NJA 2001 s. 618

Fråga om påföljd för artbrottslighet (bokföringsbrott) med ett straffvärde av fängelse två månader. Även fråga om tid för samhällstjänst. (Jfr NJA 2001 s. 397 resp. NJA 2000 s. 256.)

(Jfr 2001 s. 397 resp. 2000 s. 256)

Norrköpings TR

Allmän åklagare yrkade vid Norrköpings TR ansvar å I. A., född 1960, och K. A., född 1966, enligt 11 kap. 5 § BrB för bokföringsbrott med följande påstående:

"I. A. har under tiden september 1991 till d. 31 dec. 1993 drivit verksamhet i form av enskild firma under namnet Pizzeria Neptun. Från d. 1 jan. 1994 har verksamheten drivits tillsammans med K. A. i handelsbolagsform.

I. A. och K. A. har under tiden d. 1 febr.-d. 31 dec. 1994 som företrädare för Pizzeria Neptun HB uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt bolaget åvilande bokföringsskyldighet enligt följande.

Brister avseende kassaredovisningen t. o. m. 1994-10-31. Dagskassor har noterats i dagjournal varefter z-utslagskvitto kastats. Dagjournalerna har lämnats en gång per månad till bokföringsbyrån för upprättande av dagbok, huvudbok och bokslut. Dagskassorna har således månadsvis bokförts i klump en månad i efterskott. Detta innebär att man varken ur dagjournal eller senare datamässigt framställd huvudbok kan få upplysning om vilket kassasaldo rörelsen haft under någon dag under 1994 till och med oktober med undantag för ingående balans och utgående balans. Bokföringen har periodvis visat negativt kassasaldo.

2. Egna uttag har inte bokförts löpande t.o.m. 1994-10-31

All försäljning har inte bokförts i räkenskaperna. Enligt SKM:s kalkylberäkning har samtliga affärshändelser inte bokförts eller bokförts med för låga belopp, vilket inneburit att försäljningsintäkter på minst en miljon kr (inklusive mervärdesskatt) inte bokförts.

Till följd härav kan rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen."

Domskäl

TR:n (ordf. rådmannen Östling) anförde i dom d. 28 april 1999: Domskäl. I. A. och K. A. har vitsordat de påstådda bristerna i kassaredovisningen men bestritt ansvar och har i övrigt förnekat de påstådda bristerna i bokföringen.

De har, huvudsakligen samstämmigt, uppgivit följande. Det är riktigt att de drivit verksamheten gemensamt som handelsbolag. I. A. har haft det huvudsakliga ansvaret för "pappershanteringen" men när denne varit ledig har även K. A. skött sådana sysslor. De hade uppdragit åt en redovisningsbyrå att handha all deras bokföring. Dagskassorna avstämdes dagligen mot kassaapparatens utslagskvitton, varvid resultatet antecknades för hand på lösblad i en kassadagbok. Dessa blad lämnades tillsammans med övriga verifikationer månadsvis, eller till en början varannan månad, till redovisningsbyrån. Utslagskvittona sparades inte. Det var aldrig någon från redovisningsbyrån som upplyste dem om att detta var nödvändigt. De nedtecknade dagskassebeloppen var alltid riktiga. De har inte tagit ut vare sig kontanter eller varor ur rörelsen utöver det som anges i bokföringen. När det i slutet av varje månad stod klart hur mycket som fanns kvar i kassan delade de lika på denna behållning i kontanter såsom eget uttag. Redovisningsbyrån torde på något sätt ha fått vetskap om dessa uttag. Skattemyndighetens kalkyler avseende mjölåtgång m.m. kan inte godkännas. Antagandet om att de skulle ha använt de felaktiga pizzakartonger för vilka de fått kreditering av leverantören är helt fel. Deras arbetstid skulle inte på långa vägar ha räckt till att producera så mycket pizza och kebab som kalkylerna förutsätter.

Den av åklagaren åberopade utredningen utgörs av en av skatterevisorn Ivar Silis upprättad revisionspromemoria jämte därtill fogade handlingar. Silis har också på åklagarens begäran hörts som sakkunnig. Av promemorian och Silis uppgifter har framgått bl.a. följande.

Den 31 okt. och d. 3 dec. 1994 företogs polisspaning mot pizzerian. Man noterade därvid bl.a. antalet kunder som kom och gick, hur många pizzakartonger som bars ut och hur många kunder som kunde antagas ha ätit någon måltid i pizzerian. Efter lågt hållna beräkningar av hur stora intäkter denna kundström kunde ha inbringat jämfördes resultatet med de sedermera redovisade dagskassorna. Man fann då att dagskassan d. 31 okt., som redovisats med 3 607 kr, rätteligen borde ha uppgått till minst 6 500 kr och att dagskassan d. 3 dec., som redovisats med 4 720 kr, rätteligen borde ha uppgått till minst 5 558 kr. Att differensen i det senare fallet inte blev större kan enligt Silis antagas bero på att det före avgivandet av momsdeklarationen för perioden november-december blivit känt för ägarna att spaning skett d. 3 dec.

Granskningen av huvudboken visade att dagskassorna summerats månadsvis och bokförts i klump. Detta medförde att kassakontot i huvudboken vid ett stort antal tillfällen visade negativt saldo. Under perioden 94-01-01-10-31 hade inte redovisats något uttag av kontanter. I tiden därefter redovisades sammanlagt kontantuttag med 129 000 kr. Varuuttag redovisades d. 31 okt. med 5 000 respektive 7 000 kr och under resten av året med ytterligare 12 000 kr.

Den fortsatta granskningen har i huvudsak ägnats åt att med utgångspunkt från redovisade råvaruinköp och med empiriskt framräknade värden på hur mycket mjöl, ost, skinka och andra ingredienser m.m. som åtgår för framställning av en viss mängd pizza och kebab beräkna vilka intäkter som bort redovisas i verksamheten. Härvid har skäliga hänsyn tagits till svinn och inkurans. En beräkning som bygger enbart på den redovisade kvantiteten av inköpt mjöl leder till antagandet att bruttoomsättningen borde ha uppgått till 1 845 944 kr medan den redovisade omsättningen endast blev l 442 537 kr. Således en differens på 403 407 kr inklusive moms. Silis och skattemyndigheten har emellertid den uppfattningen att den oredovisade omsättningen varit vida större. Även om en motsvarande kalkyl utifrån redovisade inköp av ost inte ger anledning till större differens menar Silis att andra omständigheter, såsom bruttovinstkalkyler och kalkyler utgående från inköpta pizzakartonger i förening med resultatet av spaningarna d. 31 okt. och d. 3 dec., leder till välgrundade antaganden om en mycket större omsättning än den redovisade. Vad gäller mjöl och ost utgår de fortsatta beräkningarna från att sådana varor i relativt stora mängder inköpts "svart", dvs. utan att verifieras i bokföringen. Beträffande "kartongkalkylen" forns i bokföringen en uppgift om en för den högre omsättningen tillräckligt stor mängd inköpta kartonger, men också en uppgift om att handelsbolaget av leverantören krediterats ett stort belopp på grund av fel i leveransen. Från leverantören har inhämtats uppgift om att de krediterade kartongerna inte har återlämnats och att felet inte var så allvarligt att kartongerna inte gick att använda.

På grund av de sålunda gjorda kalkylerna har skattemyndigheten beslutat påföra handelsbolaget ytterligare mervärdesskatt för år 1994 med sammanlagt 268 000 kr jämte skattetillägg, utgående från att ytterligare försäljningsintäkter beräknats uppgå till 1 400 000 kr.

Genom I. A:s och K. A:s erkännanden och egna uppgifter är styrkt att kassaredovisningen haft de brister åklagaren påstått och att deras egna uttag inte bokförts löpande. De åtgärder de vidtagit eller försummat måste i sig anses ha vidtagits respektive underlåtits uppsåtligen. De kan inte anses ursäktade med att de hållit sig okunniga om bokföringslagens krav på en ändamålsenlig kassaredovisning.

De vid skatterevisionen gjorda kalkylerna bygger i stor utsträckning på faktiska omständigheter och kända praktiska erfarenheter. Beräkningarna är emellertid komplexa och involverar även antaganden som inte till alla delar täcks av sådan fullständig bevisning som bör krävas i ett brottmål. TR:n finner därför att de gjorda fynden väl styrker att försäljningsintäkter till inte obetydliga belopp undanhållits från bokföringen men att det inte är styrkt att dessa belopp uppgått till eller kommit i närheten av påstådda en miljon kr.

På grund av det anförda finner TR:n att åtalet för uppsåtligt bokföringsbrott är styrkt med angivna beloppsmässiga förbehåll. Brottet måste bedömas som allvarligt med hänsyn till att de tilltalade genom sin bristande och ofullständiga kassaredovisning bäddat för skattebrott.

Varken I. A. eller K. A. är såvitt känt tidigare dömd för brott. Det saknas särskild anledning att befara att någon av dem kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Brottet är emellertid av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar för annan påföljd. Särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse är att båda samtyckt till en föreskrift om samhällstjänst och att en sådan föreskrift framstår som lämplig med hänsyn till deras person och övriga omständigheter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde envar av I. A. och K. A. enligt 11 kap. 5 § BrB för bokföringsbrott till villkorlig dom med samhällstjänst 40 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 1 månad ha dömts ut.

Göta HovR

Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden för envar av de tilltalade till fängelse.

I. A. och K. A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Sunden, referent, adj. led. f.d. lagmannen Lindström, tf. hovrättsassessorn Sjåstad samt nämndemännen Nilsson och Oscarsson) anförde i dom d. 12 okt. 1999: Domskäl. I enlighet med TR:ns i denna del inte överklagade dom skall I. A. och K. A. dömas för bokföringsbrott.

Enligt 30 kap. 4 § 2 st. BrB kan brottslighetens art utgöra skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Bokföringsbrott anses vara av sådan art att fängelse i många fall bör följa på dessa brott. Om särskilda omständigheter föreligger - exempelvis om rörelsen är av blygsam omfattning och då anställda inte finns i rörelsen - kan emellertid en icke frihetsberövande påföljd väljas (se NJA 1998 s. 300). I sådana fall bestäms ofta påföljden till villkorlig dom i förening med böter.

Från och med d. 1 jan. 1999 finns möjlighet att förena villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst. Avsikten härmed har varit att ge påföljden en större skärpa och därigenom utgöra ett alternativ för bl.a. den grupp av lagöverträdare som tidigare med hänsyn till brottslighetens art brukat dömas till korta fängelsestraff. HD har i en dom d. 13 sept. 1999 i mål B 2920-991 härom uttalat att det emellertid uppenbarligen inte är avsett att de nya påföljdsformerna mer eller mindre generellt skall ersätta fängelse i sådana fall och att lagstiftningen därför innebär att domstolen i dessa fall ofta måste i än högre grad än tidigare göra en individualiserad bedömning, varvid främst omständigheterna vid brottet är av betydelse men även den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas.

I. A. och K A. har i rörelsen uppsåtligen och systematiskt åsidosatt sin bokföringsskyldighet i flera väsentliga hänseenden. Rörelsen har varit av stor omfattning. Den har sålunda under år 1994 haft en omsättning om drygt 1,8 miljoner kr. En brottslighet av detta slag försvårar i avsevärd mån kontrollen av den ekonomiska verksamheten och är ofta förbunden med skattebrott och annan ekonomisk brottslighet. Brottsligheten är därför av allvarlig art. Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n att villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst inte kan anses som en tillräckligt ingripande påföljd. På grund härav och då inget framkommit om de tilltalades personliga förhållanden som talar däremot, skall påföljden för envar av I. A. och K A. bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att påföljden för envar av I. A. och K. A. bestäms till fängelse 2 månader.

I. A. och K A. överklagade och yrkade i första hand att TR:ns dom skulle fastställas. I andra hand yrkade de att fängelsestraffet skulle bestämmas till en månad.

Riksåklagaren förklarade att han inte motsatte sig att påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Hallin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Målet i HD gäller påföljden för det bokföringsbrott som I. A. och K A., i enlighet med TR:ns i den delen inte överklagade dom, skall dömas för.

I rättsfallet NJA 2001 s. 397 bestämde HD påföljden för bokföringsbrott med ett straffvärde av en månads fängelse till villkorlig dom med samhällstjänst. HD uttalade att det mot bakgrund av tidigare avgöranden av HD förelåg en måttligt stark presumtion för fängelse vid bokföringsbrott och att denna vid ett så lågt straffvärde som en månads fängelse kunde frångås (jfr även NJA 1998 s. 300 och 2000 s. 195).

Det bokföringsbrott som I. A. och K. A. gjort sig skyldiga till har HovR:n ansett ha ett straffvärde av två månader. HD ansluter sig till den bedömningen.

Av yttranden från kriminalvården som inhämtats i HD framgår följande. I. A. och K A. förekommer inte i belastningsregistret. I. A. har en fast anställning på en restaurang. Han säger sig inte ha några alkoholproblem eller någon erfarenhet av narkotika. K A. lever under relativt ordnade förhållanden och det föreligger inte någon aktuell missbruksproblematik. I yttrandena har I. A. och K. A. befunnits lämpliga för samhällstjänst.

Med hänsyn till vad som framkommit om I. A:s och K. A:s personliga förhållanden och då det inte i övrigt föreligger något hinder häremot bör påföljden bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Med hänsyn till att fråga är om villkorlig dom bör tiden för samhällstjänsten bestämmas till 75 timmar (jfr NJA 2000 s. 256).

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för envar av I. A. och K A. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 75 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till två månader.

Samhällstjänsten skall anordnas för I. A. av Kriminalvårdsmyndigheten Norrköping och för K. A. av Kriminalvårdsmyndigheten Västerås.

HD (JustR:n Lars K Beckman, referent, Munck, Pripp, Lundius och Dahllöj) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d. 12 okt. 2001 (mål nr B 4676-99).