NJA 1996 s. 3

Skandinaviska Enskilda Banken (S-E-Banken) förde vid Jönköpings TR den talan mot S.A. och H.A. som framgår av TR:ns dom. TR:n (lagmannen Nordström, rådmannen Svensson och tingsfiskalen Crantz) anförde i dom d 10 dec 1992: Bakgrund. Implico AB var moderbolag i en koncern som omfattade ca 10 bolag. Koncernen var under uppbyggnad och drev konsultverksamhet inom områdena ADB- och Ekonomistyrning i dotterkoncernen Infocentergruppen ICG AB samt industriell tillverkning av bl a sängar i dotterkoncernen Tabergsmöbler AB. I ett emissionsprospekt daterat i dec 1988 riktade Implico ett erbjudande till de anställda inom koncernen att köpa bl a konvertibla skuldebrev i Implico. En del av de anställda, däribland S.A. och H.A. valde att finansiera förvärvet av konvertiblerna genom lån från S-E-Banken. S.A. lånade 300 000 kr och pantförskrev sina konvertibla skuldebrev som säkerhet för lånet. H.A. lånade 60 000 kr utan säkerhet. Sedan S-E- Banken beviljat krediterna, inbetalades kreditbeloppen till Implico. Några konvertibla skuldebrev emitterades emellertid inte och bolaget försattes i konkurs. S-E-Banken sade upp krediterna till omedelbar betalning. Fråga i målet är huruvida S-E-Banken såsom kreditgivare brustit i sina åtaganden gentemot kredittagarna på sådant sätt att dessa inte skall förpliktas att betala tillbaka lånen.

Yrkanden och grunder. S-E-Banken har yrkat att S.A. skall förpliktas att till banken betala 300 000 kr jämte ränta. Vidare har S-E-Banken yrkat att H.A. skall förpliktas att till banken betala 60 000 kr jämte ränta.

S.A. och H.A. har bestritt samtliga yrkanden. De har dock vitsordat S-E- Bankens yrkanden vad gäller såväl kapitalbelopp som ränta som skäliga i och för sig.

Som grund för käromålen har S-E-Banken åberopat följande. S.A. beviljades d 21 febr 1989 en kredit på 300 000 kr. H.A. beviljades d 27 febr 1989 en kredit på 60 000 kr. Lånen löper med ränta från resp beviljandedag. S.A. och H.A. har inte infriat sina skulder. Med anledning därav sades lånen upp till betalning d 18 juni 1990.

S.A. och H.A. har som grund för sina bestridanden anfört följande: S-E- Banken var som professionell långivare skyldig att grovt och översiktligt kontrollera relevansen i emissionsprospektet och senaste bokslut för Implico. Varje kontroll från bankens sida skulle ha visat att viktiga uppgifter i emissionsprospektet inte stämde. Banken har brustit i denna kontroll. S.A. och H.A. har emellertid utgått från att banken fullgjorde denna kontroll, vilken var en förutsättning för att de skulle ingå kreditavtalen. De har även förutsatt att banken inte lånar ut pengar till något som leder till en omedelbar förlust för kunden. Vidare innefattade S.A:s kreditavtal i sig ett avtal om att kreditbeloppen inte fick utbetalas till Implico förrän banken erhållit konvertiblerna som säkerhet. H.A. var av samma uppfattning med hänsyn till vad S-E-Banken hade upplyst låntagarna om i ett missivbrev som sänts till dem. De nämnda förutsättningarna för S.A:s och H.A:s beslut att skriva under kreditavtalen har varit väsentliga och fullt möjliga att iaktta för banken. Mot bakgrund härav har S.A. och H.A. påstått 1. att omständigheterna är sådana att det enligt 33 § avtalslagen skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem göra kreditavtalen gällande, eller 2. att omständigheterna vid avtalens tillkomst är sådana att S.A:s och H.A:s betalningsskyldighet enligt 36 § avtalslagen skall jämkas till 0 kr, eller 3. att S-E-Banken varit vårdslös i det uppdrag som givits banken så att S.A. och H.A. därigenom har fått en kvittningsgill motfordran i form av skadestånd som motsvarar det omstämda beloppet.

Sakframställningar. Till utveckling av sin talan har parterna anfört.

S E Banken: Banken hade sedan 8-10 år tillbaka affärsförbindelser med flera bolag som ingick i den nybildade Implico-koncernen, däribland Infocentergruppen IGG AB. I detta bolag ingick styrelseledamöter som banken hade kundrelationer med. Banken hade således god kännedom om företagsgruppen. Två av de nyssnämnda styrelseledamöterna, S. och L. jämte verkställande direktören i Implico, O. informerade banken om koncernens ekonomiska situation, organisation och framtidsplaner. Implico hade för avsikt att ge ut konvertibla skuldebrev. Emissionen skulle huvudsakligen riktas till de anställda i Implico-koncernen. I anledning härav Oordes en förfrågan till banken om finansiering av emissionen. Denna förfrågan kom till banken i jan 1989.

Banken ställde sig positiv till att låna ut pengar till de anställda för förvärv av de konvertibla skuldebreven. För att effektuera detta ville banken ha en lista på de anställda som önskade förvärva konvertibler. För O. klargjordes att krediter skulle lämnas efter individuell kreditprövning. För varje låntagare skulle ställning tas till om säkerheter var erforderliga. Krediter skulle således kunna beviljas utan säkerhet, med borgen, med konvertiblerna som säkerhet eller med såväl borgen som de konvertibla skuldebreven som säkerhet. Banken lämnade således inte något generellt godkännande att ta konvertiblerna som säkerhet. O. informerades även om övriga villkor såsom ränta och uppläggningsavgift. All denna information skulle O. informera vidare till de eventuella intressenterna inom koncernen.

Banken medverkade inte på något sätt vid utformningen av emissionsprospektet och deltog inte heller vid upprättandet av det informationsmaterial som Implico via O. sände till de anställda. Implico upplyste aldrig banken om det brev som Implico d 6 febr 1989 sände till de anställda. I detta brev informerades de anställda om att Implico träffat överenskommelse med S-E-Banken i Solna om belåning av de konvertibla skuldebreven. Vidare angavs -vilket banken enligt ovan anser vara felaktigt - att banken ville ha konvertiblerna som säkerhet för lånet.

Implico sände därefter listor på ett 40-tal anställda. Efter vederbörlig kreditprövning avslogs ett par ansökningar. Ett stort antal krediter beviljades utan säkerhet. I resterande fall beslöts att de konvertibla skuldebreven ensamma eller i förening med borgen skulle utgöra säkerhet för kredittagarens förpliktelser mot banken. Banken sände därefter en revers till varje kredittagare för underskrift. Tillsammans med reversen sändes ett brev daterat d 17 febr 1989 med bl a följande innehåll: "Översänder skuldebrev för Er och eventuell borgensmans underskrift. Vi kommer att utanordna lånebeloppet direkt till Implicos konto i Ostgöta Enskilda Bank i Göteborg. I de fall då vi bedömer att vi ej behöver konvertiblerna som säkerhet för lånet kommer dessa att översändas hem till Er". Vad som angavs om översändandet av konvertibler var avsett som en upplysning till de kredittagare som beviljats blancokrediter. Banken medverkade ju inte i emissionsförfarandet på annat sätt än att lämna krediter och hade därför inte hand om de konvertibla skuldebreven. Avsikten var således att konvertiblerna skulle skickas till kredittagarna direkt från Implico.

För de kredittagare som skulle ställa sina konvertibler som säkerhet utfärdade Implico två skriftliga förbindelser med innehåll att banken skulle erhålla konvertiblerna så snart dessa hade utfärdats. Dessa förbindelser sändes till banken efter det att kredit hade beviljats. Banken ansåg sig kunna godta dessa förbindelser med hänsyn till den information som lämnats om Implicos ekonomi och till de långvariga kundrelationerna. För banken fanns vid denna tidpunkt ingen anledning befara att konvertiblerna inte skulle komma att utfärdas.

I augusti 1989 erinrades Implico om skyldigheten att sända banken de konvertibla skuldebrev som skulle utgöra säkerhet för vissa lån. Banken fick kort tid därefter information om att Implico-koncernen råkat i ekonomiska svårigheter och att några konvertibla skuldebrev inte hade emitterats. Implico försattes i konkurs d 14 dec 1989 liksom flera andra bolag i koncernen.

Eftersom S.A. och H.A. inte fullgjorde sin skyldighet i enlighet med av dem undertecknade kreditavtal, sades deras lån upp till d 18 juni 1990.

Det är riktigt att emissionsprospektet innehållit vissa felaktigheter. Prospektet har upprättats av Implico och banken har inte haft med detta att göra. Bankens uppdrag har endast bestått i att finansiera emissionen efter en individuell kreditprövning av varje låntagare. I detta uppdrag har inte legat en skyldighet för banken att granska prospektet. Detta har inte heller skett. Uppdraget har inte heller inrymt något mått av placeringsrådgivning. Banken har inte av någon kredittagare fått uppgiften att granska Implico eller emissionsprospektet. Vidare har inte heller banken kunnat förutse att låntagarna förlitat sig på att banken gjort en grov kontroll av riktigheten av i prospektet lämnade uppgifter. Dåvarande Bankinspektionen har i yttrande d 12 jan 1991 uttalat att inspektionen inte funnit anledning att kritisera bankens handläggning av ärendet. Inspektionen har i yttrandet bl a funnit att det inte kan åligga banken att undersöka emitterande företags ekonomiska ställning eller pantens värde i vidare mån än som skett i aktuellt ärende.

I emissionsprospektet anges att Implicos riskkapitalbas är liten i förhållande till pågående och planerad verksamhetsomfattning och att basen därmed behöver förstärkas för att utvecklingen av koncernens verksamhet skall kunna ske i snabb takt och under sunda förhållanden. Vidare sägs bl a att det konvertibla förlagslånet ger koncernen en tillräcklig likviditetsberedskap för att kunna finansiera expansionen på ett bra sätt. En normalt aktsam läsare av prospektet borde med hänsyn till vad som ovan nämnts inse att det lån som bolaget önskade ta upp mot konvertibler var ett riskkapital och att någon garanti för konvertiblernas värde inte lämnades.

De av S-E-Banken till Implico inbetalda konvertibelmedlen insattes och stod kvar på bolagets konto i Ostgöta Enskilda Bank under icke ringa tid. Implico lånade därefter ut dessa medel till Tabergsmöbler AB. Av förvaltningsberättelsen i Implicos konkurs framgår att obeståndet torde ha uppstått när bolagets fordringar på Tabergsmöbler AB inte längre var valida och att utbetalningen av konvertibelmedlen i form av lån till Tabergsmöbler AB "varit av äventyrlig karaktär" varför misstanke om vårdslöshet mot borgenärer föreligger. Om det hade ålegat banken att granska prospektet - vilket i och för sig har bestritts - så skulle mot bakgrund av vad ovan nämnts det material som funnits tillgängligt i början av 1989 inte ha avslöjat den risk för förlust som konvertibelköparna utsattes för.

S.A. och H.A: I mitten av januari fick de ett emissionsprospekt från Implico. Kontakterna beträffande konvertibelemissionen hölls med Implicos verkställande direktör, O. Denne uppgav att S-E-Banken var villig att finansiera emissionen. Den 17 febr 1989 fick de var sin revers av banken för undertecknande. De anställda erhöll därefter sina krediter på sätt som S-E-Banken uppgett.

Emissionsprospektet visade sig vara felaktigt i väsentliga avseenden. Uppgifterna om aktiekapital och styrelseledamöter stämde inte. Dessa felaktigheter skulle mycket lätt ha kunnat konstateras om banken tagit

del av ett registreringsbevis för bolaget Av förvaltarberättelsen i Implicos konkurs framgår att bolaget hade problem redan år 1987. Något årsbokslut har aldrig upprättats i bolaget.

Banken är professionell långivare och placeringsrådgivare och låntagarna intar i förhållande till banken en underlägsen ställning. S.A. och H.A. förutsatte att banken agerade på ett professionellt sätt genom att översiktligt granska prospektet och senaste bokslut. S.A. som i kreditavtalet pantförskrivit 5000 st Implico AB:s förlagslån 1989/92 på nominellt 300 000 kr, förutsatte att banken först skulle få de konvertibla skuldebreven innan kreditbeloppet utbetalades till Implico. H.A. var av samma uppfattning med hänsyn till vad S-E-Banken hade uppgett om konvertiblerna i missivbrevet daterat d 17 febr 1989. Varje kontroll från bankens sida skulle ha resulterat i att banken blivit varse att de av Implico lämnade uppgifterna inte stämde. Detta skulle i sin tur ha föranlett banken att gå vidare i undersökningarna av bolaget, vilket slutligen skulle ha resulterat i att banken inte skulle ha medverkat till att Implico tillfördes ytterligare medel. Vid sådant förhållande skulle banken ha avrått låntagarna från att ingå kreditförbindelsen med banken. Banken har således brustit i det uppdrag den åtagit sig genom att inte göra tillräckliga kontroller av bolaget och att sända bolaget lånemedlen innan banken mottagit konvertiblerna som säkerhet. Låntagarna hade ingen möjlighet att göra en erforderlig kontroll och förutsatte således att banken skötte kontrollen ävensom hanterade säkerheterna på ett riktigt sätt. När låntagarnas förutsättningar att teckna kreditavtalen brustit och när dessa förutsättningar varit väsentliga och fullt möjliga för banken att iaktta, kan avtalen inte göras gällande. Banken skall således bära risken för att S.A:s och H.A:s förutsättningar har brustit.

Domskäl

S-E-Banken har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med kontorsföreståndaren vid S-E-Banken S.L. Som skriftlig bevisning har åberopats emissionsprospektet, Bankinspektionens yttrande d 12 jan 1991 och förvaltarberättelsen på sätt angetts i sakframställningen.

S.A. och H.A. har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själva samt vittnesförhör med tidigare verkställande direktören hos Implico A.L. Som skriftlig bevisning har S.A. och H.A. åberopat mellan parterna upprättade skuldebrev, missivbrevet daterat d 17 febr 1989 och därefter sänt från banken till S.A. och H.A. samt emissionsprospektet och förvaltarberättelsen i de delar som framgår av sakframställningen.

L. har uppgett bl a följande: Han har varit kontorsföreståndare i S-E- Banken sedan 1919. Implico-koncernen var en nybildad koncern. Han kände den relativt bra och visste att Infocentergruppen ICG AB var ett mycket bra bolag. Dock hade han mindre kunskap om Implico. Styrelseledamöterna i Implico, L. och S. var mycket gamla kunder i banken. Han litade till 100 % på dessa personer. I oktober-december 1988 fick han information av bl a dessa personer att koncernen behövde pengar för att satsa på en ny konstruktion. Först någon månad därefter kom en förfrågan om S-E-Banken kunde ställa upp

med krediter till de anställda. O. hanterade emissionen själv. Det fanns inget samband mellan konvertibler och lån. Krediterna till de anställda gavs efter individuell kreditprövning. Något personligt sammanträffande med kredittagarna var det inte fråga om. Krediterna gavs "på distans" vilket inte var en ovanlig form av kreditgivning vid detta tillfälle. S-E-Banken granskade inte prospektet före kreditgivningen. Banken hade över huvud taget inte sett prospektet förrän efter det att krediterna hade beviljats. Efter den information som givits banken om koncernen fann banken sig inte ha något direkt behov av prospektet. Det måste vara upp till vars och ens omdöme att investera i konvertibla skuldebrev. Inte någon av kredittagarna begärde att banken skulle granska Implicokoncernens ställning. Ingen ifrågasatte emissionen. Först när det "brann", trodde kredittagarna eller gjorde de sken av att banken hade granskat emissionsprospektet.

S.A. som var vice verkställande direktör och marknadsansvarig på Tabergsmöbler, och H.A. som var försäljningschef på samma företag, har under sanningsförsäkran uppgett bl a följande: De hade ett intryck av att Implico var ett professionellt företag som ville bygga något nytt. Det var en frisk satsning ledd av kompetenta personer. De fann det intressant att vara med genom att förvärva konvertibler. De fick information av O. om emissionen. Någon direkt kontakt med banken hade de inte. Eftersom de inte visste något om värdepappershantering förutsatte de dock att banken granskade emissionsprospektet innan den beviljade krediterna. De förutsatte också att banken inte skulle lämna över kreditbeloppen till Implico förrän de konvertibla skuldebreven var utställda och banken hade prövat om de konvertibla skuldebreven skulle tas som säkerhet.

L. har uppgett bl a, att O. höll i hela emissionen, tog fram prospektet och stod för alla siffror, att S-E-Banken informerades om själva upplägget med koncernbildningen och att uppgifterna i prospektet vad gäller aktiekapital, styrelse och revisorer inte är riktiga till alla delar.

TR:ns bedömning. Bankerna innehar genom sin ställning i samhället en roll som gör att allmänheten har rätt att hysa förtroende för dem. Man brukar tala om att bankerna har en ställning som ett slags halvofficiellt organ med ett särskilt ansvar gentemot sina kunder för de olika tjänster som banken säljer. Bankernas tjänsteutbud har blivit alltmer diversifierat och består inte enbart av kreditgivning utan av en rad andra verksamheter som är knutna till in- och utlåningsrörelsen. Efter hand som de finansiella marknaderna utvecklats har banker i stor utsträckning markerat sin ställning som finansiella rådgivare. Bankernas ställning och verksamhetens art återverkar således på deras ansvar gentemot kunderna som i flera fall intar en underordnad ställning.

I förevarande fall är utrett att Implico ställt en konkret förfrågan till S-E-Banken om banken var villig att finansiera enskilda anställdas förvärv av konvertibla skuldebrev i Implico. Det har inte gjorts gällande att banken på något sätt skulle ha medverkat i själva emissionen av konvertiblerna genom att t ex utforma emissionsprospektet eller annat informationsmaterial till de anställda. Denna uppgift har enligt vad som framkommit i målet helt skötts av Implicos ledning. Vidare är i målet klarlagt att krediterna till de anställda beviljats efter individuella kreditprövningar. Någon personlig kontakt mellan bank och låntagare har inte förevarit. Krediterna har alltså beviljats "på distans". Vidare får anses ha framkommit att banken inte lämnat något generellt godkännande att godta de aktuella konvertiblerna som säkerhet för lånen. Lån har således beviljats i form av blancokrediter, dvs utan säkerhet, eller med borgen och/eller konvertiblerna som säkerhet. Fråga är vilket ansvar som banken har gentemot S.A. och H.A. i detta kreditgivningsuppdrag.

S.A. och H.A. har i bankens kreditgivningsansvar intolkat även ett ansvar för placeringsrådgivning. TR:n finner, att banken fått en förfrågan att finansiera ett redan klart projekt. Varken S.A. eller H.A. har till banken ställt frågan om deras påtänkta investering var säker och bra. Mot bakgrund härav ger utredningen vid handen att placeringsrådgivning ej ingick i bankens uppdrag. Genom att ställa sig positiv till en förfrågan om kredit kan banken således inte anses ha åtagit sig det vidare ansvar som kan följa med en placeringsrådgivning. Även med beaktande av vad som inledningsvis nämnts om bankens ställning och dess kunders berättigade krav kan TR:n inte finna att ett med placeringsrådgivning förenat ansvar förelegat.

Eftersom en bank endast skall medverka till en sund kreditgivning anser dock TR:n att det i en banks normala kreditgivningsansvar bör ingå en skyldighet att pröva ändamålet med krediten. En bank skall även pa goda grunder kunna anta att banken får tillbaka utlånade pengar. Av denna anledning bör en bank i samband med kreditprövningen även pröva om låntagaren kan bära krediten och om banken skall kräva säkerhet.

Sverker A. och Håkan A. har båda önskat förvärva konvertibla skuldebrev och får därmed anses ha bedömt förvärvet som en god investering. Banken har efter information från företagsledningen i Implico samt med sin tidigare kännedom om företag och styrelseledamöter inom Implico- koncernen inte haft anledning att ifrågasätta emissionen. Därtill kommer att banken av företagsledningen erhållit förbindelser att få sig tillsänt de konvertibla skuldebrev som banken önskade ha som säkerhet. Kreditprövningen som skett individuellt har inte kritiserats. Mot denna bakgrund finner TR:n - i likhet med vad dåvarande Bankinspektionen i yttrandet d 12 jan 1991 anfört - att banken gjort vad som bör ankomma på den vad gäller prövningen av såväl ändamålet med krediten som pantens värde.

TR:n finner alltså att det i det begränsade uppdrag som banken åtagit sig i samband med emissionen inte har ingått att närmare än som skett pröva emissionen. Detta ansvar måste anses ha ålegat S.A. och H.A.

S.A. och H.A. har genom det missivbrev som sändes till dem fått information om att kreditbeloppen skulle sändas till Implico. Genom underskrift av kreditavtalen och översändande av dessa till banken har de enligt TR:ns mening accepterat att så fick ske. S.A. och H.A. har dock uppgett att en förutsättning härför var att banken först erhållit de konvertibla skuldebreven. Denna förutsättning har de byggt på vad som angetts i missivbrevet. S.A. har även hävdat att detta avtalats mellan honom och banken genom vad som i kreditavtalet nämnts om bankens krav på säkerhet. TR:n finner att den uppgivna förutsättningen inte kan utläsas av missivbrevet. Den kan ej heller anses avtalad i kreditavtalet. Att ett omhändertagande av skuldebreven varit en förutsättning för S.A. och H.A. att ingå skuldförbindelsen framstår vidare som en efterhandskonstruktion. I allt fall kan inte banken ha varit medveten om denna förutsättning.

Sammantaget har inte S.A. och H.A. anfört sådana omständigheter som visar att det skulle strida mot tro och heder att åberopa kreditavtalen eller att det skulle föreligga någon jämkningsmöjlighet. Ej heller har S.A. eller H.A. visat att banken varit vårdslös eller i övrigt misskött kreditgivningsuppdraget. Samtliga grunder för bestridande av bankens talan har därmed fallit. Tvist råder inte om yrkat belopp eller ränta. Bankens käromål mot såväl S.A. som H.A. skall därför bifallas.

Göta HovR

S.A. och H.A. överklagade i Göta HovR och yrkade ogillande av käromålen.

S-E-Banken bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Ström, adj led rådmannen Sunden och tf hovrättsassessorn Ring, referent) anförde i dom d 17 juni 1993: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

Lika med TR:n finner HovR:n att S.A. och H.A. inte anfört sådana omständigheter som visar att det skulle strida mot tro och heder att åberopa kreditavtalen eller att det skulle föreligga någon grund för jämkning.

Fråga uppkommer då om banken varit vårdslös i det uppdrag som givits banken och om S.A. och H.A. till följd härav fått en kvittningsgill motfordran i form av skadestånd.

I likhet med TR:n konstaterar HovR:n att S.A. och H.A. genom missivbrevet från banken fått information om att kreditbeloppen skulle sändas till Implico AB och att de genom underskrift av kreditavtalen och översändandet av dessa till banken accepterat att så fick ske. En förutsättning härför har dock enligt S.A. och H.A. varit att banken först erhöll de konvertibla skuldebreven. Som stöd härför har de åberopat innehållet i bankens missivbrev. Vidare har S.A. hävdat att detta avtalats mellan honom och banken genom vad som i kreditavtalet nämnts om bankens krav på säkerhet.

Genom att förbinda sig att överföra låntagarnas kreditbelopp till bolaget får banken anses ha åtagit sig ett uppdrag gentemot S.A. och H.A. Fråga är då om detta uppdrag innefattat mer än enbart en utbetalning till bolaget. Det kan konstateras att någon uttrycklig överenskommelse parterna emellan om att banken, innan inbetalningen skedde till Implico AB, skulle erhålla de konvertibla skuldebreven inte har träffats.

Bankernas ställning och verksamhetens art återverkar på deras ansvar gentemot kunderna som ofta intar en underordnad ställning. Ett betydande ansvar åvilar således bankerna att vara tydliga i förhållandet till kunden och klargöra för denne vad ett uppdrag som banken uttryckligen åtagit sig att utföra innebär. I sitt missivbrev till låntagarna har banken bl a skrivit: " I de fall då vi bedömer att vi ej behöver konvertiblerna som säkerhet för lånet kommer dessa att översändas hem till Er." Med beaktande av det naturliga förfaringssättet vid förvärv av konvertibler i bolag av förevarande slag nämligen att dessa också överlämnas till förvärvaren i anslutning till betalningen, sammanställt med den något missvisande skrivningen i missivbrevet, har S.A. och H.A. enligt HovR:ns mening, haft fog för sin uppfattning att banken skulle tillse att de konvertibla skuldebreven erhölls samtidigt som kreditbeloppen överfördes till Implico AB. Det är inte visat att det förelegat något hinder mot detta tillvägagångssätt. Det måste ha stått klart för banken att mottagandet av konvertiblerna varit en avgörande förutsättning för S.A:s och H.A:s förvärv. Om detta hade iakttagits skulle - sedan det visat sig att de utlovade skuldebreven inte kom att utges - kreditbeloppen fortfarande ha funnits tillgängliga hos banken. Genom sitt förfarande har banken varit försumlig i sitt uppdrag gentemot S.A. och H.A. och förorsakat dem skada som motsvarar det omstämda beloppet. Denna skada måste ha varit förutsebar för banken oavsett bankens uppfattning om Implico AB:s kreditvärdighet. Banken är således skadeståndsskyldig mot S.A. och H.A.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n käromålen.

HD

S-E-Banken (ombud advokaten B.G.) överklagade och yrkade att bankens talan skulle till alla delar bifallas.

S.A. och H.A. (ombud för båda advokaten B.E.) bestred ändring.

Svenska Bankföreningen avgav yttrande i målet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. S.A. och H.A. har i första och andra hand till grund för sin talan åberopat att omständigheterna vid kreditavtalens ingående är sådana att det enligt 33 § avtalslagen skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem göra kreditavtalen gällande eller att deras betalningsskyldighet enligt 36 § avtalslagen skall jämkas till 0 kr. I likhet med TR:n och HovR:n finner HD att de omständigheter som S.A. och H.A. åberopat inte är av sådan art att rättsverkan enligt anförda lagrum kan inträda.

S.A. och H.A. har vidare åberopat att S-E-Banken har varit vårdslös i det uppdrag som de givit banken så att S.A. och H.A. fått en kvittningsgill motfordran på banken i form av skadestånd.

Vad gäller omfattningen av det uppdrag banken fått kan till en början konstateras att det är ostridigt att S-E-Banken inte har medverkat i upprättandet av prospektet för emissionen, utan att banken efter en förfrågan från ledningen för Implico har åtagit sig att medverka vid kreditgivning till de anställda som varit intresserade av att teckna konvertibler. Det är också ostridigt att kreditgivningen har skett på distans, dvs något sammanträffande mellan låntagarna och företrädare för banken har inte ägt rum i anslutning till beviljandet av krediterna. Med hänsyn härtill har bankens roll vid kreditgivningen inte varit sådan att ett ansvar för rådgivning uppkommit.

Av 2 kap 13 § bankrörelselagen följer att det som ett självklart led i kreditgivning ingår att banken prövar låntagarens möjligheter att betala tillbaka lånet och i samband därmed också bedömer vilka säkerheter som krävs. Vid denna prövning har emellertid banken skäl att utgå ifrån att kredittagaren själv, om inte motsatsen framstår som uppenbar, har gjort en välgrundad bedömning av den risk som låntagaren är beredd att ta genom ändamålet med krediten. Som Bankföreningen anfört gäller detta särskilt vid köp av värdepapper. I förevarande fall har S-E-Banken uppgivit att banken genom de kontakter som förevarit med företrädare för Implico inte har haft anledning att utgå från annat än att bolaget varit sunt. Med tanke på att det har legat i bankens intresse att få fullgoda säkerheter för lånen och att banken har accepterat skuldebreven som säkerhet finns inte skäl att ifrågasätta detta påstående. Vidare måste banken ha haft rätt att utgå ifrån att S.A. och H.A. såsom anställda i Implicokoncernen har haft tillgång till kvalificerad -ekonomisk information om Implico. Det kan därför inte riktas någon kritik mot S-E- Banken för bristfällig kontroll av Implicos ekonomiska ställning.

S.A. har hävdat att kreditavtalet i sig innefattade ett avtal om att kreditbeloppet inte skulle betalas ut till Implico förrän banken fått konvertiblerna som säkerhet. Någon sådan överenskommelse kan emellertid inte utläsas ur handlingen. Vidare har S.A. och H.A. vars lån beviljades utan säkerhet, gjort gällande att denna deras uppfattning dessutom grundades på vad banken anfört i missivbrevet av d 17 febr 1989. Som Bankföreningen har anfört är det emellertid inte ovanligt att ett lån betalas ut innan banken har fått den avtalade säkerheten. Vad gäller överlämnandet av de konvertibla skuldebreven vilar enligt aktiebolagslagen ansvaret för detta på bolaget, dvs i förevarande fall på Implico. Underlåtenheten att uttryckligen informera S.A. och H.A. om detta förhållande kan inte anses som en vårdslöshet. Inte heller kan den något otydliga utformningen av missivbrevet grunda skadeståndsskyldighet för banken gentemot S.A. och H.A.

På grund av det anförda skall S-E-Bankens talan bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lind, Nyström, referent, och Svensson) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att Implico AB haft behov av kapital för att kunna utvidga sin verksamhet. Den till en begränsad krets, huvudsakligen anställda inom koncernen, riktade emissionen innebar ett erbjudande om att mot konvertibla skuldebrev låna ut pengar till bolaget. Efter kontakter med Skandinaviska Enskilda Banken har bolaget meddelat dem som erbjudits förvärva konvertibla skuldebrev att banken kunde bevilja dem kredit för förvärvet. Emissionsprospektet har ostridigt framställts och skickats ut av bolaget utan medverkan av banken. Före beviljandet av lån har banken gjort en individuell kreditprövning av envar av sina låntagare.

Parterna har i HD åberopat samma grunder för sin talan som i underrätterna, banken med det tillägget att, om skadeståndsskyldighet för banken skulle anses föreligga, denna skall jämkas enligt 36 § avtalslagen med hänsyn till omständigheterna vid avtalens tillkomst och senare inträffade förhållanden.

I likhet med TR:n och HovR:n finner HD att vad S.A. och H.A. anfört som grund för en tillämpning av 33 eller 36 § avtalslagen inte är av sådant slag att det skulle strida mot tro och heder att åberopa kreditavtalen eller att någon jämkning skall ske.

Enligt 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617) får en bank bevilja kredit endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra laneförbindelsen, dvs i enlighet med lånevillkoren bl a erlägga ränta och amorteringar. Dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Banken får avstå från säkerhet om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl. Bestämmelsen har till syfte att skydda banken från förlust eller med andra ord att skydda de medel allmänheten genom inlåning eller på annat sätt placerat i banken (jfr NJA 1993 s 163).

Även om en bank vid beviljande av kredit regelmässigt får kunskap om ändamålet med krediten kan det inte anses föreligga någon principiell skyldighet för banken att pröva det lämpliga i hur låntagaren avser att använda pengarna. Kreditprövningen har till främsta syfte att utreda om låntagaren har förmåga att uppfylla villkoren i kreditavtalet och utrymme i sin ekonomi för kreditåtagandet; något annat kan inte anses följa av 5 § konsumentkreditlagen. Om en bank har försummat sina skyldigheter i fråga om kreditprövningen, kan detta endast i undantagsfall föranleda att låntagaren blir fri från sin betalningsskyldighet för lånet. Sådan befrielse kan i så fall närmast grundas på 36 § avtalslagen.

Banken har i förevarande fall, på grundval av tidigare förbindelser med personer verksamma i bolaget och genom vad banken erfarit vid kontakter med företrädare för bolaget i anledning av emissionen, ansett sig kunna dra slutsatsen att bolaget haft en sund ekonomisk ställning. Vad beträffar omständigheterna kring bankens kreditgivning till S.A. och H.A. är ostridigt, att någon kontakt över huvud taget inte förekommit genom sammanträffande, brev eller samtal utöver vad som till banken kan ha sagts om deras egna ekonomiska förhållanden. I vart fall genom innehållet i de reverser banken tillställt S.A. och H.A. har dessa kunnat sluta sig till huruvida banken efter prövning krävt säkerhet för lånen eller ej och vari säkerheten i så fall skulle bestå.

Ingen av dem har ställt någon fråga till banken. Inte heller i övrigt har någon rådgivning förekommit.

Med hänsyn till det anförda kan banken inte anses ha haft något ansvar gentemot S.A. och H.A. i fråga om bolagets ekonomiska ställning eller beträffande innehållet i emissionsprospektet.

S.A. och H.A. vilken senares lån beviljades utan säkerhet, har slutligen gjort gällande att banken inte hade rätt att på deras uppdrag betala ut lånebeloppen till bolaget annat än mot erhållande av konvertiblerna. Detta kan inte, så som S.A. hävdat, utläsas av kreditavtalet mellan honom och banken. Utformningen av bankens missivbrev d 17 febr 1989 kan visserligen sägas vara något otydlig men brevet kan inte tolkas så att S.A. och H.A. därigenom fick fog för sin uppfattning om det beskrivna förfarandet. Av Bankföreningens yttrande framgår att det inte heller är ovanligt att lån betalas ut innan banken fått avtalad säkerhet.

Bankens talan skall på grund av det anförda bifallas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 10 jan 1996 (nr DT 4).