NJA 1998 s. 375

Vid en trafikolycka i september 1983 ådrog sig H.W. en ligamentskada i övre delen av halskotpelaren. Skadan ledde till en kvarstående medicinsk invaliditet, som slutligen fastställdes till tio procent.

Vid skadetillfället, och sedan januari 1979, arbetade H.W. som heltidsanställd byggnadssnickare. På grund av skadan kunde han inte längre fortsätta detta arbete. Han omskolade sig därför till byggnadsingenjör. Utbildningen avslutades i juni 1989, varefter han omedelbart erhöll provanställning som byggnadsingenjör. Provanställningen övergick sedermera till en ordinarie anställning. På grund av arbetsbrist blev H.W. emellertid uppsagd från sin tjänst som byggnadsingenjör fr o m d 1 mars 1992 enligt principen "sist in, först ut". Han erhöll därefter genom arbetsförmedlingens försorg en kortare anställning hos ett dataföretag och genomgick en datakurs i april 1992, varvid han uppbar utbildningsbidrag motsvarande A kasseersättning. Sedan d 1 jan 1993 har H.W. varit arbetslös med A-kasseersättning samt studerat företagsekonomi vid högskola. Under tiden d 1 febr 1993-d 30 juni 1994 genomgick han en arbetsledarkurs och uppbar även då utbildningsbidrag motsvarande A-kasseersättning.

Vid olyckan var fordonet försäkrat i Länsförsäkringsbolagens AB. Bolaget har, utöver ersättning för lyte och men samt för kostnader och olägenheter, utgivit full ersättning för inkomstförlust för tiden till och med år 1992, motsvarande skillnaden mellan den lön som H.W. skulle ha haft som byggnadssnickare och den inkomst han faktiskt har haft.

H.W. yrkade i ansökan om stämning på bolaget vid Stockholms TR förpliktande för bolaget att till honom utge ersättning för inkomstförlust under tiden d 1 jan 1993-d 30 juni 1994 med ett belopp motsvarande skillnaden mellan den lön han skulle ha haft som byggnadssnickare och den inkomst han faktiskt har haft under den aktuella tiden.

Bolaget medgav endast att utbetala skillnaden mellan lönen som byggnadssnickare och den lön som H.W. skulle ha haft som byggnadsingenjör, under påstående att H.W. efter närmare tre års anställning som byggnadsingenjör etablerat sig som sådan och att det därmed saknas ett direkt orsakssamband mellan trafikolyckan år 1983 och den omständigheten att han d 1 mars 1992 på grund av arbetsbrist sades upp från anställningen som byggnadsingenjör.

TR:n (tf rådmannen Matz) hänsköt genom beslut d 3 nov 1997, med stöd av 56 kap 13 § RB, till HD:s prövning frågan huruvida en skadelidande, som i princip har rätt till fullt skadestånd med anledning av personskada och vid tiden för skadefallet var förvärvsarbetande i visst yrke men därefter på grund av skadeverkningarna måst övergå till annat yrke - eventuellt efter en av den skadeståndsskyldige eller dennes försäkringsgivare helt eller delvis bekostad omskolning - men i den nya förvärvsverksamheten under viss eller vissa tidsperioder helt eller delvis drabbats av strukturellt eller konjunkturellt betingad arbetslöshet, har rätt till ersättning för härav föranlett inkomstbortfall, beräknad med tillämpning av den s k differensmetoden till skillnaden mellan å ena sidan de inkomster av arbete som det kan hållas för visst att den skadelidande skulle under motsvarande tidsperiod eller tidsperioder ha uppnått i sitt gamla eller annat yrke, om skadefallet inte inträffat, samt å andra sidan summan av de inkomster av arbete som den skadelidande under motsvarande tid må ha uppnått eller med hänsyn till omständigheterna rimligen borde ha uppnått och sådana i 5 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) angivna s k samordningsförmåner som den skadelidande varit berättigad att uppbära under motsvarande tid.

Betänkande

HD (JustR:n Lars K Beckman, Thorsson, referent, Victor, Blomstrand och Pripp) fattade slutligt beslut som, efter angivande av bakgrunden till målet så som redovisats inledningsvis i detta referat, upptar följande: Skäl. Utgångspunkten för bestämmelserna i 5 kapskadeståndslagen, som på grund av hänvisningen i 9 § trafikskadelagen (1975:1410) är tillämpliga i målet, är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat (jfr beträffande personskada prop 1975:12 s 103). Ersättning för inkomstförlust skall motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. HD har också i rättsfallet NJA 1991 s 662 uttalat att det får anses ligga i sakens natur att vid beräkningen beträffande förfluten tid den faktiska inkomsten inte bör frångås utan att starka skäl föreligger (jfr a prop s 151 ff).

En annan sak är att beräkningen av inkomstunderlaget i allmänhet kommer att med tiden bli mera osäker; när längre tid har gått kan det vara omöjligt att nå visshet om att en skadelidande, om försäkringsfallet inte inträffat, skulle ha haft en viss inkomst. Den frågan är emellertid inte föremål för HD:s prövning i detta ärende.

H.W. har på grund av trafikolyckan omskolats till ett nytt yrke. Det har inte ifrågasatts att han därmed uppfyllde det nyss nämnda kravet att han skall göra vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn bl a till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller liknande. Bolaget har gjort gällande att det inte föreligger något direkt orsakssamband mellan olycksfallet och den arbetslöshet i det nya yrket som drabbat H.W.. Erforderligt samband föreligger emellertid mellan trafikolyckan och det förhållandet att han efter olyckan och den därav föranledda omskolningen inte lyckats uppnå samma inkomster som tidigare. Den omständigheten att H.W. fått sin nya yrkesutbildning bekostad av försäkringsgivaren saknar betydelse vid beräkningen av den ersättning för inkomstförlust som skall utgå. Utbildningen har medfört att bolaget haft att utge en lägre försäkringsersättning under de år då han varit verksam i det nya yrket och kan på sikt också förväntas medföra att H.W. erhåller ett mera välbetalt arbete än han eljest skulle ha fått, varvid den ersättning bolaget har att utge också minskar. Att han i det nya yrket hittills, även då han haft arbete, inte lyckats uppnå samma inkomst som tidigare, och att han nu utan egen förskyllan blivit friställd, saknar likaså betydelse vid beräkningen av ersättningen.

Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda.