NJA 1996 s. 560

Banken överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

I.S.J. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring samt hovrättsråden Bergenfalk, Gertrud Holmquist och Lundmark, referent) meddelade dom d 22 april 1993.

HovR:n behandlade först I.S.J:s påståenden att någon giltig pantförskrivning inte hade kommit till stånd och att banken inte längre hade någon fordran mot B.J. sedan bolaget upphört att existera. HovR:n ogillade dessa invändningar och konstaterade att B.J:s borgensansvar kvarstod efter bolagets konkurs och likvidation.

Härefter anförde HovR:n i domskälen: Slutligen har HovR:n att ta ställning till I.S.J:s i sista hand gjorda invändning, nämligen att banken på grund av att fordringen har preskriberats i förhållande till såväl bolaget som B.J. har förlorat sin rätt att ta den av henne som en utanför skuldförhållandet stående tredje man ställda panten i anspråk. Invändningen rör frågan om livskraften av s k tredjemanspant.

I 11 § preskriptionslagen (1981:130) - som enligt 1 § samma lag är tillämplig i den mån annat inte är särskilt föreskrivet - anges att preskription inte inskränker borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har säkerhet i form av panträtt. Ordalydelsen ger inte stöd för annat än att borgenären har rätt att även ta en tredjemanspant i anspråk, oavsett vilket intresse panten skall säkerställa och vilket förhållande den har till andra ställda säkerheter. Förarbetena till lagrummet belyser inte den aktuella frågeställningen.

I 6 kap 4 § JB föreskrivs på motsvarande sätt att borgenären har rätt att få betalning för en fordran som är förenad med panträtt i fastighet även om fordringen har preskriberats. Inte heller här ger förarbetena ledning för bedömningen av hur en av tredje man ställd fastighetspant skall behandlas.

Mot en tillämpning av de angivna bestämmelserna enligt deras ordalydelse har i litteraturen förts fram den uppfattningen att tredjemanspant skulle kunna vara föremål för preskription i analogi med vad som gäller i fråga om preskription av borgen enligt 8 § 2 st preskriptionslagen (se Walin, Borgen och tredjemanspant, 1984 s 334 och 344ff samt Lindskog, Preskription, 1990 s 550f). HovR:n anser sig emellertid - i avsaknad av stöd i lagförarbeten eller praxis - inte kunna lägga dessa uttalanden till grund för sin bedömning.

Varken pantförskrivningsavtalet eller omständigheterna i övrigt ger vid handen att parterna, när avtalet ingicks, avsåg att den av I.S.J. ställda panten skulle vara underkastad andra regler än vad de tidigare redovisade bestämmelserna i preskriptionslagen och JB ger uttryck för. Banken har visserligen enligt pantförskrivningsavtalet åtagit sig att vårda panten genom att vidmakthålla huvudfordringen. I detta fall har huvudfordringen inte kunnat göras gällande mot bolaget på grund av att detta har upplösts efter konkurs, och banken har därmed i praktiken inte haft möjlighet att undvika preskription av huvudfordringen. Den omständigheten att banken kan ha brustit i sitt åtagande om pantvård med avseende på att vidmakthålla sin fordran mot B.J. medför enligt HovR:ns mening inte att bankens rätt på grund av panten skall anses ha upphört samtidigt som dess fordran mot B.J. preskriberades.

Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n att banken har rätt att tillgodogöra sig den av I.S.J. ställda panten till betalning av bankens fordran mot B.J. Med ändring av TR:ns dom skall därför bankens talan bifallas.

I.S.J. (ombud advokaten T.A.) överklagade och yrkade att HD skulle lämna bankens talan utan bifall.

Banken (ombud bankjuristen H.J.) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande det i HovR:ns dom behandlade spörsmålet om preskription vid tredjemanspant och förklarade frågan om prövningstillstånd i övrigt vilande.

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Nyström, Lennander och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Då en tredje man ställer en pant för någon annans skuld uppkommer en situation som företer likheter med den som föreligger då någon går i borgen. Såväl tredjemanspantsättaren som borgensmannen åtar sig ett ansvar för en förpliktelse som åvilar någon annan, varvid pantsättarens ansvar dock är begränsat till den ställda panten, medan borgensmannen ansvarar med hela sin förmögenhet. Liksom en borgensman erhåller regressrätt mot gäldenären, om han infriar skulden, erhåller tredje mannen regressrätt mot gäldenären, om panten tas i anspråk. I flera hänseenden finns det därför anledning att tillämpa samma principer beträffande en tredjemanspantsättares och en borgensmans rättigheter och skyldigheter. Samtidigt måste emellertid grundläggande panträttsliga principer beaktas (jfr rättsfallen NJA 1980 s 311 och 1987 s 80).

Den fråga som aktualiseras i målet är, huruvida borgenären kan erhålla betalning ur en pant som ställts av tredje man, då den fordran som panträtten skall säkra har preskriberats.

Enligt 8 § 2 st preskriptionslagen (1981:130) omfattar preskription av en huvudfordran även fordran på grund av borgen (s k accessorisk preskription). En tillämpning på tredjemanspant av de principer som gäller beträffande borgen skulle således leda till att panträtten ansågs upphöra samtidigt med fordringsrätten. Det synes dock klart, att en sådan regel inte skulle kunna uppställas undantagslöst (jfr Walin, Borgen och tredjemanspant, 1984 s 3441.

Sedan gammalt har emellertid gällt att ett sakrättsligt anspråk inte preskriberas, även om en viss uppmjukning numera skett med avseende på återtagandeförbehåll (se t ex 7 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl). I 11 § preskriptionslagen stadgas, att preskription inte inskränker borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt till säkerhet för fordringen. På motsvarande sätt anges i 6 kap 4 § JB, att borgenären har rätt att få betalning ur panten för en fordran som är förenad med panträtt i fast egendom även om fordringen har preskriberats. Någon skillnad görs inte i lagtexten mellan pant som har ställts av gäldenären och sådan som tredje man har ställt och inte heller i lagrummens förarbeten berörs frågan om vem som har ställt panten (prop 1979/80:119 resp prop 1970:20).

En regel av innebörd att panträtten kan göras gällande, trots att fordringsrätten preskriberats, kan naturligtvis synas hård mot tredje mannen, eftersom preskriptionen medför att han förlorar sin regressrätt mot gäldenären. Tredjemanspantsättaren kan emellertid träffa överenskommelse med den gäldenär, vars betalningsskyldighet panten skall säkerställa, att denne även i fall av preskription skall ersätta honom för vad han nödgas utge om panten tas i anspråk; sådant ansvar kan möjligen åvila gäldenären, åtminstone i vissa fall, redan på grund av allmänna rättsgrundsatser (jfr Walin, a a s 348). Tredjemanspantsättaren kan också vid pantsättningen uppställa som villkor mot borgenären att panträtten upphör att gälla om fordringen preskriberas. Härtill kommer att borgenären kan bli skyldig att ersätta tredje mannen den skada som han genom försummelse åsamkat denne (jfr beträffande borgen rättsfallet NJA 1992 s 351).

Med hänsyn till det anförda bör den av I.S.J. ställda panten inte behandlas på annat sätt än som följer av 11 § preskriptionslagen och 6 kap 4 § JB, vilket innebär att banken inte har förlorat sin rätt att ta panten i anspråk.

HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.