NJA 1995 s. 84

Allmän åklagare yrkade vid Karlskoga TR ansvar å P.T., född 1966, - förutom för bedrägeri, stöld enligt fyra skilda åtalspunkter, snatteri, skadegörelse och olovlig körning, grovt brott, enligt två skilda åtalspunkter - enligt 4 kap 6 § 2 st BrB för olaga intrång under påstående att P.T. vid sammanlagt sex tillfällen d 8, 9, 10, 20, 21 och 22 mars 1993 olovligen inträngt i butiken Frödingshallen i Karlskoga, varvid han vid tillfället d 21 mars också med tillägnelseuppsåt tagit varor värda sammanlagt 28 kr 80 öre, samt att P.T. d 3 april 1993 olovligen inträngt i butiken Skrantahallen vid Skrantahöjdstorget i Karlskoga.

Såväl åklagaren som P.T. överklagade TR:ns dom i Göta HovR. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma P.T. för olaga intrång och P.T. yrkade att HovR:n skulle nedsätta fängelsestraffet. Åklagaren och P.T. bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Paulsson Nordling och Radtke, tf hovrättsassessorn Ring, referent, samt nämndemännen Ekberg och Rubemson) fastställde i dom d 4 okt 1993 - med tillämpning av 34 kap 3 § 2 st BrB - TR:ns dom.

Riksåklagaren överklagade HovR:ns dom och yrkade att P.T. skulle dömas för olaga intrång enligt de åtalspunkter där åtalet i denna del ogillats.

P.T. (offentlig försvarare advokaten L.D.) bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i inlaga till HD bl a:

Fråga är om en person som har blivit "portförbjuden" i vissa butiker. Det råder osäkerhet om hur överträdelse av ett sådant förbud skall bedömas. Av den anledningen harjag velat föra målet till HD:s prövning.

Konsumtionsföreningen Karlskoga har d 8 febr 1993 skriftligen meddelat P.T. förbud att under ett år besöka föreningens butiker. Förbudet har utfärdats med anledning av att P.T. vid upprepade tillfällen uppträtt störande vid besök där. P.T. har erinrats om att en överträdelse av förbudet skulle komma att betraktas som olaga intrång och polisanmälas. P.T. har vid sex tillfällen i mars och vid ett tillfälle i april brutit mot förbudet.

TR:ns majoritet har ogillat åtalet med motiveringen att stadgande om olaga intrång inte kan ges den tolkningen att därmed avsetts att skydda affärslokaler dit allmänheten har fritt tillträde och att det utan otvetydigt stöd av lag skulle vara betänkligt att bereda möjlighet till ett generellt straffsanktionerat förbud att besöka en sådan lokal, även om förbudet är tidsbegränsat. HovR:n har fastställt TR:ns dom.

Enligt 4 kap 6 § 2 st BrB gör sig den skyldig till olaga intrång som obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe. Olovligt inträngande i någon annans bostad straffas som hemfridsbrott enligt 4 kap 6 § 1 st. Syftet med bestämmelsen om olaga intrång är att skapa skydd för andra lokaler där människor arbetar eller annars brukar vistas. Det torde utan vidare vara klart att bestämmelsen skulle tveklöst vara att tillämpa på den som utan lov tagit sig in i en butikslokal nattetid och lagt sig att sova där.

En affärslokal får under öppettiderna i och för sig anses utgöra allmän plats enligt BrB, där i princip varje plats utomhus eller inomhus som är upplåten för eller annars frekventeras av allmänheten anses utgöra allmän plats (se 16 kap 16 § BrB). Begreppet allmän plats enligt BrB är dock mera vidsträckt än vad som t ex gäller enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617). Begreppet allmän plats enligt denna knyter an till plan- och bygglagstiftningen och omfattar i princip inte lokaler inomhus (prop 1956:143 s 52).

Enbart det förhållandet att en affärslokal utgör allmän plats enligt den vidsträckta betydelse som BrB ger detta begrepp hindrar enligt min mening inte affärsinnehavaren från att begränsa tillträdet till lokalen. Visserligen kan en begränsning av tillträdet ibland komma i konflikt med annan lagstiftning, t ex om förbudet är i strid med bestämmelserna i 16 kap 9 § BrB om olaga diskriminering, men det hindrar inte att affärsinnehavaren i andra situationer har en sådan rätt. Som påpekas i den skiljaktiga meningen i TR:n måste det t ex anses vara fullt tillåtet att innehavaren av en butik med dyrbara och stöldbegärliga varor håller ytterdörren låst och på det sättet sållar bort de kunder som han på grund av risken för brott inte vill ha in i butiken. Konsekvensen av ett tillträdesförbud torde egentligen endast vara den att lokalen helt eller delvis förlorar sin karaktär av allmän plats.

Jag menar således att den enskilde inte kan åberopa någon ovillkorlig rätt till fritt tillträde till en affärslokal ens under den tid den hålls öppen. Det är i målet inte fråga om något förbud som kan betecknas som rättsstridigt. Tillträdesförbud av det aktuella slaget används för att komma till rätta med personer som har begått upprepade snatterier eller som har uppträtt störande i lokalen. Det kan för övrigt noteras att P.T. vid ett av de tillfällen då han överträdde förbudet gjorde sig skyldig till snatteri. Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening ett förbud av detta slag tillerkännas giltighet. Den som har överträtt förbudet får därför anses obehörigen ha berett sig tillträde till lokalen och kunna dömas för olaga intrång.

Det är ostridigt att P.T. delgetts förbudet och att han trots det vid upprepade tillfällen besökt föreningens butiker. Han skall därför fällas till ansvar i enlighet med åtalet.

Förbud av det aktuella slaget berörs i BRÅ-rapporten Ökad säkerhet inom handeln (BRÅ-rapport 1989:4 s 110). Enligt vad som anförs där är erfarenheterna av förbuden goda. Det finns i rättspraxis också ett stort antal domar där vederbörande dömts för olaga intrång efter att ha meddelats tillträdesförbud. Frågan om förbudens giltighet måste således anses ha en stor praktisk betydelse.

HD beslutade d 9 juni 1994 att begränsa prövningen av målet till frågan hur P.T:s förfarande att gå in i affärslokal var att bedöma samt förklarade målet i övrigt vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fk, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är utrett att P.T., trots förbud från affärsinnehavaren, gått in i de i målet aktuella affärslokalerna. P.T. har bestritt åtalet för olaga intrång under påstående att en affärslokal inte utgör sådan lokal som avses i 4 kap 6 § 2 st BrB. Den som obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, skall enligt 4 kap 6 § 2 st BrB dömas för olaga intrång. Stadgandet, som tillkom på tillskyndan av lagrådet, saknade motsvarighet i det till lagrådet remitterade departementsförslaget. Enligt lagrådet var det önskvärt, att det skapades ett mera konsekvent utformat skydd för lokaliteter där människor arbetar eller eljest brukar vistas. Lagrådet nämnde som exempel på lokaler som bör komma i åtanke - förutom enskilt arbetsrum - andra arbetsplatser, föreningslokaler och skolsalar liksom trappuppgångar och andra gemensamma utrymmen i hyresfastigheter. Även myndigheternas tjänsterum torde böra hänföras hit. Att nattetid olovligen intränga i en offentlig, stängd byggnad och liknande borde också enligt lagrådet kunna åtkommas med straff, oavsett att byggnaden på dagen står öppen för allmänheten. Med uttrycket annat dylikt ställe avsåg lagrådet att inbegripa exempelvis inhägnad byggnadsplats eller annan liknande, för visst ändamål inrättad plats som det var angeläget att kunna freda mot obehöriga (se prop 1962:10, s B 421 och 422). Under riksdagsbehandlingen framhöll första lagutskottet att ett krav för att straff enligt den föreslagna bestämmelsen skulle inträda var att intrånget företagits obehörigen (I LU 1962:42 s 30). Av de exempel som utskottet därvid anförde framgår, att i den mån förfarandet kan anses överensstämma med lag, rätt, sedvana eller vederbörandes medgivande straffbestämmelsen ej blir tillämplig.

Mot bakgrund av vad som anförs i förarbetena och med beaktande av straffrättens legalitetsprincip kan inte stadgandet om olaga intrång tolkas på annat sätt än att det är avsett att utgöra ett skydd för lokaler och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. Med hänsyn härtill kan inte en affärslokal, dit allmänheten har fritt tillträde under dess öppethållande, anses vara en sådan lokal som åsyftas i 4 kap 6 § 2 st BrB. P.T:s förfarande att gå in i affärslokalerna är därför, som TR:n funnit, inte att bedöma som olaga intrång. Vid denna bedömning föreligger ej skäl att pröva målet i övrigt.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Lind, Nyström, referent, och Thorsson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 23 febr 1995 (nr DB 20).