NJA 1998 s. 893

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Prom, rådmannen Schött och tingsnotarien Lundgren) anförde i dom d 28 juni 1996:

Bakgrund.

Allmänt om statligt bostadslån. Statligt bostadslån beviljades före utgången av år 1991 med stöd av bl a nybyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:692). 1986 års förordning upphävdes genom förordningen (1991:1932) om upphävande av vissa författningar om bostadslån och räntebidrag. I de fall bostadslån hade beviljats med tillämpning av 1986 års förordning men inte betalats ut före utgången av år 1991 kvarstod det beviljade bostadslånet som ett lånelöfte från staten enligt förordningen (1991:1933) om statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder. För att få lånelöftet infriat krävdes att låntagaren under medverkan av kommunen skulle fylla i dels en särskild ansökan om utbetalning av lånet dels en särskild låneförbindelse från Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB). Ansökan om utbetalning och tillhörande handlingar sändes därefter över till länsbostadsnämnden som kontrollerade att förutsättningarna för utbetalning var uppfyllda. Länsbostadsnämnden sände därefter över handlingarna till SBAB. Efter en slutgranskning betalades lånet ut med den vid det tillfället av SBAB fastställda låneräntesatsen.

A.A:s och E.S:s bostadslån. A.A. och E.S. beviljades d 5 nov 1991 statligt bostadslån med 295 000 kr för en nybyggnad av en villafastighet i Huddinge kommun (Glasvingen 7). Sedan fastigheten färdigställts och besiktigats ansökte A.A. och E.S. d 13 febr 1992 om utbetalning av det statliga lånet jämte räntebidrag. Efter granskning sände Huddinge kommun d 21 mars 1992 handlingarna vidare till länsbostadsnämnden. Handlingarna sändes därefter - efter viss handläggning - av länsbostadsnämnden över till SBAB d 20 aug 1992. SBAB betalade d 16 sept 1992 ut bostadslånet till A.A. och E.S. med den vid tillfället tillämpade låneräntesatsen om 14,60 %. Villkoren för ränta och amortering för lånet fastställdes enligt en särskild villkorsbilaga, se domsbilaga 1 (här utesluten; red:s anm).

Extra kostnader på grund av länsbostadsnämndens handläggningstid. I avvaktan på handläggningen av ärendet om utbetalning av bostadslånet tog A.A. och E.S. ut ett byggkreditiv till motsvarande belopp. Räntekostnaden för byggkreditivet för perioden d 1 juli-d 16 sept 1992 uppgick till 10 446 kr.

A.A. och E.S. begärde i november 1992 ersättning av Boverket för den skada de åsamkats med anledning av länsbostadsnämndens försenade handläggning. I ett beslut d 15 sept 1994 fann Boverket bl a att handläggningstiden för utbetalningen hade kommit att fördröjas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning och att A.A. och E.S. därigenom vållats skada. Boverket ansåg att vid en rimlig handläggningstid hade utbetalning av lånet kunnat ske d 1 juli 1992. Boverket fastställde ersättningen till 1 353 kr för perioden d 1 juli-d 16 sept 1992 beräknat utifrån en jämförelse med den av SBAB fastställda räntan för d 16 sept 1992 och den ränta som utgick för byggkreditivet. A.A. och E.S. har därefter vid två tillfällen begärt omprövning av Boverkets beslut utan att detta föranlett verket att göra någon ändring. - Den av SBAB fastställda låneräntesatsen uppgick per d 1 juli 1992 till 12,14%.

Yrkanden.

A.A. och E.S. har - såsom talan får förstås - yrkat att staten skall förpliktas att till dem i lika delar betala följande belopp:

1 a. 1 532 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från och med d 16 sept 1992,

1 b. 22 950 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (enligt detaljerad specifikation; red:s anm) samt

Staten har bestritt käromålet. Staten har vitsordat beräkningssätten avseende yrkade belopp under punkterna 1 a och 1 b samt yrkad ränta såsom skäliga i och för sig.

Grunder.

A.A. och E.S. har till grund för sin talan åberopat följande: Staten har genom länsbostadsnämndens handläggning av ärendet gjort sig skyldig till vårdslös myndighetsutövning och därigenom vållat dem skada. Staten har till en del ersatt denna skada. Återstoden, som delvis är förfallet till betalning, uppgår till yrkade belopp.

Staten har till grund för sitt bestridande åberopat följande: Det vitsordas att A.A. och E.S. har vållats skada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det saknas emellertid direkt orsakssammanhang mellan länsbostadsnämndens försummelse i bygglåneärendet och de nu yrkade skadeståndsbeloppen. För det fall rätten skulle finna sådant orsakssammanhang föreligga är A.A. och E.S. i vart fall inte berättigade till ersättning för skada som ännu inte uppkommit. Om ersättning för framtida skada anses kunna utgå skall ersättningsbeloppet beräknas efter nuvärdet.

Utveckling av grunderna.

A.A. och E.S. har till utveckling av grunderna för sin talan åberopat bl a följande: De skall sättas i samma ekonomiska situation som om den skadebringande handlingen genom länsbostadsnämndens vårdslösa myndighetsutövning aldrig hade inträffat. Vid en beräkning av ersättningen skall göras en jämförelse mellan hur situationen hade varit med en tänkt utbetalningsdag efter en rimlig handläggningstid - vilken i enlighet med vad Boverket i sitt tidigare beslut i ärendet ansett vara d 1 juli 1992 - och den faktiska situationen med en utbetalningsdag d 16 sept samma år. Den genom den försenade utbetalningen uppkomna skadan motsvarande merkostnaden för byggkreditiv och ränta skall ersättas av staten.

De sålunda ersättningsgilla merkostnaderna består av följande: • Kostnad för byggkreditivet under perioden d 1 juli-d 16 sept 1992 med 1 532 kr. Merkostnaden skall beräknas som skillnaden mellan den faktiska kostnaden för byggkreditivet (10 446 kr) och den räntekostnad som hade utgått om räntesatsen i stället fastställts enligt den tillämpade räntesatsen på 12,14 % d 1 juli 1992 (7 561 kr). Från den beräknade mellanskillnaden om 2 885 kr skall avräknas 1 353 kr avseende vad staten i enlighet med Boverkets beslut d 15 sept 1994 redan utbetalt som skadestånd.

• Kostnad för ränta som uppstått genom att bostadslånet betalts ut först d 16 sept 1992 med en räntesats på 14,60 % mot om utbetalning av lånet skett d 1 juli 1992 med en räntesats på 12,14 %. Ränta har förfallit till betalning med olika belopp fr o m d 30 nov 1992. Ränta kommer att förfalla till betalning t o m lånet är slutreglerat d 30 nov 1997.

Staten har till utveckling av grunderna för sitt bestridande åberopat bl a följande:

Byggkreditivet. Boverket har i sitt beslut tillerkänt A.A. och E.S. ersättning för merkostnad för ränta under perioden d 1 juli-d 16 sept 1992 med 1 353 kr. Utgångspunkten för beräkningen - d 1 juli 1992 - hänför sig till ett teoretiskt resonemang baserat på den genomsnittliga handläggningstiden för denna typ av ärenden under aktuell tidsperiod. Vid bestämmande av ersättning var inte fråga om att fastställa en speciell räntesättningsdag utan i stället med hur många dagars försening som uppkommit i ärendets handläggning hos länsbostadsnämnden. Ersättningen beräknades därvid som skillnaden mellan räntan på byggkreditivet och räntan på lånet - 14,60 % - enligt vad som framgår av domsbilaga 2 (här utesluten; red:s anm).

Merkostnad för ränta. De faktorer som påverkar lånemarknaden i samband med fastställande av den vid varje tidpunkt gällande räntesatsen bestämdes av andra omständigheter än av länsbostadsnämndens myndighetsutövning i bostadslåneärenden. Länsbostadsnämnden har inte vidtagit några felaktiga åtgärder i det aktuella ärendet utan avvikelsen mot normal myndighetsutövning består bara av en för lång handläggningstid. Länsbostadsnämndens roll i låneärendet kan i princip sägas ha varit att förmedla en fullständig utbetalningsansökan till SBAB. Nämnden saknade helt möjlighet att påverka villkoren för lånet - dessa fastställdes av SBAB och innefattade även räntesättning. Med anledning härav saknade nämnden i förevarande fall möjlighet att förutsäga vilken räntesats som skulle åsättas bostadslånet. A.A. och E.S. var inte heller bundna till att finansieringen av det statliga bostadslånet skedde hos SBAB. Någon ersättning för merkostnad för ränta på bostadslånet skall inte utgå.

Ersättning för framtida skada. När det gäller ersättning för framtida skada har A.A. och E.S. inte möjlighet att få ersättning för skada som ännu inte uppkommit eftersom de har haft och dessutom har möjlighet att mot ränteskillnadsersättning förtidsinlösa nu aktuellt lån och på så sätt ta upp ett nytt lån på andra förmånligare villkor. Framtida räntekostnader kan inte tillförlitligen beräknas eftersom inlösen och upptagande av ny kredit innebär andra villkor för krediten.

A.A. och E.S. har i fråga om vad svaranden anfört till grund för sitt bestridande genmält följande:

Byggkreditivet. Vad gäller beräkning av ersättning för byggnadskreditivet inträffade skadan vid den tidpunkt då bostadslånet senast borde ha utbetalats, dvs d 1 juli 1992. Förhållandena vid skadetillfället skall läggas till grund för beräkningen av skadeståndet och räntesatsen för lånet hade fastställts till 12,14 %.

Merkostnad förränta. Vad gäller kompensation för merkostnad för ränta föreligger adekvat kausalitet. Med tanke på fluktueringarna i räntenivån måste länsbostadsnämnden ha insett att en räntehöjning av deras bostadslån kunde bli en möjlig följd av dröjsmålet med handläggningen av bostadslånet. Även om en räntehöjning inte borde ha kunnat förutses är staten ändå skyldig att utge den yrkade ersättningen med stöd av rättsfallet NJA 1990 s 137.

Framtida skada. De har inte någon möjlighet att förtidsinlösa lånet. Av villkorsbilaga med allmänna ränte- och amorteringsvillkor som är fogad till låneavtalet framgår att lånet är bundet fram till d 20 sept 1997. Yrkandena grundar sig på samma rättsförhållande och de har ett beaktansvärt intresse av att samtliga framställda yrkanden prövas i ett sammanhang. Det forns ingen anledning att nuvärdesberäkna beloppen eftersom domen inte är omedelbart verkställbar avseende prestationer som inte förfallit till betalning.

Bevisning. Parterna har åberopat skriftlig bevisning. Domskäl.

TR:n har avgjort målet efter föredragning av handlingarna med tillämpning av 42 kap 18 1 st 5 RB.

I målet är ostridigt att länsbostadsnämnden genom vårdslös myndighetsutövning i form av en försenad handläggning åsamkat A.A. och E.S. skada samt att visst belopp - 1 353 kr - utbetalts i skadestånd. Fråga är om en ersättningsgill skada utöver utgivet belopp har uppkommit och om hur den skada som staten i så fall skall ersätta skall beräknas och om ersättning för framtida skada kan fastställas.

Någon lagstadgad frist för när ett beslut om bostadslån skall fattas finns inte. Utgångspunkten för skadeståndets beräkning får enligt TR:ns mening därför bli den tidpunkt då det rimligen kan antas att ärendet normalt skulle ha slutligt handlagts. Boverket har i beslutet d 15 sept 1994 tillerkänt A.A. och E.S. ersättning under perioden d 1 juli-d 16 sept 1992. TR:n finner inte skäl att frångå Boverkets bedömning vad avser att bestämma för vilken tidsperiod ersättning skall beräknas. Skadan skall således anses ha uppkommit d l juli 1992 och ersättningen skall därför bestämmas utifrån förhållandena d 1 juli 1992. Beräkningen av skillnaden mellan den ränta som löpte på det byggnadskreditiv som A.A. och E.S. upptog under den aktuella perioden och den som de hade kunnat få vid en rimlig handläggningstid hos länsbostadsnämnden skall därför ske med utgångspunkt i den av SBAB för d 1 juli 1992 fastställda räntenivån för bostadslån om 12,14 %. A.A. och E.S. skall anses ha rätt till ersättning för skada med - förutom 1353 kr som staten tidigare tillerkänt dem för upptagande av byggnadskreditiv -1 532 kr för förlust avseende förhöjd ränta. - A.A:s och E.S:s yrkande under punkt 1 a skall alltså bifallas.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer omfattar inte ersättningsskyldighet förluster som saknar ett adekvat orsakssammanhang, dvs mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder faller utanför. Skadan skall vara beräknelig och en sannolik följd av handlandet. Under den tidsperiod som närmast är aktuell i målet har det - som även staten vidgått - förekommit inte obetydliga fluktueringar i räntenivån. Det får därför anses för länsbostadsnämnden ha framstått som en både beräknelig och sannolik följd av nämndens dröjsmål med handläggningen av ärendet att A.A. och E.S. skulle kunna orsakas skada i form av ökade kostnader till följd av ett förhöjt ränteläge vid tidpunkten för utbetalning av lånet. Beräkningssättet för skadans storlek är vitsordat. TR:n finner således att grund föreligger för statens skadeståndsskyldighet även i denna del och bifaller därför yrkandet under punkt 1 b.

Sedan talan i målet väcktes har ytterligare två delbelopp förfallit till betalning - d 28 febr och d 30 maj 1996 - utöver dem som upptas under yrkandena under punkt 1 b och har av TR:n upptagits under punkt i c. Såsom A.A:s och E.S:s talan får förstås, gör de för de under punkt 1 c gällande samma grund för statens ersättningsskyldighet liksom för beräkningssättet av skadans storlek som beträffande yrkandena under punkt 1 b. TR:n finner därför - sedan beloppen alltså förfallit till betalning - grund att även bifalla yrkandena under punkt 1 c jämte ränta enligt samma grund som enligt punkt 1 b.

Vad däremot gäller fastställande av ersättning för en framtida skada, bör i princip en sådan talan bara kunna föras om aktuella krav och inte om framtida möjligheter (jfr Ekelöf, Rättegång II, 5 a s 99). Detta sammanhänger bl a med att man aldrig med säkerhet kan veta om inte den förpliktade frivilligt kommer att göra rätt för sig då tiden är inne. A.A. och E.S. har inte åberopat någon sådan omständighet som skulle kunna föranleda TR:n att göra någon annan bedömning avseende till betalning ännu inte förfallna belopp. TR:n finner därför att A.A:s och E.S:s talan såsom den utformats avseende yrkandena under punkt 2 inte skall bifallas.

Domslut

Domslut.

1. Staten skall till A.A. och E.S. i lika delar utge

a) 1 532 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) från och med d 16 sept 1992 till dess betalning sker,

b) 22 950 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (enligt detaljerad specifikation, red:s anm), allt till dess betalning sker

c) 3 515 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (enligt detaljerad specifikation; red:s anm).

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom i fråga om såväl huvudsaken som rättegångskostnader fastställer HD TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 29 dec 1998 (mål nr T 3134-97).