NJA 1998 s. 742

M.A. överklagade i Svea HovR och yrkade befrielse från den henne ålagda skyldigheten att ersätta S-E.A:s rättshjälpskostnader. M.A. vidhöll sin inställning vid TR:n att vardera parten borde bära sin rättegångskostnad där.

HovR:n (hovrättsrådet Holmquist och tf hovrättsassessorn Lindbäck) anförde i slutligt beslut d 16 juni 1997: I mål om underhåll till barn gäller - om barnet förlorar målet - vissa avvikelser från 18 kap RB, se 7 kap 19 § FB. Syftet med särregeln i FB är att barnet inte i någon situation skall behöva belastas med rättegångskostnader (prop 1984/85:163).

O.A:s talan avsåg jämkning av ett avtal om underhållsbidrag på grund av ändrade förhållanden. Sedan S-E.A. i skriftligt svaromål hade påvisat att hans ekonomiska förhållanden var oförändrade jämfört med vad som gällde när avtalet ingicks och det därmed för O.A:s ombud stod klart att dennes talan inte skulle kunna bifallas, återkallade O.A. sin talan.

Även om O.A:s talan inte har prövats i sak, måste han, vid bestämmande av rättegångskostnadsansvaret, anses ha förlorat målet i den mening som avses i 7 kap 19 § FB. Att bestämmelsen är avsedd att tillämpas även i situationer som anges i bl a 18 kap 5 § RB framgår av förarbetena till den (se prop 1984/85:163 s 13). Därmed inträder även det särskilda ansvar för motpartens rättegångskostnader, som har ålagts den förälder som företräder barnet och som stadigvarande bor tillsammans med detta.

Vid denna bedömning, och då det inte finns särskilda skäl att förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, skall TR:ns beslut i den del det har överklagats stå fast.

HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

HovR:n tillåter - med stöd av 20 kap 12 § 1 st andra meningen RB - att HovR:ns beslut får överklagas. ---.

Referenten, hovrättsrådet Drangel var skiljaktig och anförde: De i 7 kap 19 § FB angivna avvikelserna från bestämmelserna i 18 kap RB är tillämpliga om barnet förlorar målet.

I förevarande fall har barnet inte förlorat målet, eftersom dess talan inte har blivit föremål för prövning i sak utan har avskrivits efter återkallelse. Såsom anges i prop 1984/85:163 s 13 gäller särregleringen endast för det fall att barnet är tappande part, vilket får betydelse även i "i situationer" som avses i 18 kap 4 och 5 §§ RB.

Med sistnämnda hänvisning avses dels de olika i 18 kap 4 § RB angivna jämkningssituationer i vilka barnet - på grund av att parterna "vunnit ömsom" - såsom därvid förlorande förpliktas att utge jämkad eller hel ersättning till motparten, dels situationen i 5 § 1 st samma kapitel då barnets talan avvisats och barnet för den skull "anses som tappande".

Med hänvisning till det anförda finner jag att M.A. skall befrias från den skyldighet som ålagts henne att ersätta S-E.A:s rättshjälpskostnader. Överröstad i denna fråga saknar jag anledning att ingå i prövning av den vidare kostnadsfördelningen mellan parterna.

M.A. (ombud advokaten P-O.N.) överklagade och yrkade att HD skulle befria henne från skyldighet att ersätta S-E.A:s rättshjälpskostnader vid TR:n.

S-E.A. (ombud advokaten M.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Skeppstedt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 7 kap 19 § FB gäller i mål om underhåll till barn en avvikelse från 18 kap RB om barnet förlorar målet. Frågan är om bestämmelsen är tillämplig när barnet återkallat sin talan.

Det förhållandet att tvister om underhållsbidrag juridiskt sett förs mellan barnet och den underhållsskyldige medförde tidigare att barnet fick svara för motpartens rättegångskostnader, trots att det praktiskt sett var föräldrarna som tvistade. Av förarbetena till 7 kap 19 § FB (prop 1984/85:163 s 8) framgår att lagstiftaren velat undvika detta. Den förälder som företräder barnet skulle behandlas som part såvitt gäller kostnadsansvaret och föräldrarna bli mera jämspelta i processen (a prop s 10).

I propositionen s 13 anges hur andra meningen av bestämmelsens andra stycke skall tolkas. Föräldern skall i stället för barnet svara för de motpartskostnader som barnet annars enligt 18 kap RB skulle ha förpliktats att ersätta.

Såväl de allmänna överväganden som låg bakom införandet av 7 kap 19 § FB som sistnämnda propositionsuttalande ger således vid handen att regeln träder in när barnet återkallat sin talan och enligt 18 kap RB ådragit sig betalningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader.

Omständigheterna i det nu aktuella målet föranleder inget avsteg från huvudregeln i 18 kap 5 § 2 st RB om att den återkallande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader.

Det föreligger inte särskilda skäl att enligt 7 kap 19 § 2 st första meningen FB förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Det slut som HovR:n kommit till skall därför stå fast.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, referent, Danelius, Blomstrand och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Beträffande rättegångskostnadernas fördelning i mål om underhåll till barn gäller enligt 7 kap 19 § FB vissa avvikelser från bestämmelserna i 18 kap RB. Dessa avvikelser gäller när barnet förlorar målet. Om det finns särskilda skäl, får i detta fall förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Finns det inte sådana skäl och har barnet i rättegången företrätts av en förälder som varaktigt bor tillsammans med barnet, skall föräldern i stället för barnet åläggas att ersätta motparten dennes rättegångskostnad.

I förevarande mål är fråga om de nämnda avvikelserna från RB:s regler är tillämpliga även när barnets talan avskrivs efter återkallelse. Grundregeln i 18 kap 1 § RB är att en part som tappar målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om annat inte har föreskrivits. De skäl som ligger till grund för denna regel har ansetts tillämpliga även i andra fall då avgörandet gått parten emot, och i tydlighetens intresse har därför i 18 kap 5 § 1 st RB uttryckligen föreskrivits att, då en parts talan avvisas, parten skall anses som tappande. De skäl som ligger till grund för den förlorande partens kostnadsansvar har dessutom ansetts i regel göra sig gällande också i det fallet att ett mål avskrivs på grund av att parten har återkallat sin talan eller uteblivit, fastän principen om den tappande partens kostnadsansvar inte omedelbart blir tillämplig (jfr NJA II 1943 s 231). Detta har föranlett en föreskrift i 18 kap 5 § 2 st RB enligt vilken huvudregeln är att parten i denna situation skall ersätta motparten hans rättegångskostnad men särskilda omständigheter kan föranleda att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Som 7 kap 19 § FB har redigerats blir bestämmelserna i 18 kap RB om de fall som i enlighet med det anförda är att jämställa med att en part förlorar målet inte omedelbart tillämpliga. Ett huvudsyfte med FBIs särskilda regel om rättegångskostnadsansvar är emellertid att undvika en fördelning av kostnaderna som innebär att barnet åläggs skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnad eller att ersätta staten kostnaden för dennes rättshjälp. Detta talar för att uttrycket att barnet förlorar målet skall anses inbegripa även fall då barnets talan avvisas liksom det fallet att ett av barnet anhängiggjort mål avskrivs på grund av återkallelse eller utevaro och omständigheterna är sådana att barnet med tillämpning av RB:s regler skulle ha ålagts ersättningsskyldighet för rättegångs- och rättshjälpskostnad. En sådan tolkning vinner också stöd av motiven till lagrummet (prop 1984/85:163 s 13).

På grund av det anförda och då det i förevarande fall inte föreligger vare sig sådana särskilda omständigheter som avses i 18 kap 5 § 2 st RB eller sådana särskilda skäl som åsyftas i 7 kap 19 § FB skall M.A. i enlighet med vad domstolarna funnit åläggas att ersätta S-E.A:s rättshjälpskostnader.