökning (8).

2.4.4. Tvångsmedel

Liksom beträffande förundersökning är de allmänna reglerna i RB om tvångsmedel alltid tillämpliga i varusmugglingsmål. I VSL finns emellertid för dessa speciella lagöverträdelser ett flertal regler, som kompletterar och ersätter de allmänna reglerna i RB.

I 15—17 åå VSL finns regler om beslag. Av 15 å följer bl.a. att - utöver polisman - tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen samt tjänsteman vid lots- och fyrstaten (numera sjöfartsverket) har rätt att ta i beslag egendom som kan antas bli förverkad enligt bestämmelserna 1 VSL. Även posttjänstemän och tjänsteman vid Statens Järnvägar får 1 vissa fall beslagta egendom som varit föremål för smugglingsbrott eller försök därtill. I 16å finns regler om tid för väckande av åtal då egendom tagits i beslag, och i 17 å regleras var beslagtagen egendom skall förvaras.

Polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen får enligt 18 å VSL utan förordnande företa husrannsakan i vissa närmare angivna typer av utrymmen för eftersökande av egendom som kan antas

bli förverkade enligt VSL. I 19 å regleras tulltjänstemans och tjänste- mans vid kustbevakningen rätt att i skilda sammanhang företa kropps- visitation och ytlig kroppsbesiktning på bl.a. resande.

2.4.5. Åtalsbegränsning

Vid SBL:s tillkomst år 1971 infördes ett delvis nytt sanktionssystem för skattskyldiga som åsidosätter sina skyldigheter enligt de centrala "inhemska" skatte- och avgiftsförfattningama. Det som var nytt var dels att administrativa sanktioner, skattetillägg, skulle kunna utgå under vissa förutsättningar, dels att endast de allvarligare överträdelsema skulle föranleda åtal. I 13 å SBL finns därför en åtalsbegränsningsregel, som innebär att åtal för bl.a. skatteförseelse får väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.

År 1986 infördes efter mönster från SBL i den dåvarande tullagen regler om en motsvarande administrativ sanktion på förevarande område, tulltillägg. Dessa regler har sedermera överförts till den nya tullagen med i huvudsak oförändrat innehåll. Huvudstadgandet om tulltillägg finns nu i 83 å TuL. I paragrafens tre stycken behandlas de olika situationer, när en påföring av ett tulltillägg skall kunna ske. Gemensamt för dessa fall är att det måste ha förelegat en deklarations- plikt för den tullskyldige. På införsel som inte omfattas av någon sådan skyldighet är föreskrifterna om tulltillägg således inte tillämpliga. Detta innebär bl.a. att tulltillägg i princip kan komma ifråga enbart vid s.k. kommersiell import.

Reglerna om tulltillägg i TuL har efter mönster från SBL kombinerats med en särskild åtalsbegränsningsregel i VSL. I 23 a å VSL stadgas således att åtal för varusmuggling eller försök till sådant brott eller för brott som avses i 5 å VSL får väckas endast när det med hänsyn till brottets allvarliga art eller i övrigt finns särskilda skäl till det, om gärningen kan föranleda påföring av tulltillägg enligt 83 å TuL eller en sådan särskild avgift som avses i 3 å lagen (1975z85) med bemyndi- gande att meddela föreskrifter om in— och utförsel av varor. I för- arbetena till denna bestämmelse klargjorde departementschefen att syftet med begränsningsregeln var att en straffrättslig prövning skulle underlåtas i sådana fall där den administrativa sanktionen kunde anses tillräckligt ingripande. Departementschefen framhöll att särskilda skäl för åtal kunde föreligga när en importör eller motsvarande misstänktes för flera smugglingsbrott, som vart och ett förskyllde ett måttligt bötesstraff, men den sammanlagda brottsligheten borde bedömas som allvarligare. Som ett annat exempel nämndes att det rörde sig om upprepade förseelser och det hade visat sig att administrativa påföljder inte ledde till någon förbättring hos den tullskyldige. Även i fall när den

administrativa sanktionen riktades mot en juridisk person kunde det finnas skäl att åtala en ställföreträdare. (Prop. 1985/86:41 s. 35.)

2.4.6. Tullåklagare

Före VSL:s ikraftträdande hade i princip endast tullåklagare rätt att väcka åtal för smugglingsbrott. Någon begränsning i tullåklagamas åtalsrätt fanns inte. Denna ordning hängde samman med det tidigare allmänt tillämpade systemet med specialdomstolar, vilka behandlade vissa slag av mål.

I samband med VSL:s tillkomst inskränktes dock tullåklagamas verksamhetsområde högst väsentligt. Enligt 24 å VSL får "befattnings- havare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer" (tullåklagare) föra talan i mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, om inte svårare straff än böter kan följa å brottet, samt i mål avseende ringa varusmuggling av narkotika för vilket påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.

2.5. Skattebrottslagen

År 1972 togs som nyss nämnts ett nytt sanktionssystem i bruk på "det inhemska" skatte— och avgiftsområdet. Skattestrafflagen från år 1943 ersattes av 1971 års SBL varvid straffbestämmelserna kompletterades med ett system med administrativa avgifter. Som en följd härav föranleder numera endast allvarligare överträdelser av skattelagstift- ningen en straffrättslig reaktion. De mindre allvarliga gärningama beivras i stället med skatte- och avgiftstillägg. Som tidigare framhållits gäller dock SBL inte förfaranden som faller under VSL:s tillämpnings- område.

Särskilda bestämmelser om straff för överträdelser av skatteföre- skrifter finns förutom i VSL även i andra författningar än SBL. Sistnämnda lag omfattar dock flertalet skattebrott av allvarligare natur.

I 1 å SBL anges lagens tillämpningsområde genom en uttömmande uppräkning av de skatter och avgifter som lagen omfattar. I paragrafens tredje stycke anges att SBL inte skall tillämpas om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull. Härigenom utesluts, som tidigare anförts, från lagens tillämpningsområde för- faranden som gäller såväl tull som mervärdeskatt liksom andra skatter eller avgifter som skall uppbäras av tullverket.

I 2 å SBL finns bestämmelser angående lagens huvudbrott, "skatte- bedrägeri". Straffet är fängelse i högst två år. I paragrafens första stycke behandlas s.k. aktivt skattebedrägeri. För att sådant brott skall föreligga

skall någon ha lämnat oriktig uppgift i handling som avges till ledning för myndighetsbeslut i fråga om skatt eller avgift. Vidare skall åtgärden ha föranlett att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp. Den handling som det är fråga om behöver inte vara en deklaration. Det räcker att det är ett skriftligt meddelande samt att detta haft någon betydelse för myndighetens ställningstagande i skatteärendet.

I subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen har handlat uppsåtligen. Uppsåtet skall täcka samtliga objektiva brottsförutsätt- ningar. S.k. eventuellt uppsåt är tillräckligt.

Ansvar för skattebedrägeri inträder sedan en myndighet har påfört någon för låg skatt eller avgift eller tillgodoräknat någon skatt eller avgift med för högt belopp. Brottet skall således anses fullbordat vid den tidpunkt då beslut fattats om debitering eller kreditering av skatt eller avgift till det allmännas nackdel. Beslutet kan vara preliminärt eller slutligt. Huruvida beslutet vunnit laga kraft spelar i och för sig ingen roll för ansvarsbedömningen. Den som inom behörig tid inger en deklaration med uppsåtligt oriktig uppgift rörande mervärdeskatt ådrar sig regelmässigt ansvar för skattebedrägeri så snart som deklarationen inkommit till behörig myndighet. Detta följer av att skatten i sådant fall anses vara bestämd i enlighet med deklaration (32 å första stycket ML).

I 2 å andra stycket SBL finns bestämmelser om s.k. passivt skatte- bedrägeri. Sådant skattebedrägeri består i att någon med avsikt att skatt eller avgift skall påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att för lågt belopp påförs. Passivt skattebedrägeri är ett avsiktsbrott, vilket innebär att den skattskyldige skall ha åsyftat att undandra skatt eller avgift genom passiviteten. Det skall således ha förelegat vad som brukar benämnas direkt uppsåt. Detta krav har vållat vissa tillämp- ningssvårigheter, som framgår av den närmare redogörelse för SBL:s straffbestämmelser som vi återkommer till i avsnitt 5.

Enligt 3 å SBL föreligger "skatteförseelse", om brott som avses i 2 å, är att anse som ringa. Det undandragna skattebeloppets storlek är givetvis en faktor av stor betydelse vid bedömningen om ringa brott skall anses föreligga. Högsta domstolen har dock i rättsfallet NJA 1984 s. 34 framhållit att samtliga objektiva omständigheter i det enskilda fallet skall beaktas vid den aktuella gränsdragningen.

Om ett brott, som avses i 2 å SBL, är att anse som grovt döms enligt 4 å för grovt skattebedrägeri till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen om ett skattebedrägeri är grovt skall särskilt beaktas om brottet rört ett mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art.

I SBL finns även en straffbestämmelse för fall då någon av oaktsam— het lämnat oriktiga uppgifter. I 5 å SBL stadgas nämligen att den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov

oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föran- leder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp, döms, om gärningen rör betydande belopp, för vårdslös skatteuppgift till böter eller fängelse i högst två år. Brottet är således ett farebrott. Det skiljer sig härigenom från skatte- bedrägeri genom att det är fullbordat så snart fara uppstått för att en skatteförlust skall inträda för det allmänna. Grov oaktsamhet i lagrum- mets mening anses föreligga endast om gärningsmannen genom sitt beteende gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån.

Av 6 å SBL framgår att för försök till skattebedrägeri och till grovt skattebedrägeri döms till ansvar enligt 23 kap. BrB.

Särskilda straffbestämmelser angående arbetsgivares skyldighet att till uppbördsmyndighetema avge redovisning beträffande innehållna skatter för anställda, finns i 7-9 åå SBL.

SBL innehåller i 10 å ett straffstadgande om "försvårande av skattekontroll". I paragrafen stadgas att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyl- diga, och därigenom allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift döms för försvårande av skattekontroll till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I paragra- fens andra stycke föreskrivs att i ringa fall skall inte dömas till ansvar. Straffbestämmelsen tar i första hand sikte på förfaranden som innebär att det i en ekonomisk verksamhet över huvud taget inte förs några räkenskaper. Under tillämpningsområdet kan dock falla även andra förfaranden, t.ex. om någon vidtar vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska eller osanna verifikationer. Enligt tredje stycket skall ansvar inte inträda, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt BrB. Det kan noteras att någon motsvarighet till förevarande straffstad- gande inte finns i VSL.

Enligt 11 å SBL förstås med myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift i SBL även sådant preliminärt eller slutligt beslut som på grund av särskild föreskrift skall anses meddelat. Paragrafen avser vad som gäller beträffande beslut i fråga om vissa indirekta skatter, bl.a. mervärdeskatt.

Av 12 å SBL följer att ansvar enligt 2-9 åå inte inträder för den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att den skatt eller den avgift det är fråga om ändå kan påföras eller tillgodoräknas med rätt belopp. Bestäm- melser med likartat innehåll har funnits inom "den inhemska" skatte- strafflagstiftningen sedan 1920-talet. Om en sådan bestämmelse inte fanns skulle bl.a. den som en gång lämnat en oriktig uppgift kunna känna sig vara tvungen att fortsätta med detta under följande be- skattningsperioder för att dölja det ursprungliga brottet.

Som ovan framhållits kan ett begånget skattebrott beroende på dess svårhetsgrad bedömas som skattebedrägeri, skatteförseelse eller grovt skattebedrägeri. Av 13 å SBL följer att åtal för bl.a. skatteförseelse får väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl. Gränsdragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse är således av stor betydelse för frågan om åtal skall väckas för ett skattebrott. Den aktuella frågan behandlas närmare i avsnittet om åtalsbegränsningsregeln (10).

Regler om preskription, vilandeförklaring av mål m.m. finns i 14-16 åå SBL.

2.6. Narkotikastrafflagen

NSL trädde i kraft den 1 april 1968. Lagen har underkastats ett flertal betydelsefulla ändringar sedan dess. Ändringarna har bl.a. bestått däri att de olika gärningsformema för narkotikabrott har kompletterats och utvidgats. Vidare har straffskärpningar företagits.

I 1 å NSL straffbeläggs de olika förfaranden som utgör "narkotika- brott". För ansvar krävs uppsåt. I lagrummet anges sex olika gärnings- former, nämligen att olovligen 1. överlåta narkotika,

2. framställa narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärva narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara eller ta annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, 5 . bjuda ut narkotika till försäljning, förvara eller befordra vederlag för narkotika, förmedla kontakter mellan säljare och köpare eller företa någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narko- tikahandel, eller

6. inneha, bruka eller ta annan befattning med narkotika.

Olovlig införsel av narkotika bedöms normalt enligt VSL; NSL kan dock även bli tillämplig genom att t.ex. innehav är straffbelagt enligt 1 å 6.

Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år. Om brott, som avses i 1 å, är att anses som ringa döms enligt 2 å till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om gärningen bestod endast i eget bruk av narkotika, till böter.

Grovt narkotikabrott föreligger enligt 3 å NSL om brott som avses i 1 å är att anse som grovt. Vid bedömningen om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. Straffet är fängelse lägst två år och högst tio år.

I 3 a å NSL finns ett stadgande om "vårdslöshet med narkotika". Enligt stadgandet skall den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 1 å 1-5 dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

För försök och förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotika- brott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller för stämpling till grovt narkotikabrott döms enligt 4 å NSL, om gärningen avser annan befattning än som avses i l å 6, till ansvar enligt 23 kap. BrB. I 5 å NSL stadgas att om flera har medverkat till brott som avses i 1-4 åå och om gärningen inte endast innefattar befattning enligt 1 å 6 gäller likaledes bestämmelserna i 23 kap. BrB. Slutligen finns i 5 a å NSL straffbestämmelser beträffande brott begångna i samband med den legala narkotikahanteringen.

I NSL finns vidare särskilda bestämmelser om beslag och för- verkande.

2.7. Vissa andra författningar med straffbe- stämmelser rörande olovlig införsel eller utförsel

I detta avsnitt behandlas bl.a. sådan lagstiftning som rör in- och utförsel av vissa speciella varor och vilka inte bara innehåller de materiella bestämmelserna därom utan även därtill anknytande särskilda straff- bestämmelser.

2.7.1. Kungörelsen (1925 :465) med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin

I kungörelsen finns bestämmelser om utförsel av spritdrycker och vin. AV ] å första stycket följer att spritdrycker och vin inte får föras ut ur landet med fartyg av mindre bruttodräktighet än 190 registerton. Om det finns särskilda skäl får generaltullstyrelsen enligt andra stycket dock meddela tillstånd till utförsel av spritdrycker och vin med maskindrivna fartyg som gör regelbundna resor mellan svensk och utrikes ort. Enligt 2 å får spritdrycker och vin inte utan tillstånd av vederbörande myndighet i fartygets hemland utföras till utrikes ort med fartyg med bruttodräktighet från och med 190 till och med 850. Det sagda gäller endast fartyg som är registrerade i Sverige och i vissa andra närmare angivna länder. I 3 å stadgas att tillstånd som avses i 2 å meddelas för svenskt fartyg av generaltullstyrelsen efter hörande av vederbörande sjöfartssammanslutning eller handelskammare. Sådant tillstånd meddelas

för tre år i sänder. Tillstånd får inte meddelas, med mindre fartygets redare eller den, som får företräda honom, är "trovärdig och redbar". Om förutsättningar för tillståndet inte vidare föreligger, skall tillståndet återkallas. Överlåtes fartyget förfaller tillståndet. Över spritdrycker och vin, som med vederbörligt tillstånd utförs med fartyg, skall, enligt 4 å, föras särskild förteckning som undertecknas av befälhavaren och till riktigheten bestyrks av tullmyndigheten på avgångsorten. I 5 å finns vissa regler om utklarering av fartyg, som medför sprit och vin till utrikes ort.

Den som bryter mot i lagen angivna utförselförbud straffas, enligt lagtexten i 6 å, med normerade böter, lägst 100 kronor och högst 5 000 kronor. Av andra stycket i nämnda paragraf följer även att lika med fullbordat brott anses försök därtill. I 7 å stadgas att den som uppsåt- ligen lämnar oriktigt meddelande i viss försäkran som avses i 5 å straffas med normerade böter, lägst 50 kronor och högst 1 000 kronor. Av övergångsbestämmelsema till 1980 års ändringar i 25 kap. BrB följer dock att straffet för brott enligt både 6 å och 7 å numera är dagsböter. Om åtal gäller, enligt 9 å, i tillämpliga delar vad som föreskrivs i VSL. Slutligen stadgas i 10 å att kungörelsen inte gäller beträffande spritdrycker och vin, som är att hänföra till skeppsproviant för det fartyg med vilket det forslas, eller tillhör resande på fartyget eller på fartyget anställda personer, under förutsättning att dryckerna inte överstiger behovet under resan och att de vederbörligen anmälts hos tullverket.

2.7.2. Lagen (1950:596) om rätt till fiske

Lagen reglerar rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium och inom den svenska fiskezonen. Den gäller också i vissa närmare angivna fall svenskt havsfiske utanför fiskezonen. Med stöd av lagen har närmare bestämmelser om fiske m.m. meddelats i fiskeriförordningen (1982: 126). I 21 å förordningen stadgas vissa förbud mot införsel av fisk. Överträdelse av sådant förbud bestraffas enligt 41 å med böter.

2.7.3. Lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

I denna lag finns vissa regler om införsel av spritdrycker. Av 1 å första stycket följer att spritdrycker inte får införas från internationellt eller utländskt område till det svenska territorialhavet med fartyg av mindre bruttodräktighet än 850. I andra stycket i samma paragraf stadgas att regeringen, då särskilda omständigheter föranleder det, kan meddela

motsvarande förbud såvitt gäller införsel med fartyg av större brutto- dräktighet för visst område av det svenska territorialhavet. Det aktuella förbudet gäller inte om dryckerna utgör skeppsproviant för det fartyg med vilket de forslas eller tillhör resande eller anställda ombord på fartyget, om dryckerna inte överstiger behovet under resan eller dryckerna annars enligt gällande regler får införas för resandes eget bruk. Förbudet gäller heller inte vid "genomfart utan onödigt uppehåll" genom den svenska delen av Öresund från utländskt område till annat sådant område, om det uppenbarligen framgår att dryckerna inte är avsedda att olovligen införas till Sverige. Vidare har generaltullstyrelsen befogenhet att för särskilda fall medge undantag från förbudet. Enligt 2å skall överträdelse av i 1 å angivet förbud bedömas som varu- smuggling enligt VSL. Detta innebär att inte enbart bestämmelserna om varusmuggling i VSL är tillämpliga utan även övriga bestämmelser i den lagen som anknyter därtill, t.ex. angående förverkande. Om det uppen- barligen framgår av omständigheterna, att dryckerna inte varit avsedda att olovligen införas till landet, skall emellertid, enligt ett särskilt stadgande i samma paragraf, förverkande inte äga rum. Allmänt åtal för överträdelse av förbud enligt lagen får väckas endast efter medgivande av generaltullstyrelsen. Har ett fartyg införts på svenskt vatten på grund av sjönöd eller liknande, skall åtgärden inte medföra ansvar.

Tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen får, enligt 3 å, företa sådan visitation som oundgängligen erfordras för att utröna huruvida spritdrycker medförs på fartyg i strid mot förbud enligt 1 å i lagen. Ägare till fartyg kan i vissa fall åläggas att betala kostnaderna för särskild bevakning av fartyget. I 5 å, slutligen, finns en särregel med vissa undantag för område inom territorialhavet beträffande vilket avtal träffats med främmande stat om gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror.

2.7.4. Lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Denna lag, ofta kallad sanktionslagen, trädde i kraft den 1 juli 1971. Den kom till för att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i den mån sådana påkallas med anledning av beslut eller rekommendation som har antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Lagen är en s.k. fullmaktslag som formellt är i kraft men som kan tillämpas endast för att fullgöra beslut eller någon rekommendation från säkerhetsrådet. Det ankommer på regeringen att förordna om de åtgärder som påkallas därav.

Enligt lagen får regeringen bl.a. förordna om förbud att från Sverige utföra en vara, som är avsedd att införas till en "blockerad stat" liksom förbud att till landet införa vara som härrör från sådan stat (4 å 1 och 4). Sådana föreskrifter är straffsanktionerade enligt 11 å. För uppsåtliga

brott mot av regeringen meddelad föreskrift med stöd av 3-8 åå stadgas böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. För gärningar som begås av grov oaktsamhet är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa fall liksom anstiftan av och medhjälp till en enligt lagen brottslig gärning föranleder inte ansvar.

Lagen innehåller också bestämmelser om förverkande. Sålunda skall utbyte av brott enligt lagen förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt (12 å). Likaså kan egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen eller som frambragts genom sådant brott förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller om någon tagit befattning med egendom som varit föremål för brott enligt lagen. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat (13 å). Av 16 å följer att om regeringen meddelat förbud enligt lagen gäller 13-19 åå VSL i fråga om brott mot sådant förbud. I de angivna paragraferna i VSL finns bestämmelser om förundersökning m.m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Sanktionslagen har under senare tid utnyttjats bl.a. i augusti 1990, då regeringen i förordningen (1990:884) om tillämpning i fråga om Irak och Kuwait av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner föreskrev att 3-5 , 6 och 7 åå sanktionslagen skulle tillämpas i fråga om Irak och Kuwait med anledning av resolution nr 661, som Förenta Nationernas säkerhetsråd antagit den 6 augusti 1990.

2.7.5. Tullagen (1987:1065) m.m.

Som ovan har redovisats innehåller även tullagstiftningen vissa straff- bestämmelser. I 94 å TuL stadgas att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgift eller inge handling enligt 13— 15 åå, 16 å första stycket, 41 å eller 42 å första stycket eller att lägga upp en vara på tullupplag enligt 50å samma lag skall dömas för tullförseelse till böter. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Av 95 å följer att ansvar för tullförseelse inte skall inträda om underlåten- heten är belagd med straff i BrB eller VSL.

Även TuF innehåller en straffbestämmelse. Sålunda straffbeläggs i 71 å med böter vissa uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av för- ordningens bestämmelser eller av föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen. I ringa fall skall inte dömas till ansvar och straff— bestämmelsema i BrB och VSL har företräde.

2.7.6. Lagen (1990:749) om valutareglering

Valutalagen (1939z350) har nyligen ersatts av förevarande lag, som har karaktären av en ren beredskapslag. Tanken är att valutareglering enligt den nya lagen i första hand skall sättas in under säkerhetspolitiska kriser eller vid krig. Valutareglering skall också kunna tillgripas under en begränsad tid, om Sverige i fredstid utsätts för mycket allvarliga störningar på det valutapolitiska området.

Avvecklingen av den tidigare gällande valutaregleringen har inneburit en långtgående liberalisering av den svenska kapitalmarknaden. För att möjliggöra att skattekontroll och statistikinsamling även i fortsättningen skall kunna fungera har antagits en särskild lag, nämligen lagen (1990:750) om betalningar till och från utlandet m. rn. I lagen regleras endast hur betalningar till utlandet skall göras. Införsel eller utförsel av valutor är således inte i något fall förbjuden enligt den lagen.

Överträdelser av regleringar som meddelats med stöd av den nya lagen om valutareglering bestraffas enligt 14 å samma lag med böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. VSL omfattar inte olovlig införsel eller utförsel av valutor. Något särskilt stadgande som anger att nämnda straffbestämmelse i den nya lagen gäller framför VSL:s straffbestämmelser har därför inte behövts.

Wi

' '||||| 1 "'|||||||"| |"|||.||||| | ||, ||

'|ll""" | '.' "'å' ' "l'lh".""' '| 'å'éål'f' |N'åauiil'il'lw

. "WU wunnfmi ||: tibia årig-liiite

maaperän mysi|| 'är. |;

JWgt-l

...mäföii'åitlw' ... .it-tia gästas ' gimjliaew

riff-"ååå '

""Ni .. h&m Maja-.. awmm'lm mit|| ||,buäaj

| |||||'l| "' || |'l||||| " |tl"'||| ||| '

..|||||'|||. |||.

|| |'|'|||||_ | -||'_ |.|.|||||_|||||||J ||| ||. | U ||||_|'|.|__| |'||_ |||| -|||"||||J|" || ""'- "'in'-"" _|. ". "-"' '. -'|...*|T '='. | | |"||'_-|.| -" ||' '|| _ ||". ...| '.'lLJ', ".,|' k ||| . . , "'|'. |." """" "'" r'| . ||'.||||| .. - .

|||; .' .|- __ | » || | - .| .. . || ..,| |-,---'."|||. ' |. . - . , ._||||| '|. ||| |

|||-' || | | '|'

||| |||| ' "'J-

|||' 1|'| | "'"| ||| | ' |||'_ | |.|.||||_. ,|...... ||| | " |r|| | |' || ||||' ||||||| ||| || |'

"|". ||-".'|.."."||'."|-....-||-..'.".”' "||:' |||. ", -- |"|-.'.-' ,, »»,.,||> '|' .".,| |||-: |"-. . . |

3. Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder

3.1. Inledning

Utredningen har inhämtat upplysningar om innehållet i vissa utländska råttsordningars smugglingslagstiftning. Förutom förhållandena i de nordiska länderna har uppgifter erhållits om bestämmelserna i Förbunds- republiken Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Frankrike.

3.2. Danmark

Sådana överträdelser av tullagstiftningen som innefattar undandragande av tull eller införselavgift är reglerade i toldloven av den 13 december 1972. Sanktionerna för sådana överträdelser åläggs mestadels av tullvåsendet som rent administrativa sanktioner i fall då överträdelsen inte är svårare än att böter bedöms vara en tillräcklig påföljd. Det danska tullväsendet år sedan den 1 maj 1990 samordnat med skattevä- sendet till en ny tull- och skattemyndighet.

3.2.1. Det administrativa sanktionssystemet

Befogenheten för tullväsendet att genom ett administrativt förfarande avgöra vissa överträdelser av tullagstiftningen regleras i 124 & toldloven och gäller, som sagts, sådana överträdelser som inte anses böra föranleda svårare straff än böter. l praxis anses ett sådant straff vara uteslutet när det undandragna beloppet överstiger 15 000 Dkr vid yrkesmässig smuggling och 30 000 Dkr i andra fall. Brottet beivras då genom polismyndighetens försorg. Det administrativa förfarandet, som således kan tillgripas när det undandragna beloppet är mindre än nu sagts, fungerar i huvudsak på följande sätt. Om gärningsmannen erkänner överträdelsen utfärdar tullmyndigheten, under förutsättning att gärningsmannen också medgett detta, ett föreläggande för honom att inom viss tid betala ett visst bötesbelopp, som enligt hävdvunnen praxis bestäms till två gånger det undandragna tull— eller avgiftsbeloppet. Han

åläggs dessutom att betala det undandragna beloppet. Godkänner gärningsmannen föreläggandet och betalar han det förelagda bötes— beloppet samt tull- eller avgiftsbeloppet är saken därmed avgjord. I fråga om utlänningar och anställda ombord på fartyg i utrikes trafik kan tullmyndigheten utfärda ett preliminärt föreläggande om böter och betalning av undandragna pålagor. Den för vilken ett sådant före- läggande har utfärdats har möjlighet att inom 14 dagar från det han mottog föreläggandet begära hos tullmyndigheten att saken instäms till domstol för prövning. Tullmyndigheten överlämnar i så fall ärendet till polismyndigheten. En sådan begäran medför dock inte befrielse från skyldigheten att rätta sig efter föreläggandet. Principen att böterna skall uppgå till det dubbla tull- eller avgiftsbeloppet brukar i de allra flesta fall tillämpas även av domstolarna, när motsvarande överträdelser av tullagstiftningen kommer under deras prövning.

3.2.2. Det straffrättsliga sanktionssystemet

Allmänna bestämmelser om straffbarhet, försök och medverkan m.m. är tillämpliga även på överträdelser av tullagstiftningen. Gämingarna är straffbara inte bara vid uppsåt utan även vid grov oaktsamhet. Försök är straffbart när det fullbordade brottet är belagt med svårare straff än hatfte (en sorts kortvarigt frihetsstraff). Medverkan till brott är generellt straffbar.

Toldlovens bestämmelser innehåller i huvudsak följande. Enligt 5 117 första stycket är straffet böter för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att för tullverket ange varor, som förs in till eller ut från tullområdet, när sådan angivelse är föreskriven. Detsamma gäller bl.a. den som brukar eller förbrukar oförtullade varor eller varor, som är fria från pålagor, och den som försäljer eller på annat sätt överlåter sådana varor i strid mot villkoren för förmånen.

Har gärning som nu avses företagits med uppsåt att undgå betalning av tull eller avgifter straffas den som företagit gärningen enligt andra stycket för "smugleri" med böter eller frihetsstraff. Samma straff gäller enligt tredje stycket för olovlig befattning med smuggelgods. Brotts— beskrivningen talar här om den som uppsåtligen eller av grov oaktsam- het säljer eller på annat sätt överlåter, den som köper eller på annat sätt förvärvar eller mottar och den som transporterar eller förvarar insmugglade varor.

Är smugleri eller överträdelse av 5 117 tredje stycket av särskilt grov karaktär är straffmaximum enligt 5 289 | borgerlig straffelov betydligt högre, nämligen fängelse i fyra år, vilket är samma påföljd som gäller för skattebedrägeri av särskilt grov art

Överträdelse av 5 117 medför skyldighet att betala tull och andra avgifter som belöper på varorna Detta gäller även vid försök.

Om det i ett transportmedel som anlänt till tullområdet påträffas tull— eller avgiftspliktiga varor, som inte tagits upp i lastförteckning eller dylik handling och inte i föreskriven ordning anmälts för tullmyndighet, anses det enligt 5 118 första stycket toldloven att ägaren till varorna försökt att smuggla in dessa, såvida han inte gör sannolikt att sådant försök inte föreligger. En liknande bestämmelse finns i paragrafens andra stycke för det fall att fartyg av mindre nettodräktighet än 120 ton påträffas med högt beskattade varor ombord och för vilka tull och andra avgifter uppgår till minst 500 kronor. Försök till insmuggling anses då normalt föreligga.

Den som - i andra fall än som avses i 5 117 toldloven eller 5 289 borgerlig straffelov — uppsåtligen, av grov oaktsamhet eller, om oaktsamheten inte är grov, vid återfall inom två år gör en oriktig angivelse, lägger fram oriktiga eller bristfälliga dokument eller räkenskaper eller i övrigt lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter till tullväsendet straffas enligt 5 120 toldloven med böter. Har gärningen skett med uppsåt att undgå betalning av tull eller avgift eller för att få obehörig befrielse från eller gottgörelse för tull eller avgift är straffet böter eller fängelse i högst ett år eller vid försvårande omständigheter fängelse i högst två år.

På samma sätt som sägs i 5 120 toldloven straffas enligt 5 121 samma författning också den som utställer eller föranleder utställande av ett i väsentligt avseende oriktigt dokument om varas ursprung för att vinna tullmässiga fördelar i annat land i kraft av vissa EG-överenskommelser. Brottet anses fullbordat i och med att dokumentet upprättats.

Enligt 5 123 tredje stycket toldloven kan ett företags ägare åläggas bötesansvar för överträdelser som begåtts på företagets vägnar av anställda eller andra, t.ex. en Speditör som för företagets räkning lämnat en oriktig uppgift, även om överträdelsen inte kan tillräknas ägaren som en oaktsam eller uppsåtlig gärning. Är företaget ett aktiebolag kan bötesansvar åläggas bolaget.

Tullmyndighet kan enligtå 126 toldloven ta varor i förvar som säkerhet för tull, annan skatt och avgift samt böter som skall betalas. Sker betalning lämnas varorna ut, om inte införselbestämmelser hindrar detta. Avhämtas inte varorna inom två månader från det saken slutligt avgjordes, säljs varorna på offentlig auktion. Influten köpeskilling används sedan för att täcka i första hand statsverkets kostnader för förvaring och försäljning och i andra hand avgifter och böter. Eventuellt överskott tillställs ägaren, om han anmäler och styrker sina anspråk inom tre år från auktionen. Varor som enligt tullverkets bedömning är inkuranta eller inte möjliga att sälja kan förstöras under kontroll. Så sker regelmässigt med tobaksvaror.

Även transportmedel som använts vid insmuggling av högt beskattade varor eller vid försök till sådant brott eller vid transport av insmugglade varor inom tullområdet kan enligt 5 127 toldloven tas om hand som

säkerhet för tull, annan skatt och avgifter samt böter och kostnader som kan drabba ägare eller befälhavare, manskap eller annan anställd på transportmedlet. Om inte betalning sker eller säkerhet för beloppet ställs inom två månader från det saken slutligt avgjorts, kan betalning tas ut genom försäljning av transportmedlet.

Bestämmelser om förverkande av smuggelgods o.dyl. och av transportmedel och andra hjälpmedel som använts vid smugglingsbrott har tidigare funnits i den danska tullagstiftningen men togs bort i slutet av 1950-talet. De allmänna bestämmelserna i borgerlig straffelov om förverkande är dock tillämpliga. Enligt 5 75 första stycket i sistnämnda lag kan utbytet av en straffbar handling eller ett mot utbytet svarande belopp förverkas helt eller delvis. Denna bestämmelse har dock mindre betydelse för tullbrottens del. Av större intresse är följande stycke i paragrafen, som medger förverkande av föremål som använts eller varit avsett att användas vid en straffbar gärning. Som förutsättning uppställa att förverkande skall vara påkallat för att förebygga ytterligare lag- överträdelser eller att andra särskilda omständigheter talar för för- verkande. I stället för förverkande kan föreskrivas åtgärd till före- byggande av att föremålet kan komma till användning vid ytterligare brott. I stället för föremålet kan dess värde förverkas.

Förverkande kan ske hos den som är ansvarig för lagöverträdelsen och hos den på vars vägnar han handlat. Hos den som förvärvat hjälpmedlet eller rättighet till detta efter brottet kan förverkande ske, om förvärvaren känt till föremålets samband med brottet eller visat grov oaktsamhet i detta hänseende eller om förvärvet har skett genom gåva.

Olovlig in- eller utförsel av narkotika straffas enligt 5 191 i borgerlig straffelov med fängelse i högst sex år, om gärningen sker med uppsåt att narkotikan skall överlåtas till ett större antal personer eller mot betydande vederlag eller om gärningen annars sker under särskilt försvårande omständigheter. Gäller brottet en betydande mängd särskilt farlig narkotika eller om gärningen i övrigt haft särskilt farlig karaktär är straffmaximum tio år. I andra fall än som avses i & 191 kan gärningsmannen dömas enligtå 3 i loven om euforiserende stoffet. Straffet är enligt denna paragraf böter eller fängelse i högst två år. In- eller utförsel i strid mot förbud eller villkor bestraffas i övrigt enligt särskilda bestämmelser i de författningar som rör dessa varor. För- verkande av in- eller utförselförbjudna eller reglerade varor samt hjälpmedel som använts vid brott beträffande sådan vara kan ske enligt regler i de särskilda författningarna eller enligt de allmänna bestämmel— serna i borgerlig straffelov.

Överträdelser av den finska tullagstiftningen kan föranleda dels admi- nistrativa sanktioner som beslutas av tullmyndigheterna, dels brotts- påföljder.

3.3.1. Det administrativa sanktionssystemet

De administrativa sanktionsformema är tullförhöjning och felavgift. Förhållandet mellan dessa sanktioner och judiciellt ålagda påföljder är formellt inte helt reglerat. Att ett visst förfarande ansetts böra föranleda tullförhöjning eller felavgift torde således inte utgöra hinder mot att gärningen beivras även i judiciell ordning. I praktiken beslutas emellertid vanligen ingen administrativ sanktion i fall då ärendet överlämnas till åklagaren för prövning av frågan om åtal. Om det judiciella förfarandet sedan inte leder fram till en fällande dom, kan tullmyndigheten dock ta upp frågan om tullförhöjning eller påföring av felavgift till förnyad prövning.

Höjning av tull eller annan skatt eller avgift, som tullverket uppbär, kan enligt 36 & tullagen komma i fråga i fyra olika grupper av fall.

Den första gruppen omfattar fall då tulldeklaration eller annan för tullbeskattning erforderlig uppgift eller handling avgivits eller lämnats efter stadgad tid. Tullhöjningen uppgår då till minst 50 och högst 15 000 mark eller, om uppgift eller handling avgivits eller lämnats först efter uppmaning, högst 20 000 mark.

Till den andra gruppen hör fall då ofullständiga eller felaktiga tulldeklarationer eller motsvarande handlingar har avgivits eller lämnats eller deklarationsskyldigheten helt eller delvis har försummats. Tullhöjningen är i sådant fall högst 30 procent av det aktuella beloppet.

Den tredje gruppen avser fall då ofullständig eller felaktig tulldeklara- tion eller annan uppgift eller handling avgivits eller lämnats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Hit hör även fall då deklarationsskyldigheten i övrigt inte fullgjorts och förfarandet varit ägnat att leda till att tull inte fastställs. Tullhöjningen är för denna grupp 50 procent eller i grova fall lägst 50 och högst 100 procent.

Den fjärde gruppen, slutligen, omfattar fall då en till Finland an- kommande resenär uppsåtligen eller av grov vårdslöshet försummat sin deklarationsskyldighet genom att söka införa större mängd varor tullfritt än han har rätt till. Om saken inte behandlas som tullbrott utgår tullhöjning med 100 procent.

Om en vara är tull- och avgiftsfri eller om betalningsskyldigheten inträder senare, såsom i fråga om vissa punktskatter då importören inte behöver betala skatten förrän varan omsätts inom landet, kan av

naturliga skäl skattehöjning inte åläggas. I sådana fall kan enligt 37 & tullagen i stället tas ut en felavgift på minst 50 och högst 15 000 mark.

Systemet med tull- eller skattehöjning och felavgift har enligt uppgift sin största betydelse som reaktion mot varuhavare som inte lämnar in varuanmälan eller annan handling i tid eller underlåter att trots anmaning lämna kompletterande handlingar. I fråga om felaktiga uppgifter tillämpas bestämmelserna på det sättet att fel som inte nämnvärt inverkar på beskattningen eller handelsstatistiken inte föranleder höjning eller avgift annat än vid upprepade förfaranden. Oriktig uppgift om varans tullposition kan medföra höjning. I praktiken utgår tullhöjning oftast med belopp som väsentligt understiger de maxima som anges i 36 & tullagen.

I vissa fall förekommer dock betydligt kraftigare höjningar. Sålunda har oriktig ursprungsdeklaration som åberopats för vinnande av områdesbehandling medfört 100 procent förhöjning.

Beslut om tull- eller skattehöjning eller felavgift meddelas av tjänste- man vid tullmyndighet, som regel av den tjänsteman som har hand om tulltaxeringen. Tullmyndighets beslut i fråga om tullhöjning kan överklagas hos tullstyrelsen. Sista instans i besvärsprocessen är högsta förvaltningsdomstolen. I praktiken förekommer överklaganden endast i ringa omfattning.

Undandragande av tull eller andra införselavgifter som sker i samband med resandetrafiken till landet föranleder som regel en administrativ sanktion enligt 36 & tullagen. Där föreskrivs, som nyss nämnts, att om hos person som ankommer till landet vid visitation eller annars påträffas gods, som den resande genom att försumma sin anmälningsskyldighet medvetet eller av grov vårdslöshet infört eller sökt införa till landet i större mängd än han är berättigad att införa skatte- och avgiftsfritt, får dubbel skatt eller avgift tas ut, om saken inte behandlas som tullförbrytelse. Enligt tullstyrelsens anvisningar skall saken handläggas som tullförbrytelse, om varan är underkastad importförbud eller om den uppenbarligen har införts i försäljningssyfte. I övrigt framgår av anvisningarna att beivran i judiciell ordning bör ske när saken med beaktande av fallets natur eller varans mängd inte kan anses obetydlig. I praktiken anses i fråga om cigaretter och sprit att saken är obetydlig, om det är fråga om högst 600 cigaretter eller tre helflaskor sprit.

Uttaget av dubbelt avgiftsbelopp sker mestadels direkt i samband med resandekontrollen. Kan resenären inte betala vid kontrolltillfället, får han betala senare eller avstå från varan till tullverket. Väljer han att betala senare, tas varan i förvar hos tullmyndigheten och resenären får viss tid på sig att lösa ut den. Avhämtas varan inte inom föreskriven tid, tillfaller den tullverket. Någon indrivning av de påförda avgiftsbeloppen förekommer då inte.

3.3.2. Det straffrättsliga sanktionssystemet

De centrala straffbestämmelsema beträffande överträdelser av tullagstift- ningen linns i 29 och 46 kap. strafflagen, som behandlar brott mot den offentliga ekonomin respektive regleringsbrott och smuggling. I Finland pågår för närvarande ett mycket omfattande arbete med att modernisera landets straffrättsliga lagstiftning. Nyssnämnda kapitel, vilka ingår i den första delreformen, trädde i kraft den 1 januari 1991. Viktiga bestäm- melser om smuggling finns också i alkohollagen och narkotikalagen. Vidare finns en del straffbestämmelser i tullagen och i vissa andra författningar.

Undandragande av avgifter eller försök till sådant brott i samband med in- eller utförsel bestraffas enligt 29 kap. 1 & strafflagen som skattebedrägeri. Brottet består i att någon uppsåtligen, genom att ge myndigheterna en oriktig uppgift om någon omständighet som påverkar bestämmandet av skatt eller genom att hemlighålla någon sådan omständighet i en uppgift som lämnas för beskattningen eller genom annan bedräglig åtgärd undandrar eller försöker undandra sig skatt. Under det brottsliga handlandet faller således både ett aktivt lämnande av en oriktig uppgift och en underlåtenhet att lämna uppgift. Såväl skriftliga som muntliga uppgifter avses. Straffskalan innehåller böter och fängelse i högst två år.

Enligt 29 kap. 1 & andra stycket skall också underlåtenhet att avge deklaration jämställas med skattebedrägeri. Personen i fråga måste dock ha uppmanats av myndigheterna att avge deklaration för att straffbarhet skall inträda. En ytterligare förutsättning är att förfarandet leder till att ingen eller alltför låg skatt bestäms. Tidigare var enda reaktionen mot sådan total passivitet att den skattskyldige påfördes en kännbar skatte- eller tullförhöjning.

Om vid skattebedrägeri eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning eller brottet begås särskilt planmässigt, och brottet även bedömt som en helhet är grovt skall gärningsmannen enligt 29 kap. 2 & dömas för grovt skattebedrägeri. Straffet är fängelse lägst fyra månader och högst fyra år.

En nyhet i strafflagen är den i 29 kap. 3 & intagna regeln om lindrigt skattebedrägeri. Bestämmelsen skall tillämpas framför allt när den eftersträvade ekonomiska vinningen är ringa. Vid lindrigt skatte- bedrägeri får eftergift ske beträffande anmälan, åtal eller straff om skatteförhöjning anses var en tillräcklig påföljd. Syftet med bestämmel- sen är att sådana mindre allvarliga fall där administrativa sanktioner kan anses vara tillräcklig påföljd, inte skall behöva belasta domstolarna. I praktiken kommer stadgandet att tillämpas framför allt vid smärre tullbrott som innefattar skattebedrägeri. Lindrigt skattebedrägeri straffas med böter.

In- eller utförsel av varor i strid mot förbud eller försök till sådant brott är straffbelagt i 46 kap. 4 5 som smuggling. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Det allmänna smugglingsstadgandets till- lämpningsområde begränsas genom att som smuggling inte anses överträdelser av regleringslagarnas stadganden om införsel eller utförsel. I praktiken innebär detta framför allt att en överträdelse av en på dessa lagar grundad licensbegränsning eller bestämmelse rörande valutarörelse inte längre skall bestraffas som smuggling utan som regleringsbrott. Praxis har tidigare varit vacklande i sådana situationer. Smuggling kommer i framtiden att avse huvudsakligen sådana varor vilkas import eller export är begränsad på grund av deras skadlighet eller farlighet.

För de fall där smugglingen bedöms som ringa kan gärningsmannen enligt 29 kap. 5 & dömas för lindrig smuggling till böter. Här skall en helhetsbedömning göras, vilken påverkas främst av vikten av de import- eller exportbestämmelser som varit föremål för överträdelse. Stadgandet möjliggör att ett strafforderförfarande kan användas i de obetydliga fallen.

Den som anskaffar, döljer, omhändertar eller förmedlar egendom, vilken vid införseln varit föremål för skattebedrägeri, regleringsbrott eller smuggling, eller som annars tar befattning med sådan egendom trots att han vet att egendomen har förts in på detta sätt skall enligt 46 kap. 6å dömas för olaga befattningstagande med infört gods. Be- fattningstadgandet är således straffbart endast om det skett uppsåtligt, vilket är en inskränkning i förhållande till tidigare då även oaktsamt befattningstagande var kriminaliserat. Brottet straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

I den nya strafflagens 46 kap. 7 5 har ett begränsningsstadgande införts. Enligt stadgandet skall smärre försummelser av deklarations- och uppgiftsskyldigheten eller andra mera bagatellartade överträdelser av procedurstadgandet inte räknas som reglerings- eller smugglingsbrott, inte ens som lindrigare gämingsformer.

Den som gör sig skyldig till olovlig in- eller utförsel av alkoholdryck eller sprit, eller försök till sådant brott, döms inte enligt strafflagen utan enligt 82 & alkohollagen för smuggling av alkoholhaltigt ämne till böter eller fängelse i högst två år (jfr dock de tidigare behandlade reglerna i 36 & tullagen om tullförhöjning i samband med resandetrafik). Är mängden alkoholdrycker eller sprit ringa och omständigheterna annars mildrande, är straffet böter. Enligt 83 & alkohollagen straffas även far- tygsbefälhavare för smuggling av alkoholhaltigt ämne, nämligen om han åsidosatt sin övervakningsskyldighet i fråga om alkoholdrycker och sprit som anträffas på fartyget.

Olovlig in- eller utförsel av narkotika och försök till sådant brott bestraffas enligt narkotikalagen. För normalbrottet är straffet fängelse i högst två år eller böter. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst tio år. Lägsta straff för grov narkotikasmuggling är fängelse i ett år.

Enligt var och en av nu nämnda lagar skall den vara som varit föremål för brott som anges i lagen förverkas. Förutsättningama för för- verkande är emellertid rätt stränga. Av 46 kap. 7 & framgår att förverkande skall ske endast när det kan anses behövligt som säker- hetsåtgärd. Förverkande av brottsobjekt skall begränsas till situationer där påföljden är nödvändig för att trygga syftet eller ändamålet med regleringen, förebygga motsvarande brott eller när egendomen har egenskaper som gör den farlig för miljön eller hälsan. Enligt strafflagen kan också transportmedel förverkas om de använts vid skattebedrägeri, regleringsbrott eller smuggling. Dessutom förutsätts antingen att transportmedlet har byggts om för att göra det lättare att dölja brotts- objektet eller för att på annat sätt underlätta brott eller att transportmed— let huvudsakligen har använts för begående av brott. Även enligt alkohollagen och narkotikalagen kan transportmedlet förklaras förverkat. I stället för sakförverkande kan under vissa förutsättningar, när egendomen inte är åtkomlig för förverkande, värdeförverkande ske.

3 .4 Norge

Överträdelser av tullagstiftningen beivras i Norge dels i vanlig judiciell ordning, dels genom sanktioner som åläggs av tullmyndigheterna.

3.4.1. Det administrativa sanktionssystemet

Tullmyndighetemas reaktionsmöjligheter är reglerade i 38 å andra stycket lov den 10 juni 1966 om toll (tolloven). Enligt bestämmelsen kan tullmyndighet under vissa förutsättningar påföra en tilläggstull på 25 eller 50 procent av den tariffmässiga tullen. Institutet tillämpas inte bara i fråga om tullar. Genom 64å loven om merverdiavgift har bestämmelsen nämligen gjorts tillämplig även i fråga om merverdiavgift vid införsel. Bestämmelsen anses numera ha sin största betydelse just på sistnämnda område. Enligt 73 & loven om merverdiavgift kan vid den inrikes beskattningen åläggas tilläggsavgift med upp till 100 procent av undandraget belopp.

Enligt första punkten i 38 å andra stycket tolloven kan en tilläggstull på 25 procent åläggas, om varuägaren eller hans ombud utan saklig grund vid förtullning har underlåtit att lämna föreskrivna handlingar eller uppgifter av betydelse för beräkning av tullen eller av oaktsamhet lämnat oriktiga sådana handlingar eller uppgifter. Regeln gäller också när en införd vara inte angetts till förtullning. Om en sådan olovlig införsel uppdagas i efterhand påförs ofta 25 procent tilläggstull. Om tilläggstullen blir orimligt hög i förhållande till överträdelsen eller om

det annars föreligger förmildrande omständigheter kan tilläggstullen nedsättas till en lägre procentsats. I praktiken sker nedsättning inte sällan till 10 eller 15 procent.

Enligt andra punkten i 38 å andra stycket kan tilläggstull utgå med 50 procent om varuägaren eller hans ombud uppsåtligen har gett in oriktiga handlingar eller lämnat oriktiga upplysningar. Den i förhållande till föregående punkt högre procentsatsen har motiverats med att det föreligger en väsensskillnad mellan en underlåtenhet att lämna före- skrivna uppgifter och ett uppsåtligt lämnande av oriktiga uppgifter.

Förhållandet mellan det administrativa sanktionssystemet och det judiciella förfarandet är inte formellt reglerat. Tilläggstull och motsva- rande mervärdeskattetillägg anses emellertid kunna förekomma tillsammans med straff men däremot inte i förening med förverkande. Har tilläggstull eller liknande sanktion påförts, utgör detta förhållande sålunda inte hinder för tullverket att anmäla ärendet till åtal, men förverkande kan som nyss sagts då inte äga rum. Vidare kan tilläggstull påföras i efterhand i fall då åklagare beslutar om åtalsunderlåtelse. Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grund av bristande bevisning påförs däremot normalt inte tilläggstull. Enbart tilläggstull anses vara en tillräcklig reaktion endast i mindre allvarliga fall, där ett förhållandevis ringa belopp har undandragits. Åtalsanmälan anses böra ske så snart det av allmänpreventiva skäl bedöms önskvärt att en straffrättslig reaktion inträder, exempelvis när överträdelsen anses grov eller gäller betydande belopp.

Tullmyndigheten kan helt eller delvis avstå från kravet på tilläggstull när särskilda skäl föreligger därtill. Det är här i första hand fråga om omständigheter som är knutna till varuägarens personliga förhållanden (ålder, bristande erfarenhet m.m.) och som medför att överträdelsen kan anses ursäktlig.

Såsom tidigare har anmärkts kan 38 & tillämpas endast i fråga om undandragande av tull och merverdiavgift. Tullmyndigheterna uppbär dock i samband med införsel även en hel del andra avgifter, s.k. "saravgifter", motsvarande bl.a. våra punktskatter.

De författningar som reglerar dessa särskilda avgifter anknyts ofta till 1933 års lov om omsetningsavgift. Därigenom blir 3 5 i denna lag tillämplig i fråga om avgiften. Enligt denna bestämmelse kan den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått en straffbar överträdelse, varigenom avgift undandragits eller kunnat undandras, förpliktas att erlägga det dubbla, eller vid upprepade förfaranden, det fyrdubbla avgiftsbeloppet.

Tullmyndighets beslut om tilläggstull kan överklagas hos högre administrativ myndighet men kan dessutom även föras under allmän domstols prövning i vad gäller själva skuldfrågan, dvs. spörsmålet om oaktsamhet eller uppsåt förelegat. Tilläggets storlek kan däremot i princip inte bli föremål för domstolens prövning.

3.4.2. Det straffrättsliga sanktionssystemet

Straffbestämmelser angående olovlig in— eller utförsel finns i första hand i tolloven. I fråga om narkotika och rusdrycker gäller dock särskilda bestämmelser. Enligt norsk rätt indelas brottsliga gärningar i för- brytelser och förseelser. De överträdelser som är straffbelagda i tolloven skall anses som förseelser men är straffbara också när de begåtts av oaktsamhet. Försök bestraffas på samma sätt som fullbordat brott, och en medverkande straffas lika som huvudmannen. Det processuella förfarandet i fråga om förseelser är mycket enklare än det som blir aktuellt när det gäller förbrytelser.

Enligt 61 & tolloven är straffet böter eller fängelse i högst sex månader för den som olovligen inför eller utför en vara utanför tullväsendets kontroll. Detsamma gäller den som disponerar över en vara i strid mot bestämmelser i lagen eller gällande tullföreskrifter eller i strid mot meddelat tillstånd. I paragrafen sägs uttryckligen att som olovlig in- eller utförsel räknas också att underlåta att, när man är skyldig till det, för tullväsendet uppge vara som finns ombord på fartyg eller annat transportmedel eller att i syfte att undanhålla en vara från riktig tullbehandling ge den ett vilseledande utseende eller gömma den bland andra varor. Enligt lagrummet straffas även föraren av transport- medel, som inte på tillbörligt sätt försöker hindra att en vara olovligen tas ut från eller ombord på transportmedlet.

Den som ingår avtal med någon inom eller utom landet i syfte att få till stånd olovlig in- eller utförsel straffas enligt 62 & tolloven med böter eller fängelse i högst sex månader eller med såväl böter som fängelse. Till samma straff döms enligt 63 å den som transporterar, förvarar, döljer, avyttrar eller förvärvar vara som någon har infört eller dis- ponerat över olovligen.

I 64 5 första stycket tolloven föreskrivs samma straff som nyss sagts för bl.a. den som lämnar oriktiga uppgifter eller på annat sätt försöker vilseleda tullväsendet. På samma sätt straffas enligt andra stycket den som inom landet utställer eller låter utfärda oriktigt ursprungsbevis, faktura eller annan handling som skall tjäna som bevis vid tullbe- handling av varor i annat land. Brottet anses fullbordat i och med att handlingen har upprättats. I 65 & finns straffbestämmelser för brytande av tullmyndighets lås eller sigill m.m.

När någon av de överträdelser som är beskrivna i 61-65 åå tolloven är särskilt grov är straffet enligt 66 & böter eller fängelse i högst två år eller såväl böter som fängelse. Vid bedömningen om överträdelsen är grov skall särskilt beaktas, om brottet avsett stort värde, om varorna skulle omsättas av gärningsmannen, om det är fråga om återfall eller om det eljest föreligger särskilt försvårande omständigheter.

Bestämmelser om olovlig införsel och överlåtelse av rusdrycker finns i alkoholloven den 5 april 1927. En överträdelse av lagen är att anse

som en förseelse. På den subjektiva sidan krävs uppsåt eller oaktsamhet. Försök och medverkan straffas som fullbordat brott. Bestämmelserna innebär i korthet följande. Den som genom införsel, överlåtelse m.m. överträder någon bestämmelse i lagen eller någon med stöd av lagen meddelad "bevilling eller forskrift" döms till böter eller fängelse högst tre månader eller bådadera. Avser överträdelsen "brennevin" kan frihetsstraffet höjas till sex månader. På samma sätt straffas bl.a. den som far ut till eller söker förbindelse med fartyg, liggande innanför eller utanför tullgränsen med "brennevin" som kan antas vara avsett att överlåtas mot vederlag, såvida det inte finns särskild anledning anta att olovlig införsel inte är avsedd.

Olovlig införsel och utförsel av narkotika är jämte olovlig befattning med sådant ämne straffbelagd i 162 & straffeloven. Straffet är fängelse i högst tjugoett år, eventuellt förenat med böter. I andra fall, t.ex. beträffande bruk och innehav, kan gärningsmannen dömas enligt 43 & loven 20 juni 1964 nr. 5 om legemidler m.v. Straffet är här böter eller fängelse i högst sex månader eller bådadera. Överträdelse av berörda bestämmelser i straffeloven eller 1964 års lag är att anse som för— brytelser. Subjektivt krävs i 162 & straffeloven uppsåt, medan det för tillämpning av 435 loven om legemidler m.v. är tillräckligt med oaktsamhet. Försök och medverkan kan bestraffas i båda fallen.

När olovlig in— eller utförsel beivras judiciellt, beslutas i allmänhet även förverkande ("inndragning") av de varor som varit föremål för brottet. Förverkandebestämmelser fanns tidigare såväl i tolloven och alkoholloven som i loven om legemidler m.v. Efter en revision av förverkandebestämmelserna i straffeloven år 1973 gjordes emellertid denna lags förverkanderegler tillämpliga även på specialstraffrättens område. I samband med revisionen vidgades förutsättningama för förverkande väsentligt för att i önskvärd omfattning möjliggöra förverkande inom specialstraffrätten.

Förverkande av smuggelgods kan sålunda nu ske enligt 35 & första stycket straffeloven, där det föreskrivs att föremål som frambragts vid eller varit föremål för en straffbar handling "kan inndras såframt det finnes påkrevd av hensyn till formålet med den bestemmelse som setter straff for handlingen". Detsamma gäller enligt 35 å andra stycket samma lag föremål som har använts eller varit avsett att användas vid en straffbar handling, dvs. hjälpmedel. Som alternativ till sakför- verkande föreskrivs värdeförverkande. Förverkande kan ske hos gärningsmannen eller den på vars vägnar han handlar; förverkande av hjälpmedel eller dess värde kan dessutom förverkas hos en ägare som förstått eller borde ha förstått att föremålet skulle brukas vid en straffbelagd gärning. Har egendomen efter brottet överlåtits av någon hos vilken förverkande kunnat ske, kan egendomen eller dess värde förverkas hos mottagaren, om överlåtelsen har skett i form av gåva eller

om mottagaren förstod eller borde ha förstått sammanhanget mellan brottet och den överlåtna egendomen.

Vid smuggling kan även 34 & straffeloven tillämpas, enligt vilken bestämmelse vinning av brott kan förklaras förverkad hos den som vinningen har tillfallit direkt vid brottet, oavsett om denne är gämings- mannen.

I 37 b & straffeloven finns en vidare bestämmelse om förverkande av specifika brottsverktyg. I 37 c 5 finns vissa processuella bestämmelser, som ger möjlighet till förverkande i sådana fall där man inte vet vem som äger egendomen eller ägaren inte har känt hemvist i riket. Talan förs då mot lagöverträdaren eller den som hade egendomen i besittning när beslaget gjordes. Om ingen av dem är känd eller har känt hemvist i riket, kan förverkande ändå beslutas. En speciell regel för sådana fall finns dessutom i 67 & tolloven. Där föreskrivs nämligen att en vara som varit föremål för någon i lagen straffbelagd överträdelse skall tillfalla statsverket, om varken ägaren eller lagöverträdaren är känd eller har känt hemvist i riket, såvida ägaren inte har gett sig till känna inom en månad efter det att varan kom i det allmännas besittning. År 1983 infördes regler i tolloven om "forenklet forelegg". Bestämmel- serna motsvarar i allt väsentligt det svenska systemet med föreläggande av ordningsbot.

3.5. Förbundsrepubliken Tyskland

Tyska Demokratiska republiken (DDR) upphörde den 3 oktober 1990 att vara en självständig stat och ingår från och med nämnda dag i Förbundsrepubliken Tyskland. Vad som nedan sägs gäller således även för den del av förbundsrepubliken som tidigare utgjorde DDR.

3.5.1. Brott Allmänt

Abgabenordnung 1977 (A0) innehåller den tyska skatterättens allmänna del, både materiellt och processuellt. Den innehåller även de viktigaste straffbestämmelsema på området.

& 369 AO definierar begreppet skattebrott. Avgränsningen har huvud- sakligen processuell betydelse eftersom skattemyndigheter, inklusive tullmyndigheter, har långtgående behörighet att ingripa vid misstanke om brott och även har huvudansvaret för förundersökningen.

Skattebrotten är dels "äkta" (självständiga):

1. gärningar som är straffbelagda i skatteförfattningar;

2. Bannbruch (termen behålls oöversatt av skäl som framgår

senare); dels "oäkta" (osjälvständiga):

3. märkesförfalskning samt försök och förberedelse därtill, om gärningen avser skattemärken;

4. gynnande av brottsling, som förövat gärning enligt l.-3. De oäkta skattebrotten är reglerade i Strafgesetzbuch (StGB); 55 148-149 respektive 5 257. Det under 4. nämnda brottet utgör en form av efterföljande oredlighet, som går ut på att bereda förövaren av förbrottet hjälp i syfte att säkerställa de fördelar som denne uppnått genom brottet. I svensk rätt finns ingen direkt motsvarighet och det kriminaliserade området är delvis tämligen annorlunda. Klart är dock att många typer av gärningar som faller under 5 257 StGB är belagda med straff | 9: 6 (häleri) och 17: 11 (skyddande av brottsling) BrB samt 6 & VSL. Även om vissa fall av olovlig befattning med smuggelgods således motsvaras av brott enlith 257 StGB lämnas de oäkta Skattebrotten utanför den följande redogörelsen. Inte heller behandlas bestämmelser om åsidosättande av bokföringsskyldighet.

Om begreppet skattebrott har en främst ]agteknisk funktion, gäller det i än högre grad för begreppet tullbrott. Tullbrott är skattebrott som hänför sig till skattetypen tull eller till tulliknande pålagor. Av definitio- nen följer bl.a. att en överträdelse av ett införselförbud i sig aldrig kan vara ett tullbrott. Det saknas anledning att i det följande tala om tullbrott, utom i ett sammanhang (se 3.5.4 under "Särskild undantags- regel vid tullbrott och tullförseelser").

Ansvar för skattebrott förutsätter alltid uppsåt. Kravet på uppsåt avser även sådana omständigheter som tillmäts relevans i bl.a. skatteförfatt- ningarna. Den som inte känt till t.ex. att en viss inkomst var skatteplik- tig kan inte fällas till ansvar för skatteundandragande (se nedan under "Skatteundandragande") och den som inte känt till att en viss vara var underkastad införselförbud kan inte dömas för uppsåtlig överträdelse därav.

Vissa bestämmelser om skattebrott är tillämpliga inte bara i fråga om tyska skatter, utan gäller även brott rörande "Eingangsabgaben" vilka riktar sig mot en EG- eller EFTA-stat. Härifrån bortses i det följande. Inte heller berörs användning av s.k. sidopåföljder (olika former av förlust av medborgerligt förtroende) eller frågor om preskription.

Skatteundandragande

Det centrala skattebrottet är skatteundandragande (& 370 AO), den tyska motsvarigheten till skattebedrägeri (2 & SBL). Straffet är böter eller fängelse i högst fem år. Någon särskild straffskala för ringa fall finns

inte. Angående grova fall hänvisas till avsnitten "Kvalificerad smugg- ling" och "Särskilt allvarliga skatteundandragande" i det följande.

Brottet uppfattas som ett förmögenhetsbrott, riktat mot statens anspråk på full betalning av skatter och avgifter. Angreppsobjekt är alla skatter och skatterättsliga sidoprestationer (enligt en definition i 5 3 AO), inklusive tullar. Dessutom är & 370 tillämplig i fråga om vissa andra avgifter eller premier; detta framgår av hänvisningar i de särskilda författningarna därom. Särskilda straffbestämmelser om skatteundandra- gande finns i lagen om brännvinsmonopol.

Skatteundandragande kan förövas genom handling eller genom underlåtenhet.

Aktivt skatteundandragande består i att lämna skattemyndighet eller annan myndighet oriktiga eller ofullständiga uppgifter om omständig- heter av skattemässig betydelse. Gämingen kan förövas muntligen eller skriftligen. Vem som helst kan vara gärningsman, även om i praktiken gärningsmannakretsen begränsas till skattskyldiga, ställföreträdare och andra som har särskild anknytning till en verksamhet eller händelse som föranleder skattskyldighet. (Från praxis kan nämnas brott förövat av en föreståndare för en karantänstation. Denne hade antecknat för låg vikt på införda kreatur, vilket ledde till att för låg tull fastställdes.)

Passivt skatteundandragande har två former. Den ena består i att pliktstridigt underlåta att använda skattemärken eller skattestämplar. Användning härav är föreskriven vid vissa punktskatter och innebär att skatt förfaller till betalning. Denna form av skatteundandragande torde inte behöva ytterligare beröras.

Den andra formen består i att pliktstridigt lämna skattemyndighet i okunnighet om omständigheter av skattemässig betydelse (på annat sätt än genom att vilseleda genom handling). Endast den som personligen - på grund av föreskrift i författning eller garantställning, t.ex. till följd av avtal - har en deklarationsplikt eller annan upplysningsplikt kan vara gärningsman. Av särskilt intresse i sammanhanget är de tämligen långtgående skyldigheter till beriktigande som följer av 5 153 AO. Sålunda är t.ex. den som upptäcker att han lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter i en deklaration skyldig att ofördröjligen anmäla detta. Ett sätt att föröva passivt skatteundandragande är att utan anmälan till skattemyndighet förfoga över en vara i strid med ett villkor som uppställts för befrielse från skatt.

Ansvar för skatteundandragande förutsätter vidare att handlingen eller underlåtenheten orsakar en skatteskada. Sådan skada kan bestå i ingen skatt, för låg skatt, för sen skatt, oriktigt tillgodoräknande av skatt, osv. till förmån för en själv eller annan. Saken regleras tämligen utförligt i 5 370 AO, men det saknas anledning att här gå in på detaljer. I huvudsak överensstämmer den erforderliga följden med vad som krävs enligt 2 & SBL. Fullbordanspunkten ligger i princip vid den tidpunkt, då ett skatteanspråk förfaller, eller - om detta sker dessförinnan - den tidpunkt,

då skatten fastställs (eller skulle ha fastställts) preliminärt eller slutligt. Saknas reglering av förfallotid anses skatten vara omedelbart förfallen. s.k. kvittning påverkar skadebedömningen, men endast om gärnings- mannen kände till att några skattemässiga fördelar inte skulle uppstå vid en fullständig redovisning (se även nedan under "Osjälvständiga brottsformer").

Överträdelse av införselförbud m.m.

Enligt å 372 (1) A0 har begreppet Bannbruch följande kännetecken:

- straffbelagd överträdelse av förbud mot införsel, utförsel eller transitering av något, - utan föreskriven anmälan vid vederbörligt tullställe.

(Med "något" avses saker, rättigheter eller annat, t.ex. elektrisk ström; i praktiken finns endast bestämmelser avseende saker.)

Av framställningstekniska skäl talas i fortsättningen endast om förbud mot införsel, dvs. det är hela tiden underförstått att ett "införselförbud" också kan vara ett förbud mot utförsel eller transitering.

Införselförbud är absoluta eller relativa (dvs. licenstvång råder). Regler härom finns i ett mycket stort antal författningar. I nästan alla dessa finns särskilda bestämmelser och/eller bestämmelser om åläggande av penningbot (se nedan 3.5.2 under "Allmänt"). I ett par författningar finns inga sådana bestämmelser. Enligt å 372 (2) AO skall då Bann- bruch bestraffas såsom skatteundandragande. Brottet kan ju förövas på samma sätt: genom att lämna oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller genom att inte alls göra anmälan.

I de särskilda författningarna straffbeläggs normalt inte Bannbruch, utan själva överträdelsen av införselförbudet. För frågan om brott är förövat behöver då inte utredas, om också en anmälningsplikt har åsidosatts. Men ett sådant brott är ett skattebrott, endast om det utgör Bannbruch (å 369 AO). För att en skattemyndighet skall vara behörig att hantera utredningen krävs således också överträdelse av en bestäm- melse om anmälningsplikt. Vidare skall märkas att Bannbruchs- kvaliteten är utesluten när den särskilda författningen har belagt överträdelsen av införselförbudet med endast penningbot, eftersom då inget brott kan vara förövat; även i dessa fall är bestämmelsen i å 372 (2) AO subsidiär.

I sammanhanget kan nämnas att olovlig införsel och utförsel av narkotika regleras i samma straffbestämmelser som avser annan hantering av narkotika (åå 29 ff narkotikalagen). Anmälningsplikt är föreskriven.

Kvalificerad smuggling

Begreppet smuggling utnyttjas endast i å 373 AO. Därmed avses dels undandragande av tull och tulliknande pålagor (bl.a. vissa konsum- tionsskatter), dels Bannbruch. Den nämnda paragrafen anger en särskild straffskala - fängelse i lägst tre månader och högst fem år - för vissa kvalificerade former av smuggling. I fall av överträdelse av införselför- bud måste således prövas om också en anmälningsplikt åsidosatts; annars föreligger ju inte Bannbruch. (Vidare anses två brott i idealkon- kurrens begångna när bådeå 373 och en annan straffbestämmelse avseende införselförbud kan tillämpas. Detta kan medföra att en strängare straffskala än den nyss angivna kommer att gälla.)

De kvalificerande omständigheterna är av tre typer: (1) Yrkesmässighet. I fråga om Bannbruch gäller denna punkt endast överträdelse av införselförbud i den monopollagstiftning, där inget föreskrivs om sanktioner. Yrkesmässighet föreligger när någon har för avsikt att förskaffa sig en inte obetydlig och någorlunda varaktig inkomstkälla genom upprepade brott av ifrågavarande art. Mer än ett brott behöver således inte faktiskt ha förövats.

(2) Farliga hjälpmedel. Lagen nämner dels medförande av skjutva— pen, dels medförande av annat vapen, verktyg eller medel i avsikt att därmed förhindra eller övervinna annans motstånd genom våld eller hot ' om våld (sådan avsikt krävs således inte vid medförande av skjutvapen).

(3) Ligamassighet. Gärningsmannen måste ha förbundit sig att tillsammans med minst en annan ligamedlem utföra upprepade smugg- lingar. En förutsättning som inte framgår av lagtexten är att själva "ligamässigheten" kan leda till personlig fara för någon tysk tulltjänste- man.

Särskilt allvarligt skatteundandragande

Enligt å 370 (3) AO skall särskilt allvarliga fall av skatteundandragande bestraffas med fängelse i lägst sex månader och högst tio år. Vid be- dömningen skall särskilt beaktas, om gärningsmannen - i syfte att berika sig själv tillfogar stor skatteskada; - missbrukar sin behörighet eller ställning som ämbetsman; - utnyttjar medhjälp av en ämbetsman som missbrukar sin ställning eller behörighet; eller - upprepade gånger förövar skatteundandragande medelst användning av förfalskade verifikationer.

Liksom i BrB är lagstiftningstekniken den att de nämnda försvårande omständigheterna blott ger en presumtion för placering av brottet i den högre svårhetsgraden. Uppräkningen är således inte uttömmande och

förekomsten av en angiven omständighet medför inte alltid att brottet bedöms som särskilt allvarligt.

För att ett fall av kvalificerad smuggling i form av skatteundandra- gande skall bedömas enligt förevarande bestämmelse i stället för enligt å 373 AO krävs att gärningen vid en samlad bedömning framstår som särskilt allvarlig; därvid måste det föreligga försvårande omständigheter vid sidan av dem som nämns i å 373.

Skattehäleri

Den tredje huvudtypen av skattebrott regleras i å 374 AO. (En motsvarande bestämmelse finns i lagen om brännvinsmonopol.) Skattehäleri är konstruerat efter mönster av häleri enligt å 259 StGB. Det tyska häleribegreppet omfattar endast sakhäleri och ansvarsförut- sättningama är betydligt snävare än enligt svensk lagstiftning.

Gämingsobjekt är sak som varit föremål antingen för undandragande av konsumtionsskatt eller tull eller för kvalificerat Bannbruch eller Bannbruch som bedöms såsom skatteundandragande. Ansvar för Skattehäleri är således uteslutet i alla fall, där överträdelse av ett införselförbud bestraffas enbart genom tillämpning av andra straff- bestämmelser än dem som finns i AO. Substituthäleri är inte heller straffbelagt.

Gärningsformema är följande: - anskaffa hälerigods för egen eller annans räkning (besittningsövergång krävs); - omsätta hälerigods eller hjälpa till vid omsättning därav (brottet fullbordas vid verksamhet som sker i syfte att åstadkomma omsättning; överlåtelse eller besittningsövergång är inte nödvändig).

I båda fallen krävs dessutom samförstånd med förövaren av förbrottet och avsikt att bereda sig eller någon tredje person vinning.

Straffskalan är böter eller fängelse i högst fem år; om gärningen är yrkesmässig (se ovan under "Kvalificerad smuggling") är dock minimum fängelse i tre månader.

Osjälvständiga brottsformer

Försök till skatteundandragande och Skattehäleri är straffbelagt, likson. försök till sådant Bannbruch som bedöms såsom skatteundandragande I övrigt kan försök till överträdelse av införselförbud vara straffbelag i den författning som reglerar hanteringen av ifrågavarande typ ax saker. Försök till kvalificerad smuggling enligt å 373 A0 är inte särskilt belagt med straff. Huruvida försök till sådant brott kan bestraffas beror

på om det annars änns någon bestämmelse om försök, vilket inte alltid är fallet vid smuggling i form av Bannbruch.

Vad gäller försökspunkten stämmer tysk rätt ganska väl överens med svensk. Eljest företer tysk försökslära stora avvikelser från den svenska. Till följd av att ett "subjektivt" försöksbegrepp accepterats kriminalise- ras även ofarliga (otjänliga) försök generellt. Exempelvis är en deklarant brottslig, om han lämnar en riktig deklaration i tro att den på någon relevant punkt är oriktig. Detsamma gäller en person som "smugglat" in en vara som han felaktigt tror vara avgiftsbelagd. Mot denna bakgrund är det följdriktigt att inte godta kvittning annat än när vederbörande saknar uppsåt att göra en skattevinst (se ovan under "Skatteundandragande").

Medverkan (anstiftan och medhjälp) är straffbelagd vid alla uppsåts- brott. Yrkesmässighet och ligamässighet är omständigheter av s.k. subjektiv betydelse och påverkar således inte klassificeringen av gärning som annan medverkande förövat, utan att själv ha handlat yrkesmässigt eller ligamässigt.

3.5 .2 Förseelser Allmänt

Med "förseelse" avses här vad som på tyska heter "Ordnungsvidrigkeit". En förseelse är inte ett brott, dvs. straffrättslig påföljd är utesluten. I betydande utsträckning är emellertid distinktionen blott terminologisk. I princip gäller samma allmänna materiella ansvarsförutsättningar och det förhållandet att en tvångsmässig betalning betecknas som "penning- bot" i stället för "böter" gör den ju inte mindre kännbar. Den stora principiella skillnaden mellan brott och förseelse ligger i att ansvar för en förseelse inte åläggs av domstol, utan av förvaltningsmyndighet. En penningbot företer i detta hänseende likheter med svenska sanktionsav- gifter, men det vore ett allvarligt misstag att i övrigt likställa åläggandet av penningbot med åläggandet av sanktionsavgift. Reglerna om förseelser utgör s.a.s. ”blott formellt en avkriminaliserad straffrätt, med höga rättssäkerhetskrav och i huvudsak samma dogmatiska komplexitet som straffrätten.

De allmänna reglerna - och en del speciella regler - om förseelser finns i 1968 års Gesetz fiber Ordnungswidrigkeiten (OWiG).

Begreppet skatteförseelse definieras i å 377 AO som gärning som i skatteförfattning åläggs penningbot. På motsvarande sätt är tullförseelse gärning som i tullförfattning åläggs penningbot (se vidare 3.5.4 under "Särskild undantagsregel vid tullbrott och tullförseelse").

Skatteundandragande såsom förseelse (å 378 AO) skiljer sig från brottet skatteundandragande i följande tre hänseenden: (a) gärningsman är alltid endast den som är skattskyldig eller som av någon anledning är ansvarig för den skattskyldiges ekonomiska angelägenheter (i praktiken har denna begränsning nästan ingen betydelse); (b) uppsåt krävs inte; det räcker med grov oalasamhet; (c) påföljden är en penningbot om högst 100 000 DM (enligtå 17 OWiG är minimum 5 DM).

Överträdelse av införselförbud m.m.

Förseelse i form av överträdelse av införselförbud kan aldrig vara skatte- (eller tull-)förseelse och reglerna om Bannbruch kan inte vara tillämpliga. Bestämmelser om sådana förseelser finns i de särskilda författningarna om hanteringen av olika typer av (farliga) saker, antingen ensamma eller tillsammans med straffbestämmelser. Sålunda föreskriver t.ex. å 18 (1) p. 10 i 1986 års avfallslag en penningbot om högst 100 000 DM för bl.a. uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av införselförbud. (I enlighet med å 17 OWiG innebär detta att maximipå- följden vid oaktsam gärning är 50 000 DM.) Överträdelse av förbud enligt 1986 års lag kan aldrig vara ett brott; ingen där nämnd gärning är belagd med straff och å 373 A0 är inte tillämplig. Antalet särskilda bestämmelser om penningbot vid olovlig införsel uppgår troligen till ett par hundra.

Tullförseelse

å 382 AO föreskriver ansvar för vissa uppsåtliga eller oaktsamma över- trädelser av föreskrifter i tullförfattningama, under förutsättning att sådan författning hänvisar till å 382. Påföljden är penningbot om högst 10 000 DM (5 000 DM vid oaktsam gärning). Tullförseelse har karaktären av ren ordningsförseelse.

Övriga skatteförseelser

I åå 379-381 och 383 AO samt i lagen om brännvinsmonopol och i lagen om skatterådgivning finns ytterligare bestämmelser om förseelser. I förevarande sammanhang är de utan intresse.

Visa bestämmelser avseende företag

I å 130 OWiG finns en reglering av ansvaret för den, som innehar eller eljest har en särskilt ansvarsfull position i ett företag eller en rörelse och som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att övervaka verksam- heten, till följd varav brott eller förseelse förövas. Gärningen kan bestå i att utse en olämplig person att sköta en uppgift. Om försummelsen resulterar i brott, är maximipåföljden en miljon DM; eljest bestäms maximum av maximum för den förseelse som följt av pliktförsummel- sen. (Som vanligt nedsätts maximum till hälften om förseelsen förövas av oaktsamhet.)

å 130 OWiG kan uppenbarligen bli att tillämpa när skatteundandra- gande eller olovlig införsel äger rum inom ramen för ett företags verksamhet. Detsamma gäller å 30 OWiG, som innehåller en motsva- righet till de svenska bestämmelserna om företagsbot (se nedan 7.2. 2). En juridisk person kan åläggas en penningbot (av högst samma belopp som gäller enligt å 130) om någon i ledande ställning förövat brott eller förseelse, varigenom den juridiska personens plikter åsidosatts eller varigenom den juridiska personen fått eller skulle få ekonomisk vinning.

Vad som här redovisats är endast huvuddrag i regleringen.

Osjälvständiga ansvarsformer

Vid här berörda förseelser kommer ansvar för försök inte i fråga. Vad gäller medverkan föreskriverå 14 OWiG att alla medverkande skall anses ha handlat "ordnungswidrig". Det görs alltså ingen skillnad mellan gärningsman, anstiftare och medhjälpare.

3.5 .3 Förverkande

Den följande redogörelsen är synnerligen översiktlig. Avsikten är att ge en ungefärlig uppfattning om huvuddragen i relevanta delar av den tyska förverkandelagstiftningen.

Vinningsförverkande vid brott

Allmänna bestämmelser om förverkande av vinning ("Verfall") finns i åå 73—73d StGB. Objekt för förverkande är ekonomisk vinning, som vederbörande omedelbart har erhållit för ett brott (t.ex. en belöning) eller av ett brott (t.ex. stöldgods eller en skattevinst). Vid här aktuella brott kommer emellertid i praktiken endast förverkande av vinning som någon erhållit för ett brott i fråga (och sådan vinning har ju ingenting

med brottets beskaffenhet att göra). Detta beror på att förverkande inte skall ske i den mån vinningen svarar mot målsägandens betalnings- anspråk. Vid skatteundandragande finns alltid en skatteskuld som motsvarar vinningen. Endast vid Skattehäleri torde förverkande av vinning av ett skattebrott kunna aktualiseras. En överträdelse av ett införselförbud medför inte att vinning uppkommer.

Annat förverkande vid brott

Förverkande av straff— eller säkerhetsskäl ( "Einziehung") regleras dels i åå 74—74f StGB, dels i speciella bestämmelser. De allmänna reglerna gäller förverkande av produkter av brott och hjälpmedel o.dyl. vid brott (även t.ex. skrifter, vars spridande är brottsligt). I vissa fall kan sakförverkande ersättas av värdeförverkande.

Speciella bestämmelser kan finnas i författningar som reglerar hanteringen av (farliga) saker. Sådana kan innefatta föreskrifter om tvingande förverkande eller om förverkande i fall som inte nämns i StGB. å 375 (2) AO innehåller särskilda regler om förverkande vid skatteundandragande, Skattehäleri och sådan olovlig införsel m.m. som bedöms enligt AO. I dessa fall kan förverkande ske - det är alltså fråga om fakultativt förverkande (enligtå 74b StGB måste då en skälig- hetsprövning ske) - av - dels de saker vartill brottet hänför sig; beträffande skatteundan- dragande måste brottet dock avse tull eller konsumtionsskatt; - dels transportmedel, som begagnats vid brottet (detta täcks i och för sig av å 74 StGB, men genom en hänvisning i AC till å 74a StGB kan transportmedel förverkas från en vidare krets av personer än vad som gäller enligt å 74).

Regleringen i AO gör inte det grundläggande stadgandet i StGB överflödigt. Bl.a. kan enligt StGB även rättigheter förverkas; sålunda kan samäganderättsandel i ett transportmedel inte förverkas enligt AO, men väl enligt StGB. Detsamma gäller t.ex. transportmedel, som inte använts, men avsetts att användas vid smuggling.

Kan syftet med ett förverkande tillgodoses genom en mindre in- gripande åtgärd skall domstolen förordna därom (å 74b (2) StGB). Särskilt kommer då i fråga - att göra föremål obrukbara (som exempel brukar nämnas att in- smugglade cigaretter bränns, men det framstår som oklart hur det kan vara "mindre ingripande"); - att ändra föremål (t.ex. undanröja särskilda gömställen för smuggel- gods på ett fartyg); - att förfoga över föremål på bestämt sätt (t.ex. skänka smuggelgods till ett ålderdomshem).

Förverkande vid förseelser

Vinningsförverkande kan inte ske vid förseelser. Motsvarande effekt skall nås genom anpassning av penningbotens storlek; om det för detta ändamål behövs får föreskrivet maximum överskridas (å 17 (4) OWiG). Vid ovan berörda förseelser saknar denna föreskrift betydelse, eftersom vinningen motsvaras av en skatteskuld eller ingen vinning uppkommer.

Däremot kan förverkande eller mindre ingripande åtgärd - av straff- eller säkerhetsskäl äga rum vid förseelser (åå 22 ff OWiG). En förutsättning är dock att tillämpning av reglerna härom är särskilt föreskriven. I AO finns ingen sådan föreskrift. Vid vårdslöst skatteun- dandragande kan således inget förverkande ske. I de särskilda för- fattningarna rörande främst farliga föremål e.dyl. finns däremot i allmänhet regler om förverkande även vid förseelse i form av olovlig införsel. Exempel härpå är å 33 narkotikalagen och å 18 a avfallslagen.

3.5.4. Sanktionseftergift

Följande översikt gör inte anspråk på fullständighet. Allmänna regler om åtalseftergift i ringa fall berörs inte. Inte heller nämns bestämmelser om påföljdseftergift - se t.ex. å 29 (5) narkotikalagen om påföljds- eftergift vid ringa narkotikabrott.

Rättelse

Liksom i svensk rätt leder frivilligt tillbakaträdande vid försök till straffrihet.

Vidare finns i åå 371 och 378 (3) AO regler om frihet från straff eller penningbot vid rättelse sedan skatteundandragande eller vårdslöst skatteundandragande förövats. Det rör sig således om brott enligt å 370 eller å 373 (såvitt gäller skatteundandragande av "Eingangsabgaben") eller förseelse enligt å 378 AO. Motsvarande regler om rättelse finns också i lagen om brännvinsmonopol och en del andra författningar rörande avgifter eller premier.

Innehållet i å 371 AO svarar så väl mot å 12 SBL att någon närmare kommentar inte behövs. Det må nämnas att det inte ställs något krav på att rättelsen skall vara frivillig. I stället beskrivs i tre punkter under vilka omständigheter straffrihet trots rättelse inte kommer i fråga. Någon avsevärd skillnad mellan svensk och tysk rätt föreligger dock inte.Vad gäller rättelse vid förseelsen vårdslöst skatteundandragande är situa- tionen något annorlunda. Vederbörande slipper påföljd i åtskilliga fall där rättelsen inte kan sägas vara frivillig. Den enda diskvalificerande omständigheten är att han har fått reda på att förundersökning (avseende

brott eller förseelse) har inletts beträffande gärningen. Det sistnämnda gäller också - både vid brott och förseelse - när någon har åsidosatt sin rättelseplikt, men rättelse skett genom annans försorg.

Särskild undantagsregel vid tullbrott och tullförseelser

Enligt å 80 tullagen gäller en särskild undantagsregel vid tullbrott och tullförseelser; genom särskilda hänvisningar har lagrummet också kommit att gälla för gärningar avseende en rad konsumtionsskatter, som skall erläggas i samband med tullbehandling. Påföljd efterges auto- matiskt under följande förutsättningar: — gärningen förövas i samband med tullbehandling avseende resande- trafik över riksgränsen (det skall observeras att tullbehandling inte sker när någon tar "grön väg" i samband med gränspassen'ng eller på en flygplats);

— varornas värde överstiger inte 240 DM; - varorna är inte avsedda för handel eller yrkesmässig användning; - varorna har inte dolts på ett särskilt förslaget sätt; och - gärningen utgör inte ett inom sex månader upprepat tullbrott.

Om gärningsmannen är skyldig att betala tull eller konsumtionsskatt för varorna, blir han i regel skyldig att erlägga ett tillägg om minst 3 och högst 100 DM.

Den skisserade regleringen har utsatts för skarp kritik.

Undantagsregel för förseelser

Enligt å 56 OWiG kan i ringa fall av förseelse åläggande av penningbot ersättas med en varning. I regel skall vederbörande då betala en "varningsbot" om minst 2 DM och högst 20 DM.

Åtalseftergift vid vissa skattebrott

Enligt å 398 AO kan åklagaren avstå från åtal för skatteundandragande när skatteskadan är ringa, om också gärningsmannens skuld är ringa och inget offentligt intresse påkallar åtal. Motsvarande gäller för bl.a. Skattehäleri. Sker inget åtal kan ansvar för en till brottet subsidiär förseelse aktualiseras (å 21 OWiG).

3 .6 Nederländerna

Det nederländska regelsystemet i fråga om varusmuggling omfattar två lagar, en tullag, som gäller tullar, skatter och avgifter vid införsel av varor, samt en lag om ekonomiska brott, som rör förbud mot införsel av vissa varor. Lagarna härstammar från 1960-talet men har reviderats under 80-talet.

Ett speciellt inslag i det nederländska regelsystemet är det som kallas "transactie". Det innebär att den som ertappas med att försöka smuggla in varor får betala dels den normala tull och skatt som i alla händelser skulle ha utgått för varorna, dels ett tilläggsbelopp på 100 % av det sammanlagda tull- och skattebeloppet. Kanske förfarandet närmast skall liknas vid de svenska reglerna om tull- resp. skattetillägg. Observeras bör att det inte finns någon beloppsgräns i dessa fall, vilket innebär att den summa som skall betalas kan bli mycket hög. Viktigt är att den misstänkte själv måste godta det belopp som tullen fastställer. Gör han inte det, går fallet till domstol, hur litet beloppet än är. Enligt uppgift godtas "transacties" av den ertappade i ca 75 % av alla fall.

Rätten att besluta om dessa tillägg, "transacties", är delegerad till tullens regionchefer, som i sin tur delegerat den vidare till tulltjänstemän på lägre nivå. Alternativt kan den skyldige välja att avstå från varan samt betala tull och skatt för den. I sådana fall kommer givetvis inte transactie-systemet att tillämpas. Denna regel kommer mest i fråga för sprit och cigarretter.

Olovlig införsel och utförsel av narkotika är jämte olovlig befattning med sådant ämne straffbelagd i opiumlagen.

Förverkande av insmugglade varor förekommer endast i fråga om farliga varor som vapen, droger och liknande. Tullen har större befogenheter att förverka varor än polisen.

Enligt lagtexten är det uteslutande tullen som svarar för utredning och handläggning av brott mot de båda smugglingslagama ända fram till målets behandling i domstol. Genom en överenskommelse på ministerie- nivå har dock lagregeln luckrats upp något. Polisen övertar sålunda handläggningen av ärenden som rör narkotika och vapen, varvid tullen biträder polisen, främst i de stora städerna.

Rättsvillfarelse behandlas på likartat sätt oavsett om brottet rör förbudsöverträdelse eller undandragande av pålagor.

3.7. Storbritannien

De brittiska lagreglema för smuggling återfinns i Customs and Excise Management Act, senast reviderad år 1979. Förutom smuggling täcker lagen hela den brittiska tullens verksamhet. Liksom en stor del av de

brittiska förordningarna är tullagen ytterst detaljerad och innehåller många regler vilka idag har föga relevans. Smugglingslagstiftningen har sålunda i hög grad präglats av kampen mot smugglare av cognac på 1700-talet.

Lagstiftningen om smuggling finns dock ingalunda enbart i Customs and Excise Management Act utan delar av regelverket kan man hitta även i andra lagar. Principen är att all införsel av varor är förbjuden såvida inte undantag stipulerats och undantagen står normalt att finna i andra förordningar än i tullagen. De materiella bestämmelserna beträffande införsel, utförsel, framställning, överlåtelse och innehav av narkotika återfinns i Misuse of Drug Act 1971. Straffbestämmelsema för den som inför eller utför narkotika finns i Customs and Excise Manage- ment Act.

Av konstitutionella skäl införs vanligtvis förändringar i smugg- lingslagstiftningen i Criminal Justice Act, vilken innehåller huvudparten av de straffrättsliga förändringar som skett under de senaste åren.

Från tullens sida anses samarbetet mellan tull och polis flyta väl i Storbritannien. Tullen har på detta område betydligt större resurser än polisen till sitt förfogande. Smugglare åtalas således av tullens egna "solicitors" medan polisen inte har denna rättsliga expertis till sitt förfogande. Tullen har även en permanent rätt till "search" medan polisen måste ansöka om tillstånd i varje enskilt fall av husunder- sökning.

"The Keith-Commission" föreslog för några år sedan att en stor del av smugglingsbrotten skulle "avkriminaliseras". Vid ertappande av försök till smuggling i tullen skulle det således, enligt kommissionen, vara tillräckligt att en extra avgift erläggs. Förslaget kan förväntas genomföras inom de närmaste åren.

3 . 8 Frankrike

Fransk tullrätt är reglerad i Code des Douanes, senast reviderad 1989. Straffbestämmelserna i Code des Douanes bygger i stor utsträckning på bevispresumtioner till den misstänktes nackdel. När denna tullagstiftning infördes 1948 ansågs systemet med presumtioner nödvändigt som ett vapen mot den förutspådda ökningen av antalet tullbrott, vilken de nya transportmedlen antogs medföra.

Enligt fransk rätt indelas brottsliga gärningar i förbrytelser (délits) och förseelser (contraventions). Försök bestraffas på samma sätt som fullbordat brott, och en medverkande straffas lika som huvudmannen. Medverkansreglema i allmän fransk straffrätt är tillämpliga på tullbrott, men Code des Douanes innehåller också egna, mera långtgående regler. I tullagens medverkansregler uppräknas olika personkategorier som skall

anses ha ett sådant intresse i överträdelsema (intérét å la fraude) att de är delaktiga i brotten.

Enligt art. 417 stycke 1 består smuggling (contrebande) i in- eller utförsel av varor med kringgående av tullställe samt varje åsidosättande av bestämmelser i lagar och författningar som avser innehav eller transport av varor. I stycke 2 finns en exemplifierande uppräkning av smugglingshandlingar. Här nämns bland annat lossning eller lastning av varor i strid med föreskrifter och överträdelse av utförselförbud. De uppräknade gärningama kan indelas i två kategorier. Dels direkt smuggling där varorna är underkastade betalning av skatter och avgifter och där smugglingen syftar till att kringgå dessa, dels indirekt smugg- ling där gärningsmannen utnyttjar olika slag av förmåner. Hit hör fallet att en vara som tillåtits i Frankrike för viss tid finns kvar i landet när tidsfristen löpt ut.

Enligt stycke 3 jämställs med smuggling de fall av införsel och utförsel utan tullangivelse där varor dolts på specialkonstruerade gömställen eller i utrymmen som normalt inte används för att hysa varor. Detta stycke var av större intresse förut då det förelåg skillnader på flera viktiga områden mellan regelrätt smuggling och in- eller utförsel utan tullangivelse.

Det allmänna smugglingsstadgandet, art. 417, kompletteras med art. 418-422 vilka beskriver ett stort antal situationer där smuggling presumeras föreligga.

I fall av smuggling presumeras, enligt art. 392, innehavaren av varorna vara den straffrättsligt ansvarige. Enligt art. 393-394 presume- ras befälhavare på fartyg och flygplan vara ansvariga för överträdelser av tullagstiftningen om gärningsmannen inte påträffas och befälhavaren inte förmår visa att han vidtagit tillräckliga åtgärder beträffande övervakning och tillsyn.

Fransk tullrätt bygger på en skyldighet att deklarera alla varor som förs in i eller ut ur landet.

Art. 423 ger en allmän definition av vad som avses med in- eller utförsel utan tullangivelse (importations et exportations sans declara- tion). Hit räknas såväl att någon fört in eller ut varor genom tullen utan att överhuvudtaget ha deklarerat dessa som att någon avgivit en deklaration, som inte överensstämmer med varuinnehavet. Även att undanhålla eller ersätta de uppgivna varorna med andra inryms under stadgandet.

Art. 423 kompletteras av art. 424-428 där det framgår under vilka omständigheter varor skall presumeras vara föremål för in- eller utförsel utan tullangivelse eller försök till sådant brott.

Enligt art. 395 presumeras undertecknaren vara ansvarig för för- summelser, oriktigheter etc. som avslöjas i deklarationen.

I praktiken tillämpas även inom tullrätten bevismedlen enligt allmän straffrätt. Tullagstiftningens presumtioner används bara i andra hand.

Art. 417-428 innehåller inga upplysningar om vilka påföljder över- trädelsema medför. Code des Douanes upptar påföljdsbestämmelsema för sig. Förseelsema är uppdelade i fyra klasser. Till klass 1 räknas överträdelser som har karaktär av ordningsförseelser. Enligt art. 410 skall den som exempelvis lämnat felaktiga uppgifter i deklaration utan att detta påverkat beräkningen av skatter eller avgifter böta 2 000- 20 000 FRF.

Art. 411 upptar förseelser av klass 2. Hit hör något grövre tull- överträdelser som kan äventyra tulltaxeringen, som olika fall av diskrepans mellan deklarationshandling och det faktiska varuinnehavet. För dessa förseelser är påföljden böter en eller två gånger det belopp som undandragits eller kunnat undandras genom förfarandet.

Förverkande av varorna samt böter ] 000-10 000 FRF är, enligt art. 412, straffet för tullförseelser av klass 3. Hit hör gärningar vilka framstår som uppsåtliga överträdelser av tullagstiftningen när varorna inte är import- eller exportförbjudna eller högt beskattade.

Art. 413 upptar bland annat olika fall av ohörsamhet mot tullförvalt- ningen, som exempelvis underlåtenhet att uppvisa dokument eller att på annat sätt hindra tulltjänstemännens arbete. Straffet för sådana förseelser är fängelse tio dagar — en månad och 600-3 000 FRF i böter.

Vid tullförbrytelser är påföljden, enligt art. 414, högst tre års fängelse, förverkande av brottsobjekt, transportmedel och liknande som har använts till att dölja gärningen samt bötesstraff på en eller två gånger brottsobjektets värde. Som förbrytelser klassas såväl varje smugglingsbrott som in- eller utförsel utan tullangivelse beträffande förbjudna eller högt beskattade varor. Överträdelser rörande varor vilka inte är import— eller exportförbjudna och vars värde inte överstiger 5 000 FRF föranleder endast böter uppgående till varans värde.

Enligt art. 370 fördubblas maximistraffen vid återfall inom fem år. Personer som infört eller utfört kapital som de visste härrörde från ett brott mot bestämmelserna rörande giftiga och drogklassade ämnen straffas enligt art. 415 med minst två och högst tio års fängelse, förverkande och böter.

Vid förbrytelser kan enligt art. 432-433 vissa särskilda påföljder ådömas. Exempelvis kan en person förlora behörigheten att vara mäklare eller förbjudas att starta industri- eller handelsrörelse.

De stränga reglerna i Code des Douanes kompenseras av möjligheten för gärningsmannen att träffa överenskommelse (transaction) med tullmyndigheten beträffande påföljden. Enligt art. 350 kan sådan överenskommelse ingås fram till den definitiva domen.

Införsel, utförsel, framställning, innehav etc. av narkotika regleras i Code de la santé publique. Den som gjort sig skyldig till olovlig in- eller utförsel av narkotika straffas enligt art. 627 med böter 5 000- 50 000 000 FRF , fängelse minst 10 och högst 20 år eller bådadera.

Försök bestraffas lika som fullbordat brott. Även här kan straffen fördubblas vid återfall, art. 630.

4. Lagstiftningens tillämpningsområde

4.1. Inledning

I utredningens direktiv framhålls att vi särskilt bör överväga om tillämpningsområdet för den centrala lagstiftningen angående lag- överträdelser i samband med gränstrafiken bör ändras samt om och i vad mån straffbestämmelserna på området ytterligare bör anpassas till motsvarande bestämmelser i SBL.

Enligt direktiven skall vi såvitt gäller förstnämnda fråga särskilt överväga om de straffrättsliga bestämmelserna, eller vissa delar av dem, bör inarbetas i den författning som reglerar förfarandet vid in- och utförsel av varor, numera TuL, eller i andra författningar. I direktiven ifrågasätts vidare om t.ex. bestämmelserna om narkotikasmuggling bör föras över till NSL. Beträffande anpassningen till SBL:s bestämmelser är främst av intresse hur undandragandebrotten, dvs. de gärningar som innebär att tull, annan skatt eller avgift undandras eller kan komma att undandras staten, i framtiden skall bedömas. Skall de helt jämställas med Skattebrotten och i vilken författning skall reglerna om undan- dragandebrotten finnas?

Som en bakgrund till våra överväganden angående nu nämnda frågor lämnas inledningsvis en redogörelse för innehållet i förarbetena till VSL liksom för de överväganden som gjordes av 1973 års varusmugglings- utredning beträffande den lagens tillämpningsområde.

4.1.1. Varusmugglingslagen

Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av olika varor fanns som tidigare nämnts före VSL:s ikraftträdande i ett flertal skilda författningar. Dessa författningar hade tillkommit vid olika tillfällen och tillgodosåg delvis mycket olika intressen. Inte minst mot denna bakgrund hade bestämmelserna blivit tämligen oenhetliga och svår- överskådliga till såväl uppbyggnad som innehåll.

I ett lagstiftningsärende år 1949 anförde riksdagens första lagutskott stark kritik mot den dåvarande lagstiftningen angående smuggling. Utskottet konstaterade därvid bl.a. att denna lagstiftning var synnerligen svåröverskådlig och menade att en ny lagstiftning på området borde

komma till stånd. En sådan lagstiftning borde enligt utskottet vara uppbyggd efter enhetliga linjer. Utskottet framhöll vidare att det måhända kunde visa sig möjligt att samla alla erforderliga stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och exportbestämmelser inom en och samma lag, som i så fall borde innehålla endast straff- bestämmelsema jämte nödvändiga straffprocessuella regler.

Direktiven till 1956 års varusmugglingsutredning fick ett innehåll som mycket nära anslöt till vad första lagutskottet uttalat i nyssnämnda lagstiftningsärende. I direktiven framhölls således att utredningen borde syfta till att ett nytt enhetligt regelsystem tillskapades på förevarande område.

I 1956 års varusmugglingsutrednings betänkande föreslogs att alla erforderliga straffbestämmelser om olovlig införsel och utförsel skulle samlas i en blankettstrafflag, vars straffstadganden skulle få sitt materiella innehåll genom speciella författningar angående tullplikt eller import- och exportförbud. Utredningen framhöll att det i och för sig var en tänkbar lösning att till olika brottstyper hänföra, å ena sidan, gär- ningar som riktade sig mot statens fiskala intressen och, å andra sidan, gärningar som utgjorde överträdelser av import- och exportförfattningar. En sådan uppdelning skulle emellertid enligt utredningens mening innebära att man skilde på handlingar som i yttre hänseende var med varandra helt överensstämmande. Underlåtenhet att anmäla en vara till tullklarering kunde således i ett fall föranleda att tull undandrogs statsverket och i ett annat att varan inkom till landet i strid mot importförbud. Detsamma skulle gälla en vilseledande åtgärd i samband med varans tullbehandling. Dessa gärningar hade, framhöll utredningen, förutom den yttre överensstämmelsen även det gemensamt att de innebar en kränkning av ett statligt intresse som var förbundet med en varas in- eller utförsel. I många fall var det dessutom fråga om varandra mycket närstående intressen. I stor utsträckning tillgodosåg nämligen såväl tullar som importförbud ytterst syften av näringspolitisk karaktär. Ibland berodde det på mera tillfälliga omständigheter om man för att tillgodose ett visst näringspolitiskt syfte valt tull- eller importreglering. Ut- redningen fann en naturlig lösning vara att under ett gemensamt brottsbegrepp sammanföra de viktigaste av de förfaranden varigenom någon föranledde att statsverket undandrogs tull eller att införsel eller utförsel skedde i strid mot import- eller exportförbud.

Utredningen övervägde även möjligheten att överföra undandragande- brotten till den då gällande skattestrafflagen. Utredningen anförde i denna del följande (SOU l959:24 s. 169).

Vad angår de föreslagna straffbestämmelsemas förhållande till skattestrafflagen är att märka, att man vid skattestrafflagens tillkomst utgick från att densamma skulle omfatta samtli a defraudationbrott, vilka icke av särskilda skäl borde lämnas utan ör. Sådana särskilda skäl ansågos föreligga i fråga om brott mot tullförfattningarna.

Straffstadgandena i dessa författningar lämnades sålunda orubbade av skattestrafflagen. De sakkunniga anförde härom, att, då ifrågavarande straffbestämmelser icke enbart avsåge att utgöra reaktion mot undandragandet av tull eller skatt utan även tjänade andra syften, desamma under inga förhållanden kunde helt upphävas. Härtill komme, att de i tullförfattningarna förekommande kvalifikationsfallen vore så speciella, att de icke lämpligen kunde flyttas över till en allmän la . Alternativet att upptaga straffet för huvudbrottet i skattestra agen och straffen för kvalifikationsfallen i andra för- fattningar vore enligt de sakkunnigas menin icke tilltalande (SOU 1942z3l s. 97). -Lagrådet erinrade i denna fråga därom, att bland de gärningar, som straffbelades i tull- och andra därmed jämförliga orfattningar, jämväl funnes sådana, som begreppsenligt vore att anse som deklarationsbrott i förslagets mening. Det oaktat hade de icke ansetts böra falla under lagen, och i enlighet därmed hade straff- bestämmelsema lämnats orubbade i de särskilda författningarna. Då dessa författningar bildade ett i och för sig slutet rättsområde och en utbrytning av hithörande straffbestämmelser i allt fall icke för det dåvarande syntes kunna ifrågakomma, måste även enligt lagrådets mening deklarationsbrott i vad de avsåge tull-, import- och licensav- gifter ämnas utanför skattestrafflagen (prop. nr. 40/1943 5. 112). De skäl, som sålunda anfördes för att föra tulldefraudationema utanför skattestrafflagen, synes alltjämt bärande. Det lärer sålunda icke nu kunna komma i fråga att utvidga skattestrafflagens till- lämpningsområde till att avse även tulldefraudationer. Som nämnts i avsnittet om tillämpningsområdet för en blivande lagstiftning är det i stället meningen att i fall, där för närvarande enligt särskild författning (t.ex. förordningen om varuskatt) skattestrafflagen skall tillämpas i fråga om undandragande av allmän avgift, som av tullverket uppbäres i samband med varas införsel, hänvisningen till skattestrafflagen skall ersättas med hänvisning till den nu föreslagna lagen om straff för varusmuggling. Att beträffande gärningar, som i den föreslagna lagen avses, skattestrafflagen ej blir tillämplig, framgår av stadgandet i 6 å skattestraffla en. Enligt detta stadgande skola, om gämmg som avses i 1 eller % å av skattestrafflagen är straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning, bestämmelserna i skattestrafflagen ej äga tillämpning.

1956 års varusmugglingsutrednings förslag angående den nya lagstift- ningens uppbyggnad och omfattning godtogs i allt väsentligt av remissinstansema. Generaltullstyrelsen hade dock vissa invändningar. Styrelsen ansåg således att undandraganden av tull eller avgift, å ena sidan, och överträdelser av import- eller exportförbud, å andra sidan, var principiellt olika brottstyper som borde regleras var för sig (prop. 1960:115 5. 53).

Departementschefen delade utredningens mening att den nya lagstift- ningen i princip borde avse all slags införsel och utförsel av varor som sker i strid mot gällande bestämmelser. Man vann härigenom, framhöll departementschefen, att reglerna blev enhetliga och överskådliga samt att åtskillnad inte gjordes mellan handlingar som i yttre avseenden var helt identiska (prop. 1960:115 5. 58).

4.1.2 1973 års varusmugglingsutredning

I samband med tillkomsten av 1973 års tullag reformerades tullproce- duren högst påtagligt, bl.a. infördes då på detta område ett deklara- tionssystem. I lagens förarbeten anförde departementschefen att reformen aktualiserade tanken på att bestämmelserna i VSL närmare skulle anpassas till straffbestämmelsemai SBL. Eftersom man emellertid inte kunde ta ställning till dessa frågor utan att de hade utretts närmare, fann departementschefen att en särskild utredning först borde ske (prop. 1972:110 5. 130). I direktiven till 1973 års varusmugglingsutredning hänvisades till nämnda uttalanden, varjämte departementschefen särskilt framhöll att det i sammanhanget kunde finnas anledning att också överväga frågan om VSL:s tillämpningsområde, bl.a. i förhållande till SBL.

En av 1973 års varusmugglingsutrednings huvuduppgifter var således att pröva frågan om VSL:s tillämpningsområde var ändamålsenligt bestämt. Utredningen, som gjorde en ingående analys av hithörande problem, anförde i denna del inledningsvis följande (SOU l976:37 s. 122).

Den ordning som infördes i och med VSL:s ikraftträdande innebar i princip en enhetlig reglering av straffen för in- eller utförsel av varor i strid mot gällande bestämmelser, oavsett om gämingama innefattar undandragande av tull och andra avgifter eller överträdelse av förbud mot in- eller utförsel. Denna reglering gav otvivelaktigt en avsevärd förbättring i fråga om överskådligheten av rättsområdet och ökade möjligheterna till en enkel och rationell tillämpning av bestämmel- serna. Efter lagens tillkomst har i olika sammanhang frågan om ett överförande av undandra andebrotten på tullområdet eller vissa av dem till skattestrafflagsti ningen varit uppe till diskussion. Därvid har tanken på en överföring avvisats. Som skäl har främst åberopats de praktiska fördelarna av att brott mot bestämmelser om in- och utförsel av varor regleras i en enda författning och vidare har pekats på svårigheterna att åstadkomma en klar gränsdragning mellan vilseledande i samband med tullbehandling å ena sidan och varu- smuggling i egentlig bemärkelse å andra 51dan. Mot dessa skäl får vägas vad som talar för att undandragandebrotten på tullområdet överförs till [SBL] - och i så fall samtliga former av undandragande, inte bara de som sker genom vilseledande. Förutom likheterna i tull- och beskattningsförfarandena kan framhållas att tull- och andra särskilda införselavgifters betydelse från ekonomisk synpunkt numera är förhållandevis begränsad och kommer att minska ännu mer, medan uppbörden i samband med import av sådana skatter och avgifter som också utgår vid omsättning och hantering inom landet omfattar en stigande andel av tullverkets uppbörd. Särskilt tungt väger därvid mervärdeskatten. Vid en avvägning av dessa skäl mot varandra har utredningen kommit till uppfattningen att fördelarna av att de centrala bestämmelserna rörande överträdelser av bestämmelser om in- och utförsel av varor finns samlade i en enda författning väger lika tungt som skälen för en överflyttning av undandragandebrotten till [SBL]. Från principiella och systematiska synpunkter kan med minst lika

stort fog hävdas att de olika brottstypema i samband med varutrafiken över landets gränser bör regleras enhetligt som ett rättsområde för sig som att undandragandebrotten bör regleras i ett sammanhang.

Av 1973 års varusmugglingsutrednings betänkande framgår vidare att utredningen från början hade övervägt att lägga fram alternativa förslag till reglering av undandragandebrotten så att mot varandra kunde ställas, å ena sidan, en moderniserad varusmugglingslag med samma enhetliga reglering av brotten vid gränstrafiken som VSL innehåller och, å andra sidan, dels en skattebrottslag vari undandragandebrotten inom tullom- rådet inarbetats, dels en separat varusmugglingslag för brotten mot import- och exportförbud och andra regleringar av in- eller utförsel. Utredningen fann emellertid att ett inarbetande i SBL av ifrågavarande undandragandebrott skulle medföra icke obetydliga svårigheter. Utredningen framhöll därvid bl.a. att om man utgick ifrån att de allmänna brottsbeskrivningama i den då nyligen införda skattebrottslag- stiftningen skulle förbli i huvudsak oförändrade, föreföll inarbetande av tullbrotten i SBL få till följd antingen att i SBL måste införas ett icke obetydligt antal specialbestämmelser för tullbrotten eller att man fick vidta betydande förändringar i bestämmelserna beträffande den faktiska tullkontrollen. Det fick, menade utredningen, förutsättas att en sådan inarbetning inte skulle få medföra att tullbrotten konstruerades så att effektiviteten i beivrandet av dessa brott avsevärt eftersattes.

Utredningen pekade i fortsättningen särskilt på två omständigheter som skulle försvåra en överföring av undandragandebrotten till SBL, nämligen dels att bestämmelsen i 2 å första stycket SBL om skatte- bedrägeri är tillämplig endast om oriktig uppgift har lämnats i skriftlig handling, dels det sätt på vilket det passiva skattebedrägeriet enligt 2 å andra stycket SBL hade utformats.

Utredningen anförde beträffande 2å första stycket SBL följande (SOU 1976:37 s. 123).

[SBL:s] bestämmelse om huvudbrottet skattebedrägeri i 2 å första stycket är tillämplig endast om oriktig uppgift har lämnats i skriftlig handling som avgetts till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Det har varit möjligt att på detta sätt begränsa straffbarheten till de fall då skriftlig handling har lämnats eftersom förfarandet i fråga om skatter och avgifter på inrikesområdet i huvudsak är skriftligt. Muntliga uppgifter förekommer endast som kompletteringar eller förtydliganden av de uppgifter den skatt- eller avgiftsskyldige har lämnat i den deklaration eller grundhandling av annan typ som han författningsenligt har att avge till ledning för skatte- eller avgiftsberäkning. På tullområdet gäller emellertid i väsentliga delar en annan ordning. Huvudregeln är visserligen att de uppgifter som erfordras till ledning för förtullning skall lämnas i tu] eklaration eller importanmälan. Resenärer har dock som regel rätt att ange medförda varor till förtullning muntligen. Oriktiga uppgifter i dessa sammanhang skulle således, om undandragande- brotten fördes över till [SBL], inte utan vidare kunna beivras straff-

rättsligt. Det skulle krävas att det här aktuella rekvisitet i bestämmel- sen om skattebedrägeri ändrades, åtminstone såvitt gäller smugglings- brottet, eller att ett obligatoriskt skriftligt förfarande vid förtullmng strikt genomfördes för all trafik. Det senare skulle vara tyngande och medföra betydande nackdelar för resandetrafiken.

Utformningen av det passiva skattebedrägeriet i 2 å andra stycket SBL skulle enligt utredningens mening vålla än större svårigheter vid en överföring av undandragandebrotten till SBL. Utredningen framhöll således att denna bestämmelse i objektivt hänseende kräver bl.a. att någon underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling. Med denna utformning skulle bestämmelsen kunna tillämpas på tull- området endast när någon som är skyldig att till ledning för förtullning avge tulldeklaration eller importanmälan underlåter att ange varan till förtullning.

I subjektivt hänseende fordras därtill för ansvar enligt nämnda bestämmelse att gärningsmannens underlåtenhet skett i avsikt att förskaffa sig en obehörig skattevinst; det krävs således s.k. direkt uppsåt. Utredningen ansåg att det för de vanliga Skattebrotten inte kunde komma i fråga att göra någon ändring i detta hänseende så att kravet på uppsåt skulle vidgas till att omfatta även indirekt och eventuellt uppsåt. Om kravet på avsikt däremot skulle gälla även undandragandebrotten på tullområdet, kunde det visserligen antas, menade utredningen, att bestämmelsen i SBL i viss omfattning skulle kunna tillämpas i fall av underlåtenhet att ange vara till förtullning eller annan form av tullklare- ring. Särskilt när varan fördes in vid sidan av tullstället behövde man inte tveka om gärningsmannens avsikt att undgå tull. Mestadels torde en sådan avsikt också kunna antas föreligga då en resande underlåtit att anmäla en vara för tullverket. Enligt utredningens mening förelåg dock en risk för att alltför många fall skulle få lämnas obeivrade till följd av att direkt uppsåt inte ansågs vara styrkt.

Utredningen framhöll också att kravet på avsikt även skulle komplice- ra ett inordnande i SBL av de undandragandebrott som bl.a. regleras i 4 å 1 och 2 VSL.

Enligt vad utredningen vidare anförde var de då gällande tull- bestämmelsema inte utformade efter några enhetliga linjer och lämpade sig därför inte som underlag för en tillämpning av 2 å andra stycket SBL på den som underlåtit att göra en anmälan. För att SBL:s bestäm- melse om passivt skattebedrägeri skulle bli tillämplig på dessa fall av underlåtenhet att göra anmälan till tullverket skulle krävas att nya klara och precisa regler för anmälningsskyldighetens fullgörande utarbetades och infördes. Den skriftliga form för anmälningsskyldigheten, som i så fall också skulle behöva föreskrivas, skulle göra förfarandet onödigt stelbent och tyngande, särskilt från den enskildes synpunkt. Till detta kom att bestämmelsen om passivt skattebedrägeri som nyss sagts ändå kunde väntas få en ganska begränsad tillämpning på tullområdet till följd

av svårigheten att styrka direkt uppsåt. Slutligen framhöll utredningen att även om man lyckades motverka dessa och övriga negativa effekter som kunde uppkomma om SBL:s brottskategorier gjordes tillämpliga på undandraganden på tullområdet, skulle en fortsatt särreglering av tullbrotten i vissa avseenden ändå bli nödvändig.

Utredningen anförde avslutningsvis i denna del följande (SOU 1976:37 s. 125).

Genom de erforderliga särbestämmelsema för tullbrott skulle överskådligheten och den generella karaktären hos reglerna i [SBL] i avsevärd grad minska och därmed torde de fördelar från systematisk och principiell syn unkt, som skulle li ga i att undandragandebrotten på tullområdet reg erades i samma fö attning som motsvarande brott på den inrikes beskattningens område, motvägas.

På grund av anförda överväganden har utredningen för sin del stannat vid att inte utarbeta något alternativt förslag om överförande av undandragandebrotten i VSL till [SBL]. Utredningen lägger således fram endast ett förslag till en moderniserad VSL. Förslaget innefattar liksom nuvarande lag en enhetlig reglering av de centrala straffbestämmelsema för överträdelser av ällande re ler om in- och utförsel av varor och omfattar sålunda de undan ragandebrotten och brotten mot import- och exportförbud eller andra in- eller utförselregleringar. Förslaget avser emellertid att inom denna ram tillgodose det naturliga sakliga kravet att straffreaktionema för tullundandraganden skall harmoniera med straffen vid den inrikes beskattningen, såvida inte särskilda skäl föranleder annat.

4.2. Överväganden och förslag

4.2.1. Narkotikasmuggling

Ett från övriga frågor om tillämpningsområdet för en reformerad varu- smugglingslagstiftning i direktiven angivet speciellt problem är huruvida bestämmelserna om narkotikasmuggling nu bör föras över till NSL. Under utredningsarbetet har tanken på en sådan reform fått ett starkt stöd från skilda håll, främst då från de representanter för domstolar och åklagarmyndigheter som utredningen varit i kontakt med. Det har därvid framhållits, som närmare skall utvecklas nedan, att den nuvarande ordningen gett upphov till en rad inte helt obetydliga tillämpningssvårig- heter. Motsvarande kontaktpersoner inom tullverket har däremot genom- gående intagit en negativ attityd till att bestämmelserna om narkotika tas bort från den centrala smugglingslagstiftningen. Den huvudsakliga in- vändning som framförts är att man därmed skulle avhända sig de fördelar, av inte minst praktisk natur, som en sammanhållen lagstiftning på området medför. Den nuvarande ordningen som innebär att så gott som alla brott som begås vid införsel och utförsel av varor regleras i VSL uppges ha i stort sett fungerat väl och bör därför bibehållas. Som

ett ytterligare skäl mot den ifrågasatta överföringen har anförts att en sådan åtgärd skulle kunna tolkas som att tullverket inte längre tillmäts samma centrala roll i kampen mot narkotikabrottsligheten som verket nu har. Den tänkta reformen skulle därmed på sikt möjligen kunna minska enskilda tulltjänstemäns motivation för att bekämpa narkotikasmugg- lingen med samma ihärdighet som i dag.

Den nu aktuella frågan har tidigare behandlats i BRÅ-promemorian Narkotikabrott (PM 1982z2). I promemorian anfördes därvid samman- fattningsvis följande (5. 127).

För en sådan ordning kan ett antal olika skäl åberopas. Olika illegala befattningar med narkotika kan från kriminalpolitisk synpunkt framstå som så närstående att de bör regleras i ett sammanhang. Narkotika- brottslighetens kriminalpolitiska särställning har också medfört att förfaranden med narkotika kommit att särbehandlas i varusmugg- lingslagen. Härvid har överensstämmelse med narkotikastrafflagen eftersträvats. Både för grundbrottet och den grova varusmugglingen gäller således särskilda straffskalor när gärningen avser narkotika. Särskild reglering finns i dessa fall också för förberedelse och stämp- ling. Också när det gäller vilka omständigheter som skall kvalificera en gärning som grov finns viss särreglering i samband med narkotika. I detta fall har man emellertid inte, trots att någon skillnad inte var avsedd, kunnat uppnå formell överensstämmelse med narkotikastraff- lagen. Ett överförande av narkotikasmuggling till narkotikastrafflagen skulle härigenom onekligen medföra en i vissa hänseenden enklare reglering. Det vore vidare möjligt att låta straffbarheten omfatta också 1n- och utförsel mellan främmande länder. Å andra sidan skulle en förändring innebära ett brott mot den numera fast etablerade tekniken att behandla alla varusmugglingsbrott i ett sammanhang Förutom att detta kan innebära vissa lagtekniska svårigheter kan en ändring medföra risker att osäkerhet kan uppstå 1 förhållande till en nu ganska fast etablerad praxis när det gäller spaning mot och be- ivrande av narkotikasmuggling. Några påtagliga kriminalpolitiska fördelar med en förändring är, som framgått, inte heller att förvänta.

I promemorian avvisades alltså tanken på att föra över reglerna om narkotikasmuggling från VSL till NSL. Departementschefen anslöt sig till denna uppfattning och fann också att det inte hade anförts några skäl av sådan avgörande betydelse för en överföring som kunde uppväga de nackdelar som det kunde innebära att gå ifrån en väl inarbetad och fungerande ordning (prop. 1982/83zl41 s. 13).

Av vad nyss sagts framgår bl.a. att det i VSL f.n. finns flera sär- bestämmelser beträffande smuggling av narkotika. Trots detta finns det alltjämt en del skillnader mellan motsvarande bestämmelser i VSL och NSL.

Beskrivningen av vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen om ett brott skall räknas som grovt är något olika i 3 å VSL och 3 å NSL. I 3 å andra stycket VSL anges sålunda att man skall väga in om brottet "förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller

värde eller eljest varit av särskilt farlig art eller, om gärningen har gällt narkotika, den i övrigt utgjort led i en verksamhet av särskilt hänsynslös art". Motsvarande beskrivning i 3 å NSL har följande lydelse: "om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art".

Den som av grov oaktsamhet t.ex. transporterar narkotika kan enligt 3 a å NSL dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Den som av grov oaktsamhet inför narkotika till riket kan enligt 5 å VSL däremot dömas till böter eller fängelse i högst två år. Om någon av grov oaktsamhet transporterar narkotika till riket men grips i tullkontroll så kan han dömas enligt 3 a å NSL för vårdslöshet med narkotika. Motsva- rande bestämmelse i VSL, 5 å, blir tillämplig endast i de fall någon genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklaration eller genom annat vilseledande i samband med tullbehandling av gods eller prövning som avses i 4 å 4 föranleder fara för att godset i fråga införs i strid mot förbud (andra stycket). I övriga fall är bestämmelsen inte tillämplig, eftersom försök till där angivet oaktsamhetsbrott inte är straffbelagt (första stycket).

Enligt 6 å VSL straffas den som "förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar" smuggelgods med böter eller fängelse i högst två år. I stort sett samma olovliga befattningar med narkotika är straffbara enligt 1 å NSL, där straffet dock är fängelse i högst tre år. Eftersom den narkotika som förekommer på den illegala marknaden i mycket stor utsträckning har införts olovligen till landet föreligger här ofta en lag- konkurrens. Vid sidan om de skilda straffskaloma i nämnda två paragrafer föreligger den olikheten att förfaranden som faller under ] å 1-5 NSL är straffbara även vid försök, förberedelse eller stämpling, medan detta inte är fallet i fråga om brott som aVSes i 6 å VSL.

Andra skillnader mellan VSL och NSL hänger samman med hur bestämmelserna om förverkande har utformats i de båda lagarna.

Reglerna i 6 å andra stycket NSL om förverkande av hjälpmedel vid brott medger sådana åtgärder i betydligt större utsträckning än motsva- rande bestämmelse i 10 å VSL. Föremål, t.ex. en bil som iordningställts för smuggling av narkotika, kan enligt NSL förverkas redan på förberedelsestadiet, vilket inte är möjligt enligt VSL. Samma skillnad föreligger beträffande brott som begåtts av oaktsamhet. Om någon gör sig skyldig till brott mot 5 å första stycket VSL och 3 a å NSL - t.ex. grov oaktsamhet beträffande transport och införsel av narkotika till riket - kan varan inte förverkas enligt VSL men väl enligt NSL (se rättsfallet NJA 1985 s. 540).

Narkotika smugglas inte sällan med hjälp av särskilda kurirer. Det har upplysts att ersättningen till en sådan kurir normalt uppgår till tio procent av partiets värde på den illegala marknaden. Denna vinning kan inte förverkas enligt VSL. Enligt NSL kan däremot vinning på grund av

transport av narkotika förverkas. Om en kurir åter mottar pengar, som skall täcka t.ex. resekostnader, utgör dessa medel s.k. förlag. Enligt VSL kan förlag inte förverkas. Däremot är sådant förverkande möjligt enligt NSL.

Vad gäller myndigheternas befattning med förverkat gods föreligger också en från praktisk synpunkt inte helt betydelselös skillnad mellan ifrågavarande regelkomplex. Vid förverkande av insmugglad narkotika är reglerna enligt 4 å lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. jämförda med 22 å VSL inte lika enkla att tillämpa som reglerna i 7 å tredje stycket NSL jämförda med 2 å 1 och 3 p lagen (l958z205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. -Enligt 1986 års lag har åklagare behörighet att i första hand pröva fråga om förverkande bara om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det basbelopp, som gällde då beslaget verkställdes; någon motsvarande begränsning i detta hänseende finns inte enligt NSL.

Vid vår genomgång av praxis beträffande tillämpningen av VSL och NSL har slutligen uppmärksammats den skillnad som förekommer när det gäller frågan hur problemet med brottskonkurrens hanteras i någorlunda likartade fall. Vid olovlig införsel av narkotika förekommer det således inte sällan att den som avslöjats vid tullkontroll med innehav av narkotika döms för såväl försök till varusmuggling som fullbordat narkotikabrott. En tendens som har iakttagits är att denna lösning har tillgripits i fall då det varit fråga om en kvantitet som överstiger vad som kan antas ha varit avsett för gärningsmannens eget bruk. Det finns inga säkra belägg för att valet av lösning i det enskilda fallet haft någon nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen. Men det kan å andra sidan inte uteslutas att sådana dubbla rubriceringar ibland medfört en viss straffskärpning. Under alla förhållanden framstår den iakttagna olika behandlingen av i stort sett likartade fall som klart otillfreds- ställande från legalitetssynpunkt. I doktrinen har också hävdats att ansvar för varusmuggling bör konsumera olovligt innehav av narkotika (Jareborg, De särskilda strafflagarna s. 60).

En del av de här redovisade skillnaderna mellan VSL och NSL är måhända var för sig inte särskilt betydelsefulla. Otvivelaktigt leder dock olikheterna i vissa fall till tillämpningssvårigheter och ger ibland även utrymme för skillnader vid bedömningen av sinsemellan likartade gärningar som inte är sakligt motiverade.

I motsats till många andra specialstraffrättsliga författningar är NSL tillämplig även beträffande gärningar som har begåtts utanför Sveriges gränser. Den som innehar narkotika gör sig därför i princip skyldig till fullbordat narkotikabrott oavsett om han befinner sig i Sverige eller utomlands. Då vederbörande passerar den svenska territorialgränsen gör han sig dessutom skyldig till varusmuggling. Att NSL således omfattar obehöriga förfaranden med narkotika såväl före som efter gränspassagen

talar enligt vår mening ytterligare för att NSL bör omfatta även olovlig in- eller utförsel av narkotika.

En huvudinvändning mot ett överförande av alla bestämmelser om straff för smuggling av narkotika till NSL är, som tidigare nämnts, att man därmed skulle gå ifrån en väl inarbetad och fungerande ordning med en sammanhållen lagstiftning för i princip alla lagöverträdelser i samband med införsel och utförsel av varor. Konstaterandet görs naturligtvis med utgångspunkt från VSL:s nuvarande uppbyggnad. Som närmare framgår av följande avsnitt lägger vi emellertid i anledning av andra överväganden fram förslag som innebär att den nuvarande strukturen i VSL frångås på flera väsentliga punkter. Bl.a. föreslås att de nuvarande varusmugglingsbrotten delas upp i två skilda brottstyper, nämligen s.k. rena smugglingsbrott och undandragandebrott. Att under sådana förhållanden bibehålla vissa särskilda bestämmelser om narkotika i en ny lag om varusmuggling skulle inte bara medföra vissa besvärande lagtekniska komplikationer och en minskad överskådlighet utan också ytterligare understryka hur särartad narkotikahanteringen är i jämförelse med vad som i övrigt faller under lagen. Det finns i detta sammanhang också skäl peka på att det redan i dag finns vissa särbestämmelser om ansvar för olovlig införsel eller utförsel utanför VSL, t.ex. i fiskeriför-

ordningen (1982:126) och lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.

Som tidigare nämnts har det vidare uttalats farhågor för att en reform som innebär att reglerna om narkotika tas bort från den centrala lagstift- ningen på området skulle kunna få negativa effekter när det gäller enskilda tulltjänstemäns motivation att med kraft ägna sig åt att bekämpa narkotikasmugglingen. Bakom farhågorna ligger uppfattningen att VSL, liksom sannolikt dess efterföljare, av många anställda inom tullverket betraktas som "vår" lag samt att det med denna utgångspunkt skulle te sig onaturligt, om något som man från tullens sida ägnar sig så helhjärtat åt, inte längre skulle falla in under just den lagen. Bakom den negativa inställningen till en reform av angivet slag ligger måhända ibland också en viss oro för vad följderna skulle kunna bli beträffande tullens rätt att bl.a. inleda förundersökning angående olovlig införsel av narkotika.

Det är enligt vår mening uppenbart att tullverket, liksom den enskilde tulltjänstemannen, har och även i fortsättningen måste ha en mycket central roll i bekämpningen av den illegala narkotikahanteringen. Målsättningen för vårt arbete är också att i görligaste mån skapa förutsättningar för att tullverkets insatser i dessa och andra angelägna sammanhang skall kunna ytterligare effektiviseras. Vi återkommer med förslag i denna riktning i flera av de följande avsnitten, bl.a. i avsnitten om förundersökning (8) och tvångsmedel (9). Vid sådana förhållanden bör det enligt vår mening inte föreligga någon risk för att en lagteknisk

reform av nu aktuellt slag skall få några negativa verkningar av nyss nämnd art.

Vid en sammanvägning av de för- och nackdelar som enligt det föregående kan anföras för de olika alternativen är den klart lämpligaste lösningen enligt vår mening att reglerna om smuggling av narkotika förs över till NSL. Härigenom skapas för övrigt också en enhetlig ordning i Norden, eftersom i Danmark, Finland och Norge införsel och utförsel av narkotika redan bestraffas enligt den lag som behandlar övriga illegala förfaranden med narkotika. Detsamma gäller för övrigt även Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Av de i avsnitt 3 behandlade länderna har endast Storbritannien en ordning som påminner om nu gällande svenska lagstiftning.

4.2.2. Undandragandebrotten Bör en ytterligare anpassning ske till SBL:s regler?

I fråga om flertalet skatter och åtskilliga avgifter gäller som grund— läggande princip att skatte- och avgiftsuttaget bestäms med ledning av uppgifter som den skatt— eller avgiftsskyldige själv lämnar till beskatt- ningsmyndigheten i en deklaration eller på annat sätt. Samma princip gäller numera i allmänhet även för tullar, andra skatter och avgifter som skall betalas i samband med varutrafiken över gränserna. Tullmyndig- heterna skall debitera, uppbära och redovisa sådana skatter och avgifter. I 13 å TuL föreskrivs att den som är tullskyldig skall, när en vara anmäls till förtullning, lämna en tulldeklaration till ledning för för- tullningen, om inte regeringen förskrivit att de uppgifter som behövs för förtullningen får lämnas i annan ordning. För den s.k. kommersiella importen, dvs. yrkesmässigt bedriven import, gäller i huvudsak - och för hemtagare alltid - att den som är tullskyldig skall lämna en skriftlig tulldeklaration. Även privata importörer, dvs. sådana som inte bedriver yrkesmässig import, är i princip deklarationsskyldiga. Till varje deklaration skall fogas fakturor och andra handlingar som behövs för förtullningen. Undantag från deklarationsplikten gäller för s.k. privatgods, dvs. varor som förs in för en enskild persons räkning om syftet med införseln inte är att varorna skall omsättas i handeln eller i övrigt komma till yrkesmässig användning. Även för varor, för vilka tullfrihet medgetts enligt särskilda bestämmelser, gäller undantag från deklarationsplikten likaså för varor som införs med post. Särskilda före- skrifter gäller vidare för den s.k. resandetrafiken. Enligt dessa bestäm- melser behöver varor som är fria från pålagor och införselavgifter inte anges till förtullning, och en resande får, om han skall förtulla privatgods, göra detta genom en muntlig anmälan.

Det finns således numera betydande likheter mellan formerna för uttagande av tull, andra skatter och avgifter på grund av varutrafiken över gränserna och systemet för uttag av skatter vid transaktioner inom landet. Ett skattebrott begås genom att oriktiga uppgifter lämnas i en deklaration eller genom att det över huvud taget inte avges någon deklaration. Undandragandebrott i samband med införsel eller utförsel av varor begås inte sällan på samma sätt. Till följd härav är de yttre likheterna mellan undandragandebrotten och Skattebrotten stora. Det sagda gäller inte minst de vid införsel vanliga fallen att uppbörden endast avser mervärdeskatt.

Emellertid utgör undandragandebrotten inte någon helt enhetlig brottstyp. Brott som begås av s.k. kommersiella importörer är mest lika Skattebrotten. Dessa importörer är som nämnts normalt deklarations- skyldiga och brotten begås genom att deklaration inte avges eller genom att oriktiga uppgifter lämnas i en deklaration. Den andra huvudgruppen undandragandebrott utgörs av brott som enskilda resenärer gör sig skyldiga till. Förhållandevis ofta gäller det då olovlig införsel av för stora kvantiteter alkoholdrycker eller tobaksvaror, men naturligtvis kan även en rad andra varor utgöra objekt för undandragandebrott av resande, t.ex. videokameror och smycken. Dessa brott av enskilda resenärer är till sin karaktär, i vart fall när det är fråga om alko- holdrycker och tobaksvaror, mer att jämställa med rena smugglingsbrott. Bl.a. i dessa fall föreligger nämligen vid sidan av det rent fiskala intresset ett mer allmänt samhällsintresse att söka begränsa privat- importen av ifrågavarande varor. Enligt förordningen (1987:1072) om rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt (ResandeF) får en privatperson införa en viss mindre mängd alkoholdrycker, t.ex. fem liter sprit, för vilken tull och annan skatt skall erläggas, jämte en liter som får införas fritt. Olovlig införsel av en kvantitet sprit som under- stiger sex liter sprit utgör således ett undandragandebrott till den del kvantiteten överstiger den skattefria mängden. All införsel av ytterligare sprit sker i strid mot förbud, och skall därför i denna del bedömas som ett rent smugglingsbrott.

Vid en jämförelse mellan undandragandebrotten och Skattebrotten finns också en del andra skillnader.

En skillnad sammanhänger med antalet möjliga beskattningstillfällen. För den omsättning av varor som sker inom landet är sålunda det årliga antalet beskattningstillfällen, såvitt gäller mervärdeskatt, begränsat till högst tolv. Merparten skattskyldiga avger dock en deklaration avseende sådan skatt endast varannan månad. Beskattning vid införsel av varor kan däremot ske vid ett mycket stort antal tillfällen per år. Varje beskattningstillfälle vid införsel kan avse en förhållandevis liten varumängd, men sammantaget kan det under en tvåmånadersperiod ändå bli fråga om ansenliga mängder och därmed om stora sammanlagda skattebelopp.

Den värdemässigt mest betydelsefulla tull, annan skatt eller avgift, som skall erläggas vid införsel av varor, är som tidigare sagts mervär- deskatten. Vid transaktioner inom landet kan privatpersoner sällan göra sig skyldiga till några oegentligheter med avseende på denna skatt. Vid införsel är möjligheterna till sådana oegentligheter däremot betydande också för privatpersoner. En stor del av de upptäckta undandragande- brotten avser varor som införts av resenärer utan att mervärdeskatt erlagts.

En annan skillnad som brukar framhållas i dessa sammanhang är att vid nu aktuella undandragandebrott är säljaren eller leverantören oftast verksam utomlands och därför inte sällan rätt svåråtkomlig för svenska myndigheter. Sådana förhållanden påverkar givetvis möjligheterna att effektivt utreda och beivra misstänkta undandragandebrott i samband med in- och utförsel av varor.

Vad därefter gäller de olikheter som nu föreligger på grund av att undandragandebrotten regleras i VSL medan Skattebrotten faller under SBL kan bl.a. noteras följande.

Den skillnad som är mest påtaglig avser möjligheterna till för- verkande. Enligt SBL kan förverkande över huvud taget inte ske. Vid undandragandebrott är förhållandet det motsatta. Enligt huvudregeln i 9 å VSL skall förverkande ske av varor som varit föremål för varu- smuggling eller försök därtill, om inte ett förverkande är uppenbart obilligt. Som närmare framgår av vad som anförs i avsnittet om förverkande (7) tillämpas regeln så att vid kommersiell import för- verkande i allmänhet efterges helt eller delvis. Beträffande varor som införts av en privatperson är förhållandet det motsatta, i sådant fall efterges förverkande endast sällan.

En annan väsentlig skillnad som nu föreligger när det gäller be- dömningen av de båda brottstypema avser fall av rättsvillfarelse. Medan villfarelse beträffande innehållet i en bakomliggande skatteförfattning inte friar från ansvar för uppsåtliga undandragandebrott, är förhållandet det motsatta för skattebrottens del. Ett tänkbart fall som illustrerar nämnda skillnad är då en privatperson på resa utomlands köpt en värdefull kapitalvara efter besked från t.ex. en befattningshavare vid en svensk ambassad att varan är tullfri. Att mervärdeskatt eventuellt skall betalas för varan i samband med införsel tänkte varken ambassadtjänste- mannen eller resenären på. Vid inresa till landet anmäls varan inte i tullen men den upptäcks vid en närmare kontroll. I samband därmed konstateras att mervärdeskatt skall utgå för varan. Eftersom den bristande kännedomen om reglerna i ML inte friar från ansvar enligt _VSL, döms vederbörande för varusmuggling och varan skall i princip förverkas. Om en motsvarande situation uppstår vid intern handel, t.ex. om en företagare misstar sig beträffande innehållet i någon skatteförfatt— ning, undgår denne däremot såväl straff för uppsåtligt brott som att

varan förverkas. (Vi återkommer närmare till frågan om rättsvillfarelse i avsnitt 6.)

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods som varit föremål för varusmuggling kan enligt 6 å VSL straffas för olovlig befattning med smuggel gods. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i SBL. Den som utan att vara gärningsman, men med full kännedom om det rätta förhållandet, hanterar egendom som varit föremål för skatte- bedrägeri eller annat brott i SBL löper därför inte någon risk att bestraffas härför. Visserligen torde 6 å VSL inte tillämpas särskilt ofta, men då så sker är det inte sällan fråga om egendom av betydande värde, exempelvis bilar.

Vid en jämförelse mellan straffskaloma i VSL och SBL kan vissa mindre skillnader noteras. T.ex. är straffet för ringa varusmuggling (2 å VSL), om den insmugglande varan inte är narkotika, penningböter. Vid motsvarande överträdelse enligt SBL (3 å) är straffet böter, dvs. dagsböter. Straffet för skattebedrägeri är enligt 2 å SBL fängelse i högst två år, medan straffet för varusmuggling är böter eller fängelse i högst två år, om brottet inte avser narkotika.

Vissa skillnader finns även beträffande oaktsamhetsbrotten. Enligt 5 å SBL döms den, som till ledningen för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp, för vårdslös skatteuppgift om gärningen "rör betydande belopp". I praxis anses ett basbelopp eller däröver vara "betydande belopp". Motsvarande brott i VSL regleras i lagens 5 å. Enligt den paragrafen straffas den som av grov oaktsamhet förövar gärning som avses i 1 eller 4 åå, dock skall i ringa fall inte dömas till ansvar. I 5 å VSL finns således inte något krav på att gärningen skall avse ett betydande belopp.

Även andra skillnader i regleringen av undandragandebrott och skattebrott kan noteras. Någon motsvarighet till brottet försvårande av skattekontroll finns sålunda inte i VSL. Den särskilda åtalsbegräns- ningsregeln i 13 å SBL för brott enligt 3 eller 8 åå samma lag gäller utan undantag, medan motsvarande bestämmelse i VSL (23 a å) är tillämplig enbart med avseende på gärning som begåtts i samband med kommersiell import. Vidare saknas i VSL en motsvarighet till de speciella preskriptionsregler som SBL innehåller (14-14 a åå).

Som tidigare nämnts kan fastslås att likheten mellan många undandra- gandebrott och Skattebrotten är mycket påtaglig. Den ojämförligt mest betydelsefulla likheten är givetvis att staten i båda fallen undandras skatt eller avgift samt att tillvägagångssätten vid gämingamas begående ofta är helt likartat. Av den nyss redovisade genomgången framgår emeller- tid att det också finns flera, mer eller mindre väsentliga olikheter mellan dessa båda brottskategorier.

När det gäller att ta ställning till vilken ordning som bör gälla i framtiden kan det till en början finnas anledning överväga huruvida brottens straffvärde av något skäl är olika, vilket möjligen skulle kunna motivera föreliggande skillnader i behandling av brotten. De nuvarande straffskaloma i VSL infördes år 1973. I förarbetena till dessa lagänd- ringar angavs att det inte kunde anses tillfredsställande om olika påföljder skulle följa på ett skatteundandragande beroende enbart på om undandragandet skett i samband med införsel eller i samband med en transaktion inom landet (prop. 1972:110 5. 129). Även i andra sammanhang har samma mening uttalats. Exempelvis framhöll general- tullstyrelsen i skrivelse den 17juni 1981 till regeringen, med förslag om införande av sanktionen tulltillägg, att det fanns ett allmänt intresse av likformighet vid behandlingen av undandragandebrott vid den inrikes varubeskattningen och vid tullbehandlingen. Styrelsen menade att en oriktig deklaration, som exempelvis leder till att för låg mervärdeskatt påförs en importvara, bör leda till i stort sett samma sanktion som en oriktig deklaration avseende mervärdeskatt i intemhandeln (prop. 1985/ 86:41 s. 60). Även fängelsestraffkommittén har pekat på den stora likhet som föreligger mellan undandragandebrott enligt VSL och skattebedrägeri (SOU 1986:14 s. 381).

Mot vad nu sagts kan visserligen anföras att tillvägagångssättet vid en del undandragandebrott hänger samman med just det speciella för- hållande som tullförfarandet innebär och därför inte har någon direkt motsvarighet vid den inhemska beskattningen. Vare sig denna om— ständighet eller något annat skäl kan emellertid enligt vår mening motivera någon verklig skillnad i straffvärde mellan undandragande— brotten och skattebedrägeriema.

Mellan de undandragandebrott som begås av deklarationsskyldiga, dvs. i allmänhet kommersiella importörer, och Skattebrotten är likheterna så grundläggande och betydelsefulla att det enligt vår mening är uppenbart att så enhetliga regler som möjligt bör gälla för de båda typerna av brott. Undandragandebrott som begås av icke deklarations- skyldiga har visserligen ibland inslag som påminner om de rena smugglingsbrotten men är till sin karaktär ändå mycket nära besläktade med Skattebrotten. Övervägande skäl talar därför enligt vår uppfattning för att målsättningen nu bör vara, att reglerna om undandragandebrotten i så stor utsträckning som möjligt ytterligare skall anpassas till vad som gäller för Skattebrotten.

Det finns givetvis flera möjliga lösningar att åstadkomma en sådan närmare anpassning. Det mest näraliggande alternativet är då att undan- dragandebrotten förs över till SBL. Det kan i sammanhanget noteras att en jämförlig lösning godtagits i Finland och Förbundsrepubliken Tyskland.

Kan undandragandebrotten föras över till SBL?

En viktig del av undandragandebrotten och Skattebrotten har, som tidigare sagts, det gemensamt att det aktuella uttaget till det allmänna bestäms med ledning av uppgifter som den skattskyldige lämnat i en deklaration. För denna grupp undandragandebrott synes ett inordnande under SBL:s regelsystem kunna ske utan nämnvärda svårigheter. Det kan emellertid inte vara en lämplig lösning att föra över endast en del av undandragandebrotten till SBL och på så sätt åstadkomma att denna brottstyp blir reglerad i skilda författningar. En sådan ordning skulle uppenbart medföra betydande tillämpningssvårigheter. Fråga är därför om det är möjligt att även föra över andra undandragandebrott än de nuvarande deklarationsbrotten till SBL.

Av de undandragandebrott som upptäcks utgör, som förut konstate— rats, en antalsmässigt mycket stor andel fall då det är fråga om olovlig införsel av alkoholdrycker och/eller tobaksvaror. Beträffande just dessa varuslag är det säkerligen djupt förankrat i den allmänna uppfattningen att "åker man fast i tullen" med sådana varor så förlorar man dem. Risken för ett förverkande torde inte heller var helt betydelselös när det gäller att motverka denna speciella form av lagöverträdelser. Vid olovlig införsel av alkoholdrycker i en utsträckning som överstiger vad en enskild person över huvud taget får föra in till landet blir ett för- verkande för övrigt i princip alltid aktuellt, eftersom det i sådant fall är fråga om ett rent smugglingsbrott. Vår utgångspunkt är samtidigt att undandragandebrott i regel inte skall föranleda något förverkande. Med hänsyn till bl.a. nu nämnda förhållanden kan det föreligga skäl att beträffande nyss nämnda speciella typ av undandragandebrott välja en särlösning inom ramen för den lagstiftning som skall ersätta VSL. Vi återkommer till denna fråga i ett senare sammanhang.

Om alla återstående undandragandebrott, dvs. gärningar som begås av icke deklarationspliktiga och som avser andra varor än alkohol- drycker och/eller tobaksvaror, skall föras över till SBL utan att alltför stora ingrepp blir nödvändiga i denna lag måste antingen tullagstift- ningen ändras på så sätt att det krävs tulldeklaration vid all sådan in- eller utförsel eller SBL göras tillämplig även på brott som begås av icke deklarationspliktiga. -Att införa tulldeklaration vid snart sagt all import eller export skulle innebära en för såväl allmänheten som tullmyndig- heterna tidskrävande, kostsam och även i övrigt olämplig byråkratisering av tullproceduren. En sådan lösning kan därför inte komma i fråga.

Vid SBL:s tillkomst övervägdes huruvida lagen skulle omfatta ansvar även för muntliga oriktiga eller ofullständiga uppgifter. Departe- mentschefen anförde i denna fråga följande (prop. 1971:10 s. 229).

Ett vilseledande kan ske genom lämnande av oriktiga uppgifter eller förtigande av sanningen. Vid det vanliga bedrägeriet kan vilseledan-

det ske såväl skriftligen som muntligen. Enligt utredningsförslaget skall osann uppgift kunna bestraffas även om den lämnas muntligen. Flera remissinstanser har som nämnts emellertid ifrågasatt behovet av att straffbelägga oriktiga muntliga uppgifter. Man har vidare pekat på den konfliktsituation som kan upps i fall där beskattningskontroll och förundersökning bedrivs samtidigt. Det utvidgade straffansvaret enligt utredningens förslag kan nämligen omfatta även uppgifter i skattefrågor som har lämnats efter det att deklarationen har avgetts. Oriktiga uppgifter som en misstänkt lämnar vid förundersökning i en brottmålsprocess är emellertid straffria. Bl.a. denna syn unkt har föranlett mig att frångå utredningens förslag i vad avser rågan om ansvar för oriktiga muntliga uppgifter. Genom konstruktionen av skattebedrägeriet som ett effektbrott blir dessutom behovet av att straffbelägga muntli a oriktiga upp ifter än mindre. Staten som "motpart" till den skatt- och uppgr sskyldige har betydligt större resurser än en enskild och kan med större kraft fordra skriftligt material som grund för sitt handlande. Dessutom kommer det passivitetsbrott som jag skall beröra i det följande att komplettera skattebedrägeriet när det gäller obstruktionsfall. Jag föreslår sålunda att den brottsliga gärningen för att medföra ansvar skall ha skett i skriftlig handling till ledning för myndighetsbeslut i fråga om skatt eller avgift.

Att i detta sammanhang föreslå en ändring i SBL beträffande en så central fråga som den huruvida oriktiga muntliga uppgifter skall kunna medföra ansvar är enligt vår mening inte lämpligt. Vi finner alltså att även denna framkomstväg bör betraktas som utesluten. Emellertid kan även ett tredje alternativ, nämligen något av en mellanväg, vara förtjänt av ett närmare övervägande. Deklarationsplikten skulle möjligen kunna utvidgas till att omfatta ytterligare en del importörer och exportörer. Om alla brott förövade av deklarationspliktiga sedan bedömdes enligt SBL, skulle återstoden måhända kunna beivras med en administrativ sanktion. Det är i detta sammanhang inte utan intresse att notera att i andra länder administrativa sanktioner dominerar vid undandragandebrott av lindrigare art (se avsnitt 3). Detta gäller såväl för våra nordiska grannländer som för Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, och en övergång till ett sådant system övervägs i Storbritannien.

Den 1 april 1986 infördes på förevarande område den administrativa sanktionen tulltillägg; bestämmelserna därom finns numera i 1987 års TuL. Samtidigt infördes den åtalsbegränsningsregel som nu finns i 23 a å VSL. Tulltillägg är i huvudsak avsett att uttas i anledning av vissa brister vid fullgörandet av anmälnings- och uppgiftsskyldigheten för tullbehandling av den s.k. kommersiella importen, dvs. i fall då en tulldeklaration skall lämnas till ledning för tulltaxeringen. Tulltillägg kan påföras om införseln inte har getts till känna för en tullmyndighet eller om oriktiga eller ofullständiga uppgifter lämnats till ledning för tulltaxeringen. Vidare kan tulltillägg påföras i vissa andra fall. Tull- tillägget är 20 procent av undandragen tull, annan skatt eller avgift. En av rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och generaltullstyrelsen tillsatt

arbetsgrupp har framfört den rekommendationen att vid misstanke om brott, som kan föranleda tulltillägg eller annan särskild avgift, anmälan i normalfallet inte skall göras till åklagare om det undandragna beloppet understiger hälften av gällande basbelopp höjt till närmaste 1 OOO-tal kronor. Riksåklagaren har sedan för sin del i ett cirkulär till åklagar- myndighetema uttalat, att åtal i fall då tulltillägg ålagts bör ske endast om det undandragna beloppet överstiger 75 procent av gällande basbelopp höjt till närmaste 1 OOO-tal kronor (RÄC Izlll).

Den sålunda förordade tillämpningen av åtalsbegränsningsregeln liksom de berörda reglerna om tulltillägg har kritiserats från flera håll. Det har därvid särskilt framhållits att ifrågavarande ordning starkt gynnar de yrkesmässiga importörerna, som normalt bör ha bättre kunskaper om tull- och skatteregler än privatpersoner.

Vi har inhämtat att man inom generaltullstyrelsen tidigare har övervägt att utsträcka deklarationsskyldigheten till att gälla även privatimport för att på så sätt skapa större rättvisa mellan kommersiella importörer och andra tull- eller skattepliktiga. En tänkbar nedre värdegräns för en sådan utvidgad deklarationsplikt angavs till 5 000 kronor. I 93 å föregående TuO föreskrevs nämligen att tullskyldig, som inte behövde lämna tulldeklaration, skulle avge en särskild värdeför- säkran på en av generaltullstyrelsen fastställd blankett om värdet av sändningen översteg 5 000 kronor. En privatperson som inför varor till ett värde som överstiger nyssnämnda belopp skulle enligt vad som således övervägdes kunna åläggas att avge deklaration i stället för nämnda försäkran. Med en sådan ordning skulle berörda privatpersoner kunna bli helt jämställda med kommersiella importörer när det gällde påföljderna för mindre allvarliga undandraganden. Det merarbete som därigenom skulle uppkomma för tullverkets del antogs i viss utsträck- ning kunna uppvägas av de fördelar som skulle följa med en sådan vidgad skyldighet att avge tulldeklaration.

Enligt nu gällande TuO (3 kap. 16 å) är ifrågavarande gräns 10 000 kronor. Om de sålunda nämnda övervägandena åter aktualiseras och deklarationsskyldigheten utsträckts att gälla även privat import till ett värde som överstiger 10 000 kronor, skulle något hinder inte längre föreligga mot att även sådana undandragandebrott förs över till SBL.

Enligt 13 å SBL skall åtal inte väckas för brott enligt 3 eller 8 åå SBL annat än om åtal är påkallat av särskilda skäl. Beträffande skattebedrägeri tillämpas bestämmelsen i allmänhet på så sätt, att åtal inte väcks om det undandragna skattebeloppet understiger tre fjärdedelar av gällande basbelopp. Om den grupp undandragandebrott som under nyss angivna förutsättningar skulle återstå att reglera i annan lag - dvs. undandraganden avseende privatimporterat gods som har ett värde som understiger 10 000 kronor och som inte utgörs av alkoholdrycker och tobaksvaror - skulle ha bedömts enligt SBL hade åtal således normalt inte kommit till stånd. Mot den bakgrunden skulle det under nyss

angivna omständigheter i och för sig kunna övervägas om inte dessa undandragandebrott möjligen skulle kunna helt eller delvis undantas från det straffbelagda området.

Det måste förutsättas att reglerna om skattetillägg skulle bli till- lämpliga på alla undandragandebrott som förs över till SBL. En sådan åtgärd skulle samtidigt få till följd att institutet tulltillägg enligt TuL skulle bli helt obehövligt inom sitt nuvarande tillämpningsområde. För att de undandragandebrott som inte kan föras över till SBL inte skulle bli helt obeivrade kunde i så fall reglerna om tulltillägg ändras på det sätt att tulltillägget görs tillämpligt på dessa brott och bestäms till exempelvis dubbla undandragna beloppet. En sådan lösning skulle emellertid i sin tur kräva att även oriktiga muntliga uppgifter skulle kunna beivras med sanktionen tulltillägg.

Sist berörda fråga har diskuterats under förarbetena till gällande bestämmelser om tulltillägg. Det första förslaget till en sådan sanktion lades fram av 1973 års varusmugglingsutredning. Detta förslag bearbetades senare av generaltullstyrelsen som därefter lade fram ett förslag till ett modifierat system med tulltillägg. Båda förslagen omfattade bl.a. oriktiga muntliga uppgifter. Under remissbehandlingen av förslagen framfördes kritik i den delen. De flesta remissinstansema hävdade att en sådan ordning var olämplig med hänsyn till de tillämp- ningssvårigheter som den kunde väntas föranleda. Bl.a. pekades på att riskerna för missförstånd var stora och att det kunde vara svårt att i efterhand konstatera vilken uppgift som egentligen hade lämnats, om även muntliga uppgifter skulle kunna grunda en avgiftspåföring (prop. 1985/86:41 s. 24).

Departementschefen framhöll att sanktionen tulltillägg i huvudsak skulle komma i fråga endast vid kommersiell import, om tillämpnings- området begränsades till sådan import för vilken det måste lämnas en tulldeklaration. Departementschefen anförde vidare (a. prop. s. 25).

Detta anser jag också vara lämpligt och ändamålsenligt. Det är beträffande den kommersiella gränstrafiken som de nuvarande sanktionsmöjlighetema är otillräckliga. Det subjektiva rekvisitet, uppsåt eller grov oaktsamhet, hos importörerna är ofta svårt att styrka. Flertalet kriminella importörer är juridiska personer och kan som sådana inte ådömas straff 1 egentlig bemärkelse. De förverkande- påföljder som finns för dessa fall har i praktiken inte visat sig vara tillräckligt effektiva. När det gäller privatimporten finns, som jag redan nämnt, enkla och väl fungerande sanktionsmöjligheter inom ramen för ordningsbotssystemet.

Vi ansluter oss till den uppfattning som kan antas ligga bakom nyss återgivna ställningstagande, nämligen att övervägande skäl talar mot att vidga tillämpningsområdet för en sanktion som skall åläggas i admi- nistrativ ordning till att omfatta även muntliga uppgifter. Till detta kommer att även om man skulle välja att beivra vissa av de nu aktuella

undandragandebrotten med sanktionen tulltillägg skulle man ändå knappast kunna undvara varje möjlighet till en straffrättslig reaktion. Det kan således finnas ett behov av att kunna inskrida med ett straff mot t.ex. den som gjort sig skyldig till upprepade förseelser eller mot den som handlar på annans vägnar och därför inte personligen kan drabbas av ett tulltillägg.

På grund av det anförda har vi blivit övertygade om att ett över- förande till SBL av andra undandragandebrott än dem som begås av deklarationsskyldiga f.n. skulle vara förenat med mycket betydande svårigheter.

Ett inordnande av undandragandebrottsligheten i SBL skulle vidare kräva tämligen omfattande ändringar i den lagen. Vi nöjer oss här med att endast ge några exempel på vilka problem det därvid skulle bli fråga om. Enligt 2 & andra stycket SBL skall den som, med avsikt att skatt eller avgift skall påföras med för lågt belopp, underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att för lågt belopp påförs honom eller den han företräder dömas för skattebedrägeri. Enligt rättsfallet NJA 1978 s. 452 är stadgandet analogiskt tillämpligt då intet belopp påförs. För att ansvar skall kunna ådömas enligt ifråga- varande bestämmelse krävs att vederbörande haft s.k. direkt uppsåt. I de flesta fall då det i dag kan bli aktuellt att tillämpa denna bestämmelse torde det också kunna klarläggas att den som underlåtit att avge en deklaration haft sådant uppsåt. Som tidigare nämnts uttalade redan 1973 års varusmugglingsutredning den farhågan att ett krav på direkt uppsåt för nu aktuella undandragandebrotts del kunde få till följd att vissa fall av underlåten anmälan blev helt obeivrade. Enligt vår uppfattning är denna risk alltjämt aktuell.

Ett annat särskilt problem är hur de fall, som idag behandlas i 4 & 1 och 2 VSL, skulle kunna inordnas i SBL. I de angivna punkterna stadgas, såvitt nu är av intresse, att såsom varusmuggling skall anses om någon uppsåtligen, dels förfogar över oförtullat eller obeskattat gods eller restitutionsgods som i vederbörlig ordning anmälts hos tullmyn- dighet och därigenom föranleder att tull, annan skatt eller avgift undandras staten (punkt 1), dels förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsättning under stadgad särskild förut- sättning, i strid mot vad som förutsatts (punkt 2).

[ punkt 1 behandlas således olovliga förfoganden avseende två typer av varor. Den första, oförtullat eller obeskattat gods, kan utgöras av transiteringsgods, tullupplagsgods, tullagergods (dvs. gods på tullkredit- lager, provianteringslager och transitlager), i frihamn upplagt gods och gods som är avsett för försäljning i exportbutik, Som exempel på obehörigt förfogande över sådant gods kan följande fall tänkas. En från utrikes ort inkommen lastbil med samlastningsgods, avsett för impor- törer i Stockholm, förses med tullförsegling i Trelleborg. Lasten

transiteras till Stockholm. Under färden bereder sig föraren av fordonet tillträde till bilens lastutrymme utan att tullförseglingen bryts och plockar ut vissa högbeskattade varor. Vid lossning av bilen i Stockholm antecknas bristen. Man utgår då ifrån att de aktuella varorna inte varit med bilen. Sedermera avslöjas det rätta förhållandet, nämligen att föraren under resan obehörigen förfogat över godset. Ett annat exempel är att gods som förvaras på tullupplag eller tullager, t.ex. spritdrycker eller starköl anmäls till utförsel som proviant för olika fartyg men aldrig förs ombord på dessa utan i stället säljs till restauranger. -Den andra kategorien gods som omfattas av punkt 1 är restitutionsgods. Med detta begrepp avses gods för vilket återbetalning av eller befrielse från tull, annan skatt eller avgift kan komma i fråga på grund av återutförsel. Ett obehörigt förfogande kan i sådant fall kan vara att godset i vederbörlig ordning anmäls till tullverket för utförsel men att någon utförsel ändå sker. I samband med en ansökan om restitution av aktuell tull eller annan skatt åberopas därefter den hos tullverket bokförda exportanmälan som "bevis" på att utförsel har skett.

Punkt 2 gäller den som förfogar över infört gods, för vilket under stadgad särskild förutsättning åtnjutits tullfrihet eller tullnedsättning i strid mot vad som i det enskilda fallet utgjort förutsättningen för förmånen. Enligt lagen om tullfrihet kan således tullfrihet och tullned- sättning åtnjutas under vissa särskilt angivna förutsättningar. En sådan förutsättning kan ibland vara att godset får utnyttjas enbart på visst sätt. För att importören i ett sådant fall skall få del av tullfriheten eller nedsättningen fordras att han ger in ett intyg om varans användning. Samtidigt måste han förbinda han sig att omedelbart anmäla om varan skulle komma till annan användning samt att i så fall inbetala det skattebelopp som skulle ha utgått om tullfriheten eller nedsättningen inte hade medgivits. Om det sedan upptäcks att en importör trots allt utnyttjat en sådan vara på annat sätt, kan han enligt denna punkt straffas för varusmuggling. Ett i praktiken vanligt fall, som bedöms enligt denna punkt, är att någon överträtt föreskrifter för åtnjutande av temporär tullfrihet för en till landet införd personbil. En person som innehar en bil med sådan tullfrihet kan exempelvis ha sålt bilen utan att anmäla detta till tullmyndighet.

En tänkbar lagteknisk lösning är visserligen att nu berörda punkter i 4 & VSL förs över till 2 & SBL. Mot en sådan ordning skulle emellertid kunna riktas bl.a. den principiella invändningen att SBL därmed skulle komma att omfatta även brott som begås genom muntligt uppgiftsläm- nande. Ett tänkbart sätt att lösa detta problem vore att i TuL införa be— stämmelser med- den innebörden att för de skilda skattemässiga förhållanden som avses i nämnda punkter skall en särskild tulldeklara- tion alltid avges. Fördelen med ett sådant arrangemang skulle bli att berörda förhållanden inte skulle kräva någon särreglering i SBL. Däremot skulle en sådan ordning förutsätta tämligen omfattande

ändringar i TuL och även förorsaka tullverket ett visst merarbete, vilket i sin tur gör en sådan lösning mindre lämplig.

Vi har tidigare framhållit att det finns starka sakliga skäl som talar för en ytterligare anpassning av undandragandebrotten till SBL:s regler, och att den bästa lösningen då onekligen vore att helt föra över dessa brott till SBL. Emellertid pekade redan 1973 års varusmugglingsutred- ning på flera betydande hinder för en sådan åtgärd. Vid vår genomgång av förutsättningama för en reform i denna riktning har ytterligare problem framkommit. Vi har redan tidigare konstaterat, att en lösning som innebär att endast en del av undandragandebrotten förs över till SBL knappast är lämplig. Reglerna om dessa brott skulle ju i så fall bli uppdelade på två skilda författningar. En sådan ordning minskar givetvis överskådligheten och skapar därmed också svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Skillnaden mellan de olika typerna av undandragande- brott är därtill inte av principiell karaktär utan har mer sin grund i tulltekniska förhållanden. På grund härav och med beaktande av vad som i övrigt anförts i denna fråga finner vi inte skäl förorda att undandragandebrotten eller delar av dem nu förs över till SBL. Enligt vår mening bör dock frågan lämpligen tas upp till förnyade över- väganden i samband med en framtida översyn av SBL. Förutsättningama för den i sig önskvärda reformen kan då väntas bli helt annorlunda.

Behovet av en ytterligare närmare anpassning till vad som i dag gäller i fråga om Skattebrotten bör enligt vår mening kunna tillgodoses på ett annat sätt. Den lösning som vi förordar - av skäl som kommer att utvecklas mer i följande avsnitt om straffbestämmelsema (5) - är att de nuvarande varusmugglingsbrotten delas upp i två grupper, en för de s.k. rena smugglingsbrotten och en för undandragandebrotten. Det blir därmed möjligt att bl.a. nå en ordning beträffande förverkande som mer ligger i linje med SBL:s system än som nu är fallet. Som tidigare nämnts kan det dock beträffande spritdrycker och tobaksvaror finnas skäl för en särlösning. Vi återkommer senare även till denna fråga.

Enligt direktiven har vi i detta sammanhang slutligen också att ta ställning till frågan huruvida de bestämmelser som nu finns i VSL, eller delar av dem, lämpligen bör föras över till TuL. Denna lag, som rätt nyligen trätt i kraft, innehåller främst regler om själva tullförfarandet. Däribland ingår en rad bestämmelser om de kontrollåtgärder som får tillgripas vid reguljär tullkontroll utan att någon brottsmisstanke föreligger. VSL:s bestämmelser är däremot uteslutande avsedda för fall där det finns någon grad av misstanke om brott. Enligt vår mening är detta en ändamålsenlig uppdelning av hithörande bestämmelser som lämpligen bör behållas i sina huvuddrag. Vårt fortsatta arbete går därför ut på att VSL nu skall ersättas av en ny lag vilken med undantag för olovlig in- och utförsel av narkotika skall ges samma tillämpnings- område som VSL.

Med den nu skisserade ordningen kommer bestämmelserna om de allra flesta brott som begås i samband med införsel och utförsel av varor att fortfarande vara samlade i en lag, vilket i sig onekligen utgör en praktisk fördel. Genom de nyss nämnda förslagen angående bl.a. en lagteknisk uppdelning av de nuvarande straffbestämmelsema föreligger ändå goda möjligheter att åstadkomma ett resultat som innebär att skillnaden i fråga om bedömning av här aktuella undandragandebrott och brott enligt SBL i fortsättningen blir betydligt mindre än f.n.

5. Straffbestämmelser

5.1. Inledning

Som framgår av föregående avsnitt har vi funnit att övervägande skäl talar för att bestämmelserna om de undandragandebrott som äger rum i samband med in- och utförsel av varor bör anpassas så nära som möjligt till SBL:s regler och att denna anpassning bör ske inom ramen för den författning som föreslås ersätta VSL. Vidare har vi där också förordat att straffbestämmelsema om obehöriga förfaranden med narkotika nu bör föras över till NSL.

Huvuddelen av straffbestämmelsema beträffande gärningar som rör införsel eller utförsel av varor kommer således enligt vårt förslag även i fortsättningen att finnas i en författning. Frågor som skall behandlas i detta avsnitt är hur nämnda anpassning till SBL:s regler lämpligen skall åstadkommas. Skall smugglingsbrotten och undandragandebrotten liksom hittills behandlas i gemensamma bestämmelser? Vilka föränd- ringar av de nuvarande straffbestämmelsema kan i övrigt vara moti- verade? Som en bakgrund till dessa överväganden lämnar vi till en början en närmare redogörelse för de nuvarande straffbestämmelsema i VSL, SBL och NSL.

5.2. Gällande rätt

5.2.1. Varusmugglingslagen

I VSL finns de centrala straffbestämmelsema om överträdelser av före- skrifter i samband med in- eller utförsel av varor. En del särskilda straffbestämmelser finns dessutom i TuL samt i vissa av de speciella författningar som reglerar import och export av olika varor.

VSL:s straffbestämmelser omfattar såväl gärningar som innebär att in— och utförsel av varor sker i strid mot förbud - i det följande benämnda rena smugglingsbrott - som handlingssätt som går ut på att tull, andra skatter eller avgifter undandras eller kan komma att undandras statsverket i samband med in— och utförsel av varor - undandragandebrott. Lämnas t.ex. oriktiga uppgifter till ledning för

tulltaxering med resultat att tull och mervärdeskatt påförs med för lågt belopp skall förfarandet således bedömas enligt VSL. Lämnas oriktiga uppgifter till skattemyndighet avseende den inrikes beskattningen skall däremot SBL tillämpas. Den nuvarande gränsdragningen mellan VSL och SBL har författningsmässigt reglerats på så sätt att det i 1 & sista stycket SBL har föreskrivits att den lagen inte skall tillämpas om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull.

Det centrala brottet i VSL år varusmuggling. Brottet avser endast uppsåtliga gärningar. I 1 & finns reglerna om varusmuggling av normal svårhetsgrad, medan 2 & och 3 & reglerar fall då varusmuggling är att anse som ringa respektive grov. Enligt 4 & likställs med varusmuggling vissa förfaranden som inte faller in under den allmänna brottsbeskriv- ningen i 1 5. I 5 & stadgas straff för den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 1 eller 4 åå. Den som uppsåtligen förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit föremål för varusmuggling kan bestraffas enligt 6 5 VSL för olovlig befattning med smuggelgods. Enligt andra stycket i paragrafen döms den som inte insåg men hade skälig anledning anta att godset varit föremål för varusmugg- ling till böter. Befälhavare på fartyg, flygplan och tåg kan i vissa fall, då farkosten utnyttjas för varusmuggling eller försök därtill, ådra sig ansvar för bristande tillsyn över transportmedel, 7 &. Bestämmelser om försök och medverkan till brott finns i 8 &.

Brottsbeskn'vningama för varusmuggling anges i 1 & VSL, där skilda förfaringssätt behandlas i två separata stycken. För att varusmuggling enligt första stycket skall anses föreligga skall tre rekvisit vara upp- fyllda: godset skall ha införts till eller utförts ur landet, införseln eller utförseln skall ha ägt rum utan att den tillkännagetts hos vederbörlig myndighet samt förfaringssättet skall ha gällt gods för vilket förelegat antingen skyldighet att utge tull eller annan allmän avgift till statsverket eller import- eller exportförbud. Enligt andra stycket föreligger vidare varusmuggling om någon genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklara- tion eller genom annat vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder att tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller att gods införs eller utförs i strid mot förbud. Detsamma gäller när någon åstadkommer vad nyss sagts genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling.

VSL innehåller inte någon närmare beskrivning av när en vara skall anses ha införts till eller utförts ur riket. Däremot finns i 5 & TuL en regel som anger att varor som införs till tullområdet skall tullklareras. Begreppet "tullområde" definieras i 4 & samma lag som Sveriges landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Huvudregeln enligt tullagstiftningen torde därför vara att införsel och utförsel anses ske när en vara förs in till respektive ut från tullområdet.

Några närmare regler om hur ett sådant tillkännagivande hos vederbörlig myndighet som avses i 1 & VSL skall tillgå finns inte heller. Av TuL med följdförfattningar framgår att det är fråga om olika tillvägagångssätt beroende på om det gäller t.ex. en import för vilken föreligger skyldighet att avge särskild tulldeklaration eller det rör sig om en resande som medför visst, för eget bruk avsett, tullpliktigt gods. I sistnämnda fall kan tillkännagivandet ske helt formlöst, dvs. muntligen eller genom uppvisande av varan, men det valda förfaringssättet måste alltid innebära att "tillkännagivandet" blir riktigt och fullständigt.

För att en underlåtenhet att uppge in- eller utförsel av en vara skall kunna bestraffas som varusmuggling enligt 1 & VSL krävs att det i det särskilda fallet skall ha utgått tull eller annan allmän avgift för varan eller att införseln eller utförseln av varan skett i strid mot ett förbud. Det är alltså inte tillräckligt att varan tillhör ett i och för sig tullpliktigt eller förbudsbelagt varuslag.

På den subjektiva sidan krävs som tidigare nämnts uppsåt. Eventuellt uppsåt är tillräckligt. Ett uttalande av departementschefen i samband med tillkomsten av VSL har i äldre rättspraxis uppfattats så att uppsåtet inte måste omfatta även det förhållandet att den aktuella varan var avgiftspliktig respektive underkastad in- eller utförselförbud (prop. 1960:115 5. 61). I rättsfallet NJA 1985 s. 281 I och II har Högsta domstolen slagit fast att vad som nyss sagts skall gälla enbart beträf- fande sådana gärningar som avses i 1 5 första stycket VSL, medan den av departementschefen anvisade tillämpningen inte kan godtas när det gäller gärningar som avses i paragrafens andra stycke. Frågan om rättsvillfarelse behandlas närmare i följande avsnitt (6).

Straffskalan för varusmuggling av normal svårhetsgrad omfattar böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika är straffet dock fängelse i högst tre år.

I 2 & stadgas att i fall då varusmuggling som avses i 1 5 första stycket med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa, döms till böter, högst ettusen kronor. Gäller gärningen narkotika döms dock till böter eller fängelse i högst sex månader. Paragrafens tillämpningsområde är således begränsat enbart till fall då varan på grund av bristande tillkännagivande har undandragits tullverkets kontroll. Som skäl för denna begränsning av tillämpnings- området angav departementschefen att en så lindrig bestraffning som föreskrevs i denna paragraf inte lämpligen borde komma i fråga beträf- fande vilseledande förfaranden i samband med en tullbehandling. Ett vilseledande ansågs således innebära ett aktivt brottsligt handlande som borde medföra att brottet inte skulle bedömas enligt skalan för de rena bagatellbrotten. (Prop. 1960:115 5. 106.)

Nu nämnda paragraf tillämpas mycket ofta. Huvuddelen av den smuggling som begås i samband med resandetrafiken till och från Sverige bestraffas således enligt detta lagrum. Enligt praxis bedöms ofta

smuggling av t.ex. upp till sju liter sprit eller 16 liter vin enligt 2 é VSL. Detsamma gäller smuggling av cigaretter upp till drygt 100 paket. Den som ertappas med smuggelbrott som kan föranleda böter brukar, om han inte är bosatt i Sverige eller annat nordiskt land, anmodas deponera ett visst belopp till säkerhet för blivande böter. (RÅ Cirk C 34.) Generaltullstyrelsen har i samråd med riksåklagaren meddelat allmänna råd för deponering av böter vid mindre allvarliga smugg— lingsbrott (TFS 1985:42). Ofta följer åklagare och domstolar dessa anvisningar även vid en senare straffmätning. Emellertid beivras ringa varusmuggling som avser endast alkoholdrycker eller tobaksvaror i allmänhet genom föreläggande av ordningsbot, som utfärdas av en tulltjänsteman direkt vid upptäckten. Riksåklagaren har fastställt med vilka belopp ordningsbot i sådana fall bör utgå.

För grov varusmuggling är straffet enligt 3 & VSL fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Om gärningen gäller narkotika är straffet fängelse, lägst två och högst tio år. I paragrafens andra stycke anges att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller eljest varit av särskilt farlig art eller, om gärningen gäller narkotika, den i övrigt utgjort led i en verksamhet av särskilt hänsynslös art. Enligt vad departementschefen uttalade i förarbetena till VSL skall paragrafen särskilt tillämpas bl.a. i fall då smugglingsbrott avsett vapen eller gärningsmannen varit beväpnad. Även ett särskilt förslaget tillvägagångssätt från den brottsliges sida borde enligt departements- chefen ibland kunna leda till att gärningen skulle bedömas som särskilt farlig. (Prop. 1960:115 s. 107.)

Enligt 4 5 skall, som ovan nämnts, vissa uppsåtliga förfaranden, vilka inte faller in under de allmänna brottsbeskrivningarna i 1 &, anses såsom varusmuggling. Lagrummet är indelat i fyra punkter.

I första punkten av 4 & straffbeläggs att någon förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller införsel- eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull, annan skatt eller avgift undandras staten eller att godset i strid mot införselförbud kommer ut i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförselförbud. Med restitu— tionsgods avses vara för vilken återbetalning av eller befrielse från tull, annan skatt eller avgift är i fråga. Det straffbara handlandet består i att någon förfogar över godset och därigenom föranleder att pålagor undandras statsverket eller att godset i strid mot införselförbud kommer ut i den fria rörelsen eller utförs ur riket i strid mot förbud. Ett förfogande som faller under denna punkt är t.ex. att någon för en införselreglerad vara från en frihamn vidare in i landet utan att ha fått erforderliga tillstånd.

I andra punkten straffbeläggs att någon, som har fått tullfrihet eller tullnedsättning för infört gods under viss angiven förutsättning, förfogar

över godset i strid mot vad som förutsatts. Fall av sådant förfogande är ibland hänförligt under huvudstadgandet i 1 5. Om t.ex. den som fört in en vara uppsåtligen har lämnat en oriktig uppgift vid tullbehandlingen om det ändamål varan är avsedd att användas för och därigenom fått föra in varan tullfritt eller med annars inte medgiven tullnedsättning, skall han sålunda straffas för varusmuggling enligt 1 5 andra stycket. Men förelåg inte uppsåt när uppgiften lämnades till tullmyndigheten eller kan sådant uppsåt inte visas, blir ett förfogande över varan i strid mot förutsättningen att bedöma enligt förevarande punkt i 4 5. Enligt ResandeF får en resenär fritt införa bl.a. en liter spritdryck, om drycken i fråga är avsedd för den resandes eller hans familjs personliga behov. Tullfriheten förutsätter således att den resande själv eller hans när- stående konsumerar spriten. Om spriten försäljs, har den resande förfogat över varan i strid mot vad som förutsattes för tullfriheten, och hans förfogande blir därmed att bedöma såsom varusmuggling enligt denna punkt.

Tredje punkten gäller förfoganden över vara, som är föremål för viss import— eller exportreglering. I samband med att licens beviljas för t.ex. införsel av en sådan vara kan licensmyndigheten föreskriva vissa villkor, exempelvis att varan skall användas för visst angivet ändamål. Ett förfogande över varan i strid mot sådant villkor faller under denna punkt. Hit hänförs exempelvis även otillåtna förfaranden med hästar eller andra djur som införs för tävling eller avel och som därför får fritt införas. Om ett sådan djur används för annat ändamål än som avsågs med införseln faller förfarandet under denna punkt.

I fjärde punkten straffbeläggs det fallet att någon vilseleder myndig— het, som har att pröva ansökan om tillstånd att införa eller utföra en vara, angående ändamålet med tillståndet och därigenom föranleder att varan införs eller utförs i strid mot förbud. I dessa fall föreligger en formellt äkta licens, men den har således utfärdats under felaktiga förutsättningar. Eftersom licens för införsel eller utförsel utfärdas av annan myndighet än tullverket, har sambandet med tullbehandlingen ansetts så avlägset att det framstått som tveksamt om l 5 andra stycket kunde tillämpas på ifrågavarande förfaranden. Med hänsyn härtill infördes förevarande punkt i 4 &.

Ansvar för varusmuggling förutsätter som tidigare nämnts att gärningsmannen handlat med uppsåt. I 5 5 första stycket VSL har samma förfaranden som vid uppsåt grundar ansvar för varusmuggling straffbelagts även vid grov oaktsamhet från gärningsmannens sida. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar.

1956 års varusmugglingsutredning föreslog att 5 5 skulle omfatta endast oriktiga uppgifter som lämnats i anmälan, deklaration eller annan dylik handling. Utredningen ansåg således - utan att närmare ange skälen härför - att lämnande av oriktig eller vilseledande muntlig uppgift

borde bestraffas endast när gärningsmannen haft uppsåt att vilseleda tullmyndigheten eller annan berörd myndighet. I sådant fall skulle, enligt utredningen, bestämmelserna om varusmuggling tillämpas. (SOU 1959:24 s. 174 och 370.)

Departementschefen hade emellertid i denna del en annan uppfattning. Han ansåg att det fanns behov av en generell straffbestämmelse beträffande grova oaktsamhetsbrott. Behovet att kunna bestraffa gärningar som sker av oaktsamhet ansågs visserligen främst föreligga i fall då fråga var om oriktiga uppgifter i skriftliga handlingar. Departe- mentschefen menade emellertid att också förfaranden då gods i andra fall av oaktsamhet undandragits tullkontroll under omständigheter som framstår som oursäktliga borde föranleda straff. (Prop. 1960:115 5. 115 .)

I 5 5 andra stycket straffbeläggs vissa mot försök svarande för- faranden som begåtts av grov oaktsamhet. Fara skall i dessa fall ha uppkommit för att tull eller allmän avgift undandras statsverket eller att gods införs eller utförs i strid mot förbud. De förfaranden som avses är vilseledande - genom oriktig uppgift i deklaration eller på annat sätt - i samband med tullbehandling eller prövning som avses i 45 4. Detsamma gäller när någon åstadkommer nämnd fara genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling. Straffskalan i första stycket gäller även för nu angivna gärningar liksom regeln att det i ringa fall inte skall dömas till ansvar. '

Bestämmelserna i 5 5 andra stycket VSL infördes 1974 i samband med att den nya tullagstiftningen trädde i kraft. Därvid infördes en tullprocedur som i allt väsentligt bygger på att den tullskyldige i regel är skyldig att avge en deklaration som underlag för tullbehandlingen. Den aktuella ändringen i VSL skedde på förslag av tullagstiftnings- kommittén, som motiverade förslaget på bl.a. följande sätt (Stencil Fi l970:4 s. 141).

Vilseledandebrottet i VSL är, framhöll kommittén, ett effektbrott, vilket innebär att brottet fullbordas först då effekten inträtt. Effekten anses enligt praxis inträda först när godset har lämnats ut. Om de oriktiga uppgifterna emellertid uppdagas innan godset har lämnats ut kan straff följa för försök. En förutsättning härför är dock att uppsåt att vilseleda tullverket kan visas föreligga i det enskilda fallet. Eftersom försök till oaktsamhetsbrott enligt kommitténs mening synes vara logiskt otänkbart kan däremot inte ens oriktiga uppgifter som tillkommit av grov oaktsamhet föranleda straff i de fall då felet har upptäckts innan förtullningen kan slutförts. Om Vilseledandebrottet emellertid beskrivs som ett farebrott blir brottet att anse som fullbordat när den oriktiga uppgiften har getts in till tullmyndigheten. Härigenom skulle man, påpekade kommittén, vinna en enhetlig utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstid och en enhetlig bedömning i fråga om fallen av grov

oaktsamhet, som då blir straffbara oavsett om förtullningen har avslutats eller inte när felet upptäcks.

Gäming som avses i 5 & betecknas inte som varusmuggling, vilket bl.a. innebär att förverkande inte kan ske i sådant fall. Inte heller kan den som i ett senare led hanterar gods som varit föremål för nu aktuellt brott ådra sig ansvar för olovlig befattning med smuggelgods.

Olovlig befattning med smuggelgods bestraffas enligt 6 5 första stycket med böter eller fängelse i högst två år. Den egendom som det här är fråga om skall som framgår av vad nyss sagts ha varit föremål för varusmuggling enligt 1-4 55. De straffbara förfaranden som förevarande paragraf riktar sig mot är förvärv, forsling, döljande, förvaring eller avyttring av godset. Den som själv smugglat in godset skall inte dömas till ansvar enligt lagrummet. Kan det inte styrkas att vederbörande gjort sig skyldig till varusmuggling är det emellertid inget som hindrar att han, trots misstanken om smugglingsbrott, döms för olovlig befattning med godset. Olovlig befattning med smuggelgods kräver uppsåt rörande godsets karaktär av smuggelgods. Om gämings- mannen inte insåg men hade skälig anledning anta att godset varit föremål för varusmuggling, kan han straffas med böter enligt andra stycket i paragrafen.

Om brott som avses i 6 5 första eller andra stycket är ringa skall enligt tredje stycket samma paragraf inte dömas till straff. Som exempel på befattning som inte bör föranleda straff har i förarbetena nämnts att någon vid ett enstaka tillfälle för eget bruk köpt ett mindre parti insmugglad tobak (prop. 1960:115 5. 116). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1981 s. 835 fastslagit att olovlig befattning med en flaska insmugglad sprit bör bedömas som ringa brott.

En särskild straffbestämmelse för befälhavare på fartyg, flygplan eller tåg finns i 7 5. Om gods påträffas undandolt i transportmedlet på plats som inte är upplåten till medföljande resandes bruk, skall befälhavaren dömas till dagsböter för bristande tillsyn över transportmedlet, om det framgår av omständigheterna att varusmuggling, som inte är att bedöma som ringa, är tillämnad eller har ägt rum. Har befälhavaren gjort vad som skäligen ankommit på honom för att förhindra varusmuggling är han dock fri från ansvar. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till övriga bestämmelser i VSL. Har en befälhavare exempelvis gjort sig skyldig till försök till smuggling på sitt eget fartyg skall han givetvis straffas för detta brott och inte för bristande tillsyn över transport— medlet. Tillsynen över transportmedlet kan genom skriftlig instruktion anförtros annan person i befälsgrad än befälhavaren. Det straffrättsliga ansvaret övergår då på denne.

I 8 5 första stycket VSL finns regler om försök. Lagtextens ursprung- liga lydelse angav att försök till varusmuggling ansågs lika med fullbordat brott. Departementschefen påpekade i lagförarbetena att det förhållandet att försök skulle straffas lika med fullbordat brott var ett

utmärkande drag för smuggellagstiftningen (prop. 1960:115 5. 120). I kommentaren till VSL framhålls att försöksbrott visserligen skall med avseende på straffmätningen behandlas på samma sätt som fullbordat brott men att i övrigt skall sådana särskilda bedömanden göras, som kan komma i fråga med hänsyn till gämingens karaktär av försöksbrott (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 106).

Vid NSL:s tillkomst gjordes vissa ändringar i 8 & VSL. Genom att även förberedelse och stämpling till smuggling av narkotika skulle straffbeläggas formulerades paragrafen om även beträffande försök till varusmuggling. Departementschefen underströk att detta inte innebar någon ändring i sak (prop. l968:7 s. 123). Efter en ytterligare ändring i VSL har 85 första stycket nu följande lydelse. För försök till varusmuggling döms till ansvar enligt 23 kap. BrB. Detsamma gäller förberedelse till varusmuggling avseende narkotika samt stämpling till sådan varusmuggling avseende narkotika som inte är ringa.

Enligt 8 5 andra stycket VSL skall 23 kap. BrB tillämpas om flera medverkat till en i VSL straffbelagd gärning. Detta gäller dock inte ringa varusmuggling, såvitt gärningen inte avser narkotika.

5 .2.2 Skattebrottslagen

I 1 & anges genom en uttömmande uppräkning vilka skatter eller avgifter som omfattas av lagen. En skatt som inte omnämns i paragrafen faller således utanför lagens tillämpningsområde. Som tidigare nämnts föreskrivs i tredje stycket att SBL inte skall tillämpas om skatten eller avgiften fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull. Härigenom utesluts inte bara förfaranden som gäller tull från lagens tillämpningsområde utan även alla gärningar där det är fråga om skatter eller avgifter som uppbärs av tullverket i samma ordning som tull.

Bestämmelser om lagens huvudbrott finns i 2 &. Brottet benämns skattebedrägeri. Straffet är fängelse i högst två år. I lagrummets första stycke behandlas s.k. aktivt skattebedrägeri. För att sådant brott skall föreligga fordras objektivt sett att någon genom att lämna oriktig uppgift i handling, som avges till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift, föranleder att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp.

Den handling som det här är fråga om behöver inte utgöra en deklaration i formel] mening. Det räcker att det är ett skriftligt meddelande som har haft någon betydelse för ett skattebeslut av en myndighet. Med uttrycket "myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift" menas ett beslut genom vilket myndigheten bestämmer storleken av en skatt eller en avgift eller underlaget för beräkning av skatt eller avgift.

Den avlämnade handlingen skall innehålla en oriktig uppgift. Därmed menas detsamma som i skilda författningar angående skatter och avgifter betecknas som "oriktig uppgift" och "oriktigt meddelande". I dessa begrepp inryms inte endast vad som är osant utan också vad som är ofullständigt, dvs. ett partiellt förtigande av sanningen. Vad som är oriktigt kan oftast fastslås vid en jämförelse mellan uppgifterna i handlingen och de faktiska förhållandena. Den oriktiga uppgiften består vanligtvis av oriktiga sifferuppgifter i kombination med felaktiga eller bristfälliga redogörelser för sakförhållanden som har betydelse för myndighets beslut i fråga om skatt. Men även oriktiga sakbeskrivningar utan förbindelse med sifferuppgifter omfattas av gämingsbeskrivningen.

Ansvar för skattebedrägeri inträder sedan en myndighet har påfört någon för låg skatt eller avgift eller tillgodoräknat någon skatt eller avgift med för högt belopp. Brottet skall således anses fullbordat först vid den tidpunkt då beslut fattats om debitering eller kreditering av skatt eller avgift till det allmännas nackdel. Beslutet kan vara preliminärt eller slutligt. Huruvida beslutet vunnit laga kraft spelar i och för sig ingen roll för ansvarsbedömningen. I rättsfallet NJA 1987 s. 201 har Högsta domstolen klarlagt när skattebedrägeri i visst fall skall anses vara fullbordat. Högsta domstolen anförde i denna fråga följande.

Tidigare har skattebedrägerier, som påverkat beslut i första instans angående inkomst- och förmögenhetsskattema, ansetts vara full- bordade när den lokala skattemyndigheten skrivit under stommen till den s.k. debiteringslängden. Detta skulle ske senast den 5 december taxeringsåret. I samband med författningsändringar, som trädde i kraft den I juli 1979, ersattes debiteringslängden av skattelängden (68 ätaxeringslagen, 1956:623). Den lokala skattemyndigheten skulle efter denna ändring senast den 15 december under taxeringsåret tillställa länsstyrelsen och kommunstyrelsen avskrift av skattelängden (38 ä 2 mom. sista st. taxeringskungörelsen, l957:513, i dess lydelse efter den 30 juni 1979). Nämnda frist har numera utsträckts till senast den 20 januari året efter taxeringsåret (samma st cke i dess lydelse efter den 13 januari 1982). Debetsedel å slutlig 5 att skall ti-llställas den skattskyldige senast den 15 december under taxeringsåret (35 & 1 st. uppbördslagen, l953z272).

Mot bakgrund av nu angivna förhållanden och då det framstår som väsentligt att det utan större svårigheter skall kunna konstateras när preskriptionstiden börjar löpa talar övervägande skäl för att full-

ordanspunkten, såvitt gäller skattebrott som påverkat beslut vilka har upptagits i skattelängden, bör antas vara den dag då debetsedeln senast skall ha kommit den skattskyldige till del, nämligen den 15 december under taxeringsåret. (Jfr Thomstedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5:e uppl. s. 32 f och Jareborg, De särskilda straff- lagama s. 21).

Den som i rätt tid inger deklaration med oriktig uppgift rörande mervärdeskatt ådrar sig regelmässigt ansvar för skattebedrägeri så snart som deklarationen inkommit till behörig myndighet, eftersom prelimi- närt beslut vid denna tidpunkt anses fattat i enlighet med den skattskyl-

diges egen beräkning av skattens storlek i den ingivna deklarations- handlingen (32 & ML). _

I subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen har handlat uppsåt- ligen på det sätt uppsåtsläran anger. Uppsåtet skall täcka samtliga objektiva brottsförutsättningar. Eventuellt uppsåt är tillräckligt. Gärningsmannen skall således vid den tidpunkt då han avgav handlingen ha känt till att den skulle användas till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Han måste också ha förstått att handlingen innehöll en oriktig uppgift. Det måste i vart fall vara så att gämings- mannen misstänkte detta samt att det kan antas att full visshet hos honom att uppgiften skulle orsaka felaktigt beslut från myndighetens sida inte skulle ha avhållit honom från att inge handlingen i fråga. Däremot är det inte nödvändigt att han hade en exakt uppfattning om storleken av det belopp, som genom hans förfarande kunde komma att undandras det allmänna.

I 2 å andra stycket SBL finns bestämmelser om s.k. passivt skatte- bedrägeri. Sådant skattebedrägeri består i att någon med avsikt att skatt eller avgift skall påföras med för lågt belopp underlåter att avge deklaration eller därmed jämförlig handling och därigenom föranleder att för lågt belopp påförs.

Enligt förarbetena skall det här vara fråga om en underlåtenhet som innebär en total passivitet. Den som inger en deklaration eller därmed jämförlig handling får anses ha uppträtt aktivt oavsett om handlingens materiella innehåll är så bristfälligt att det sedan inte har kunnat läggas till grund för något myndighetens beslut. I sådant fall får således oriktig uppgift anses ha lämnats i enlighet med gämingsbeskrivningen i 2 5 första stycket. I begreppet "oriktig uppgift" ingår ju som nämnts inte bara osann uppgift utan också ofullständig uppgift, dvs. ett förtigande av sanningen.

Passivt skattebedrägeri är ett s.k. avsiktsbrott. Detta innebär att den skattskyldige skall ha åsyftat att undandra skatt eller avgift genom passiviteten, dvs. det skall ha förelegat ett direkt uppsåt. En om- ständighet som talar för att sådan avsikt förelegat är t.ex. när en skattskyldig har underlåtit att deklarera för en viss beskattningsperiod och det senare framkommer att han just under denna period haft osedvanligt höga inkomster. Avsikt torde vidare kunna förutsättas ha förelegat exempelvis om en uppgiftsskyldig i mervärdeskattesamman- hang underlåtit att deklarera under flera beskattningsperioder och det vid en eftergranskning klarläggs att han under hela tiden haft en omsättning som varit betydligt högre än vad myndigheterna utgått från och fastställt vid skönsmässiga prövningar. Kan det i ett enskilt fall inte styrkas att den som gjort sig skyldig till underlåtenheten haft avsikt att därmed undandra staten skatt eller avgift kan passiviteten inte föranleda straff enligt SBL.

I rättsfallet NJA 1978 s. 452 har Högsta domstolen slagit fast att stadgandet i 2 & andra stycket SBL är analogiskt tillämpligt då någon, i avsikt att skatt eller avgift inte skall påföras, underlåtit att avge deklaration eller jämförlig handling och därigenom föranlett att intet belopp påförts honom eller den han företräder.

I lagrummets tredje stycke finns regler som gäller skattebedrägeri vid förenklad självdeklaration.

Skatteförseelse föreligger enligt 3 & om brott som avses i 2 5 är att anse såsom ringa. För bedömningen av om ringa brott föreligger är givetvis det undandragna skattebeloppet en viktig faktor. Högsta domstolen framhöll dock i rättsfallet NJA 1984 s. 384 att samtliga objektiva omständigheter i det enskilda fallet skall beaktas vid gräns- dragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse. Med hänsyn härtill kunde enligt domstolens mening inte anges någon bestämd beloppsgräns med avseende på det skatte- eller avgiftsbelopp som undandragits eller kunde ha undandragits. -Efter överläggningar i maj 1978 har riksåklagaren och företrädare för riksskatteverket enats om att brottsanmälan avseende 25 normalt bör begränsas till fall där den undandragna skatten uppgår till minst tre fjärdedelar av det vid taxeringsårets ingång gällande basbeloppet. Straffet för skatteförseelse är böter.

Om ett brott som avses i 2 & är att anse såsom grovt döms enligt 4 5 för grovt skattebedrägeri till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det rört mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art.

I kommentaren till SBL påpekas att uttrycket "mycket betydande" belopp antyder att det fordras att beloppet är avsevärt högre än vad som krävs exempelvis för grovt bedrägeri enligt BrB. En viss beloppsgräns anses emellertid svår att ange, bl.a. därför att avgörandet av om brottet är grovt skall göras efter en helhetsbedömning av gärningen (Thom- stedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5:e uppl. s. 49). -Som vi närmare redogör för nedan (5.3.6) ligger gränsen för vad som skall anses utgöra mycket betydande belopp utomordentligt högt, numera sannolikt över 100 000 kronor. -Vidare påpekas i kommentaren att uttrycket varit "av synnerligen farlig art" kan avse fall t.ex. då skattebedrägeri skett medelst användande av falsk handling eller vilseledande bokföring (a.a. s. 50).

I 5 & SBL stadgas att den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp döms, om gärningen rör betydande belopp, för vårdslös skatteuppgift till böter eller fängelse i högst två år.

Ifrågavarande brott är således ett farebrott. Det skiljer sig såtillvida från skattebedrägeriet att det är fullbordat så snart fara uppstått för att skatteförlust skall inträda för det allmänna. För att ansvar för vårdslös skatteuppgift skall inträda måste samtliga objektiva brottsförutsättningar vara täckta av grov oaktsamhet från gärningsmannens sida. Grov oaktsamhet i lagrummets mening anses föreligga endast om gämings- mannen genom sitt beteende gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån.

I nämnda paragraf görs således den begränsningen att gärningen skall röra ett betydande belopp. Vad som avses med detta begrepp är inte helt klart. Enligt vad departementschefen anförde vid lagens tillkomst borde undandragna skattebelopp upp till 2 000 kronor inte föranleda åtal för vårdslös skatteuppgift. Högsta domstolen har därefter i rättsfallet NJA 1984 s. 520 angett gränsen för betydande belopp till ungefär ett basbelopp. Gränsen för tillämpningen av 5 & SBL, såvitt gäller undandraget skattebelopp, ligger således för närvarande vid drygt 30 000 kronor.

Enligt 65 döms för försök till skattebedrägeri och grovt skatte- bedrägeri till ansvar enligt 23 kap. BrB. Enligt 23 kap. 1 & BrB föreligger försök när någon påbörjat utförandet av ett visst brott utan att detta har kommit till fullbordan, under förutsättning att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Försök föreligger alltså från det utförandet av ett brott påbörjats till dess brottet full— bordats. Som tidigare angetts är ett skattebedrägeri i princip fullbordat när skattemyndigheten fattat beslut om påföring av skatt eller skulle ha fattat sådant beslut, om uppgiftsskyldigheten hade fullgjorts inom rätt tid. Frågan är när ett försök till skattebedrägeri ska anses ha inletts. I kommentaren till SBL uttalas att aktivt skattebedrägeri i regel bör anses påbörjat, då handlingen med oriktig uppgift insänts eller ingivits till skattemyndigheten. Försök till passivt skattebedrägeri bör, enligt kommentaren, föreligga när tiden för uppgiftsskyldighetens fullgörande löpt ut utan att uppgiften ingivits. (a. a. s. 58.)

I SBL finns inte några regler om straff för medverkan till skattebrott, vilket dock inte innebär att någon som medverkat till annans skattebrott kan gå fri från ansvar för sin medverkan. I förarbetena till SBL fastslogs att Brst medverkansregler är tillämpliga på skattebrott (prop. 1971:10 s. 230). Den som medverkat till skattebrott som anstiftare eller medhjälpare skall alltså straffas enligt reglerna i 23 kap BrB.

I kommentaren till SBL framhålls att varje medverkande i ett skattebrott skall straffas för sin gärning och för sitt uppsåt. Om exempelvis den uppgiftsskyldige uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter och döms för skattebedrägeri, skall en medhjälpare som endast varit grovt oaktsam dömas för medhjälp till vårdslös skatteuppgift (Thom- stedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5:e uppl. s. 88).

I 7-9 åå finns straffbestämmelser som anknyter till arbetsgivares skyldighet att till uppbördsmyndighetema avge handlingar med redovisning av innehållna skatter för anställda.

SBL innehåller i 10 å en bestämmelse om ansvar för "försvårande av skattekontroll". I lagrummet stadgas att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyl- diga, och därigenom allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift döms till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader och högst fyra år. I ringa fall döms inte till ansvar.

Straffbestämmelsen tar i första hand sikte på den som inte fört några räkenskaper eller som fört dem på ett ofullständigt sätt. Under tillämp- ningsområdet faller vidare vilseledande bokföringsåtgärder med eller utan stöd av falska eller osanna verifikationer. Slutligen bestraffas också den som förstör eller undanskaffar räkenskapsmaterial under tid han haft skyldighet att bevara detta. För ansvar krävs vidare att den brottsliga gärningen i det särskilda fallet allvarligt försvårar myndighets kontroll— verksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift. I subjektivt hänseende fordras att gärningsmannen handlat med uppsåt eller varit grovt oaktsam. Om förfarandet kan bedömas såsom bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 & BrB, skall den aktuella bestämmelsen inte tillämpas.

Enligt 11 & förstås med myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift i SBL även sådant preliminärt eller slutligt beslut som på grund av särskild föreskrift skall anses meddelat. Paragrafen åsyftar vad som gäller angående beslut i fråga om indirekta skatter, t.ex. mervärdeskatt.

5.2.3. Narkotikastrafflagen

NSL trädde i kraft den 1 april 1968. Lagen har därefter ändrats vid ett flertal tillfällen. Ändringarna har främst bestått däri att gämingsbeskriv- ningen för de i lagen angivna särskilda brotten efterhand har komplette- rats i utvidgande riktning samt att olika straffskärpningar har företagits. Den senaste genomförda lagändringen innebar bl.a. att olovlig konsum- tion av narkotika blev straffbelagd.

Enligt 8 & NSL förstås med narkotika läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats skola anses som narkotika enligt lagen.

Sverige har biträtt 1961 års allmänna narkotikakonvention - den s.k. Single Convention - med tilläggsprotokoll 1972 - samt 1971 års konvention om psykotropa substanser. Vidare har Sverige nyligen biträtt

Förenta Nationernas konvention 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. De ämnen som är föremål för kontroll enligt konventionerna upptas i förteckningar som fogas till konventionerna.

I förordningen (1983z366) om att vissa substanser skall anses som narkotika anges vilka ytterligare substanser som skall anses vara narkotika enligt NSL. De aktuella substanserna har indelats i huvud- gruppema centralstimulerande medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och lugnande medel. Av förordningen framgår vidare dels att som narkotika skall även anses de ovanjordiska delarna av växten kat, dels att vid tillämpning av NSL skall med cannabis förstås de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis - med undantag av frön - från vilka hartset icke blivit extraherat och oavsett under vilka benämningar de förekommer.

I 1 & NSL straffbeläggs under sex punkter olika förfaranden som utgör narkotikabrott.

1. Överlåtelse av narkotika. Överlåtelsebrottet intar en central ställning i fråga om särskilt den grövre narkotikabrottsligheten. Begreppet överlåtelse i NSL anses ha samma innebörd som i civil- rättsliga sammanhang. Med överlåtelse förstås alltså olovlig försäljning, byte, gåva eller annat förfarande varigenom äganderätten till narkotika överförs till någon annan. Överlåtelse föreligger också när man bjuder någon på narkotika för omedelbar konsumtion oberoende av hur ringa mängd av det aktuella preparatet det då är fråga om. Även "utlåning" av narkotika är att anse som överlåtelse, om inte samma parti förutsätts bli återlämnat. För att någon skall anses ha överlåtit narkotika krävs inte att han tagit fysisk befattning med överlämnandet av narkotikan till ny ägare eller över huvud taget att han haft någon mer omedelbar rådighet över narkotikan. Normalt fullbordas ett överlåtelsebrott genom att narkotikan överlämnas till den nye ägaren eller en representant för denne. Den som har svarat för överlämnandet kan därvid beroende på omständigheterna vara att anse som gärningsman eller som medhjälpare till den som gjort sig skyldig till överlåtelsen. Varje överlämnande till annan person innefattar emellertid inte en överlåtelse. Är mottagaren rätt ägare kan den inblandade göras ansvarig endast för innehav av narkotikan.

2. Framställning av narkotika som är avsedd för missbruk. Krimina- liserad är enligt denna punkt bl.a. framställning av narkotika ur naturråvaror eller på syntetisk väg, omvandling eller bearbetning av narkotiska ämnen samt odling av narkotikaväxter.

3. Förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte. Straffansvaret enligt denna punkt är inskränkt till fall då förvärv skett i överlåtelsesyfte. Det är dock tillräckligt för ansvar att en viss del av den aktuella förvärvade narkotikan är avsedd att överlåtas. Överlåtelsesyfte anses föreligga oberoende av i vilken mängd eller i vilka former överlåtelse är avsedd att ske. Ansvar kan därför komma ifråga redan om någon förvärvar

narkotika som är avsedd att förbrukas av en mindre grupp personer vid ett enstaka tillfälle. Med förvärv avses i princip alla åtgärder varigenom någon får äganderätten till narkotika. Ett förvärv anses normalt fullbordat i och med att det överlåtna överlämnats till förvärvaren eller en representant för denne.

4. Vissa speciella kvalificerade fall av befattning med narkotika. Såsom straffbara förfaranden anges i denna punkt att anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera, förvara eller ta annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. Straffansvaret är således begränsat till de fall då narkotikan kan antas vara avsedd för vidare spridning. I lagförarbetena framhålls att tolkningen av vilka slags be- fattningar som faller in under denna punkt bör vara restriktiv.

5. Förfaranden som är ägnade att ji'ämja narkotikahandel. De exempel på förfaranden som anges i punkten - någon bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare - är samtliga sådana som typiskt sett innebär en mer omedelbar anknytning till en illegal omsättning av narkotika. Utanför det straffbara området faller för- faranden som måhända kan antas främja narkotikahandeln i stort men som inte har anknytning till några konkreta transaktioner. Den aktuella punkten tar närmast sikte på den mer organiserade eller eljest grövre narkotikabrottsligheten.

6. Innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika. Innehav av narkotika även i små mängder och för eget bruk - är straffbelagt. Efter en lagändring år 1988 omfattar denna punkt även olovligt bruk av narkotika. Den tillämpas endast om inte någon av de föregående punkterna är tillämpliga. Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år. Om brott, som avses i l &, är att anse som ringa, döms enligt 2 & till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om gärningen bestod endast i eget bruk av narkotika, till böter. Grovt narkotikabrott föreligger enligt 3 & NSL om brott som avses i 1 5 är att anse som grovt. Vid bedömningen om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös att. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. Straffet för grovt narkotikabrott är fängelse, lägst två år och högst tio år. Påföljdsval och straffmätning vid narkotikabrott är - liksom vid narkotikasmuggling - tämligen schablonmässiga. Den hanterade mängden narkotika liksom dess art är faktorer som tillmäts stor betydelse. Någon egentlig skillnad torde inte föreligga mellan påföljds- bestämningar för narkotikabrott och för varusmuggling avseende narkotika. Straffvärdet anses vara mycket högt för båda brottstypema.

I 3 a & NSL finns ett stadgande om ansvar för "vårdslöshet med narkotika". Enligt bestämmelsen skall den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 1 & 1-5 dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

För försök och förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotika- brott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms enligt 4 & NSL, om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 5 6, till ansvar enligt 23 kap. BrB. I 5 & stadgas att om flera har medverkat till brott som avses i 1-4 55 NSL och om gärningen inte endast innefattar befattning enligt 1 5 6 gäller bestämmelserna i 23 kap. BrB. Slutligen finns i 5 a & NSL straffbestämmelser beträffande brott begångna i samband med den legala narkotikahanteringen.

5.3. Överväganden och förslag

5.3.1. Vissa gemensamma frågor

Som tidigare nämnts kommer vi i detta avsnitt att ta upp dels frågan om straffbestämmelsema beträffande de rena smugglingsbrotten respektive undandragandebrotten i en ny lag på detta område bör behandlas i gemensamma bestämmelser som f.n. eller i skilda paragrafer, dels hur straffbestämmelsema i övrigt närmare bör utformas. Oavsett om en uppdelning av reglerna angående nämnda från angreppssynpunkt olika brottsformer sker, anser vi att det till en början finns skäl att se efter om en del av de rekvisit och begrepp som finns i de nuvarande bestämmel- serna i VSL är i alla avseenden lämpliga och därför värda att föras över till motsvarande bestämmelser i en ny lag. Vi har därför valt att inledningsvis något närmare analysera vissa centrala rekvisit i 1 & VSL. För att varusmuggling enligt 1 5 första stycket VSL skall föreligga krävs att den vara det är fråga om skall vara införd till eller utförd från landet, att detta skett utan vederbörligt tillkännagivande samt att för varan har förelegat skyldighet att utge tull eller avgift eller att varan har varit underkastad ett införsel- eller utförselförbud. Varusmuggling enligt paragrafens andra stycke förutsätter att det i samband med tullbehand- lingen av sådan vara har förekommit ett förfarande från den berörda importörens eller exportörens sida som kan betecknas som ett vilse- ledande.

Ett centralt rekvisit i 1 & VSL är således att den aktuella varan är införd till landet eller utförd därifrån. Att säkert kunna fastställa när det tillämpliga av dessa rekvisit är uppfyllt är därför i princip av stor betydelse vid rättstillämpningen. Inte minst gäller detta när fråga uppkommer huruvida ett visst förfarande skall bedömas som fullbordat brott eller som ett försök. Att utfallet av en sådan bedömning i det enskilda fallet i praktiken sällan får någon betydelse för påföljds- bestämningen hänger samman med den nuvarande rättstillämpningen, vilken innebär att försöksbrott i allmänhet leder till likartat straff som skulle ha följt på ett fullbordat brott. Denna omständighet kan enligt vår mening emellertid inte undanskymma att den nuvarande ordningen på denna punkt är mindre tillfredsställande från bl.a. legalitetssynpunkt.

Den närmare innebörden av begreppen "inför" och "utför" finns inte angiven i VSL. I förarbetena gavs däremot vissa riktlinjer för hur dessa begrepp skulle bestämmas. Vad först angår "införsel" angavs att i fall då ett tullställe hade kringgåtts, införsel skulle anses ha skett i och med att godset inkommit över rikets landgräns, förts iland från det fartyg eller lossats ur det flygplan i vilket varan förts över gränsen. Därmed ansågs godset, om det var tullpliktigt, ha undandragits vederbörlig förtullning och, om det var underkastat importförbud, en tillämpning av förbudet. När fråga åter var om gods, som inkommit till landet i legitim varutrafik och omhändertagits av tullverket, uppgavs att spörsmålet var i viss mån annorlunda. Införsel kunde i sådant fall inte anses ha skett förrän godset hade tullklarerats eller annars kommit ur tullverkets besittning. Dessförinnan kunde nämligen godset inte anses ha definitivt undandragits förtullning eller en tillämpning av föreliggande importför- bud. Enligt samma betraktelsesätt förutsattes fullbordad varusmuggling inte kunna anses föreligga, så länge gods som hade förts över land- gränsen var under transport på den vanliga vägen fram mot det aktuella tullstället. Detta ansågs gälla även i fall då den som forslade godset eventuellt haft för avsikt att vid lämpligt tillfälle vika av på en sidoväg och kringgå tullstället.

I fråga om resandetrafiken ansågs i överensstämmelse härmed gälla att av en resande medfört resgods var att anse såsom infört först när den aktuella tullkontrollen hade passerats. Vidare angavs att införselförbud i vissa fall har den räckvidden att förbudet också utgör hinder mot att en vara får transiteras genom landet eller uppläggas på tullager. Om någon genom vilseledande av tullmyndighet i sådant fall hade föranlett att gods i strid mot införselförbud hade transiterats eller upplagts på tullager, skulle han anses ha gjort sig skyldig till fullbordad varusmugg- ling. Vad slutligen gällde begreppet "utförsel" angavs endast att utförsel syntes ha skett först när godset hade lämnat tullområdet. (Prop. 1960:115 s. 120.)

Av rättspraxis och doktrin framgår att frågan huruvida införsel skall anses ha skett i det enskilda fallet kan bli särskilt svårbedömd när det gäller gods som förs hit till sjöss. Enligt nyssnämnda uttalanden i förarbetena är huvudregeln i dessa fall att införsel skall anses ha ägt rum först när varan har förts i land. Denna regel har emellertid efterhand försetts med inte obetydliga modifikationer. I kommentaren till VSL sägs således att gods bör anses ha införts till riket, då godset, utan att ha inkommit på landterritoriet, inom svenskt område kommit ut i den fria rörelsen. Som exempel härpå nämns att gods inom svenskt farvatten har överförts från ett fartyg i utrikes trafik till ett annat fartyg i inrikes trafik. Införsel, och därmed fullbordat införselbrott, har således ansetts föreligga i det fall att besättningen på ett svenskt fiskefartyg i skärgår- den från ett fartyg i utrikes trafik har skaffat sig skattefria sprit- och tobaksvaror (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 68). 1959 års varusmugglingsutredning nämner ett annat exempel på när införsel skall anses ha skett trots att varan inte har förts i land, nämligen när ett fartyg har övergått från utrikes trafik till inrikes trafik (SOU l959:24 s. 360).

Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 1974 s. 735 och 1983 s. 601 haft att ta ställning till frågan om den närmare innebörden av införsel— begreppet vid sjötrafik. Omständigheterna i det första rättsfallet var följande. Finske medborgaren B var besättningsman ombord på ett fartyg som ankom till Malmö från Hamburg. Fartyget skulle därefter gå till Finland. B medförde ett större antal helbuteljer sprit och en mängd cigarrettpaket. På den upprättade besättningsdeklarationen, som avlämnades till tullmyndigheten i Malmö, angav B inte att han medförde de angivna varorna. Dessa upptäcktes emellertid vid tullvisitation. B åtalades för försök till grov varusmuggling. B invände mot åtalet att han, när han vid tullbehandlingen underlät att lämna uppgift om spriten och cigarettema, hade haft för avsikt att införa varorna till Finland och att han således inte haft en tanke på att dessa skulle införas till Sverige. Högsta domstolen fann att invändningen inte kunde lämnas utan avseende och att B således inte hade övertygats om att ha försökt föra in varorna till landet. Åtalet ogillades. I rättsfallet NJA 1983 s. 601 var fråga om en tysk turist, D, som jämte tre andra personer anlände till Mörbylånga hamn från Bornholm i en honom tillhörig fritidsbåt. Ombord fanns drygt 38 liter spritdryck, 21 liter vin och 55 liter starköl. D underlät att för tullen uppge innehavet av alkoholdryckema. Vid tullvisitation upptäcktes dessa. D åtalades för försök till varusmuggling. D bestred åtalet under påstående att dryckerna var avsedda för hans och besättningens eget behov under tolv veckors segelsemester i Östersjön och att han inte haft för avsikt att införa dryckerna till Sverige. D uppgav vidare att han redan från början endast hade avsett att segla utmed den svenska kusten till Stockholms skärgård för vidare färd till Finland. Högsta domstolen fastslog att den tillämnade seglingen i

avsevärd utsträckning skulle ha ägt rum på svenskt inre vatten och att varor som medförts på en sådan segling därmed fick anses vara införda till riket. Den oriktiga tulldeklarationen hade lämnats i samband med en tullvisitation ombord på båten. Mot den bakgrunden bedömde Högsta domstolen Dzs handlande som försök till införsel.

Som ytterligare ett exempel på de tillämpningssvårigheter som kan uppkomma när det gäller att fastställa huruvida en vara som har trans- porterats sjövägen skall anses vara införd i landet kan hänvisas till en av hovrätten för Västra Sverige, avd. 2, den 24 augusti 1988 meddelad dom, DB 106. Omständigheterna i målet var följande. S och R var partägare i motorfartyget M, som var hemmahörande i Sverige. S var befälhavare ombord och R styrman. Den 26 mars 1987 lämnade fartyget en hamn i Nederländerna. Före avresan hade S och R inhandlat 36 liter spritdryck. Destinationen var Åbo i Finland via Västerås i Sverige. Isförhållandena var svåra vid denna tid. Enligt S och R lämnade finländska isbrytare inte bistånd utan vidare. S och R hävdade således att det hade utvecklats en praxis som innebar att isbrytarpersonalen skulle uppmuntras med gåvosprit. Spritflaskoma förvarades i ett gömställe i fartygets radiorum. Flaskorna påträffades vid tullvisitation då fartyget låg i Västerås hamn. S och R åtalades för varusmuggling. S och R medgav ansvar för varusmuggling med det tillägget att det inte hade varit deras avsikt att godset skulle införas till Sverige. Tingsrätten ogillade åtalet med följande motivering.

S:s och R:s erkännanden har inte omfattat hela gämingsbeskrivningen för varusmugglingsbrott. De har uppgivit att dryckerna var avsedda för den finländska isbrytarpersonalen och att de aldrig hade för avsikt att införa dryckerna till Sverige. De har vidare berättat att de vid tullvisitationen felaktiga uppgifterna lämnades för att de finska tullmyndigheterna inte skulle kunna uppdaga en eventuell brist. Vad S och R anfört bär trovärdighetens prägel och kan med hänsyn till omständigheterna i målet inte lämnas utan avseende (jfr rättsfallet NJA 1974 s. 735). Av utredningen framgår vidare att fartyget M/S M går i utrikestrafik och att hon efter uppehållet i Västerås var direkt destinerad till Abo i Finland. Gods som medförs i sådan trafik torde inte kunna anses som infört till riket. Någon risk för fullbordad varusmuggling genom fortsatt gång har således inte förelegat (jfr rättsfallet NJA 1983 s. 601). Vid sådant förhållande och då S och R inte är övertygade om att ha sökt till riket införa varorna kan åtalet inte vinna bifall.

Åklagaren överklagade domen. Hovrätten fann att omständigheterna i målet inte var sådana att S och R:s uppgifter kunde lämnas utan avseende. Det kunde därför inte anses styrkt att de verkligen hade haft för avsikt att föra in spriten till Sverige i samband med uppehållet i Västerås. Tingsrättens domslut fastställdes.

Det efter VSL:s tillkomst införda systemet med hemtagning av gods föranledde särskilda överväganden av 1973 års varusmugglingsutredning

vad gällde begreppet införsel. I utredningens betänkande gjordes därför en utförlig analys av hur införselbegreppet och fullbordanspunkten skulle bedömas vid hemtagning av gods. Utredningen anförde i denna del följande (SOU 1976:37 s. 167).

Som huvudregel bör gälla, att innehållet i varje i hemtagningsanmälan upptaget kolli skall anses vara hemtaget.

Oriktiga eller ofullständiga uppgifter om kollis innehåll kan dock - beroende på omständigheterna i det särskilda fallet - föranleda att icke uppgivna varor, som finns i ett kolli, inte anses anmälda till hem- tagning och således inte tillkännagivna för tullverket.

Vad först gäller de fall, då hemtagaren medvetet underlåtit att lämna uppgift om viss vara i kollit eller medvetet lämnat oriktig uppgift om varans kvantitet eller om hela varuinnehållet i kollit, får hemtagaren anses ha så åsidosatt formerna för hemtagning, att varorna inte kan anses ha blivit hemtagna. Sådana varor och kvantiteter bör alltså anses ha införts utan att ha getts till känna för tullverket och förfarandet bedömas enligt l 5 första stycket VSL.

Oavsiktligt oriktiga uppgifter om innehållet i kollit s nes däremot i allmänhet böra bedömas mot den realistiska b grunden att uppgifterna i hemtagningsanmälningama ofta är summariska, mindre tillförlitliga eller precisa utan att importören kan lastas för det. Detta hänger samman med kravet på snabbhet i förfarandet, vilket regel— mässigt inte låter sig förenas med en undersökning av varorna, innan de anmäls till hemtagning, och vidare med det förhållandet att faktura och övriga affärshandlingar rörande varusändningen inte alltid är tillgängliga vid hemtagnin stillfället. Utrymmet f'or åläggande av sanktioner p.g.a. bristfällig eter i hemtagningsanmälan torde därför inte vara särskilt stort. En avgränsnin av de praktiskt viktiga fallen är möjlig genom den här rekommen erade lösningen att medveten underlåtenhet av en hemtagare att i hemta ningsanmälan uppge ett varuslag eller en varukvantrtet i ett angivet Eolli skall anses innebära att det som inte uppgetts har införts utan att ges tillkänna för tullverket. På samma sätt bör bedömas det fallet att hemtagaren kai'ktligt angett ett helt felaktigt varuslag som innehåll i ett anmält

o 1.

När det gäller av hemtagaren oavsiktligt lämnade bristf'alli a uppgifter om innehållet i ett i hemtagningsanmälan uppgivet kol i, kan omständigheterna ibland vara sådana att det framstår som uppenbart att varorna utan hemtagarens vetskap är avsedda att illegalt föras in i landet. Varorna kan t.ex. vara dolda eller av en beskaffen- het som helt avviker från hemtagarens normala sortiment. Ar det en sådan insmugglad vara bör hemtagaren ofördröjligen underrätta tullmyndigheten härom. Annars riskerar han att göra sig skyldig till olovli befattning med smuggelgods enligt 8 & VSL.

I råga om andra fall av oavsiktligt oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan nämnas följande.

Har hemtagaren beställt den vara som t.ex. på grund av brist- fälliga uppgifter i frakthandlingama inte kommit med i hemtagnings— anmälan, eller beställt en så stor kvantitet av ett varuslag att det som levererats ryms inom beställningen, har han anledning utgå från att varusändningen i dess helhet är avsedd för honom. I detta fall är det ju naturligt att anse hela varusändningen som hemtagen. Underlåter hemtagaren uppsåtligen att ta med varorna i deklarationen, bryter han sålunda mot 1 & andra stycket VSL.

Omfattas den i hemtagningsanmälan icke uppgivna varan inte av någon beställning från hemtagaren, är han likväl, om han vill behålla varan, skyldig att ange den till förtullning på vanligt sätt som hemtagen vara. Vid omhändertagandet av varan har han i detta fall givetvrs också att klara upp vem som civilrättsligt har rätt till varan. Vill han inte behålla varan står det honom fritt att t.ex. återutföra den. Självfallet får han inte ta hand om införselförbjuden eller införselreglerad vara, som enligt särskild föreskrift inte får tas hem.

Av det nu sagda framgår att den principiellt viktiga frågan om när en vara skall anses ha införts till landet eller utförts därifrån enligt gällande rätt får avgöras med stöd enbart av olika motivuttalanden samt rättspraxis. Denna ordning har måhända hittills inte föranlett några mera påtagliga olägenheter i rättstillämpningen utöver de svårigheter i samband med sjötrafik som belysts i nyss redovisade rättsfall. Det står emellertid samtidigt klart att osäkerheten beträffande vad som egentligen gäller i dessa hänseenden blivit mycket större efter VSL:s tillkomst. Förändringarna i tullhanteringen, inte minst hemtagningssystemet, har gjort att bilden är mer splittrad och svårtolkad än förut. Vidare har en markant ökning skett i turisttrafrken över landets gränser, vilket vållar åtskilliga problem. Det sagda gäller i särskilt hög grad trafiken med fritidsfartyg. Under sådana förhållanden måste det betecknas som otillfredsställande att den lag i vilken straffbestämmelsema återfinns inte ger någon som helst vägledning angående den närmare innebörden av nu aktuella, grundläggande rekvisit för bestämmelsemas tillämpning. Att den som berörs av straffbestämmelsema har goda möjligheter att informera sig om vad som gäller är ju ett från legalitetssynpunkt oavvisligt krav. Viktigt från tillämpningssynpunkt är också att man med ledning av begreppet införsel kan bedöma om ett visst förfarande med en vara skall bedömas som ett fullbordat brott eller som ett försöksbrott. I den mån det är fråga om ett oaktsamt förfarande är fullbordanspunkten helt avgörande för om förfarandet över huvud taget är straffbart. Men också vid uppsåtliga förfaranden kan det inte anses som betydelselöst hur en viss gärning rubriceras, låt vara att påföljden i regel blir densamma vare sig gärningen bedöms som ett fullbordat brott eller enbart som ett försök därtill. Med den nuvarande utformningen av 1 & första stycket VSL finns vidare den komplikationen när det gäller att bedöma när ett visst brott är fullbordat att man även i "kringgående- fallen" måste slå fast när ett tillkännagivande hade bort ske. Starka skäl av såväl principiell som praktisk natur talar således enligt vår mening för att en ny lagstiftning på området bör innehålla bestämmelser som närmare anger när en vara skall anses ha införts till eller utförts från landet.

I princip bör den sålunda förordade begreppsbestämningen gälla både rena smugglingsbrott och undandragandebrott. För den senare kategorin brott har vi dock som tidigare nämnts funnit det angeläget och önskvärt med en ytterligare närmare anpassning till SBL:s regelsystem. Skatte-

brott fullbordas i allmänhet först då skattebeslut har meddelats eller skulle ha meddelats. Det är vår mening att samma ordning i största möjliga utsträckning bör gälla beträffande de här aktuella undan- dragandebrotten. Med ett sådant synsätt får frågan om när en vara är införd mindre straffrättslig betydelse i vad avser undandragandebrotten, annat än möjligen vid bedömningen om skyldighet att erlägga tull, annan skatt eller avgift har inträtt. Huruvida så är fallet framgår emellertid inte av förevarande lagstiftning utan av tullagstiftningen och berörda särskilda bakomliggande bestämmelser. Nu ifrågavarande reglering av in- och utförselbegreppen får därför i huvudsak betydelse enbart för de rena smugglingsbrotten.

En utgångspunkt vid utformningen av de nya reglerna bör vara att de skall kunna fungera oberoende av om en vara förs in eller förs ut över land- eller sjögränsen och på vilket sätt eller med vilket transportmedel detta sker. Reglerna bör vidare vara desamma såväl för den s.k. kommersiella som för annan import och export.

Reglerna bör med andra ord bli så enhetliga som möjligt. De måste också utformas så att den kommersiella varutrafiken inte onödigtvis störs. Vidare är det viktigt att reglerna även i övrigt blir enkla att tillämpa, eftersom omkring hälften av alla varusmugglingsbrott redan i dag beivras genom föreläggande av ordningsbot, dvs. utan medverkan av åklagare och domstol. Slutligen är det naturligtvis önskvärt att begreppsbestämningen i förevarande lagstiftning i så stor utsträckning som möjligt knyter an till motsvarande tulltekniska benämningar.

Tullagstiftningens regler om införsel finns främst i TuL. I 5 & denna lag föreskrivs att varor som införs till tullområdet skall tullklareras. Med tullområde förstås enligt 4 & TuL Sveriges landområde och sjöterri- torium samt luftrummet däröver. Med utgångspunkt i dessa bestäm- melser torde kunna fastslås att en vara i tulltekniskt hänseende är införd när den passerat gränsen för tullområdet.

Enligt vår mening kan tullagstiftningens införselbegrepp inte utan viss modifiering överföras till den nu aktuella lagstiftningen; fullbordad införsel i straffrättsligt hänseende kan inte rimligen anses föreligga förrän i vart fall en inledande tullbehandling av varan har avslutats. Vad nu sagts gäller naturligtvis inte de klassiska smugglingsfallen, dvs. då varan förs över gränsen i smyg och alltså inte alls kommer till något tullställe för vederbörlig tullbehandling. I dessa fall finns givetvis inte något skäl att i straffrättsligt hänseende tillämpa annat införselbegrepp än som gäller enligt tullagstiftningen. Har en vara förts vid sidan av ett tullställe skall den således i princip anses ha införts redan vid gräns- passagen.

I övriga fall, dvs. när varan förs till ett tullställe, är situationen mer komplicerad. När skall en sådan vara anses ha införts? För att få ett från både praktisk och teoretisk synpunkt lämpligt svar på denna fråga kan det finnas skäl att undersöka möjligheten att knyta an till något led i

tullproceduren. Enligt vår mening är det i sammanhanget också viktigt att söka en lösning som kommer att innebära att fullbordad införsel skall anses föreligga i så nära anslutning som möjligt till själva gränspassa- gen.

Som närmare redovisats i avsnittet om de nuvarande förhållandena pågår för närvarande ett omfattande arbete med att datorisera väsentliga delar av den svenska tullproceduren. En sådan reform kräver av naturliga skäl vissa förändringar i tullagstiftningen. Nyligen har beslutats ett flertal ändringar 1 TuL (SFS 1991: 157). Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1992. Vårt vidare resonemang om lämplig utformning av införselbegreppet sker inledningsvis med utgångspunkt från nu gällande regler i tullagstiftningen. Vi redovisar därefter de ändringar som beslutats i TuL och vilken betydelse dessa får för vårt nu ifrågavarande förslag.

Enligt nu gällande regler i tullagstiftningen skall en vara som införs till tullområdet alltid bli föremål för någon form av tullbehandling. Samtliga åtgärder, bl.a. viss kontroll, som därvid kommer i fråga innefattas i begreppet tullklarering. Till detta begrepp hör enligt 4 5 TuL tullmyndighets åtgärder för förtullning, för behandling som avses i 7 5 första stycket samma lag och för utförsel av varor. Vid förtullning, som är tullmyndighets åtgärder för att tillåta fri förfoganderätt över en vara vid införsel, skall tullmyndigheten enligt 5 5 tredje stycket TuL kontrollera att varan får införas och fastställa tull eller annan skatt för varan. I 75 första stycket TuL stadgas att varor som införts till tullområdet får utan att förtullas 1. sändas genom tullområdet eller mellan orter inom detta enligt de

föreskrifter som regeringen meddelar,

2. förvaras på tullupplag eller tullager eller frihamn eller exportbutik, 3. tas hem enligt 8 5, 4. innehas med temporär tullfrihet enligt föreskrifter som meddelas med

stöd av 17 5 lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m.,

5. återutföras, eller 6. överlåtas på staten eller förstöras.

I de fall då en vara förtullas eller hade bort förtullas i omedelbar an- slutning till gränspassagen är enligt vår mening förtullningen en självklar gräns för när införseln skall anses ha skett. Efter beslut om förtullning har ju ägaren rätt att fritt disponera över varan. Övriga införda varor förtullas först senare eller blir - t.ex. vid återutförsel - aldrig förtullade. För dessa fall måste något annat led i tullproceduren tas till utgångspunkt för en motsvarande gränsdragning. Som nämnts skall alla införda varor, som inte direkt förtullas, underkastas någon annan form av tullklarering innan varorna får föras vidare från tullplatsen. Det är här fråga om sådana när det gäller mängden av infört gods synnerligen betydelsefulla förfaranden som avses i 75 första

stycket TuL i dess nuvarande lydelse, t.ex. transitering, hemtagning samt uppläggning på tullupplag eller intagning i frihamn.

Utmärkande för transitering och hemtagning är att varan efter den första tullklareringsåtgärden förs vidare från tullklareringsområdet och - ofta längre in i landet. Vad nu sagts gäller inte när åtgärden innebär att varan återutförs eller förstörs (75 första stycket 5. och 6. TuL). I sådana fall lär det emellertid i princip kunna vara fråga om olika för- sökshandlingar. Karaktäristiken gäller däremot flertalet övriga fall där det sedan åtgärden vidtogs ter sig naturligt från såväl faktiska som straffrättsliga synpunkter att betrakta varan som införd i landet. Varan har nämligen passerat "det första tullfiltret" i nära samband med den faktiska införseln till landet och i regel också genast kommit ur tullverkets omedelbara besittning och kontroll. Som tidigare sagts räknas för närvarande varje åtgärd som uppräknas i 7 5 första stycket TuL som en tullklarering. Vi har vidare konstaterat att förtullning också utgör en tullklareringsåtgärd. Vid sådana förhållanden framstår det som naturligt, att för alla fall då varan har förts till någon tullplats, uppställa den generella regeln att varan skall anses vara införd till landet när tullklarering skett eller borde ha skett. Det sistnämnda ledet avser givetvis fall då någon tullklareringsåtgärd inte vidtas eller när en sådan inte omfattar alla de varor som den hade bort göra. I regel är orsaken härtill att vederbörande resande eller importör underlåter att visa upp eller på annat sätt uppge varan eller lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter om dess art och mängd. Det torde i allmänhet inte behöva uppstå några större problem när det gäller att i efterhand bestämma vid vilken tidpunkt en viss utebliven tullklareringsåtgärd borde ha ägt rum. Dessa åtgärder skall normalt företas när varan ankommer till tullstället. Kan förtullning eller annan tullklareringsåtgärd inte göras omedelbart skall varan läggas upp på tullupplag enligt 50 5 TuL. Den aktuella upp- läggningen är då en självständig form av tullklarering, och varan skall i förevarande hänseende anses införd när beslutet därom fattas. Intill dess är varan ännu inte införd.

De nyligen beslutade ändringarna i tullagstiftningen har bl.a. som utgångspunkt att uppgiftslämnandet till tullmyndigheterna skall vara så utformat att uppgifter som lämnats vid ett tillfälle inte skall behöva upprepas i senare skeden av tullbehandlingen. För att detta syfte skall kunna tillgodoses har innebörden av de grundläggande tulltekniska begreppen förtullning och hemtagning ändrats.

Som vi nyss redovisat är enligt nu gällande regler förtullning och hemtagning självständiga tullklareringsåtgärder; en hemtagning skall således normalt alltid följas av förtullning. Genom lagändringen har begreppet förtullning utvidgats så att flera olika former av införsel av varor kommer att omfattas av begreppet. Dessa förfaranden benämns "förenklade förfaranden". Dessa karaktäriseras av att förtullningen kan företas i flera steg samt att varan kan lämnas ut till fritt förfogande

redan innan förtullningen är avslutad. Bl.a. utgör det nuvarande hemtagningsförfarandet ett förenklat förfarande och blir alltså i fortsättningen inte en självständig tullklareringsåtgärd utan ett första led i förtullningen.

Efter ifrågavarande ändringar i TuL (som således träder i kraft den 1 januari 1992) är bestämmelserna om tullproceduren uppbyggda på följande sätt. Med förtullning förstås tullmyndighets åtgärder för att tillåta fri förfoganderätt över varor vid införsel och med tullklarering tullmyndighets åtgärder för förtullning, för behandling som avses i 7 5 första stycket eller för utförsel av varor. Definitionen i 4 5 av begreppet hemtagning har utmönstrats och ersatts av en definition av begreppet förenklat förfarande, varmed förstås "att ta hand om och i övrigt förfoga över varor med stöd av tillstånd enligt 8 5 första stycket". I 7 5 första stycket TuL beskrivs, som ovan nämnts, vissa förfaranden som är tillåtna med oförtullade varor som införts till tullområdet. I styckets tredje punkt i dess nuvarande lydelse nämns hemtagning som ett sådant förfarande. Denna punkt har utmönstrats.

Enligt 8 5 skall förenklade förfaranden förekomma enligt följande.

1. Den som betalar tull och annan skatt enligt 26 5 får förfoga över varor även om tull eller annan skatt inte har betalats för varorna. 2. Tullmyndighet får, enligt föreskrifter som meddelas av regeringen, bevilja importör eller sådant företag som i sin verksamhet anmäler varor till förtullning för importörs räkning (ombud för importör), tillstånd att ta hand om och i övrigt förfoga över varor innan tull och annan skatt har fastställts. När det förenklade förfarandet används med stöd av ett ombuds tillstånd får även importören ta hand om och förfoga över varan. Regleringen i 8 5 första stycket 2 skall täcka in såväl hemtagning och hemtagning genom ombud som ett förfarande med godkänd mottagare och andra förenklade förfaranden som eventuellt kan tillkomma i framtiden. I lagtexten anges endast en ram där det således anges att importör eller ombud för importör kan få tillstånd att utnyttja ett eller flera förenklade klareringsförfaranden enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen. (Prop. 1990/91:75 s. 39.) De aktuella lagändringama har tillkommit på förslag av TDL- utredningen. Utredningen har även föreslagit att i TuF skall redovisas de förenklade förfaranden som f.n. bör förekomma, nämligen hem- tagning, hemtagning genom ombud samt förfarande med godkänd mottagare. Dessutom blir, som framgår av vad nyss sagts, förfarandet med kreditimportörer enligt 26 5 TuL en form av förenklat förfarande. Förtullning kommer således i fortsättningen att ske i två olika former dels ett normalförfarande, dels i förenklad form. Normalförfarandet motsvarar vad som för närvarande brukar kallas direktförtullning. Samtliga åtgärder företas i ett sammanhang och när varan lämnas ut är tullbehandlingen helt avslutad. Det av oss nyss förordade införsel-

begreppet kan utan hinder tillämpas på en sådan förtullning. Varan lämnas ut när tullklareringen avslutats och varan är då införd.

Införandet av institutet förenklat förfarande nödvändiggör emellertid vissa modifieringar i vårt förslag. Förtullning genom hemtagning och i form av hemtagning genom ombud är i sammanhanget helt jämställda. I dessa förtullningsformer sker vissa åtgärder, bl.a. kontroll av att varan får föras in, i samband med att varan förs till tullställe. Sedan dessa åtgärder utförts lämnas varan ut och får disponeras fritt, om för- fogandeförbud inte föreligger. Först senare avges tulldeklaration och sker tulltaxering. Eventuella pålagor skall erläggas efter ytterligare en tid. Beträffande kreditimportör används norrnalförfarandet men betalningen sker i särskild ordning efter det att varan tulltaxerats och lämnats ut. Förtullningen är emellertid i sådant fall avslutad först när betalning skett och alltså efter det att varan har lämnats ut till fritt förfogande. -Samtliga nu angivna typer av förenklade förfaranden har således det gemensamt att tullklareringen är avslutad långt efter det att varan lämnats ut till fritt förfogande. I dessa fall är det enligt vår mening inte lämpligt att anse varan införd först när tullklareringen är avslutad; ytterligare ett led är alltså nödvändigt beträffande dessa former av tullbehandling.

Förfarandet med godkänd mottagare är uppbyggt så att varan transiteras från avsändaren i utlandet till mottagarens lager i Sverige. När varan passerar gränstullanstalt vid den svenska gränsen kontrollerar tullmyndigheten att transiteringen kan fortsätta. Sedan varan anlänt till mottagarens lager aviseras kontrolltullanstalten, varefter tullmyndighet medger att mottagaren får fritt förfoga över varan. Senare avlämnas tulldeklaration, på grundval av vilken tulltaxering sker. Slutligen skall eventuella skatter och avgifter erläggas. I denna förtullningsform förs alltså varan efter gränspassagen till den godkände mottagaren genom transitering. Transitering är en självständig form av tullklarering. Sedan tullmyndigheten på gränsorten fattat beslut om medgivande till transite- ring, är den tullklareringsåtgärden avslutad. Det av oss förordade införselbegreppet kan således tillämpas på denna form av förenklat förfarande.

Som vi tidigare anfört är det av olika skäl angeläget att det straff- rättsliga införselbegreppet utformas så att införsel bör anses ha skett i så nära anslutning som möjligt till den faktiska införseln till landet. Med hänsyn till de förändringar av förtullningsbegreppet som den aktuella lagändringen innebär år det inte lämpligt att beträffande nyss berörda tre förenklade former av förtullning, nämligen hemtagning, hemtagning genom ombud och förfarandet för kreditimport, enbart anknyta till tullklareringsbegreppet. Införsel bör i dessa fall i stället anses ha skett i ett tidigare skede än när tullklareringen är avslutad. En lämplig gräns för när införsel skall anses ha skett är här, när godset upphör att stå under tullkontroll, dvs. lämnas ut till fritt förfogande. Varan är ju då

undandragen varje kontroll från tullverkets sida. Den av oss föreslagna undantagsregeln, att en vara som på föreskrivet sätt förts till ett tullställe inte skall anses införd förrän tullklarering skett eller borde ha skett, bör därför kompletteras med ett stadgande att en vara som avses i 8 5 TuL, dock skall anses som införd senast då den inte längre står under tullkontroll enligt 61 5 samma lag. Undantagsbestämmelsen i andra stycket i den paragraf som skall ange när en vara skall anses vara införd till landet skulle med detta tillägg kunna ges följande lydelse.

En vara skall inte anses ha införts till landet så länge den är under direkt transport till närmaste tullplats eller annan av tullmyndighet anvisad plats. Har varan på detta sätt förts till sådan plats skall varan inte anses ha införts förrän tullklarering skett eller borde ha skett. Vara som avses i 8 5 TuL skall dock anses införd, då den inte längre står under tullkontroll enligt 61 5 samma lag.

Stadgandet i sista meningen gäller således beträffande förenklade förfaranden, som inte innefattar något led som utgör en självständig tullklareringsåtgärd. Som ovan nämnts faller förfarandet med godkänd mottagare därför inte in under detta stadgande utan under bestämmelsen i föregående mening.

Innan slutlig ställning tas till om en regel med nyss angiven innebörd utgör en lämplig lösning i sammanhanget finns anledning se efter i vad mån regeln kan tänkas föranleda några mer betydande nackdelar eller svårigheter i vissa särskilda situationer. Av flera skäl är det därvid hem- tagningssystemet som främst kommer i blickpunkten. Systemet har mycket stor praktisk betydelse och är därtill uppbyggt på ett sätt som medför att det här lättare än i andra fall kan uppstå den situationen att den inledande tullbehandlingen inte kommer att omfattar allt gods som ingår i det aktuella varupartiet och som lämnats ut till fritt förfogande, och detta utan att importören varit oaktsam eller i ond tro. Det kan exempelvis vara fråga om en felpackning hos leverantören eller att leverantören utan att importören känt till det låtit mer än vad som avtalats ingå i en viss försändelse. För en hemtagare kan det i ett sådant fall måhända vara svårt att förstå att en vara som ingår i ett parti som han ännu inte haft någon anledning att besiktiga redan dessförinnan betraktas som i teknisk mening olovligt införd i landet. I den mån han lojalt fullgör sina åligganden som hemtagare och så snart det eventuella felet i hemtagningsanmälningen upptäckts anmäler förhållandet till tullmyndigheten kan han emellertid i praktiken inte drabbas av någon straffrättslig reaktion för vad som förevarit. Det inträffade kan i vissa fall inte ens läggas hemtagaren till last som oaktsamhet. För den händelse så skulle vara fallet, t.ex. där hemtagningsanmälningen på grund av rent slarv blivit ofullständig, föreligger å andra sidan en situation som är klart klandervärd. Hemtagarens oaktsamhet har ju i så

fall lett till att t.ex. införselförbjudna varor kommit in i landet utan att tullverket fått någon vetskap därom. '

Under förutsättning att hemtagaren varken känt till eller bort känna till att den hemtagna sändningen innehållit andra eller flera varor än som uppgetts i hemtagningsanmälningen kan han således inte anses ha gjort sig skyldig till någon lagöverträdelse i samband med själva införseln av de inte anmälda varorna. Så snart han emellertid efter hemtagningen upptäckt att försändelsens faktiska innehåll varit annat än han trott riskerar han att hans fortsatta befattning med inte anmälda införselför- bjudna varor, t.ex. förvaringen av dem, i vart fall räknas som vad nu kallas olovlig befattning med smuggelgods (6 5 VSL), om den som fört in varorna gjort sig skyldig till något brott vid införseln. Det ligger därmed i hemtagarens intresse att så snart som möjligt visa att det härvid inte är fråga om något uppsåtligt handlande från hans sida. Om det åter är fråga om tullpliktigt gods är det på motsvarande sätt angeläget för honom att klargöra att han inte kände till den felaktiga uppgiften när hemtagningsanmälningen gjordes samt att detta klarläg— gande sker innan den felaktiga anmälningen läggs till grund för ett beslut om påförande av tull, annan skatt eller avgift.

Mot den teoretiska ofullkomlighet som likväl kan anses uppkomma om man i princip utgår från den aktuella tullklareringsåtgärden eller det förenklade förfarandet för att bestämma när en införsel har skett står å andra sidan det främmande i att anse en vara, vilken sedan länge t.ex. funnits upplagd i en frihamn eller som transiterats genom landet, som införd först lång tid efter att den första tullbehandlingen genomfördes. Med hänsyn till de tidigare nämnda krav som bör uppställas vid en reglering av införsel— och utförselbegreppen i förevarande lagstiftning, främst att reglerna blir så enhetliga och lättillämpade som möjligt, talar därför övervägande skäl för den nyss diskuterade lösningen. En sådan ordning framstår för övrigt också som ändamålsenlig från allmän synpunkt genom att den starkt understryker importörens ansvar för och intresse av att eventuella felaktigheter vid den aktuella första tullklare- ringen eller respektive förenklade förfarande rättas till så skyndsamt som möjligt.

Beträffande utförsel har vi inte funnit skäl att föreslå några avvikelser från vad som förstås med detta begrepp i tullagstiftningen. Detta innebär att en vara normalt skall anses vara utförd ur landet, när den förts över territorialgränsen. I vissa fall utförs tullkontroll för svensk räkning av finsk eller norsk tullpersonal på vederbörande stats territorium. Denna verksamhet regleras för svenskt vidkommande i lagen (1959z590) om gränstullsamarbete med annan stat. I dessa fall kan utförsel inte anses ha skett förrän tullklarering avslutats eller borde ha avslutats i den andra staten. Ett särskilt stadgande med denna innebörd bör ingå i lagtexten.

Det förekommer givetvis ofta fall då ett fartyg eller ett luftfartyg under direkt trafik mellan två utrikes orter endast tillfälligt passerar det

svenska territoriet. En vara som förvaras ombord på en sådan farkost bör naturligtvis inte anses vara införd i landet i samband med gräns- passagen. I lagtexten bör en reservation göras för dessa fall.

Huvudregeln bör således innebära att en vara anses ha införts till eller utförts ur landet när den förts över gränsen för det svenska tullområdet. Denna huvudregel bör förses med det betydelsefulla undantaget, såvitt gäller införsel, att en vara som är under direkt transport till närmaste tullplats eller annan av tullmyndighet anvisad plats inte skall räknas som införd i lagens mening så länge transporten pågår. Vidare bör anges att en vara som på sådant sätt förts till ett tullställe inte skall anses ha införts förrän tullklarering skett eller bort ha skett. Huvudregeln gäller inte heller beträffande en vara som avses i 8 5 TuL. Sådan vara skall anses införd senast då den inte längre står under tullkontroll enligt 61 5 samma lag. Slutligen bör i ett avslutande stycke stadgas att en vara som transporteras med fartyg eller luftfartyg som endast tillfälligt passerar genom tullområdet inte skall anses införd.

Sammanfattningsvis blir de praktiska effekterna av den nu föreslagna regleringen av införselbegreppet i huvudsak följande. Oavsett om en vara transporteras till lands eller sjöss eller i luften är varan införd vid gränspassagen om inte det transportmedel med vilket varan transporteras förs den närmaste vägen till en plats där vederbörlig tullklarering kan ske. Om mera betydelsefulla avvikelser görs från vad som kan betecknas såsom den normala vägen till ifrågavarande plats, skall varan i regel anses vara införd. Detsamma bör gälla om omotiverade uppehåll görs under färden. Vidare följer av regleringen att varan också skall anses införd om den lossas ur transportmedlet före ankomsten till tullplatsen. I samtliga nu nämnda eller liknande fall då den direkta transporten får anses ha avbrutits eller upphört skall varan betraktas som införd när så skedde.

De skisserade reglerna torde bli jämförelsevis lätta att tillämpa. När det gäller trafik till lands bör det således i regel inte uppstå några problem att avgöra om t.ex. en bil som passerat gränsen skall anses vara på väg till närmaste tullställe. Utgångspunkten för bedömningen blir här om Vägvalet objektivt sett framstår som naturligt eller av annan orsak kan anses som försvarbart. Trafikantens egna uppgifter om anledningen till en noterad avvikelse från den normala färdvägen eller angående eventuella uppehåll under färden skall självfallet tillmätas betydelse vid bedömningen. I den mån det då är fråga om t.ex. ett vägval som i praktiken framstår som en klar omväg, ökar givetvis kravet på den lämnade förklaringens trovärdighet. Den som väljer ett förfaringssätt som mera märkbart avviker från det normala bör med andra ord få finna sig i att han måste kunna lämna ett godtagbart skäl för sitt handlingssätt.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för nuvarande ordning framgår att vad som hittills främst gett upphov till problem i nu aktuellt samman- hang är trafiken till sjöss. Under senare tid har utvecklingen gått mot ett

allt större inslag av fritidsfartyg i internationell trafik. Denna utveckling har medfört särskilda svårigheter för tullverket. Det bör därför vara av särskilt värde att den förestående lagstiftningen ger ytterligare underlag för en informationsgivning till befälhavarna på skepp och båtar, som inte bara tillfälligt passerar vårt sjöterritorium, angående skyldigheten att efter gränspasseringen angöra närmaste tullställe. Vad sedan gäller tillämpningen av de föreslagna reglerna på sjötrafiken så är till en början uppenbart att det ibland kan vara rätt svårt att fastställa huruvida ett fartyg och då i synnerhet ett fritidsfartyg skall anses vara på kurs mot närmaste tullställe. Varje sjöfarande är ju inte skyldig att hela tiden utnyttja någon bestämd led. Det kan också tänkas att färden inom svenskt sjöterritorium enligt en redan på förhand uppgjord plan under viss tid försiggår utan att farkosten över huvud taget angör fastlandet eller några bebodda öar eller holmar. Med hänsyn till nu nämnda för"- hållanden får det förutsättas att vederbörande befälhavares uppgifter angående kurs och destination i regel godtas om inte annat talar däremot. Vad som kan få betydelse därvidlag är givetvis om loggboken eller andra handlingar ger annat besked eller om det kan utredas att fartyget redan tidigare anlöpt någon inhemsk hamnplats.

Det bör i detta sammanhang slutligen noteras att den nu förordade regleringen i de fall som prövats i förut berörda rättsfall skulle ha lett till att B i NJA 1974 s. 735 liksom S och R i hovrättsavgörandet skulle ha fällts till ansvar. Huruvida det då skulle ha dömts för försök eller fullbordat brott blev beroende av om tullvisitationen ägt rum före eller efter det att den verkställda tullklareringen hade avslutats.

Anmälningsplikten

Ett utmärkande drag i gällande tullagstiftning är att en vara skall "tillkännages", dvs. anmälas till en tullmyndighet vid införseln eller utförseln. Genom en sådan anmälan får myndigheten möjlighet att genomföra föreskriven tullklarering. Om anmälningsplikten fullgörs på rätt sätt minskar risken för att staten undandras tull, annan skatt eller avgift eller att en vara införs eller utförs i strid mot förbud. I 3 5 TuL föreskrivs därför att varor och transportmedel som förs till eller från tullområdet skall anmälas till tullmyndighet. Någon bestämmelse med motsvarande innehåll fanns inte i den äldre tullagstiftningen.

[ flertalet av de särskilda import— och exportförfattningar som gällde före VSL:s ikraftträdande angavs i brottsbeskrivningama att en utebliven anmälan till tullmyndighet var en av förutsättningama för straffbarhet. Det fanns dock vissa författningar, främst sådana där regleringen tillkommit till skydd för den allmänna säkerheten, i vilka det kriminali- serade området inte avgränsades genom en motsvarande koppling till anmälningsplikten. I dessa fall förelåg i princip en brottslig gärning så

snart en vara hade införts i strid mot förbudet, således oavsett om den eventuellt hade anmälts för tullklarering. Enligt fast praxis ansågs emellertid ansvar för brott vara uteslutet i fall då en anmälan verkligen hade gjorts. I 1956 års varusmugglingsutrednings betänkande föreslogs att bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor generellt skulle anknytas till anmälningsplikten. Under remissbe- handlingen av betänkandet kritiserades förslaget i denna del av generaltullstyrelsen. Styrelsen framhöll särskilt att det för överträdelser av s.k. absoluta import- och exportförbud inte kunde vara lämpligt att ha en brottsbeskrivning som anknöt till en anmälningsskyldighet för godset. Överträdelser av sådana förbud borde enligt styrelsens mening vara kriminaliserade även i det fallet att någon med uppsåt att överträda förbudet anmälde varan till in- eller utförsel och lyckades uppnå sitt syfte. Man fick nämligen, enligt vad styrelsen vidare framhöll, inte räkna med att tullverkets kontroll av efterlevnaden av förbud alltid utgjorde ett osvikligt hinder mot överträdelser av detta slag. Departe- mentschefen delade emellertid inte styrelsens uppfattning i denna del utan föreslog att straffbestämmelsema mot olovlig införsel och utförsel skulle knytas till anmälningsplikten, eftersom lagföring enligt praxis regelmässigt inte förekom i fall då anmälan hade gjorts. Ytterligare stöd för denna ståndpunkt utgjorde enligt departementschefen det förhållandet att absoluta import- och exportförbud var ytterst fåtaliga och att i dessa fall även ett innehav av den aktuella varan som regel var straffbelagt. (Prop. 1960:115 5. 58.)

Enligt gämingsbeskrivningen i 1 5 första stycket VSL är således en förutsättning för straffbarhet att gärningsmannen infört eller utfört gods "utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet". Med vederbörlig myndighet avses, förutom tullverket, postverket eller statens järnvägar vilka båda verk ibland kan uppträda som "ombud" för tullverket.

Nämnda rekvisit synes inte ha gett upphov till några mer påtagliga svårigheter i den praktiska rättstillämpningen. Kravet på ett tillkänna- givande har i allmänhet ansetts uppfyllt så snart varan antingen direkt visats upp för tullpersonal eller beskrivits muntligen eller skriftligen på sådant sätt att den som mottagit meddelandet kunnat bilda sig en korrekt uppfattning om varans art, mängd m.m. Särskilt i samband med persontrafik kan ett sådant första "tillkännagivande" sedan ge upphov till vissa kompletterande frågor från vederbörande tulltjänstemans sida. För att en godtagbar anmälan till slut skall anses föreligga gäller i samtliga fall att tullmyndigheten genom den anmälningsskyldiges förfarande fått en riktig och fullständig kännedom om allt som är av betydelse för tullklareringen. Det aktuella rekvisitet ställer med andra ord rätt betydande krav på den enskilde och det kan säkerligen ibland vara tveksamt om han verkligen uppfyllt det fullt ut. Med nuvarande ordning kan det också uppstå svårigheter när det gäller att avgöra om en gärning skall hänföras under första eller andra stycket i 1 5 VSL. Vad den

anmälningsskyldige låtit sig komma till last i samband med "ett till- kännagivande" kan således under vissa omständigheter lika väl betecknas som "annat vilseledande i samband med tullbehandling av gods". Som närmare framgår av vad som sägs längre fram under avsnittet om rättsvillfarelse är sistnämnda gränsdragning f.n. inte av enbart teoretiskt intresse.

Det finns enligt vår mening i detta sammanhang anledning peka på att de faktiska förhållandena vad gäller tullverksamheten i dag är helt annorlunda än vid VSL:s tillkomst. En allmän utgångspunkt var då att tullbehandlingen genomfördes i ett sammanhang av en tulltjänsteman samtidigt som både den tullpliktige eller någon representant för honom samt godset fanns på plats. Vad särskilt gäller resandetrafiken är det numera i undantagsfall som en resande över huvud taget kommer i direkt kontakt med någon tulltjänsteman i samband med en gräns- passage. Majoriteten inresande visar således att de inte har något att anmäla genom att gå eller åka i s.k. grön fil. Den som å andra sidan väljer röd fil har emellertid inte bara därigenom fullgjort någon anmälningsskyldighet. Det kommer sedan helt an på hur han beter sig och vad för upplysningar som han lämnar till vederbörande tulltjänste- man. Vad åter gäller t.ex. en importör som tillika är hemtagare så är han visserligen skyldig att lämna en hemtagningsanmälan redan i samband med den första tullklareringen. Frågan huruvida han kan anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt 3 5 TuL är emellertid därmed inte slutligt avgjord. Svaret kan ges först när tullbehandlingen avslutats vilket innebär att osäkerhet i detta hänseende kan råda under en tid av flera veckor. Nu nämnda, ändrade omständigheter liksom tidigare berörda tillämpningssvårigheter talar i sig för att anmälningsskyldigheten inte längre bör utnyttjas som ett rekvisit i straffbestämmelsema om smuggling.

Till vad nu sagts kommer det principiellt olämpliga i att en straff- bestämmelse bygger på en förutsättning vilken i varje fall ibland framstår som i sig helt orealistisk. I exempelvis de klassiska smugg- lingsfallen, där ett tullställe kringgås, är ju anknytningen till fullgöran- det av en anmälningsplikt till föga ledning.

Av avgörande betydelse i sammanhanget är dock enligt vår mening det förändrade läge som uppkommer om vårt förslag beträffande en reglering av införsel- och utförselbegreppen genomförs. Som framgår av vad vi nyss anfört i denna del syftar det förslaget bl.a. till att åstadkomma en klarare skiljelinje mellan fullbordade smugglingsbrott och försök till sådana brott. En annan huvudtanke bakom samma förslag är att fullbordanspunkten för smugglingsbrotten i skilda typfall på ett förhållandevis enkelt sätt skall kunna hänföras till en viss tidpunkt som ligger så nära den då varan faktiskt fördes över gränsen för tullområdet som möjligt. För de s.k. klassiska smuggelbrotten innebär förslaget att fullbordanspunkten direkt kommer att sammanfalla med när införseln till

eller utförseln från tullområdet skedde. Ett behållande av anmälnings- rekvisitet skulle omöjliggöra en sådan ordning.

Vad gäller de brott som enligt vår terminologi kallas undandragande- brott är fullbordanspunkten i de fall som bedöms enligt 1 5 andra stycket VSL redan nu knuten till den tidpunkt då beslut fattats eller skulle ha fattats om debitering eller kreditering av tull, annan skatt eller avgift till nackdel för statsverket. Vårt förslag innebär således i princip inte någon ändring härvidlag.

Sammanfattningsvis har vi blivit övertygade om att det inte finns några bärande skäl att behålla det aktuella rekvisitet. En utmönstring av det är i linje med våra strävanden att åstadkomma mer enhetliga och enkla regleringar. Det bör slutligen påpekas att vi inte avser att föreslå någon ändring i 3 5 TuL. Där angiven anmälningsskyldighet bör givetvis kvarstå oförändrad.

Det särskilda fallet

För att ett förfaringssätt i samband med en in- eller utförsel av en vara skall kunna bestraffas som varusmuggling enligt 1 5 VSL krävs att det i det särskilda fallet på grund av införseln eller utförseln skulle utgå tull, annan skatt eller avgift eller att åtgärden skett i strid mot ett förbud. För att en brottslig gärning enligt 1 5 VSL skall anses föreligga är det alltså inte tillräckligt att varan tillhör ett i och för sig tullpliktigt varuslag eller att import- eller exportförbud gäller för varan. I vissa fall får nämligen en sådan vara ändå införas eller utföras. Som exempel härpå kan nämnas det välkända förhållandet att en resenär under vissa förut- sättningar tullfritt får införa en mindre mängd alkoholdrycker och tobaksvaror. Den som i ett sådant fall underlåter att vid införsel av tillåten mängd uppge vad han för med sig gör sig således inte skyldig till varusmuggling. En resenär som medför sådana varor i en omfattning som överstiger det tillåtna och inte anmäler detta gör sig däremot skyldig till varusmuggling, men då enbart såvitt gäller vad som införs utöver den tillåtna mängden.

Ett annat från praktisk synpunkt viktigt exempel på när en tullpliktig vara får införas till landet utan att tull, annan skatt eller avgift behöver erläggas är när det är fråga om en transitering av en vara, dvs. när den omedelbart skall föras vidare till ett annat land, t.ex. Norge, eller till annan ort inom Sverige för ny tullbehandling. En sådana vara får tullfritt transporteras igenom Sverige. För att detta skall få ske krävs emellertid beslut av tullmyndighet. Varje transitering måste nämligen prövas av tullmyndighet, eftersom vissa varuslag inte får transiteras genom landet utan särskild prövning. Exempelvis föreskrivs i 3 5 narkotikaförordningen att narkotika inte får utan tillstånd av läkeme- delsverket sändas genom tullområdet. Vidare måste viss annan kontroll

göras av varan. Den som underlåter att begära ett sådant medgivande till transitering anses därför f.n. ha gjort sig skyldig till varusmuggling (se Jungefors—Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 77). Med den av oss förordade regleringen av införselbegreppet kommer det i sådant fall att vara helt klart att varan räknas som olovligt införd.

Något skäl till ändring i den nuvarande ordningen på detta område föreligger inte.

Vilseledande

Det vid VSL:s tillkomst tillämpade tulltaxeringsförfarandet byggde i princip på att det i varje särskilt fall företogs någon form av gods- undersökning. Skyldigheten att lämna uppgifter för tulltaxeringen avsåg därför i huvudsak endast sådana uppgifter som hade betydelse för beräkningen av tull, annan skatt eller avgift.

Den 1 januari 1974 genomfördes som tidigare nämnts en omfattande förändring av själva tullproceduren. Hemtagningsförfarandet och systemet med privat godsvård infördes. En väsentlig nyhet var också att tulltaxeringen i regel skulle ske med ledning av en deklaration som den tullskyldige blev skyldig att avge till tullmyndigheten.

I samband med sistnämnda reform fick 1 5 andra stycket VSL i huvudsak sin nuvarande utformning. Enligt styckets tidigare lydelse skulle den som "medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods " uppsåtligen föranleder att tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller att gods införs eller utförs i strid mot förbud dömas för varusmuggling. I klargörande syfte kompletterades gämingsbeskriv- ningen till att avse den som "genom att lämna oriktig uppgift i tulldekla— ration eller medelst annat vilseledande i samband med tullbehandling av gods" uppsåtligen föranleder någon av tidigare nämnda följder.

Den grundläggande bestämmelsen om tulldeklaration finns i 13 5 TuL. Enligt denna bestämmelse skall en tullskyldig avge tulldeklaration till ledning för förtullningen. Av 14 5 samma lag följer att en tulldekla- ration skall innehålla uppgifter om varans nummer enligt tulltaxan eller enligt statistisk varuförteckning som utfärdats av generaltullstyrelsen samt en kort varubeskrivning, om en sådan inte finns i de handlingar som bifogas deklarationen. Tulldeklarationen skall vidare innehålla uppgifter om tullsats eller annan skattesats, varans tull- och skatte- pliktiga kvantitet och värde, eventuell grund för nedsättning eller frihet från tull eller annan skatt samt de belopp som skall betalas i tull eller annan skatt. Enligt 3 kap. 3 5 TuO behöver tulldeklaration inte lämnas då en vara anmäls till förtullning utan föregående hemtagning, om varan införs för enskild persons räkning och detta sker för annat ändamål än i handelssyfte eller för yrkesmässig användning.

Den svenska tullproceduren bygger alltjämt på en mycket omfattande manuell hantering av tulldeklarationer och andra dokument. Endast i sällsynta fall förekommer för närvarande att uppgiftslämnande sker på elektronisk väg genom att magnetband eller diskett överlämnas till tullmyndighet i efterhand enligt särskilt medgivande av generaltull- styrelsen. Som vi tidigare nämnt pågår emellertid ett omfattande arbete med att datorisera väsentliga delar av den svenska tullproceduren. Såsom ett led i detta arbete infördes nyligen i TuL bestämmelser som reglerar systemet med att på elektronisk väg översända tulldeklarationer och andra uppgifter. Samtidigt kompletterades 1 5 andra stycket VSL med ett särskilt stadgande om ansvar för viss otillbörlig påverkan av automatisk infonnationsbehandling i samband med tullbehandling av gods. Andra stycket i nämnda paragraf har nu följande lydelse (SFS 1990:139).

Första stycket gäller även, när någon genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklaration eller genom annat vilseledande i samband med tull- behandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull, annan skatt eller avgift undandras staten eller att gods införs eller utförs i strid mot förbud. Detsamma gäller när någon genom att ändra i program eller upptagning eller på annan sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling.

I förarbetena till nämnda lagändring framhöll departementschefen att för att ett varusmugglingsbrott skall föreligga förutsätts att en fysisk person har blivit eller kunnat bli vilseledd. Redan från början kommer i TDS vissa beslut, t.ex. avseende beräkning av beloppet för tull, att ske på maskinell väg. I framtiden, anförde departementschefen vidare, kommer vissa andra beslut att framställas i TDS utan att någon tulltjänsteman påverkar beslutsresultatet. Med hänsyn bl.a. till det anförda borde det straffbara området avseende varusmuggling utvidgas till att avse även otillbörlig påverkan av en automatisk informationsbehandling. (Prop. 1989/90:40 s. 33.)

Vi har således anledning utgå ifrån att tullklareringen i framtiden i vissa fall kan komma att ske automatiskt och utan medverkan av någon enskild tulltjänsteman.

Av vad tidigare sagts framgår att rekvisitet vilseledande nu ingår i 1 5 andra stycket VSL. Ett vilseledande förutsätter alltid att någon fysisk person förs vilse eller förmås kvarbli i en felaktig uppfattning. (Angåen- de den närmare innebörden av detta inte alltid lättillämpade rekvisit, se Jareborg, Brotten II, 2:a uppl. 1986 s. 190 ff.) Nämnda rekvisit förekommer inte i SBL. Såväl den faktiska utvecklingen när det gäller tullhanteringen som principiella skäl talar därmed för att rekvisitet inte heller bör användas i den lagstiftning som skall ersätta VSL. Genom tidigare nämnda förslag om en närmare reglering av införsel- och utförselbegreppen samt att inte längre använda anmälningsskyldigheten

som ett särskilt, straffrättsligt rekvisit kan brottsbeskrivningama också utformas på så sätt att det blir ovidkommande huruvida någon fysisk person har blivit vilseledd i det enskilda fallet. Vid sådant förhållande behövs heller inte något särskilt stadgande om otillbörlig påverkan vid automatisk informationsbehandling i TDS.

Om någon utomstående till äventyrs lyckas ändra innehållet i ett på elektronisk väg meddelat tullklareringsbeslut så att de efterföljande automatiska procedurerna leder till att staten undandras tull, annan skatt eller avgift, kommer bestämmelserna i förevarande lagstiftning inte att bli tillämpliga. Som närmare kommer att framgå av specialmotiveringen är ett sådant förfarande i stället att bedöma som bedrägeri enligt nuvarande lagstiftning, och något skäl att på tullområdet särbehandla dessa företeelser förekommer enligt vår mening inte.

5 .3.2 Uppdelning av brotten m.m.

I föregående avsnitt om den nya lagstiftningens tillämpningsområde har vi kommit fram till att straffbestämmelsema om de s.k. undandragande- brott som begås vid in- och utförsel av varor tills vidare bör finnas kvar i den lag som föreslås ersätta VSL. Detta ställningstagande ger i sin tur anledning överväga huruvida de båda brottstypema skall behandlas i samma straffbestämmelser, dvs. i princip i enlighet med den rådande ordningen i VSL, eller om en uppdelning av bestämmelserna angående dessa två skilda brottskategorier nu bör ske. Tanken på en sådan upp- delning berördes redan under VSL:s förarbeten. Före VSL:s tillkomst fanns straffbestämmelser om skilda olovliga förfaranden i samband med gränstrafiken i en mängd olika författningar. Regelsystemet på detta område var därför synnerligen svåröverskådligt och behovet var stort att få en bättre ordning till stånd.

Vad särskilt angick den nu aktuella frågan anförde 1959 års varu— smugglingsutredning följande (SOU 1959:24 s. 157).

När det gäller att i en blankettstrafflag samla erforderliga straff- bestämmelser mot olovlig införsel och utförsel av varor är en tänkbar lösning att till olika gämingstyper hänföra å ena sidan gärningar, som riktar sig mot statens fiskalrska intressen, och å andra sidan gär- ningar, som utgöra överträdelser av import- eller exportförbud. En dylik uppdelning skulle emellertid innebära, att man skilde på handlingar, som i yttre hänseenden äro med varandra helt överens- stämmande. Underlåtenhet att i behörig ordning tullangiva en vara kan sålunda i ett fall föranleda, att tull eller avgift undandras statsverket och i ett annat, att varan inkommer i riket i strid mot meddelat importförbud. Detsamma gäller en vilseledande åtgärd i samband med en varas tullbehandling. De gärningar, som här avses, ha förutom den yttre överensstämmelsen även det gemensamt, att de innebära kränkningar av ett statligt intresse, som är förbundet med en varas in- eller utförsel. I många fall är det fråga om varandra mycket

närstående intressen. I stor utsträckning tillgodoser nämligen såväl tullar som importförbud ytterst syften av näringspolitisk karaktär. Understundom torde det bero på mera tillfälliga omständigheter, om man för att tillgodose ett visst näringspolitiskt syfte valt tull— eller importregleringen. Med hänsyn till vad nu anförts, synes en naturlig lösning vara att under ett gemensamt brottsbe repp sammanföra de viktig aste av de förfaranden, varigenom någon föranleder, att statsverket undandras tull eller annan dylik avgift eller att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud.

Under remissbehandlingen av 1959 års varusmugglingsutrednings be- tänkande lämnades utredningens nu ifrågavarande förslag utan erinran av flertalet remissinstanser (prop. 1960:115 5. 52). Generaltullstyrelsen anförde dock att undandragande av tull eller avgift, å ena sidan, samt överträdelser av import- och exportförbud, å andra sidan, var prin- cipiellt olika brottsliga förfaranden som borde regleras var för sig (a. prop. s. 53). Departementschefen anslöt sig emellertid till utred— ningens förslag.

Även 1973 års varusmugglingsutredning övervägde denna fråga. Ut— redningen konstaterade inledningsvis att de dåvarande bestämmelserna i VSL inte var särskilt lättillgängliga. Detta förhållande ansågs delvis ligga i sakens natur. Det framhölls således vara svårt att i ett fåtal gämingsbeskrivningar sammanfatta överträdelser av en komplicerad tull- och skattelagstiftning utan att bestämmelserna blev så abstrakta att de blev svårförståeliga för allmänheten. Svårigheterna låg, menade utredningen, särskilt i att de materiella reglerna om skyldighet att erlägga tull och andra införselavgifter samt om rätt att införa och utföra varor fanns i skilda författningar. Fördelarna med det i VSL använda förfaringssättet, att i brottsbeskrivningama använda relativt abstrakta och svepande formuleringar som för att kunna förstås måste läsas mot bakgrund av de materiella bestämmelserna, var emellertid från lagteknisk synpunkt av stort värde. De nackdelar som var förenade med denna teknik fick därför accepteras. Det var dock, fortsatte utredningen, vid dessa förhållanden angeläget att bestämmelserna språkligt och redaktionellt utformades så enkelt som möjligt. I detta hänseende borde, enligt vad utredningen vidare anförde, en hel del förbättringar kunna göras i fråga om VSL:s straffbestämmelser. Utredningen framhöll att bestämmelserna tedde sig svåröverskådliga framför allt genom att de alternativa effekterna - undandragande av tull eller annan allmän avgift och överträdelser av in— och utförselförbud - ständigt angavs parallellt vid de olika straffbelagda förfarandena. Därtill kom att 4 och 5 55 genom senare tillägg hade vuxit ut och fått ett delvis ganska heterogent innehåll. Enligt utredningens mening skulle straffbestämmelsema bli mer överskådliga om i gämingsbeskrivningama angavs bara en effekt, förslagsvis den som består i påföring av tull med för lågt belopp, och i en särskild föreskrift förklarades att dessa straffbestämmelser skulle gälla även när förbud eller villkor på angivet sätt hade överträtts.

Utredningen framhöll avslutningsvis att i samma riktning borde verka att delar av 45 fördes samman med huvudbestämmelsen om varu- smuggling och övriga delar av paragrafen sammanfördes. (SOU 1976:37 s. 128.) Nu redovisade överväganden från utredningens sida ledde inte till några förslag om lagändringar.

Vi har i föregående avsnitt om lagstiftningens tillämpningsområde (4) påvisat att det finns stora likheter mellan de s.k. undandragandebrotten och "vanliga" skattebrott. Av vad nyss sagts framgår att det samtidigt finns betydande beröringspunkter mellan undandragandebrotten och de s.k. rena smugglingsbrotten, dvs. gärningar som riktar sig mot skilda införsel- eller utförselförbud. Det brottsliga förfarandet hänger i båda fallen samman med trafiken och varuflödet över våra gränser. Till- vägagångssätten är ofta desamma och bekämpningen av båda brotts- formema ankommer primärt på tullverket. Det finns emellertid också olikheter mellan dessa brottstyper. Undandragandebrotten berör i allt väsentligt statens fiskala intressen. De rena smugglingsbrotten kan utgöra angrepp mot vitt skilda samhällsintressen. Det räcker här att erinra om de ytterst allvarliga skador som kan uppstå om smittförande eller på annat sätt allmänfarliga varor i hemlighet förs in i landet. Vad sedan gäller utförselsidan kan som tankeväckande exempel nämnas illegal utförsel av krigsmateriel, vissa högteknologiska varor eller exportreglerade kulturskatter.

Av större betydelse i förevarande sammanhang är emellertid de skillnader från rättstekniska synpunkter som föreligger mellan de båda brottstypema. Vid vår genomgång av de nuvarande straffbestämmelsema har vi således bl.a. konstaterat att fullbordanspunkten oftast är olika beroende på om det är ett rent smugglingsbrott eller ett undandragande- brott. Det som avgör var denna punkt ligger är för sistnämnda kategori vid tillämpningen av 1 5 andra stycket VSL alltid när beslut om tull, annan skatt eller avgift har meddelats eller skulle ha meddelats och inte när tillkännagivandet av varan uteblev eller denna fördes över gränsen.

Det har tidigare nämnts att de nuvarande straffbestämmelsema i VSL inte är helt lättillgängliga för den som inte dagligen tillämpar VSL. Vi kan här hänvisa till både vad 1973 års utredning anförde därom och vad som framförts till oss från åklagare och domare med erfarenhet av varu- smugglingsmål. Kritiken har inte minst gällt den tämligen omfattande regleringen i 4 5. 1973 års utredning diskuterade vissa förslag till förändringar av lagtexten i syfte att straffbestämmelsema skulle bli mer överskådliga. Enligt vår mening skulle ett genomförande av dessa förslag emellertid "inte vara tillräckligt för att uppnå ett fullgott resultat.

Vi har i det föregående avsnittet inte bara förordat att undandragande- brotten tills vidare bör behandlas i den lag som föreslås ersätta VSL utan även att regleringen av dessa brott nu bör ytterligare anpassas till vad som gäller enligt SBL. Detta innebär att det för undandragande- brottens del kommer att bli aktuellt med vissa särlösningar i förhållande

till de rena smugglingsbrotten, bl.a. beträffande reglerna om för- verkande. Det säger sig självt att en sådan skiktning inom ramen för den nuvarande lagtekniska lösningen inte är ägnad att göra lagtexten mer lättillgänglig utan tvärtom ännu mer komplicerad. Vi har därför kommit till den bestämda uppfattningen att såväl principiella som praktiska skäl talar för att smugglingsbrotten och undandragandebrotten i en ny lag bör behandlas i skilda grupper av bestämmelser. Därigenom ökar också möjligheterna att föra samman de skilda förfaranden som nu behandlas i 1 och 4 55 VSL under en central bestämmelse för vardera brotts- formen samt att även i övrigt göra lagtexten enklare och mera lättfattlig. En ytterligare fördel med den sålunda föreslagna uppdelningen är att det därmed också blir lättare att i lämpligt sammanhang föra över undan- dragandebrotten till SBL.

Det kan här erinras om att en principiell skillnad mellan rena smugglingsbrott och undandragandebrott görs i Danmark, Finland, Tyskland och Nederländerna, medan så inte sker i Norge eller enligt den föråldrade lagstiftningen i Storbritannien och Frankrike.

De bör slutligen framhållas att den sålunda förordade lagtekniska lösningen kommer att ställa vissa krav på de rättstillämpande organen. I fall t.ex. där ett olovligt infört parti varor omfattar såväl import- förbjudet som tullpliktigt gods kommer det således att bli fråga om två skilda brott, ett smugglingsbrott och ett undandragandebrott. Föreligger uppsåt beträffande vissa varor och oaktsamhet beträffande andra varor kan det teoretiskt bli fyra skilda brott. Eftersom det för tullbehandlingen alltid noga måste fastställas vad det i det enskilda fallet är fråga om för olika varukategorier och då denna bedömning - i vart fall för en erfaren tulltjänsteman — i allmänhet torde vara tämligen okomplicerad torde nämnda krav emellertid inte behöva upplevas som särskilt besvärande.

5 .3.3 Resandesmuggling

En antalsmässigt mycket stor del av den brottslighet som i dag beivras både som det vi benämner rena smugglingsbrott och som undandragan- debrott har begåtts av resande eller av personer som arbetar på transportmedel i internationell trafik i samband med vederbörandes inresa till landet. Mycket ofta är det därvid fråga om olovlig införsel av alkoholdrycker och/eller tobaksvaror. Den aktuella brottsligheten kan givetvis också avse en mängd andra varuslag. Vissa fall gäller för- faranden med varor där det främst är fråga om ett undandragande av tull, annan skatt eller avgift (t.ex. parfym eller en videokamera) medan brottet i andra fall rör införselreglerade föremål (t.ex. korv och andra livsmedel eller växter). Det kan med andra ord relativt lätt bli fråga om en situation där någon kan misstänkas ha gjort sig skyldig till såväl ett undandragandebrott som ett rent smugglingsbrott. Det är sedan beroende

på omständigheterna i det särskilda fallet huruvida dessa gärningar skall betecknas som fullbordade lagöverträdelser eller som försök till något eller båda brotten. Ibland görs i sammanhanget olika invändningar, t.ex. om att den resande inte känt till att en viss vara fanns med i bagaget. Det kan exempelvis röra sig om en vara som förvaras i presentförpack— ning. Sådana och andra invändningar leder ofta till en omfattande och arbetskrävande förundersökning för att utröna om den resande verkligen varit i god tro eller huruvida han handlat med uppsåt eller oaktsamhet.

Den sammanlagda arbetsinsats som den nu beskrivna, antalsmässigt mycket omfattande kategorien lagöverträdelser i dag förorsakar tullverket och rättsväsendet är betydande. Många av dessa lagöverträ- delser är dessutom av jämförelsevis bagatellartad karaktär. Det finns emellertid å andra sidan också här exempel på synnerligen allvarliga brott. Främst är det då fråga om införsel av narkotika. Om dessa smugglingsbrott förs över till NSL, finns emellertid skäl anta att andelen mer allvarliga brott som har begåtts av främst resande och som skall bedömas enligt den nya lagen kommer att bli förhållandevis liten. Som en jämförelse kan nämnas att mer än tre fjärdedelar av de upptäckta överträdelsema mot VSL som inte avser narkotika i dag kan beräknas ha ett straffvärde som normalt motiverar endast ett bötesstraff.

Det är av olika skäl uppenbart att tullverkets och rättsväsendets begränsade resurser måste tillvaratas så effektivt som möjligt. Arbets- insatuema bör i första hand inriktas på att förhindra och beivra de gärningar på området som på lång sikt är mest skadliga för samhället. Bortsett från narkotikahanteringen omfattar vad vi i det följande sammanfattningsvis kallar resandesmugglingsbrotten endast till en mindre del lagöverträdelser som kan räknas till denna kategori eller i vart fall betecknas som mer allvarliga. När vi i detta sammanhang söker efter möjligheter till effektivitetsvinster tänker vi emellertid inte på tullverkets eller andra myndigheters insatser för att förhindra eller upptäcka denna form av lagöverträdelser - vilka insatser onekligen har stor allmänpreventiv betydelse - utan på de resurser som krävs för att utreda och beivra relativt många i och för sig mer bagatellartade resandebrott.

En stor del av resandebrotten utmärks av att förhållandena i samband med gärningen är tämligen ostridiga och att påföljderna i regel är ganska taxebundna. Huvuddelen av dessa brott bedöms enligt 2 5 VSL och kan beivras genom föreläggande av ordningsbot eller strafföreläg- gande. Enligt 48 kap. 4 5 RB får strafföreläggande utfärdas beträffande brott, för vilket inte stadgas svårare straff än böter, dock inte normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter. I paragrafens andra stycke erinras om att det

finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under 18 år. Den bestämmelse som avses i sistnämnda stadgande är 6 a 5 lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare. I den aktuella paragrafen stadgas att åklagare får, utan hinder av begränsningen i 48 kap. 4 5 första stycket första meningen RB, utfärda strafföreläggande för brott som begåtts av någon som inte fyllt 18 år, om det kan antas att den underårige, om åtal väckts, skulle ha dömts endast till böter. Därvid skall beaktas de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Straffskalan i 2 5 VSL omfattar böter, högst ettusen kronor, eller om gärningen gäller narkotika, böter eller fängelse i högst sex månader. Straffskalan i l 5 VSL är böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika skall dömas till fängelse i högst tre år. Som straffskaloma är konstruerade är det i praktiken i dag - med undantag för fall som avses i 6 a 5 lagen om unga lagöverträdare - uteslutet att använda strafföreläggande när det är fråga om ett smugglingsbrott som inte avser narkotika och som har ett så högt straffvärde att brottet anses förskylla mer än penningböter. Detta leder till att åklagare och domstolar vållas mycket extra arbete. En ordning som medför att huvuddelen av resandebrotten skulle kunna hänföras under en särskild straffbestämmelse med endast böter i Straffskalan skulle därmed betydligt öka möjligheterna att utnyttja strafföreläggan- deinstitutet. Med tanke vidare på ordningsbotsinstitutet bör det sedan också anges att för fall då brottet är ringa straffet utgör penningböter. För en särskild bestämmelse angående resandesmuggling talar också det tidigare nämnda förhållandet att det vid denna typ av lagöverträ- delser påfallande ofta är fråga om alkoholhaltiga drycker och/eller tobaksvaror. Vi har redan i annat sammanhang konstaterat att det finns både en fast tradition och vägande allmänpreventiva skäl som talar för att varje försök till olovlig införsel av sådana varor normalt skall leda till att den berörda egendomen förklaras förverkad. Genomförs den uppdelning av straffbestämmelsema på smugglingsbrott och undan- dragandebrott som vi nyss förordat kommer det emellertid, såvitt gäller tobaksvaror alltid och i fråga om alkoholhaltiga drycker i de flesta fallen, att röra sig om ett undandragandebrott. Beträffande dessa brott har vi i det föregående uppställt den allmänna målsättningen att bestämmelserna därom i så stor utsträckning som möjligt bör anpassas till SBL:s regelsystem. Den lagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om förverkande. Om det, som vi förutsätter, fortfarande framstår som önskvärt att kunna förverka just alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror blir det således på denna punkt aktuellt med en särlösning. Vi har nyss påpekat att det i samband med resandesmuggling relativt ofta kan tänkas uppkomma vissa rättstillämpningsproblem, nämligen huruvida den misstänkte gjort sig skyldig till ett eller två brott och i fall det varit fråga om försök eller fullbordade brott. Vidare har vi nämnt

att fråga ibland kan uppkomma om en resenärs förfarande är uppsåtligt eller oaktsamt. Det skulle måhända kunna göras gällande att dessa förhållanden talar mot att huvuddelen av denna brottslighet avses komma att behandlas i den förenklade ordning som föreläggandeinsti- tuten medger. Mot detta kan till en början anföras att utgången av ifrågavarande prövning, såvitt gäller frågan om antalet brott eller om en gärning varit fullbordad eller inte, i regel inte har någon betydelse för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Just när det gäller gärningar med här aktuella, jämförelsevis låga straffvärden finns det sålunda sedan länge en praxis att anpassa straffmätningen efter vissa skalor eller tariffer och att i sammanhanget inte göra någon åtskillnad mellan fullbordade brott och försök.

Vad därefter gäller frågan huruvida gärningsmannen handlat uppsåtligen eller gjort sig skyldig till oaktsamhet så är detta givetvis en omständighet som kan tänkas ha större betydelse för straffmätningen. Förutsatt att gärningen har alla de kännetecken som utmärker ett "resandebrott", dvs. främst att brottet är förhållandevis bagatellartat och normalt avser varor för eget eller närståendes bruk, bör det i princip inte finnas något hinder mot att öppna en möjlighet att låta denna be- dömning blir ett mer underordnat element inom ramen för tillämpningen av en särskild straffbestämmelse som avser såväl uppsåtliga som oaktsamma förfaranden.

Med stöd av dessa resonemang har vi kommit till den slutsatsen att de nu aktuella brotten, dvs. mer bagatellartade brott begångna vid inresa till landet, bör kunna bedömas enligt ett speciellt straffstadgande som omfattar sådana gärningar oberoende av om det är fråga om smugg- lingsbrott eller undandragandebrott, försök eller fullbordat brott eller om gärningsmannen handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Vad vi närmast har i tankarna är således att för dessa brott införa en särskild, fakultaliv straffbestämmelse med en straffskala som medger att alla sådana brott kan beivras genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

En grundförutsättning för bestämmelsens tillämpning bör vara att den myndighet som utfärdar föreläggandet funnit att omständigheterna är sådana att vad som förekommit kan betecknas som ett "resandesmugg- lingsbrott". Det innebär till en början att det är fråga om en lag- överträdelse som är direkt kopplad till en enskild persons inresa till landet. Vi tänker här då främst på personer som antingen kan betecknas som resande i vedertagen mening eller som i egenskap av anställda eller annars utför arbete på transportmedel som ankommer från utrikes ort. I förhållande till det aktuella godset skall det vidare vara fråga om varor som vederbörande själv fört med sig vid gränspassagen och som i varje fall i huvudsak kan antas var avsedda för eget eller närståendes bruk. Det måste vidare vara fråga om ett förfarande som har ett förhållandevis lågt straffvärde, dvs. som kan sonas med dagsböter eller penningböter. Som tidigare nämnts kan förfarandet ofta gälla alkoholdrycker och

tobaksvaror. Men bestämmelsen är avsedd att kunna användas även beträffande gärningar som gällt annat som under en utlandsvistelse kan te sig särskilt förmånligt eller lockande att förvärva och ta med sig till Sverige. Det bör med andra ord i princip vara fråga om en gärning som typiskt sett kan betraktas som tillfällig och impulsstyrd. I den mån det finns anledning räkna med att förfarandet ingått i en verksamhet som kan antas vara upprepad eller organiserad bör det inte hänföras under den aktuella särbestämmelsen. I regel bör bestämmelsen inte heller tillämpas när det är fråga om en införsel som skett i kommersiellt syfte. Undantag bör dock kunna göras, när det är fråga om "blandat gods" eller smärre kvantiteter. Det bör vidare påpekas att vissa typer av varor som inte sällan olovligen införs av privatpersoner har sådan "farlig" karaktär att brottet av denna anledning i allmänhet inte bör bedömas som resandesmuggling. Vad som här avses är bl.a. från smugglingssyn- punkt särskilt känsliga djur samt vapen och andra varor av liknande slag.

Förekommer åter skäl anta att vad som förekommit utgjort ett typiskt resandebrott så bör normalt ett föreläggande kunna utfärdas. Såväl gämingsbeskrivningen som påföljden anges därvid med utgångspunkt i vad som kan utrönas med ledning av tillgängligt utredningsmaterial. I den mån gärningsmannen har några allvarliga invändningar mot hur hans agerande uppfattats eller bedömts kommer han naturligtvis inte att godkänna föreläggandet. Resultatet blir då att frågan om ansvar kommer att prövas sedan åtal väckts. I sådant fall torde åtalet ofta ha föregåtts av en enklare förundersökning. Det kan emellertid tänkas att gärnings— mannen senare ändrar sin berättelse. Beroende på om det är nya invändningar eller vad dessa går ut på kan det då ibland tänkas uppstå en situation där en justering av åtalet kan behöva göras under rätte- gången i underrätten. En sådan eventualitet framstår som mer ända- målsenlig än en ordning som skulle innebära att ett uteblivet god- kännande av ett föreläggande automatiskt föranleder en kompletterande förundersökning.

Den särskilda bestämmelsen angående resandesmuggling bör natur- ligtvis även kunna tillämpas av domstol i fall då det aldrig varit aktuellt att utfärda något föreläggande, t.ex. därför att gärningsmannen samtidigt åtalats även för andra brott. Det primära syftet med bestämmelsen är emellertid som nämnts att på förevarande område effektivt utnyttja de möjligheter till resursbesparingar vid utredning och beivrande av brott som följer med en tillämpning av instituten i 48 kap RB.

Det finns i gällande rätt ingen direkt motsvarighet till den nu dis- kuterade särskilda straffbestämmelsen. En viss förebild finns dock i 8 kap 5 5 andra stycket BrB där det anges att om ett förfarande som enligt första stycket samma paragraf är att bedöma som rån med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art "dömes dock ej för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar".

Inte heller i andra rättsordningar finns direkta motsvarigheter. Det bör emellertid erinras om att sådana gärningar som avses beivrade genom stadgandet om resandesmuggling i andra länder vanligen möts med rent administrativa sanktioner, åtminstone vad gäller undandragandebrott.

Sedan år 1932, då dagsbotssystemet infördes, finns det tre olika bötesformer i den svenska strafflagstiftningen: dagsböter, penningböter och normerade böter. De grundläggande bestämmelserna om böter finns i 25 kap. BrB. Som huvudregel gäller att straffet skall dömas ut i dagsböter. Om det i straffskalan för brottet är utsatt ett visst maximi- belopp som inte överstiger 1 000 kronor, skall böterna dömas ut omedelbart i pengar (penningböter). Även normerade böter skall dömas ut med ett visst angivet penningbelopp. Genom en lagändring, som träder i kraft den 1 januari 1992, har bötesstraffets utformning och tillämpningsområde ändrats (SFS 1991:240). Härvid har bl.a. följande ändringar gjorts. Maximum för penningböter höjts till 2 000 kronor vid ett brott och från 2 000 kronor till 5 000 kronor när penningböter tillämpas som gemensamt straff för flera brott. Penningböter skall bestämmas till lägst 100 kronor. Vidare har skalan för antalet dagsböter ändrats så att det lägsta antalet dagsböter som kan dömas ut inte längre blir en utan trettio. Maximala antalet har höjts från 120 till 150 för ett brott och från 180 till 200 som gemensamt straff för flera brott. Om viss bötesforrn inte är föreskriven skall för brott med ett lägre straffvärde än 30 dagsböter straffet dömas ut i penningböter och om Straffvärdet är högre i dagsböter. Minsta beloppet för en dagsbot har höjts från 10 till 30 kronor.

Vid utformningen av straffskalan för resandesmugglingsbrottet bör som tidigare nämnts beaktas att lagföringen av de bagatellartade över- trädelsema skall kunna ske med föreläggande av ordningsbot. Som förutsättning för att använda ordningsbot gäller att endast penningböter är föreskrivet för brottet (48 kap. 13 5 RB). Som nyss angavs skall enligt den nya ordningen i BrB, böter, om viss bötesforrn inte är föreskriven för brottet, dömas ut i dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter (25 kap. 1 5 BrB). Huvudregeln är således att om böter är föreskrivet för ett brott kan såväl dagsböter som penningböter dömas ut. I sådant fall kan emellertid inte ordningsbot användas, eftersom inte endast penningböter är föreskrivet för brottet. För att ett brott skall kunna beivras med föreläggande av ordningsbot, måste således i straffskalan ingå endast penningböter. På grund härav bör förevarande straffbestämmelse innehålla två skilda straffskalor: dels en för de ringa brotten med endast penningböter i straffskalan, dels en med dagsböter för övriga brott som bedöms enligt bestämmelsen.

Den tänkta bestämmelsen skulle kunna ges följande lydelse. Om brottslighetens straffvärde inte utgör hinder däremot får den som i samband med inresa till landet gjort sig skyldig till smugglingsbrott

eller tullbedrägeribrott i stället dömas för resandesmuggling till dagsböter eller, om brottet är ringa, till penningböter.

Sammanfattningsvis har vi på grund av det anförda blivit övertygade om att praktiska skäl talar för och inga bärande invändningar bör kunna riktas mot att det i den nya lagen införs en särskild, fakultativ straff- bestämmelse för de s.k. resandebrotten i enlighet med de riktlinjer vi nyss diskuterat. Vårt förslag innehåller därför en sådan bestämmelse.

5.3.4 Brottsbenämningar

Den tidigare föreslagna uppdelningen av huvudbestämmelsema angående de nuvarande varusmugglingsbrotten på två typer av brott, nämligen de s.k. rena smugglingsbrotten och undandragandebrotten, medför att det finns ett behov av nya benämningar på dessa brott. En grundtanke bakom förslaget är ju att regleringen av undandragandebrotten nu ytterligare skall anpassas till vad som gäller beträffande motsvarande lagöverträdelser på skatteområdet i övrigt. Normalbrottet kommer därmed att få stora likheter med vad som enligt SBL betecknas som skattebedrägeri. Inom tullagstiftningen finns numera den särskilda sanktionen tulltillägg. Denna avgift, som motsvarar skattetillägg enligt bl.a. taxeringslagen (1956:623), kan liksom blir fallet med reglerna om undandragandebrotten tillämpas inte bara när det är fråga om tull utan också beträffande annan skatt eller avgift till staten. Med utgångspunkt i nu nämnda förhållande framstår det som mest ändamålsenligt att normalformen av undandragandebrotten i den nya lagen ges beteck- ningen tullbedrägeri. För de särskilt allvarliga formerna av undan- dragandebrott i samband med in- eller utförsel av varor bör på motsvarande sätt som enligt 4 5 SBL finnas en särskild straffbestäm- melse med brottsbeteckningen gravt tullbedrägeri. Efter mönster från samma lags 5 5 kan slutligen de straffbara oaktsamma förfarandena på området lämpligen ges benämningen vårdslös tulluppgift.

Beteckningen "varusmuggling" i VSL skall som tidigare nämnts ses mot bakgrund av att denna lag inte omfattar in- och utförsel av svenska och utländska betalningsmedel, dvs. valutor. Förekommande straff- bestämmelser avseende sådana "icke varor" återfinns numera i lagen (1990:749) om valutareglering. Med utgångspunkt i vårt förslag att alla förfaranden avseende narkotika nu bör föras över till NSL framstår emellertid nämnda distinktion inte längre som hållbar. Det kan i sammanhanget för övrigt också anmärkas att det även i andra för- fattningar, där särbestämmelser angående straff för olovliga förfaranden i samband med in- och utförsel ges och som därför också undantagits från VSL:s tillämpningsområde, kan vara fråga om sådant som normalt betecknas som varor, t.ex. i lagen (1971:176) om vissa internationella

sanktioner. Med hänsyn härtill bör prefixet "varu" inte ingå i brotts- beteckningarna för de rena smugglingsbrotten. Normalfallen av sådana uppsåtliga gärningar kan lämpligen betecknas smuggling och de allvarligaste fallen grov smuggling. När det sedan gäller förfaranden som skall föranleda straff på grund av oaktsamhet har vi inte lyckats hitta någon helt idealisk benämning. Till slut har vi därför stannat för att för normalfallens del, med en straffskala som omfattar böter eller fängelse i högst sex månader, föreslå beteckningen smugglingsförseelse. För fall åter där brottet är att anse som grovt, där straffskalan föreslås bli fängelse i högst två år, förordar vi för enkelhetens skull att går— ningen skall kallas smuggling.

En gärning som blir bestraffad enligt den i föregående avsnitt förordade särskilda gemensamma straffbestämmelsen för de s.k. resandebrotten bör lämpligen betecknas resandesmuggling.

Vad slutligen gäller de straffbara, efterföljande förfaranden som i vårt förslag närmast kommer att motsvara vad som enligt VSL benämns "olovlig befattning med smuggelgods" (6 5) förordar vi beteckningarna tullhäleri och tullhäleriförseelse.

5.3.5 Smugglingsbrotten Uppsåtliga brott

Vi har i det föregående kommit fram till att en ny lagstiftning på området bör innehålla en närmare reglering av in- och utförselbe- greppen. Delvis som en följd härav har vi också funnit att två av de rekvisit som f.n. ingår i brottsbeskrivningama i 1 5 VSL, nämligen "utan att ge det tillkänna" (första stycket) och "medelst annat vilse— ledande" jämte det nyligen införda rekvisitet om otillbörlig påverkan av automatisk informationsbehandling (andra stycket) kan undvaras i fortsättningen. Den grundläggande brottsbeskrivningen i huvudstad- gandet om smuggling bör under sådana förhållanden helt enkelt kunna avse "den som uppsåtligen i strid mot ett förbud inför eller utför en vara".

De brottsliga förfaranden som det här blir fråga om har alltid avslutats i och med att varan på tidigare angivet sätt skall anses ha införts till eller utförs från landet. Samma fullbordanspunkt blir emellertid också aktuell i ett fall då tullklareringen visserligen varit helt korrekt men ändå inneburit att en inte avsedd in- eller utförsel kommit till stånd. Det är då fråga om det förhållandet när ett i vederbörlig ordning meddelat tillstånd till åtgärden har föranletts av oriktiga, ofullständiga eller på annat sätt vilseledande uppgifter till den tillstånds- givande myndigheten (jfr nu 4 5 4 VSL). Vad som blir avgörande för om förfarandet skall bedömas som uppsåtligt är huruvida gämings—

mannen vid själva införseln eller utförseln kände till att tillståndet var baserat på en vilseledande uppgift. Med hänsyn till nämnda likhet såvitt gäller fullbordanspunkten kan nu senast berörda fall lämpligen regleras tillsammans med huvudfallen i ett första stycke i paragrafen angående normalgraden av smuggling.

Till ett andra stycke i samma paragraf kan sedan sammanföras återstående uppsåtliga gärningar avseende en in- eller utförselförbjuden vara som f.n. bestraffas som varusmuggling och enligt vår mening i fortsättningen bör räknas som smuggling. Det är då fråga om andra förfaranden som nu regleras i 4 5 VSL. Bestämmelserna förs utan någon saklig ändring till detta stycke. Hit hör bl.a. att någon utan erforderligt tillstånd tar ut en vara från t.ex. frihamn eller tullupplag (4 5 l VSL). Det kan också vara fråga om vissa olovliga förfoganden med import- eller exportreglerat gods. Om t.ex. en vara för vilken medgivits transitering, i strid mot medgivandet lossas inom landet, kan förfarandet bestraffas enligt denna paragraf (4 5 3 VSL). Utmärkande för nu nämnda och övriga här avsedda fall är att den straffbara handlingen sker efter det att varan skall anses ha införts i landet eller i förekommande fall innan varan har utförts därifrån. Innebörden av bestämmelserna i det föreslagna första stycket i paragrafen, i förening med reglerna om in- och utförsel, blir ju att själva införseln eller utförseln av en vara som på ett korrekt sätt har omfattats av en första tullklareringsåtgärd (med undantag för fall då klareringen baserats på ett med vilseledande uppgifter erhållet tillstånd) inte kan anses ha skett "i strid mot ett gällande förbud". Första ledet i det föreslagna andra stycket omfattar det nuvarande stadgandet i 4 5 1 och det andra ledet punkt 3 i samma paragraf.

Stycket föreslås få följande lydelse.

För smuggling döms också den som uppsåtligen på otillåtet sätt förfogar över en vara som är underkastad införselförbud eller utförselförbud. Detsamma gäller den som psåtligen förfogar över en vara i strid mot villkor som uppställts "för eller 1 samband med dess införsel eller utförsel.

Ett huvudsyfte bakom vårt förslag om en särskild, fakultativ straff- bestämmelse för vissa mer bagatellartade lagöverträdelser som begås av resande eller anställda på transportmedel är att en antalsmässigt betydande del av både smugglings- och tullbedrägeribrotten skall kunna lagföras som resandesmuggling. Trots detta finner vi det angeläget att också vid utformningen av straffskaloma för normalfallen av smuggling respektive tullbedrägeri, av hänsyn till rättsväsendets begränsade resurser, vidga möjligheterna att använda strafföreläggande. Vi förordar därför att straffskalan för dessa brott bestäms till "fängelse i högst två år eller, om brottet är mindre allvarligt, till böter eller fängelse i högst sex månader". Vi återkommer till frågan om vad som skall förstås med

att brottet är "mindre allvarligt" i specialmotiveringen. Det kan slutligen här framhållas att en allmän ändring av straffskaloma i enlighet med fängelsestraffkommitténs förslag (SOU 1986:14 s. 173), som skulle innebära att "högst sex månader" ersätts med "högst tre månader" är väl förenlig med vår uppfattning om vad som bör omfattas av uttrycket "mindre allvarligt".

Enligt 2 5 VSL finns nu möjlighet att lagföra vissa varusmugglings- brott, som med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet kan anses som ringa, genom föreläggande av ordningsbot. Detta gäller dock enbart sådana förfaranden som anges i l 5 första stycket VSL, dvs. fall då den straffbara handlingen består däri att varan har införts eller utförts utan tillkännagivande hos vederbörlig myndighet. Med vårt i det föregående framförda förslag om en särskild, fakultativ straffbestämmelse för de s.k. resandebrotten kommer säkerligen de allra flesta av de fall som i dag lagförs enligt 2 5 VSL att omfattas av denna nya bestämmelse. Straffskalan för resandesmuggling avses som tidigare sagts för ringa brott få en utformning som medger föreläggande av ordningsbot. Som vi ovan redovisat (5.3.3) skall, efter en lagändring som träder i kraft den 1 januari 1992, böter, om viss bötesform inte är föreskriven, dömas ut i penningböter för brott med ett lägre straffvärde än trettio dagsböter och i dagsböter om Straffvärdet är högre. För mer bagatellartade brott som bedöms enligt huvudstadgandet om smuggling kan straffet således bestämmas till penningböter. Under dessa för- hållanden synes det fortsatta behovet av en motsvarighet till 2 5 VSL vara så obetydligt att vi stannat för att inte ta med någon annan särskild bestämmelse om ringa brott i vårt lagförslag.

Av vad tidigare sagts framgår att vi däremot anser att det alltjämt behövs en särskild straffbestämmelse för de allvarligare smugglings- brotten samt att brottsbenämningen för detta brott bör vara grov smuggling. I motsvarande bestämmelse i VSL (3 5), som ju också gäller undandragandebrotten, anges att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, såvitt avser gärning som inte har gällt narkotika, om brottet förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller annars varit av särskilt farlig art.

I 29 kap. 2 5 BrB finns numera en uppräkning av försvårande omständigheter, dvs. omständigheter som kan vara hänförliga till ett konkret brott och som i så fall ökar dess straffvärde. Av första stycket i paragrafen framgår att där nämnda omständigheter är avsedda att gälla vid sidan av vad som skall beaktas för varje särskild brottstyp. Det finns därmed i och för sig inte något hinder mot att som exempel på vad som kan göra att ett smugglingsbrott bör bedömas som grovt ange en i 29 kap. 2 5 BrB berörd omständighet (jfr t.ex. punkterna 2 och 6 i nämnda paragraf som gäller "visad särskild hänsynslöshet" respektive "brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedriven i stor omfattning"). Enligt vår mening framstår det emellertid som mest

naturligt att i en ny bestämmelse om grov smuggling i första hand ge exempel som direkt knyter an till vad som i praktiken kan tänkas medföra att ett smugglingsbrott blir särskilt allvarligt. Vi har i annat sammanhang pekat på de synnerligen stora risker för liv och hälsa eller allmän förstörelse som kan uppstå på grund av en olovlig import av vissa varor, t.ex. radioaktiva eller smittförande ämnen, smittade djur och växter, explosiva medel eller på annat sätt extremt farliga varor. Vad särskilt gäller utförsel kan vidare hänvisas till de ytterst negativa följder av t.ex utrikes- eller handelspolitisk art som kan uppstå på grund av en illegal export av krigsmateriel eller vissa högteknologiska varor. Även andra, mycket omfattande allmänna skadeverkningar är tänkbara 1 samband med införsel eller utförsel' 1 strid mot ett gällande förbud. Enligt vår mening skulle nu nämnda omständigheter, som typiskt bör kunna leda till att ett smugglingsbrott betraktas som grovt, sammanfattas under exemplet att brottet "inneburit en allvarlig kränk- ning av ett betydande samhällsintresse".

Vad sedan gäller försvårande omständigheter i samband med det brottsliga förfarandet som sådant så finns till en början anledning slå fast, att hänsynen till tulltjänstemännen och andra berörda befattnings- havares personliga säkerhet kräver att förekomsten av vapen eller liknande farliga hjälpmedel bör anges som ytterligare ett exempel på att brottet kan bli bedömt som grovt.

Med anledning av en särskild framställning från generaltullstyrelsen, som överlämnats till oss, har vi vidare övervägt om inte det förhållandet att någon vid smuggling använt sig av ett speciellt förslaget eller svårupptäckt tillvägagångssätt bör utgöra ett annat exempel på att brottet kan anses som grovt. Det har i sammanhanget bl.a. hänvisats till att det numera blivit allt vanligare att någon förvarar något i kroppens håligheter eller i magsäcken. Dessa och andra särskilt svårupptäckta tillvägagångssätt ställer onekligen tullen inför betydande svårigheter och föranleder inte sällan stora kostnader för tullverket i förrn av extra bevakning på sjukhus m.m.

Att ett brott har genomförts på ett särskilt förslaget sätt är utan tvekan en omständighet som kan påverka dess straffvärde i höjande riktning. Redan i förarbetena till VSL framhöll departementschefen att ett särskilt förslaget tillvägagångssätt från den brottsliges sida ibland kunde föranleda att gärningen bedömdes som särskilt farlig (prop. 1960:115 5. 107). Vad särskilt gäller tillvägagångssättet att utnyttja kroppen som gömställe kan det av naturliga skäl endast bli fråga om jämförelsevis små föremål, främst narkotika, men t.ex. också diamanter eller andra särskilt värdefulla eller begärliga mindre saker. Att särskilt utpeka detta tillvägagångssätt som så försvårande att det i sig skulle kunna kvalificera brottet som grovt bör emellertid knappast komma i fråga, då även andra förfaringssätt kan vara väl så kvalificerade. Vi tänker här t.ex. på vissa industriellt mycket skickligt tillverkade produkter med främmande

innehåll som därtill importeras under till synes helt normala affärsför- hållanden. Mot tanken på ett mer generellt utformat rekvisit som beskriver tillvägagångssättet kan emellertid också göras vägande invändningar. Varje sådant rekvisit skulle sannolikt ge upphov till betydande gränsdragningsproblem. Vidare bör brottslighetens art och straffvärde inte bedömas enbart med utgångspunkt från tillvägagångs- sättet. Sålunda kan tillvägagångssättet i och för sig i ett visst fall med fog anses mycket utstuderat utan att brottet totalt sett är så kvalificerat att det bör betraktas som grovt. Vi har i sammanhanget slutligen också beaktat att ett rekvisit av angivet slag till en del skulle komma att överlappa den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 2 5 6 BrB. Sammanfattningsvis har vi kommit till den uppfattningen att något rekvisit som enbart har avseende på ett särskilt utstuderat tillväga- gångssätt inte bör införas i straffbestämmelsen som kvalifikation för grov smuggling. Den förhöjning av Straffvärdet som kan vara motiverad i det enskilda fallet på grund av angivna förhållanden bör normalt kunna beaktas vid straffmätningen inom straffskalan för normalbrottet. Då exemplifieringen i den aktuella bestämmelsen inte är avsedd att vara uttömmande finns det därtill inte något hinder mot att just tillväga- gångssättet ibland ändå medför att en viss gärning bedöms som grov.

Oaktsamma brott

Införsel av varor är för närvarande föremål för en mycket omfattande reglering. Regelsystemet är svåröverskådligt, varför det ibland kan vålla problem att avgöra vad som gäller beträffande en specifik vara. I en del fall kan det således vara svårt att avgöra till vilket varuslag en viss sak eller produkt hör. Ställningstagandet kan emellertid få avgörande betydelse för om varan får föras in fritt eller om införsel får ske först efter särskild prövning, t.ex. beträffande s.k. licensierade varor. Kommersiella importörer kan vidare ibland ställas inför problemet om en vara verkligen har tillverkats i ett uppgivet tillverkningsland. Varje importör - privat som kommersiell - måste därför noga sätta sig in i vilka bestämmelser som gäller för de varor han avser att föra in i landet. Särskilt stränga krav måste givetvis ställas på den som impor— terar varor yrkesmässigt eller i stor omfattning. För att kravet på noggrannhet skall kunna upprätthållas måste de uppsåtliga straff- bestämmelsema alltjämt kompletteras med en straffbestämmelse för oaktsamma förfaranden.

Den nuvarande regeln om oaktsamhetsbrott finns i 5 5 VSL. Paragrafen omfattar, som alla straffbestämmelser i VSL, såväl rena smugglingsbrott som undandragandebrott. Bestämmelsen ansågs vid VSL:s tillkomst främst motiverad för att beivra gärningar som inne-

fattade uppgiftslämnade i deklarationer, värdeintyg och liknande (Junge- fors—Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 101).

Den aktuella bestämmelsen i VSL tillämpas förhållandevis sällan. Som närmare redovisas i följande avsnitt om rättsvillfarelse föranleder emellertid bristande kännedom om innehållet i bakomliggande materiella bestämmelser angående in- eller utförselförbud f.n. inte frihet från ansvar för uppsåtligt brott. En person som olovligen försöker införa en vara döms således för uppsåtligt brott även om han inte kände till att varan inte fick föras in till landet. På grund av att rättsvillfarelse bedöms på detta sätt har tillämpningsområdet för det oaktsamma brottet inte blivit så stort. Regeln förefaller att användas främst vid allvarligare slarvfel och felbedömningar i samband med den kommersiella importen.

I avsnittet om rättsvillfarelse föreslår vi att villfarelse angående innehållet i en bakomliggande författning skall anses utgöra s.k. oegentlig rättsvillfarelse. Detta innebär att om någon försöker införa en vara som är införselreglerad skall han inte dömas för uppsåtligt brott om han felaktigt trott att varan inte var införselreglerad. Även om en invändning om bristande kännedom om förekomsten av en reglering många gånger kan lämnas utan avseende, torde ett på så sätt ändrat synsätt i fråga om rättsvillfarelse komma att få till följd att straff- bestämmelsen om det oaktsamma införselbrottet kommer att behöva tillämpas i betydligt större utsträckning än som varit fallet med motsvarande bestämmelse i VSL.

Under utredningsarbetet har inget framkommit som tyder på att den nuvarande bestämmelsen i 5 5 VSL skapat några större problem vid rättstillämpningen. Som nyss nämnts har denna emellertid inte varit särskilt omfattande. Eftersom flertalet överträdelser av in— eller utförselförbud upptäcks i samband med en tullkontroll vid gränsen, dvs. innan respektive brott fullbordats, och då endast fullbordade oaktsam— hetsbrott är kriminaliserade, förefaller det dock lämpligt att nu utforma brottsbeskrivningen så att ansvar kan inträda även innan införsel eller utförsel skett, dvs. så snart fara förelegat att oaktsamheten skulle kunna leda till ett sådant resultat. Med hänsyn till det ändrade synsättet i fråga om rättsvillfarelse bör vidare den nuvarande begränsningen till grov oaktsamhet tas bort. Om så inte sker skulle alltför många fall av olovlig införsel på grund av "slarv" kunna bli obeivrade.

Straffskalan i det nuvarande oaktsamhetsbrottet i VSL omfattar böter och fängelse i högst två år. Med hänsyn till det vidgade tillämpnings- området för oaktsamhetsbrottet bör enligt vår mening straffskalan delas upp i två grader. För normalfallen föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i högst sex månader, medan fängelse bör kunna ådömas i högst två år för de grova fallen. Med den föreslagna utformningen av straffskaloma kan de mindre allvarliga fallen, som enligt vårt förslag kan antas bli de övervägande flesta, beivras genom strafföreläggande.

Som redan nämnts föreslår vi att det oaktsamma brottet i normalfallen

bör benämnas smugglingsförseelse samt att det grova brottet, som förutsätts innefatta mycket kvalificerade fall av oaktsamhetsbrott, skall betecknas som smuggling.

Övriga brott

Liksom enligt nu gällande regler bör försök till smuggling och till grov smuggling vara straffbelagt.

Smugglingsbrott upptäcks i regel vid tullkontroll i samband med att varan skall införas till landet men ibland först långt senare. Däremot är det ovanligt att smugglingsbrott upptäcks i ett tidigare skede av händelseförloppet. Vid upptäckt i samband med införseln har gämings- mannen normalt gjort allt vad som på honom ankommer för att brottet skall fullbordas. Straffvärdet för ett sådant försöksbrott är därför ofta detsamma som för det fullbordade brottet och påföljdsbestämningen bör i dessa fall bli likartad. Det kan dock förekomma fall då ett försöksbrott upptäcks på ett tidigare stadium; något som i och för sig kan ge anledning att bedöma brottsligheten mildare än motsvarande fullbordade brott.

Gränsdragningen mellan försök och fullbordat brott vållar f.n. ibland problem; t.ex. uppkommer inte sällan fråga om i vilket skede ett smugglingsbrott blir fullbordat vid tullkontroll i s.k. röd/grönt filter. Någon nämnvärd praktisk betydelse har detta spörsmål knappast eftersom försök och fullbordat brott, som nämnts, normalt bestraffas på samma sätt. Åtskilliga fall då de angivna tillämpningssvårighetema kan uppkomma kan därtill enligt vårt förslag komma att bedömas såsom resandesmuggling, vilket brott som tidigare nämnts föreslås omfatta såväl försök som fullbordade brott. Genom att detta brott föreslås få ett brett tillämpningsområde torde angivna problem i fortsättningen endast i mycket sällsynta fall skapa några svårigheter vid rättstillämpningen.

Enligt VSL är förberedelse till i lagen angivna brott inte i något fall straffbelagd. Brottet grov smuggling kan som tidigare nämnts avse fall som både är ytterst allvarliga ur samhällets synpunkt och i övrigt kännetecknas av en noggrann och inte sällan långvarig planering, t.ex. yrkesmässig vapensmuggling. I sådana eller liknande fall kan det vara angeläget att på ett tidigt stadium kunna ingripa mot handlingar som anses särskilt straffvärda. Enligt vår mening finns det därför anledning att nu kriminalisera förberedelse till vad som motsvarar grov varu— smuggling.

Även gränsdragningen mellan förberedelse och försök, dvs. frågan om när den s.k. försökspunkten skall anses uppnådd, vållar ibland tillämpningssvårigheter. Vi återkommer till den frågan i specialmoti- veringen.

Det bör slutligen anmärkas att i den mån en förberedelse har begåtts utomlands blir möjligheten att beivra den beroende av vad som följer av bestämmelserna i 2 kap. BrB.

5.3.6. Tullbedrägeribrotten

Uppsåtliga brott

Vi har på tidigare angivna skäl kommit till den uppfattningen att bestäm- melserna om undandragandebrotten nu i största möjliga utsträckning bör anpassas till SBL:s regelsystem. Brottsbeskrivningen för de grund- läggande brotten i 2 5 SBL avser som förut nämnts endast oriktiga skriftliga uppgifter (s.k. aktivt skattebedrägeri enligt första stycket) respektive underlåtenhet att avge skriftlig deklaration eller därmed jämförlig handling (s.k. passivt skattebedrägeri enligt andra stycket). Av skäl som närmare redovisats i avsnitt 4 om lagstiftningens tillämpnings- område, och som främst hänger samman med tullhanteringsproceduren måste straffstadgandet om de här aktuella undandragandebrotten emellertid omfatta även oriktiga muntliga uppgifter liksom underlåtenhet att lämna sådana uppgifter. På denna punkt kommer det således alltjämt att föreligga en inte obetydlig skillnad mellan skattebrott och undan- dragandebrott.

Brottsbeskrivningen för tullbedrägeribrottet måste givetvis innehålla bestämmelser om de olika sätt på vilket ett sådant brott kan begås. Det blir här till en början fråga om de båda så att säga klassiska till- vägagångssätten vid smuggling, nämligen att gärningsmannen antingen helt undviker tullklarering eller lämnar vilseledande uppgift till en tullmyndighet. Det förstnämnda tillvägagångssättet är särskilt vanligt bland resande. Man har t.ex. dolt ett par flaskor alkoholdryck i sitt bagage eller i sina kläder. Det förekommer givetvis också att s.k. kommersiella importörer på olika sätt undviker att varor blir tullklare- rade. Det mest direkta sättet att undvika tullklarering är naturligtvis att föra in en vara vid sidan av ett tullställe. Vilseledande uppgift kan lämnas i tulldeklaration eller annat meddelande som är ställt till eller avsett för tullmyndighet. Som vi tidigare redovisat är det med anledning av den förestående tulldatabehandlingen angeläget att bestämmelsen i denna del ges en utformning som säkerställer att även en på elektronisk väg avgiven felaktig deklaration eller lämnad uppgift kommer att kunna leda till straffansvar. Vilseledande uppgift kan emellertid även lämnas på annat sätt, t.ex. genom att en falsk faktura åberopas eller genom att en obehörig ändring görs i annan handling som inges till tullmyndighet. Viss del av tullproceduren genomförs som nyss nämnts också på grund av muntligt uppgiftslämnande. Den grundläggande brottsbeskrivningen för tullbedrägeribrottet måste således bli betydligt vidare än vad som

gäller för Skattebrotten. Förutom i tulldeklaration lämnad uppgift måste således i princip alla skriftliga uppgifter, oavsett i vilken typ av handling de förekommer, liksom motsvarande muntliga uppgifter omfattas av brottsbeskrivningen. De enda egentliga begränsningar som här kan gälla är att det skall vara fråga om en uppgift som haft eller skulle ha haft någon betydelse för tullklareringen samt att den på något sätt varit vilseledande.

Skattebrott anses normalt fullbordat vid den tidpunkt då beslut fattas om debitering eller kreditering av skatt eller avgift eller då sådant beslut skulle ha fattats. Samma princip bör gälla för tullbedrägeribrotten. Härigenom kommer fullbordanspunkten att i allmänhet inträffa först när tullklarering har skett eller borde ha skett. Den faktiska införseln av varan får därför här, som förut sagts, inte samma betydelse som vid smugglingsbrottsligheten.

Den inledande paragrafen för normalbrottet bör lämpligen utformas så att huvudstadgandet angående tullbedrägeri kan samlas i paragrafens första stycke, medan till ett andra stycke kan föras de punkter i 4 5 VSL som avser undandragandebrott. Det gäller förfaranden då någon på ett otillåtet sätt förfogar över oförtullad vara eller restitutionsgods. Under detta stadgande faller t.ex. att någon utan att vara berättigad till det tar ut en vara från tullager eller frihamn utan att erlägga tull eller annan skatt. Bestämmelsen gäller vidare förfaranden som innebär att någon förfogar över en vara i strid mot villkor som uppställts för befrielse från eller nedsättning av tull eller annan skatt. Till denna kategori hör t.ex. att någon försäljer en bil som innehas med temporär tullfrihet.

Liksom beträffande smugglingsbrotten torde en betydande del av de tullbedrägeribrott som begås av resande eller anställda på transportmedel kunna bedömas som resandesmuggling. För att tillvarata de effektivitets- vinster som kan uppkomma genom användande av institutet strafföreläg— gande även i fall då en gärning skall bedömas enligt normalstadgandet föreslår vi, på motsvarande sätt som beträffande smuggling, att straffskalan för tullbedrägeri skall vara fängelse i högst två år eller, om brottet är mindre allvarligt, böter eller fängelse i högst sex månader.

Gärningsmannen måste ha handlat uppsåtligen. Eventuellt uppsåt är tillräckligt. Av skäl som tidigare redovisats har vi inte ansett det lämpligt att uppställa något krav på direkt uppsåt för vad som i bestämmelsen om tullbedrägeri motsvarar passivt skattebedrägeri enligt 2 5 andra stycket SBL.

Skattebedrägeri finns i tre svårhetsgrader. Med vårt förslag kommer sannolikt en huvuddel av de mer bagatellartade tullbedrägeriema att bedömas som resandesmuggling. Då en kommersiell importör gör sig skyldig till tullbedrägeri av sådan art, sker i allmänhet inte någon lagföring. Sanktionen tulltillägg anses normalt tillräcklig i sådana fall. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter anser vi att det inte finns behov av ett särskilt straffstadgande för de ringa tullbedrägeribrotten.

Vid utformningen av stadgandet om grovt tullbedrägeri bör motsva- rande bestämmelse i SBL tjäna som förebild. Enligt 4 5 SBL skall vid bedömningen om ett skattebedrägeri är grovt särskilt beaktas om brottet rört mycket betydande belopp eller eljest varit av synnerligen farlig art. Det undandragna beloppets storlek får därmed i regel en avgörande betydelse för om ett skattebedrägeri skall anses som grovt. I kommen- taren till SBL påpekas att uttrycket mycket betydande belopp antyder att det fordras att beloppet är avsevärt högre än vad som krävs exempelvis för grovt bedrägeri enligt BrB. Frågan om det undandragna beloppets storlek har belysts i flera avgöranden i Högsta domstolen. I rättsfallet NJA 1974 s. 194 hade en person i 1972 och 1973 års allmänna självdeklarationer underlåtit att uppta inkomster, vilket ledde till att skatt undandrogs med omkring 41 000 kronor respektive 56 000 kronor. Högsta domstolen fann att inte ens det högre av dessa belopp kunde anses ha varit i SBL:s mening mycket betydande. I rättsfallet NJA 1979 s. 286 hade Högsta domstolen ånyo att ta ställning till innebörden i uttrycket mycket betydande belopp. Det första fallet gällde en person som underlåtit att i självdeklaration redovisa vissa belopp, vilket ledde till att han påfördes för låg skatt vid 1973 års taxering med drygt 73 000 kronor och vid följande års taxering med omkring 176 000 kronor. Båda beloppen bedömdes av Högsta domstolen såsom mycket betydande i SBL:s mening. I rättsfallet NJA 1987 s. 201 hade skatter och avgifter undandragits med 62 200 för år 1980 och 87 405 kronor för år 1981. Högsta domstolen ansåg att de angivna beloppen torde för vartdera året närma sig vad som enligt praxis hade brukat räknas som mycket betydande belopp enligt 45 SBL. Undandragna skatte- och avgifts- belopp om 106 000 kronor för taxeringsåret 1982, 109 000 kronor för taxeringsåret 1983 och 105 000 kronor för taxeringsåret 1984 bedömdes i rättsfallet NJA 1988 s. 248 utgöra mycket betydande belopp.

Som vi tidigare framhållit är det angeläget att reglerna om tull- bedrägeribrotten nu får en utformning som medför att dessa brott i så stor utsträckning som möjligt kommer att bli bedömda på samma sätt som överträdelser av med SBL:s regler. Av de redovisade rättsfallen framgår att gränsen för vad som skall anses utgöra mycket betydande belopp ligger utomordentligt högt, numera sannolikt över 100 000 kronor. Ibland hävdas att ifrågavarande gräns bör ligga vid omkring fem basbelopp. När det gäller skattebedrägeri vid inhemska transaktioner synes detta vara invändningsfritt, eftersom ett sådant brott, särskilt vad gäller mervärdeskatt, ofta innefattar ett flertal oriktiga förfaranden. Vid beskattning i samband med införsel är normalt endast en transaktion föremål för bedömning. Härtill kommer att det vid skattebrott normalt alltid utgår skattetillägg, medan tulltillägg utgår endast vid s.k. kommersiell import. Trots att vissa skillnader således finns mellan de båda brottskategoriema anser vi att i stort sett samma kriterier bör gälla för när ett tullbedrägeri på grund enbart av det undandragna beloppets

storlek skall anses vara grovt som beträffande skattebedrägeri. Vi vill emellertid i detta sammanhang betona att andra omständigheter som mer hänger samman med ifrågavarande brotts speciella karaktär, t.ex. att en hemtagare systematiskt utnyttjat ett givet förtroende eller när särskilt förslagna metoder tillämpats, lättare än vid den inrikes beskattningen bör kunna få till följd att även gärningar som i och för sig inte avsett "mycket betydande belopp" ändå bedöms som grova.

Beteckningen "synnerligen farlig art" i 4 5 SBL avser bl.a. fall då skattebedrägeri skett med användning av falsk handling eller vilse- ledande bokföring (Thornstedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5:e uppl. s. 50). Samma uttryckssätt bör därmed kunna användas som exempel i stadgandet om grovt tullbedrägeri. På förevarande område kan här också tänkas ingå vissa speciellt sofistikerade förfaranden i anslutning till tulldatabehandlingen eller tullproceduren i övrigt.

Oaktsamma brott

Vi har som nyss nämnts den allmänna målsättningen att reglerna om undandragandebrotten bör ytterligare anpassas till SBL:s regelsystem. Beträffande oaktsamhetsbrottet möter emellertid här en särskild svårighet. I 5 5 SBL stadgas att den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp döms, om gärningen rört betydande belopp, för vårdslös skatteuppgift till böter eller fängelse i högst två år. Som tidigare nämnts har gränsen för när ett belopp skall anses vara betydande i praxis bestämts till omkring ett basbelopp. Av 5 5 VSL följer att den som av grov oaktsamhet förövar gärning som avses i 1 eller 4 55 samma lag döms till böter eller fängelse i högst två år. Såväl i SBL som i VSL krävs således att gärningsmannen skall ha gjort sig skyldig till en oaktsamhet som kan betecknas som grov för att ansvar för oaktsamt brott skall kunna inträda. Under utredningsarbetet har vi inhämtat att det mycket ofta förekommer felaktigheter i tulldeklarationer och andra handlingar som inges till tullmyndigheterna i samband med import eller export. I sådana fall är det i allmänhet svårt att styrka att den felaktiga uppgiften lämnats uppsåtligen. Även i övrigt är det ganska vanligt att den tullskyldige lämnar felaktiga uppgifter eller underlåter att lämna uppgifter. Sådana förfaranden har, särskilt när det är fråga om en resande, i sannolikt ganska hög utsträckning sin grund i en oaktsamhet från den tullskyldiges sida. Eftersom det för tillämpning av 5 5 VSL krävs att oaktsamheten kan anses som grov föranleder förfaranden av detta slag f.n. sällan lagföring och straff. Visserligen kan oaktsamma förfaranden i samband med den s.k. kommersiella importen numera

beivras med sanktionen tulltillägg. Vi anser trots detta att det kan starkt ifrågasättas om inte kravet att den ådagalagda oaktsamheten skall vara grov bör utmönstras. Enligt vår mening måste man kunna kräva att den som inför en vara till landet noga informerar sig om gällande regler. Detta gäller i synnerhet den som gör det i en näringsverksamhet. Men även en resande bör, mot bakgrund av hur väl det är känt att det på förevarande område finns en omfattande reglering som begränsar vad som är tillåtet eller kostnadsfritt, kunna åläggas en viss skyldighet att själv söka informera sig om vad som gäller beträffande något som han inte vet att han "fritt" får föra in i landet. Detta kan ske genom hänvändelse till tullmyndighet. Som framgår av följande avsnitt angående rättsvillfarelse (6) föreslår vi att bristande kännedom om existensen av eller innehållet i en bakomliggande författning i fortsätt- ningen i princip bör leda till att vederbörande inte kan straffas för uppsåtligt brott. Genomförs detta förslag torde - liksom beträffande smugglingsbrotten - behovet att kunna beivra oaktsamma förfaranden öka. Sammantaget anser vi därför att övervägande skäl talar för att det i den nya bestämmelse som skall ersätta 5 5 inte bör krävas att den ådagalagda oaktsamheten skall ha varit grov.

Undandragandebrottsligheten består, såvitt man kan bedöma av vad som upptäcks och lagförs, till huvuddelen av förhållandevis bagatell- artade förseelser. Om för straffbarhet, efter mönster från 5 5 SBL, även skulle krävas att gärningen rört betydande belopp, dvs. omkring ett basbelopp, skulle den aktuella paragrafen inte bli tillämplig i särskilt många fall. Enligt vår mening bör det oaktsamma brottet på förevarande område därför, liksom hittills, i princip kunna tillämpas oberoende av det undandragna beloppets storlek. Det får därvid förutsättas att fall där det är fråga om endast mer obetydliga belopp eller där Straffvärdet av annat skäl är lågt kommer att kunna undantas från tillämpningen genom rapporteftergift eller beslut om åtalsunderlåtelse. Straffbestämmelsen bör indelas på motsvarande sätt som föreslagits beträffande motsvarande smugglingsbrott och straffskaloma bör också utformas på sätt som där föreslagits, dvs. beträffande normalfallet "böter eller fängelse i högst sex månader" samt för grovt fall "fängelse i högst två år".

Övriga brott

Enligt 10 5 SBL straffas den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet och vissa liknande förfaranden för försvårande av skattekontroll. Ansvar för försvårande av skattekontroll inträder inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt BrB. Från tullverket har upplysts att någon motsvarande bestämmelse inte behövs på förevarande område. Vi ansluter oss till denna uppfattning.

För försök till tullbedrägeri och grovt tullbedrägeri bör kunna dömas till ansvar enligt 23 kap. 1 5 BrB i enlighet med vad som redan gäller enligt VSL.

5.3.7 Olovlig befattning med smuggelgods

Straffbestämmelsen i 6 5 VSL om olovlig befattning med smuggelgods omfattar såväl de rena smugglingsbrotten som undandragandebrotten.

Vad först gäller brott avseende in- eller utförselreglerad egendom avser straffbestämmelsen delvis varor som endast under vissa särskilda förutsättningar eller villkor får hanteras inom landet. Så är fallet beträffande t.ex. olika typer av vapen. Den som inom landet ertappas med en sådan vara men inte har erforderliga tillstånd att inneha varan kan i regel straffas härför med tillämpning av andra författningar än förevarande lagstiftning. För sådana varor föreligger därför i sig inte något egentligt behov av en kriminalisering inom denna lagstiftnings ram av en olovlig efterföljande befattning med sådan vara inom landet. I och med att det i sådana fall i regel är fråga om en på något sätt "farlig" vara finns det emellertid inte skäl att här göra några undantag. Beträffande varor som normalt kan hanteras fritt inom landet, t.ex. alkoholdrycker, är åter en sådan kriminalisering nödvändig. Inte sällan kan således en bestraffning av en efterföljande olovlig hantering av varan visa sig bli den enda möjligheten att åstadkomma en straffrättslig reaktion på ett smugglingsbrott.

Med vårt ställningstagande att reglerna om undandragandebrottslig- heten i så stor utsträckning som möjligt bör anpassas till SBL:s regelsystem kan det te sig naturligt att reglerna om efterföljande olovlig befattning inte skall omfatta en vara som varit föremål för undandragan- debrott, eftersom en motsvarande reglering f.n. inte finns i SBL. Konsekvenserna av en sådan reform är emellertid inte lätta att över- blicka. Ett i praktiken inte ovanligt fall är att en exklusiv personbil smugglas in i landet. Anledningen är att ägaren eller den blivande ägaren vill undgå att betala skatt vid införseln. Ofta är det undandragna beloppet betydande. Om smugglingen uppdagas i samband med införseln, kan normalt den som utfört smugglingen i dag lagföras för varusmuggling och bilen eller en del av dess värde förklaras förverkad. Emellertid är det inte så ovanligt att undandragandebrott av ifrågava- rande typ upptäcks först en tid efter införseln, t.ex. i samband med att bilen inställs för besiktning hos Svensk Bilprovning. I sådant fall förnekar ägaren ofta att det är han som har infört bilen till landet. Däremot kan det vara svårare för honom att komma ifrån att han i varje fall känt till att skatt inte hade betalts för bilen vid införseln. Om det aktuella brottet inte kommer att omfatta ett sådant förfarande föreligger således en viss risk för att den som innehar en oförtullad bil i vissa fall

till synes omotiverat kommer att gå fri från ansvar. Även om ägaren ibland skulle kunna övertygas om anstiftan till tullbedrägeri, kan man således inte helt bortse ifrån att nämnda ställningstagande skulle leda till en viss mindre önskvärd avkriminalisering. Resonemanget gäller givetvis inte enbart bilar. Det är också tillämpligt på andra kapitalvaror, t.ex. videokameror, som kan tänkas mer frekvent smugglas in i landet för att senare försäljas. Ett annat i praktiken inte ovanligt fall är att det i ett varuparti som sänds till en hemtagare finns varor som denne inte beställt. Det kan gälla varor som packats av misstag eller som skickats som gåva. Är det i och för sig tillåtet att införa varorna, kan hemtagaren behålla varorna utan att riskera någon straffrättslig sanktion om straff- bestämmelsen om efterföljande hantering inte omfattar varor som får införas till landet.

De praktiska konsekvenserna av den här diskuterade avkriminalise- ringen är som nyss nämnts svåra att uppskatta. Det framstår emellertid enligt vår uppfattning som närmast omöjligt att förklara varför en vara för vilken inte betalats skatt vid en inhemsk transaktion skall kunna hanteras fritt, medan ett motsvarande förfarande med en vara som införts utan att skatt har betalts skall föranleda ett straff. Med hänsyn till det anförda förordar vi att straffbestämmelsen om tullhäleri i princip inte skall omfatta varor som varit föremål för tullbedrägeribrott. Skulle det visa sig att utvecklingen blir sådan att en kriminalisering av en efterföljande hantering av gods som varit föremål för tullbedrägeribrott trots allt inte anses kunna undvaras, bör frågan kunna tas upp till nytt övervägande. Det är vidare klart att saken givetvis kommer i ett nytt läge i fall det genomförs någon reform på detta område med avseende på den inhemska beskattningen (jfr rättsläget i Tyskland, se ovan 3.5 . 1). Den övergripande målsättningen bör således enligt vår mening vara att efterföljande hantering av varor som varit föremål för skattebrott eller tullbedrägeri skall i straffrättsligt hänseende behandlas på samma sätt.

Olovlig införsel av alkoholdrycker kan som tidigare nämnts utgöra såväl ett smugglingsbrott som ett undandragandebrott. Ett sådant förfarande är att hänföra till den senare kategorin endast i de fall då en resenär eller anställd på transportmedel infört tillåten mängd alko- holdryck, men utöver vad han fritt får införa utan att erlägga skatt. All annan olovlig införsel av alkoholdrycker utgör ett smugglingsbrott, dvs. införsel i strid mot förbud. Den som köper eller tar annan befattning med alkoholdrycker som införts genom ett smugglingsbrott gör sig skyldig till tullhäleri. Den som köper alkoholdrycker, som i och för sig fått föras in men för vilka skatt inte erlagts, skulle enligt vårt nyss- nämnda förslag i princip klara sig undan ansvar. Enligt vår mening är detta inte en ändamålsenlig ordning. Det är lätt att inse att stora tillämp- ningssvårigheter skulle uppkomma, t.ex. då det gällde att utreda under vilken av nyss nämnda förhållanden en viss alkoholdryck har olovligen införts till landet. Med hänsyn härtill och då som tidigare nämnts det av

bl.a. allmänpreventiva skäl finns anledning att i andra sammanhang särbehandla sådana varor bör tullhäleribestämmelsen få omfatta all hantering med olovligt införda alkoholdrycker. I smugglingssamman- hang jämställs ofta tobaksvaror med alkoholdrycker. Med hänsyn härtill förefaller det också lämpligt att den aktuella bestämmelsen blir tillämplig även på förstnämnda varuslag.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 5 VSL synes ha en i allt väsentligt lämplig utformning. Som ovan anförts finns emellertid skäl förutsätta att tillämpningsområdet för bestämmelsen om oaktsam smuggling med vårt förslag såvitt gäller rättsvillfarelse kommer att vidgas högst väsentligt. Straffstadgandet för efterföljande hantering av smuggelgods bör bl.a. därför omfatta även varor som införts genom oaktsamma förfaranden. Straffvärdet för en olovlig efterföljande hantering torde för övrigt som regel vara oberoende av om den som infört varan begått ett uppsåtligt eller oaktsamt brott. Det avgörande blir i sammanhanget vad det är fråga om för typ av vara liksom bl.a. dess "farlighet" och kvantitet.

Enligt 6 5 tredje stycket VSL skall inte dömas till straff om brottet är att anse som ringa. Med stöd av uttalanden i förarbetena har, som tidigare redovisats, tillämpningsområdet för vad som skall anses vara ringa brott blivit så snävt att det endast är i undantagsfall som bestäm— melsen tillämpas. Något egentligt skäl att ha kvar denna undantags— bestämmelse kan vi inte se; den bör därför inte tas med i den nya lagen.

I stället för den nuvarande brottsbeteckningen "olovlig befattning med smuggelgods" vilken, med vårt förslag att bestämmelsen skall delvis omfatta även sådan egendom som varit föremål för tullbedrägeribrott, inte längre blir adekvat föreslår vi att brottet i normalfallet skall benämnas tullhäleri. Efter mönster från BrB bör vidare den bestämmelse som skall ersätta vad som nu anges i 6 5 andra stycket VSL angående den som förfarit på otillåtet sätt med smuggelgods men "inte insåg men hade skälig anledning antaga" att det vara fråga om sådant gods föras samman till en särskild paragraf, låt vara att någon motsvarighet härtill knappast finns i andra länder. Detta brott bör kallas tullhäleriförseelse.

Straffskalan för brottet olovlig befattning med smuggelgods är böter eller fängelse i högst två år. Vi föreslår, bl.a. för att möjliggöra lagföring med strafföreläggande, att straffskalan utformas på samma sätt som för huvudstadgandet för smugglingsbrotten. Straffskalan för tullhäleriförseelse bör, liksom enligt motsvarande brott i VSL, omfatta böter. Härigenom kan dömas till antingen dagsböter eller penningböter enligt de nya reglerna.

5.3.8 Bristande tillsyn över transportmedel

Bestämmelsen i 7 5 VSL innebär att en befälhavare på ett transport- medel i internationell trafik kan straffas om gods påträffas dolt i

transportmedlet under omständigheter som ger vid handen att varu- smuggling, som inte är ringa, är tillämnad eller har ägt rum. Straff skall dock inte ådömas om godset anträffas på plats som är upplåten för medföljande resandes personliga begagnande eller om befälhavaren gjort vad på honom ankommer för att förhindra smuggling. Har befälhavaren gjort sig skyldig till annat brott mot VSL skall ansvar enligt förevarande bestämmelse inte utdömas. Regler med väsentligen samma innehåll fanns före VSL:s ikraftträdande i den äldre smugglingslagstiftningen. Stadgandet har således sin grund i äldre förhållanden. Vid våra kontakter med befattningshavare inom tullverket har i allmänhet framhållits att paragrafen numera helt förlorat sin förutsatta betydelse. Det har därvid bl.a. påpekats att det i praktiken visat sig närmast omöjligt att styrka att en befälhavare i något fall eftersatt sin till- synsskyldighet.

Mot bakgrund av vad nyss sagts anser vi att det inte finns skäl att överföra en motsvarighet till 7 5 VSL till en ny lag på området.

5.3.9 Medverkan

Enligt 8 5 andra stycket VSL skall bestämmelserna i 23 kap. BrB tillämpas om flera har medverkat till en i VSL straffbelagd gärning. Beträffande gärning som bedöms som ringa, och således faller under 2 5 VSL, gäller det sagda dock endast om gärningen avsett narkotika. Enligt vår mening bör samma ordning gälla i den nya lagen för såväl smugglingsbrott som tullbedrägeribrott. Den nuvarande begränsningen av medverkansansvaret beträffande ringa brott synes dock omotiverad. Även i dessa fall bör ansvar kunna utkrävas av den medverkande.

5.3.10 Narkotikasmuggling m.m.

I föregående avsnitt har vi funnit att övervägande skäl talar för att alla straffbestämmelser angående otillåtna förfaranden med narkotika i fortsättningen skall finnas i NSL.

Den återstående frågan är hur denna målsättning skall förverkligas. I 1 5 NSL straffbeläggs under sex punkter de olika förfaranden som f.n. utgör narkotikabrott. Denna lagtekniska lösningen infördes i NSL genom en lagändring som trädde i kraft år 1983. Till grund för lagförslaget låg en inom BRÅ utarbetad promemoria (PM 1982:2) Narkotikabrott. I promemorian anfördes beträffande kriminaliseringens systematik bl.a. följande (5. 72).

Från straffrättssystematisk synpunkt, liksom också för tolkningen av olika straffstadganden, är det ofta betydelsefullt att fastställa straff-

budens skyddsobjekt. Med skyddsobjekt menas de värden eller intressen som straffbudet är avsett att skydda. Av vad som har sagts ovan framgår att narkotikastrafflagstiftningens skyddsobjekt, trots att lagen ytterst motiveras av att motverka skadeverkningama av missbruk, inte direkt är det kroppsliga eller sociala tillstånd som kommer i fara genom missbruk. Skyddsobjekt kan snarare sägas vara en ordnad och kontrollerad hantering av narkotika för Vissa be- gränsade och specificerade ändamål (jfr 2 & narkotikaförordningen).

Detta innebär i sin tur att det centrala narkotikabrottet är den illegala överlåteLs'en. Ovriga gärningsformer kan i betydande utsträckning ses som särskilda straffbelagda förberedelser till eller som delaktighet i överlåtelse.

I promemorian framhölls vidare (5. 147) att gärningsformema bör uppställas i en sådan ordning att när rekvisiten för en tidigare nämnd gämingsform är uppfyllda det i princip inte skall behövas någon särskild prövning om rekvisiten för en senare nämnd gämingsform är uppfyllda.

I enlighet med vad som anfördes i promemorian är den inledande gämingsformen i 1 & NSL överlåtelse av narkotika. De därpå följande avser framställning av narkotika (punkt 2), förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte (punkt 3), vissa kvalificerade fall av befattning med narkotika (punkt 4), förfaranden som är ägnade att främja narkotika— handel (punkt 5) och innehav m.m. av narkotika (punkt 6).

Med beaktande av de överväganden som gjordes då 1 & NSL fick sin nuvarande utformning synes införsel- och utförselbrotten lämpligen bör inplaceras efter överlåtelse men före framställning av narkotika.

Ett infogande av införsel- och utförselbrotten i NSL föranleder i övrigt inga ändringar i straffbestämmelsema i den lagen. Straffskaloma är redan i dag i stort sett samordnade i VSL och NSL. Det enda undantaget gäller det oaktsamma brottet, för vilket fängelse i högst två år stadgas i VSL medan maximistraffet i NSL är ett år. Denna skillnad är dock inte av någon större praktisk betydelse, eftersom ifrågavarande paragrafer tillämpas synnerligen sällan, och när så sker blir det knappast aldrig fråga om en påföljd som närmar sig maximistraffet.

Som tidigare har redovisats har vi beträffande smugglingsbrotten mer generellt övervägt vilken betydelse det skall ha vid gradindelningen och straffmätningen att någon vid smuggling använt ett speciellt förslaget eller svårupptäckt tillvägagångssätt. Denna fråga är inte minst aktuell i samband med just olovlig införsel av narkotika. Det räcker här att hänvisa till att det inte sällan förekommer att smuggling av dessa preparat sker genom att gärningsmannen har utnyttjat kroppens håligheter för att dölja narkotikan. På sådant sätt kan betydande mäng- der av särskilt farlig narkotika komma in i landet. Dessa förfaringssätt ställer åklagare och tulltjänstemän inför stora svårigheter och medför höga kostnader för undersökning och bevakning av misstänkta narko- tikakurirer. För att i sådant fall få en misstanke om smugglingsbrott bekräftad måste således ofta olika medicinska undersökningar företas,

t.ex. en röntgenfotografering. Om en sådan undersökning styrker misstanken kan det sedan ibland åter ta rätt lång tid innan t.ex. ett svalt parti narkotika kommer ut "den naturliga vägen". Under hela den tid som åtgår för nu nämnda eller liknande ändamål måste den misstänkte givetvis stå under oavbruten uppsikt av tulltjänstemän. Denna form av särskild bevakning är inte bara mycket dyrbar för tullverket utan medför också den stora nackdelen att dess personal under längre tider hindras från att utföra andra angelägna arbetsuppgifter. Nu berörda eller liknande metoder kan som regel aldrig avslöjas vid någon rutinundersök- ning, vilket givetvis gör det särskilt lockande att begagna en sådan metod vid smuggling. Användningen av sådana tillvägagångssätt bör på grund av det anförda leda till att brottets straffvärde i de flesta fall blir betydligt högre än om smugglingen hade utförts på ett mindre förslaget sätt.

Av skäl som vi tidigare redovisat anser vi inte att ett förslaget tillvägagångssätt bör anges som ett exempel på vad som kan medföra att ett smugglingsbrott skall anses vara grovt. Trots detta bör den om— ständigheten att en smuggling utförts på angivet sätt vägas in som ett viktigt moment i den bedömning som i varje fall måste göras huruvida ett brott är grovt eller endast av normalgraden. Det är givet att påföljds- bestämningen också måste påverkas därav. Enligt vår mening bör ett smugglingsbrott som utförts på sådant sätt aldrig bedömas som ringa, även om införseln avsett endast en mycket obetydlig kvantitet.

6. Rättsvillfarelse

6.1. Inledning

I ett straffstadgande skall som regel alltid anges alla förutsättningar som måste vara uppfyllda för att det aktuella brottet skall anses föreligga och ansvar för det kunna ådömas. Varje enskild förutsättning brukar betecknas som ett brottsrekvisit. I den juridiska litteraturen hänförs brottsrekvisiten till två skilda grupper, nämligen objektiva och sub- jektiva rekvisit. De objektiva rekvisiten avser de yttre förutsättningar som måste vara för handen för att en brottslig gärning skall föreligga. Vid exempelvis varusmuggling enligt 1 5 första stycket VSL är de objektiva rekvisiten, att någon har infört eller utfört en vara, att han gjort det utan att ge det till känna hos vederbörlig myndighet samt att det därvid varit fråga om en vara som han inte varit berättigad att införa eller utföra eller att han varit skyldig att erlägga tull, annan skatt eller avgift för den in- eller utförda varan.

Det subjektiva rekvisitet kan sägas utgöra krav på en viss psykisk inställning eller insikt hos den som handlat eller underlåtit att handla. Vederbörande skall ha handlat med uppsåt, dolus, eller i vissa fall av oaktsamhet, culpa. Den handlandes uppsåt eller oaktsamhet skall för att brott skall anses föreligga i princip täcka de objektiva rekvisiten. I 1 kap. 2 5 första stycket BrB stadgas att för brott enligt balken fordras uppsåt om inte annat stadgas. Denna bestämmelse gäller således enbart inom BrB område. Någon motsvarande generell regel finns inte beträffande specialstraffrätten. Av brottsbeskrivningama i l, 4 och 5 åå VSL framgår att i de två förstnämnda lagrummen krävs uppsåt medan i det senare krävs grov oaktsamhet.

Frågan om det subjektiva rekvisitet är uppfyllt kompliceras ibland av att den handlande svävat i någon form av villfarelse. Straffrättslig villfarelse indelas ofta i två huvudgrupper, faktisk villfarelse och rättsvillfarelse, varvid den senare gruppen i sin tur indelas i egentlig och oegentlig rättsvillfarelse. Distinktionen mellan rättsvillfarelse och annan villfarelse har belysts i professorn Hans Thomstedts avhandling Om rättsvillfarelse. Thomstedt beskriver rättsvillfarelse som en villfarelse, vilken innebär eller beror på en felaktig uppfattning rörande en rättsregels innehåll eller existens (s. 31). Av det sagda följer att faktiskt

villfarelse är okunnighet eller en felaktig uppfattning om företeelser av annan art.

Med egentlig rättsvillfarelse avses i princip en villfarelse rörande en gärnings egenskap att vara kriminaliserad. Oegentlig rättsvillfarelse avser rättsvillfarelse som utesluter uppsåt; ofta är det fråga om villfarelse rörande innehållet i en bakomliggande rättsregel som inte är av straffrättslig natur.

Det kan här anmärkas att det från skilda håll har riktats kritik mot den redovisade indelningen av straffrättslig villfarelse. Indelningen är emellertid inarbetad och eftersom den har framställningstekniska fördelar används den trots detta i förevarande sammanhang med den modifikation som framgår av nästa stycke.

Fängelsestraffkommittén behandlade i betänkandet (SOU 1988:7) Frihet från ansvar rättsvillfarelse, främst egentlig rättsvillfarelse. Kommittén valde i förtydligande syfte att benämna denna form av rättsvillfarelse "straffrättsvillfarelse". Vi ansluter oss till detta ställnings- tagande. I fortsättningen talas således om Straffrättsvillfarelse i stället för egentlig rättsvillfarelse.

Den fråga som vi främst har att ta ställning till är huruvida bristande kännedom om en bakomliggande regel bör bedömas såsom straffrätts- villfarelse eller oegentlig rättsvillfarelse. Det är i detta sammanhang viktigt att notera att termerna straffrättsvillfarelse och oegentlig rättsvillfarelse används för att beteckna fall där villfarelsen skall behandlas på det ena eller andra sättet. Man bör emellertid ha klart för sig att t.ex. termen oegentlig rättsvillfarelse endast är en beteckning för fall vid vilka rättsvillfarelse skall tillmätas betydelse inom ramen för uppsåts- eller oaktsamhetsrekvisitet. Det är alltså inte så att termen avser en grupp av fall som kan särskiljas med några bestämda kriterier. Man får genom en lämplighetsavvägning i varje särskilt fall bestämma om bristande kännedom om en bakomliggande författning skall bedömas som Straffrättsvillfarelse eller oegentlig rättsvillfarelse.

6.1.1. Faktisk villfarelse

Med faktisk villfarelse avses således att en person har en felaktig upp- fattning om ett visst faktiskt förhållande. Ett ofta använt exempel på sådan villfarelse gäller tillämpningen av stadgandet om tvegifte i 7 kap l & BrB. Enligt denna bestämmelse straffas bl.a. den som ingår nytt äktenskap trots att han redan är gift. För att tvegifte skall bli brottsligt förutsätts att gärningsmannen vet att han redan är gift. Om han felaktigt tror att den första hustrun är död, svävar han i en faktisk villfarelse. Hans uppsåt omfattar därför inte samtliga objektiva rekvisit i straffstad— gandet. Faktisk villfarelse leder således till att ansvar för uppsåtsbrott inte kan avkrävas den som handlat.

Av och till förekommer att personer, som ertappas i tullen med en vara som inte har deklarerats, gör den invändningen att man inte kände till att varan fanns med i bagaget. Givetvis saknar en sådan invändning i allmänhet grund. Någon enstaka gång kan dock ett sådant påstående inte lämnas utan avseende och då föreligger en faktisk villfarelse.

6.1.2. Straffrättsvillfarelse

Som tidigare nämnts avser Straffrättsvillfarelse en villfarelse rörande själva straffstadgandets existens eller innehåll. För att anknyta till exemplet med tvegifte föreligger en sådan rättsvillfarelse om någon, t.ex. en till Sverige nyligen anländ utlänning, gifter sig trots att han eller hon redan är gift utan att känna till att detta är straffbelagt enligt den svenska rätten.

Det torde inte råda någon tvekan om att Straffrättsvillfarelse i princip aldrig medför att den tilltalade skall frikännas. Thornstedt uttalade i denna fråga i sin uppsats Rättsvillfarelse i straffrätten - ett fall av rättsutveckling utan stöd av lag (Svensk rätt i omvandling, 1976, s. 555) följande.

Det vore en tilltalande tanke, att en person skall gå fri från ansvar eller i varje fall undgå ansvar för uppsåtligt brott, om han inte insett, att han överträtt en straffbestämmelse. Den allmänna u pfattningen i Skandinavien, vilken jag till fullo delar, är emellertid,, att det av kriminalpolitiska skäl inte är möjligt att gå så lån i kravet på täckning med dolus. Särskilt beträffande specialstra rättsliga över- trädelser vore det inte sällan att lägga en orimlig bevisbörda på åklagaren att mot den tilltalades bestridande visa, att denne känt till att hans gärning var straffbelagd. Ofta skulle det t.o.m. vara till fördel för medborgaren att hålla sig i okunnighet om en viss rättslig reglering.

En Straffrättsvillfarelse kan givetvis beaktas vid påföljdsval och straff- mätning. Emellertid har i rättspraxis sådan rättsvillfarelse i vissa speciella fall, då villfarelsen ansetts särskilt ursäktlig, även lett till ansvarsfrihet. Thornstedt har inordnat dessa rättsfall i fyra kategorier (a.a. s. 558).

1. Denna kategori består av fall i vilka villfarelsen beror på att gärningsmannen till följd av brister i publiceringsförfarandet inte kunnat få del av straffbestämmelsen i fråga. De avgöranden som ingår i gruppen är tämligen ålderstigna. Som Thornstedt påpekar torde efter tillkomsten av moderna kommunikationsmedel, främst radio och television, den praktiska betydelsen av denna kategori undantagsfall vara tämligen obetydlig.

2. En annan kategori fall, som inte heller torde ha någon större praktisk betydelse, är då det överträdda stadgandet är otydligt till sin innebörd. Om straffstadgandet var i så hög grad otydligt att ett misstag framstod som rimligt, har ansvarsfrihet ansetts böra inträda.

3. Denna kategori avser fall då en myndighet genom någon ämbets- åtgärd givit gärningsmannen anledning att anta att det överträdda straffbudet haft ett annat innehåll än det verkligen hade. Enligt Thornstedt (a.a. s. 560) finns en tendens i rättspraxis att fria från ansvar i dessa fall. Thornstedt framhåller dock att det inte finns underlag för ett påstående att det är fast praxis att frikänna, då någon vilseletts av en myndighet. Snarare, menar Thornstedt, ger praxis vid handen att Högsta domstolen frikänt efter skönsmässigt bedömande, när straffansvar enligt domstolens mening skulle vara alltför orimligt. Fängelsestraffkommittén uttalade om denna grund för ansvarsfrihet (SOU 1988:7 s. 187).

Med den detaljerade och i många fall komplicerade lagstiftning vi har framstår det ofta som naturligt för den enskilde att vända sig till olika myndigheter för att få råd för sitt handlande. Och i de fall en myndighet fattat ett beslut som rör den aktuella frågan framstår detta för de flesta som ett auktoritativt besked som man kan rätta sig efter. Den som följer ett råd eller ett beslut från en offentlig myndighet och som därigenom på grund av rättsvillfarelse begår en straffbelagd gärning bör, enligt vår uppfattning, med framgång kunna åberopa rättsvillfarelsen för att gå fri från ansvar eller ådömas en lindrigare påföljd.

De råd eller beslut som kan bli aktuella kan framgå av skriftligt informationsmaterial från myndigheten. Men det kan också röra sig om muntli a besked. Som exempel kan - utöver i avsnitt 13.5 angivna falf- nämnas att en person, som är osäker på om han får föra in en viss vara i landet, tar kontakt med tullen varvid han av en tjänsteman där får ett felaktigt besked att varan fritt får införas. Om han sedan blir stoppad i tullen när han år i den gröna filen bör han inte fällas till ansvar. Ett annat exempefär att någon, som är osäker på hur fort han får framföra en viss fordonskombination, vänder sig till polismyndigheten och av en handläggare där får ett visst felaktigt besked. Om han följer detta bör han sedan inte straffas om han skulle ertappas vid en kontroll. Det nu sagda bör gälla även i det fall den som gett beskedet inte var behörig att handlägga ärenden av aktuell typ men den handlande inte kan lastas för att han inte förstod detta. Den enskilde bör alltså gå fri om förhållandena var sådana att han inte borde ha förstått att personen som svarade inte visste vad han talade om. Här bör emellertid enligt vår uppfattning en avvä ning ske i förhållande till frågans art. Detta innebär att det bör stå las vissa krav på den enskilde när det gäller till vilken myndi het och till vilken befattningshavare han vänder sig. I viktigare rågor och i frågor som är särskilt komplicerade kan straffrättsvillfarelse inte med framgång åberopas om gärningsmannen inte vänt sig till en kvalifice- rad handläggare.

Medan bestämmelserna i VSL är förhållandevis lättillgängliga, är de synnerligen omfattande bakomliggande bestämmelserna inte sällan svåra

att både få kännedom om och att förstå. Som fängelsestraffkommittén anförde torde en person som vänt sig till' en tullmyndighet eller annan kompetent myndighet för att få besked om innehållet i bakomliggande författningar endast i undantagsfall böra ådömas ansvar, om det senare skulle visa sig att en lämnad upplysning inte var korrekt eller om det erhållna svaret varit utformat så att det kunnat missförstås. En förut- sättning är givetvis att den frågande försett myndigheten med alla uppgifter som fordrats för att få ett korrekt svar. Straffrihet bör även kunna komma ifråga i fall då det visat sig att en av statligt organ utgiven inforrnationsskrift, som tillställs resanden, haft ett felaktigt eller missvisande innehåll.

Det bör avslutningsvis noteras att enligt vårt förslag (6.4) kommer här diskuterade problem inte att behandlas såsom en fråga om straffrätts— villfarelse.

4. Denna kategori omfattar fall då rättsvillfarelsen berott på felaktiga upplysningar av privat sakkunnig eller enskild person. Enligt Thornstedt beaktas en sådan felaktig upplysning blott som en förmildrande omständighet vid straffmätningen. Vid vår genomgång av domar från generaltullstyrelsens samling av domar har uppmärksammats ett fall av rättsvillfarelse som närmast kan hänföras till denna kategori (Svea hovrätts, avd. 5, dom den 22 december 1982, DB 190). En person, L, åtalades för varusmuggling bestående i att han uppsåtligen infört ett fritidsfartyg värt 342 000 kronor utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet och därigenom undandragit statsverket 70 554 kronor i pålagor. L bestred ansvar och gjorde gällande att han handlat i ursäktlig rättsvillfarelse. Innan L förde in båten hade han nämligen rådgjort med en skatteexpert på en affärsbank och därvid fått det felaktiga beskedet att några pålagor inte skulle erläggas för båten. Skatteexperten hade enligt L "arbetat under tidigare finansministern Gunnar Sträng och även tagit del i lagstiftningsarbete i sammanhang som nu är aktuellt". Hovrätten friade L med följande motivering:

Av L:s uppgifter fram år att han svävat i villfarelse angående de föreskrifter som gällt sigtyldighet att vid införsel av fartyget erlägga mervärdeskatt och därmed även i fråga om hans skyldighet att anmäla fartyget till förtullning. Bristande kännedom om meddelade före— skrifter medför som regel inte straffrihet. Sådan kan emellertid komma i fråga för den händelse ett misstag i angivet hänseende framstår som i hög grad ursäktligt. Annat är inte visat än att L genom hänvändelse till en bankman sökt skaffa korrekta upplysningar om de bestämmelser som gällde i det hänseende som i målet är aktuellt. Han har obestritt uppgivit att den person han vände sig till var skatteexpert och därjämte hade på hög nivå arbetat med skattefrågor. Uppgifts- lämnaren har således varit en person vilkens upplysningar L saknat varje anledning att ifrågasätta och på vilka han följaktligen får anses ha haft rätt att lita. Aklagaren har lagt L till last att denne inte ur broschyrer, utfärdade av tullverket, sökt skaffa sig upplysningar om

vad som gällt på området. Mot bakgrund av det besked L enligt det anförda erhållit, låt vara att detta senare visade sig felaktigt, kan L inte anses ha försummat sig genom att inte på sätt åklagaren angivit inhämta upplysningar i frågan. Vid övervägande av det anförda finner hovrätten att L:s misstag angående vilka bestämmelser som i förevarande hänseende gällt är i så hög grad ursäktligt att hans underlåtenhet att vid införseln av fart get ge det till känna för vederbörande myndighet inte skall föra eda ansvar.

Fängelsestraffkommittén konstaterade att rättsvillfarelse som hade sin grund i felaktiga beslut från privata sakkunniga enligt då gällande praxis inte föranledde ansvarsfrihet utan endast en mildare påföljdsbestämning. Kommittén fortsatte (SOU 1988:7 s. 188).

Aven om vi inte vill utesluta möjligheten till ansvarsfrihet i dessa situationer delar vi i princip den uppfattning som gällande rätt ger uttryck för. Att låta ansvarsfrihet inträda vid Straffrättsvillfarelse på grund av dåliga råd från privatpersoner framstår som äventyrligt om det inte rör sig om mycket udda fall. Det sagda innebär att vi anser att mycket stor restriktivitet bör iakttas vid dessa fall.

Att helt stänga vägen till ansvarsfrihet vill vi således inte göra. I sådana fall där det inte finns någon "naturlig" myndighet att vända sig till måste en möjlighet finnas att vända sig till en privatperson. I dessa fall måste stränga krav ställas på kvaliteten på r dgivaren. Det måste absolut vara fråga om någon som driver seriös verksamhet. Särskild försiktighet bör man - när det gäller valet av rådgivare - kräva av den som med sitt förfarande avser att nå ekonomiska förmåner. När det gäller rena ordningsfrågor eller situationer där det från den handlandes synpunkt är likgiltigt vilken väg han väljer bör man kunna vara något mindre sträng. Som allmänt krav bör gälla att det rört sig om komplicerad lagstiftning och att rådet i fråga framstår som väl övervägt.

En annan grupp av fall är de där gärningsmannen före handlandet på egen hand sö t ta reda på gällande bestämmelser. Aven här bör man iaktta stor restriktivitet men alltså i vissa fall låta gämings- mannens Straffrättsvillfarelse påverka bedömningen av ansvarsfrågan. Man bör emellertid kräva både att personen i fråga har förutsättningar att tillgodogöra sig innehållet i de aktuella bestämmelserna och att tillräckliga efterforskningar gjorts. Enligt vår uppfattning kan man inte säga att den åtalade kvinnans i NJA 1985 s. 281 II efterforsk- ningar var tillräckliga. Det räcker således långt ifrån med en allmän uppfattning i saken utan man måste, för att villfarelsen skall kunna betraktas som ursäktlig, kräva att rättslä et undersökts noggrant. Härutöver gäller att det måste ha varit f ga om en lagstiftning av sådan art att misstaget framstår som klart ursäktligt.

Det råd eller beslut som gärningsmannen rättat sig efter måste för att det skall få nu aktuell verkan vara klart och entydigt och gälla direkt för det aktuella fallet. Det räcker således inte att åberopa sig på råd som givits i mera allmänna ordalag (se NJA 1984 s. 780). Detta innebär att frågeställningen noga måste preciseras. Vidare måste det kravet ställas på den enskilde att han dokumenterar de anvisningar han fått. Aven om bevisbördan för att rättsvillfarelse inte förelegat åvilar åklagaren måste det, för att en invändning om rättsvillfarelse skall kunna godtas, krävas att gärningsmannen kan ange med vem han varit i kontakt, när kontakten ägt rum och också

naturligtvis vad som då förekom. Blir inte uppgifterna på detta sätt preciserade har åklagaren ingen möjli het att vederlägga dem. Och när det gäller av gärningsmannen gjor egna efterforskningar måste dessa kunna redovisas detaljerat. Med en motsatt ordning skulle även grundlösa invändningar om rättsvillfarelse ofta få godtas vilket naturligtvis är oacceptabelt.

Fängelsestraffkommittén nämner ytterligare en grupp av fall som skulle kunna föranleda ansvarsfrihet, nämligen då gärningsmannen är helt okunnig om en viss straffbestämmelse (SOU 1988:7 s. 189). Kommittén framhåller att det då inte är fråga om villfarelse utan okunnighet. Vad som närmast åsyftas är fall då den enskilde inte kan lastas för att han inte skaffat sig kunskap om den aktuella regeln. Att okunnighet om straffbud skulle kunna medföra ansvarsfrihet innebär ett direkt avsteg från grundprincipen om att det av människor måste krävas att de känner till vad som är brottsligt. Kommittén framhöll att det således rör sig om extrema undantagsfall. Som exempel nämnde kommittén att en utlänning som vistats i Sverige endast en kort tid begår ett brott mot en straff— bestämmelse som för honom framstår som helt främmande mot bakgrund av rättsuppfattningen i hans eget land. Kommittén framhöll att det skall vara fråga om en straffbestämmelse som är helt främmande för personen i fråga och som det måste bedömas som klart ursäktligt att han inte känt till och som han inte heller haft anledning att befara existensen av. Att en utlänning som kör bil i Sverige, menade kommittén, är okunnig om svenska trafikregler är inget förhållande som kan ge upphov till en rättsvillfarelse som kan påverka ansvarsfrågan; kör man bil i Sverige får man på eget ansvar ta reda på gällande trafikregler.

6.1.3. Oegentlig rättsvillfarelse

Oegentlig rättsvillfarelse företer den likheten med faktisk villfarelse att gärningsmannens uppsåt brister beträffande ett gärningsmoment. Be- handlingen av faktisk villfarelse och oegentlig rättsvillfarelse är också densamma. Eftersom gärningsmannens uppsåt brister, leder villfarelsen till frihet från ansvar. Exemplet med tvegifte kan varieras på följande sätt för att illustrera begreppet oegentlig rättsvillfarelse. Om den som ingår nytt äktenskap felaktigt antog att en äktenskapsskillnad som beslutats utomlands är giltig enligt svensk rätt, föreligger oegentlig rättsvillfarelse.

6.2. Varusmugglingslagen

I 1956 års varusmugglingsutrednings betänkande föreslogs att misstag beträffande existensen av import- eller exportförbud skulle behandlas såsom Straffrättsvillfarelse medan misstag i fråga om tullplikt skulle behandlas som oegentlig rättsvillfarelse. Utredningen anförde (SOU

1959:24 s. 173).

När det gäller den subjektiva sidan av varusmugglingsbrottet upp— kommer frågan om behandlingen av ett misstag rörande en sådan omständighet som den, att en vara är tullpliktig eller underkastad import- eller exportförbud. Angår misstaget förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller exportförbud, torde misstaget bli att bedöma som en s.k. egentlig rättsvillfarelse, som i princi icke utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra stra rihet, när misstaget är klart ursäktligt. Vad åter beträffar fall, när misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull— eller avgiftsplikt, är frågan mera tveksam. Såsom framhållits i avsnittet om vissa centrala brottsrekvisit torde vid tillämpningen av skattestrafflagens bestäm- melser om straff för oriktig deklaration en rättsvillfarelse, som föranlett att deklaranten lämnat en oriktig uppgift ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömas som s.k. oegentlig rättsvillfarelse. Detta innebär, att misstaget jämställes med ett misstag angående en faktisk omständighet och följaktligen utesluter straff för uppsåtligt deklarationsbrott. Det lärer knappast kunna åberopas något avgöran e skäl att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt på annat sätt än rättsvillfarelse, som föranlett att i en allmän själv- deklaration lämnats oriktig up gift, ägnad att leda till för låg skatt. Rättsvillfarelse angående mil- eller avgiftsbestämmelser torde emellertid knappast bli av större praktisk betydelse. Härutinnan må framhållas följande.

Vad till en början angår den kommersiella varutrafiken fram år av den lämnade redogörelsen för bestämmelser om tullkontrol å trans rtmedel och gods, att alla varor skola redovisas. En under- låte et att anmäla varan är här knappast tänkbar utan åtminstone eventuellt uppsåt att undandraga varan tull eller avgift. Vad åter beträffar resandetrafiken torde väl föreligga ett visst utrymme för rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser. En resande kan sålunda t.ex. ha förbisett en nyligen inträffad ändring rörande de kvantiteter spritdrycker eller tobaksvaror, som fritt får införas. Härvidlag är dock att märka, att såväl spritdrycker som tobaksvaror äro föremål för importförbud och dylikt misstag därför, i vart fall såvitt angår importförbudet, torde vara att hänföra till egentlig rättsvillfarelse. Skulle emellertid i något fall en invändning om rättsvillfarelse, som endast angår tull— eller avgiftsplikt, förtjäna avseende, synes gärningen utan fara för straffbestämmelsemas effektivitet kunna lämnas fri från straff.

Under remissbehandlingen av betänkandet riktades kritik mot ut- redningens nyss återgivna ställningstaganden. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg att det saknades rationella skäl att göra skillnad mellan misstag beträffande existensen av ett import- eller exportförbud och

misstag rörande tullplikt. Hovrätten menade att vad utredningen anfört om bedömningar i praxis av vissa fall av oriktig deklaration inte utgjorde tillräckligt skäl för den av utredningen intagna ståndpunkten (prop. 1960:115 s. 56).

Departementschefen instämde i hovrättens uttalanden att fall av rättsvillfarelse bör behandlas enhetligt vare sig misstaget hänför sig till tullplikten eller till existensen av import- eller exportförbud. De för- faranden som straffbeläggs under den gemensamma brottsbestämningen är, framhöll departementschefen, så närbesläktade att hithörande lösningar bör vara enhetliga. Departementschefen menade att över- vägande skäl talar för att man skulle tillämpa de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet skulle inträda enbart då misstaget var ursäktligt. (Prop. 1960:115 5. 61.)

Departementschefens uttalande måste anses innebära att förhanden- varon av tull- eller avgiftsplikt respektive import— eller exportförbud inte behöver vara täckt av uppsåt, dvs. att villfarelse beträffande en bakomliggande författning genomgående borde bedömas som straff— rättsvillfarelse.

I kommentaren till VSL återges departementschefens nyssnämnda uttalande. Vidare framhålls att bristande kännedom om bakomliggande bestämmelser inte medför straffrihet men att å andra sidan domstolarna torde var oförhindrade att i fall då misstaget framstått som i hög grad ursäktligt lämna en tilltalad fri från ansvar. Det sägs vidare att i praktiken torde frågan om rättsvillfarelse måhända inte få någon större betydelse, eftersom man med tillämpning av principerna om eventuellt uppsåt kan göra en tillfredsställande gränsdragning mellan straffvärda och inte straffvärda handlingar (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstift- ningen s. 85).

Endast ett fåtal refererade rättsfall berör frågan om rättsvillfarelse vid tillämpning av VSL.

I SvJT 1968 rf s. 17 var omständigheterna följande. H importerade dockkläder från en firma i Spanien. Enligt avtal levererades dock- klädema uppsatta på kartong av visst slag. Det ålåg H att erlägga tull för inköpspriset i dess helhet sålunda inklusive emballagekostnader. På begäran av H fakturerade emellertid säljaren själva varan - dockklädema - för sig och emballagekostnaden för sig. I värdeförsäkran till tullen upptog H endast det inköpspris som angivits i fakturorna på själva varan och ingav endast dessa fakturor till tullen i samband med tullbe- handlingen. Förfarandet medförde att tullen debiterade och uttog tull endast på den del av det totala inköpspriset som motsvarade kostnader för själva varan. Det allmänna undandrogs på så sätt den tull som skulle ha utgått å den del av inköpspriset som motsvarade kostnaden för emballaget. H förfor på detta sätt med fakturor avseende ett sammanlagt belopp för emballagekostnader om 99 003 kronor. På det undanhållna

beloppet skulle tull ha utgått med sammanlagt 11 888 kronor. H åtalades för varusmuggling, alternativt brott mot 5 & VSL. Rådhusrätten fann inte styrkt att H hade handlat med uppsåt att undandra tull. Däremot dömde rådhusrätten H enligt 5 & VSL. Hovrätten gjorde samma bedömning och uttalade.

Det kan inte anses utrett, att H i de aktuella fallen känt till att tull skulle beräknas å ett värde, som omfattade även emballagekostnaden. Hovrätten finner därför inte styrkt, att H haft uppsåt att undandra statsverket tullavgifter. H har emellertid varit skyldig att förskaffa sig kännedom om de bestämmelser, enligt vilka tull skulle beräknas i enlighet med vad nyss sagts. Genom ett åsidosättande av nämnda sk ldighet att icke upptaga emballagekostnaden i värdeförsäkran till tu [myndigheten och inte heller til denna ingiva faktura å sagda kostnad har han av grov oaktsamhet vilselett tullmyndigheten och därigenom föranlett att tull undandragits statsverket. Med hänsyn härtill finner hovrätten H vara förfallen till ansvar jämlikt 5 & VSL.

SvJT 1970 rf s. 61 gällde anstiftan av varusmuggling. En i Sverige bosatt person, S, lät en släkting, M, införa en personbil från Hamburg till Sverige. På uppdrag av S lyckades M utverka temporär tullfrihet för bilen, trots att förutsättningar härför inte förelåg. Omedelbart efter införseln omhändertogs bilen av en person som var anställd i en av S bedriven rörelse. S bestred ansvar under påstående att han hade haft den uppfattningen att bilen kunde införas tullfritt.

Hovrätten fann inte anledning till annat antagande än att S avsett att M skulle införa bilen på sätt som skett. Vidare fastslog hovrätten att även om S haft den felaktiga föreställningen att bilen fick införas avgiftsfritt, denna villfarelse inte kunde anses ursäktlig. S kunde därför inte undgå ansvar för anstiftan till varusmuggling.

SvJT 1971 rf s. 30 gällde en medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland, H, som sedan länge var bosatt här i landet. Vid ett besök i sitt hemland fick han en personbil i gåva. Vid inresan till Sverige satte han upp ett grönt kort på bilens vindruta. Därigenom visade han att han inte hade något att förtulla. Han blev emellertid föremål för visitation. Av anteckning i passet framgick att H var bosatt i Sverige. H uppgav att han av tullmyndigheterna i Tyskland hade upplysts om att han hade rätt att använda bilen här. H åtalades för varusmuggling. Åklagaren gjorde alternativt gällande att H förövat gärningen av grov oaktsamhet. H bestred åtalet. Han hävdade att han inte känt till att allmän avgift skulle ha erlagts för bilen. Hovrätten fann att H:s felaktiga föreställning att bilen fick införas avgiftsfritt inte kunde anses ursäktlig. Åtalet för varusmuggling bifölls därför.

I rättsfallet NJA 1985 s. 281 I och II har Högsta domstolen för första gången haft tillfälle att ta ställning till frågan om rättsvillfarelse vid varusmuggling. I det första fallet stod en person, R, åtalad för att olovligen och utan att ge det tillkänna ha fört in en personbil till

Sverige. Bilen tillhörde hans far, som var finsk medborgare och som drev affärsrörelse i Finland där han också hade en lägenhet. Modern liksom R och hans syskon hade alltid varit bosatta i Sverige och fadern besökte regelbundet familjen. R var sedan 1980 svensk medborgare och hade såväl svenskt som finskt körkort. Bilen anskaffades för att fadern skulle använda den i Sverige, där han också i viss utsträckning drev rörelse. Fadern tog ibland med bilen till Finland. R hade faderns löfte att använda bilen. Även han hade vid några tillfällen fört den till eller från Finland. Fadern hade genom kontakt med polismyndighet erhållit uppfattningen att han fritt kunde använda bilen i Sverige om han hade svenskt körkort. R hade själv stoppats någon gång när han kört bilen och då förklarat situationen och visat sitt finska körkort varefter vederbörande polismän låtit honom fara vidare utan ingripande.

R vitsordade att han vid möjligen två tillfällen under år 1981 infört personbilen till Sverige utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten liksom att han under år 1981 vid några tillfällen använt den i Sverige. Enligt tingsrätten kunde, även om samtal med polismän förekommit i enlighet med vad som var uppgivet, R inte gå fri från ansvar. Han dömdes således för varusmuggling. Tingsrättens dom fastställdes sedermera av hovrätten.

R förde målet vidare till Högsta domstolen. Efter att ha konstaterat att R:s förfarande fick anses innebära att han bröt mot 1 5 första stycket VSL fann Högsta domstolen att R:s uppgift att han inte trodde att bilen behövde förtullas fick godtas samt att det inte fanns anledning till antagande att han skulle ha förfarit på samma sätt även om han hade känt till den avgiftsskyldighet som var förenad med att han införde bilen. R:s invändning aktualiserade därför frågan om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas när gärningsmannen inte har känt till att det gods han införde var tull- eller avgiftspliktigt. I denna fråga återgav Högsta domstolen inledningsvis tidigare återgivna uttalanden under förarbetena till VSL. Därefter anförde domstolen.

Förarbetsuttalandena om betydelsen av rättsvillfarelse tog till synes sikte på 1 & VSL i dess helhet. Att märka ar emellertid att paragrafen beskriver två typer av gärningar. I första stycket behandlas det fallet att gods införs eller utförs utan att det ges tillkänna för tullmyndig- heten och i andra stycket - vilket motsvarar andra meningen i paragrafens ursprungliga lydelse- det fallet att någon gör sig skyldig till ett vilseledande i samband med tullbehandling. Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull— eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse

kan därför inte godtas när det gäller sådana gärningar som straff- belägges i l 5 andra st oket (jfr SvJT 1968 rf s. 17).

Vad beträffar ] & orsta stycket lägger lagrummets lydelse inte hinder i vägen för en tillämpmn i enli het med vad som anförts i förarbetena. Den fråga som instä ler sig lir då om man kan tillämpa skilda regler beroende på om överträdelsen avser första eller andra stycket i paragrafen eller om detta skulle leda till sådana konsekven- ser att den i ropositionen anvisade regeln inte heller kan godtas i fråga om stra tämmelsen i första stycket.

Gränsdragningen mellan de fall som nu behandlas i första och andra stycket berördes vid lagens tillkomst. Härvid framhölls att den ledande synpunkten borde vara om godset kunde anses hemlighållet. I så fall skulle regeln i första stycket tillämpas. I motsatt fall kunde det bli fråga om vilseledande av myndi heten. Till belysnin av gränsdragningen anförde departementschefin att det torde vara ååga om hemlighållande och inte om vilseledande t.ex. när en resande, i strid mot rätta förhållandet, på fråga förnekar att han medför tullpliktigt gods. Departementschefen åpekade i detta sammanhang också att den resande, även om han stä ler sitt resgods till förfogande för godskontroll, torde vara skyldig att självmant riktigt anmäla gods för vilket tull eller avgift skall erläggas (prop. 1960:115 5. 61).

Av det sagda framgår att under straffbestämmelsen i första stycket är att hänföra inte bara fall då gods införs helt med förbigående av tullmyndigheten utan också fall då den som inför godset - genom en uttrycklig förklaring eller genom sitt uppträdande - ger tillkänna att han inte medför något tull- eller av iftspliktigt gods. Andra stycket blir i huvudsak tillämpligt på fall då felaktiga uppgifter lämnas om för tullbehandling deklarerat gods, exempelvis om dettas ursprung, egenskaper, mängd eller värde.

Det är osäkert vilken praktisk betydelse problemet om rättsvill- farelse har i de situationer som avses__i andra stycket. Frågan har inte närmare belysts i lagens förarbeten. Overvägande skäl talar för att de uttalanden rörande rättsvillfarelse som förekommer där har gjorts med endast regeln i första st cket för ögonen. Det torde emellertid få antas, att i vart fall då någon genom att lämna positivt oriktiga uppgifter uppsåtligen vilseleder myndigheten, han som regel har åtminstone eventuellt uppsåt att undandra sig tull— eller avgiftsplikt eller kringgå ett import- eller ex ortförbud.

En analys av förhållandet me lan första och andra stycket ger vid handen att det visserligen ibland kan uppkomma gränsdragnings- problem och att det i en del fall kan te sig mindre tillfredsställande, om rättsvillfarelse bedöms olika beroende på vilket stycke som är tillämpligt. Nackdelarna med en sådan rättstillämpning synes dock inte vara så stora att de i och för sig måste tillmätas avgörande vikt.

Om man beträffande l 5 första stycket varusmugglingslagen följer de anvisningar som har getts i lagförarbetena innebär det att en villfarelse angående tull- eller avgiftsplikt skall behandlas på annat sätt än en villfarelse rörande skatteplikt vid tillämpning av lagstift- ningen om skattebrott. Aven detta kan synas mindre tillfredsställande, särskilt som det i båda fallen kan röra si om samma skatt. Den som exempelvis underlåter att deklarera en örsäljning av en vara inom landet i den felaktiga tron att varan inte är mervärdeskattepliktig kan inte dömas för uppsåtligt brott enligt SBL, medan den som av samma skäl underlåter att anmäla varan till tullmyndigheten vid import i princip anses ha gjort sig skyldig till ett uppsåtligt smugglingsbrott. Av förarbetena måste emellertid dras den slutsatsen att denna

konsekvens av den intagna ståndpunkten har varit avsiktlig. Med den avfattning som 1 5 andra stycket VSL har fått kommer också likartade förfaranden att i stor utsträckning behandlas på samma sätt enligt både SBL och VSL.

Aven om det i enlighet med det sagda inger vissa betänkligheter att döma till ansvar enligt ] & första stycket VSL när gärningsmannen inte har känt till tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportför- budet, kan betänkligheterna inte anses väga så tungt att de motiverar en annan tillämpning, i strid mot den inställning som har kommit till uttryck i lagens förarbeten. En regel enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar överensstämmer med vad som gäller inom stora delar av s ialstraffrätten och är självfallet bäst ägnad att upprätthålla lagens e ektivitet, låt vara att vissa möjligheter att beivra straffvärda förfaranden också står till buds genom bestämmelsen om straff för oaktsamhet i lagens 5 5.

HD fann vid prövningen om R:s rättsvillfarelse var ursäktlig att så inte var fallet. Han dömdes därför för varusmuggling. Två justitieråd var emellertid skiljaktiga och ville ogilla åtalet. De ansåg att ansvar även enligt 1 5 första stycket VSL förutsätter att tullbestämmelsema är täckta av gärningsmannens uppsåt och att det således var fråga om oegentlig

rättsvillfarelse. De skiljaktiga justitieråden anförde i denna fråga följande.

Departementschefens uttalanden, vilka inte föranledde någon erinran vid den fortsatta behandlingen av lagförslaget, måste anses innebära att förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt resp. import- eller exportförbud avsetts inte behöva vara täckt av u psåt. Uttalandena synes, särskilt när de ses i sitt sammanhang, inte Eunna uppfattas på annat sätt än som hänförliga till l & varusmugglingslagen i dess helhet. De har i den juridiska litteraturen synbarligen också uppfattats i enlighet med vad som nu sagts (se t.ex. Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen s. 85, Agge-Thomstedt, Straffrättens allmänna del 1984 s. 118, Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 154 och Thomstedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg 1981 s. 38 f).

Att märka är emellertid att de båda styckena i 1 & varusmugg- lingslagen fått en i förevarande hänseende väsentligt olikartad utformning. I första stycket behandlas det fall, att någon utan att ge det tillkänna hos vederbörlig m ndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull e ler annan avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning inte må införas eller utföras. Avfattningen lägger här inte hinder i vägen för en tillämpning i enlighet med departementschefens uttalanden. I andra stycket — vilket motsvarar andra meningen i paragrafens ursprungliga lydelse behandlas det fallet att någon gör sig skyldig till ett vilseledande i samband med tullbehandlingen. Enligt sistnämnda stadgande krävs för straffbarhet att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud". Detta kan inte uppfattas på annat sätt än att förekomsten av tull- eller avgiftsplikt resp. import- eller exportförbud skall vara täckt av uppsåt. Det skulle strida mot legalitetsprincipen i straffrätten att tillämpa bestämmelsen på ett sätt som vidgar det straffbara området

utöver vad som följer av bestämmelsens ordalag. Den av departe- mentschefen anvisade tilläm ningen för fall av rättsvillfarelse kan därför inte godtas när det gäller sådana gärningar som straffbeläggs i 1 5 2 andra stycket (jfr SvJT 1968 rf s. 17).

Eftersom det sålunda inte är möjligt att i rättstillämpningen fullt ut följa det angivna motivuttalandet står valet mellan endera att låta uttalandet gälla enbart beträffande förfaranden enligt första stycket eller att i stället ta fasta på departementschefens grundläggande inställning att närbesläktade förfaranden bör ges en i förevarande hänseende enhetlig bedömning. Det senare måste innebära att rättsvillfarelse behandlas på samma sätt oavsett vilket stycke i 1 5 som är att tillämpa. Behovet av konsekvens i rättstillämpningen talar enligt vår uppfattning med styrka för detta alternativ. Därtill kommer att gränsen mellan de två styckena kan vara svårbestämd och att gränsdragningsproblemen - som vid varusmugglingslagens tillkomst framhölls av lagrådet i anslutning till 2 5 (se prop. 1960:116 5. 151) givetvis ökar i betydelse med en oenhetlig lösning när det gäller verkan av rättsvillfarelse.

Väljs alternativet att rättsvillfarelse som rör tull- eller avgiftsplikt eller import- eller ex ortförbud utesluter straff enligt första likaväl som enligt andra styc et vinner man den följdriktighet i förhållande till skattebrottslagstiftnin en som i det förut berörda utredningsbe- tänkandet åberopades til stöd för utredningens ståndpunkt. Syn- punkten gör sig visserligen tydligast ällande i fråga om andra stycket som såvitt nu är i fråga har praktis t taget samma lydelse som 2 5 första stycket SBL. Den har emellertid i praktiken också betydelse beträffande första stycket. Den som exempelvis underlåter att deklarera en försäljning av en vara inom landet i den felaktiga tron att varan inte är mervärdeskattepliktig kan inte dömas för uppsåtligt brott enligt SBL, medan, om man beträffande första stycket följer de anvisningar som getts i lagförarbetena, den som av samma skäl underlåter att anmäla varan till tullm ndigheten vid import _i_ princip anses ha gjort sig skyldig till ett upps tligt smugglingsbrott. Aven om la stiftaren varit medveten om denna konsekvens av den intagna s ndpunkten måste det betecknas som i hög grad otillfredsställande om en och samma t p av misstag rörande innehållet i en skatteförfatt- ning behandlas olillta beroende på vilken myndighet som har att uppbära skatten.

En regel, enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar för varusmuggling enligt första st cket, vore självfallet bäst ägnad att upprätthålla lagstiftningens effe tivitet. Tillämpas i stället vad som gäller om oegentlig rättsvillfarelse återstår emellertid möjligheten att enligt 5 & varusmugglingslagen döma till straff, om det kan bedömas som grovt oaktsamt att ämingsmannen inte skaffat sig kännedom om avgiftsplikten eller för udet.

På grund av det anförda bör 1 & varusmugglingslagen förstås så att ansvar enligt bestämmelsens första liksom enligt dess andra stycke kan ådömas endast i fall när förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt eller av import- eller exportförbud varit täckt av gärningsmannens uppsåt.

Det andra fallet gällde ett åtal mot en person, B, som år 1981 via Landvetters flygplats fört in en diamant, värd 22 500 kronor. För diamanten skulle mervärdeskatt ha erlagts med 5 278 kronor. B bestred ansvar och uppgav därvid följande. Hon hade tidigare under år 1981

genomgått en påfrestande operation och hade därför varit sjukskriven sju veckor. Under senare delen av sjukskrivningstiden företog hon tillsammans med sin make en resa till Israel. Där köpte hon en oinfattad diamant för 22 500 kronor. Köpet var ett rent impulsköp och gjordes i samband med ett besök på ett diamantsliperi. Hon erlade likvid genom att överlämna nio av henne och hennes man undertecknade skuldför- bindelser å vardera 2 500 kronor. Hon visste att diamanter fick införas tullfritt till Sverige men att mervärdeskatt skulle erläggas. På vad sätt hon fått denna kännedom kunde hon inte längre erinra sig. Som en osäkerhetsfaktor framstod för henne frågan om riksbanken skulle medge den erforderliga utlandsbetalningen. Hon och maken diskuterade om de skulle kunna häva köpet för det fall att riksbanken inte beviljade tillstånd. De diskuterade inte närmare om mervärdeskatten. Hon hade tidigare arbetat vid länsstyrelsen och var förtrogen med att deklarationer rörande mervärdeskatt ingavs dit. Hon var helt inställd på att den momspliktiga införseln skulle anmälas till länsstyrelsen och inte till tullen. Hon anlände med flyg till Landvetter någon gång mellan 02.00 och 03.00 en fredagsmorgon. Hon var då mycket uttröttad efter resan och tänkte bara på att få komma hem. Hon passerade tullfiltret genom den gröna filen. Efter hemkomsten sov hon ett helt dygn. På söndagen slog hon upp det aktuella lagrummet i en lagbok och upptäckte att införseln rätteligen skulle ha deklarerats i tullen. På måndagen åkte hon omedelbart efter arbetets slut ut till tullen på Landvetters flygfält. Där anmälde hon införseln och erlade mervärdeskatten. Hon hade aldrig haft en tanke på att undandra sig att betala denna.

Tingsrätten fann att det här var fråga om Straffrättsvillfarelse och att denna inte kunde betraktas som ursäktlig. Att B återvände till flyg- platsen och självmant anmälde diamanten till tullen kunde enligt tingsrätten inte föranleda att påföljdseftergift meddelades men däremot "en något lägre bötespåföljd än som eljest skulle ha följt på gärningen".

Tingsrättens dom fastställdes av hovrätten. B överklagade till Högsta domstolen. B:s uppgifter om att hon trodde att hon skulle deklarera införseln hos länsstyrelsen godtogs. Högsta domstolen konstaterade härefter - med ett resonemang som överensstämde med det i föregående fall redovisade - att fråga var om Straffrättsvillfarelse. Enligt Högsta domstolen kunde B:s misstag inte anses ha varit ursäktligt. Hon skulle därför dömas för varusmuggling.

I fråga om påföljden beaktade Högsta domstolen bl.a. att det inte framkommit någon omständighet som gav vid handen att B riskerat upptäckt och åtal om hon hade underlåtit att frivilligt anmäla sin försummelse och att någon fara för att skatten slutligen skulle undandras staten inte kunde anses ha förelegat. Med hänsyn till omständigheterna kunde enligt Högsta domstolen hänsynen till allmän laglydnad inte anses påkalla att påföljd dömdes ut. Enligt Högsta domstolen skulle det också kunna uppfattas som stötande för den allmänna rättskänslan att döma till

straff i detta fall. Sådana speciella förhållanden fick därför anses föreligga l målet att påföljdseftergift borde medges.

Även' i detta fall var två justitieråd skiljaktiga och ansåg att fråga var om oegentlig rättsvillfarelse. Dessa justitieråd ansåg emellertid att B varit grovt oaktsam och ville döma för vårdslöst brott enligt 5 & VSL. De ville dock liksom majoriteten efterge påföljden.

Det kan här tilläggas att regleringen i 29 kap. BrB numera inte medger att påföljdseftergift ges enbart i anledning av straffrättsvill- farelse. Påföljdseftergift förutsätter alltid att det vid sidan härav finns någon omständighet som gör att det skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Kraven i det hänseendet behöver dock inte vara särskilt starka om Straffvärdet på grund av straffrättsvillfarelse är mycket lågt (jfr prop. 1987/88:120 s. 61).

6.3. Skattebrottslagen

Enligt 2 & första stycket SBL fordras uppsåt för att någon skall kunna dömas till ansvar för skattebedrägeri. I förarbetena till lagrummet framhålls att uppsåtet skall täcka samtliga objektiva brottsförutsättningar. Gärningsmannen skall således vid den tidpunkt då han avgav handlingen ha känt till att den skulle användas till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Han måste också ha insett att handlingen innehöll oriktig uppgift. Däremot är det inte nödvändigt att han hade en exakt uppfattning om storleken av de belopp, som genom hans förfarande undandragits det allmänna. En villfarelse rörande skattelag- stiftningens innehåll utesluter således uppsåt till skattebedrägeri, dvs. är en oegentlig rättsvillfarelse. (Prop. 1971:10 s. 250.)

6.4. Överväganden och förslag

De allmänna regler som gäller i straffrätten om uppsåt, och därmed om faktisk villfarelse, har hittills gällt även vid tillämpning av VSL. Någon ändring härvidlag synes inte erforderlig.

Även beträffande straffrättsvillfarelse gäller de allmänna reglerna brott enligt VSL. Om en person, som gjort sig skyldig till varusmugg- ling, inte kände till straffstadgandets innehåll föreligger straffrättsvillfa- relse. Sådan villfarelse friar i regel inte från ansvar. Detta gäller även om personen i fråga inte behärskar svenska språket och måhända aldrig tidigare besökt Sverige.

Vad härefter gäller frågan om felaktig uppfattning om förhandenvaron av eller innehållet i en bakomliggande författning skall bedömas såsom straffrättsvillfarelse eller oegentlig rättsvillfarelse bör återigen framhållas

att de nämnda termerna inte avser grupper av fall som kan särskiljas med några bestämda kriterier; genom en lämplighetsavvägning i varje särskilt fall bestäms om straffrättsvillfarelse eller oegentlig rättsvill- farelse skall anses föreligga.

Vad först gäller tullbedrägeribrotten har vi som tidigare nämnts funnit att reglerna om dessa brott nu i största möjliga utsträckning bör ytterligare anpassas till SBL:s regler. Som framhållits i skilda samman- hang är bedömningen av rättsvillfarelse en av de mest betydelsefulla skillnaderna mellan tillämpningen av VSL och SBL. Något rationellt skäl att bibehålla denna skillnad har vi inte kunnat finna. Vid VSL:s tillkomst framstod måhända likheten mellan undandragandebrotten och de rena smugglingsbrotten såsom mera framträdande än likheten mellan undandragandebrotten och Skattebrotten. I vart fall numera synes förhållandet vara det motsatta. En närmare anpassning av tullbe- drägeribrotten till SBL:s regler förutsätter enligt vår mening en likartad bedömning av rättsvillfarelse. Vi föreslår därför att felaktig uppfattning om förefintligheten av eller innehållet i en bakomliggande tull- eller skatteförfattning i fortsättningen bör bedömas såsom oegentlig rättsvill- farelse.

Vad slutligen angår smugglingsbrotten är, som Högsta domstolen framhöll i rättsfallet NJA 1985 s. 281, en regel enligt vilken rättsvill- farelse i princip inte befriar från ansvar bäst ägnad att upprätthålla lagens effektivitet. Smugglingsbrottet, liksom tullbedrägeribrottet, utmärks emellertid vid en jämförelse med flertalet andra brott bl.a. av det förhållandet att frågan huruvida ett sådant brott föreligger i ett särskilt fall är beroende av det närmare innehållet i en utomordentligt stor mängd bakomliggande bestämmelser av olika dignitet. Under sådana förhållanden kan det ibland framstå som överraskande för en privatperson att en viss vara är föremål för en särskild reglering angående import eller export. Exempelvis förekommer inte sällan att en i Sverige bosatt utländsk medborgare återvänder till Sverige efter besök i hemlandet med en skinka eller dylikt i bagaget. Man kan många gånger utgå ifrån att resenären då verkligen inte hade en aning om att kött normalt inte får införas till landet. I sådana och liknande fall upplever den berörda personen det i regel som mycket stötande att ändå fällas till ansvar för ett uppsåtligt brott. Ytterligare ett skäl för att villfarelse angående en bakomliggande bestämmelse om förbud mot in- eller utförsel bör bedömas som oegentlig rättsvillfarelse är att det generellt sett förefaller mindre lämpligt att rättsvillfarelse bedöms olika beträffande skilda brott i samma lagstiftning och detta beroende på endast vilken typ av bestämmelse som har överträtts.

Det är givetvis av stor vikt att såväl import- och exportreglema som gällande tull- och skattebestämmelser blir iakttagna. Man kan därför, som vi annat sammanhang framhållit, rent allmänt ställa rätt betydande krav på att en resenär inför en in- eller utresa noga informerar sig om

gällande bestämmelser angående vad han för med sig utöver sin rent personliga utrustning. Detta kan ske på olika sätt. Viss skriftlig information ges i tryck från researrangörer och i resehandböcker. Därtill kommer de trycksaker som ges ut och distribueras av skilda myndig- heter, bl.a. tullverket. Genom frågor till tulltjänstemän före avresan eller senast vid inresa till landet kan man också lätt få besked om vilka regler som finns beträffande en viss vara. Är åter fråga om s.k. kommersiella importörer eller exportörer framstår ett motsvarande krav i regel som än mer berättigat. En naturlig följd av den nyss förordade ändrade bedömningen av rättsvillfarelse angående innehållet i bakom- liggande författning är därför enligt vår också tidigare redovisade mening att möjligheterna att beivra oaktsamma förfaranden görs något vidare än för närvarande. Detta kan lämpligen ske genom att oaktsam- hetsbrotten ändras på så sätt att även oaktsamhet, som inte är grov, bestraffas. Av allmänpreventiva skäl bör reformen vidare även kombineras med en möjlighet att förverka en vara som varit föremål för ett oaktsamt smugglingsbrott. Vid sådana förhållanden bör det inte föreligga någon nämnvärd risk för att effektiviteten i rättsskipningen på detta område skulle minska på grund av den nu förordade ändrade be— dömningen av rättsvillfarelse.

Sammanfattningsvis föreslår vi att en villfarelse angående innehållet i en bakomliggande bestämmelse skall anses utgöra en oegentlig rättsvillfarelse både då bestämmelsen gäller tull, annan skatt eller avgift och då det är fråga om visst förbud mot införsel eller utförsel, dvs. beträffande såväl tullbedrägeribrotten som smugglingsbrotten. Detta överensstämmer för övrigt med praxis i tysk rätt, där det saknas möjlighet till straffrättsliga ingripanden mot oaktsamma förfaranden.

7. Förverkande m. m.

7.1. Inledning

Enligt BrB:s terminologi kan ett brott föranleda brottspåföljd, dvs. straff eller annan påföljd, särskild rättsverkan samt skyldighet att utge skadestånd. Förverkande är en särskild rättsverkan. Till denna kategori hör även en del andra särskilda reaktioner i samband med brott, såsom företagsbot, utvisning eller återkallelse av körkort.

Förverkande innebär att egendom tvångsvis och utan ersättning tas ifrån ägaren. Förverkad egendom tillfaller i allmänhet staten. För- verkande av egendom anses fylla en viktig funktion inom straffrätten. Därigenom kan den brottslige fråntas den vinning han gjort genom brottet. Genom förverkande kan man också beröva honom brottsverk- tyg, för att därigenom minska risken för fortsatt brottslighet. Dessutom kan farlig egendom som varit föremål för brott oskadliggöras efter förverkande. Vidare kan förverkande vara ett användbart komplement till straff eller annan påföljd som ett medel att göra följderna av ett brott mera kännbara för gärningsmannen.

Bestämmelser om förverkande finns såväl i BrB som i specialstraff- rätten. Förverkande på grund av brott sker i allmänhet genom för- verkandeförklaring av domstol eller genom godkännande av strafföreläg- gande eller föreläggande av ordningsbot.

Förverkande sker antingen genom att viss egendom förklaras för- verkad, sakförverkande, eller genom att värdet av egendomen förklaras förverkat och viss person förpliktas utge detta värde, värdeförverkande. Värdeförverkande är ibland stadgat för det fall att ett i första hand föreskrivet sakförverkande inte kan ske, t.ex. när föremålet i fråga inte är åtkomligt för förverkande. I sådant fall är värdeförverkandet subsidiärt. Om domstolen fritt kan välja mellan sakförverkande och värdeförverkande, sägs värdeförverkandet vara alternativt. Förverkande kan vara antingen obligatoriskt eller fakultativt. Vid obligatoriskt förverkande skall förverkande alltid ske under de i den enskilda bestämmelsen angivna förutsättningama. En bestämmelse med fakultativt förverkande anger att domstolen, då de i bestämmelsen uppställda förutsättningama är uppfyllda, har rätt att under hänsynstagande också till andra omständigheter pröva om förverkandeförklaring ändå skall meddelas.

7.2. Gällande rätt

7.2.1 . Brottsbalken

BrB:s bestämmelser om förverkande finns i 36 kap. Vissa av reglerna gäller enbart brott enligt BrB, medan andra är tillämpliga även då det är fråga om brott mot någon specialstraffrättslig bestämmelse.

I 1 & stadgas att utbyte av brott enligt BrB skall förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses t.ex. muta eller vederlag för brott. Det är enbart nettovinsten som kan förverkas. I BrB finns inte någon generell bestämmelse om att egendom som varit föremål för brott skall förverkas. Vad som föreskrivs om utbyte av brott gäller även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt BrB. Liksom beträffande utbyte av brott kan domstolen välja mellan att förverka egendomen eller att förplikta mottagaren att utge värdet därav. I paragrafens andra stycke anges att vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte förverkat skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning anta att skadestånds- skyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord.

Enligt 2 5 får egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt BrB, eller som frambragts genom sådant brott, förverkas om det är påkallat till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger för sådan rättsverkan. Detsamma gäller egendom vars användande utgör brott enligt balken eller med vilken annars tagits befattning som utgör sådant brott. I samtliga dessa fall kan i stället för egendomen dess värde förklaras förverkat.

I 3 5 finns regler om förverkande i vissa fall av brottsverktyg m.m. Paragrafens tillämpning är till skillnad från föregående paragrafer inte begränsad till brott enligt BrB. I paragrafen stadgas att förverkande får även i annat fall än som avses i 2 & beslutas i fråga om föremål 1. som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,

2. som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning befara att de skulle komma till sådan användning, eller

3. som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan an- vändning.

Som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten infördes år 1982 i BrB en bestämmelse om förverkande av företagsekonomiska

vinster som uppstått vid brott i utövningen av näringsverksamhet (nuvarande 4 5).

I lagrummets första stycke stadgas, att om det till följd av ett brott som är begånget i utövning av näringsverksamhet uppkommit ekono- miska fördelar för näringsidkaren, värdet därav skall förklaras förverkat även när denna rättsverkan inte följer av 1 eller 2 55 eller annars är särskilt föreskriven. Bestämmelsen har således en i förhållande till föregående paragrafer, liksom till förverkandebestämmelser inom specialstraffrätten, begränsad räckvidd så till vida, att den avser förverkande enbart av otillbörliga ekonomiska förmåner som uppkommit hos näringsidkare till följd av brott som begåtts i näringsverksamhet.

Uttrycket näringsidkare har samma innebörd som i annan lagstiftning - exempelvis i 1 & bokföringslagen. Därmed avses således varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekono- misk art. Till de juridiska personer som bedriver näring hör naturligtvis i första hand subjekt som har bildats för sådant ändamål, t.ex. aktie- bolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bestämmelsen är emellertid tillämplig även på enskilda personer eller ideella föreningar som bedriver verksamhet av ekonomisk art. (Prop. 1981/82:142 s. 26.)

En förutsättning för att förverkande enligt 4 5 skall kunna ske är, som tidigare sagts, att det aktuella brottet har begåtts i utövningen av viss näringsverksamhet. Därmed avses att själva brottet skall ha ingått som ett led i en näringsidkares verksamhet, dvs. att det typiskt sett har en anknytning till det näringsfång som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller företrädare för eller anställd hos den som bedriver näring (a. prop. s. 26).

Brott mot näringsreglerande författningar, begångna av personer som är verksamma i företag till vilka dessa författningar just riktar sig, är regelmässigt att anse som brott ] näringsverksamhet. Även överträdelser av sådana författningar som inte kan sägas ha en utpräglad närings- rättslig karaktär, t.ex. brott mot allmänna straffbestämmelser, kan emellertid i vissa fall vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är här bl.a. brottets och gärningsmannens an- knytning till en näringsidkare och dennes verksamhet.

Vad som kan förverkas enligt 45 är värdet av de ekonomiska fördelar som har uppkommit i anledning av brottet. Härmed avses såväl rena förtjänster som besparingar. Ett orsakssamband mellan de ekonomiska fördelarna och lagöverträdelsen måste emellertid föreligga och överträdelsen måste vidare framstå som en dominerande orsak till att ekonomiska fördelar har uppkommit. Praktiskt viktiga fall är framför allt sådana då näringsidkaren har underlåtit att fullgöra straffsanktio- nerade skyldigheter av olika slag. Anledningen till underlåtenheten kan då många gånger ha varit just det förhållandet att näringsidkaren önskat spara in den kostnad som ett fullgörande av skyldigheten skulle ha med- fört.

Bestämmelsen är som nämnts subsidiär både i förhållande till 1 och 2 åå och till förverkanderegler i andra författningar.

På samma sätt som vid förverkande i allmänhet gäller att domstolen i ett brottmål kan besluta om förverkande enligt förevarande paragraf oberoende av yrkande från åklagaren, under förutsättning att den hos vilken förverkandet skall ske är instämd i målet. Att åtal för det aktuella brottet har väckts är däremot inte någon nödvändig förutsättning för förverkande. Det räcker att man i målet kan konstatera att ett brott har begåtts under angivna förutsättningar och följder.

I paragrafens andra stycke stadgas att vad som sagts i första stycket inte gäller om förverkande är oskäligt. Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning anta, att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne.

Enligt uttalanden av departementschefen i förarbetena till bestäm- melsen borde, med hänsyn till de varierande situationer som kan uppkomma i praktiken, utrymmet för jämkning eller eftergift av förverkande av billighetsskäl vara vidare på detta område än vad som i allmänhet brukar gälla vid prövningen av andra bestämmelser om förverkande. Regleringen angavs således i första hand ta sikte på fall där det från allmän synpunkt skulle framstå som stötande om företaget fick tillgodogöra sig vinsten eller besparingen av den aktuella lag- överträdelsen. Stor vikt borde härvid, enligt vad som vidare uttalades, tillmätas frågan om regelöverträdelsen hade skett med företagsled- ningens vetskap eller om ledningen åtminstone borde ha kunnat förhindra överträdelsen. Särskilt borde ekonomiska förmåner vilka kunde härledas till överträdelser som var satta i system, som vittnade om betydande nonchalans eller som innefattade åsidosättande av viktiga skyddsintressen regelmässigt föranleda förverkande. Var överträdelsen från straffrättslig synpunkt av mindre allvarligt slag eller kunde den tillskrivas omständigheter som företagsledningen inte rimligen kunde lastas för, borde förverkande ofta kunna underlåtas. Detta sades f.ö. i praktiken inte sällan bli fallet redan till följd av kravet på att brottet skall utgöra en dominerande orsak till att ekono