NJA 1997 s. 175
Ansvarsbestämmelsen i 74 § lagen (1977:293) om handel med drycker avseende olovligt anskaffande av alkoholdrycker har ansetts vara tillämplig då en person som gåva eller lån, i strid med förbudet i 12 § 2 st samma lag, överlämnat en mindre mängd spritdrycker till en ung person.
TR:n
2 st samma lag, överlämnat en mindre mängd spritdrycker till en ung person.
Allmän åklagare yrkade vid Mölndals ZR ansvar å M.B., född 1950, för olovligt anskaffande av alkoholdrycker enligt följande: M.B. har d 17 aug 1993 uppsåtligen anskaffat alkoholdryck till annan som ej fyllt 18 år genom att i sin bostad på Torahögsvägen i Lindome lämna ut och försälja ungefär 3 dl starksprit till M.M., född 1978.
Åklagaren åberopade i första hand 12 § 1 st och 74 § lagen (1977:293) om handel med drycker och i andra hand 12 § 2 st och 74 § samma lag.
M.B. erkände att han ställt fram omkring 2 dl starksprit, som M.M. tagit, men förnekade att han uppsåtligen för hennes räkning anskaffat starksprit.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Bärthel) anförde i dom d 20 juni 1994: Domskäl. M.B. har berättat. Den aktuella dagen kom M.M. och en kamrat till henne hem till honom och berättade att de skulle gå på ett party. M.M. frågade honom om han inte kunde ge henne sprit. Han trodde att hon var mer än 15 år men han tyckte ändå inte om hennes begäran. I alla fall så hällde han upp ca två deciliter Absolut Vodka i en flaska och ställde flaskan på ett bord. Han varnade henne, men sa att hon själv fick avgöra om hon ville ta spriten. I samma ögonblick ringde telefonen och han gick in för att svara. När han åter kom ut hade flickorna gått och tagit flaskan med sig. Spriten hade han för egen räkning köpt utomlands.
På åklagarens begäran har såsom vittnen hörts M.M. och A-K.J., båda födda 1978.
TR:n gör följande bedömning. Genom de av M.B. och vittnena lämnade uppgifterna finner TR:n klarlagt att M.B. till M.M. överlämnat starksprit. M.B. har hävdat att det i varje fall inte rörde sig om större mängd än två deciliter medan M.M. och A-K.J. har uppgivit att det var fråga om en större mängd. Frågan är om flickorna är trovärdiga beträffande den mängd alkohol som fanns i flaskan. TR:n beaktar därvid att alkoholkonsumtion bland tonåringar kan vara en värdeladdad fråga i många familjer. Det finns därför anledning att befara att många ungdomar inte är sanningsenliga när de för föräldrar berättar om händelser där alkohol förekommit. Härtill kommer att M.M:s moder, som vid huvudförhandlingen var närvarande som åhörare, under dotterns vittnesförhör ingrep och försökte tillrättalägga dotterns vittnesmål på en viss punkt. Vittnenas uppgifter rörande mängden sprit som M.B. överlämnat kan mot bakgrund av det nu anförda inte utan vidare tas för gott. Mot M.B:s förnekande kan därför inte anses klarlagt att han överlämnat en större mängd sprit än han erkänt, dvs omkring två deciliter.
Enligt 12 § 2 st lagen om handel med drycker får spritdrycker inte såsom gåva eller lån överlämnas till den som kan antas inte ha fyllt 20 år. Den som i strid mot bestämmelsen anskaffar alkoholdrycker åt annan skall enligt 74 § dömas för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst två år.
TR:n finner i vart fall utrett att M.B. till M.M. utan vederlag överlämnat åtminstone två deciliter starksprit. Han har härigenom gjort sig skyldig till olovligt anskaffande av spritdrycker.
TR:n anser att påföljden kan bestämmas till böter. Vid bestämmandet av antalet dagsböter beaktar TR:n att ett tillhandahållande av starksprit till tonåringar inte kan anses som ett bagatellartat brott.
HovR:n för Västra Sverige
M.B. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet eller i vart fall sätta ned straffet.
Åklagaren bestred ändring. Han justerade gärningsbeskrivningen enligt följande: M.B. har--- lämna ut och försälja eller som gåva eller lån överlämna ungefär ---född 1978.
HovR:n (hovrättslagmannen Berggren och hovrättsrådet Sundqvist, referent) anförde i dom d 17 febr 1995: Domskäl. TR:n har tillämpat 12 och 74 §§ lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD). Den lagen har upphört att gälla fr o m d 1 jan 1995 och har ersatts av alkohollagen (1994:1738), i vilken motsvarande bestämmelser finns i 3 kap 9 § och 10 kap 6 §. Förutsättningar att tillämpa den nya lagstiftningen i detta mål föreligger dock inte.
Åklagaren har i HovR:n inte lagt M.B. till last något annat än det som TR:n funnit denne övertygad om, nämligen att han utan vederlag överlämnat åtminstone två deciliter starksprit till M.M. M.B. har å sin sida gjort gällande att det inte varit fråga om något överlämnande, eftersom M.M. själv fattat beslutet att ta med sig den sprit som han hällt upp åt henne i en flaska. Denna invändning kan enligt HovR:ns mening inte vinna beaktande. HovR:n utgår därför liksom TR:n från att M.B. - som gåva eller lån - överlämnat den angivna spritmängden till M.M. M.B. har alltså handlat i strid mot det förbud som intagits i 12 § 2 st LHD.
Den mot förbudet i 12 § 2 st LHD korresponderande ansvarsbestämmelsen finns i 74 § samma lag. Där sägs att den som i strid mot 12 § uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar alkoholdrycker åt annan döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till påföljd som anges i 72 §, dvs böter eller fängelse i högst två år. Frågan är om denna ansvarsbestämmelse är tillämplig på det förfarande som M.B. övertygats
om.
HovR:n gör i den frågan följande bedömning.
12 § LHD riktade sig från början enbart mot s k langning. I första hand avsåg förbudet anskaffande av alkoholdrycker åt yngre personer eller åt sådana som var märkbart påverkade av alkohol eller annat berusningsmedel. Men det var också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker (jfr NJA 1986 s 527). I båda fallen var det fråga om att man inte som ombud eller på annat sätt fick förvärva alkoholdrycker för annans räkning.
Genom lagändring år 1981 fogades till 12 § LHD ett andra stycke. Förbudet mot att förse ungdomar med alkohol utvidgades härigenom med en ny gärningstyp, nämligen överlämnande i form av gåva eller lån. Ett sådant förfarande skulle vara otillåtet oavsett om det hade föregåtts av ett uppdrag. I motiven (prop 1980/81:179 s 42) angavs att ansvarsbestämmelsen i 74 § skulle vara tillämplig även på dessa fall.
Enligt ansvarsbestämmelsen i 74 § LHD straffas den som anskaffar alkoholdrycker i strid mot 12 §. I den sistnämnda paragrafen förbjuds i första stycket två former av anskaffande. Härutöver tas i andra stycket upp ett uttryckligt förbud mot överlämnande som gåva eller lån i vissa fall. En tillämpning - i enlighet med lagstiftarens avsikt - av straffbestämmelsen på sistnämnda förfaranden strider således mot bestämmelsens ordalydelse.
Genom lagstiftning år 1994 (prop 1993/94:130, bet 1993/94JuU 27) har genom ett förbud mot analog tillämpning av straffbud den s k legalitetsprincipen uttryckligen lagfästs i brottsbalken. Enligt HovR:ns mening skulle med hänsyn till vad som nyss har sagts en tillämpning av 74 § LHD på det förfarande som lagts M.B. till last strida mot legalitetsprincipen. Åtalet skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.
Tf hovrättsassessorn Cederstierna var skiljaktig och anförde följande: I likhet med majoriteten finner jag att M.B. förfarit i strid med det förbud som intagits i 12 § 2 st lagen (1977:293) om handel med drycker.
Som framgår av HovR:ns domskäl har avsikten med det genom lagändringen utvidgade förbudet mot att förse ungdomar med alkohol varit att även överlämnande i form av gåva eller lån vid tillämpning av straffbestämmelsen i 74 § samma lag skall anses som ett anskaffande. En sådan tillämpning kan enligt min mening inte anses uppenbart oförenlig med lagtextens ordalydelse. Uttrycket anskaffande får mot bakgrund härav anses innefatta även ett sådant förfarande varom fråga är i målet. Denna lagtolkning kan inte heller sägas utgöra en sådan analogisk tillämpning av straffbud som inte är tillåten.
Jag anser därför att M.B. skall dömas för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till den av TR:n bestämda påföljden.
HD
Riksåklagaren överklagade och yrkade att M.B. skulle dömas för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter.
M.B. (offentlig försvarare advokaten A.L.) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Tegner, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Såsom HovR:n funnit har M.B. d 17 aug 1993 som gåva eller lån överlämnat i vart fall två deciliter starksprit till M.M., född år 1978, och härigenom handlat i strid mot det förbud som intagits i 12 § 2 st lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD).
Enligt 74 § LHD döms den som i strid mot 12 § samma lag uppsåtligen eller av oaktsamhet "anskaffar" alkoholdrycker åt annan för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst två år.
12 § 2 st LHD infördes år 1981 i syfte att utvidga förbudet mot att förse ungdomar med alkohol. I samband med lagändringen skedde emellertid ingen ändring beträffande beskrivningen av det straffbara förfarandet i ansvarsbestämmelsen. Frågan är då om en tillämpning av 74 § LHD i förevarande fall skulle strida mot straffrättens legalitetsprincip.
Termen anskaffa i 74 § LHD används visserligen endast i första stycket av 12 § LHD och inte i det nu aktuella andra stycket. I begreppet anskaffa inryms emellertid, även enligt allmänt språkbruk, ett antal skilda förfaranden. Bland dessa kan utan svårighet inbegripas att överlämna något som gåva eller lån. En tillämpning av 74 § LHD i ett fall av förevarande slag utgör därför inte någon analogisk lagtillämpning utan en tillåten lagtolkning.
M.B. skall med hänsyn till det anförda dömas för olovligt anskaffande av alkoholdrycker. HD finner ej skäl frångå den påföljd som TR:n bestämt.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.
HD (JustR:n Vängby, Gregow, Nyström, referent, och Svensson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.
JustR Lars K Beckman var skiljaktig och fastställde HovR:ns dom.
HD:s dom meddelades d 25 mars 1997 (mål nr B 1265/95).