NJA 1998 s. 706

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Peterson) anförde i dom d 10 april 1995 bl a: Yrkanden m m. ---. R.R. har bestritt ansvar och har yrkat att åtalet skall ogillas.

R.R. har vitsordat att han beslutat om månatlig ersättning till R.M., att R.M. är bosatt i Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien- Montenegro), nedan Förbundsrepubliken Jugoslavien, samt att utbetalning skett på sätt som åklagaren angett.

Till grund för bestridande av ansvar för påstådd brottslighet har R.R. uppgett att han som verkställande direktör för Atlas Copco Construction and Mining Export AB, nedan CME, inte ansvarar för de betalningar som en underlydande verkställt, att han i egenskap av brittisk medborgare inte kan dömas för brott begånget utanför Sverige om gärningen är straffri på gärningsorten, att betalning ej erlagts till någon i Förbundsrepubliken Jugoslavien och att betalning inte heller i annat fall varit avsedd för någon i Förbundsrepubliken Jugoslavien, att aktuella författningsbestämmelser inte överensstämmer med FN:s resolution 757, att gärningen inte skett uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet, att gärningen, eftersom annan verkställt betalning, vore att bedöma som anstiftan, vilken emellertid är undantagen från straffbarhet, samt att gärningen i allt fall är att bedöma som ringa.

Domskäl. Närmare hörd över åtalet har R.R. uppgett följande: R.M. är anställd av Atlas Copco Yugoslavia, nedan ACY, i Belgrad, vilket bolag har agerat som distributör för CME i hela f d Jugoslavien. Innan sanktionerna trädde i kraft var CME:s omsättning i f d Jugoslavien ca 16-20 Mkr/år, varav Serbien stod för merparten. Då all försäljning till blockerat område stoppades ökade i stället omsättningen i Makedonien kraftigt. I slutet av 1992 öppnade CME ett ackrediterat representationskontor i Makedonien, där en person anställdes.

R.M., som varit försäljningschef för ACY i hela f d Jugoslavien, hade mycket litet att göra sedan sanktionerna trätt i kraft. Han hade tidigare arbetat en del i Makedonien och erbjöd därför CME sina tjänster då det makedonska representationskontorets arbetsbörda snabbt blev tyngre.

R.M., som hela tiden haft kvar sin lön från ACY, kom överens med T.S. för CME att han skulle arbeta i Makedonien tio dagar per månad. R.M. begärde därvid ersättning för utlägg avseende levnadsomkostnader där, då ACY inte bedrev verksamhet i Makedonien och följaktligen inte var berett att utge sådan extra ersättning.

T.S. har som försäljare hand om operativa åtgärder såsom utbetalningar. T.S. har också kostnadsställeansvar och äger rätt att attestera och utanordna utbetalningar även omfattande nu aktuella belopp. Att beslutet ändå kom att fattas av verkställande direktören berodde antagligen på att R.M. ville ha det så.

R.M. besökte CME i Nacka i april 1993 och presenterade då ett utkast till beslut om traktamentsersättning, skrivet på CME:s brevpapper. Han skrev under, efter att ha gjort bedömningen att sådan ersättning under förhandenvarande omständigheter inte var i strid mot vare sig FN:s resolution 757 eller svenska lagar och förordningar. Pengarna var enbart avsedda för att täcka R.M:s merkostnader i Makedonien och ersättningsnivån bestämdes i enlighet med den traktamentstabell för utlandet som Utrikesdepartementet tillhandahåller.

Beslutet fattades på grundval av en personlig tolkning av sanktionsbestämmelserna, vilka han i och för sig kände väl till och som cirkulerats inom CME. Han hade inte diskuterat frågan med Atlas Copcos juridiska avdelning.

Han fick själv inte veta vad som betalats ut förrän tullkriminalen i samband med företagen exportrevision vid CME informerade honom om att förfarandet föranledde misstankar om brott mot sanktionslagstiftningen. Han stoppade då omedelbart vidare utbetalningar till R.M..

TR:ns bedömning.

Lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner är en s k fullmaktslag. I den mån det påkallas med anledning av beslut eller rekommendation från FN:s säkerhetsråd ges regeringen enligt 7 § rätt att meddela förbud att utifrån verkställa betalning till mottagare i blockerad stat eller att verkställa betalning till någon utanför blockerad stat, om betalningen är avsedd för mottagare i den blockerade staten.

Genom den vid den aktuella tidpunkten gällande förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien- Montenegro) meddelade regeringen bestämmelser i enlighet med denna fullmaktslag, varvid en bestämmelse motsvarande 7 § intogs i förordningens 9 §.

Genom förordningen (1992:471) om tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa ekonomiska sanktioner föreskrevs att sanktionslagen 1971 skulle tillämpas i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) med anledning av FN:s resolution nr 757 (1992). Svensk lagstiftning har därmed upptagit säkerhetsrådets resolution 757 (1992) d 30 maj 1992 som materiell svensk rätt.

Det är i målet ostridigt att R.R., i egenskap av verkställande direktör för CME, i Nacka beslutat om ersättning till R.M., som han visste var bosatt i Belgrad i Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Även om denna ersättning var avsedd att täcka levnadsomkostnader i samband med arbete i Makedonien, innebär beslutet att betalning skulle erläggas till en mottagare i Förbundsrepubliken Jugoslavien alldeles oavsett att R.M. tidvis vistats utanför republiken.

Avgörande för bedömningen av om betalning till R.M. varit tillåten är själva beslutet om att ersättning - oavsett för vilket ändamål - skulle utgå. Det saknar därför betydelse för R.R:s ansvar att de faktiska utbetalningarna till R.M. handlagts av en underlydande vid CME. Att så skett får anses vara en naturlig följd av att ett dylikt beslut fattats av verkställande direktören. Utbetalningarna grundar sig alltså på detta beslut.

Den aktuella gärningen är - såvitt avser R.R:s handlande - att anse som begången i Sverige. R.R. ansvarar för beslutet redan på den grunden att det fattats av honom själv.

R.R. har uppgett att han kände till lydelsen av såväl säkerhetsrådets resolution 757 som de svenska bestämmelser som införts till följd därav, liksom att han då bestämmelserna trädde i kraft omedelbart tillsåg att all CME:s handel med Förbundsrepubliken Jugoslavien stoppades och att ACY:s kommissionskonto hos CME spärrades. R.R. får under dessa förhållanden anses ha varit grovt oaktsam då han gjorde bedömningen att betalning till R.M. skulle vara tillåten.

Ansvar för ringa brott kan inte utkrävas enligt 11 § sanktionslagen. Vid bedömningen av vad som är ringa brott tillämpas i andra sammanhang som beloppsgränser vad som motsvaras av basbeloppet. TR:n anser att samma gränsdragning kan tillämpas avseende brott av förevarande karaktär. Med tanke på de relativt låga belopp som kommit att utbetalas finner TR:n att gärningen är att bedöma som ringa. Åtalet skall av denna anledning ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Utredningen m m. Åklagaren har anfört att brottet inte kan anses vara ringa men har godtagit TR:ns bedömning att gärningen har begåtts av grov oaktsamhet.

R.R. har gjort samma invändningar mot åtalet som framgår av TR:ns dom under rubriken Yrkanden m m. Han har därutöver, med åberopande av 5 § BrB:s promulgationslag, invänt att eftersom Förenta Nationernas säkerhetsråd beslutade att upphäva sanktionerna d 22 nov 1995, han under alla förhållanden inte längre kan dömas till ansvar.

R.R. har hörts på nytt vid huvudförhandling i HovR:n. Han har lämnat i allt väsentligt samma sakuppgifter som han gjorde vid TR:n men har lagt till följande. Det var aldrig avsikten att utbetalningarna till R.M. i Makedonien skulle pågå längre än under år 1993, eftersom den person som var chef vid ACY i Belgrad skulle pensioneras i början av år 1994. R.M. skulle då efterträda denne och därmed få full sysselsättning igen i hemstaden. Så skedde också. - De belopp som betalades till R.M. användes av denne i sin helhet utanför Förbundsrepubliken Jugoslavien, dvs i Makedonien, och var endast avsedda att täcka extra kostnader för hans vistelser vid representationskontoret där. HovR:ns bedömning.

R.R. har hävdat att den svenska förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) har fått ett vidare förbudsområde än vad ordalydelsen av FN:s resolution nr 757 (1992) ger anledning till. Han har därvid främst hänfört sig till att resolutionen förbjuder monetära eller kommersiella transaktioner till mottagare "within" - i svensk översättning "inom" - "the Federal Republic of Yugoslavia", medan förordningens 9 § därutöver förbjuder betalning till "någon utanför Förbundsrepubliken Jugoslavien, om betalningen är avsedd för någon i Förbundsrepubliken Jugoslavien . . ."

R.R:s skriftliga beslut d 1 april 1993 att månatliga ersättningar skulle betalas till R.M. som tillägg till dennes lön ger inte uttryck för något annat än att betalningarna skulle erläggas till en mottagare i Belgrad, dvs inom Förbundsrepubliken Jugoslavien. Därmed saknar det enligt HovR:ns mening betydelse om utbetalningarna skulle täcka mottagarens utgifter vid tillfällig vistelse i Makedonien och om de också eventuellt kom att användas där. Därmed saknar HovR:n också anledning att närmare beröra frågan om en eventuellt bristande överensstämmelse mellan FN- resolutionens och den svenska förordningens uttryckssätt och omfattning.

HovR:n gör samma bedömning som TR:n i frågorna om R.R:s gärningsmannaansvar, om var gärningen har begåtts och om R.R:s oaktsamhet.

HovR:n finner alltså i likhet med TR:n att R.R. har gjort sig skyldig till brott mot de av åklagaren åberopade författningarna.

Vad därefter gäller frågan om brottet är ringa gör HovR:n emellertid en annan bedömning än TR:n. I förarbetena till 1971 års lag anförs (prop 1971:77 s 91) att frågan får avgöras med hänsyn till i vad mån gärningen i det enskilda fallet motverkar de aktuella sanktionernas allmänna syfte. Som exempel på ringa fall som i och för sig motverkar det allmänna syftet men ändå kan vara att bedöma som ringa och därmed straffria nämns att det t ex rör sig om en leverans av livsmedel och leveransen tillgodoser från humanitära synpunkter behjärtansvärda ändamål. I den här tillämpliga förordningen från år 1992 har den typen av leveranser uttryckligen undantagits från förbuden.

De utbetalningar som R.R. beslutade om har uppenbart haft till syfte att göra det möjligt för R.M. att, trots sanktionerna mot hans hemland, fortsätta att vara verksam för och lojal mot det svenska moderföretaget. Därmed har utbetalningarna motverkat det allmänna syftet med sanktionerna, dvs att åstadkomma ett sådant avbrott i den blockerade statens ekonomiska och andra förbindelser med omvärlden att staten tvingas att upphöra med sin för freden farliga verksamhet. Ändamålet med utbetalningarna kan inte anses ha varit av humanitära skäl så behjärtansvärt att det gör brottet ringa. Inte heller kan enbart det förhållandet att de totala utbetalningarna kom att stanna vid ett relativt blygsamt belopp leda till denna bedömning. R.R. kan därför inte på denna grund undgå straffansvar enligt åtalet.

Slutligen till frågan om det förhållandet att sanktionerna numera har suspenderats av Förenta Nationernas säkerhetsråd skall leda till frihet från straff, finner HovR:n följande.

Enligt 5 § lagen (1964:163) om införande av BrB skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om en annan lag gäller när dom meddelas skall dock den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Det sistnämnda skall dock inte gälla när det är fråga om en gärning som under en viss tid har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

HovR:n finner att den speciella författningsreglering, som införs för att säkerställa Sveriges möjligheter att uppfylla sina åtaganden i förhållande till Förenta Nationernas säkerhetsråds bindande resolutioner om icke-militära sanktioner mot någon medlemsstat, typiskt sett faller inom kategorin straffbestämmelser på grund av särskilda förhållanden. Det förhållandet att sanktionerna har suspenderats - och fr o m d 11 dec 1995 även den svenska författningsregleringen har upphävts - kan därför inte heller frita R.R. från ansvar.

HovR:n delar åklagarens uppfattning att påföljden skall bestämmas till böter.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom och dömer R.R., enligt 7 och 11 §§ lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i förening med förordningen (1992:471) om tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) av sagda lag samt 9 § förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) i dess till d l jan 1995 gällande lydelse, för brott mot lagen om vissa internationella sanktioner till 40 dagsböter om 400 kr.

Tf hovrättsassessorn Alm var skiljaktig i frågan om gärningen skulle bedömas som ringa och anförde följande: I förarbetena till 1971 års lag (prop 1974:77 s 91) anförs att frågan får bedömas främst med hänsyn till i vad mån gärningen i det enskilda fallet motverkar de aktuella sanktionernas allmänna syfte.

Frågan om gärningen motverkat detta syfte måste bedömas utifrån en prövning i det enskilda fallet av vilken inverkan gärningen haft på förhållandena i det sanktionsomfattade området.

R.R:s uppgifter om vad betalningarna avsett har inte motbevisats. Utbetalningarna har således utgjort ersättning för R.M:s levnadskostnader vid det svenska moderföretagets etablering av en verksamhet i Makedonien. Dessa kostnader har uppkommit i Makedonien och varit fristående från förhållandena inom det sanktionsdrabbade området. Det har inte framkommit att utbetalningarna främjade någon verksamhet inom detta område eller på något annat sätt hade något direkt inflytande på förhållandena där.

Mot denna bakgrund kan betalningarna inte anses ha motverkat de aktuella sanktionernas syfte i någon högre utsträckning.

Vid bedömningen av om gärningen skall anses som ringa skall även, såsom TR:n har gjort, beaktas att det varit fråga om relativt låga belopp som utbetalats.

Vid en sammanvägd bedömning av vad ovan anförts, anser jag att gärningen skall bedömas som ringa. Jag fastställer därför TR:ns domslut. ---. Överröstad i denna del, är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 23 nov 1998 (mål nr B 241-96).