NJA 1990 s. 137

Domskäl

TR:n (lagmannen Hagard och rådmannen Torgestam) anförde i dom d 30 nov 1987: Sakframställning.

Oasis har till utveckling av sin talan anfört bl a: Genom sina kontakter inom internationell oljehantering hade Oasis erhållit kännedom om att Armada inom kort skulle leverera en båtlast om 1 049 010 fat råolja från Iran till Scanraff med m/t "World Splendour". Oasis var vidare informerat om att försäljningsvillkoren till den svenske köparen, som sedermera visade sig vara Oljekonsumenterna (OK), innebar att Armada kunde ha viss rätt till oljan innan leveransen var fullbordad samt att Armada kunde ha en fordran hos OK med anledning av den försålda oljan. Ett ombud för Oasis från advokatbyrån M. & Z. ansökte på morgonen d 27 sept 1982 om kvarstad på tillgångar ägda av Armada till ett belopp om USD 3 000 000. Göteborgs TR beslöt samma dag interimistiskt om kvarstad i enlighet med ansökan. Kronofogdemyndigheten i Uddevalla hade dessförinnan underrättats om att en framställan om verkställighet av kvarstadsbeslutet troligen skulle komma in under dagen. Ett par timmar efter TR:ns interimistiska beslut ingavs en formell ansökan om verkställighet, varvid även handlingarna i målet överlämnades till myndigheten. I samband därmed hänvisade Oasis till antingen råoljelasten eller Armadas fordran hos OK. Kronofogdemyndigheten tog omgående kontakt med Scanraff och blev därigenom underrättad om att lossningen av oljetankern "World Splendour" pågick och att fartyget inte skulle vara slutlossat förrän vid middagstid påföljande dag. En dag senare infann sig företrädare för kronofogdemyndigheten vid Scanraffs anläggning i Brofjorden och förbjöd utlossning av en så stor kvantitet olja som i värde svarade mot det i kvarstadsbeslutet angivna beloppet. Samma dag blev det klarlagt genom Oasis' kontakter med OK och Skandinaviska Enskilda Banken i Stockholm att betalningsvillkoren för råoljan var sådana att möjlighet fanns till verkställighet av kvarstadsbeslutet i del av köpeskillingen. Verkställighet av kvarstaden i råoljan medförde allvarliga praktiska problem, bl a av den anledningen att separat lagring av oljan skulle innebära omfattande kostnader och tidsutdräkt. Mot denna bakgrund yrkade Oasis' att verkställigheten av kvarstadsbeslutet avseende råoljan skulle ske i del av Armadas fordran hos OK eller alternativt del av Armadas fordran under en remburs ställd av Skandinaviska Enskilda Banken. Oasis' yrkande föranledde kronofogdemyndigheten att tillåta utpumpning av råolja till Scanraffs anläggning samt vidare att omgående förbjuda OK och SE-banken att betala ut ett belopp om USD 3 000 000 av rembursen till Armada. Den 30 sept blev medlen tillgängliga för kronofogdemyndigheten hos SE-banken. Myndigheten sökte samma dag nå Armadas ombud, advokaten C.P., då vid D:r P.L:s Advokatbyrå i Göteborg, för att därigenom erhålla instruktioner om hur beloppet skulle handhas. Alternativen var att antingen placera beloppet i USD med en ränta om 10,5 procent eller att omvandla beloppet till SEK och därigenom erhålla en ränta om 17,2 procent. Kronofogdemyndighetens representant kom emellertid aldrig i förbindelse med C.P.. I stället lyckades han komma fram till Oasis' ombud advokaten C.H. vid M. & Z. KB, som dock inte var handläggare av ärendet på advokatbyrån. Enligt C.H:s uppfattning var den högre räntesatsen att föredra men C.H. underströk att ett sådant beslut inte skulle fattas av honom utan av Armadas ombud, eftersom medlen tillhörde Armada. Efter kontakten med C.H. beslutade ändå kronofogdemyndigheten på eget bevåg att omvandla beloppet från USD till SEK för att därigenom erhålla den högre räntan. Pengarna deponerades vid SE-banken i Uddevalla på en tio dagars inlåningsräkning. Några dagar senare erhöll C.P. kännedom om beslutet genom ett telefonsamtal från kronofogdemyndigheten. S.R. hade sökt C.P. redan d 5 okt men denne var då upptagen av en huvudförhandling, varför samtalet antagligen ägde rum först påföljande dag eller alltså d 6 okt. C.P. protesterade omedelbart och yrkade att Armadas pengar skulle förvaras i USD. Några dagar senare beslutade regeringen att devalvera den svenska kronan med 16 procent. När kronofogdemyndigheten d 19 april 1983 lät utbetala de medel som omfattats av säkerhetsåtgärden uppkom en kursförlust. Denna kan med bortseende från avkastning under den tid medlen varit kvarstadsbelagda beräknas till USD 402 860. Kvarstaden har emellertid medfört en förlust för Armada avseende avkastning på kvarstadsbelagda medel under den tid de var föremål för säkerhetsåtgärden. Visserligen skulle bolaget kunna göra gällande en rätt till "faktisk ränta" och förlusten beräknas till USD 490 836. Oasis begär emellertid endast att tillgodoräknas "skälig ränta" om USD 172 062 och fordrar således USD 486 113 jämte ränta. I en följande rättegång mellan Oasis och Armada tvistade parterna bl a om svensk domstol var behörig samt om grund förelegat för att bevilja kvarstad. Banque de Paris et des Pays Bas S.A. trädde in i rättegången såsom intervenient. Parterna träffade sedermera förlikning vilken bl a innebar att Armadas eventuella rätt till ersättning av svenska staten med anledning av den skada som uppkom genom kronofogdemyndighetens hantering av det kvarstadsbelagda beloppet överläts på Oasis. Oasis gör nu gällande att staten har att svara för förlusten.

Staten har i huvudsak vitsordat vad bolaget uppgivit angående händelseförloppet men har genmält följande: Vid S.R:s samtal med C.H. förklarade denne att medlen i första hand borde placeras på ett dollarkonto med en ränta på lägst 14 procent och i andra hand på ett kronkonto mot högre ränta. Det är visserligen riktigt att C.H. uppmanade S.R. att rådgöra med Armadas ombud men C.P. gick inte att nå och det förelåg fara i dröjsmål. S.R. kom några dagar senare i kontakt med C.P. per telefon. Vid detta samtal begärde C.P. inte att beloppet skulle placeras i dollar. Dessutom uppgav han att beloppet egentligen tillkom en bank i Schweiz som han inte företrädde och att han i egenskap av ombud för Armada inte hade något att erinra mot placeringen på ett kronkonto. Detta framgår av anteckningar som S.R. gjorde antingen under samtalet eller omedelbart därefter.

Rättslig argumentering. Oasis: Genom kvarstaden har kronofogdemyndigheten uppburit penningmedel som tillhört Armada. "Äganderätten" har genom inbetalningen till myndigheten och i vart fall sedan myndigheten disponerat över medlen genom växlingen övergått på staten. Armada har därigenom fått en "fordringsrätt" mot staten bestämd i USD. Valutaomräkning skall göras vid återbetalningen. Ett frigörande av kronofogdemyndighetens betalningsplikt förutsätter alltså en betalning svarande mot det uppburna beloppet i enahanda valuta eller motvärdet därav i kronor enligt gällande kurs på återbetalningsdagen. Detta gäller oberoende av huruvida försummelse föreligger från kronofogdemyndighetens sida. Om Armada likväl haft att stå risken med avseende på kronofogdemyndighetens hantering av de kvarstadsbelagda medlen görs - fortfarande under påstående om en "fordringsrätt" - i andra hand gällande att det åvilar kronofogdemyndigheten att återbetala uppburet belopp om inte myndigheten kan visa att den inträdda värdeförsämringen inte berott på försummelse från myndighetens sida. Den utredning som har förebragts ger enligt Oasis' mening inte vid handen att det föreligger några sådana omständigheter som skulle innebära rätt för myndigheten att återbetala lägre belopp än vad som mottagits. Kronofogdemyndigheten har i vart fall genom fel eller försummelse vid sin myndighetsutövning, för vars fullgörande staten svarar, åsamkat Armada en ren förmögenhetsskada motsvarande yrkat belopp. Staten är enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen ersättningsskyldig för sådan skada. Försummelsen består i att kronofogdemyndigheten med bevekelsegrunder, som i princip inte innebär annat än ren spekulation, låtit företa växling av det uppburna beloppet. Valutaförändringar är förutsebara. Adekvat kausalitet föreligger sålunda. Regler saknas visserligen om att kronofogdemyndigheten skall göra kvarstadsbelagda medel räntebärande men reglerna om motsvarande skyldighet i fråga om utmätta medel är analogt tillämpliga och kronofogden har intagit en ställning jämförbar med syssloman. Staten är därför under alla omständigheter skadeståndsskyldig även för skälig ränta.

Staten: Käromålet synes i första hand grundas på påståendet att ett kontraktsförhållande uppstått mellan Armada och kronofogdemyndigbeten till följd varav Armada erhållit ett fordringsanspråk bestämt i USD. Verkställigheten har emellertid utgjort myndighetsutövning och någon avtalssituation har inte uppkommit. Verkställighetsåtgärder kan inte ådraga staten andra förpliktelser än vad som följer av svensk exekutionsrätt och någon "fordringsrätt" i USD har följaktligen inte uppkommit genom verkställighetsåtgärderna. Om TR:n likväl skulle finna att kontraktsrättsliga regler skall tillämpas föreligger ändå inte ersättningsskyldighet. Kronofogdemyndigheten har haft rätt att återbetala det kvarstadsbelagda beloppet i svenskt mynt. Till stöd härför kan åberopas en analog tillämpning av 7 § 1 st skuldebrevslagen. Kronofogdemyndigheten har återbetalat det uppburna och växlade beloppet jämte ränta, varför käromålet redan på denna grund skall ogillas. Skulle TR:n finna att det ålegat kronofogdemyndigheten att återbetala det belopp i USD som belagts med kvarstad beror den kursförlust som uppstått inte på försummelse från kronofogdemyndighetens sida. Kursförlusten har orsakats av att den svenska kronan devalverades d 8 okt 1982. Det kan inte begäras att kronofogdemyndigheten skulle kunnat förutse regeringens beslut om devalvering. Det föreligger inte adekvat kausalitet mellan myndighetens åtgärd att växla det kvarstadsbelagda beloppet till SEK och kursförlusten. UB saknar bestämmelser om hur man skall förfara med medel som omhändertas vid verkställighet av kvarstad. UB saknar också bestämmelser om hur det skall förfaras med fordringar i utländskt myntslag. Staten bestrider att kronofogdemyndigheten handlat i spekulationssyfte. Åtgärden att växla beloppet har varit betingad av en strävan att i såväl sökandens som Armadas intresse erhålla så hög ränta som möjligt. Kronofogdemyndighetens handlande kan inte anses ha skett i strid mot en uppställd handlingsnorm eller på annat sätt avvikit från vad som kan anses vara ett riktigt förfarande i motsvarande situation. Ersättningsskyldighet föreligger således inte enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen. Såsom redan nämnts föreligger inte heller adekvat kausalitet och de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på kronofogdemyndigheten har inte blivit åsidosatta.

Bevisning. Oasis har åberopat viss skriftväxling mellan C.P. och S.R. samt dessutom vittnesförhör med C.P. och C.H..

Staten har åberopat vittnesförhör med S.R. samt i anslutning härtill en nedan intagen memorialanteckning av denne.

Vittnena har i huvudsak uppgivit.

S.R.: Den 27 sept 1982 fick han ett telefonsamtal från advokaten G.O. vid M. & Z. KB i Göteborg. Det gällde kvarstad i en oljelast, som fanns i Brofjorden. Samma eller nästa dag erhöll kronofogdemyndiglieten de nödvändiga handlingarna från sökanden. Från myndighetens sida tog man genast kontakt med Scanraff. Därifrån meddelades att en tanker med oljelasten anlöpt Brofjorden men lossningen skulle inte påbörjas förrän nästa dag, varför det inte var någon brådska. Kronokomnissarien G.B. inställde sig d 28 sept 1982 i sällskap med sökandens ombud och en representant för ett amerikanskt företag i Väst-Indien. Kvarstaden gällde 20 000 kbm olja, vilket motsvarade ett värde av USD 3 000 000. För att undvika lagringskostnader m m ändrades kvarstaden att gälla köpeskillingen för oljan. Den 30 sept erhöll S.R. telefonbesked från SE- banken i Stockholm att pengarna fanns disponibla för myndigheten. S.R. fick nu kontakt med C.H., som också hade fullmakt för sökanden. S.R. ville ha besked, eftersom banken efterhört om beloppet skulle konteras i SEK eller USD. S.R. hade i sin tur genom förfrågningar hos tre affärsbanker i Uddevalla fått besked om att ett s k 10-dagarskonto eller ett à vista-konto i USD kunde ge högst 10,5 procent medan motsvarande konto i SEK skulle ge 17,2 procent. För S.R. var det självklart att högsta ränta skulle eftersträvas. När han förhörde sig med C.H. svarade denne någonting om att beloppet borde stå i USD "men vi vill ha minst 14 procent". På S.R:s fråga vad som skulle göras i annat fall förordade C.H. ett konto i svensk valuta. S.R. sökte senare nå C.P. men denne var upptagen av en huvudförhandling i TR:n. S.R. räknade själv fram att skillnaden mellan de lika ränteerbjudandena uppgick till 9 000 kr om dagen, vilket han fann mycket i absoluta tal. Han underrättade därför SE-banken om att beloppet skulle växlas i svensk valuta. Den 6 okt 1982 fick han telefon från C.P.. Denne meddelade att det förelåg en tvist mellan Armada, som var hans huvudman, och Oasis om oljan men att äganderätten egentligen tillkom Banque de Paris et des Pays-Bas. C.P. nämnde någonting om att han inte var ombud för banken utan för "Bahamasbolaget" och "Texasbolaget". Under sådana omständigheter ansåg sig S.R. inte ha anledning att ta hänsyn till eventuella önskemål från banken. C.P. framförde inte själv någon mening om hur pengarna skulle placeras utan det viktigaste var att beloppet kunde lyftas omedelbart, vilket S.R. särskilt ville veta. S.R. uppfattade svaret så att C.P. inte hade några synpunkter på om växling skedde eller ej. S.R. nedtecknade svaret för hand under samtalets gång eller möjligen omedelbart efteråt. Några dagar efter devalveringen fick S.R. ett brev från C.P.. Denne ville ha bekräftat att ett belopp om USD 3 000 000 skulle återbetalas från myndigheten. S.R. förklarade i ett svarsbrev att utbetalningen inte kunde bli så stor. Fortsatta förhandlingar under vintern ledde till sist till att beloppet insattes på ett à vista-konto. - Det finns inga bestämmelser om hur man skall förfara med belopp i utländsk valuta. Själv tillämpar S.R. analogt UB:s bestämmelser om att utmätta medel skall göras räntebärande. Hans åtgärd att låta växla beloppet från USD till SEK skedde uteslutande i parternas intresse.

Det kan anmärkas att S.R:s ovannämnda minnesanteckning från samtalet med C.P. d 6 okt har följande lydelse: "1/82-10-06. Adv C.P. medd per tel: Den som eg har rätt till pengarna är Banque de Paris & Paciba. Han har inte fullmakt att företräda den, men banken har bett honom framföra att den inte vill att pengarna växlas till svensk valuta. - Persson är ombud för bolag nr 2 = "Bahamasbolaget" och nr 3 = "Texasbolaget". I den egenskapen har han inga synpunkter på hur pengarna placeras. Han anser dock att pengarna måste kunna lyftas omgående, när kvarstadsbeslutet hävs. Skillnaden i räntefot på olika slags räkningar är då av underordnad betydelse. R."

C.H.: M. & Z. KB fick uppdraget via telex. Det blev advokaten G.O., som tog hand om saken. C.H. var nyanställd och tjänstgjorde närmast som hans biträde. Från början trodde man inte på byrån att det var möjligt att utverka kvarstad men en kurir kom ända från Kalifornien med papper och redan nästa dag förelåg ett interimistiskt beslut i TR:n. Rätt snart ordnades verkställiglieten i reda pengar. C.H. blev i det läget uppringd av S.R., som ville tala med G.O.. Denne var utgången. S.R. ville veta om beloppet skulle sättas in i SEK eller USD och han nämnde att han gått igenom ränteläget som var högre i SEK än i USD. C.H. tyckte helt allmänt att högre ränta givetvis var bättre än lägre men han uttryckte samtidigt sin förvåning över att S.R. ringde till honom och inte till C.P.. S.R. svarade att han sökt C.P. och att han ville diskutera saken med alla ombuden.

C.H. träffade G.O. något senare. Denne sade ungefär: "Nu har den djävla fogden växlat in dollarna och nu har C.P. exploderat". Det blev med andra ord en häftig reaktion. C.H. hade inte mera kontakt med ärendet före devalveringen. C.H., som är mycket politiskt intresserad, förutsåg inte en sådan åtgärd. Det fanns inga sådana rykten just kring månadsskiftet men ett par dagar senare visste "alla" att kronan skulle devalveras med mellan fem och tio procent.

C.P.: Han var vid den här tiden anställd vid D:r P.L. Advokatbyrå i Göteborg. Som ombud för Armada sysslade han mycket med ärendet redan från början. Bl a gällde det att ställa en bankgaranti i USD. Säkerheten fick ökas i ett par omgångar. C.P. var däremot inte med när kvarstaden förvandlades att avse pengar i stället för olja. C.P. hade den första kontakten med S.R. under en pågående huvudförhandling. Han erinrar sig detta eftersom en vaktmästare kom in och meddelade att han hade telefon. S.R. ville ha synpunkter på om beloppet skulle sättas in på banken i SEK eller USD. Möjligen hade växlingen redan företagits. C.P. sade bestämt ifrån till S.R.: "Behåll beloppet i USA-dollar". Han kan däremot inte erinra sig att det vid samma tillfälle var tal om Banque de Paris et des Pays-Bas. Det är möjligt att han också sade att den banken ville ha det så (dvs att beloppet skulle stå i USD) men han kan inte minnas detta. Anledningen till C.P:s svar var främst att han alltid vill ha mottagna kontanter i samma valuta som han fått dem i. Det viktiga var att beloppet var lätt tillgängligt medan ränteaspekten var mindre viktig. Han var alltså inte intresserad av någon växling utan bedömde det vara av "yttersta vikt" att beloppet behölls i USD. Han bekräftade sina protester från telefonsamtalet i brev till S.R.. Brevet tyder på att växlingen redan ägt rum då brevet skrevs men han kan inte minnas detta nu. Han har för sig att det skrevs tidigare (än datumangivelsen d 15 okt). I det fallet litar han på sin debiteringsremsa. C.P. kan inte heller erinra sig om han vid den aktuella tidpunkten hade några misstankar om en förestående devalvering men inte heller den saken hade någon avgörande betydelse för hans inställning till frågan om omväxling av USD-valutan.

Det nyssnämnda brevet från C.P. till kronofogdemyndigheten i Uddevalla innehåller bl a följande avsnitt: "I sammanhanget vill jag bekräfta innehållet i ett telefonsamtal d 5 okt 1982 mellan kronofogden S.R. och mig, varvid jag, så långt mina huvudmäns intressen var berörda, protesterade mot att det kvarstadsbelagda beloppet hade växlats till svensk valuta och framhöll vikten av att beloppet fortsättningsvis insattes å dollarkonto även om då beloppet skulle förrän tas efter avsevärt lägre ränta."

Domskäl. Oasis har gjort gällande att bolaget från Armada förvärvat ett anspråk på staten, vilket i vart fall efter växlingen till SEK utgör en fordringsrätt bestämd i USD. Utmätningen har ursprungligen avsett ett penningbelopp i dollar. Medlen har insatts avskilda på ett bankkonto i svenska kronor. Kronofogdemyndighetens befattning med de avskilda medlen har inte medfört att äganderätten till pengarna övergått till staten (se t ex Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl s 234, särsk not 46 med där anm rättsfall, samt Rodhe, Handbok i sakrätt s 233 med hänvisningar i not 12). Något anspråk grundat på en fordringsrätt föreligger således inte.

Det återstår att pröva käromålet från skadeståndsrättsliga utgångspunkter. Därvid är att bedöma tillämpningen av offentlig rätt, som principiellt anses stå i motsats till en i huvudsak på avtalsfrihet grundad civilrätt. Verkställande av säkerhetsåtgärder av olika slag såsom i detta fall kvarstad utgör ett typiskt exempel på myndighetsutövning, där civilrättsliga regler endast i begränsad utsträckning kan bli tillämpliga. Oasis har visserligen själv påkallat ett ingripande av kronofogdemyndigheten men om åtgärden i ett sådant sammanhang leder till förlust har parten genom tillkomsten av skadeståndslagen fått utvidgade möjligheter till gottgörelse även vid ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Enligt den s k standardregeln föreligger dock ersättningsskyldighet endast om skäliga krav på aktsamhet blivit åsidosatta. Såsom staten gjort gällande ligger en ytterligare begränsning däri att talan inte får föras i anledning av ett regeringsbeslut, låt vara att denna bestämmelse här saknar betydelse: det är ju kronofogdemyndighetens handlande som nu är föremål för bedömning.

Åtgärden att låta omvandla det kvarstadsbelagda dollarbeloppet till svensk valuta har uppenbarligen skett för att tillförsäkra ägaren eller annan rättsinnehavare högsta möjliga avkastning på pengarna och varje bedömning i efterhand bär förvisso ett drag av efterklokhet. Sedan devalveringen väl ägt rum, framstår ändå växlingen såsom föga välbetänkt. I detta sammanhang bör frågan om adekvat kausalitet beröras. Staten såsom part i målet har menat att sådan kausalitet här är utesluten. Problemet har veterligen inte uppmärksammats i doktrinen och något rättsfall som belyser saken torde inte föreligga. Däremot har justitiekanslern själv i annat sammanhang bestämt hävdat att adekvat kausalitet inte föreligger mellan en ekonomisk förlust och en devalvering, se publikationen "JK-Beslut 1983" C. 5. Detta resonemang synes inte vara invändningsfritt; i vart fall kan det inte gälla generellt. Såsom framgår av C.H:s vittnesmål ryktades allmänt åtminstone de närmaste dagarna före d 8 okt 1982 att en devalvering var förestående, även om ingen utanför regeringskretsen kunde förutse att den skulle bli så omfattande som den blev. Varken företrädare för sökanden eller för den uppgivne ägaren till beloppet har påkallat att växling borde ske. C.P. har tvärtom enligt egen uppgift motsatt sig en sådan åtgärd. Oasis har i detta sammanhang velat göra gällande att kronofogdemyndigheten ägnat sig åt spekulation. Detta får anses vara en klar överdrift från bolagets sida, särskilt som en devalvering försätter omgivningen i ett läge, som bär drag av force majeure. Ändå måste ett förutsebart samband mellan devalveringen och den uppkomna förlusten anses föreligga.

Till bedömning kvarstår i detta läge frågan om kronofogdemyndighetens förfarande att växla in den främmande valutan i svenskt mynt utgjort fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Åtgärden har såsom nyss sagts uppenbarligen företagits i ägarens eller sökandens intresse. Redan beloppets storlek har emellertid inbjudit till stor försiktighet. Varje disposition över medlen har i och för sig inneburit ett risktagande. Växlingen har också såsom redan nämnts skett utan att sökanden eller dennes ombud påkallat detta. När ombudet därtill, låt vara i mera allmänna ordalag, motsatt sig åtgärden borde återväxling omgående ha ägt rum. Här anförda synpunkter torde väl överensstämma med uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen (se härom Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I mom 6.15, särsk s 325 och 326 jämte hänvisningar), där ett presumtionsansvar i vissa fall förutsatts kunna utvidgas till ett rent strikt ansvar. Dessa överväganden leder fram till slutsatsen att staten enligt stadgandet i 3 kap 2 § skadeståndslagen har att ersätta Oasis för den uppkomna förlusten efter de grunder, som bolaget gjort gällande eller sålunda med USD 486 113 eller motvärdet i SEK på dagen för betalning av utdömt belopp. Parterna är för detta fall ense om ränteberäkningen.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar staten att utge USD 486 113 eller motsvarande värde i svenska kronor på dagen för betalning av utdömt belopp jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 6 sept 1985, till dess betalning sker.

Tingsfiskalen Furberg var av skiljaktig mening och anförde: I likhet med majoriteten finner jag att det inte föreligger någon "fordringsrätt". Fråga är då om skadeståndsskyldighet föreligger enligt 3 kapskadeståndslagen.

En tvist med anledning av ett internationellt affärsförhållande utgör bakgrunden till Göteborgs TR:s kvarstadsbeslut och ett sådant affärsförhållande torde regelmässigt innebära ett visst risktagande med avseende på valutakurser m m. Kronofogdemyndighetens verkställighet, som slutligen kommit att avse medel som influtit för en oljelast, har berört ett stort belopp i främmande valuta, något som enligt vad S.R. uppgivit inte tidigare förekommit vid myndigheten. Det torde inte finnas några författningar eller anvisningar där det anges hur en kronofogdemyndighet skall förfara med kvarstadsbelagda penningmedel i främmande valuta.

Det ligger i sakens natur att en valutapolitisk åtgärd av aktuellt slag normalt inte skall föranleda ersättningsskyldighet för staten. För att en devalvering skall ge önskad effekt är det uppenbart att åtgärden inte kan bli offentlig förrän devalveringen redan ägt rum. En realistisk bedömning av om sådana åtgärder är förestående torde kräva fackkunskaper och insikter om valutapolitik och om penningmarknadens beskaffenhet som är så kvalificerade att de ej rimligen kan krävas av en kronofogde.

Fråga är då om verksamheten vid kronofogdemyndigheten ändå är sådan att man under aktuella förhållanden bör kräva att myndigheten förfarit så att valutaförlusten inte uppkommit.

S.R. har när medlen blev disponibla för kronofogdemyndigheten, omgående inhämtat besked från tre affärsbanker angående möjlig placering och avkastning och han har sökt kontakt med företrädare för Oasis och Armada. Han lyckades därvid endast nå företrädare för Oasis genom C.H., vilken berättat att han vid samtalet uppgivit att en placering till högre ränta givetvis var bättre. S.R. har därefter, sedan han beräknat att erhålla 9 000 kr mer per dag i avkastning vid en placering i svenska kronor, beordrat en placering i svensk valuta.

S.R. har således aktivt verkat för att tillvarataga den rätt som tillkom medlens ägare och växlingen bör enligt min bedömning inte betraktas som ett sådant spekulativt förfarande att redan själva åtgärden inneburit ett åsidosättande av de krav som skäligen kunnat ställas. Det bör därvid

särskilt beaktas att växlingen skett till svensk valuta. Det förtjänar att påpekas att betalningsortens (svensk) valuta - oavsett vilken valuta som är föreskriven eller utvald för betalning - kommer till användning när en gäldenär får likvid vid ett exekutivt förfarande (Rodhe, Obligationsrätt, s 35), varvid kursförluster för en utländsk borgenär inte kan uteslutas. Skulle redan växlingen ses som ett åsidosättande av de aktsamhetskrav som skäligen kunnat ställas torde detta kunna verka förlamande på åtgärder av en kronofogdemyndighet som eljest skulle framstå som välgrundade och lämpliga.

Fråga är då om vad som inträffat efter växlingen bör leda till en annan bedömning.

C.P. har uppgivit att S.R. kontaktat honom under en pågående förhandling vid Göteborgs TR för att få synpunkter på frågan om i vilken valuta medlen skulle placeras. S.R. har uppgivit att samtalet ägde rum d 6 okt 1982 och hänvisat till en tjänsteanteckning samma dag enligt vilken C.P. i egenskap av ombud för Armada inte hade några synpunkter på hur pengarna placerades bara de kunde lyftas omgående, men att en bank som skulle ha förvärvat rätten till pengarna och som C.P. inte företrädde hade bett honom att framföra att banken inte ville att pengarna växlades till svensk valuta. S.R. har vid förhör uppgivit att tjänsteanteckningen upprättats i anknytning till telefonsamtalet och bekräftat att C.P. då inte själv framfört någon mening om i vilken valuta pengarna borde placeras samt att S.R. - eftersom C.P. inte var ombud för banken - ansåg sig förhindrad att ta hänsyn till eventuella önskemål från banken. C.P. har hävdat att han vid samtalet sagt åt S.R. att behålla beloppet i USA- dollar och att han bedömde det vara av yttersta vikt att beloppet behölls i dollar. I brevet från C.P. till kronofogdemyndigheten, vilket är daterat efter devalveringen, har C.P. förklarat att han vid telefonsamtalet, så långt hans huvudmäns intressen var berörda, protesterat mot en växling.

Särskilt med hänsyn till tjänsteanteckningens innehåll och att S.R. vid samtalet önskat besked just om hur pengarna borde placeras, vinner enligt min mening S.R:s påstående att C.P. då inte i egenskap av ombud för Armada motsatt sig en placering i svensk valuta tilltro. S.R. har aktivt sökt utröna vad parterna i det mål där kvarstad beviljats haft för åsikt angående förvaltningen av medlen men har inte erhållit bestämd invändning från dessa parter mot en placering i svensk valuta.

Vid en samlad bedömning får enligt min mening den oaktsamhet som kan läggas kronofogdemyndigheten till last anses vara så obetydlig att de krav som skäligen kan ställas på verksamhetens utövning inte bör anses ha blivit åsidosatta. Att C.P., vid samtalet efter att växlingen ägt rum, för en banks räkning framfört att banken - vilken han ej företrädde - motsatte sig att medlen växlades, bör inte leda till annan bedömning. Oasis som trätt in i Armadas rätt får därmed bära risken. Jag lämnar därför käromålet utan bifall.

Domskäl

Domskäl. På grund av Göteborgs TR:s beslut d 27 sept 1982 om kvarstad och i enlighet med närmare direktiv av Oasis tog kronofogdemyndigheten följande dag ett belopp av 3 000 000 USD i förvar till säkerhet för Oasis' påstådda fordran hos Armada.

Till följd av verkställigheten av kvarstadsbeslutet har det ålegat staten att, när kvarstadsbeslutet hävdes d 19 april 1983, till rättsinnehavaren redovisa 3 000 000 USD eller motvärdet härav i SEK. Staten har inte visat att rättsinnehavarna agerat på sådant sätt att någon begränsning av redovisningsskyldigheten är befogad.

Särskild föreskrift om ränta under kvarstadstiden saknas. Emellertid finner HovR:n att staten, i analogi med vad som gäller vid utmätning (13 kap 1 § utsökningsförordningen), har varit skyldig att utan dröjsmål göra det omhändertagna beloppet räntebärande. Staten skulle således ha utgett även ränta på det ifrågavarande beloppet från förrättningsdagen d 28 sept 1982 till och med d 19 april 1983 dvs under 200 dagar med 172 062 USD eller motvärdet i SEK.

Vid angivna förhållanden är Oasis berättigad att av staten utfå det av TR:n utdömda kapitalbeloppet. På detta belopp skall staten utge ränta enligt 6 § räntelagen i lagrummets lydelse före d 1 juli 1984 från d 19 april 1983 tills betalning verkställs.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns förordnande i domslutet att HovR:n förpliktar staten att utge ränta på det utdömda kapitalbeloppet redan från d 19 april 1983 enligt 6 § räntelagen i dess före d 1 juli 1984 gällande lydelse.

Referenten, hovrättsrådet Sundqvist, var skiljaktig och yttrade: I likhet med HovR:ns övriga ledamöter anser jag det inte motiverat att begränsa statens redovisningsskyldighet med avseende på beloppet 3 000 000 USD. Redovisningsskyldigheten skulle enligt min mening också ha omfattat ränta på detta belopp, i den mån kronofogdemyndighetens förvaltning av medlen hade lett till en tillväxt av kapitalet. Staten skulle med andra ord inte ha fått behålla avkastningen om kronofogdemyndigheten på eget initiativ hade gjort medlen räntebärande så att det hade gett ett överskott.

Vid de i målet aktuella förhållandena anser jag däremot inte att staten bör förpliktas att utge ränta på det omhändertagna beloppet. Kronofogdemyndigheten har inte haft någon författningsenlig skyldighet att göra kvarstadsmedlen räntebärande och det har, såvitt visats, mellan rättsinnehavarna och kronofogdemyndigheten inte förekommit något som ger Oasis rätt att ändå kräva ränta. Enligt min mening bör staten därför anses skyldig att till Oasis utge endast skillnaden mellan det omhändertagna beloppet och det belopp som redovisades när kvarstaden hävdes, dvs (3 000 000 - 2 685 949 =) 314 051 USD eller motvärdet härav i SEK. På det beloppet skall staten utge ränta från d 19 april 1083 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HD utvecklat samma grunder för sin talan som i TR:n och HovR:n och har även åberopat samma muntliga och skriftliga bevisning. Vid huvudförhandling har utskrifter förebragts av de vittnesförhör som hölls i HovR:n med chefskronofogden S.R. och med advokaterna C.H. och C.P.. De uppgifter som vittnena lämnade i HovR:n överensstämmer i allt väsentligt med vittnesmålen i TR:n, sådana de har antecknats i TR:ns dom.

Oasis har i första hand gjort gällande att kronofogdemyndigheten har ådragit sig ett redovisningsansvar beträffande det omhändertagna beloppet tre miljoner USA-dollar och att myndigheten därmed, oavsett om det har förekommit fel eller försummelse i samband med handhavandet av beloppet, har varit skyldig att återbetala samma belopp i dollar eller motvärdet därav i svenska kronor enligt gällande kurs på betalningsdagen. I andra hand har Oasis påstått att kronofogdemyndigheten har ådragit sig ett presumtionsansvar, innebärande att myndigheten har varit skyldig att återbetala det omhändertagna beloppet, såvida myndigheten inte kunnat visa att den inträdda värdeförsämringen inte har berott på försummelse från myndighetens sida. Kronofogdemyndigheten har i vart fall, enligt Oasis' uppfattning, gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid sin myndighetsutövning och därmed ådragit staten skadeståndsskyldighet enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207).

Det kan till en början konstateras att kronofogdemyndighetens befattning med beloppet tre miljoner USA-dollar har utgjort led i verkställigheten av ett kvarstadsbeslut. Det har alltså varit fråga om en form av myndighetsutövning. Kronofogdemyndighetens ansvar för det omhändertagna beloppet har därmed principiellt sett varit av annat slag än det som åvilar den som har tagit emot pengar inom ramen för ett avtalsförhållande. Kronofogdemyndigheten har inte haft några avtalsrättsliga förpliktelser gentemot parterna i kvarstadsärendet utan har i stället haft att följa i första hand de exekutionsrättsliga regler som gäller på det aktuella området.

Vad som nu har sagts innebär inte att civil rättsliga principer helt skulle sakna betydelse i sammanhanget. Det framgår av bl a förarbetena till skadeståndslagen att vissa paralleller kan behöva dras med reglerna inom civil rätten när det gäller att bedöma myndigheternas handlande (se prop 1972:5 s 358 f; jfr också Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976 f och NJA 1989 s 191). Innan ett renodlat civilrättsligt betraktelsesätt kommer i fråga bör emellertid - som Oasis i sista hand har gjort gällande - företagets talan prövas utifrån de regler om skadestånd för det allmänna som finns i 3 kapskadeståndslagen. Vad som bör undersökas är om kronofogdemyndigheten har följt de bestämmelser som gäller beträffande verkställighet av kvarstadsbeslut och även i övrigt uppfyllt de krav som skäligen har kunnat ställas på dess verksamhet. Skulle det visa sig att så inte har varit fallet, inträder skadeståndsskyldighet för staten. Det är härvid 3 kapskadeståndslagen i dess lydelse före d 1 jan 1990 som blir tillämpligt.

Regler om verkställighet av kvarstadsbeslut finns i första hand 16 kap UB och i 15 kaputsökningsförordningen (1981:981). Det är i stor utsträckning fråga om samma regler som de som gäller vid utmätning. Såväl vid utmätning som vid verkställighet av kvarstadsbeslut har kronofogdemyndigheten rätt att vidta de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tas till vara (4 kap 31 § jämförd med 16 kap 14 § 2 st UB). Enligt 6 kap 18 § jämförd med 15 kap 3 § 1 st utsökningsförordningen skall kronofogdemyndigheten om möjligt höra sökanden och, när det är lämpligt, gäldenären, innan myndigheten vidtar en åtgärd som medför kostnader av betydelse.

Medel som har influtit i mål om utmätning skall, enligt en särskild bestämmelse i utsökningsförordningen (13 kap 1 §), utan dröjsmål göras räntebärande. Undantag gäller dock, om det kan antas att utbetalning kommer att äga rum inom två veckor från det att medlen har influtit.

När det gäller kvarstadsbelagd egendom finns inte någon motsvarande regel. Detta torde dock inte böra tolkas så, att kronofogdemyndigheten aldrig skulle vara skyldig att göra kvarstadsbelagda medel räntebärande. Avsaknaden av en uttrycklig regel härom torde åtminstone delvis ha sin grund i att kvarstadsbeslut i de flesta fall avser annan egendom än pengar. Om det emellertid är fråga om ett ej obetydligt penningbelopp och det dessutom finns anledning att utgå från att kvarstaden kommer att ha en viss varaktighet, bör det åligga kronofogdemyndigheten att utan dröjsmål göra medlen räntebärande. Det är härvid naturligt att myndigheten, med beaktande av intresset att ha medlen lätt tillgängliga, söker erhålla en så hög ränta som möjligt.

Den angivna skyldigheten att göra kvarstadsbelagda medel räntebärande får anses gälla även när det är fråga om utländsk valuta. I det aktuella fallet har emellertid kronofogdemyndigheten, för att erhålla så hög ränta som möjligt, låtit växla den utländska valutan till svenska kronor innan medlen sattes in på bankräkning. Frågan är om denna åtgärd har varit riktig.

Det finns inte några regler om hur omhändertagen utländsk valuta skall hanteras av kronofogdemyndigheterna. Redan detta förhållande talar för att myndigheterna bör iaktta stor försiktighet innan de föranstal tar om växling. Det är också uppenbart att en växling från en valuta till en annan kan vara förenad med betydande risker. Även bortsett från möjligheten av en devalvering kan förluster uppstå till följd av kursförändringar av annat slag. Härtill kommer de kostnader som har samband med själva växlingsförfarandet.

I det aktuella fallet hade storleken av det kvarstadsbelagda beloppet bort föranleda krnofogdemyndigheten att iaktta särskild försiktighet. Det framgår visserligen av utredningen att en i sig ej obetydlig räntevinst kunde uppnås, om beloppet växlades till svenska kronor innan det sattes in på bankräkning. Beloppets storlek ökade emellertid också de risker som var förenade med en växling.

Som utgångspunkt bör gälla att kronofogdemyndigheterna inte tar initiativ till en växling och att de i vart fall skall rådgöra med de berörda parterna innan ställning tas i växlingsfrågan (jfr de tidigare berörda bestämmelserna i 6 kap 18 § och 15 kap 3 § 1 stutsökningsförordningen). Om inte samtliga parter tillstyrker växling, bör en sådan normalt inte äga rum. Avsteg från vad nu sagts bör göras bara i rena undantagsfall, t ex om det råder mycket speciella förhållanden på valutamarknaden.

Det framgår av utredningen att S.R., innan han lät växla kvarstadsbeloppet, hade ett samtal med C.H., som var ombud för Oasis. Vad som förekom vid samtalet är delvis oklart. Det kan emellertid inte anses utrett att S.R. fick klart besked att växling borde ske.

Enligt vad S.R. har uppgivit försökte han samma dag få kontakt även med C.P.. Denne var emellertid vid tillfället upptagen av en domstolsförhandling och kunde därför inte nås. S.R. fullföljde i det läget inte sin avsikt att höra C.P. utan gav besked om växling. Enligt S.R. var ränteskillnaden den viktigaste orsaken till att han inte väntade ytterligare en dag för att söka få kontakt med C.P..

Mot bakgrund av vad som tidigare har anförts borde S.R. ha låtit ett beslut i växlingsfrågan anstå till dess han hade rådgjort med C.P.. En diskussion med C.P. var särskilt angelägen med hänsyn till vad som förekommit vid samtalet mellan S.R. och C.H.. Det kan inte heller anses ha förelegat fara i dröjsmål. Den räntevinst som kunde göras vid en snabb växling var visserligen beloppsmässigt inte obetydlig men måste ändå tillmätas förhållandevis ringa betydelse i sammanhanget (jfr den förut berörda bestämmelsen i 13 kap 1 § utsökningsförordningen, enligt vilken medel som inflyter vid en utmätning överhuvud inte behöver göras räntebärande när det rör sig om en period om upp till två veckor). Såvitt framkommit var inte heller den allmänna situationen på valutamarknaden sådan att en växling var motiverad.

Kronofogdemyndigheten har uppenbarligen handlat i syfte att tillgodose parternas intressen på bästa sätt. En myndighets handlande skall emellertid bedömas inte ur dess perspektiv utan med hänsyn till hur det har tett sig utåt. Om det vid en objektiv bedömning framkommer att myndigheten har åsidosatt de krav som skäligen har kunnat ställas på verksamheten, blir staten skadeståndsskyldig, även om myndigheten skulle kunna åberopa speciella ursäkter för sitt handlande (jfr Bengtsson, a a s 201 ff).

Vid en samlad bedömning finner HD att kronofogdemyndighetens åtgärd att under de angivna omständigheterna låta växla de kvarstadsbelagda medlen har utgjort ett sådant fel för vilket staten bör bära skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen.

Det är ostridigt i målet att det har uppkommit skada motsvarande den värdeminskning som det kvarstadsbelagda beloppet undergick.

Staten har gjort gällande att, även om det skulle anses föreligga förutsättningar för skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen, staten på grund av bristande adekvat kausalitet inte är skyldig att ersätta skadan. Staten har härvid hänvisat till att skadan orsakades av devalveringen d 8 okt 1982 och att kronofogdemyndigheten inte kunde förutse att en sådan händelse skulle inträffa.

En devalvering är, typiskt sett, en händelse av så speciell natur att en medelsförvaltare normalt inte skall behöva räkna med den. Det har inte framkommit att det i det aktuella fallet fanns särskild anledning för kronofogdemyndigheten att beakta risken för en devalvering.

Som framgått av det föregående var emellertid kronofogdemyndighetens åtgärd att låta växla kvarstadsbeloppet felaktig. Myndigheten har därmed ådragit staten ett ansvar även för sådana skador till följd av växlingen som inte kunde förutses. Detta innebär att staten är skyldig att ersätta den berörda skadan.

I enlighet med vad tidigare uttalats hade kronofogdemyndigheten bort göra det omhändertagna dollarbeloppet räntebärande. Staten har inte gjort någon invändning mot att, om en sådan skyldighet skulle anses föreligga, Oasis erhåller ränta med 10,5 procent på beloppet, räknat från d 28 sept 1982 till och med d 19 april 1983.

Vad som nu har sagts innebär att staten, som TR:n och HovR:n har funnit, skall förpliktas utge 486 113 USA-dollar eller motsvarande värde i svenska kronor på betalningsdagen. Staten är dessutom skyldig att betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635). Eftersom kapitalbeloppet har dömts ut på skadeståndsrättslig grund skall denna ränta, såsom Oasis yrkat, räknas från den 6 september 1985 till dess betalning sker.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på så sätt HovR:ns domslut att förpliktelsen för staten att utge ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) skall gälla enligt paragrafens lydelse från och med d 1 juli 1984 och avse tiden från d 6 sept 1985 till dess betalning sker.