NJA 1998 s. 713

(Jfr 1996 s 541 och 1997 s 842)

Efter åtal av allmän åklagare dömde Helsingborgs TR (ordf lagmannen Leche) i dom d 25 maj 1998 J.F., född 1957, jämlikt 8 kap 1 och 12 §§ samt 23 kap 1 § BrB, 10 kap 7 § BrB, 3 § 1 st andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och 1 § 1 st och 4 § lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål för försök till stöld, olovligt brukande, olovlig körning och brott mot knivlagen till fängelse fyra månader. Villkorligt medgiven frihet om två månader 10 dagar från tidigare fängelsestraff (7 månader, bestämt av HovR:n över Skåne och Blekinge d 27 aug 1997) förklarades helt förverkad.

I ytterligare en dom, d 16 juli 1998, dömde Helsingborgs TR (ordf rådmannen Strömberg) J.F. jämlikt 3 kap 5 och 11 §§ och 23 kap 1 § BrB, 4 kap 5 § 1 st BrB, 8 kap 1 § BrB, 8 kap 7 § 1 st BrB och 3 § 1 st andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för försök till misshandel, olaga hot, stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning till fängelse fyra månader.

J.F. överklagade TR:ns båda domar i HovR:n över Skåne och Blekinge. Han yrkade att åtalet enligt flera av åtalspunkterna skulle ogillas, att förordnandet om förverkande av villkorligt medgiven frihet skulle upphävas och att fängelsestraffet under alla förhållanden skulle sättas ned.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n handlade målen i en rättegång.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Borgeke, hovrättsrådet Rosqvist, referent, hovrättsassessorn Oberg samt nämndemännen Carlberg och Friis) meddelade dom d 9 sept 1998. HovR:n fann att åtalet för försök till misshandel skulle ogillas. I övrigt fann HovR:n inte anledning till annan bedömning i skuldfrågan än den som TR:n gjort.

I frågan om påföljd anförde HovR:n i domskälen: För samtliga brott för vilka J.F. nu fälls till ansvar skall bestämmas gemensam påföljd. Brottslighetens samlade straffvärde motsvarar fängelse sex månader. Som TR:n funnit i båda de överklagade domarna kan med hänsyn till J.F:s omfattande tidigare brottslighet annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Det saknas anledning att upphäva förordnandet i domen d 25 maj 1998 om förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Varken genom påföljdsvalet eller genom förverkandet av villkorligt medgiven frihet kan anses tillräckligt beaktat att J.F. tidigare ett mycket stort antal gånger gjort sig skyldig till brott. Med hänsyn härtill bör fängelsestraffets längd bestämmas till åtta månader.

J.F. (offentlig försvarare advokaten N.S.) överklagade och yrkade att HD skulle sätta ned fängelsestraffet. Han anförde bl a att 29 kap 4 § BrB inte skulle tillämpas.

Riksåklagaren bestred ändring. Han anförde i svarsskrivelse:

Återfall i brottslighet kan föranleda reaktioner på olika sätt. Domstolen får enligt 30 kap 4 § BrB som skäl för fängelse beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Om det nya brottet begåtts under prövotid efter villkorlig frigivning kan rätten med stöd av 34 kap 4 § BrB förklara den villkorligt medgivna friheten helt eller delvis förverkad. Av bestämmelsen i 29 kap 4 § BrB följer vidare att domstolen vid straffmätningen kan beakta att den dömde tidigare gjort sig skyldig till brott, om tillräcklig hänsyn till detta inte kan tas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

När det gäller J.F. konstaterar jag följande. J.F. förekommer under 47 avsnitt i kriminalregistret, med början år 1975. Sedan 1993 har han dömts 14 gånger. J.F. har upprepade gånger under prövotid återfallit i brott. I förevarande fall har J.F. mycket kort tid efter tidigare verkställighet återfallit i likartad brottslighet.

HovR:n har klart redovisat grunderna för de bedömningar som gjorts i påföljdsdelen. Jag delar HovR:ns bedömning att brottslighetens samlade straffvärde motsvarar fängelse sex månader. Jag instämmer även i HovR:ns uppfattning att med hänsyn till J.F:s omfattande tidigare brottslighet annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Enligt min mening torde det vara uppenbart att den villkorligt medgivna friheten (två månader och tio dagar) skall förverkas.

Den i målet intressanta frågan är i vad mån och i vilken utsträckning den tidigare brottsligheten också skall inverka på straffmätningen. Enligt 29 kap 4 BrB skall tidigare brottslighet i första hand beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

En tänkbar situation där en straffskärpning skall övervägas är om den återstående strafftid som kan förklaras förverkad framstår som alltför kort som extra sanktion på grund av den nya brottsligheten (prop 1987/88:120 s 88).

I 29 kap 4 § BrB anges vidare att vad som särskilt skall beaktas då straffskärpning på grund av återfall övervägs är vilken omfattning som gärningsmannens tidigare brottslighet haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen varit särskilt allvarlig. Med uttrycket omfattningen av gärningsmannens tidigare brottslighet markeras att behovet av straffskärpning gör sig särskilt gällande i samband med upprepad brottslighet (a prop s 89). När sådana återfall bör kunna föranleda en straffskärpning är bl a beroende av i vad mån andra omständigheter som nämns i bestämmelsen föreligger. Det anges i förarbetena till bestämmelsen att ju allvarligare brottsligheten är desto färre återfall behövs för att en särskild straffskärpning skall vara motiverad (a prop s 89).

Enligt min uppfattning finns det flera omständigheter som med styrka talar för att J.F:s tidigare brottslighet skall resultera i en särskild straffskärpning vid straffmätningen. J.F. har tidigare gjort sig skyldig till upprepad brottslighet. Han har nu mycket kort tid efter en villkorlig frigivning återfallit i likartad brottslighet Han har dessutom tidigare på motsvarande sätt så gott som regelmässigt misskött villkorlig frigivning och återfallit i brott på ett sätt som visar att han är fullständigt likgiltig för samhällets normer. J.F:s återfallssituation framstår därför som särskilt anmärkningsvärd. Till detta kommer att förverkande av villkorligt medgiven frihet i princip är en reaktion på att någon brutit mot de villkor som var förenade med en sådan frigivning och således i princip avser ändrade verkställighetsvillkor beträffande den första domen. I detta sammanhang bör också beaktas att den villkorligt medgivna friheten som här kan förverkas är relativt kort och enligt min mening inte på långt när tillräcklig för att tillgodose hänsynen till J.F:s tidigare brottslighet (jfr NJA 1991 s 498).

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att omständigheterna sammantagna är sådana att en särskild straffskärpning på grund av återfall är befogad i detta fall. Jag delar således HovR:ns uppfattning att det varken genom påföljdsvalet eller genom förverkande av den villkorligt medgivna friheten tillräckligt beaktas att J.F. återfallit i brott.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Astrid Eklund).

Vid huvudförhandlingen uppmärksammades att J.F. villkorligt frigivits d 10 maj 1997 från ett tidigare av TR:n ådömt fängelsestraff med en återstående strafftid av en månad fyra dagar.

HD (JustR:n Lind, Nyström, Thorsson, Victor och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Den 25 maj 1998 dömde Helsingborgs TR J.F. till fängelse i fyra månader och förordnade om helt förverkande av en villkorligt medgiven frihet om två månader och tio dagar från ett tidigare fängelsestraff. Den 16 juli 1998 dömde TR:n J.F. på nytt, nu till fängelse i fyra månader som särskild påföljd för de nya brotten. Vid straffbestämningen beaktade TR:n innehållet i 34 kap 3 § 2 st BrB. J.F. överklagade bägge domarna till HovR:n.

I HovR:n handlades TR:ns bägge mål i en rättegång. I överensstämmelse med huvudregeln i 30 kap 3 § 1 st BrB undanröjde HovR:n de av TR:n utmätta straffen och dömde, med ogillande av en åtalspunkt, J.F. till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Påföljden bestämdes till fängelse i åtta månader. Någon ändring gjordes inte av förordnandet om förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Enligt bestämmelsen om s k reformatio in pejus i 51 kap 25 § RB får en HovR i anledning av en tilltalads överklagande inte döma till påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som TR:n dömt till. Om HovR:n dömer till gemensam påföljd för brott som i TR:n bestraffats med skilda påföljder i en eller flera domar skalljämförelsen ske med dessa sammantagna. Vid bedömningen skall förordnanden om förverkande av villkorligt medgiven frihet beaktas. Dömer HovR:n till fängelse måste den se till att den tid som den dömde skall avtjäna enligt hovrättsdomen inte överstiger den samlade tid som följer av TR:ns domar. (Jfr NJA 1996 s 541.)

Härav följer att HovR:ns dom inte strider mot förbudet mot reformatio in pejus. Att HovR:n frikänt för en av åtalspunkterna och i motsats till TR:n, med stöd av bestämmelsen om återfall i 29 kap 4 § BrB dömt till en längre fängelsepåföljd än som motsvarar straffvärdet förändrar inte den bedömningen.

HovR:n har bedömt att brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar fängelse i sex månader. HD finner inte skäl att göra någon annan bedömning i den frågan liksom inte heller i att annan påföljd än fängelse är utesluten med hänsyn till J.F:s tidigare omfattande brottslighet. Uppenbart är vidare att det saknas anledning att upphäva förordnandet om förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Under målets handläggning i HD har framkommit att prövotid för ytterligare en villkorligt medgiven frihet om en månad och fyra dagar löpte såväl när J.F. begick de brott som TR:n prövade i domen d 25 maj 1998 som när han delgavs åtal för dessa brott. Något formellt hinder föreligger därför inte mot att nu förordna om förverkande av även denna villkorligt medgivna frihet (jfr NJA 1997 s 842).

Av 29 kap 4 § BrB framgår att rätten får beakta tidigare brottslighet vid straffmätningen endast om denna inte kunnat beaktas tillräckligt genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. En skärpning av straffet utöver vad som motsvarar straffvärdet får alltså endast ske om möjligheterna till förverkande är uttömda.

J.F. har under prövotiden för den nu aktuella villkorligt medgivna friheten vid upprepade tillfällen återfallit i likartad brottslighet.

Även med beaktande av det förverkande som redan TR:n förordnat om saknas det anledning att vid tillämpning av bestämmelsen i 34 kap 4 § BrB göra någon annan bedömning än att även den villkorligt medgivna friheten om en månad och fyra dagar bör förverkas i sin helhet. Med utgångspunkt i en straffmätning som motsvarar straffvärdet sex månader lämnar också bestämmelsen om reformatio in pejus väl utrymme för ett sådant förverkande. Sammantaget skall alltså tre månader och fjorton dagars villkorligt medgiven frihet förverkas. Mot bakgrund av den i detta mål aktuella brottslighetens straffvärde får det anses uppenbart att något ytterligare beaktande av tidigare brottslighet vid straffmätningen inte bör ske.

Av det anförda följer sammanfattningsvis att J.F. med ändring av HovR:ns dom skall dömas till fängelse i sex månader samt att villkorligt medgiven frihet om sammantaget tre månader och fjorton dagar skall förverkas i sin helhet.