N.M.E. ansökte vid Göteborgs TR om stämning på sin make A.F.Q. med yrkande att TR:n skulle döma till äktenskapsskillnad mellan makarna och tillerkänna henne ensam vårdnaden om ett under tiden för äktenskapet fött barn. Tillsammans med stämningsansökningen ingav N.M.E. en ansökan om rättshjälp, i vilken bl a angavs att rådgivning inte hade lämnats i angelägenheten.

TR:n (t f rådmannen Åkerman) beviljade i beslut d 10 mars 1998 N.M.E. rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad m m och förordnade advokaten H.N. till rättshjälpsbiträde.

A.F.Q:s vistelseort var inte känd och TR:n förordnade enligt 18 kap 1 § ÄktB god man att bevaka hans rätt i saken.

Domstolsverket överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade upphävande av TR:ns beslut om rättshjälp. Till stöd för sin talan anförde Domstolsverket: Rådgivning under minst en timme har inte lämnats i den rättsliga angelägenheten. Sådan rådgivning har inte varit uppenbart obehövlig. Ej heller har det förelegat något annat särskilt skäl att underlåta rådgivning.

N.M.E. bestred ändring med hänvisning till att rådgivning skulle ha varit uppenbart överflödig och endast inneburit en onödig merutgift för henne utan motsvarande insats från hennes ombud. N.M.E. gjorde alternativt gällande att det med hänsyn till omständigheterna i målet förelegat särskilda skäl att underlåta rådgivning.

HovR:n (hovrättslagmannen Leven, hovrättsrådet Dahlgren, referent, och t f hovrättsassessorn Hansson) anförde i beslut d 6 maj 1998: Enligt 2 § 2 st rättshjälpslagen (1996:1619) krävs för att rättshjälp skall beviljas att rådgivning har lämnats i angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl.

Rådgivning har inte lämnats i den rättsliga angelägenhet som målet vid TR:n avser. Utredningen i målet visar inte att sådan rådgivning varit uppenbart obehövlig. Något annat särskilt skäl som motiverar att rådgivning kan underlåtas har inte framkommit. Med hänsyn härtill skall Domstolsverkets överklagande bifallas.

Om ett beslut att bevilja rättshjälp upphävs efter överklagande, skall enligt 36 § rättshjälpslagen den som haft rättshjälp själv betala kostnaden för rättshjälpen. Om det finns särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaden inte skall återbetalas till staten eller att den endast delvis skall återbetalas till staten. I förevarande fall är omständigheterna sådana att det får anses föreligga särskilda skäl att låta rättshjälpskostnaden i HovR:n stanna på staten.

HovR:n upphäver TR:ns beslut att bevilja N.M.E. rättshjälp. HovR:n fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen åt rättshjälpsbiträdet och förordnade att denna kostnad skulle stanna på staten.

N.M.E. (ombud H.N.) överklagade och yrkade att HD skulle bevilja henne rättshjälp.

Domstolsverket bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malm, förslog i betänkande följande beslut: Skäl. N.M.E. har ansökt om rättshjälp i mål där hon för talan mot maken A.F.Q. rörande äktenskapsskillnad samt vårdnaden om det under tiden för äktenskapet födda barnet Y.. A.F.Q:s rätt i saken bevakas av en enligt 18 kap 1 § ÄktB förordnad god man. Sedan N.M.E. ingivit en handling av vilken en adress till maken i Etiopien framgår, har rätten med biträde av Utrikesdepartementet förgäves sökt delge honom stämning i målet.

I 2 § rättshjälpslagen (1996:1619) uppställs som ett grundläggande villkor för beviljande av rättshjälp i en rättslig angelägenhet att rådgivning enligt lagens 4 § har lämnats i minst en timme. Enligt regeln görs dock undantag från detta krav om sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl. Av lagens förarbeten framgår att undantaget utformats med de situationer i åtanke, där en rådgivning i praktiken helt saknar funktion eller är ogenomförbar (se prop 1996/97:9 s 105ff). Enbart det förhållandet att det i och för sig är möjligt att tillgodose ett föreliggande behov av rådgivning på kortare tid än en timme medför inte att en undantagssituation är för handen.

Genom 1996 års rättshjälpslag utökades den maximala tiden för rådgivning från en till två timmar. Avsikten härmed var att rådgivning i vissa enklare fall skall kunna ersätta rättshjälp. Bl a framhölls i motiven att den kan rara tillräcklig för att den rättssökande skall kunna kontakta sin motpart och diskutera en lösning och att den kan vara ett viktigt komplement för makar som själva vill komma överens om sina framtida förhållanden (a prop s 106f). Möjligheten till rättshjälp i angelägenheter rörande äktenskapsskillnader och därmed sammanhängande frågor begränsades samtidigt till fall där särskilda skäl föreligger. Som sådana skäl anses bl a att saken är komplicerad och kräver en mer omfattande biträdesinsats.

Enligt 1972 års rättshjälpslag kunde rådgivning även inbegripa med rådgivning jämförliga åtgärder (jfr prop 1972:4 s 271). Med särskilt beaktande av att 1996 års reglering är avsedd att utöka användningen av institutet får det antas att sådana åtgärder alltjämt kan inrymmas i en rådgivning. Den rättssökande skall således kunna få bistånd av rådgivaren med att exempelvis upprätta enklare skrivelser till motpart eller myndighet, även om detta går utöver vad som med normalt språkbruk avses med rådgivning.

I kravet på att rådgivning skett får också anses ligga ett krav på att den för rådgivning i 4 § rättshjälpslagen föreskrivna avgiften är betald. Avgiften för den första timmens rådgivning avräknas inte från rättshjälpsavgiften och kan ses som en första grundavgift i ärendet (prop 1996/97:9 s 107f).

Det är ostridigt att rådgivning enligt rättshjälpslagen inte har lämnats N.M.E.. Den angelägenhet hon önskar rättshjälp i tillhör emellertid, som framgår av det tidigare anförda, en kategori ärenden i vilken den rättssökande i första hand bör söka tillgodose behovet av juridiskt bistånd inom ramen för en rådgivning. Utöver tid för advokaten att sätta sig in i ärendet samt allmän information från denne om den rättsliga hanteringen av väckta frågor och vad som gäller i kostnadshänseende, har en rådgivning kunnat innefatta en reell undersökning av möjligheterna att få en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad till stånd. Av handlingarna framgår att utsikter att upprätta kontakt med A.F.Q. inte helt saknats, även om adressuppgift saknats vid tiden för ansökan. Såvitt framgår har tillfälle till rådgivning inte saknats. I beaktande härav kan det inte anses att rådgivning varit uppenbart obehövlig eller att det funnits annat särskilt skäl att underlåta sådan. Det föreligger därför hinder mot att bevilja N.M.E. rättshjälp.

Vid beviljandet av rättshjälpen har fråga varit om tillämpning av en ny lagregel beträffande vilken tidigare vägledande avgöranden saknas. Särskilda skäl föreligger därför att med stöd av 36 § rättshjälpslagen låta staten stå för kostnaden för rättshjälpen.

HD (JustR:n Magnusson, Lind, Nyström, Pripp, referent, och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. N.M.E. har ansökt om rättshjälp i mål där hon för talan mot maken A.F.Q. om äktenskapsskillnad enligt 5 kap 4 § Akt13 och vårdnaden om ett i juli 1997 fött barn. A.F.Q:s rätt i saken bevakas av en enligt 18 kap 1 § ÄktB förordnad god man.

Av 2 § rättshjälpslagen (1996:1619) följer att ett villkor för att rättshjälp skall beviljas är att rådgivning enligt lagens 4 § har lämnats i minst en timme. Undantag från detta krav gäller dock om sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl. Med 1996 års lag har rådgivningsinstitutet fått en mer framträdande plats än i den gamla rättshjälpslagen från år 1972. Av lagens förarbeten framgår att undantaget från kravet på rådgivning skall tillämpas restriktivt; det anges att rådgivning är avsett att vara något mer eller mindre obligatoriskt (se prop 1996/97:9 s 105ff). Enbart det förhållandet att det i och för sig är möjligt att tillgodose ett föreliggande behov av rådgivning på kortare tid än en timme medför inte att en undantagssituation är för handen.

Ett syfte med de nya bestämmelserna om rådgivning är enligt förarbetena att söka hålla nere antalet tvister som förs till domstol eller att i vart fall begränsa tvistefrågorna. På så sätt kan kostnaderna för såväl den rättssökande som staten hållas nere. Enligt 1972 års rättshjälpslag kunde rådgivning även inbegripa med rådgivning jämförliga åtgärder (jfr prop 1972:4 s 271). Med särskilt beaktande av att 1996 års reglering är avsedd att utöka användningen av institutet får det antas att sådana åtgärder alltjämt kan inrymmas i en rådgivning. Den rättssökande skall således inom ramen för en rådgivning kunna få bistånd med att exempelvis upprätta skrivelser till sin motpart eller en myndighet, t ex en ansökan om äktenskapsskillnad.

Den rättssökande är skyldig att betala en viss avgift för rådgivningen (se 4 § 2 st). Avgiften för den första timmens rådgivning avräknas inte från rättshjälpsavgiften och kan därför ses som en första grundavgift i ärendet (prop 1996/97:9 s 107f).

Enligt vad som uppgivits i målet ingick N.M.E. år 1990 äktenskap i Somalia med A.F.Q.. På grund av pågående inbördeskrig, som maken deltog i, fick makarna aldrig tillfälle att sammanleva och de har inte sammanträffat sedan år 1990. N.M.E. kom till Sverige år 1992. Maken saknar fast adress, men ibland har kontakt kunnat etableras med honom via andra personer.

Det är ostridigt att rådgivning enligt rättshjälpslagen inte har lämnats N.M.E.. Det har inte framkommit någon omständighet varför en rådgivning skulle ha varit uppenbart obehövlig. Frågan är då om det finns något annat särskilt skäl för undantag från kravet på rådgivning.

En rådgivning enligt rättshjälpslagen har normalt en viktig funktion att fylla när en upplösning av ett äktenskap aktualiseras. Med rådgivningen kan till ledning för en makes ställningstagande upplysningar lämnas bl a om förutsättningarna för att en skilsmässa skall beviljas med eller utan betänketid, om äktenskapsskillnadens rättsverkningar, om reglerna avseende vårdnad om och umgänge med barn, om underhåll och om rätt att sitta kvar i hemmet samt om ansvaret för rättegångskostnaderna för det fall en process kommer till stånd. Om maken bestämmer sig för en skilsmässa, kan rådgivningen bidra till att makarna förenar sig om en gemensam ansökan eller till att kontakt förmedlas med andra organ som bistår med att på frivillig väg söka lösa föreliggande tvistefrågor. Även om dessa inte heller i sin helhet kan lösas utomprocessuellt, kan en rådgivning ha betydelse för utformningen av makens talan och för rättegångens omfattning. I frågor om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor är rådgivningen speciellt betydelsefull, eftersom det enligt 11 § 1 rättshjälpslagen krävs särskilda skäl för rättshjälp i mål som rör sådana frågor. Rådgivningen kan således i många fall vara den enda hjälp enligt rättshjälpslagen som en make kan få i ett skillnadsmål.

Mot bakgrund av N.M.E:s situation finns det inte anledning anta att en rådgivning skulle få någon betydelse för hennes beslut att erhålla skilsmässa från maken. Med beaktande av de svårigheter som förelegat att få kontakt med A.F.Q., vilket bl a visats i att Utrikesdepartementet förgäves sökt delge maken stämningsansökan i målet, kan en rådgivning inte heller antas ha kunnat bidra till att få till stånd en gemensam ansökan av makarna. Vad som nu sagts utgör dock inte tillräckliga skäl för undantag från kravet på rådgivning. Det finns inte anledning utgå från annat än att N.M.E. hade behov av att få upplysningar om på vilka grunder och hur snabbt äktenskapsskillnad kunde vinnas, vilken bevisning som kunde erfordras, vad som gällde i fråga om vårdnaden om barnet och hur svårigheterna att få kontakt med maken kunde mötas. Denna information i förening med råd om hur hon borde förfara hade bort lämnas henne inom ramen för en rådgivning. Även upprättandet av stämningsansökningen synes ha kunnat rymmas inom en rådgivning.

Med hänsyn till det anförda har det inte funnits skäl att underlåta rådgivning. Det föreligger därför hinder mot att bevilja N.M.E. rättshjälp i målet.

Vid beviljandet av rättshjälpen har fråga varit om tillämpning av en ny lagregel beträffande vilken tidigare vägledande avgöranden saknas. Särskilda skäl föreligger därför att med stöd av 36 § rättshjälpslagen låta staten stå för kostnaden för rättshjälpen.

T.J. ansökte vid Bodens TR om stämning på sin make E.K. och yrkade att TR:n skulle döma till äktenskapsskillnad mellan dem. I samband med stämningsansökningen ansökte hon om rättshjälp.

T.J. överklagade i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle bevilja henne rättshjälp.

Domstolsverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Lundin, hovrättsrådet Sjöblom, referent, och t f hovrättsassessorn Wallström) anförde i beslut d 22 april 1998: Skäl. T.J. har i HovR:n anfört följande. Den omständigheten att hon inte behärskar det svenska språket gör att alla kontakter med myndigheter blir komplicerade och synnerligen tidsödande. Utan biträde av rättsbildat ombud saknar hon i praktiken möjlighet att erhålla skilsmässa. Det kan inte fordras att hon, som är asylsökande, skall klara av att på egen hand väcka talan i ett äktenskapsmål.

Domstolsverket har anfört följande. Angelägenheten äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan har alltid svarat för en stor del av kostnaderna för rättshjälpen. Mål vari ersättning fastställdes enligt äktenskapsskillnadstaxan utgjorde således år 1993 9 % av kostnaderna för rättshjälpsanslaget. I varje enskilt fall har dock som regel kostnaderna inte blivit höga, utan har med smärre variationer under årens lopp motsvarat ersättning för ca 5 timmars arbetsinsats i betänketidsmål. Biståndet i varje sådant enskilt fall har således varit förhållandevis ringa. - Ett av fundamenten till nu gällande rättshjälpslag är att rättshjälpens begränsade resurser skall användas där de gör mest nytta. Möjligheten för den enskilde att få rättshjälp har därför i vissa angelägenheter, bl a äktenskapsskillnad, inskränkts. I 11 § 1 rättshjälpslagen (1996:1619) stadgas således, att rättshjälp får beviljas endast om särskilda skäl föreligger. - I förarbetena (prop 1996/97:9 s 139) diskuteras vad som kan vara särskilda skäl. Att förhållandena är tvistiga nämns som exempel härpå. Sådana skäl kan också vara att saken inte kan lösas med en biträdesinsats som vid allmän rättshjälp skulle motsvaras av taxan vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Vidare nämns att enbart det förhållandet att den rättssökande inte behärskar svenska språket inte skall utgöra särskilda skäl. - Uttalandena i förarbetena kan inte ges annan innebörd än att lagstiftaren avsett att undantaga enklare mål om äktenskapsskillnad från rättshjälp. I enklare fall föreligger inte särskilda skäl. Kan det på goda grunder antas att biträdesinsatsen ungefär motsvarar arbetet som tidigare ersattes enligt äktenskapsskillnadstaxan kan särskilda skäl att bevilja rättshjälp inte anses föreligga. - I detta fall uppges i ansökan om rättshjälp som enda skäl för rättshjälp att T.J. inte behärskar svenska. Såvitt framgår av handlingarna i målet är förhållandena i målet inte särskilt komplicerade. Äktenskapet har haft kort varaktighet. Gemensamma barn finns inte. - Annat framgår inte av handlingarna än att fråga är om ett mål som med allmän rättshjälp skulle ha ersatts enligt äktenskapsskillnadstaxan. Särskilda skäl att bevilja rättshjälp kan därför inte anses föreligga.

HovR:ns bedömning.

Målet i HovR:n gäller främst tillämpningen av 11 § 1 rättshjälpslagen där det föreskrivs att rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet som rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor.

I förarbetena till rättshjälpslagen har regeringen i den allmänna motiveringen anfört bl a följande. Vår utgångspunkt är således att rättshjälp normalt inte skall beviljas i angelägenheter som gäller äktenskapsskillnad. Det gäller framför allt äktenskapsskillnader som inte är tvistiga. Samtidigt finns det naturligtvis många äktenskapsskillnader som är så komplicerade att de inte kan klaras av inom ramen för två timmars rådgivning. Vissa äktenskapsskillnader kan också kräva omfattande biträdesinsatser även om de senare resulterar i en gemensam ansökan. En äktenskapsskillnad kan också vara komplicerad därför att den innehåller internationella inslag. Bl a för sådana fall bör rättshjälp kunna beviljas. Regeringen delar således utredningens slutsats att rättshjälp normalt inte bör lämnas i mindre komplicerade mål och framför allt inte i dem som inte är tvistiga. - Enligt regeringens mening bör avgränsningen göras så att det skall krävas särskilda skäl för att få rättshjälp i angelägenheter som gäller äktenskapsskillnad. Om förhållandena är sådana att saken inte kan lösas med en biträdesinsats som i dag motsvaras av taxan vid äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan bör rättshjälp ofta kunna beviljas. Om målet är tvistigt bör också som regel särskilda skäl anses föreligga (prop 1996/97:9 s 139).

Av ansökan om rättshjälp framgår att T.J:s make E.K. vägrar att gå med på äktenskapsskillnad. Målet är således tvistigt. Som framgår av förarbetena skall särskild vikt fästas vid om målet är tvistigt. Hänsyn måste också - enligt HovR:ns mening - tas till T.J:s sociala situation och till att hon inte behärskar det svenska språket. Behovet av biträdeshjälp måste därför anses vara större än normalt. På grund av det anförda finner HovR:n att det föreligger särskilda skäl att bevilja T.J. rättshjälp.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut beviljar HovR:n T.J. rättshjälp i målet.

Den procentsats efter vilken T.J. skall betala rättshjälpsavgiften bestäms till 5 % av kostnaderna dock minst 500 kr.

Till rättshjälpsbiträde förordnas advokaten H.L..

Domstolsverket överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och avslå T.J:s ansökan om rättshjälp.

T.J. (ombud H.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wennström, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. T.J. är gift med E.K. och har vårdnaden om två egna minderåriga barn. Hon har ansökt om att TR:n skall döma till äktenskapsskillnad mellan henne och E.K.. I samband med ansökan om äktenskapsskillnad har hon ingivit en rättshjälpsansökan. Efter avslag i TR:n har HovR:n beviljat henne rättshjälp.

Rättshjälp får enligt 2 § rättshjälpslagen (1996:1619) beviljas i en rättslig angelägenhet om förutsättningarna enligt 6-8 §§ är uppfyllda. Innan rättshjälp beviljas skall rådgivning ha lämnats i angelägenheten i minst en timme, om inte det är uppenbart obehövligt eller det finns något annat skäl. Rådgivning lämnas enligt 4 § under högst två timmar.

Enligt 7 § 1 st rättshjälpslagen får rättshjälp beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Bestämmelsen bör läsas tillsammans med de bestämmelser i lagen som innehåller begränsningar i rätten till rättshjälp, i förevarande fall 11 §.

Bedömningen av den rättssökandes behov av biträde skall enligt 7 § göras utifrån hans eller hennes möjligheter att utan bistånd tillvarata sina intressen i den aktuella angelägenheten. Vid denna bedömning skall ärendets svårighetsgrad vägas mot den rättssökandes personliga kvalifikationer. Härvid skall bl a den rättssökandes fysiska och psykiska tillstånd tillmätas betydelse. Enbart språksvårigheter bör inte medföra att den rättssökande skall anses ha behov av biträde. I första hand skall möjligheterna till tolkning utnyttjas (jfr prop 1996/97:9 s 115).

Enligt 11 § får rättshjälp endast när det finns särskilda skäl beviljas i en angelägenhet som rör äktenskapsskillnad. I lagens förarbeten anges att särskilda skäl föreligger när förhållandena är mer komplicerade än normalt och kräver en mer omfattande juridisk hjälp. En äktenskapsskillnad kan vara komplicerad därför att den innehåller internationella inslag (prop 1996/97:9 s 137, 139 och 210).

I ärendet är det fråga om ett betänketidsmål som skall handläggas enligt svensk lag. Det internationella inslagets påverkan på målet är således endast obetydlig. Av handlingarna framgår inte att några ytterligare rättsliga komplikationer föreligger. Det förhållandet att maken inte omedelbart medgivit äktenskapsskillnad föranleder inte heller att målet skall anses vara komplicerat. Rådgivningsinstitutet synes väl täcka det behov av biträde T.J. har haft i denna del. Vad gäller T.J:s svårigheter med svenska språket bör i första hand möjligheterna till tolkning utnyttjas. Vad som i övrigt anförts om hennes situation föranleder inte heller att hon bör beviljas rättshjälp.

Omständigheterna är sådana att det får anses föreligga särskilda skäl att låta rättshjälpskostnaderna i anledning av HovR:ns beslut stanna på staten.

HD (JustR:n Magnusson, Lind, Nyström, referent, Pripp och Håstad) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

G.L. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin ansökan om rättshjälp.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson samt hovrättsråden Trulsson och Elmqvist, referent) anförde i beslut d 2 okt 1998: G.L. har anfört i huvudsak följande. Hon har anlitat U-B.E. att biträda henne i en angelägenhet som rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor. Ärendet inleddes med en längre rådgivning, varefter U-B.E. i brev till hennes make redogjort för hennes inställning i saken. Då maken inte avhördes, saknades förutsättningar för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. I stället ingavs stämningsansökan mot maken. Vid muntlig förberedelse medgav maken hennes yrkanden. Eftersom maken inte tidigare redovisat sin inställning måste U-B.E. även göra sig beredd på att vid förberedelsen utveckla hennes talan. Det arbete som U-B.E. lagt ner har varit nödvändigt för att tillvarata hennes rätt. Det föreligger därför särskilda skäl att bevilja henne rättshjälp i målet, trots att maken i TR:n medgett hennes yrkanden.

Enligt 11 § rättshjälpslagen (1996:1619) krävs särskilda skäl för att bevilja rättshjälp bl a i mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor. Av förarbetena (prop 1996/97:9 s 210) framgår att särskilda skäl skall anses föreligga när förhållandena är mera komplicerade än normalt och kräver en mer omfattande juridisk hjälp. Rättshjälp skall i enlighet därmed normalt inte ges om makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller om någon av dem ger in en stämningsansökan som genast medges av den andre. Om målet är tvistigt och kräver en mer omfattande biträdesinsats kan däremot rättshjälp som regel beviljas. En hållpunkt vid bedömningen av om insatsen skall anses vara mer omfattande är enligt förarbetena om det är fråga om en biträdesinsats på mer än någon eller några timmar utöver två timmars rådgivning.

Av utredningen framgår inte att den angelägenhet som avses med G.L:s ansökan kräver så stor biträdesinsats att det på grund därav föreligger särskilda skäl att bevilja rättshjälp. Inte heller i övrigt förekommer anledning att ändra TR:ns beslut.

HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

G.L. (ombud U-B.E.) överklagade och yrkade bifall till sin begäran om rättshjälp.

Domstolsverket bestred ändring. Som grund för sin ståndpunkt anförde verket att M.L. genast hade medgett G.L:s talan och att omständigheterna inte var mer komplicerade och biträdets tidsåtgång därmed inte större än att ersättning för arbete skulle ha bestämts enligt taxa om det hade varit fråga om att tillämpa 1972 års rättshjälpslag i ett mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Lind, referent, Nyström, Pripp och Håstad) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut i de tre målen meddelades d 30 mars 1999 (mål nr Ö 2373-98, Ö 2450-98 och Ö 4361-98).