NJA 1996 s. 242

M.J. och T.B. yrkade i ansökan om stämning å L.Y. vid Stockholms TR att TR:n skulle fastställa att de ägde bättre rätt än L.Y. till en handpenning om 80 000 kr som de deponerat hos A. Fastighetsmäkleri AB enligt ett köpekontrakt avseende fastigheten Löjtnantshjärtat 17 i Stockholm. Som grund för käromålet anförde de att de inte beviljats lån till förvärvet av fastigheten och att köpet under sådana förhållanden enligt kontraktet skulle gå åter, varför handpenningen skulle återbetalas.

M.J. och T.B. ansökte om allmän rättshjälp i målet.

M.J. och T.B. (ombud för båda advokaten J.L.) överklagade och yrkade att HD med ändring av underinstansernas beslut skulle tillerkänna dem allmän rättshjälp.

Domstolsverket bestred ändring. Domstolsverket anförde:

I överklagandet till HD anför sökandena att det saknades skäl för dem att träffa avtal om försäkring före tillträdandet av fastigheten, eftersom det enligt JB 4:11 var säljaren som stod faran för fastigheten fram till tillträdesdagen och något annat ej avtalats mellan parterna. Därtill kom att sökandena var osäkra på om de skulle beviljas lån, varför de inte visste om köpet skulle bli bestående.

Domstolsverket anser, liksom underinstanserna, att sökandena borde ha haft en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Sökandena har hävdat att det saknades skäl för dem att träffa avtal om försäkring före tillträdandet av fastigheten och de har hänvisat till bestämmelserna i jordabalken om säljarens ansvar. De angivna bestämmelserna i jordabalken har dock en helt annan bakgrund än bestämmelserna i rättshjälpslagen och nämnda hänvisning kan därför inte godtas. Utformningen av 8 § 1 st 9 rättshjälpslagen beror till stor del på det rådande statsfinansiella läget - den civilrättsliga utformningen av bestämmelserna i jordabalken bottnar i helt andra överväganden. Inte heller den osäkerhet som sökandena kände inför köpets genomförande är av sådan art att det var ursäktligt att de inte tecknade någon försäkring. Domstolsverket anser således att någon grund för att bevilja sökandena allmän rättshjälp inte föreligger.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Ålander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäb M.J. och T.B. blev genom att underteckna köpekontraktet att anse som ägare till fastigheten i den mening som avses i rättshjälpslagen (jfr NJA 1994 s 72). Tvisten vid TR:n har anknytning till fastigheten. Fråga är nu om det kan anses att M.J. och T.B. borde ha haft rättsskyddsförsäkring som omfattar angelägenheten.

M.J. och T.B. har till stöd för överklagandet åberopat att det saknades skäl för dem att teckna försäkring för fastigheten före tillträdet med hänsyn till att det var säljaren som stod faran för fastigheten fram till dess. De har vidare framhållit att det var oklart om köpet skulle bli bestående eftersom det var osäkert om de skulle beviljas lån.

Som regel ingår en rättsskyddsförsäkring som en del i en fastighetsförsäkring. Enligt nu gällande svensk försäkringspraxis är det inte möjligt för en privatperson att teckna en generell rättsskyddsförsäkring separat.

Vid fastighetsöverlåtelse torde köparen normalt teckna fastighetsförsäkring först i samband med tillträdet. Anledningen till detta är att det i allmänhet är säljaren som står faran för att fastigheten av våda skadas eller försämras medan den fortfarande är i säljarens besittning (4 kap 11 § 1 st JB) och att det därför, såsom också anges i köpekontraktet i förevarande fall, brukar ankomma på säljaren att se till att erforderlig försäkring finns fram till tillträdesdagen. Vid tillämpning av den nu aktuella bestämmelsen i rättshjälpslagen kan det inte anses åligga ny ägare att teckna fastighetsförsäkring innan denne tillträtt fastigheten.

Hinder föreligger således inte enligt 8 § 1 st 9 rättshjälpslagen att bevilja allmän rättshjälp. T.B:s överklagande skall därför bifallas. M.J:s årsinkomst överstiger emellertid gränsbeloppet för att få allmän rättshjälp även med beaktande av hans amorteringar på skulder. Hans ansökan om allmän rättshjälp kan av den anledningen inte bifallas.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Solerud, Lennander, referent, och Regner) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 2 april 1996 (nr SÖ 73).