NJA 1995 s. 152

En tilltalad har dömts för hastighetsöverträdelse varvid TR:n funnit att den hastighet med vilken fordonet förts var lägre än vad åklagaren angett i sin gärningsbeskrivning. Det har ansetts att åklagarens överklagande till HovR:n skall avvisas när det inte innefattat yrkande om någon ändring av TR:ns domslut utan begränsats till frågan om med vilken hastighet fordonet förts.

Mölndals TR

Allmän åklagare yrkade vid Mölndals TR ansvar å U.J., född 1947, jämlikt 64 § 3 st och 164 § 1 st 4vägtrafikkungörelsen (1972:603) för hastighetsöverträdelse enligt följande gärningsbeskrivning: U.J. har d 14 mars 1990 fört personbil på E 6, Lackarebäck, Mölndals kommun, med en hastighet av 120 km/tim, trots att högsta tillåtna hastighet på platsen varit 90 km/tim.

Domskäl

TR:n (tre nämndemän) anförde i dom d 22 febr 1991: Domskäl.

U.J. har erkänt att han färdats med en hastighet av 110 km/tim. Hörd över åtalet har han uppgett: Han kom från Malmö och färdades på Europaväg 6. Det var kväll och han hade inte speciellt bråttom. Han körde för tillfället i det vänstra körfältet och följde trafikrytmen. Han tittade inte på fordonets hastighetsmätare eller varvräknare. Han körde på femmans växel och han uppskattade motorns varvtal till ca 2 000 varv i minuten, vilket enligt hans bedömning gav en hastighet på högst 110 km/tim. Han låg sist i en rad av bilar, vilka körde om en köbildning i det högra körfältet. Längst bak i sistnämnda kö låg, som han uppfattade det, en vit Audi, vilken sedermera visade sig vara det polisfordon som utförde hastighetsmätningen på hans fordon. Ca en kilometer därefter svängde han in på det högra körfältet, varpå polisfordonet körde upp vid honom.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med M.S., som uppgett: Han tjänstgjorde vid tillfället i en civilmålad polisbil, en blågrå Audi, utrustad med s k polispilot. Han färdades på Europaväg 6 norrut då han i höjd med Lackarebäck uppmärksammade U.J:s fordon som närmade sig bakifrån. Då fordonet körde om polisbilen startades polispilotens tid- och distansenhet. Hastigheten uppmättes under en sträcka av ca 3 000 m. När U.J:s fordon hade passerat en fast referenspunkt, en luftskylt, stoppades tiduret. Han låg då ca 100 - 150 m efter U.J.. När polisbilen kom fram till samma referenspunkt stoppades även distansenheten. På det sätt varigenom mätningen genomfördes tillgodoräknades U.J. två billängder. Den genomsnittliga hastigheten framräknades till 120 km/tim. Det var ringa trafik och han hade under hela mätningen ögonkontakt med U.J:s fordon. Enligt vad han minns var det ingen köbildning under mätningen. Mätningen utfördes i enlighet med de instruktioner som finns och mätutrustningen hade genomgått föreskriven daglig kontroll och veckokontroll.

TR:n finner det med beaktande av de osäkerhetsfaktorer som är förknippade med den aktuella mätmetoden, mot U.J:s bestridande, inte tillförlitligen utrett att U.J. fört fordonet med en högre hastighet än den erkända, 110 km/tim. Åtalet kan därför inte bifallas i vidare mån.

Domslut

Domslut. TR:n dömde U.J. jämlikt 64 § 3 st och 164 § 1 st 4vägtrafikkungörelsen (1972:603) för hastighetsöverträdelse till böter 600 kr.

TR:ns ordf, tingsnotarien Hagberg, var skiljaktig och anförde: Den i målet aktuella mätmetoden är godtagen i praxis. I målet är utrett att mätningen skett i enlighet med de föreskrifter som finns. Jag finner vidare att de osäkerhetsmoment som kan vara förenade med ifrågavarande mätmetod blivit tillbörligen beaktade vid utförandet av mätningen. Jag finner det genom vittnet M.S:s uppgifter således styrkt att U.J. färdats med den av åklagaren påstådda hastigheten. Åtalet skall därför bifallas i sin helhet. - Överröstad i ovannämnda avseende är jag i övrigt ense med majoriteten.

HovR:n för Västra Sverige

Åklagaren överklagade TR:ns dom i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n med ändring av TR:ns dom skulle bifalla åtalet i enlighet med stämningsansökningen. Som grund anförde åklagaren att det genom utredningen var styrkt att U.J. fört sitt fordon med en hastighet av 120 km/tim.

U.J. yrkade att åklagarens överklagande skulle avvisas. Till stöd härför anförde han bl a följande. Åklagaren har i sin stämningsansökan yrkat ansvar för hastighetsöverträdelse, en förseelse som U.J. vid TR:n erkände sig skyldig till, och TR:n har genom den överklagade domen fällt U.J. till ansvar för hastighetsöverträdelse. Åklagaren har i vadeinlagan inte yrkat någon ändring av TR:ns dom. TR:n har i sina domskäl funnit att U.J:s hastighet uppgått till 110 km tim i stället för den av åklagaren påstådda hastigheten 120 km/tim. Åklagaren har alltså överklagat TR:ns domskäl. En sådan talan är inte tillåten och skall avvisas.

Åklagaren bestred U.J:s yrkande om avvisning och anförde därvid bl a följande. TR:n har dömt U.J. för hastighetsöverträdelse bestående i att han fört personbil med en hastighet av 110 km/tim. I vadetalan yrkas att U.J. skall dömas för hastighetsöverträdelse bestående i att han fört personbil med en hastighet av 120 km/tim. Detta är en annan gärning än den han dömts för. Det är således inte endast fråga om överklagande av TR:ns domskäl. Även om bötesbeloppet torde vara detsamma om U.J. döms i enlighet med stämningsansökningen är det av vikt att han döms för rätt gärning då det kan få konsekvenser för bl a körkortsfrågan.

U.J. anförde härtill bl a: Gärningsbeskrivningen i vägtrafikkungörelsen innehåller endast det rekvisitet att den högsta tillåtna hastigheten överskridits. En HovR:ns dom kan därför inte innehålla annat än vad som angetts i TR:ns dom, dvs hastighetsöverträdelse. Det är länsrätten och inte HovR:n som har att ta ställning i körkortsfrågan.

HovR:n (hovrättsråden Persson och Krantz Westerberg) anförde i beslut d 19 april 1993:

U.J. har av TR:n fällts till ansvar för hastighetsöverträdelse och därvid dömts att böta 600 kr sedan TR:n funnit styrkt att han färdats med en hastighet av 110 km/tim. Åklagaren, som inte funnit anledning överklaga TR:ns domslut, har påkallat HovR:ns prövning av frågan huruvida U.J. färdats med en hastighet av 120 km/tim. Denna åklagarens vadetalan är att se som ett överklagande av TR:ns domskäl. En sådan vadetalan är i princip ej tillåten. Sålunda har den part, vars talan bifallits av TR på så sätt att domslutet gått helt i partens favör, inte någon möjlighet att få till stånd en prövning i HovR av den anledningen att domskälen är olyckliga från prejudikatsynpunkt eller att dessa kan medföra en oförmånlig bevisverkan i en senare rättegång. En starkt bidragande orsak till att klagan över domskäl i princip ej är tillåten är den i 35 kap 1 § RB lagfästa principen om fri bevisvärdering, varigenom utesluts möjligheten att en tidigare domsmotivering, som bedömer ett faktasammanhang, tilläggs annat än bevisverkan i ett senare mål.

Emellertid kan en part undantagsvis tillerkännas fullföljdsrätt enbart såvitt avser domsmotiveringen. En förutsättning härför är att domskälen kan inverka på partens rättsliga ställning, dvs den yrkade ändringen skall påverka domens rättsföljder. När parten sålunda har ett rättsligt intresse av att angripa domskälen har det i lagförarbeten och i doktrinen ansetts att talan får föras mot dessa (se t ex NJA II 1943 s 625, Welamson, Rättegång VI, 1978, s 26 ff, Ekelöf o a, Rättsmedlen, 1987, s 36 f, samt Bergholtz, Ratio et Auctoritas, 1987, s 151 f). Frågan blir då huruvida åklagaren kan anses ha ett sådant rättsligt intresse i förevarande fall.

I 18 § körkortslagen föreskrivs att till grund för återkallelse av körkort till följd av brottslig gärning skall beträffande frågan huruvida brott föreligger läggas lagakraftvunnen dom. Enligt 22 § samma lag kan i vissa fall, i stället för återkallelse av körkort, varning komma i fråga. Avgörande för dessa frågor är bl a med vilken hastighet en bilförare, som fällts till ansvar för hastighetsöverträdelse, har färdats vid tillfället.

Genom 18 § körkortslagen har principen att förvaltningsdomstolen i ett fall som detta inte skall gå in i prövning av skuldfrågan lagts fast. Avgörande för ställningstagandet i körkortsfrågan är i stället vad som befunnits styrkt i den lagakraftvunna brottmålsdomen. Mot den bakgrunden finner HovR:n att den av åklagaren åberopade ändringen kan komma att påverka en till domen anknuten rättsföljd, nämligen körkortsfrågan. Åklagaren måste därför, som företrädare för det allmänna, anses ha ett rättsligt intresse av att få prövat frågan med vilken hastighet U.J. färdats vid det med åtalet avsedda tillfället. Åklagarens vadetalan skall därför upptas till prövning.

HovR:n lämnar U.J:s yrkande om avvisning utan bifall.

Hovrättslagmannen Malmström var skiljaktig och anförde: Eftersom åklagaren inte yrkat att TR:ns domslut skall ändras på någon punkt och då det inte framkommit något skäl att likväl pröva TR:ns dom, skall åklagarens vadetalan avvisas.

U.J. (ombud advokaten R.P.) överklagade HovR:ns beslut och yrkade att HD skulle avvisa åklagarens överklagande till HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ek, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl. HD finner i likhet med HovR:n att åklagaren har överklagat TR:ns domskäl.

Enligt förarbetena till RB gäller som allmän förutsättning för parts rätt att överklaga en dom att parten har ett rättsligt intresse av att erhålla ändring i domen. Ett sådant intresse torde enligt förarbetena i regel inte föreligga, då parten är missnöjd endast med domskälen. Hänsyn måste emellertid i viss utsträckning tas till motiveringen, om den inverkar på partens rättsliga ställning. (NJA II 1943 s 625.)

Enligt Riksåklagaren har den hastighet med vilken bilen förts betydelse för frågan om ingripanden enligt körkortslagen och därför bör åklagaren som företrädare för det allmänna anses ha ett berättigat intresse av att få prövat hur allvarlig hastighetsöverträdelsen är.

En åklagare har som huvudsaklig uppgift att på det allmännas vägnar föra talan om ansvar för brott under allmänt åtal. Åklagaren kan därför inte i det nu förevarande fallet, oavsett den betydelse allmän domstols domskäl kan ha vid förvaltningsdomstols prövning av körkortsfrågan, anses ha något rättsligt intresse av att erhålla ändring av TR:ns domskäl. Åklagarens överklagande till HovR:n skall därför avvisas.

Domslut

HD:s avgörande. HD avvisar åklagarens överklagande till HovR:n.

HD (JustR:n Freyschuss, Nyström och Westlander) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl.

Som HovR:n funnit är åklagarens överklagande att se som ett överklagande av TR:ns domskäl.

Klagan över enbart domskäl är i princip inte tillåten (se Welamson, Rättegång VI, 1994, s 32 f). Detta gäller inte endast beträffande för en part chikanerande uttalanden. Inte heller de faktiska verkningarna av domskälen, såsom domens bevisverkan eller prejudikatverkan, medför någon fullföljdsrätt. Om däremot en förd talan vunnit bifall enligt en av flera åberopade grunder och domen därigenom fått en annan rättsföljd än om en annan grund accepterats, har talan mot domen ansetts kunna föras (se Bergholtz, Ratio et Auctoritas, 1987, s 151). Domskälen blir med hänsyn till samma princip inte heller bindande i en ny rättegång och domen får rättskraft endast såvitt därigenom avgjorts själva saken.

När domstolen i ett brottmål meddelat en fällande dom men i domskälen underkänt någon av åklagaren åberopad omständighet, uppkommer i regel inte några svårigheter vad avser rätten att överklaga domen. En invändning i ett tillgreppsmål om det tillgripnas värde kan t ex medföra, att åklagarens yrkande om ansvar för stöld av domstolen i stället bedöms skola föranleda ansvar för snatteri. En av åklagaren som rån rubricerad gärning kan på liknande sätt av domstolen anses utgöra misshandel och stöld. Åklagarens överklagande avser då naturligen domslutet med synpunkter på domskälen. I fall då brottsrubriceringen i domslutet blir den av åklagaren angivna men samtidigt den beskrivna gärningen inte befunnits styrkt i hela den av åklagaren påstådda omfattningen, kommer däremot domstolens begränsning av gärningen till uttryck endast i domskälen. När åklagarens talan emellertid enligt domslutet vunnit bifall och brottsrubricering och lagrum överensstämmer med hans yrkanden, kan avgörandet vad gäller den gärning som domstolen funnit styrkt inte från rättslig synpunkt anses innebära en nackdel för honom. Någon rätt för åklagaren att överklaga föreligger då inte om överklagandet inte omfattar även rättens avgörande i påföljdsfrågan.

Det förhållandet att domen i sin helhet kan komma att nyttjas som grund för talan i annat sammanhang i t ex förvaltningsdomstol bör inte tillåtas rubba denna princip. Följderna är inte heller helt överskådliga. Sålunda kan väl föreligga ett intresse av den allmänna domstolens bedömning i frågor bl a om disciplinära åtgärder i anställningsförhållande, hos tex ansvarsnämnd eller domkapitel, eller om ingripande i körkortsärende. Det får emellertid anses ankomma på då berörda myndigheter att ombesörja utredning i mål av dessa slag. Åklagaren har till uppgift att på det allmännas vägnar föra talan om ansvar för brott under allmänt åtal. Det kan däremot inte anses åligga honom att tillgodose annat intresse i vidare mån än detta sammanfaller med det han själv har att beakta.

Åklagarens överklagande till HovR:n skall därför avvisas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avvisar HD åklagarens överklagande till HovR:n.

JustR:n Solerud, referent, och Thorsson var av skiljaktig mening i själva saken och anförde:

Enligt 16 § körkortslagen (1977:477) skall ett körkort återkallas bl a om körkortshavaren vid förandet av motordrivet fordon har överskridit högsta tillåtna hastighet och överträdelsen inte kan anses som ringa. I 18 § körkortslagen föreskrivs att till grund för återkallelse av körkort till följd av brottslig gärning skall beträffande frågan huruvida brott föreligger läggas lagakraftvunnen dom. I stället för återkallelse av körkortet kan enligt 22 § varning komma i fråga i vissa fall.

Mellan brottmål om hastighetsöverträdelser och körkortsingripanden enligt körkortslagen råder ett mycket nära samband. Både påföljden för brottet och ingripandet tjänar syftet att upprätthålla respekten för trafikreglerna. Inte minst vid en jämförelse med påföljden måste körkortsingripandet i vanliga fall anses som en väsentlig följd av överträdelsen. (Jfr prop 1985/86:115 s 23.) Oavsett vad som gäller i fråga om överklagande av domskäl får, med hänsyn till det anförda och till den betydelse för prövningen av om ett körkortsingripande skall göras som en brottmålsdom rörande hastighetsöverträdelse har såvitt avser de moment i gärningsbeskrivningen som anger storleken av hastighetsöverskridandet (jfr t ex prop 1958:69 s 96, prop 1979/80:178 s 66 och prop 1985/86:115 s 9), en tilltalad anses ha ett sådant intresse av vad som enligt brottmålsdomen ansetts styrkt i frågan om dessa moment, att partens överklagande av domen inte skall avvisas endast därför att det begränsats till denna fråga. Skäl saknas att inte behandla åklagarens överklagande till nackdel för den tilltalade på enahanda sätt.

Det slut vartill HovR:n kommit skall därför fastställas.

HD:s beslut meddelades d 16 mars 1995 (nr SÖ 40).