NJA 1997 s. 842

Allmän åklagare yrkade vid Växjö TR ansvar å C.Z, född 1952, för olovlig körning, grovt brott, och förande av avställt fordon belagt med körförbud i tre fall, d 21 avg, d 24 aug och d 1 okt 1996, samt för narkotikabrott i tre fall, varav två bedöms som ringa, d 8 aug, d 24 aug och d 28 okt 1996. Förverkande yrkades av 12,2 gram amfetamin som tagits i beslag.

C.Z överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till fängelse två månader och förverka endast en månad av den villkorligt medgivna friheten.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsrådet Lundeholm, referent, samt nämndemännen Draken och Karlsson) anförde i dom d 23 dec 1996: Domskäl. Genom TR:ns dom är det avgjort att C.Z har gjort sig skyldig till narkotikabrott, förande av ett avställt fordon, belagt med körförbud, vid tre tillfällen, ringa narkotikabrott vid två tillfällen samt grov olovlig körning vid tre tillfallen. Gärningarna bör rubriceras så som TR:n har gjort.

C.Z har gjort gällande att gärningarnas straffvärde motsvarar två månaders fängelse och har beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet anfört bl a följande: TR:n har förverkat resterande del av den villkorligt medgivna frihet som meddelades d 29 maj 1996. Av uttalanden i förarbetena till lagstiftningen framgår att om en domstol tidigare har förverkat en del av villkorligt medgiven frihet, det krävs starka skäl för att på grund av ny brottslighet förverka straffåterstoden. Det bör främst komma i fråga när den nya brottsligheten begåtts i tiden före eller i anslutning till delförverkandet och det bör normalt inte komma i fråga om den nya brottsligheten har begåtts sedan den dömde frigivits villkorligt efter avtjänat delförverkande. I förevarande fall är omständigheterna sådana att straffåterstoden inte bör förverkas.

HovR:n gör följande bedömning.

I frågan om gärningarnas straffvärde gör HovR:n ingen annan bedömning än TR:n. När det så gäller frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet konstaterar HovR:n att det av ordalydelsen av nu gällande förverkandebestämmelser inte framgår någon sådan begränsning som C.Z har hävdat. De av honom åberopade uttalandena gjordes i samband med lagändringar år 1980 (prop 1978/79:212 s 5Of). Bestämmelserna rörande förverkande har därefter setts över och undergått ytterligare ändringar år 1989 (prop 1987/88:120). Lagstiftaren gav då uttryck för en viss skärpning av synen på återfall i brott, och lagändringar genomfördes i avsikt att tydligare än tidigare markera hur återfall skulle beaktas vid beslut om förverkande. I samband härmed infördes i 29 kap 4 § BrB en uttrycklig föreskrift om att man vid straffmätning i första hand skall beakta återfall genom att förverka villkorligt medgiven frihet. Mot den nu angivna bakgrunden bör de av C.Z åberopade förarbetsuttalandena inte tilläggas någon avgörande vikt.

I förevarande fall har C.Z återfallit i narkotikabrott mindre än fem månader efter domen d 26 mars 1996 och endast drygt två månader efter det att han frigavs villkorligt från straffet enligt den domen. När de nu aktuella återfallen i brott inleddes hade han sammanlagt varit på fri fot i mindre än tio dagar, och han hade under dessa få dagar hunnit begå ytterligare brott, för vilka han dömdes d 24 juni 1996.

Omständigheterna är med andra ord sådana att förverkande bör ske på det sätt som TR:n har bestämt.

C.Z (offentlig försvarare advokaten Anders Fagrenius) överklagade och yrkade att HD skulle upphäva förordnandet om förverkande av återstoden av den villkorligt medgivna frihet som hänför sig till HovR:ns över Skåne och Blekinge dom d 26 mars 1996.

Riksåklagaren medgav yrkandet.

HD förordnade d 17 jan 1997 att C.Z omedelbart skulle försättas på fri fot.

Betänkande

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Munck, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Som framgår av TR:ns dom har C.Z vid ett stort antal tillfällen dömts för brott, särskilt tillgreppsbrott, narkotikabrott och olovlig körning. Närmast före den nu överklagade domen hade han dömts d 26 mars 1996 av HovR:n över Skåne och Blekinge och d 24 juni 1996 av Kalmar TR. Genom den förstnämnda domen, som avsåg stöld och narkotikabrott, dömdes han till fängelse fyra månader, varjämte tidigare villkorligt medgiven frihet från en straffåterstod på två månader och tio dagar förklarades helt förverkad. Från detta straff frigavs han villkorligt d 29 maj 1996 med en återstående strafftid på två månader och fyra dagar samt en prövotid på ett år. Genom Kalmar TR:s dom, som avsåg olovligt brukande, olovlig körning och rattfylleri, dömdes han till fängelse två månader, varjämte den villkorligt medgivna friheten från straffet enligt domen av HovR:n över Skåne och Blekinge förklarades förverkad till en tid av en månad. Från det av Kalmar TR ådömda straffet frigavs han villkorligt d 3 aug 1996 med en återstående strafftid på en månad och en prövotid på ett år.

De i förevarande mål aktuella brotten har begåtts d 8, 21 och 24 aug samt d 1 och 28 okt 1996. Vid brotten löpte således prövotid för C.Z såväl på grund av den villkorliga frigivningen d 29 maj 1996 som med anledning av den villkorliga frigivningen d 3 aug 1996.

Frågan i vad mån villkorligt medgiven frihet skall förklaras förverkad i det fallet att den villkorligt frigivne på sådant sätt varit underkastad dubbel prövotid vid tiden för ny brottslighet uppmärksammades vid tillkomsten av den lagstiftning varigenom påföljden ungdomsfängelse avskaffades med verkan fr o m d 1 jan 1980. I det sammanhanget ändrades nämligen reglerna om villkorlig frigivning bl a så till vida att en möjlighet öppnades att begränsa förverkande av villkorligt medgiven frihet till att avse endast en del av straffåterstoden. I motiven konstaterades att denna ordning kunde leda till en komplikation i form av dubbla prövotider, något som dock inte var en principiell nyhet. Det framhölls i motiven att, om den villkorligt frigivne under en dubbel prövotid begår ytterligare brott, domstolen vid lagföring för den nya brottsligheten har valfrihet beträffande frågan vilket reststraff som skall förklaras förverkat och att ingenting hindrar att så sker beträffande båda reststraffen. Om domstol förklarat en del av villkorligt medgiven frihet förverkad borde dock enligt motiven starka skäl fordras för att på grund av ny brottslighet förklara resten av straffåterstoden förverkad. Detta borde främst komma i fråga då den nya brottsligheten begåtts i tiden före delförverkandet eller i anslutning till detta. Om den nya brottsligheten begåtts sedan den dömde villkorligt frigivits efter att ha avtjänat ett delförverkande, borde normalt endast den sist villkorligt medgivna friheten komma i fråga för förverkande. (NJA II 1979 s 231f)

Dessa uttalanden får delvis ses mot bakgrund av att det i avsaknad av närmare reglering vid den tiden stod domstolen fritt att låta den omständigheten att ett brott utgjort återfall komma till uttryck vid straffinätningen för det nya brottet i stället för att förklara villkorligt medgiven frihet fullt ut förverkad. Som HovR:n berört i den överklagade domen är läget i detta avseende förändrat till följd av de i brottsbalken år 1988 införda reglerna om straffmätning och påföljdsval. Enligt 29 kap 4 § BrB gäller numera att domstolen vid straffmätningen, om förhållandet inte tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet, i skälig utsträckning skall ta hänsyn till om den tilltalade förut har gjort sig skyldig till brott. Därvid skall särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten har haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

Som framgår av den berörda bestämmelsens avfattning är avsikten att tidigare brottslighet i första hand skall beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Först om det förhållandet att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott inte tillräckligt kan beaktas på detta sätt, får det ske genom straffmätningen för det nya brottet (NJA II 1988 s 178ff). Principiellt gäller således att domstolen inte för att markera att ett brott utgör återfall får bestämma ett längre fängelsestraff än som motiveras av brottets straffvärde, om inte den villkorligt medgivna frihet som är tillgänglig för förverkande fullt ut tas i anspråk och detta bedöms som otillräckligt. Något undantag från denna princip med avseende på det fallet att flera reststraff är möjliga att förklara förverkade har inte föreskrivits.

En konsekvens av denna reglering måste vara att frågan i vad mån villkorligt medgiven frihet skall förklaras förverkad när ett nytt brott begåtts under dubbel prövotid blir att bedöma utifrån de kriterier som i allmänhet gäller för prövningen av frågor om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vad som skall beaktas är således i enlighet med 34 kap 4 § 2 st BrB om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare liksom den tid som förflutit mellan brotten, dvs omständigheter som principiellt sett är av samma slag som de som kan motivera straffskärpning vid återfall enligt 29 kap 4 § BrB. En bedömning enligt dessa grunder kan självfallet leda till att det över huvud taget inte är motiverat att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att, när flera reststraff föreligger, det är tillräckligt att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad med avseende på det ena av dessa, varvid det beroende på omständigheterna kan te sig naturligt att det senare i första hand kommer i fråga för förverkande.

Det förhållandet att villkorligt medgiven frihet tidigare delvis har förklarats förverkad kan däremot inte i sig anses vara en omständighet som talar mot att den senare förklaras förverkad fullt ut på grund av ny brottslighet, såvida detta är påkallat utifrån de kriterier som nyss har angetts. Detta måste gälla även då det nya brottet har begåtts efter del förverkandet och även om den dömde före den nya brottsligheten skulle ha villkorligt frigivits på nytt efter att ha avtjänat delförverkandet. I annat fall skulle utrymmet för att beakta att den nya brottsligheten utgör återfall minska i dessa situationer, något som inte skulle vara motiverat från de synpunkter som ligger till grund för brottsbalkens reglering av återfalls inverkan på påföljdsbestämningen. Av det anförda följer att de förut återgivna motivuttalandena från år 1979 i nu förevarande hänseende får anses ha förlorat sin aktualitet.

Att HovR:n i förevarande fall förklarat villkorligt medgiven frihet helt förverkad med avseende på båda de ifrågavarande reststraffen kan således inte föranleda någon erinran från principiell synpunkt. För HovR:ns bedömning talar att den brottslighet som i målet ligger C.Z till last är i viss mån likartad hans tidigare brott enligt den dom som meddelats av HovR:n över Skåne och Blekinge och att endast kort tid har förflutit mellan de brotten och återfallen. Med hänsyn till att den nya brottsligheten får anses vara jämförelsevis mindre allvarlig bör likväl den omständigheten att den utgjort återfall - i den nu föreliggande situationen - skäligen kunna anses bli tillräckligt beaktad genom att den villkorligt medgivna friheten från straffet enligt Kalmar TR:s dom förklaras förverkad.

Anledning saknas att frångå vad domstolarna i övrigt bestämt i påföljdsfrågan.