NJA 1994 s. 683
Bestämmelserna i 41 kap RB om bevisning till framtida säkerhet har ansetts inte kunna tillämpas för att säkra bevisning i framtida tvist vid förvaltningsdomstol.
Växjö TR
Växjö Energi AB (VEAB) ansökte vid Växjö TR om bevisupptagning till framtida säkerhet med två av sina anställda. VEAB anförde därvid bl a: VEAB sände under en följd av år in beräkningsunderlag till sina deklarationer för energiskatt till Riksskatteverket (RSV). VEAB upphörde dock med detta sedan en tjänsteman vid RSV uppmanat de nu aktuella arbetstagarna vid VEAB att sluta upp med att skicka in beräkningsunderlagen. RSV genomförde därefter skatterevision hos VEAB och föreslog betydande höjningar av energiskatten samt - med hänvisning till att beräkningsunderlag för deklarationerna saknades - om efterbeskattning och skattetillägg. Något beslut i frågan har dock inte ännu meddelats av RSV. I en framtida process kommer det att vara synnerligen betydelsefullt att VEAB kan styrka att det är RSV som begärt att beräkningsunderlag inte längre skulle bifogas deklarationerna.
TR:n (rådmannen Jakobsson) anförde i slutligt beslut d 8 dec 1992: VEAB:s ansökan avser bevis som eventuellt skall åberopas i mål vid förvaltningsdomstol. Förfarandet i en sådan förvaltningsprocess som det här är fråga om regleras i förvaltningsprocesslagen. TR:n finner därför - utan att gå in på frågan om det i sådan rättskipning över huvud taget är möjligt att ta upp bevisning till framtida säkerhet - att det i vart fall inte ankommer på allmän domstol att hålla bevisupptagningen. TR:n avvisar därför ansökningen.
VEAB anförde besvär i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle uppta ansökan till prövning i sak och återförvisa målet till TR:n för erforderlig handläggning.
HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Radtke, referent, och adj led rådmannen Sunden) lämnade i slutligt beslut d 14 juni 1993 utan angivande av skäl besvären utan bifall.
VEAB anförde besvär och yrkade att HD skulle upphäva avvisningsbeslutet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl. Av utredningen framgår inledningsvis följande. Riksskatteverket har i beslut d 28 dec 1992 funnit förutsättningar föreligga för efterbeskattning avseende 1986-1989 och omprövning av skattebeslutet avseende 1990 och förpliktat bolaget att betala 24 469 466 kr i skatt mm. Bolaget har överklagat beslutet och begärt anstånd med inbetalningen av beloppet. Riksskatteverket har beviljat anstånd i avvaktan på att verket omprövar beslutet enligt 8 kap 4 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.
VEAB har till stöd för sin talan i HD anfört. En viktig fråga i skattemålet är vilka formella förutsättningar som finns för efterbeskattning. En annan fråga är vad VEAB skulle kunna göra för att hindra den förlust bolaget lider om beslutet om efterbeskattning slutligen kommer att stå fast. Om den situationen skulle uppkomma kan det bli aktuellt att vid allmän domstol väcka talan om skadestånd med anledning av de uppgifter bolaget fick 1985 angående ingivande av beräkningsunderlag för energiskatten. Det förhållandet att de genom den begärda bevisupptagningen säkrade vittnesuppgifterna inledningsvis kan bli åberopade i en skatteprocess bör inte utgöra hinder mot att bevisupptagningen tillåts.
Om det är risk för att bevis rörande omständighet som är av betydelse för någons rätt framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras får enligt 41 kap 1 § RB bevisupptagning till framtida säkerhet bland annat ske med vittne. Sådan bevisupptagning får dock inte äga rum om rättegång inletts eller om syftet är att vinna utredning om brott.
I samband med bestämmelsens tillkomst konstaterades att upptagande av bevis i regel sker i en vid domstol anhängig rättegång. Emellertid kunde det ibland, utan att talan väckts, finnas behov att uppta bevisning av betydelse för rättsförhållande som är eller kan tänkas bli föremål för tvist. Av förarbetsuttalandena framgår vidare att bestämmelserna närmast var tänkta för bevisning som kan komma att åberopas vid allmän domstol. Något hinder mot att även tillåta bevisupptagning i andra fall synes dock inte ha varit avsett (se NJA II 1943 s 515 f).
Beredningsförfarandet inom det förvahningsrättsliga området är i princip skriftligt. Förvaltningsdomstol kan dock i samband med muntlig förhandling enligt 25 § förvaltningsprocesslagen uppta muntlig bevisning. Vidare kan förvaltningsmyndighet i något fall förordna om förhör inför allmän domstol (se tex 6 kap 12 § utlänningslagen). Ett allmänt tillämpligt förfarande motsvarande bevisupptagning till framtida säkerhet saknas inom förvaltningsrätten.
Vittnesförhör inom den förvaltningsrättsliga lagstiftningens ram kan i det aktuella fallet inte komma till stånd så länge målet är anhängigt hos Riksskatteverket. Om bevisupptagningen inte tillåts kan uppgifterna endast åberopas hos förvaltningsmyndigheten efter frivillig skriftlig medverkan från vittnena. Fråga uppkommer därför om allmän domstol trots att den inte är behörig att pröva själva målet om energiskatt är behörig att uppta vittnesbevisningen. HD har i rättsfallen NJA 1987 s 780 I och II intefunnit allmän domstol behörig att pröva ansökan enligt 1 § handräckningslagen (1981:847) från förvaltningsmyndighet om handräckning för utfående av vissa uppgifter. I ovannämnda rättsfall uttalade domstolen att den naturliga utgångspunkten måste vara att frågorna om gestaltningen av förfarandet vid en förvaltningsmyndighet regleras uttömmande i förvaltningslagen och de särskilda författningar som myndigheten tillämpar i sin verksamhet. Rättsfallen talar således emot att tillåta bevisupptagningen.
VEAB har emellertid åberopat att syftet med bevisupptagningen även är att säkra vittnesuppgifterna för en eventuell framtida skadeståndsprocess. Det har inte framkommit någon omständighet som ger befogad anledning anta att åberopandet huvudsakligen skett för att kringgå ett eventuellt hinder för bevisupptagningen med hänsyn till det pågående skatteärendet. På grund av det anförda bör hinder inte anses föreligga att uppta ansökningen till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns avvisningsbeslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lind och Nyström, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 41 kap 1 § RB får bevisupptagning till framtida säkerhet bland annat ske med vittne om fara är, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet kunna föras. Sådan bevisupptagning får dock inte äga rum om rättegång inletts eller om syftet är att vinna utredning om brott. I målet uppkommer till en början fråga om bevisupptagning enligt 41 kap RB kan avse bevisning som senare skall användas i förvaltningsärende eller förvaltningsprocess.
RB innehåller bestämmelser om rättegången i tvistemål och brottmål, dvs mål som handläggs vid allmän domstol. I balkens tredje avdelning (35-41 kap) upptas regler om bevisning. Balkens uppbyggnad och bevisreglernas utformning ger vid handen, att bestämmelserna allmänt sett är avsedda för sådana mål som kan handläggas i det rättegångsförfarande som sker vid allmän domstol.
Av förarbetsuttalanden framgår också, att regleringen i 41 kap närmast avser bevis, som eventuellt skall åberopas i rättegång vid allmän domstol (se NJA II 1943 s 515 f). De hänvisningar som därvid ändå gjorts till i vissa författningar förekommande bestämmelser om upptagande av bevis, som erfordras i administrativt förfarande, torde vara att läsa så, att för en tillämpning av 41 kap RB för utnyttjande i annat förfarande än rättegång vid allmän domstol krävs särskilda regler i den speciella författningen. Motiven till 41 kap ger alltså inte stöd för att bevisupptagning kan avse bevis som skall användas i förvaltningsärende eller förvaltningsprocess.
Ordalydelsen i 41 kap 1 § RB kan visserligen inte anses utesluta, att bevisupptagning sker för att tillvarata den enskildes rätt i annat sammanhang än rättegång vid allmän domstol. En sådan vidsträckt tillämpning av lagrummet stämmer emellertid, som förut antytts, inte överens med RB:s uppbyggnad och den allmänna utformningen av bevisreglerna i balken. Med hänsyn till att förvaltningsdomstolarna är att anse som likvärdiga med de allmänna domstolarna bör dessutom utgångspunkten vara att förvaltningsrättens regler är uttömmande inom sitt område och inte suppleras av bestämmelserna i RB (jfr NJA 1987 s 780 I och II), om ej annat framgår av en direkt hänvisning. I enlighet härmed kan inte 41 kap RB tillämpas för att säkra bevisning i framtida tvister vid förvaltningsdomstol.
VEAB har emellertid numera åberopat att syftet med bevisupptagningen även är att säkra vittnesuppgifterna för en framtida skadeståndsprocess vid allmän domstol. Huruvida en sådan process kommer att inledas synes visserligen vara beroende av utgången i det pågående skatteärendet. VEAB får dock anses ha tillräckligt tydligt angivit såväl grunderna för en skadeståndsprocess som de omständigheter som skall styrkas med vittnesbevisningen och de skäl som åberopas till stöd för dess upptagande. Även om de omständigheter den begärda bevisningen gäller kan komma att få betydelse för det pågående skatteärendet bör hinder därför inte anses föreligga för bevisupptagning.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns avvisningsbeslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.
JustR Munck var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde:
Den i 41 kap 1 § RB angivna förutsättningen för bevisupptagning till framtida säkerhet att beviset skall röra en omständighet som är av betydelse för någons rätt innefattar inte något krav på att rättsanspråket nödvändigtvis skall kunna aktualiseras i en framtida rättegång vid allmän domstol. Av förarbetena till bestämmelserna i kapitlet framgår också att dessa visserligen närmast tar sikte på bevis som eventuellt skall åberopas i en sådan rättegång men att de även är avsedda att i huvudsak vinna tillämpning när bevisupptagning erfordras exempelvis för ett administrativt förfarande (NJA II 1943 s 516). Enligt vedertagen uppfattning anses för övrigt bevisupptagning till framtida säkerhet kunna ske vid allmän domstol även beträffande förhållanden som omfattas av ett skiljeavtal, under förutsättning att skiljeförfarande inte har inletts (se bl a Lars Heuman i juridisk Tidskrift 1989/90 s 234).
Med hänsyn härtill och då det behov som undantagsvis kan uppkomma av bevisupptagning till framtida säkerhet för att ta tillvara den enskildes rätt hos förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol inte tillgodoses i annan ordning, måste enligt min mening ett visst utrymme för tillämpning av bestämmelserna i 41 kap RB antas föreligga även för sådana fall.
Eftersom bevisning till framtida säkerhet inte får upptas när rättegång i saken pågår, skulle det emellertid inte vara förenligt med grunderna för bestämmelserna att tillåta sådan bevisupptagning, när som i förevarande fall en förvaltningsrättslig procedur i vilken beviset kan få betydelse redan har påbörjats. I den mån beviset skall förebringas i den proceduren bör det uppenbarligen ske enligt de förutsättningar som gäller för denna.
Av det anförda följer att bolaget inte äger påkalla bevisupptagning i syfte att åstadkomma utredning till sin förmån i det av Riksskatteverket upptagna ärendet om efterbeskattning eller i en framtida rättegång hos förvaltningsdomstol om samma sak.
Bolaget har emellertid i HD, liksom tidigare i HovR:n, även hävdat att bevisupptagningen kan få betydelse i en eventuell civilprocess - som skulle kunna avse en skadeståndstalan mot staten - sedan skatteprocessen avslutats. Vad bolaget sålunda anfört kan inte lämnas utan avseende.
När en ansökan om bevisupptagning rör en omständighet som kan ha betydelse både i en pågående rättegång - eller, som här, ett pågående administrativt förfarande - och i en annan process som ännu inte har inletts, gäller visserligen att ansökningen inte utan vidare kan bifallas (jfr JO 1953 s 61, Fitger, Rättegångsbalken, s 41:4 f, och Lars Heuman aa s 234). Vid den avvägning som måste ske i ett sådant fall bör bl a beaktas i vad mån det kan leda till olägenheter från allmän eller enskild synpunkt att bevisupptagningen tillåts, eftersom sökanden i strid med regleringens syfte kan komma att åberopa det upptagna beviset i det pågående förfarandet.
I förevarande fall kan några sådana olägenheter knappast uppkomma om den av bolaget begärda bevisupptagningen får äga rum, även om det står bolaget fritt att söka åberopa resultatet av denna i det pågående skatteförfarandet eller i en kommande förvaltningsprocess. Anledning saknas därför att inte tillåta bevisupptagningen.
På grund av det anförda instämmer jag i det slut till vilket majoriteten har kommit.
HD:s beslut meddelades d 6 dec 1994 (nr SÖ 284).