NJA 1998 s. 520

Domskäl

TR:n (rådmännen, Jesperson och Nyström samt fd chefsrådmannen Ordqvist) anförde i dom d 24 april 1995: Bakgrund. Enligt skuldebrev av d 17 jan 1990 utlånade Union Eurocredit Aktiebolag 500 000 kr till Morgongåva Invest Aktiebolag (Morgongåva). Till säkerhet för Morgongåvas samtliga förpliktelser mot Union Eurocredit Aktiebolag pantförskrev Morgongåva bolagets värdepappersdepå som förvaltades av Sparbanken Första AB. Första Aktiekontoret, en avdelning inom Sparbanken Första AB, antecknade på det ingivna pantsättningsavtalet att pantförskrivningen noterats. På begäran av Morgongåvas verkställande direktör C.L. överfördes aktierna i den pantsatta värdepappersdepån d 6 febr 1991 till ett VP-konto utanför Sparbanken Första AB. Den 2 sept 1991 försattes Morgongåva i konkurs.

Sedan elva bankaktiebolag, däribland Sparbanken Första AB, fusionerats med Sparbankernas Bank såsom övertagande bank, har Sparbankernas Banks firma ändrats med verkan från d 1 jan 1993 till Sparbanken Sverige AB (Sparbanken).

Efter det att Union Eurocredit Aktiebolag med organisationsnummer 556326-3549 gått i konkurs, överlät konkursboet d 27 aug 1993 bl a sin fordran gentemot Sparbanken till Union Eurocredit Aktiebolag med organisationsnummer 556300-1428 (Eurocredit).

Yrkanden mm.

Eurocredit har yrkat, att TR:n skall förplikta Sparbanken att till Eurocredit utge 365 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 sept 1991 till dess betalning sker.

Som grund för sin talan har Eurocredit angett följande. Det föreligger mellan Eurocredit och Sparbanken ett avtalsförhållande, enligt vilket Sparbanken åtagit sig att vårda och förvara den av Morgongåva ställda panten. Eftersom Sparbanken utan Eurocredits medgivande låtit förfoga över och utlämnat panten till annan än Eurocredit har besittningen återgått till Morgongåva och panträtten upphört. Sparbanken är därför ersättningsskyldig för den skada Eurocredit drabbats av. För det fall TR:n skulle finna att ett avtalsförhållande i egentlig mening inte uppkommit mellan Eurocredit och Sparbanken, hävdar Eurocredit i andra hand att det följer av 10 kap HB jämfört med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man att Sparbanken är skyldig att ersätta Eurocredits skada, då Sparbanken utlämnat panten till annan än Eurocredit. Om TR:n skulle finna att det varken genom avtal eller enligt lag kan åläggas Sparbanken något skadeståndsansvar, åberopar Eurocredit för det tredje att skadeståndsreglerna vid ren förmögenhetsskada inte utgör något hinder mot att i praxis utvidga ansvaret till andra situationer än sådana som direkt följer av befintliga lagstadganden och kontraktsförhållanden.

Sparbanken har bestritt käromålet men vitsordat att värdet på de utlämnade aktierna var 365 000 kr vid tidpunkten för utlämnandet. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i och för sig.

Som grund för bestridandet har Sparbanken angett att något avtal av påstått innehåll inte träffats med Eurocredit, att 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man inte konstituerar en rättslig grund för skadestånd i förevarande fall, att 10 kap HB endast gäller för panthavare och inte för panthållare och att det saknas stöd i rättstillämpningen för att i ett fall som det förevarande ålägga Sparbanken ett utvidgat skadeståndsansvar. Om avtal kan anses ha uppkommit mellan Eurocredit och Sparbanken eller om rätten på annan av Eurocredit åberopad grund skulle anse att det finns förutsättningar för att ålägga banken ett ersättningsansvar, görs gällande att den inträffade skadan inte är adekvat i förhållande till Sparbankens handlingssätt, att ersättningsskyldighet inte föreligger då Sparbanken inte haft rätt att utge värdepapperen till annan än Morgongåva samt att det varit fråga om ett sysslomannauppdrag enligt 18 kap HB där rätten att föra talan gentemot Sparbanken är preskriberad. För det fall Eurocredits talan till någon del skulle bifallas, har Sparbanken yrkat att skadeståndet skall jämkas, då Eurocredit varit medvållande till skadans uppkomst genom att ej i tid vidtaga rättsliga åtgärder mot Morgongåva.

(I beslut d 5 april 1994 hade TR:n på anförda skäl lämnat ett yrkande av Eurocredit om att Sparbankens preskriptionsinvändning skulle avvisas utan bifall. Red:s anm.)

Eurocredit har till utveckling av käromålet anfört följande. Sparbanken denuntierades om pantförskrivningen av värdepappersdepån genom att avtalet om generell pantförskrivning insändes till banken. Första Aktiekontoret, som ingick i Sparbanken, antecknade därvid på avtalet att pantförskrivning noterats för depån. Denna avsåg samtliga dåvarande och blivande värdepapper i depån jämte på ett konto, anknutet till depån, innestående fordran jämte upplupen och kapitaliserad ränta. Enligt skuldebrevets villkor förföll hela lånet till betalning d 1 jan 1991. Eftersom återbetalning inte skedde i tid utsände Eurocredit påminnelser till Morgongåva d 10 och 20 jan 1991. Då det därefter stod klart för Eurocredit att Morgongåva inte utan vidare skulle återbetala lånet, kontaktade bolagsjuristen P.B. hos Eurocredit Sparbanken för information om depåns värde. Det första samtalet i ärendet fördes mellan P.B. och B.J.. B.J. lovade därvid återkomma med besked. I början av mars 1991 sände Sparbanken genom L.R. en depåförteckning som utvisade att depåns värde var noll. P.B:s huvudkontakt hos Sparbanken var dock bankjuristen A.M., som meddelade att aktierna i den pantsatta depån på önskan av C.L. hos Morgongåva överförts till av Morgongåva disponibelt VP-konto utanför Sparbanken. Under de efterföljande diskussioner som fördes mellan Eurocredit och Sparbanken vitsordade banken att den förfarit vårdslöst genom att lämna ut aktierna och att banken skulle ersätta den skada som uppstått på grund av att Eurocredit inte längre kunde tillgodogöra sig panten. För att begränsa bankens ersättningsskyldighet överenskom Eurocredit och Sparbanken att Eurocredit skulle kontakta företrädare för Morgongåva med krav att panten omgående skulle utlämnas till Eurocredit, alternativt att skulden genast skulle betalas. P.B. hade med anledning därav, under våren 1991 ett flertal telefonsamtal med C.L. hos Morgongåva varvid Eurocredit uttryckligen krävde att skulden antingen genast skulle betalas eller att panten i stället skulle utges. Eurocredit anlitade också sitt inkassobolag, Euro-inkasso AB, för att skriftligen driva in skulden. Då varken den muntliga eller den skriftliga inkasseringen gav något resultat tillställde Eurocredit under sommaren 1991 Morgongåva genom C.L. en betalningsanmaning vari angavs att en ansökan om konkurs skulle kunna göras, om betalning inte erlades. När C.L. erhöll detta brev, kontaktade han genast Eurocredit för ett sammanträffande. Han meddelade då att de flesta aktierna var sålda. Samtidigt erlade han 100 000 kr av skulden kontant till Eurocredit och bad om anstånd med resterande del. Eurocredit meddelade C.L. att visst anstånd kunde ges men att bolaget sedan omgående ville ha betalt för hela skulden. När så inte skedde kontaktade Eurocredit Sparbanken varvid konkursansökan ingavs i samråd med banken. Morgongåva försattes i konkurs d 2 sept 1991. Några aktier har inte kunnat återfinnas och Eurocredit har inte heller erhållit någon utdelning i Morgongåvas konkurs. De åtgärder som Eurocredit vidtagit med anledning av Sparbankens försumliga utlämnande av de pantsatta aktierna har hela tiden skett i samråd och samförstånd med banken i syfte att minska skadan. Mellan parterna har varit underförstått att banken slutligen skulle ersätta Eurocredit för bolagets skada. Någon anledning för Eurocredit att till Sparbanken framställa ett formellt ersättningsanspråk i tiden efter det att Eurocredit fått reda på att panten felaktigt utlämnats har därför inte funnits. Sparbanken har inte heller på egen hand vidtagit några åtgärder för att återfå de utlämnade aktierna eller på annat sätt agerat för att Eurocredit skulle få betalt för sin fordran. Mellan Eurocredit och Sparbanken förelåg således ett avtal, enligt vilket Sparbanken åtagit sig att vårda den av Morgongåva ställda panten, innebärande bl a att panten inte fick utlämnas till annan än Eurocredit. Åtagandet hade skett i och med att Eurocredit denuntierat Sparbanken om pantsättningen, mot vilket förhållande Sparbanken inte haft några uttryckliga invändningar. Sparbanken är därför ersättningsskyldig mot Eurocredit, om banken utan Eurocredits medgivande utlämnar panten till annan än Eurocredit. Även om det skulle befinnas att ett avtalsförhållande i egentlig mening inte kan anses uppkomma mellan panthavare och tredje man som har panten i sin besittning, är tredje man som denuntierats i behörig ordning, enligt 10 kap HB jämfört med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man, skyldig att ersätta den skada panthavaren lider, om panten olovligen utlämnas till annan än panthavaren. Av förarbetena till skadeståndslagen framgår, att inte heller skadeståndslagens regler utgör hinder mot att i praxis utvidga ansvaret för förmögenhetsskada också till andra situationer än sådana som direkt följer av befintliga lagstadganden och av kontraktsförhållanden. Enligt det avtal om pantsättning som förelegat mellan Eurocredit och Morgongåva har Eurocredit - vid Morgongåvas misskötsel av sina skyldigheter enligt skuldebrevet - efter eget gottfinnande kunnat ta panten i anspråk, oavsett om denna funnits hos Eurocredit eller hos tredje man. Morgongåvas begäran att utfå värdepapperen från Sparbanken har inte inneburit att pantsättningsavtalet mellan Eurocredit och Morgongåva fråntagits sin verkan och inte heller att Sparbanken kunnat lämna ut värdepapperen utan Eurocredits godkännande. Tidpunkten för skadan skall fastställas till den dag då Sparbanken felaktigt utlämnade panten, dvs d 6 febr 1991. Det bestrids att Eurocredit fått kännedom om några detaljer kring Morgongåvas förfogande över panten. Eurocredit har således inte känt till vad som hänt med aktierna sedan dessa utlämnats från värdepappersdepån hos Sparbanken. Det har aldrig varit fråga om ett sysslomannaförhållande mellan Eurocredit och Sparbanken. För det fall TR:n skulle finna att så varit fallet åberopas att preskriptionsavbrott skett genom att A.M. i brev till C.S. d 13 mars 1992 medgivit ersättningsskyldighet.

Sparbanken har till utveckling av sin talan anfört följande. Sparbanken överförde av misstag d 6 febr 1991 på C.L:s begäran de värdepapper som då fanns i Morgongåvas depå. Värdepapperen överfördes till depå hos Nordbanken, varigenom Morgongåva bereddes tillfälle att förfoga över egendomen. I mars månad 1991 uppmärksammade Sparbanken att Morgongåva fått ut egendomen. Sparbanken tog omedelbart kontakt med Eurocredit och underrättade bolaget om att den pantsatta egendomen överförts från Sparbanken till av Morgongåva disponibelt konto. Sparbanken företräddes vid dessa kontakter troligen av B.J.. Representant för Eurocredit var P.B.. Vid den inledande kontakten enades Sparbanken och Eurocredit om att parterna var och en på sitt håll skulle söka förmå Morgongåva att återföra de uttagna aktierna till depån hos Sparbanken. I juli månad 1991 lyckades Sparbanken genom A.M. nå kontakt med C.L. hos Morgongåva. A.M. förklarade då att om Morgongåva avhände sig de i målet aktuella värdepapperen utan att till Eurocredit redovisa vad som härvid kom att inflyta, skulle C.L. ådraga sig straffansvar för olovligt förfogande. C.L. förklarade att han hade för avsikt att ta upp ny kredit på annat håll för att lösa lånet hos Eurocredit och att han därför hade behov av att förfoga över värdepapperen. I juli månad 1991 upplyste P.B. vid telefonsamtal A.M. om att förhandlingar pågick mellan Eurocredit och Morgongåva. Vid samma tillfälle påpekade A.M. att Sparbanken i sin egenskap av tredje man inte var berättigad att föra talan om handräckning avseende pantsatt egendom gentemot Morgongåva men att den möjligheten torde stå öppen för Eurocredit. Den 5 aug 1991 förekom förnyad telefonkontakt mellan P.B. och A.M., varvid P.B. bl a upplyste om att Morgongåva inbetalt en amortering om 100 000 kr och att Eurocredit beviljat Morgongåva anstånd till d 2 aug 1991 att antingen lösa resten av lånet eller återlämna värdepapperen. Dagen efter detta samtal meddelade P.B. att Morgongåva sålt de pantsatta värdepapperen och att C.L. sagt att köpeskillingen skulle redovisas till Eurocredit på värdepapperens likviddag några dagar senare. Den 2 sept 1991 sattes Morgongåva i konkurs. Sparbanken informerade d 12 sept 1991 konkursförvaltaren om omständigheterna kring depån och om pantsättningen samt om handläggningen av ärendet. Konkursförvaltaren åtog sig att söka spåra aktierna och likviden. Den 5 dec 1991 riktade Eurocredit anspråk gentemot Sparbanken. På sätt som framgått överfördes depån till konto som disponerades av Morgongåva. Det är riktigt att Sparbanken vid diskussioner med Eurocredit uttryckt att man ansett det vårdslöst att efterkomma Morgongåvas begäran att utfå egendomen utan att Eurocredits samtycke förelåg. Sparbanken har dock inte uttryckt uppfattningen att banken vore ersättningsskyldig gentemot Eurocredit. Det bestrids att det någon gång mellan parterna varit underförstått att Sparbanken skulle ersätta Eurocredits skada. Det bestrids vidare att Sparbanken och Eurocredit för att begränsa Sparbankens ersättningsskyldighet gentemot Eurocredit överenskommit att gemensamt försöka förmå Morgongåva att återlämna värdepapperen. Det bestrids också att Eurocredits ansökan om Morgongåvas försättande i konkurs ingavs i samråd med Sparbanken. Banken hade ingen möjlighet att påverka Eurocredits agerande i denna del. Mot bakgrund av vad som anförts är det Sparbankens uppfattning att banken gjort allt som den haft behörighet att göra för att försöka förmå Morgongåva att återlämna värdepapperen. Eurocredits panträtt har inte försämrats eller upphört av att panten utlämnats till Morgongåva. Eurocredit har således inte drabbats av skada på grund av att Sparbanken lämnat ut panten. Skadan har i stället uppkommit genom att Eurocredit inte vidtagit erforderliga åtgärder för att få kontroll över panten sedan Sparbanken av misstag lämnat ut denna och därigenom har Eurocredit möjliggjort för Morgongåvas ställföreträdare att göra sig skyldig till olovligt förfogande, vilket inte Sparbanken kan lastas för. Vidare har avtal med påstått innehåll aldrig träffats mellan Eurocredit och Sparbanken. Något avtal kan inte anses ha uppkommit vid denuntiationen. Sparbanken kan inte vid denna tidpunkt anses ha haft någon avsikt att ingå något sådant avtal som Eurocredit gjort gällande, eftersom Sparbanken inte känt till att någon pantsättning skett eller att någon denuntiation skulle komma att ske. Denuntiationen kan vidare såsom en ensidig handling inte medföra någon kontraktuellt bindande verkan. Båda avtalsparterna måste vara aktiva för att ett avtal skall anses ha uppkommit. Sparbanken bestrider således att avtal enligt gällande rätt kan uppstå på sätt Eurocredit påstått. Sparbanken bestrider vidare att Eurocredit och Sparbanken kunnat träffa ett avtal av påstått innehåll. Avtalet skulle nämligen innebära att tredje man, dvs Morgongåva, försattes i en sämre position än före det att avtalet träffades. Genom det påstådda avtalet skulle Sparbanken även åsidosätta de förpliktelser banken hade som depositarie gentemot Morgongåva på grund av avtal om deposition. Vidare konstituerar 10 kap HB, jämfört med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man, inte i sig en rättslig grund för skadestånd i det fall tredje man till följd av ett misstag vållat en panthavare skada. Åtminstone har Eurocredit inte angett på vilket sätt de i målet åberopade omständigheterna bildar en rättslig grund för yrkandet. För det fall TR:n skulle finna att avtal mellan Eurocredit och Sparbanken uppkommit på det sätt Eurocredit påstått, samt att Sparbanken brutit mot detta avtal och härigenom orsakat Eurocredit skada eller att av Eurocredit åberopade rättsfakta kan leda till den av Eurocredit yrkade rättsföljden, bestrider Sparbanken i vart fall käromålet enligt följande. Skadan har uppkommit först genom att Morgongåva i början av augusti månad 1991 förfogat över den pantsatta egendomen på sätt att Eurocredit inte längre kunnat göra sin panträtt gällande. Sparbanken har inte vid tidpunkten för utlämnandet av egendomen haft anledning att förmoda att Morgongåvas ställföreträdare skulle göra sig skyldig till brottslig gärning genom att olovligen förfoga över egendomen, vare sig genom att begära att Sparbanken skulle lämna ut egendomen eller genom att därefter förfoga över egendomen till nackdel för panthavaren. Den inträffade skadan är således inte adekvat i förhållande till Sparbankens handlingssätt. För det fall TR:n skulle finna att adekvat kausalitet skulle föreligga mellan påstått avtalsbrott - eller andra skadeståndsgrundande omständigheter - och påstådd skada, bestrider Sparbanken käromålet enligt följande. Oaktat Morgongåva haft full kännedom om samtliga bakomliggande omständigheter, har man förfogat över den pantsatta egendomen utan att hänsyn tagits till Eurocredits panträtt. Morgongåva har således inte godtagit att den pantsatta egendomen fick ianspråktagas av Eurocredit. Om Sparbanken haft den pantsatta egendomen i behåll, hade banken inte haft rätt att utge den till Eurocredit utan Morgongåvas samtycke, i vart fall inte utan en föregående prövning av den materiella riktigheten av panthavarens och pantsättarens anspråk. En sådan prövning är tredje man, som innehar egendom för annans räkning, inte skyldig att företa. Tredje man kan i stället vägra att utge panten till dess att panthavaren och pantsättaren löst sin tvist, om nödvändigt genom lagakraftvunnen dom. I förevarande fall hade Sparbanken, om egendomen fortfarande funnits i Sparbankens besittning, haft rätt att innehålla densamma i avvaktan på att tvisten lösts. Eurocredit har till dags dato inte presenterat något underlag för att Morgongåva eller bolagets rättsinnehavare skulle godkänna att Eurocredit har rätt att ta egendomen i anspråk. Eurocredit torde också haft möjlighet att separera den pantsatta egendomen i Morgongåvas konkurs, förutsatt att Morgongåva satts i konkurs innan ställföreträdare för bolaget olovligen förfogat över egendomen. Utlämnandet av den pantsatta egendomen har inte påverkat pantavtalets giltighet vare sig sakrättsligt eller obligationsrättsligt, varför utlämnandet inte kan ha lett till skada för Eurocredit. Den eventuella skadans storlek skall beräknas till belopp motsvarande egendomens värde den dag Morgongåva lämnat sitt godkännande till att Eurocredit skall få förfoga över egendomen eller den dag Eurocredits rätt fastställts genom lagakraftvunnen dom. Skulle TR:n inte dela denna uppfattning, kan skada i vart fall inte anses ha uppkommit före den tidpunkt då Eurocredits rätt till panten utsläckts genom att tredje man i månadsskiftet juli/augusti 1991 gjort ett extinktivt godtrosförvärv till den pantsatta egendomen, och den egendom som därvid trätt i pantens ställe skingrats. Om avtal kan anses ha uppkommit är vidare det rättsförhållande, ur vilket den påstådda ersättningsskyldigheten emanerar, ett sysslomannauppdrag. Av 18 kap 9 § HB följer att Eurocredit haft att väcka talan inom natt och år från det att banken avgivit redovisning för sitt uppdrag. Utgångspunkten för beräkningen av preskriptionsfristen måste vara den tidpunkt då Sparbanken underrättat Eurocredit om att de i depån befintliga värdepapperen utlämnats till Morgongåva, dvs i mars månad 1991. Då banken således slutredovisat sitt sysslomannauppdrag i mars 1991 har Eurocredit haft att väcka talan senast vid utgången av mars månad 1992. Enär talan väckts genom ansökan om stämning daterad först d 25 sept 1992 är Eurocredits rätt att tala å Sparbankens handläggning preskriberad. Det bestrids att preskriptionsavbrott skett. A.M:s brev till C.S. kan inte tolkas på av Eurocredit angivet sätt. A.M. har endast redovisat sin bedömning av rättsläget vid den relevanta tidpunkten. Det forns inte heller fog för uppfattningen att Sparbanken ådragit sig skadeståndsansvar utöver vad som anges i lag. Slutredovisning av sysslomannauppdraget har skett i och med att Eurocredit i mars 1991 tillsänts meddelande om att depåns värde var noll. Oavsett vad som tidigare anförts gör Sparbanken gällande att eventuellt utgående skadestånd skall jämkas till noll kronor på grund av medvållande från Eurocredits sida. Detta då Eurocredit inte vidtagit adekvata åtgärder för tillvaratagande av sina och Sparbankens intressen. Eurocredit har senast d 31 mars 1991 fått kännedom om att Morgongåva kunnat förfoga över den pantsatta egendomen. Trots detta har Eurocredit underlåtit att om pantsättningen denuntiera Nordbanken, till vilken egendomen överförts. Eurocredit har också haft möjlighet att utfå egendomen genom handräckning. Det har även förflutit anmärkningsvärt lång tid mellan det att det måste stått klart för Eurocredit att Morgongåva inte tänkte betala skulden och det att inkassoåtgärder företogs. Hade Morgongåvas egendom belagts med kvarstad i slutet av januari eller i vart fall i slutet av mars 1991, då Eurocredit fått kännedom om förhållandena rörande säkerheten, hade skadan kunnat begränsas. Vidare borde Eurocredit ingett ansökan om betalningsföreläggande, lagsökning eller handräckning. I ovannämnda hänseenden har Eurocredit varit medvållande till sin skada i så hög grad att ett eventuellt skadestånd bör jämkas, i första hand till noll. Sparbanken vitsordar att Morgongåvas begäran att utfå värdepapperen från Sparbanken inte inneburit att pantsättningsavtalet mellan Eurocredit och Morgongåva fråntagits sin verkan. Värdepapperen överfördes till Aragon d 25 april 1991. Detta har dock inte inneburit att Sparbankens tjänstemän inte känt till vart värdepapperen flyttats. Sparbanken har genom B.J. kontaktat den depositarie till vilken överföringen skedde och erhållit information om att värdepapperen vidareöverförts till Aragon. Denna information har vidarebefordrats till Eurocredit.

Domskäl.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning.

Som vittnen har hörts, på Eurocredits begäran jur kand P.B. samt på begäran av Sparbanken kontorschefen B.J. och bankjuristen A.M..

Rätten har i målet att pröva om en panthållare (Sparbanken), som denuntierats om pantförskrivning beträffande en av panthållaren förvaltad värdepappersdepå, kan bli skadeståndsskyldig gentemot panthavaren (Eurocredit), om panthållaren av misstag lämnat ut panten eller dess värde till pantsättaren (Morgongåva) utan att panthavaren medgett detta.

Rätten prövar först Eurocredits förstahandsgrund, nämligen om ett avtal kan anses föreligga mellan Eurocredit och Sparbanken, enligt vilket Sparbanken åtagit sig att vårda och förvara den av Morgongåva ställda panten.

För tillkomsten av ett avtal fordras regelmässigt ett anbud och en accept. Eurocredits underrättelse till Sparbanken om att värdepappersdepån pantsatts för en skuld till Eurocredit kan ej anses innefatta ett anbud till banken att för Eurocredits räkning vårda och förvara den pantsatta egendomen. An mindre kan bankens notering att depån pantsatts innefatta en accept av ett sådant anbud. Då således varken anbud eller accept kan anses föreligga och ej heller i övrigt förekommit något som skulle innebära att överenskommelse ändock träffats mellan parterna, har något avtal av påstått innehåll ej kommit till stånd.

I andra hand har Eurocredit åberopat som grund för sin talan 10 kap HB jämfört med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man.

Beträffande lös egendom som innehas av tredje man stadgas i 1936 års lag att panthavaren har samma rätt som en panthavare med besittning av panten, om tredje mannen underrättats om pantsättningen av pantsättaren eller om panthavaren hos tredje mannen företett skriftlig handling som visar att panträtt blivit utfäst.

Enligt äldre rätt (Kungl förklaring 1872:27) krävdes det att tredje mannen direkt åtagit sig att hålla panthavaren tillhanda panten eller dess värde. I 1936 års lag har åtagandet ersatts av en denuntiation. Det räcker, att tredje mannen blivit av pantsättaren eller panthavaren underrättad om panträttsutfästelsen. Så länge som panträtten består, får inte tredje mannen lämna ut panten till pantsättaren eller annan obehörig. Om panthållaren under bestående panträtt lämnar ut panten till pantsättaren, gör panthållaren sig skyldig till vårdslöshet och bör därför svara för den skada som därigenom uppstått.

Från Sparbankens sida har hävdats, att den skada, som i målet uppkommit genom att panten utlämnats till pantsättaren, inte skulle vara adekvat till själva utlämnandet. Härvid har Sparbanken åberopat, att banken icke haft anledning räkna med att pantsättaren olovligt skulle förfoga över panten.

Då pantsättningen måste anses ha ägt rum för att pantsättaren icke skulle äga förfoga över panten, som utgjort säkerhet för lånet, måste en skada som uppkommit då en pant av misstag utlämnats och skingrats anses utgöra en typisk följd av handlandet. Eftersom pantsättaren själv handlat olovligt, kan ersättningsskyldigheten för Sparbanken icke vara avhängig ett medgivande till utlämnande av panten från pantsättaren.

Sparbankens preskriptionsinvändning förutsätter att avtal träffats mellan parterna. Då så enligt vad ovan sagts ej skett är invändningen ej aktuell.

Banken har slutligen hävdat, att skadeståndet skall jämkas på grund av medvållande. Medvållandet skulle enligt banken bestå i att Eurocredit inte i tid vidtagit rättsliga åtgärder mot pantsättaren Morgongåva, sedan Eurocredit erhållit besked om att depån tömts.

Sparbanken får i målet genom vittnesförhör med B.J. och A.M. anses ha visat, att Eurocredit - utöver betalningspåminnelser - inte på flera månader efter det att Morgongåvas lån förfallit till betalning agerat aktivt för att säkra sin betalning. Rätten finner dock, att Sparbanken inte i målet visat, att Eurocredit känt till vart värdepapperen överförts. Även om en viss passivitet i Eurocredits agerande för att säkra sin betalning skulle kunna läggas bolaget till last, finner rätten att bolagets underlåtenhet icke är sådan, att skäl tilljämkning av skadestånd föreligger.

I målet är vitsordat, att aktierna vid utlämnandet hade ett värde som uppgick till 365 000 kr. Före Morgongåvas konkurs i september 1991 har aktierna icke enligt vad i målet visats haft något lägre värde. Skadan bör därför anses ha uppgått till åtminstone det belopp som yrkats.

I fråga om beräkningen av yrkad ränta föreligger ej tvist.

Domslut

Domslut. Sparbanken Sverige AB skall till Union Eurocredit Aktiebolag betala 365 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 1 sept 1991 tills betalning sker.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Banken, nu FöreningsSparbanken Aktiebolag, (ombud advokaten M.B.) överklagade och yrkade att käromålet skulle ogillas. Eurocredit (ombud advokaten C.S.) bestred ändring samt yrkade att HD skulle avvisa bankens invändning om preskription. FöreningsSparbanken bestred yrkandet om avvisning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I januari 1990 pantsatte Morgongåva Invest AB en aktiedepå som förvaltades av FöreningsSparbanken till säkerhet för ett lån från Eurocredit. Banken denuntierades samtidigt om pantsättningen i enlighet med 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man. Lånet förföll till betalning i januari 1991 men Eurocredit erhöll ingen betalning. Den 6 febr samma år överfördes aktierna på begäran av Morgongåva men utan Eurocredits kännedom, till ett värdepapperskonto i en annan bank. Aktierna var av sådant slag att de vid tidpunkten för pantsättningen inte omfattades av bestämmelserna i aktiekontolagen (1989:827). Vid tiden för överföringen hade denna lag emellertid trätt i kraft även för dessa aktier.

Genom denuntiationen och de åtgärder som banken vidtog i samband därmed kan inte anses ha uppkommit ett avtal mellan Eurocredit och banken om förvar och vård av panten. Däremot var banken efter att ha underrättats om pantsättningen skyldig att inte lämna ut panten till pantsättaren annat än med panthavarens samtycke. Denna skyldighet måste betraktas som en form av vårdplikt som åligger banken såsom tredje man; en plikt som inte kan vara särskilt betungande att iaktta. Om panten lämnas ut utan panthavarens samtycke bör detta kunna medföra skyldighet för tredje mannen att utge ersättning för skada om panthavaren därmed går miste om sin panträtt. Det förhållandet att aktierna vid tiden för överföringen till annan bank omfattades av bestämmelserna i aktiekontolagen medför ingen annan bedömning.

Den skyldighet som ålegat banken kan inte likställas med att banken åtagit sig ett uppdrag för Eurocredits räkning; aktierna var inte anförtrodda banken av Eurocredit utan av Morgongåva. Inte heller omständigheterna i övrigt ger fog för slutsatsen att det förelegat ett förhållande mellan banken och Eurocredit som kan jämföras med ett uppdrag som motiverar en slutredovisning enligt reglerna i 18 kap HB. Det föreligger inte heller skäl att tillämpa dessa regler analogt. Det var således inte fråga om ett sysslomannauppdrag.

Med denna bedömning finns inte anledning att pröva Eurocredits yrkande om avvisning av bankens invändning om preskription.

Genom att medverka till överföringen av aktiedepån till ett konto i annan bank, utan föregående kontakt med Eurocredit, har FöreningsSparbanken förfarit vårdslöst. Oavsett om panträtten kan anses ha upphört redan då eller senare i samband med Morgongåvas försäljning av aktierna, är den skada som uppstått för Eurocredit en följd av utlämnandet av panten till Morgongåva.

Banken har slutligen hävdat att skadeståndet bör jämkas på grund av att Eurocredit inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att begränsa skadan. Det har också funnits möjligheter för Eurocredit att på olika sätt agera direkt mot Morgongåva i syfte att få fordran täckt. Det måste emellertid beaktas att det är oklart när Eurocredit fick vetskap om att aktierna fram till augusti 1991 fanns i behåll hos Morgongåva. Till detta kommer att företrädare för banken i något skede under våren eller sommaren 1991 lämnade besked till Eurocredit som kunde tolkas som att banken åtog sig skadeståndsansvar gentemot Eurocredit. Med hänvisning till detta kan Eurocredit inte klandras för att inte ha vidtagit ytterligare åtgärder gentemot Morgongåva och det föreligger därmed inte grund för jämkning av skadeståndet.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 14 sept 1998 (mål nr T 764/96).