Stockholm läns allmänna försäkringskassa begärde d 4 juni 1984 med stöd av 12 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension hos Östgötabanken uppgift om S.R:s innestående medel i banken per d 1 jan 1982, d 1 jan 1983 och d 1 jan 1984. Banken lämnade endast uppgift om innestående medel d 7 juni 1984.

Försäkringskassan ansökte härefter vid Stockholms TR om handräckning enligt handräckningslagen (1981:847) med yrkande att TR:n skulle förplikta banken att lämna kassan de begärda uppgifterna.

Banken bestred bifall till ansökningen, eftersom den ansåg att den åberopade lagtexten inte innebar någon skyldighet att lämna uppgifter för förfluten tid.

TR:n (tingsfiskalen Lenander) anförde i beslut d 1 mars 1985: Ansökan avser förpliktande för Östgötabanken att till försäkringskassan lämna ut viss uppgift beträffande S.R.. Enligt försäkringskassan har uppgiften betydelse för bedömningen av S.R:s ansökan om kommunalt bostadstillägg. Försäkringskassan handlägger enligt lag och vissa föreskrifter frågor om kommunalt bostadstillägg. Försäkringskassan, som alltså fullgör vissa uppgifter inom den offentliga förvaltningen, skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet (1 kap 9 § regeringsformen). TR:n utgår från att försäkrings kassan vid sin handläggning iakttager detta. Om försäkringskassan vid handläggningen av ett visst ärende finner att viss uppgift är nödvändig för handläggningen, är försäkringskassan i och för sig skyldig enligt sagda bestämmelse och de bestämmelser som i övrigt kan ha betydelse för handläggningen, att införskaffa uppgiften. Under sådana förhållanden har försäkringskassan ingen möjlighet att träffa förlikning med Östgötabanken om saken, eftersom saken rör något som kan jämställas med myndighetsutövning och inte försäkringskassans enskilda rätt. Från försäkringskassans synpunkt sett är förlikning alltså inte tillåten om försäkringskassan vill fullgöra sitt uppdrag på ett som försäkringskassan anser lagligt sätt.

Yrkande om fullgörande av en förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet får, om förlikning om saken är tillåten, prövas av TR efter ansökan om handräckning enligt handräckningslagen (1981:847).

TR:n finner att förlikning om saken inte är tillåten. TR:n är således förhindrad att uppta och pröva ansökan enligt handräckningslagen.

TR:n avvisar ansökningen.

Försäkringskassan anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n för prövning av sakfrågan.

Östgötabanken bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Lunning samt hovrättsråden Sture Holmbergh och Matton, referent) anförde i beslut d 12 juni 1985: Försäkringskassan har som grund för sin talan i HovR:n åberopat i huvudsak att bestämmelserna i 1 kap 9 § regeringsformen inte hindrar försäkringskassan från att ingå förlikning och att målet därför är dispositivt. Därmed är också enligt försäkringskassans mening handräckningslagen tillämplig.

Östgötabanken har bestritt ändring och därvid hänfört sig till i huvudsak samma skäl som TR:n lade till grund för sitt avvisningsbeslut.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 1 § handräckningslagen krävs, för att lagen skall vara tillämplig, att den tvist som skall prövas är av dispositiv beskaffenhet. Försäkringskassans tillämpning av 12 § nämnda lag utgör myndighetsutövning. Tvisten i målet är således av offentligrättslig natur och därför inte förlikningsbar i handräckningslagens mening.

Eftersom inte heller någon sådan föreskrift som anges i 17 § handräckningslagen finns, kan handräckning inte ske.

Hovrättens avgörande HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Försäkringskassan (ombud lagkonsulten K-E.E.) anförde besvär och yrkade att HovR:ns och TR:ns beslut skulle undanröjas samt målet återförvisas till TR:n för ny handläggning.

Östgötabanken (ombud bankjuristen T.E.B.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Vängby, Lind och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:

Skäl Av handlingarna i målet framgår följande. Stockholms läns allmänna försäkringskassa begärde i skrivelse d 4 juni 1984 till Östgötabanken uppgift om vilken behållning S.R. hade innestående hos banken i jan 1982, i jan 1983 och i jan 1984. Banken lämnade uppgift om S.R:s behållning hos banken per d 7 juni 1984 men vägrade att lämna uppgifter för förfluten tid. Banken ansåg sig inte skyldig att lämna uppgifter vilka skulle kunna läggas till grund för återkrav av redan utgivna förmåner. Under målets handläggning i HovR:n lämnade kassan den upplysningen att ansökningen om handräckning mot banken avsåg en utredningsåtgärd från kassans sida i ett ärende, som eventuellt skulle kunna leda till beslut om återbetalningsskyldighet på grund av felaktigt utgiven bostadsförmån.

I 20 kap 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring finns bestämmelser som innebär att enskild under vissa angivna förutsättningar kan åläggas att återbetala ersättning som han uppburit. Av 13 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension följer att bestämmelserna skall tillämpas också i fråga om förmån som har utgått enligt den lagen.

Beslut om återbetalningsskyldighet fattas i första hand av allmän försäkringskassa. Har fullföljd skett i ärende om återbetalningsskyldighet, fattas beslutet av försäkringsrätten eller i sista hand försäkringsöverdomstolen. Beslut varigenom en försäkringsdomstol har ålagt enskild att återbetala uppburen ersättning utgör enligt 3 kap 1 § 1 st 1 UB exekutionstitel och kan därmed läggas till grund för verkställighet (SOU 1973:22 s 148, prop 1980/81:8 s 287 ff). Ett av försäkringskassan fattat beslut om återbetalningsskyldighet utgör däremot inte någon exekutionstitel (NJA 1983 s 362). Fullföljs inte talan mot ett sådant beslut, måste därför talan väckas vid allmän domstol, för den händelse det blir nödvändigt att vidta exekutiva åtgärder mot den återbetalningsskyldige.

Är mål om skyldighet att återbetala uppburen ersättning anhängigt vid försäkringsdomstol, kan domstolen med stöd av 20 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 38 kap 5 § RB meddela föreläggande vid vite om företeende av viss handling till fullständigande av utredningen i målet. Dessa bestämmelser är inte tillämpliga när ärende om återbetalningsskyldighet handläggs av allmän försäkringskassa. Enligt 12 § lagen om hustru tillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension är emellertid bank skyldig att på begäran lämna bl a allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för lagens tillämpning.

Någon påföljd är inte stadgad i sistnämnda lag för den som åsidosätter sin uppgiftsskyldighet. Frågan i målet är om en allmän försäkringskassa har möjlighet att framtvinga den av kassan önskade kompletteringen av utredningen i ett ärende genom att hos allmän domstol utverka beslut om handräckning, vilket kan verkställas (3 kap 12 § UB).

Den angivna frågeställningen har inte berörts i lagstiftningens förarbeten. När regler om uppgiftsskyldighet infördes i lagstiftningen om folkpension anfördes endast att några straffbestämmelser inte bedömts som nödvändiga. Det framhölls att de uppgiftsskyldiga - med undantag för arbetsgivare - var antingen offentliga myndigheter eller underkastade offentlig kontroll (SOU 1945:46 s 274).

Detta uttalande, liksom även den omständigheten att reglerna om uppgiftsskyldighet i 20 kap 9 § lagen om allmän försäkring är straffsanktionerade endast såvitt gäller arbetsgivare, leder närmast till den slutsatsen att en banks vägran att lämna begärda uppgifter inte skall kunna medföra, att banken utsätts för någon form av tvång från allmän domstols sida att lämna uppgifterna. För en sådan slutsats talar även det förhållandet att det framstår som i och för sig egendomligt, att en förvaltningsmyndighet skulle utan någon särskild föreskrift i ämnet (jfr t ex 14 kap 2 § lagen, 1976:600, om offentlig anställning) kunna påkalla biträde av allmän domstol för att få till stånd en komplettering av ett vid myndigheten anhängigt ärende. Den naturliga utgångspunkten måste vara att frågorna om gestaltningen av förfarandet vid en förvaltningsmyndighet regleras uttömmande i förvaltningslagen och de särskilda författningar som myndigheten tillämpar i sin verksamhet.

Effekten av det nyss angivna synsättet blir att någon sanktion inte drabbar en bank som åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt 12 § lagen om hustrutillägg m m gentemot en allmän försäkringskassa. Om därmed försäkringskassornas möjligheter att få till stånd tillfredsställande utredning i beaktansvärd mån försvåras, får det ankomma på lagstiftaren att utforma lämpliga regler för handläggningen.

I enlighet med det anförda får allmän domstol anses sakna behörighet att pröva ett av allmän försäkringskassa framställt yrkande av innebörd att enskild skall åläggas att lämna uppgifter i ett vid kassan anhängigt ärende rörande tillämpningen av lagen om hustru tillägg m m.

HD:s avgörande HD fastställer HovR:ns avgörande.

Referenten, JustR Knutsson, med vilken justR Höglund instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 12 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension är bank skyldig att på begäran lämna bl a allmän försäkrings kassa uppgift för namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för lagens tillämpning. Regeln torde i första hand vara avsedd att tillgodose kassans behov av underlag för prövningen av ett anhängigt ärende, men den ger också möjlighet att i efterhand kontrollera att rätten till förmåner inte har missbrukats.

Någon påföljd är inte stadgad för den som åsidosätter den angivna uppgiftsskyldigheten. En arbetsgivare som gör sig skyldig till sådan försummelse kan däremot straffas enligt 20 kap 9 § 2 st lagen (1962:381) om allmän försäkring, vilken bestämmelse enligt 13 § lagen om hustrutillägg m m gäller även vid tillämpningen av sistnämnda lag. Till skillnad från vad som gäller i fråga om liknande bestämmelser på många andra områden har försäkringskassan inte möjlighet att framtvinga en fullgörelse genom vitesföreläggande. I avsaknad av särskild föreskrift kan inte heller sådant föreläggande utverkas genom hänvändelse till annan förvaltningsmyndighet eller till förvaltningsdomstol. Försäkringsdomstol kan visserligen med stöd av 20 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 38 kap 5 § RB meddela föreläggande om företeende av viss handling. Detta förutsätter emellertid att handlingen har betydelse som bevis i ett hos domstolen anhängigt mål om exempelvis utgivande av viss förmån eller skyldighet att återbetala uppburen ersättning.

Frågan blir då om en försäkringskassa har möjlighet att väcka talan mot den uppgiftsskyldige vid allmän domstol i syfte att uppnå ett åläggande för denne att tillhandahålla de uppgifter som kassan har rätt att erhålla. Denna fråga har inte berörts i lagstiftningens förarbeten. När regler om uppgiftsskyldighet infördes i lagstiftningen om folkpension anfördes endast att några straffbestämmelser inte bedömts som nödvändiga. Det framhölls att de uppgiftsskyldiga, med undantag för arbetsgivare, var antingen offentliga myndigheter eller underkastade offentlig kontroll (SOU 1945:46 s 274).

Om talan vid allmän domstol inte tillåts, innebär detta att uppgiftsskyldighetens förekomst och omfattning inte kan bli föremål för rättslig prövning och att någon sanktion inte kan drabba den som åsidosätter denna skyldighet. Detta utgör skäl för att en sådan talan bör kunna komma i fråga. Den prövning som därvid skulle ankomma på domstolen är inte i för sig av sådant slag att saken av den anledningen bör ligga utanför allmän domstols behörighet. I händelse av åtal mot en arbetsgivare för brott mot uppgiftsskyldigheten kommer för övrigt domstolen att få pröva samma fråga. Med hänsyn till det nu sagda finner jag övervägande skäl tala för att allmän domstol bör anses behörig att pröva en talan om skyldighet att fullgöra den lagstadgade uppgiftsplikten.

Vad härefter gäller frågan om ett mål av åsyftat slag skall handläggas som ett dispositivt eller indispositivt mål är följande att anföra. Den omständigheten att försäkringskassans handlande ingår som ett led i dess myndighetsutövning medför givetvis att kassan därvid måste iaktta de krav på saklighet och opartiskhet och även i övrigt följa de regler som gäller för sådan verksamhet. Härav följer dock inte att det skulle vara uteslutet att träffa förlikning i frågan om uppgifisskyldighetens omfattning och det sätt på vilket den skall fullgöras. Avsikten är ju uppenbarligen att frågan i första hand skall lösas genom att den till vilken kassans begäran riktas frivilligt går med på att lämna de begärda uppgifterna. För den händelse svaranden i målet skulle medge försäkringskassans talan saknas anledning att inte lägga detta medgivande till grund för domstolens avgörande.

Det i 1 § handräckningslagen (1981:847) upptagna villkoret för lagens tillämpning att förlikning om saken skall vara tillåten kan inte antas ha annan innebörd än motsvarande uttryck i RB. I enlighet med det förut anförda får försäkringskassans talan anses uppfylla detta villkor. TR:n hade därför inte bort avvisa ansökningen på den grund som åberopats.

På grund av det anförda visar jag, med ändring av HovR:ns beslut, målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa begärde d 30 nov 1984 med stöd av 13 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension samt 20 kap 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring hos försäkringsbolaget Trygg-Hansa uppgift om J-O.P:s bruttoersättning per månad från bolaget. Trygg-Hansa lämnade inte den begärda uppgiften.

Försäkringskassan ansökte härefter vid Stockholms TR om handräckning enligt handräckningslagen (1981:847) med yrkande att TR:n skulle förplikta Trygg-Hansa att lämna kassan den begärda uppgiften.

Trygg-Hansa hemställde att försäkringskassans framställning skulle avvisas, eftersom bolaget ansåg att ärendet skulle prövas i administrativ ordning och TR:n därför inte var behörig att ta upp ansökningen till prövning. Om TR:n ansåg sig behörig, bestred Trygg- Hansa ansökningen på den grunden att den åberopade lagtexten inte innebar att Trygg-Hansa var skyldigt att lämna de begärda uppgifterna.

TR:n (tingsfiskalen Lenander) avvisade i beslut d 1 mars 1985 försäkringskassans ansökan med motsvarande motivering som i målet under I.

Försäkringskassan anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n för prövning av sakfrågan.

Trygg-Hansa bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning samt hovrättsråden Sture Holmbergh och Matton, referent) lämnade i beslut d 12 juni 1985 besvären utan bifall med motsvarande motivering som i målet under I.

Försäkringskassan (ombud lagkonsulten K-E.E.) anförde besvär och yrkade att HovR:ns och TR:ns beslut skulle undanröjas samt målet återförvisas till TR:n för ny handläggning.

Trygg-Hansa (ombud försäkringsjuristen C-E.F.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Vängby, Lind och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:

Skäl Av handlingarna i målet framgår följande. J-O.P. ansökte hos Stockholms läns allmänna försäkringskassa om förhöjt kommunalt bostadstillägg. Vid handläggningen av detta ärende begärde kassan att försäkringsbolaget Trygg-Hansa skulle lämna vissa uppgifter om J-O.P.. Försäkringsbolaget vägrade att lämna uppgifterna.

Enligt 20 kap 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring är försäkringsbolag skyldigt att på begäran lämna bl a allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för lagens tillämpning. Av 13 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension följer att motsvarande gäller vid tillämpningen av den lagen.

Någon påföljd är inte stadgad för den som åsidosätter den angivna uppgiftsskyldigheten. En arbetsgivare som gör sig skyldig till sådan försummelse kan däremot bestraffas enligt 20 kap 9 § 2 st lagen om allmän försäkring. Till skillnad från vad som gäller i fråga om liknande bestämmelser på många andra områden har försäkringskassan inte möjlighet att framtvinga en fullgörelse genom vitesföreläggande. I avsaknad av särskild föreskrift kan inte heller sådant föreläggande utverkas genom hänvändelse till annan förvaltningsmyndighet eller till förvaltningsdomstol. Försäkringsdomstol kan visserligen med stöd av 20 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 38 kap 5 § RB meddela föreläggande om företeende av viss handling. Detta förutsätter emellertid att handlingen har betydelse som bevis i ett hos domstolen anhängigt mål om exempelvis utgivande av viss förmån eller skyldighet att återbetala uppburen ersättning.

Frågan blir då om en försäkringskassa har möjlighet att väcka talan mot den uppgiftsskyldige vid allmän domstol i syfte att uppnå ett åläggande för denne att tillhandahålla de uppgifter som kassan har rätt att erhålla. Denna fråga har inte berörts i lagstiftningens förarbeten. När regler om uppgiftsskyldighet infördes i lagstiftningen om folkpension anfördes endast att några straffbestämmelser inte bedömts som nödvändiga. Det framhölls att de uppgiftsskyldiga, med undantag för arbetsgivare, var antingen offentliga myndigheter eller underkastade offentlig kontroll (SOU 1945:46 s 274).

Detta uttalande, liksom även den omständigheten att reglerna om uppgiftsskyldighet i 20 kap 9 § lagen om allmän försäkring är straffsanktionerade endast såvitt gäller arbetsgivare, leder närmast till den slutsatsen att ett försäkrings bolags vägran att lämna begärda uppgifter inte skall kunna medföra, att bolaget utsätts för någon form av tvång från allmän domstols sida att lämna uppgifterna. För en sådan slutsats talar även det förhållandet att det framstår som i och för sig egendomligt, att en förvaltningsmyndighet skulle utan någon särskild föreskrift i ämnet (jfr t ex 14 kap 2 § lagen, 1976:600, om offentlig anställning) kunna påkalla biträde av allmän domstol för att få till stånd en komplettering av ett vid myndigheten anhängigt ärende. Den naturliga utgångspunkten måste vara att frågorna om gestaltningen av förfarandet vid en förvaltningsmyndighet regleras uttömmande i förvaltningslagen och de särskilda författningar som myndigheten tillämpar i sin verksamhet.

Effekten av det nyss angivna synsättet blir att någon sanktion inte drabbar ett försäkringsbolag som åsidosätter sin uppgiftsskyldighet enligt 20 kap 9 § lagen om allmän försäkring gentemot en allmän försäkringskassa. Om därmed försäkringskassornas möjligheter att få till stånd tillfredsställande utredning i beaktansvärd mån försvåras, får det ankomma på lagstiftaren att utforma lämpliga regler för handläggningen.

I enlighet med det anförda får allmän domstol anses sakna behörighet att pröva ett av allmän försäkringskassa framställt yrkande av innebörd att enskild skall åläggas att lämna uppgifter i ett vid kassan anhängigt ärende rörande tillämpningen av lagen om hustru tillägg m m.

HD:s avgörande HD fastställer HovR:ns avgörande.

Referenten, JustR Knutsson, med vilken justR Höglund instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 20 kap 9 § lagen (1962:381) om allmän försäkring är försäkringsbolag skyldigt att på begäran lämna bl a allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för lagens tillämpning. Av 13 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension följer att motsvarande gäller vid tillämpningen av den lagen. Regleringen torde i första hand vara avsedd att tillgodose kassans behov av underlag för prövningen av ett anhängigt ärende, men den ger också möjlighet att i efterhand kontrollera att rätten till förmåner inte har missbrukats.

Någon påföljd är inte stadgad för den som åsidosätter den angivna uppgiftsskyldigheten. En arbetsgivare som gör sig skyldig till sådan försummelse kan däremot bestraffas enligt 20 kap 9 § 2 st lagen om allmän försäkring. Till skillnad från - - - se under I - - - erforderlig behandling.